Finns världen? Finns mänskligheten?

Rubrik

Följande artiklar har publicerats i nättidningen Opulens år 2018.

Finns världen?

Finns världen?

 

Vindsvept pass.

Historien har knappast börjat.

Men främlingarna finns där,

Historiens igångsättare.

Vad främlingarna ser är i detta nu

en gåta, fördömelsens gåta,

människovarats gåta …

och vad är det för vilda skrik

som hörs i nattens tunnlar?

 

Här skulle vi kunna tänka oss en uppståndelse

och ett nytt rike …

Men världen är ännu inte född

och gudarna och gudinnorna inom oss

är fortfarande mer eller mindre myter …

och inte ett levande nu.

 

Finns världen? Eller är det vi

som uppfinner den, som finner den?

Finns du? Jag kan höra din röst.

Men du är osynlig …

och ännu något av en dröm

i den värld där jag lever.

 

Främlingarna ser oss

och vi gör oss beredda …

 

Percival

www.percival.nu

Finns mänskligheten?

Finns mänskligheten?

 Det finns i dag geologer, astrofysiker och humanister som ser på mänskligheten som en perifer företeelse i världsrymdens historia. Om 250 miljoner år har troligen jordens skilda kontinenter återigen förenats. Men var finns mänskligheten då? Människan (homo sapiens) har genom ett hänsynslöst härskande och utsugande förstört både natur och kultur. Hon har blivit mer och mer teknisk och lämnat själsliga mysterier bakom sig. Är det, som i boken Lessness av Samuel Beckett, en öde planet vi går till mötes? ”Grey sky no cloud no stir earth ash grey sand.” Någon enstaka robot finns kanske fortfarande kvar om ca 200 miljoner år. Eller är liv något annat än vi tror? Har skapandets ande oändliga möjligheter? Är detta skapande, denna skaparande eller skaparanda, något som inte har vare sig början eller slut?

”Redan de gamla grekerna …” säger vi. Men de gamla grekerna var bara barn i jämförelse med de gamla egyptierna. Flera kända grekiska filosofer, forskare, diktare och tänkare besökte Egypten för att förbättra sitt kunnande och sin insikt. Till dessa här Homeros, Pythagoras, Solon, Herodotos och Plutharchos. Vad fann dessa visa människor i Egypten? Till den lärde Solon sa en egyptisk präst: ”Ni greker är bara barn.” Han menade kanhända att människans själsliga historia hade grekerna knappast förstått, även om man inte kan förneka de eleusiska mysteriernas betydelse och inte heller den aktualitet som Orfeusmyten och det antika dramat fortfarande har.

I det faraonska Egypten räknade man med nio mänskliga själar. Ka-själen hörde ihop med kroppen, och kroppen själv var en själ kallad khat. Ba-själen såg man som en budbärare mellan kroppssjälen och den eviga och andliga själen, sahu, som aldrig steg ned till den jordiska dimensionen.

Bland romarna och grekerna fanns atleter som i första hand ”odlade” sina kroppar, och vissa greker försökte efter förmåga nå en hög visdom. Man åstadkom storverk men förlorade på vägen kontakten med det öde som styr de stora världskretsloppen.

I min bok Crosswords (1968) citerar jag ord som hämtats från en papyrus tillhörande Nya rikets tid, då t.ex. farao Echnaton regerade, här i en engelsk översättning: ”I will beat the earth into the depth of the water, the South will become the North and North the South, and the earth will be overturned.”

Hos en del egyptiska präster fanns det under faraonsk tid mer eller mindre hemliga kunskaper och läror om jordens och mänsklighetens historia, kunskaper som inte många av oss känner till. Katastrofer hade förändrat jordens yta. Jordaxeln hade ändrats och översvämningar ägt rum, exempelvis den som Noa var med om. Ja, denna översvämning (syndaflod) kan man för övrigt också läsa om i sumerernas och babyloniernas mytologiska och legendartade diktverk Gilgamesh-eposet, ett epos som på ett öppet, poetiskt och humanistiskt sätt beskriver den mänskliga kampen mot både underjordiska och överjordiska krafter. Hjälten och halvguden Gilgamesh hittar en ört som kan ge odödlighet men förlorar den olyckligtvis. Hans kamrat Enkidu, herden och vildmannen som varit hans medkämpe, försvinner ner i underjorden och kan inte räddas.

