En regnbågs dikt

    En regnbågs dikt

Om jag är den av oss som först får gå,
låt inte sorgen länge skymma himlen.
Sörj med måtta och var tapper
allt är ändrat, ändå är du inte ensam.
Precis som döden är en del av livet
lever de som dött i dem som lever.
Alla rikedomar som vi fått på resan,
allt vi delat, allt det okända vi utforskat,
den närhet som vi ständigt lagrat,
allt det där som lockade till skratt och gråt,
glädjen att se snön belyst av solen, eller vårens första tecken,
blickens, kroppens tysta språk,
vetskapen,
allt givande och tagande,
de är eterneller i sin blomning,
träd som varken murknar eller faller,
men inte sten,
för ingen sten kan klara vind och regn,
ingen bergstopp undgå vittringen till sand.
Det vi är, det är vi,
det vi hade har vi kvar.
Det gångna lever i ett evigt nu.
Så när du går i skogen där vi gick tillsammans
och söker min skugga intill dikeskanten,
eller vilar på vår kulles krön för att blicka över trakten
och kanske ser något särskilt och söker mig med handen,
känner sorgen komma krypande när jag är borta,
stanna då, stå stilla.
Blunda.
Andas.
Lyssna efter mina fotsteg i ditt hjärta.
Jag finns här än, jag lever inom dig.

Fanns i boken Eldfångaren av Nicholas Evans.