 |
|
|
 |
|
|
|
 100305
Idag är det vår!!! Jag bortser från den metern med snö som är i vägen överallt , vår är det! Solen skiner från en klarblå himmel .
Igår åkte vi till Hagatorp och våldgästade IPO-folket. De har en skottad plan, vilket känns som en dröm! Bosse var glad som ett barn i en chokladfabrik över att få arbeta och Dora tyckte det var jättehäftigt med alla hundar och människor som var på plan samtidigt. Trots att det var första gången hon jobbade med så många runt sig, dessutom var det mörkt, var hon jättelätt att hålla kontakt med. Sicken unge det där är .
Hagatorp är ju ett härligt gäng, fast jag inte tränar IPO eller ens BSL längre, känner jag mig alltid lika välkommen! ska betala in medlemsavgiften dit även i år, så att vi kan utnyttja den störningsträning som blir med alla hundarna och köra lite näringsspår med Dora med dem. Bosse ska bara gå skogsspår i vår så han får väl göra ett upplet istället de gångerna.
I förra veckan var vi tillbaka på återbesök till Strömsholm. Jag trodde vi skulle minska från 30mg till 20mg per dag av cortisonet, men de tog i ordentligt. 30mg varannan dag får hon nu, för att hennes egen cortisolproduktion ska kunna komma igång, alltså en halvering. Jag tyckte att hon hade klarat den höga dosen helt ok, men märker faktiskt skillnad redan efter nedtrappningen. Hon är hur pigg som helst . Många långa promenader går vi för att få ut energin.
Och som sagt, IDAG SKINER SOLEN!!
100211
Jag har så lite tid att skriva härinne just nu, busy, busy på universitetet. Fördelen för den som ska läsa är väl att det för en gångs skull blir kort och kärnfullt.
Dora mår alldeles utmärkt. Det är lite värre med mig, vissa mentala problem har uppstått efter denna lång tid som vi har kämpat med hennes problem. "Every move you make, every step you take, i will be watching you" är en gammal klassisk Stingdänga som stämmer väl överens med sinnenas tillstånd hos mig... Givetvis kommer jag att slappna av bättre med tiden, men än så länge är det svårt.
Vi börjar trots detta så sakteliga att leva ett normalt "hundliv" här i huset. Tyvärr åkte Dora på kennelhosta vid vårt första försök att inte låsa in oss, utan börja umgås med våra träningskamrater igen, vilket gjorde mig livrädd för att hon skulle åka på någon mer smitta (cortisonet gör henne känslig), så efter det sade jag nej till allt! Ingen, varken människa eller hund fick komma i närheten av oss. Dora var dock bara sjuk i en halv dag och snorig ett par till sen var det över, men det hjälpte inte, utan jag höll mig benhårt på min kant i veckor...
Häromdagen lyckades Ingrid locka ut oss med en promenad i kilsbergen. Både hundarna och jag uppskattade att få sällskap och Dora överlevde, så lite saker kan vi kanske göra.
100114
Vi fortsätter denna blogg i samma anda som den förra med sjukdom och elände... Men jag hoppas och tror att nästa gång jag skriver ska det vara andra toner!
Förra måndagen kom Dora hem från Strömsholm. När vi pratade om mängden cortison som hon skulle få äta nämndes siffror som 2-3 mg per kilo kroppsvikt initialt, vilket är ruskigt stora mängder, så när jag såg att hon "bara" skulle äta 4,5 tabletter prednisolon 10 mg, blev jag glad! Även om denna mängd också gör henne mattokig och får henne att dricka stora mängder vatten, vilket gör henne väldigt kissnödig, har det funkat skapligt bra under veckan. Fast det skulle visa sig att det här med mattokig skulle ta en ända med förskräckelse...
I söndags jobbade jag och eftersom min bil är trasig och den dieselbil jag har till låns inte vill starta när det är under -15, skjutsade Elin hem oss på kvällen. Efter en promenad serverades det kvällsmat. Då Dora måste kissa ofta, speciellt på kvällarna, gick hon och jag ut en stund till efter maten. Sedan blev det en stunds bus inne och vid tiotiden somnade bägge hundarna och allt var lugnt och skönt.
