Vår underbara golden Penny. Fantastiskt trevlig och lättsam hund. Är alltid med på tävlingar och börjar bli en berest dam. Vi får väldigt ofta höra av omgivningen att hon är otroligt snäll, trevlig och att hon har en fantastiskt vacker färg. Hon ser precis ut som en golden ska göra, tycker de flesta och givetvis även vi.
 
På denna sida kommer Penny ibland att delge oss lite anekdoter från sin tämligen lugna tillvaro.

Pennys funderingar:
I

Häromdagen var husse krasslig (förkyld, usch!) och matte gick upp först för att fodra de andra fyrbeningarna som inte bor i huset (som tur är). Det brukar husse fixa före han åker till jobbet annars. Ibland när matte har varit ute tidigt på morgonen och husse åkt till jobbet, brukar jag och matte mysa i sängen (husse vill inte att jag är i möblerna men matte säger att jag får ibland. Jag frågar alltid först, jag skulle aldrig hoppa upp i möblerna utan lov). Nåja, den här morgonen när matte kom in och doftade häst och ensilage, så glömde jag bort mig helt och hållet. Det såg så mysigt och varmt ut däruppe bland täckena, så jag smög tyst och försiktigt efter matte upp i sängen. Hon var nog väldigt trött för hon märkte mig inte alls. Jag ålade in mig mellan bäddmadrasser och täcken som en stor tjock(!) larv och hade det så härligt. Husse mumlade och sparkade lite men det brydde jag mig inte om, han slutade snart.
När mattte sedan skulle gå upp undrade hon vad jag hade tagit vägen! Hon röjde runt i alla rum och letade under bord och var alldeles tokig. Hon är en riktig hönsmamma, min matte. Hon var rädd att jag hade smitit ut utan att hon hade sett det och låst mig ute....När hon äntligen kom på att titta i sängen så låg jag ju där och hade det finemang under täcket.

II

Jag har funderat en del på människors tidsuppfattning. Det sägs ju att vi hundar inte kan skilja på om matte är ute och hämtar tidningen i 3 min eller om hon åker och storhandlar och är borta i flera timmar. Men jag undrar jag hur det är med den mänskliga förmågan?
Matte kom nämligen hem med en present till mig för ett tag sedan. Hon var jättestolt och nöjd över att ha hittat ett stort, tjockt och ganska svårtuggat köttben (inte ett riktigt, utan ett sådant där i plastförpackning med stor text på: Mega någonting). I allafall skulle detta vara nyttigt och RÄCKER LÄNGE hörde jag matte säga flera gånger med nöjd röst. När vi tagit oss igenom plastförpackningen (jag trodde aldrig att matte skulle bli klar, måste hon vara så långsam!) så fick jag äntligen detta härliga STORA (ja, det var det faktiskt) godisben och gick iväg till min dyna i vardagsrummet för att smaka lite.
Matte packade upp varorna hon handlat och pysslade med lite andra saker i köket en liten stund och kom sedan in till mig i vardagsrummet för att se hur det gick med jättebenet. Hon fick inte se något ben! Det var slut! Vadå RÄCKER LÄNGE undrar jag nu. Konstig tidsuppfattning tycker jag

III

När jag och matte var på promenad en sommardag för rätt länge sedan träffade vi på några goda grannar. Matte stannade givetvis och pratade med dessa trevliga personer och jag hade jättetråkigt!

Det var helt klart dags för en liten utflykt på egen hand tyckte jag och skuttade iväg ut på grannens åker. Matte såg mig men tyckte inte det fanns något att oroa sig över utan lät mig springa som jag ville. Efter en stund tyckte jag att det var dags att kolla in matte lite grand (ibland är de luriga mattarna och kan försvinna ur synhåll och då blir jag orolig). Jag kom glatt springande till den lilla samlingen människor på vägen och blev bemött med gapflabb från de två grannarna och ett Oh, NEJ! från matte.
Den underbara åkern jag besökt hade alldeles nyligen varit befolkad (befäad) med grannens kvigor och var alldeles full med härligt färskt kobajs och det var jag med. Från topp till tå. Det rann brungrön sörja från mig när jag glatt kom fram till matte som knappt kunde fästa kopplet på mig utan att bli full i koskit.
Det blev till att snabbt promenera hem med matte på behörigt avstånd och sedan blev jag avspolad med slangen ute på gårdsplan (FY) och efter det åkte jag in i duschen också. Vilket hemskt slut på en så underbar promenad. Grannarna frågade matte många gånger därefter om hunden blivit ren och luktfri ännu. Numer brukar matte kolla åker och äng innan hon släpper mig. Mycket märkligt eller hur?