Bibeln, som är en av vår civilisations mest spridda och lästa böcker, innehåller stor poesi men även grymheter som kan påminna om dagens syriska krig och en nutida terrorism som snart sagt finns överallt. USA, Italien, Sverige med flera länder har länge sålt vapen till Saudiarabien och andra diktatoriska stater. Vapen och olja gör en del människor mycket rika, och kriget fortsätter. Egypten och angränsande länder har inte bara härjats av krig. Här har också funnits kulturer som efterlämnat omätliga skatter, inte minst skriftfynd. Pert Em Hru, den fornegyptiska ”dödsboken”, finns nu i en översättning till svenska. Förlag: Carlsson Bokförlag 2016. Huvudtitel: De dödas bok. Översättare och förordsförfattare är Uppsalaegyptologen Nils Billing som i sina kommentarer och ingående presentation nämner kända diktare (James Joyce och Ezra Pound) vilka har inspirerats av Pert Em Hru, som kan översättas med orden ”Framträdandet in i dagen”.

För de gamla egyptierna var livet inte ett litet tillfälligt spel inom en liten tillfällig tidsram. Deras gravar var evighetsboningar. De kunde med sitt ”pass” Pert Em Hru färdas genom underjordens många portar och nå fram till ”Vägningens ögonblick”, då de inför guden Thoth skulle uttala den så kallade negativa trosbekännelsen. Slutmålet var Osiris paradisrike utan födelse och död med den himmelska Nilen som livgivande källa.

Solen, som steg upp i öster, nådde vid middagstid sin största Horus-kraft, och när den gick ner i väster kunde man, som Ra och andra gudar gjorde, färdas på nattens himmel där en stjärnkonstellation som Orion och stjärnan Sirius var viktiga. Sirius hade under flera världskretslopp varit ett riktmärke. Från Lejonets tid, mer än 10 000 år före Kristus, kom man så småningom till Fiskarnas era (stridens tid), och slutligen når man den nya människans tecken, Vattumannens eon, som nu, enligt tidsmedvetna människor, redan gjort sin entré.

Människan har under årtusenden fört krig och genomlevt krig. Massgravarna är otaliga. Missdåden i det närmaste oändliga. I faraonernas Egypten var evighetsloppet, som vi alla tillhör, det enda verkliga. Allt i universum är ett språk som ännu ingen förmår läsa i sin helhet. Det visste den italienske filosofen Giordano Bruno som brändes på bål år 1600 för sin universella insikt. Det visste också initierade egyptiska präster som lärde den grekiske filosofen Pythagoras att förstå sfärernas harmoni och den musik som genomströmmar universum.

I denna nutid, när människolivets energier missbrukas och energier hämtade från underjorden hotar hela mänskligheten, kan de forntida egyptiernas poetiska livsformler vara lätta att ta till sig. Läs dem i De dödas bok (Den egyptiska dödsboken) och öppna portarna!

