I kroppens sista natt
Kassandra ropar i natten i början av min pjäs ”Kroppens
sista natt”. Hennes rop är genomträngande och fyller hela salongen, ja, en hel
värld.
Varför ropar hon? Är det ett
varningsrop?
Den första repliken lyder: ”Tänk
om du var en tiggare utan verk/ och måste vara ute i världens spönätter/ och sova
i det våta gräset …” Dessa ord uttalas i mörkret av en ljus kvinnoröst. Pjäsen
är som helhet ett befriande offerdrama. På titelsidan står det: ”Ett offerspel
i världens skapelsenatt på väg mot ljusa banor.” Detta drama är tillägnat den
store spanske poeten och dramatikern Federico García Lorca, som den 19 augusti
1936 sköts i en ravin inte långt från sin hemstad Granada. ”Kroppens sista
natt”, som i viss mån liknar ett antikt kör- och dansdrama, kan även ses som
ett ytterst modernt och, varför inte, framtida spel. Men här är offret inte
någon speciell poet eller konstnär eller revolutionär fredstänkare … Nej, han
eller hon kan vara vemsomhelst som av nödvändighet sagt nej till ett officiellt falskspel och maktspel, där ödemarken och
det inre öde landet växer. Utsugningen är enorm och föga förstådd.
Georg Büchner säger i sin pjäs om
Danton: ”Vi är svärden genom vilka andemakterna strider.” Vad är det då för
andemakter som behärskar oss och som dagligen tar struptag på en mängd offer?
”Kroppens sista natt” har ännu
inte haft sin urpremiär. Teatersömnen är alltför dominant i vår del av världen,
och ett drama som lever sig in i denna sömn och som når fram till ett uppvaknande
är väl ingenting man vill uppleva? Kommer detta årtusende att fortsätta att
vara en sömnens eon? ”Somnionia” är ett ord som James Joyce använder i sin
mirakulösa bok Finnegans Wake. Det
finns visserligen drabanter som höjer sina ordsvärd mot maktapparatens herrar
och damer, men är det tillräckligt med tanke på dem som i ”Kroppens sista natt”
är De Svartklädda, vilka då och då utför en flaxande dans runt den döda
kroppen?
Det hela är ett rituellt drama, en
rit som funnits sedan urminnes tider. Själva de rituella tillvägagångssätten
kan variera. I Europa känner vi till våroffer, till exempel Igor Stravinskijs
kända musikverk ”Våroffer” som uruppfördes i Paris i maj 1913 och som blev en
skandalsuccé. I det gamla Egypten blev Osiris ett offer. I Syrien och Libanon
talar man om Adonis i en mytisk historia där den som offras återuppstår. Och i
den forntida sumeriska kulturen var det gudinnan Inanna som hade en offerroll.
Hon nedsteg till underjorden, dödades av sin syster Ereshkigal, underjordens
gudinna, men väcktes till liv på nytt. I vår kristna värld vet vi att Mästaren,
som få förstått men många hyllar, måste nedstiga till underjorden innan han på
Påskdagens morgon uppstår från de döda.
Någonstans närmare mitten av
”Kroppens sista natt” ser Den Vitklädde sig själv som tiggare, men han kallas
också Tiggarfurste av Konungen i detta rituella och nutidsverkliga spel. Den
Vitklädde säger på ett ställe, då man tvistar om den döda kroppens identitet:
”Men är döden kroppen?”
I det första dramat, ”Statyernas
natt”, i boken Människoriket – en saga
som spelar säger huvudrollsinnehavaren Konstnären: ”Kroppen är endast en
station på vägen.” Hur många stationer finns det innan vägen når sitt mål? Vad
är det som uppenbarar sig vid vägens slut? Den slutgiltiga kroppen bortom
kroppens gränser?
