Lina har nu somnat in och vandrat vidare till Regnbågslandet. Jag saknar henne så oerhört och hon kommer för alltid att ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Hon var en underbart charmig personlighet och när jag var ledsen så kom hon alltid och tröstade mig genom att pussa mig i ansiktet. Hon var alldeles speciell med detta. T.o.m. när hon låg i mitt knä för att få den slutliga vilan så vände hon upp sitt ansikte mot mig när hon märkte att jag grät, tittade på mig som för att säga, du ska inte vara ledsen matte, och så pussade hon mig. Trots att det var hon som var sjuk så gör hon detta för mig. Du var och kommer alltid att vara speciell för mig lilla söta älskade Lina, mattes lilla hjärta....
Älskar dig Lina /din matte
************************************************************************************************************
Lina är en Shetland Sheepdog och är min andra hund. Hon var 6 mån när hon kom till oss och är en väldigt mysig och mycket arbetsvillig tjej.
Hon gör vad som helst för en godis eller två. Älskar agility som vi tävlat i flera år men nu har hon fått artros i armbågarna så vi får nu ägna oss åt lugnare aktiviteter.
Hon klarade sitt anlagsprov i viltspår när hon var 9 år gammal med beröm från domaren, men eftersom hon är skotträdd har vi inte fortsatt med öppenklassen pga skottprovet.
Hon är otroligt lättlärd och vill så mycket. Jagar gärna vilt och katter :-)
Tyvärr har hon väldigt dåligt "lokalsinne" och springer vilse när hon dragit efter vilt så numera är det koppel som gäller för henne i skogen.
Hon har gått vilse flera gånger, en gång fíck jag hämta henne hos polisen då hon sprungit bort sig och hamnat uppe på Blomsterlandet här i Uddevalla där någon vänlig människa ringt polisen, (fast blodvite uppstod då polisen skulle ta henne, hon blev rädd och bet honom. Hon satte skräck i dom på polisstation och när jag hämtade henne där fick jag gå in först för dom vågade inte riktigt tror jag´, det var lite komiskt, en liten söt sheltie som var alldeles blöt och övergiven skrämde stora starka polisen
. ¨¨
En annan gång stack hon efter en hare från sommarstugan i Rännelanda och kom inte tillbaka. Vi letade och letade, åkte runt med bilen och frågade folk men hon var borta. Ringde polisen och anmälde henne bortsprungen. Det gick 4 tim, det gick 8 tim. Vi och en granne åkte runt och lämnade ut lappar med telefonnr ifall dom skulle se henne men inget napp. Vi var t.o.m. uppe på Ragneruds camping ( c:a 2 mil bort) och frågade och lämnade telefonnr. Någon hade sett henne springandes på 172:an i Högsäter den första natten hon var borta, på väg norrut. Fortsatte letandet dagen efter men inget spår, var alltifrån Färgelanda till norr om Högsäter och letade och frågade folk. På den andra kvällen var jag helt förtvivlad och grät och grät och såg skräckbilder framför mig där hon låg skadad någonstans utan att kunna få hjälp. Det var hemskt. Jag tog ledigt från jobbet och stannade kvar i sommarstugan ifall hon skulle komma tillbaka själv och ställde upp dörren till uterummet och satte ut mat och vatten. Gick och la mig och då ringde min sambo och sa att han fått telefonsamtal från henne som ägde Ragneruds camping och hon hade mött Lina när hon var ute på kvällspromenad med sin egen hund alldeles nyss. Hon hade försökt fånga henne men Lina var väl vid det laget ganska rädd och försvann i mörkret igen. Jag och Tessan kastade oss i bilen och körde det fortaste jag kunde till campingen där Irene som hon hette mötte oss. Hon talade om var hon sett Lina och vart hon försvunnit. Hon följde med mig runt en stig och vi ropade men ingen Lina. Det var bäcksvart och jag blev mer och mer förtvivlad. Campingen ligger vid foten av Kroppefjäll och hade hon gett sig upp på fjället var det bara ödemark som väntade och där finns varg. Detta var i mars så det var ganska kallt. Jag tackade Irene för hjälpen och tog bilen och körde sakta, sakta upp mot fjället med rutan nervevad så jag skulle höra ev. ljud från henne, stannade ibland och bad Tessan skälla så Lina kanske skulle höra det, satte även på larmet på bilen för det var något som båda hundarna kände igen och brukade komma på. Ingen Lina. Körde vidare en bit, vände för jag tyckte att så långt kunde hon inte hunnit. Vid det här laget hade grannen , min sambos farbror Sven, slutit upp och körde efter. Körde sakta tillbaka igen mot campingen och där, tyckte jag inte att jag hörde något svagt gläfsande, jovisst var det något, jag stannade, öppnade dörren och ropade, och DÄR VAR HON!!! Lilla Lina, frusen, trött, haltande och sååå glad att se mig. Jag fick lyfta in henne i bilen för hon klarade inte att hoppa in själv men så glad hon var och jag sen då. Har nog aldrig varit så lycklig, Trodde ju aldrig att jag skulle få se henne igen. Hon hade nu varit borta i 34 timmar! Vi åkte lyckliga tillbaka till stugan och när jag skulle gå in och hämta något innan jag tog in Lina så fullkomligt skrek hon i bilen när jag försökte lämna henne så det var bara att bära in henne med en gång, hon var skräckslagen att bli ensam igen. Det tog ett par dagar innan hon återhämtade sig från äventyret .Jag är så tacksam för hjälpen vi fick att hitta henne. Sven som åkte med runt och letade och Irene som ringde oss sent på kvällen och talade om att hon sett Lina. Det är bara tack vare hennes samtal som vi hittade Lina. Hade hon irrat sig längre upp på fjället hade det nog gått riktigt illa.
Lina blev 11 år och somnade in pga akut livmoderinflammation den 8 oktober 2008