IV
Nu är det dags igen....för den otroligt roliga och fantastiskt lätta träningen, som matte brukar utöva med mig vid den här årstiden.
Det hela går ut på att vi går ut i skogen och matte har med sig köttbullar (vilket alltid gör mig väldigt samarbetsvillig och träningssugen). Sedan springer matte runt och tittar på marken, medan jag springer runt och luktar på spännande saker (diverse spår och intressanta bajshögar och sånt). Matte ropar plötsligt till och ber mig söka (det gör jag ju redan, dumma människa). Jag hittar inget spännande där hon vill att jag ska vara, men har lärt mig att hon vill att jag skall sätta mig någonstans där hon pekar iallafall, så det gör jag.
Matte viftar på marken med köttbullen och tycker jag skall intressera mig för de där konstiga gula sakerna (som smakar gott till middagen, faktiskt, det kan jag hålla med om) . Jag sniffar lite och får givetvis en köttbulle. Detta upprepas ganska många gånger, så det kan bli många köttbullar! Mycket bra träning, sitta lite fint bara och in med köttbulle i gapet. YES! Det händer ibland att jag sätter mig rakt på de där eftertraktade små gula grejerna, vilket får matte att uppgivet rycka på axlarna och kalla mig för helt värdelös svamphund. Jag har hittills aldrig lyckats att spåra en enda kantarell så jag får nog hålla med henne, men det kan ju vara så att det är hon som är en urkass tränare istället. Men hon ger sig inte iallafall det får jag ju faktiskt säja till hennes försvar. Trägen vinner heter du ju, men...

V
Jag måste få berätta något spännande som hände idag när jag var ute och hjälpte till med mockningen i stallet (nåja, hjälpte och hjälpte! Matte fick iallafall njuta av mitt förtjusande sällskap medan hon arbetade).
Jag gjorde min vanliga runda i boxarna för att kolla om någon pålle hade missat några såna där små pelletsar (de är faktiskt riktigt smakliga även om man är hund). Jag kom bara till första boxen innan det blev väldigt skumt. Det var något därinne under krubban! Matte undrade vad som var tokigt och skrattade lite åt mig (jag är ju lite feg faktiskt, det måste jag erkänna). Matte promenerade in i Cruellas box för att visa att här finns ju inget farligt alls och blev jätteförvånad när det faktiskt fanns en innevånare i boxen (som ju då inte var Cruella för henne kan man inte missa, hon är stoooor). En ihoprullad liten snarkande igelkott låg där så sött i det kvarlämnade höet. Jättegullig tyckte matte och berömde mig för att jag hittat den nya hyresgästen så fort. Hon stängde in det sovande krypet i boxen så varken den eller jag eller katterna skulle komma till skada. Som tur är så är Cruella på träningsläger med Sandra och kommer inte hem förrän imorgon så boxen är ledig hela natten. Om vi öppnar den igen ikväll så kanske den lille kotten har sovit klart och vill springa ut på nya äventyr utan att vi behöver störa den alls.
Efter denna chockerande upplevelse tittade jag försiktigt in i resterande boxar och spanade under alla krubbor mycket noga innan jag vågade mig in för att leta hästfoder. Man kan ju inte vara säker någonstans, inte ens i sitt eget stall!

VI
Jag har blivit matexpert! Funderar på att ta anställning som gourmetskribent i någon tidning kanske.
Nå, vad är nu det här undrar ni förstås.
Jo, jag har nämligen lärt mig flera olika maträtter som matte brukar laga här hemma (det kanske är som kock jag har min framtid?). Det är ju faktiskt ganska praktiskt att veta när det är lönt att sätta in de där speciellt fjäskiga bedjande blickarna och lägga huvudet i knät på matte och så.
Mina favoriter är kasslergryta med ostsås (blir mycket bortskurna kanter som snabbt kan slinka ner i gapet), flygande Jakob är också fantastiskt bra,det brukar alltid "ramla ner" lite grillad kyckling i min närhet. En annan favorit är mattes special: Lövbiffsgryta med ädelostsås!!!! Då vill det till att hålla sig framme vid spisen då köttet skall strimlas. Mums blir det, för matte brukar alltid missa kastrullen med några bitar (förstår varför hon inte blev någon stjärna i typ basket....). Däremot tycker jag att man borde göra något åt rätter med fläskfile, kotletter, kyckling, fisk (förutom rökt lax som också duger bra). Det blir aldrig något till mig vid tillredning av dessa råvaror, så då brukar jag inte ödsla med min charm utan går och lägger mig i något annat rum. Jag brukar dock vakna till liv igen när maten står på bordet, för då duger minsann all mat! JIPPIE!