Men vad säger nutida astronomer? Vad säger nutidens fysiker och biologer? De är alla medvetna om stjärnhimlens oändlighet och dess gåtor. Liv finns måhända i andra solsystem och på planeter som liknar jorden och som vi numera vet att de existerar. Men är allt detta liv enbart en känd materia och ett slumpmässigt skapande? För en trovärdig fysiker är ord som själ och ande ord som tillhör religionens värld och möjligen poesins. Här skulle den världsberömde syrisk-libanesiske poeten Adonis ha en hel del att säga. Enligt en Expressen-recensent har han i boken Våld och islam (förlag: Volante 2016) ”målat upp en vrångbild av islam”. Men stämmer detta? Våld och religion har ofta samarbetat. Det känner vi till genom historiens gång. Islam är inget undantag och inget oskyldigt lamm i detta avseende. Den sufiskt initierade och klarsynt samhällsengagerade poeten Adonis är en humanist som i poesin upplever ett språk bortom politiska och religiösa maktvärldar. Numera bor han i Paris, och i Våld och islam, där han samtalar med den kvinnliga psykoanalytikern Houria Abdelouahed, säger han med tanke på politisk västerländsk mentalitet: ”Västerlandet efterfrågar inte längre kultur, ljus, framtid och framsteg. Det enda man vill ha är pengar.”

Islams förlegade rättsväsen som möjliggjort tyranni, tortyr och barbariska lagar är ingenting som borde hyllas eller försvaras. Kan vi då i vetenskapen, som ständigt utvidgar sina horisonter, finna det slutgiltiga målet och den slutgiltiga meningen? För en sann poet som Adonis finns, skulle jag tro, varken något slut, någon början eller någon absolut sanning. Vi rör oss genom evigheten utan att ens förstå våra korta liv. Vi är turister som skulle vilja hitta hem. Men finns det för oss ett hem och en evighetsboning? Har vi förlorat kontakten med den eviga Nilen och det eviga flödet? ”Ego sum Alfa et Omega Primus et Novissimus.”

Vår mänsklighet har utarmats. Vi måste kämpa för att överleva, och ibland blir vi tiggare som hädar maktens tinnar och torn och alla himlars existens. Vi står i en lång kö och väntar på att få komma fram till den rike mannen, den store guden, det rika företaget, det rika förlaget, det rika riket … Vi svälter. Vi törstar. Vi lämnar in våra livsberättelser och väntar på ett svar som kanske aldrig kommer. När vi når fram till den rike mannen på hans tron är vi kanhända helt utblottade. Vi är utmattade, kan knappast andas, lider av hunger och törst … och är inte i ett mycket bättre tillstånd än Lukasevangeliets tiggare Lasarus som ligger utanför den rike mannens port. Kan någon ge oss en smula från den rike mannens bord, det rika rikets bord …?... Kommer vi att överleva? Jag vet inte. Vetenskapen vet inte. Jorden kanske vet, men den tiger. Har den mänskliga mänskligheten gått under? Finns den? Har den någonsin funnits?

Geologen ser på människans historia som en försvinnande liten del av andra djurarters historia. Fysikern och astrofysikern reser i rymden och glömmer snart den omänskliga mänsklighet som länge lidit av hybris. Poeten retirerar bakåt genom alla tider och betraktar människan som ett misslyckat försök att skapa frid och fred. Inte heller förstår hon den dom som är hennes liv, hennes ord och gärningar. Är hennes öde begränsat? Eller kan hon övervinna sig själv?

Babels torn växer i höjden. Språkförbistringen tilltar, kommunikationerna ökar och missförstånden ökar. ”Finns mänskligheten?” undrar någon som letar i rymden efter spår av liv.

I sin lilla roman Lessness skriver Samuel Beckett: ”Ash grey all sides earth sky as one all sides endlessness.”

 

Percival

 

FOTNOT

Percival (tilltalsnamn och efternamn) är diktare, konstnär och kompositör. Hans senaste böcker heter Letters to Shanti, Text ur Tomheten och Time Plays. Letters to Shanti utkommer nu, augusti 2017, i en internationell upplaga. Hans senaste komposition, Time Zero. Bells in the Wind, uruppfördes i maj 2016 på Etnografiska museet, Stockholm. Se för övrigt: www.percival.nu

Är allt fel och ett slutspel?

Är allt fel och ett slutspel?