Diktaren Samuel Becketts roman Murphy kom ut 1938 efter många om och
men. Drygt 40 förlag hade refuserat manuset, och boken såldes bara i ett fåtal
exemplar under det världskrig Beckett drogs in i som motståndsman. Han bodde i
Paris men var tvungen att fly till Roussillon i Provence. När han före sin
Parisvistelse studerade franska, latin och italienska vid Trinity College i
Dublin, läste han en ganska okänd 1600-talsfilosof, Arnold Guelincx. I romanen Molloy står det i förbigående: ”den
gamle Guelincx, död i unga år” … I Murphy
finns det ett helt kapitel som handlar om den filosofiske Murphys mind (sinne, tanke). Beckett tycks ha
inspirerats av Guelincx när han låter sin huvudperson sätta sig i en gungstol
för att sakta vagga sig in i ett tillstånd där beroendet av kroppen upphör.
Först då vaknar själen eller tanken och sinnesmedvetandet (the mind) till liv. Är kroppen ett hinder för vårt fria
tänkande? Eller måste vi frigöra kroppens låsta energier för att uppnå ett
fritt tänkande?
Nu satsar vi mest på sånt som går
hem. Vinsten är viktig. Försäkringarna är nödvändiga. Men ”Själen!”, som De Svartklädda ropar unisont på ett ironiskt sätt i
”Kroppens sista natt”, är ingenting vi behöver tänka på. Kanske ligger den
sårad vid sidan av vägen och behöver en barmhärtig samarit som räddar den?
Eller har den som Eurydike stigit ner i dödsriket? Är det från detta rike vi
måste hämta upp den?
Kassandra ropar i natten. Men
ingen hör hennes rop. Och om den människa som man i ”Kroppens sista natt” tror
att man har dödat, säger man: ”Udda, ja, men inte tillräckligt udda … Avvikande,
ja, men inte tillräckligt avvikande.” … Ja, den döde var i denna historia en
dålig affär, ”inte värd att satsa på”. Men i själva verket är han inte död. Det
vill det svartklädda följet inte förstå. Den vitklädde och det brokigt klädda
följet i hans sällskap förstår, men de har ingen talan. De lever mer eller
mindre som tiggare, som musikanter och som underhållare. Små smulor faller från
den rike mannens bord.
Nu, i början av år 2015, vill man
på vissa platser förbjuda allt tiggeri. Om lönsamhet krävs i alla sammanhang, vad
händer då med den kulturvärld som är olönsam? Vilka sanningar vill man ta emot?
Flyktingar och tiggare överallt i världen skakar galler och ropar. Oräkneliga
barn lider nöd i flyktingläger. Oräkneliga flyktingar dör på vägen. Många
drunknar i Medelhavet. Somliga smugglas över gränser.
Kassandra ropar. Ingen hör. Men
allt har en gräns. Den Vitklädde, som överlevt och lever bortom det som vi
kallar liv och död, betraktar den döda kroppen på scenen som inte är en kropp
vilken som helst. Det har en svartklädd läkare konstaterat. Och vem vill i vår
tid betvivla vetenskapens instrument?
I ”Kroppens sista natt” närmar sig
den mänskliga kroppens historia sin högre bestämmelse, och i den avslutande
scenen är det en ny anda som talar. I en av slutreplikerna står det: ”När vi
bärare stiger upp föds en hel tid.”
Detta citat syftar på Tidsbärarna som bär Tidens bördor, vilket är lätt att
förstå för den som känner till den mayanska mytologin.