Dora vaknade igen efter en halvtimme och började kräkas vitt skum. Hon är begåvad med en plåtmage och har sällan några problem men någon gång måste det ju kunna hända. Problemet var bara att det slutade inte...
Timmarna går och jag börjar bli riktigt orolig! Inget maginnehåll kommer upp, utan bara skum och vattnet vänder och kommer ut igen så fort hon försöker dricka. Ringer Strömsholm, men inget svar. Går ut med henne och hon bajsar, löst och stinkande. Har givetvis tänkt tanken magssäckomvridning men tycker inte att hon är svullen och hennes allmäntillstånd är med tanke på omständigheterna bra.
Då kommer det upp två kärnor, skal och lite fruktkött! Funderar på var hon kan ha fått tag i det här och minns att hon matades med en vindruva på nyårsafton. Eftersom jag vet att det inte är någon höjdare för hundar ber jag vänligen den som har gett henne den att inte mata henne med flera, vilket heller inte sker. En vindruva ska ju inte vara några som helst problem men jag lägger den ändå på minnet och det är det enda jag kan komma på att hon ätit med kärnor. Sparar gojset i lite toapapper och stoppar i jackfickan, ifall...
Nu somnar Dora en stund och jag tänker att det är över, men hon är snart uppe och fortsätter "hostkräkas" och nu har det gått många timmar sedan det började och paniken hos mig, stiger igen! Ringer Strömsholm igen och nu svarar de. Jag beskriver vad som händer och de hör ju hur hon spyr medan vi pratar. Magsäcksomridning? Jag förklarar att jag inte tycker mig höra ngt trumljud när jag knäpper med fingrarna på hennes buk och att hon ju har bajsat, då kan det väl inte vara... Får veta att de kan bajsa även om... och vi bestämmer att jag ska åka. Åka ja, har ingen bil!! Ringer Lena, inget svar, ringer Ingrid, inget svar. Mamma får rycka ut och medan jag väntar på henne ringer Ingrid upp. Vi diskuterar magssäcksomvridning och hon delar min uppfattning att det inte är det, men helt säker kan jag ju inte vara och något är ju jättefel så åker gör jag.
De röntgar buken så fort vi kommer innanför dörrarna och nej, ingen magssäcksomvridning, puh! Så nu blir det till att vänta, länge! Bägge veterinärerna står på operation och vi lägger oss på golvet i vårt rum och försöker sova så gott det går. Bosse somnar sött, precis som han brukar, för vänta på Strömsholm börjar bli en naturlig sak för honom. Dora försöker så gott hon kan, kräkningarna är nästan borta, men istället hostar hon djupt, precis som om något sitter fast och inte vill komma upp.
Framåt morgonen röntgas hon, hals, mage och hjärta. De hittar ingenting, förutom att hon ser trång ut i endera mat- eller luftsrupe. De beslutar att söva henne och gå ner och titta så att inget sitter fast alternativt har ställt till med något annat elände. Vindruvan från nyårsafton har de svårt att se något samband med. Vid det här laget har det gått 10 timmar sen det började och hon skräller fortfarande förjävligt, jösses! Ingenting hittas där heller och toxproverna är ok. Däremot slutar hon att försöka "hostspy" efter sederingen, så när vi hämtar henne på kvällen är det en lugn om än lite narkospåverkad tjej som vi får med oss hem.
Nu kvarstod bara frågan; vad i helvete var det som hände?? Många funderingar blir det, cortisonreaktion? Nja, säger vet, borde kommit snabbare, inte tio dagar efter att det sattes in. Någon form av akut kennelhosta? Kanske, men lite långsökt, eftersom hon inte hostar alls längre. Morgonen efter går vi ut och Dora häver sig efter ett rött bär som ligger på backen, herrejävl... Jag kastar mig fram, sliter upp käkarna på henne och skakar! Ser inte om bäret kommer ut igen för backen runt oss är full av dem!! Inte kan det väl vara??!!