När den världsberömde dramatikern Samuel Beckett år 1968 träffade Ezra Pound i Paris, nämnde denne poet, som efter sin frigivning bodde i Venedig, att han igenkände sig själv i dramat Slutspel. Detta Beckett-drama hade haft sin urpremiär 1957 i sin franska originalversion på Royal Court Theatre i London. Men att spela på franska för en engelsktalande publik hade inte vari något dramats författare hade önskat. Översättningen, till hans modersmål engelska, tog längre tid än väntat. Men så småningom kom den engelska versionen att spelas på Royal Court Theatre.

Beckett såg tillsammans med sin amerikanske vän och regissör Alan Schneider en Royal Cours-uppsättning av Endgame och viskade då i sin väns öra: ”It’s all wrong” (”Allt är fel”). Dessa ord nämndes inte under mötet med Ezra Pound, som såg sig själv som den gamle mannen (Nagg) i den ena soptunnan i det slutspel som fortfarande pågår. I slutet av mötet uppstod en lång och talande tystnad, cirka 15 minuter. Efter denna tystnad reste de sig upp, omfamnade varandra och skildes, får man förmoda, utan ett ord.

Alan Schneider, som länge förberedde sin USA-uppsättning av Endgame, gav Beckett en schackbok med titeln Fire Hundred Endgames, eftersom han visste att denne var en erfaren schackspelare som till och med hade spelat schack med den experimentelle franske konstnären och schackexperten Marcel Duechamp.

I början av den ovanligt framgångsrika Beckettska teaterkarriären var många regissörer indragna i spelet, medan författaren själv i någon mån försökte hålla sig i bakgrunden. Hela tiden hade han svårt att komma ifrån känslan av att allt är fel. Till slut tog han själv tag i tömmarna och genomförde under 1970-talet många väldokumenterade och uppskattade regiuppgifter, framför allt i Tyskland. När jag år 1977 vistades hos en familj vid namn Malloy i Cheltenham, England, talade jag med teaterkännaren och BBC-medarbetaren Martin Esslin, som berättade om Becketts pågående regiarbete med pjäsen Krapps sista band i Berlin. Jag skrev ett kort och fick omgående svar till adressen c/o Malloy. I sitt svar hade Beckett skrivit: ”Enjoy yourself in England!” och han var naturligtvis road av associationen till sin roman Molloy.

Slutspel har spelats överallt på jorden. Likaså Krapps sista band och andra skådespel av denne slutspelsförfattare. Vi spelar alla våra spel och vill ibland får ett slut på hela historien. Men vem är vår motspelare?  Har vi en chans att vinna? Kan vi uttala orden ”schack matt!” och dra en lättnadens suck? ”Nu har jag fått nog. Nu har jag sagt mitt …” Men så enkelt är det inte. Ingen slipper undan sitt eget slutspel … för att nu inte tala om mänsklighetens slutspel.

Vissa makthavare är som fästingar. De fortplantar sig snabbt och tar för sig där de kommer åt. Men inte ens dessa mer eller mindre vinstbesatta spelare och blodsugare kommer alltid undan. De är inte allenarådande i ett samhälle som använder sig av kontrollsystem, hotelser, vapen, skatteparadis, oljepengar, kärnkraftsberoende etc. Nej, ingen kan köpa sig fri. ”Sanningen skall göra eder fria” säger en huvudrollsinnehavare i en bok som åtminstone prästerna läser. Men vad är sanning? Detta undrade den romerske prokuratorn Pontius Pilatus för ungefär två tusen år sedan. I vår tid försöker forskare, kvinnor och män, berätta för oss vad sanning är och vilka vi (homo sapiens) är. Allt detta medan slutspelet pågår och ett oräkneligt antal människor svälter ihjäl eller dör på sin väg mot en frihet som hägrar vid horisonten.