VII
SNÖJag älskar snö, mycket bättre än vatten faktiskt (ja, jag vet att jag är en vattenapporterande hund, men ibland kan vatten va' lite läskigt faktiskt, vågor och sånt). Vi goldisar brukar ju inte apportera fisk iallafall och fåglarna kan väl hålla sig vid strandkanten tycker jag.
Vi har haft spännande besök i trädgården under vintern! Om man tittar ut genom vardagsrumsfönstret kan man kika lite i smyg på dom...Matte lyfte upp mig så jag skulle kunna titta ut genom fönstret. Urk! Jag hatar att bli buren, jag är väl ingen knähund heller. Jag väger väl en ca 27 kg så det blir ju inte så lätt för matte heller (hon skulle helt klart behöva träna lite, men hon kan ju använda något annat träningredskap än en styck golden retriever tycker jag). Nåja om jag sitter i soffan med framtassarna på ryggstödet, så kan jag också spana ut alldeles prima (säg inget till husse bara, jag får ju inte vara i soffan). Fem jättespännande rådjur har kalasat på överblivna frusna äpplen alldeles utanför fönstret. Så kul! Tyvärr stannade de aldrig kvar när jag kom ut för att titta lite närmare. Konstigt! Roliga spår att lukta på iallafall. Snön är ju kul för matte på promenaderna också, för nu kan hon ju se hur mycket spännande saker som är ute och rör på sig på våra promenadstråk. Annars tycker jag synd om matte, husse och lillmattarna: de är ju båda blinda och döva i näsan!!!

VIII

Förra helgen kunde det gått riktigt illa för mig (trodde matte iallafall, inte jag... ). Jag var ute i trädgården, när jag såg att matte började promenera bort på vägen. Naturligtvis var jag tvungen att sätta efter henne i högsta fart över gräsmattan (snömattan kanske var ett bättre ord förstås). Snabbt som en gepard flög jag fram över snötäcket (nja, inte riktigt så fort kanske, men ändå...Hade geparderna varit tvungna att springa i flera decimeter djup snö, så hade de också blivit lite hämmade, eller hur!!!!).
Nåväl! Fort spang jag, men när jag skulle ta språnget ut på vägen, så blev det en rejäl miss. Jag snubblade och for som en projektil rakt ut på asfaltsvägen på bringa och mage och med ben åt alla håll. Jag kanade flera meter innan jag fick koll på min framfart och lämnade rejäla spår efter mig på vägen. Coolt! Jag lossades att inget hade hänt och travade vidare neråt vägen. Matte däremot var riktigt rädd att jag hade skadat mig och skulle undersöka tassar, klor, mage, bröstkorg och tänder innan jag fick fortsätta min promenad. Pjåsk! Det syntes väl ingenting på mig förutom lite smuts (men det är ju i och för sig inte särskilt ovanligt, man är ju en golden...).
Lite smart var det av mig iallafall, för gissa vem som fick världens skönaste massage efter promenaden, så att jag inte skulle bli stel i musklerna efter min vurpa....

IX
Nu har tävlings/träningssäsongen börjat igen och den som är först ute vid transporten det är jag det. Man vill ju inte missa spännande tävlingsdagar eller träningar hos Peter för där kanske jag får träffa min bästis Fabian. Jag springer ut och sätter mig vid bakluckan på bilen så fort jag ser att transporten är påkopplad, så att jag inte ska bli bortglömd (som om någon skulle kunna glömma en sådan fulländad varelse som jag...).
När vi var i Alingsås förra helgen träffade jag en trevlig flatcoated retriever som jag ville leka med. Jag satte igång med en inbjudande lekställning och skuttade runt som tok (så som jag brukar göra när jag träffar trevliga hundar, jag gillar inte små bjäbbiga typer som skäller en massa). Hussen till den trevliga hunden undrade om jag var en valp/unghund. Ha ha, jag är ju 6 1/2 år och en medelålders tant egentligen....matte tyckte också det var kul när hon fick beröm för att jag var så smal och fin i hullet (det har hon inte fått själv på säkert 15 år.....så går det när man äter för mycket kakor och sånt). Mer mat åt hunden tycker jag.........

