Drömmaren människan

Drömmaren människan

Den spanske 1600-talsdramatikern Calderón de la Barca har skrivit den långt ifrån bortglömda pjäsen La vida es sueño (Livet en dröm). Är det således en dröm vi lever i, och vad kan vi uträtta medan vi lever?

Vad vore människan utan drömmar? En robot? Eller kanske en av dessa robotartade människor som man kan uppleva i Fritz Langs berömda film Metropolis? Denna film kunde man se före andra världskriget. Drömmarna dör under krigen, i fängelserna, i slavlägren, i det slavsamhälle där lättjan nästan blivit en synd.

Den även i vår tid mycket läste poeten Gustaf Fröding skrev en gång att man måste vara både ”lat och ensam” för att kunna åstadkomma poesi. Han ville, som han sa, ”sätta hela Värmland på versfötter”. Han var van vid att spela clown och att roa, att parodiera och att briljera med vers som var lätt att komma ihåg. Nutida rappare har fastnat för några av hans mest lättillgängliga texter, som de framför med entusiasm. För honom var drömmen en livsnödvändighet. Men drömmaren är utsatt. Dikten ”Si drömmaren kommer där” slutar med orden ”slå’n” (slå honom!). Drömmaren som följer sina egna stigar och inte passar in i det gängse mönstret blir ofta slagen på ett eller annat sätt. Han eller hon utsätter sig för människors brist på medkänsla och djupare förståelse.

En flykting från Sydsudan, en ung man som efter svåra prövningar nått fram till spanska Marocko nära Gibraltar, hoppades kunna ta sig över till Europa. I ett svenskt radioreportage i slutet av år 2013 sa han några ord om sitt liv. Han framhöll att han inte var någon vanlig flykting i det stora flyktingläger där han befann sig. En god vän till honom hade dött under flykten. Men själv hade han överlevt och bar med sig ett manuskript. ”Jag söker en förläggare”, sa han. ”Jag är författare.” Och sedan tillade han: ”Man kan väl inte ta ifrån en människa hennes drömmar!?” Dessa ord uttalade han med övertygelse. Men vad visste han om den europeiska förläggarvärlden? Förmodligen ingenting. Är drömmaren välkommen att komma till uttryck med sina drömmar och visioner?

Visionsepos fanns under medeltiden i Norden och på andra håll i världen. Skapelsen var ursprungligen en dröm, enligt indiskt tänkesätt. Guden Vishnu är den store drömmaren som drömmer världen. Och i början av 1800-talet skrev den unge engelske poeten John Keats, känd i nutiden genom filmen Bright Star: ”Can death be sleep/when life is but a dream?”

Nu är det för det mesta den brutala verkligheten som möter oss i alla media. Inbördeskrig, hemlöshet, flyktingläger, svält, naturkatastrofer, tiggare på torg och gator … Även i ett välbärgat land som Sverige. Den tiggare som lever på några smulor från den rike mannens bord är en roll som blir allt vanligare. I dramat ”Dagens inbrott” i min bok Människan X är det inte en undergång som man går till mötes. Mitt i mörkret kommer det en man med en lykta, en människa som förbarmar sig och som hjälper Tiggaren att resa sig upp ur sin förnedring, den sant skapande människans förnedring i ett samhälle styrt av en blind kommersialism. I slutet av denna helaftonspjäs, där projicerade visioner inte saknas, inträder Främlingarna, de som är uppfyllda av framtidens helande ton. Det är denna ton som uppfyller hela scenen och som vidgar horisonten i det gryningsljus som föds.

Att vara både realist och drömmare – är det tänkbart? Gustaf Fröding var detta i stor utsträckning. Liksom filosofen Nietzsche såg han en verklighet bortom gott och ont. Vad som är ont och vad som är gott är inte alltid så lätt att avgöra. Vi lever i ett skådespel där jordens vara eller icke vara står på spel. Det finns unga individer som i vår tekniska drömtid medverkar i ett projekt som ska leda fram till en landning på planeten Mars.

Du målar dina läppar svarta, färgar ditt hår blått, ställer dig på ett torg och ropar: ”Bort med alla överdrivna löner till alla (bankdirektörer etc.) som ger pengar till vapenproduktion och all tänkbar förstörelseverksamhet i stället för att tjäna ett organiskt och livsnära växande!”