Här i vår mer eller mindre frispråkiga demokratiska värld är ordet fritt, skulle man kunna tycka. Men vem är det sos bestämmer vilka som får tycka i de regerande medierna, och hur man bör tycka? Vilka står som befälhavare på den till synes segerrika pansarkryssaren? Det är väl knappast filmregissören Sergej Eisenstein som visar vad han tycker i sin film Pansarkryssaren Potemkin och i sitt mästerverk: filmen om Ivan den förskräcklige. Både Beckett och Artaud, två egensinniga teaterskapare, var intresserade av Eisenstein. Ja, Beckett ville till och med bli hans medhjälpare, och Antonin Artaud skulle kunna ha blivit hans medskapare i den Mexicofilm som tyvärr aldrig blev fullbordad. Den hänsynslöse potentaten och tyrannen Josef Stalin motarbetade det fria skapandet, ett motarbetande som även pågår i slutspelets tid.

Dramatikern Samuel Beckett ville att hans scenanvisningar skulle respekteras, vilket inte alltid har skett. Alltför många dåliga uppsättningar har sett dagens ljus, om man nu kan tala om ljus i detta sammanhang. Ett av de mest flagranta exemplen är en New York-föreställning, som dock Alan Schneider inte var skyldig till. Beckett protesterade, men det hjälpte inte. Han skriver: ”Any produktion of Endgame which ignores my stage directions is completely unacceptable to me. My play requires an empty room and two small windows. The Art Production which dismisses my directions is a complete parody of the play as conceived by me. Anybody who cares for the work couldn’t fail to be disgusted by this.”

När man läser den Beckettska protesten förstår man iscensättningens enkelhet. Vad som behövs är ett kalt rum med två små fönster som sitter högt upp. Två soptunnor syns i förgrunden. I mitten sitter den blinde huvudpersonen Hamm i en karmstol. Tjänaren Clou passar upp eftersom Hamm inte kan använda sina ben. I soptunnorna, vars lock öppnas vid vissa tillfällen, befinner sig den äldre generationen: Nell och Nagg. En av Naggs repliker lyder: ”I want me pap!” (”Jag vill ha min välling!”) De äldre måste pysslas om, och de minns med gott humör scener ur det förflutna. Hamm, som kan leva i nuet, tänker också på framtiden. Han säger till sin tjänare Clou att ta en stege, klättra upp och se ut först genom det ena och sedan genom det andra fönstret. Finns det någon framtid? Är landet helt och hållet öde?

Slutligen upptäcker Clou en liten pojke, en tänkbar ”progenerator”. Men vem vet, i den värld som går mot sitt slut, och vem tror, när slutet närmar sig, på en ny början?

I det pågående slutspelet är Dagens inbrott inte ens en hägring. Den mänsklighet som färdas på nattens flod mot en ny gryning är inte mycket mer än en dröm i vår tids historia. I pjäsen Slutspel har det mesta sagt sitt. Men var befinner vi oss i den så kallade verkliga världen? Hur många tror att solen åter igen ska inta sin plats i högsätet och att de gamla förlegade energikällorna (kol, olja, kärnkraft) ska somna in för gott? Överallt är vinsten den morot som för åsnan (människan) framåt mot allt större katastrofer. Man vet att endast fyra procent av Saharas öken räcker för att försörja hela världen med energi, om nu solenergitekniken används. Men från vetskap till handling är steget ofta långt.

Den heliga jorden, det heliga vattnet, den heliga luften och den heliga elden talas det om hos vissa urfolk och i sagor, myter och legender. Men vad är heligt för en vanlig västerländsk människa? Är det pengarna, bilen och semestern? En ovanlig västerlänning och en banbrytande miljöföregångare är österrikaren Viktor Schauberger som talar om det levande vattnet, jungfrukällornas otroliga livskraft och den energi som upphöjer i stället för att förnedra. Den gamla medvetandevärlden som fortsätter att suga ut jordens resurser gräver en grav åt sig själv. Vem tror i dag att människor förmår kontrollera det avfall som kärnkraften åstadkommit och som ska bevaras i kopparkapslar på cirka femhundra meters djup under markytan? De kärnkraftstroende räknar med att kapslarna som bevarar det radioaktiva avfallet ska hålla i cirka hundra tusen år. Vad är det för genier som ligger bakom denna galna uppfinning: kärnkraften?