X
Jag har varit på semester och sovit borta för första gången! (Nej, förresten jag har bott på hotell en natt för några år sedan). Hela familjen (och ponnyer) har varit på hoppmeeting. Jag är ju en rutinerad tävlingshund vid det här laget, men så här många dagar och övernattning har jag aldrig varit med om tidigare. Vi åkte givetvis i den gamla lastbilen. Ruskig sak, den väsnas något så otroligt. Det är inte så kul att åka i den, men så fort den står framställd på gårdsplanen, så är jag snabbt på plats för att inte bli kvarglömd....Lastbilen har ju ett väldigt litet utrymme att bo i så det var trångt, jag fick ha hela min flock jättenära. Eftersom det hade regnat kraftig före tävling och alla lastbilar skickades ut på en åker (lervälling) så var min flock inte jätteglada när vi varit ute och klafsat omkring. Jag gillar ju att rulla mig och lera har jag ingenting emot alls. Matte klagade över fyra leriga människor och en blöt och lerig hund på en pytteliten bostadsyta. Förstår inte alls problemet, jag tyckte det funkade utmärkt och ingen dusch för hundar fanns det. Jättebra, jag fick vara härligt smutsig alla dagar. Dessutom kinkade jag med maten lite, så istället för hundmat fick jag matrester och korv och sådant. Bra va'! Jag är så smart! Lastbilen satt fast i leran, så vi kunde inte åka någonstans heller. Perfekt! Men det var jätteskönt att komma hem. Få springa runt i min trädgård och rulla runt i mitt gräs. Sova på mina platser i huset beroende på temperatur istället för den lilla plats som var min i lastbilen. Familjen var jättenöjd med mig och tyckte jag varit så duktig och det tycker jag är bra. Glad hund!

XI
Matte gillar att fotografera. Jag tycker inte om att bli fotograferad...Ibland säger matte: Åh, vad söt du är nu (jag är väl alltid söt?????) ligg/sitt kvar! Och så springer hon iväg för att hämta den där svarta fula prylen. När hon kommer tillbaka och är färdig för att knäppa av sin bild på söta mig, så är jag väldigt ointresserad av henne och tittar helt åt ett annat håll.....Ibland lyckas hon faktiskt åstadkomma något konstigt spännande ljud som intresserar mig tillräckligt för att det skall bli en bra bild. Det är väldigt kul att springa omkring som en galning också, då matte skall fotografera. Det tycker hon är roligt! Då skäller hon på kameran för att den inte ställer in skärpan ordentligt när jag svischar förbi i 130 knyck. Hon har knäppt av många suddiga bilder på mig kan jag lova....Ibland är bara halva jag med på bild och ibland bara min svans....Det är inte lätt att få med en sådan racerstjärna på bild alltså. Matte fotograferar lillmattarna på hopptävling också. Där kan det bli väldigt fina bilder ibland, men ju viktigare och högre klass det blir desto sämre bilder tar kameran........Ha ha, skylla på kameran. Patetiskt! Jag som alltid är med vid dessa tillfällen vet ju hur det ser ut när matte fotograferar hoppning......Hon hoppar precis lika mycket som småmattarna ibland, hur ska det bli skarpa fina bilder då...Stackars kamera som får ta allt skäll!

XII
Nu har jag ställt till det för mig minsann. Härom dagen när jag och matte kom hem från jobbet (jag är faktiskt en arbetande hund...., trivselambassadör kallar jag mig. Snyggt va') så var det riktigt svinkallt och jag hoppade ut bilen som vanligt och sedan sprang jag ut och grävde i snön. KUL! Nåja någongång under denna glädjeyra lyckades jag göra sönder min ena klo.....Fast bara lite, så det blödde nästan inte alls. Klon var iallafall av mitt på och pulpan var blottad undertill. Matte vågade inte klippa bort den avbrutna delen av klon utan det blev transport till veterinären dagen därpå. Hjälp! Det är ju lite kul i början, men vi fick vänta ganska länge på vet och när hon väl kom så försökte jag gömma mig under en stol! Typ köksstol, inte bra kan jag säga, man får inte plats som golden retriever under sådana. Dåligt! Jag röstar för större besöksstolar på vet.klinikerna! Matte trodde att min skada var löjligt liten, men när veterinären tittat på min skadade tass sa hon att vi nog behövde bända bort hela klon. Matte höll på att svimma. Som tur var så tyckte matte att det lät väldigt hemskt för en sådan liten skada och vi beslöt att avvakta några dagar och hoppas på att jag inte skulle få någon infektion i klon. Så nu går jag här hemma med en löjlig strumpa på tassen och när jag skall gå ut får jag ha på mig en fånig sko.....En så länge är klon frisk och fin och jag (och matte) hoppas att det fortsätter så. Vov!