Tar in hundarna igen och går ut och hämtar ett bär. Gräver i jackfickan efter de torkade resterna i toapappret och hittar dem. Dissikerar bäret men förväntar mig verkligen inte att hitta någon kärna i det. Bär brukar ju ha små kärnor i fruktköttet, jordgubbar, smultron, vinbär, ja ni fattar! Till min häpnad hittar jag en kärna, lägger de torkade jag har i blöt och jämför, bingo! Mysteriet är löst.
Lyckas inte klura ut vad det är för träd, bären liknar rönnbär. Fåglarna har sprätt ner dem i kylan så tjugo meter utanför min dörr är backen full av dem. Frågar Anders, som ska ladda batteriet i bilen, om han vet vad det är för träd (utbildad trädgårdsmästare, men det var längesen). Nej, han kommer inte ihåg namnet men säger "bären ska du passa dig för, de är giftiga". Har kollat på giftinformationscentralens hemsida och hittar inga röda, giftiga bär från träd, men flera som jag har pratat med vet precis vilket träd jag menar och flera har sagt att bären är giftiga. När jag pratar med min svåger Andreas och berättar vad som har hänt, blir han alldeles tyst... Deras hundvalp sprang ut morgonen innan, åt upp likadana bär, gick in och spydde . Kanske är de inte giftiga men väldigt retande? Skönt är det dock att veta vad det var som hände! Dora mår idag fint, men har lagt av sig stinkande fisar och bajsat löst i flera dagar men nu har det lugnat ner sig. Över parkeringen pågår det ett krig mellan henne och mig. jag hissar upp henne och hon kämpar för att få tag i de mummiga bären... Idiot!
100103
Borde verkligen inte vara här inne och skriva nu. Hemtentan ska vara inne imorgon och jag har än så länge ingen tenta att lämna in. Kan dock inte koncentrera mig så kanske blir det bättre om jag sätter allt som snurrar i huvudet på pränt. Varning för att det kan bli en smula osammanhängande.
Mycket av det jag skriver här är för min egen skull, en slags dagbok, om än offentlig. Eftersom den är tillgänglig för den som är intresserad brukar jag hålla min text relativt "torr". Inte på något sätt oärlig, utan jag skriver om det som händer runt oss, både bra och dåligt, men jag gör det utan att bli alltför personlig. Dessutom väger jag mina ord noggrant för att minska risken för missförstånd eller hårddragna tolkningar.
Men idag har jag ingen lust att hålla hårt i kontrollpanelen, utan det får komma som det kommer och bli som det blir...
Dora är tillbaka på Strömsholm igen. Bitarna börjar falla så sakteliga på plats om vad det egentligen är för fel på henne. Själv har jag bara väntat på att vi skulle få åka tillbaka, eftersom då jag har försökt förstå vad det är som händer med henne har sökt på internet och den vägen fått tillgång till information som ingen veterinär har gett mig. Min diagnos har varit klar sedan förra vändan på Strömsholm för fem veckor sedan, men tyvärr togs det ju aldrig något spinalprov då så vi var tvungna att gå vägen över bakteriell hjärnhinneinflammation innan vi hamnade där vi är nu.
Om man vill vara teatral kan man säga att vi är vid vägs ände efter denna långa resa som började redan i slutet av augusti. Endera öppnar sig en liten krokig stig framför oss som vi kan kliva in på eller också så är det slut här. Och faktiskt, den ser ut att finnas där! Pratade med veterinär igår eftermiddag som sa att Doras tillstånd hade "förbättrats dramatiskt" på det knappa dygn som hon då hade varit där och "det ser verkligen ut som om vi har träffat rätt denna gång".
Vad är det då för fantastisk hjälp hon har fått, undrar ni säkert. Cortison, mina vänner... Denna undergörande men också hatade medicin, på grund av sina biverkningar.
Har hela tiden när jag skrivit om Doras och min resa valt att inte namnge några av alla dessa veterinärer som vi har stött på men gör ett undantag nu. När Lena (som var så snäll att hon offrade hela den första dagen på det nya året på att skjutsa och hålla oss sällskap på Strömsholm, många långa timmar blev det) och min lilla familj äntligen fick träffa en veterinär blev det ett fantastiskt bra möte. In i rummet kliver Bodil, väl insatt i Doras journal och dessutom medveten om henne sen tidigare då andra veterinärer diskuterat det här fallet med henne under resans gång.