När Samuel Beckett skrev sitt drama Slutspel hade atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki. Men ingen kunde då inse faran med de kärnkraftverk som skulle komma att byggas till en kostnad som är i det närmaste astronomisk. Förintandet får tydligen kosta hur mycket som helst. Men om någon påstår att Dagens inbrott är på väg tror inte många på en sådan möjlighet. Skulle detta ”inbrott” kunna innebära en ny mänsklig möjlighet där allt liv respekteras? Ja, dramat pågår utanför alla kommersiella scener, medge cirkusar, talkshows etc.

Ingen har ännu upptäckt de Främlingar som uppenbarar sig vid horisonten när Dagen bryter in. Vilka är dessa Främlingar? Är de individer som inte längre tjänar maktens herrar och system? Bär de inom sig en ny medvetenhet, en ny livsnärvaro och en ny världsbild? Henrik Ibsen skrev en gång i sitt drama Brand: ”Var det du är/och var det helt/och icke styckevis och delt.”

Man stryper fantasin och tämjer energin. Robotarna ökar i antal, och många påstår med övertygelse att allt är fel. Men är allt fel? Nej, naturligtvis inte. Uppvaknandets människor är inte enbart dröm och dikt. Skådespelet Dagens inbrott kommer troligen att upptäckas och iscensättas när slutspelets människor har sagt sitt.

I Becketts Slutspel kan man läsa: ”Something is taking its course.” (Någonting följer sitt lopp.) Något håller på att uppstå … i ett slutspel som ingen kan undgå att lägga märke till …

 

Percival

 

FOTNOT

Percival tilltalsnamn och efternamn) är författare, konstnär och kompositör. Han skriver på både svenska och engelska. Till de senaste böckerna hör Letters to Shanti (internationell utgåva 2017) och Time Plays (2016). I ovanstående artikel nämns ett möte med Ezra Pound (Se The Letters of Samuel Beckett 1966–1989. Cambridge University Press 2016). ”Dagens inbrott” är ett drama som ingår i Percivals bok MänniskanX. Denna pjäs köptes av Dramaten i början av 1980-talet. ”Uppvaknandets människor” har en roll i det inledande dramat i hans bok Tema på Tiden (1971/2011). Om Samuel Becketts samarbete med Alan Schneider kan man läsa i James Knowlsons bok Damned to Fame. The Life of Samuel Beckett (1996).

Pengarna eller livet?

Pengar eller livet

 Pengarna vill inte sitta innestängda. Pengarna vill tjäna. Det är inte människorna som ska tjäna pengarna, utan det är pengarna som ska tjäna människorna. Pengar är till för att röra sig och vara till nytta och glädje för alla. Pengarnas befrielserörelse förbereder sin entré, men ännu regerar Penningen.

 ”Pengar eller livet!” ropar en sjörövarklädd man på en sandstrand där Stilla havets vågor hörs. Du ser in i en pistolmynning och svarar: ”Livet, tack.” Pengarna kan pistolmannen få. De finns ändå inte. Men vad är liv utan pengar? Kan man då leva?

 Den finlandssvenske poeten Henry Parland (1908–1930) skrev en gång: ”Jag har inte råd att leva./ Det må vara hur billigt som helst.” Konstnären och poeten William Blake ansåg att ”Kristendom är Konst och inte Pengar. Pengar är dess Förbannelse.” Blake säger dessutom: ”Människans Hela Uppgift är Konstarterna och allt vad därtill hör.” Hur är det nu, ca tvåhundra år efter William Blakes tid på jorden? Är Konst pengar? Är pengar konst?

 Leonardo da Vincis målning Salvator Mundi (Världens frälsare) såldes 2017 för 450 miljoner dollar. Sveriges militära försvar kräver 168 miljarder kronor för att kunna fungera tillfredsställande. Människan är skicklig när det gäller vapentillverkning och utsugning av Jordens resurser.

