I samma säng

Percival (efternamn och tilltalsnamn) har under hela sin författarbana intresserat sig för livsförsvarare som går sina egna vägar. Han har skrivit om de medeltida sydfranska katarerna (kättarna) i sin roman Den röde riddaren och hans drömda världar (1992), och här ger han läsaren en spirituell dialog mellan en kvinna och en man en het måndag i en Medelhavsvåning samt ett minst sagt kätterskt försvarstal (i dramatisk form) tillägnat den världsberömde italienske soltänkaren och samhällsvisionären Giordano Bruno, bränd på bål den 17 februari år 1600 för sin odogmatiska kosmiska filosofi.

Denna bok kan beställas på nätet hos bokus.com adlibris.se etc.

Den finns både som fysisk bok och som e-bok.

Obs. att det inte bara är en lättsinnig läsning för dem som ligger i samma säng.

Regianteckningar år 2017

En uppsättning av ”En fånges försvarstal” ska rätta sig efter noten i slutet av boken I samma säng. I början av spelet kan man, när musiken hörs, låta de två fångvaktarna, som senare tar hand om Fången, utföra magiska dansrörelser i ett halvdunkel i närheten av det avlånga domarbordet. Vid detta bord sitter inkvisitorerna vid kortändarna och Domaren i mitten. Inkvisitorerna och Domaren, som helst bör vara klädd i ämbetsdräkt, vilar sina huvuden mot bordet under den tid som fångvaktarna utför sin dans.

När ett normalstarkt ljus träffar fonden har vakterna försvunnit och träder nu fram tillsammans med den vitklädde Fången under det stora vita X-tecknet över Fångens huvud när han kommer fram i ljuset. I detta moment vaknar inkvisitorerna och Domaren till liv. Sakta och som om de vore hypnotiserade rätar de på sina ryggar, och spelet kan ta sin början. Det är ett spel där diktionen, pauserna och rytmen är av stor vikt.

Domaren som man inte ser framifrån, bör höras tydligt genom högtalare. Även inkvisitorerna och Fången kan ha mikrofonförstärkta röster. Därigenom blir nyanseringen tydligare. Speciellt Fången prövar olika röstlägen. Men även när han nästan viskar i sin berättelse om en flicka i Bangkok är hans ord tydliga och välartikulerade. Vid ett par tillfällen försöker han att göra sig fri från sina fångvaktare, och frigörelsescenerna har en mera drömaktig än en realistisk karaktär. Till och med när vakterna slår Fången är det bättre med ultrarapida och drömaktiga rörelser än med vanlig vardagsrealism.

När Fången talar koncentreras ljuset på hans ansikte. Domaren och inkvisitorerna är då endast svagt belysta. Detta betyder att den som har ordet också har ljuset. Men naturligtvis ska de slutliga momenten, som äger rum i tystnad, belysa Fången när han avlägsnar sig på väg mot sin frihet. Han bär ljuset med sig, och det övriga rummet tonar sakta bort.

Domaren och inkvisitorerna böjer ned sina huvuden mot bordsskivan, och när mörkret faller över scenen har de intagit samma position som de hade i pjäsens början, det vill säga: underarmar och händer mot bordsskivan. Pannan vilar mot armarna.

Huvudpersonens fångenskap må vara inbillad men är inte desto mindre mycket verklig. Den finns inom var och en. Ingen kommer undan.

Musiken till "En fånges försvarstal" finns redan inspelad och kräver flera högtalare för att komma till sin rätt. Bildprojektioner är inte otänkbara men inte nödvändiga. Regi: gärna i samarbete med författaren som vet hur en slipsten ska dras.

Copyright Percival

www.percival.nu

Regianteckningar år 2017

En uppsättning av ”En fånges försvarstal” ska rätta sig efter noten i slutet av boken I samma säng. I början av spelet kan man, när musiken hörs, låta de två fångvaktarna, som senare tar hand om Fången, utföra magiska dansrörelser i ett halvdunkel i närheten av det avlånga domarbordet. Vid detta bord sitter inkvisitorerna vid kortändarna och Domaren i mitten. Inkvisitorerna och Domaren, som helst bör vara klädd i ämbetsdräkt, vilar sina huvuden mot bordet under den tid som fångvaktarna utför sin dans.

När ett normalstarkt ljus träffar fonden har vakterna försvunnit och träder nu fram tillsammans med den vitklädde Fången under det stora vita X-tecknet över Fångens huvud när han kommer fram i ljuset. I detta moment vaknar inkvisitorerna och Domaren till liv. Sakta och som om de vore hypnotiserade rätar de på sina ryggar, och spelet kan ta sin början. Det är ett spel där diktionen, pauserna och rytmen är av stor vikt.

Domaren som man inte ser framifrån, bör höras tydligt genom högtalare. Även inkvisitorerna och Fången kan ha mikrofonförstärkta röster. Därigenom blir nyanseringen tydligare. Speciellt Fången prövar olika röstlägen. Men även när han nästan viskar i sin berättelse om en flicka i Bangkok är hans ord tydliga och välartikulerade. Vid ett par tillfällen försöker han att göra sig fri från sina fångvaktare, och frigörelsescenerna har en mera drömaktig än en realistisk karaktär. Till och med när vakterna slår Fången är det bättre med ultrarapida och drömaktiga rörelser än med vanlig vardagsrealism.

När Fången talar koncentreras ljuset på hans ansikte. Domaren och inkvisitorerna är då endast svagt belysta. Detta betyder att den som har ordet också har ljuset. Men naturligtvis ska de slutliga momenten, som äger rum i tystnad, belysa Fången när han avlägsnar sig på väg mot sin frihet. Han bär ljuset med sig, och det övriga rummet tonar sakta bort.

Domaren och inkvisitorerna böjer ned sina huvuden mot bordsskivan, och när mörkret faller över scenen har de intagit samma position som de hade i pjäsens början, det vill säga: underarmar och händer mot bordsskivan. Pannan vilar mot armarna.

Huvudpersonens fångenskap må vara inbillad men är inte desto mindre mycket verklig. Den finns inom var och en. Ingen kommer undan.

Musiken till en fånges försvarstal finns redan inspelad och kräver flera högtalare för att komma till sin rätt. Bildprojektioner är inte otänkbara men inte nödvändiga. Regi: gärna i samarbete med författaren som vet hur en slipsten ska dras.

Copywrite Percival

www.percival.nu