Jag har förberett en lång harang av ord och om så skulle behövas ilska (känner mig som ett mullrande vulkanutbrott där jag sitter med min "unge" i famnen) för att äntligen styra in oss på vad jag tror är rätt linje.
Eftersom min plan var att ta spinalprovet (skit samma att det är nyårsdagen, dumma lata veterinärer, ni får väl jobba obekvämt precis som alla vi andra) och eventuellt gå vidare med en hjärnscanning, för att få en DIAGNOS, lyssnade jag inte riktigt in vad hon sa till en början, utan gick till verbalt angrepp (det var ju deras beslut att ge antibiotika förra gången hon låg där som gör att vi fortfarande inte har en DIAGNOS)!
Det visar sig dock att hon är en mycket förnuftig veterinär som på bara några meningar får mig att förstå hur läget ligger. Hon har koll, stenkoll! Det finns nämligen ingenting som dessa prover kan visa som ger utrymme för någon annan behandling än cortison! "Om vi hittar någonting i Doras hjärna som är fel finns det ingenting vi kan göra åt det, dessutom har vi redan uteslutit det som spinalprovet kan visa, den bakteriella hjärninneinflammationen, genom att behandla henne i fem veckor mot den".
Det som återstår nu av de behandlingsbara saker som Dora kan lida av är den aseptiska varianten av hjärnhinneinflammation eller hjärninflammation om man så vill. Med viss reservation för att jag har fattat det här helt rätt, så löper hennes eget immunförsvar amok och skapar det här. Ingen bacillusker eller otäcka fästingar är inblandade, utan det bara kommer.
Prognos då? Jag trodde prognosen var relativt god efter att ha tagit del av de vetenskapliga undersökningar som finns på nätet, men de flesta av dem baseras på ett litet material med hundar och ofta samma dessutom. Vanligaste raserna som kan få detta är tollare och en bassettvariant, men boxer och berner sennen är två raser som också nämns frekvent i undersökningarna, men det även fler raser än dessa kan drabbas. Enligt Bodil är det inte så självklart att det kommer att gå bra men en del hundar har stora problem fram till två, tre år och sedan "växer det bort" och visar sig aldrig mer. Minst nio månader kommer hon att få äta cortison innan vi ska prova att ta ut det.
Nu får vi ta det bit för bit, först måste hon svara på behandlingen och igår såg det mycket lovande ut! Ska snart prata med Strömsholm igen och kolla läget. Sedan får vi se vad som händer. jag har utvecklat en helt otrolig "magkänsla" för var gränserna går för Dora, ifråga om vad hon klarar för att minimera risken för att hon får ett "skov" och ser dessutom oerhört snabbt om ett är på gång.
Den här gången fick hon det för att vi var borta på nyårsafton, ville slippa smällarna. Dora hade hur kul som helst där hon var och det blev för mycket och för lång tid. Jag kände att det var för mycket ståhej och försökte begränsa henne men tog inte riktigt den där "magkänslan" på allvar... Hon åt ju trots allt fortfarande sina Tribrissen och så säker var jag inte på att jag hade rätt eftersom flera veterinärer hade sagt saker som; "då hon svarar på antibiotikan kan hon inte vara aseptiskt" och "det där är så ovanligt att det kan du slå ur hågen".
Två gånger tidigare har jag utlöst hennes anfall genom att ge henne märgben på fredagkvällen att gnaga på. Hon gnager med liv och lust och det har också blivit för mycket. Nu tänker ni säkert att hur fan ska det här gå om hon är så känslig för "stress"? Kom då ihåg att hon under hela hösten (förhoppningsvis) varit felbehandlad och först nu får den medicin som ska kunna hjälpa henne! Dora har ändå under den här tiden klarat av att springa i timmar med Bosse och Ingrids hundar, gått på kurs med en massa andra hundar runt sig och levt ett helt vanligt hundliv nästan varje dag. De dagar hon har varit sjuk är inte många, däremot har hon ätit ofantliga mängder antibiotika men hennes njur- och levervärden ser fina ut (prover togs på nyårsdagen), så nu håller vi alla tummar och tassar för att detta ska gå vägen!
|
|
|
|
|
|
|