I ett tillstånd mellan sömn och vaka ”efter en dvala med hemska och skakande/ syner och röster och tvivelskval” drömde Gustaf Fröding ”Sagan om Gral”. Han skriver i denna dikt: ”siad är Gral av Sibyllan och Valan,/ Gral är de vises sten”. I denna drömdikt kan det onda förvandlas till gott, och även helvetets makter tjäna den skapelse som vilar i människornas händer.

Men vi kommer inte ifrån det faktum att förrädare dyker upp i alla sammanhang. De som ännu inte övervunnit sin destruktionslusta och sin demonbesatthet skulle gärna vilja bryta av alla grenar som knoppas. I min bok Tema på Tiden (1971/2011) finns en sångcykel som heter ”Den gyllene grenen”, ett slags oratorium som skall framföras av sångare och dansare. I slutet av detta oratorium står det: ”se hur murar vacklar i människors liv/ marker öppnas och toner/ men inget strängaspel mer/ inga änglar och örnar/ förrädare han ser – ” …

Drömmaren kan knappast undvika förrädare på sin ensliga stig. Men även den som blir nedslagen och utfrusen vågar kanhända drömma vidare. Livet upphör inte så lätt. Mänsklighetens skapelseakt är långtifrån fullbordad. Vem vet om vi en dag kommer att kunna drömma oss vakna, om vi förmår vakna till en dröm som är den verkliga verkligheten, där den skapande fantasin har en huvudroll?

Livet, för att nu återknyta till diktsviten ”Den gyllene grenen”, är en röst som passerar igenom oss. Den har något att meddela, något som ingen religion kan fånga, ingen ideologi kan omfatta, ingen filosofi kan ana och ingen politik kan komma i närheten av. Finns sanningen om vårt liv, som vi ibland tror att vi förstår, i drömmen, i musiken, i poesin, i den heliga dårskapen?

I en diktsvit i Tema på Tiden som heter ”I tystnaden” står det: ”talar över hav till varandra avstånd/ talar genom eld avstånd”.

Slutligen finns inga avstånd, ingen tid. Allt är här och nu. Vishnu vaknar för ett ögonblick, och en ny värld skapas. Ur föraktets aska gror nya skott. Huggormsyngel blir svalor som flyger. De döda maskinljuden har slocknat, och en organisk självklar värld uppstår på nytt. Vi har nått vägs ände, som gestaltas i min ljudkomposition Time Zero. Bells in the Wind.

Är jag eller du en dröm som någon annan drömmer i en annan värld, och vars röst vi kanske någon gång hör när vi befinner oss i det hypnagoga tillståndet mellan sömn och vaka? Samuel Beckett skriver i sin roman How It Is (Hur det är): ”but all this business of voices yes quaqua yes of other worlds yes of someone in another world yes whose kind of dream I am”.

Är Becketts värld vår verklighet? Är den, liksom Frödings dikt ”Drömmar i Hades”, en värld full av skuggor?

I slutet av det inferno som Hur det är skildrar kan man, om man har läst Dantes Divina Commedia (Den gudomliga komedin), föreställa sig ett skärseldsberg, en reningstid och ett uppstigande till en helare verklighet.

 

Se illustrerad version: https://tidningenkulturen.se/arkiv/90-litteratur/litteratur-portratt/17070-droemmaren-maenniskan

                                                                                                                                                                                                                                                 Percival

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

08.12 | 22:34

Det är din systerdotter Charlotte som skriver. Var nyfiken på din hemsida. Skriver själv mer och mer. Take care.

...
30.10 | 07:09

Kul titel.Och tänk att den finns även som E-bok!
Hur når jag dig Percival via mail? The one I just sent returned.
Please enlighten me here.
A bientôt
Ctrn

...
04.07 | 23:59

Tack för nyheten, Percival det här att boken nu finns som e-bok ska underlätta för alla som inte velat eller kunnat läsa pappersboken!
Mvh Torgny

...
26.01 | 14:07

Hej!
Ring gärna till min ateljé någon eftermiddag så får du vet mer.
Tel.: 08 6615433.
Solhälsning!
Percival

...
Du gillar den här sidan