 Vart är mänskligheten på väg på en autostrada där de flesta rusar fram med allt högre hastighet? Vem vill inte ha pengar? Har du gott om pengar blir du omklappad och hyllad. Har du inga pengar alls måste du kanske sitta framför något av våra mer eller mindre välbesökta varuhus eller museer och tigga en slant. Är du en fattig konstnär, som William Blake, ger du kanhända en tiggare 20 kronor. Du måste ju tänka på din egen överlevnad: hyra, mat, kläder, skulder … Du är inte tiggare. Men du förstår alla tiggare som hoppas att en rik människa ska ge dem en smula av sitt överflöd. De som äger det mesta i världen är ytterst få. De borrar efter olja för att tjäna ännu mer. De bygger kärnkraftverk, förstör skogar, bördig jord, vattendrag, berg, djurliv, växter, ja, nästan allt. De är ändå inte nöjda. Det går att tjäna mer. Nya prylar behövs. Nya datorer, nya mobiler, nya preparat …

 Autostradan blir allt bredare. Man tävlar om en plats i solen men använder sällan den energi som solen kan ge.  Ingen vill kastas av vägen. Vem vill hamna vid sidan om? Men trots allt finns det de som hoppar av, och utanför autostradans skenverklighet känner många medlidande med de varelser som rusar mot ett mål som inte kan vara annat än en total katastrof. Hinner vi bromsa in? Det är den stora frågan.

 Blake, Gauguin, van Gogh med flera konstnärer offrade nästan allt för sin konst. Men vad är Konsten för den nutida människan? Är en målning värd fem miljoner kronor vågar man kanske kalla detta verk konst. Men finns det ingen prislapp med i ett konstsammanhang är man mycket osäker. En efterfrågan skapas, och konstverket eller varan får ett pris. Mer eller mindre pålitliga bedömare hjälper till, och man rullar vidare på den stora autostradan, där maktsäkra förlag, tidningar och andra medier finns utposterade som bränslestationer. Du fyller din tank (din tanke) och färdas vidare. Ibland stannar du på en rastplats och fyller din mage med goda rätter. Allt tycks vara välordnat.

Den fria naturen utanför autostradan är för många en tillgång och en resurs som få har förstått värdet av. Den utarmas och försvagas, medan autostradans dimensioner växer. ”Jag jobbar. Jag har inte tid,” säger någon. ”Sänd mig ett sms!” En annan säger: ”Det du har att erbjuda har ingen märkbar kommersiell potential.” Alla vill överleva. Alla vill leva.

”Pengar eller livet!” Pistolmynningen är riktad mot dig. Men pengar saknas. Du kan inte ens ge pistolmannen ett stycke bröd. Det enda du kan ge är ord utan kommersiell potential. Du är inte ens bankrånare eller tiggare. Nej, inte ens ordleverantör till de ordköpare som äger mäktiga företag och vill utöka sin makt och sitt inflytande.

 Vi talar om marknadskrafter och marknadsföring, hittar en ny idé, säljer den, kapar åt oss ännu en bit av kakan, sprider vår underhållning och står där slutligen med tomma händer. Det barkar åt skogen. Det gick åt pipan. Civilisationsföretaget med sin globala storvulenhet satsade på fel hästar. Loppet var redan kört från början. Den kommersiella potentialen var en värdelös skrammelburk. Det hela sprack, och löneslaven, arbetsnarkomanen, det tjänstvilliga tjänstehjonet … stod där tomhänta och rådvilla. ”Hjälp oss, Gud! …” Men var fanns Gud? Hade Han eller Hon någonsin funnits? Hade Hon eller Han någonsin lyssnat på alla dessa jämmerrop ur hesa strupar?

 Det medeltida Spelet om Envar (Everyman) har inte förlorat sin aktualitet. Girigheten fortsätter att växa. På 1700-talet skrev den tyske författaren Gotthold Ephraim Lessing spirituella och insiktsfulla pjäser där pengar spelar en avgörande roll. Och vem känner inte till Molières pjäs Den girige? Hugo von Hoffmansthal (1874–1929) omarbetade Everyman och kallade sitt verk Jedermann, på svenska: Det gamla spelet om Envar, som bland annat spelats på en kyrktrappa i den sydtyska medeltidsstaden Schwäbisch Hall.

 För inkafolket i Peru var guldet en Solens gåva. Men de spanska erövrarna respekterade inte solen. De ville endast äga guldet för att öka sin makt. Vad är mänskligheten, den regerande mänskligheten, egentligen värd? Är den överhuvudtaget värd någonting i ett universum som inte kan ägas av någon?

 Den franske teatermannen Antonin Artaud (1896–1948) insåg att en konstnär i själ och hjärta inte kunde tjäna någon. Men alltför många konstnärer (poeter, målare, skulptörer, kompositörer …) springer gärna ärenden åt sådana som kan betala för någonting de inte begriper. Cirkusen är i gång. Vi lyder alla när Makten lyfter sin taktpinne. Ja, måhända inte alla. Men utbrytarna måste betala ett högt pris. De blir ofta överkörda av dem som måste komma snabbt fram på den stora autostradan i pristävlingarnas prisutdelningarnas, prissättningarnas, och applådernas tidevarv. Nu talar visserligen många människor om nödvändigheten av att nödbromsa i en tid när förintelseteknikens herrar kammar in häpnadsväckande belopp på sin olja, sin gas, sin kärnkraft, sitt kol, sina vapen och sina kemiska produkter …

 ”Nej,” skulle Antonin Artaud eller någon nutida genomskådare kunna ha sagt. ”Mänskligheten är ännu inte född. Den är på sin höjd en misslyckad idé i Guds hjärna, om nu någon Gud någonsin har existerat.”

 Skulle fria pengar kunna åstadkomma en ny mänsklighet, fria fonder, som kan ge medel till konstnärliga, ekologiska och meningsfyllda projekt? Experiment med fria fonder har ägt rum. Läs vad en av permakulturens pionjärer, arkitekten och ekonomen Margrit Kennedy, har skrivit i sina böcker! Nedgångna samhällen (orter) kan plötsligt börja blomstra om skapandet frigörs. Vem vill vara löneslav i en miljöfarlig, fantasilös och själlös produktionsvärld?

 Blunda, ta ett djupt andetag, tänk efter, vakna ur din inre sömn … Är pengar allt?

 Pistolmynningen är fortfarande riktad mot ditt huvud. Orden ”Pengar eller livet” har uttalats. Stilla havets vågor rullar under en bländande sol. Måsar skriker. Världen håller andan. Det första skottet missade. Av någon anledning drar sig pistolmannen tillbaka. Han bugar sig efter att ha hört välsignande fredsord eka mellan de höga klipporna. Livet måste fortsätta. Trots allt. Det vill säga: det fria, växande och soluppfyllda livet utanför den stora autostradan.

 Percival

www.percival.nu

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

08.12 | 22:34

Det är din systerdotter Charlotte som skriver. Var nyfiken på din hemsida. Skriver själv mer och mer. Take care.

...
30.10 | 07:09

Kul titel.Och tänk att den finns även som E-bok!
Hur når jag dig Percival via mail? The one I just sent returned.
Please enlighten me here.
A bientôt
Ctrn

...
04.07 | 23:59

Tack för nyheten, Percival det här att boken nu finns som e-bok ska underlätta för alla som inte velat eller kunnat läsa pappersboken!
Mvh Torgny

...
26.01 | 14:07

Hej!
Ring gärna till min ateljé någon eftermiddag så får du vet mer.
Tel.: 08 6615433.
Solhälsning!
Percival

...
Du gillar den här sidan