Jag inledde detta årtusende på ön
Flores, belägen i sjön Lago de Petén Itzá, inte långt från pyramidruinstaden
Tikal i Guatemala. Ön Flores och det omkringliggande området Tayasal var det
sista mayafästet som föll i de erövrande spanjorernas händer. Den mayanska kulturen
gick mer eller mindre under jorden, men rester kvarstod, exempelvis Popol Vuh, en skrift som inspirerat både
den mayanske poeten och nobelpristagaren Miguel Ángel Asturias och kompositören
Edgar Varèse. Jag hade turen att, då det nya årtusendet började, få uppleva en
liten del av den gamla mayanska dansteatern på en höjd intill sjön Lago de
Petén Itzá. När jag besökte Tikal under den tid då månen befann sig närmare
jorden än på mycket länge, gick jag
omkring i djungeln bland de branta och märkligt formade pyramiderna, talade med
de nästan tama små näsbjörnarna och undersökte akustiken med mina cymbaler och
min flöjt. Mer om detta kan man läsa i min illustrerade engelskspråkiga brevbok
Letters to Shanti (2014), där det
finns texter som inspirerats av denna magiska spelplats. Jag tänkte när jag
vandrade i fullmånens sken: ”Här borde jag sätta upp Kroppens sista natt.” Detta offerspel påminner om den klassiska
mayanska teatern, där flera tusen dansare kunde vara med. För att rädda
världen, ansåg mayaindianerna, måste människorna skapa en dansdramatik som
förnyar och befriar. Men ibland går konsten ner i underjorden och stannar där.
Är befrielsen möjlig? Kan Eurydike på nytt nå fram till ljusets värld? Finns
det en orfisk dramatik som möjliggör detta? Finns det tidsbärare som är modiga
nog att räta på sina ryggar och föda sig själva in i en annan tid och en annan
värld?
I början av ”Kroppens sista natt”
står det: ”Människan har förlorat sin hjärna/ i det förgångna paradiset/ och på
jakt efter sig själv/ söker hon sin döda kropp …” Är det den döda kroppen i
våra sinnen som måste upplivas, den döda kroppen som är våra sinnen som utför
våra dagliga gärningar? Vi agerar, vi är lydiga på våra verkstadsgolv, vi
röstar utan att egentligen ha någon röst. Vi ropar utan att höras. Vi uppvaktar
mediernas makthavare utan att bli mottagna.
Vi skulle kunna säga: ”Vi är
Tiggarna, De Brokiga, som talar: Herrar och Damer Makthavare! Det vet ni, vi
ger oss aldrig! Ni tronar så länge ni förmår trona! Ni tror så länge ni förmår
tro … Men på vad? Hur ser ert samvete ut? Hur använder ni era resurser och era
sinnesförmögenheter, som ni trots allt har?”
Ja, någon börjar kanske undra vad
som egentligen pågår. Till och med Bödlarna i ”Kroppens sista natt” vacklar när
de lyssnat tillräckligt och anar sanningen i Den Vitkläddes ord. I en av sina
repliker säger han: ”Ni som är okunniga om den kropp ni förlorat och till
hjälplöshet stolta över er kunskap om den döda och lärda kropp som är er egen
börda!” Och sedan säger han: ”Nej, den som verkligen är/ är inte i denna kropp
som ni ser./ Och ändå är han, ändå är han, den som ni inte ser;/ ändå är han
här ibland er.” Ja, det är svårt för den osynlige att bli synlig. Bödlarna
vacklar. Konungen blir mer och mer osäker. Och det svartklädda följet förlorar
alltmer sin kraft i sin dans och i sina uttryck. Den gamla världsordningens
maktmedier och makthavare håller på att ge upp. Deras ekonomi och nyhetsbesatta
rabbelbabbel pendlar mellan mani och depression. Graven öppnar sig …
Begravningens tid har – även den – sitt slut, den tid som den italienske
1700-talsfilosofen Giambattista Vico kallar Upplösning, Förruttnelse och
Civilisation, och som Joyce har som bärande element i sin bok Finnegans Wake. Jag citerar ur ricorsodelen som avslutar Finnegans Wake och som i denna del
lämnar den döda kroppens tid bakom sig:
”A way, the Margan, from our
astamite, through dimdom done till light kindling light has led we hopas
but hunt me the journeyon, iteritinerant, the kal his course, amid the semitary
of Somnionia. Even unto Heliotropolis, the castellated, the enchanting.”
”Redan de gamla grekerna …” är ett
uttryck som västerländska intellektuella ofta använder. Däremot brukar man inte
säga ”Redan de gamla sumererna …” eller ”Redan de gamla egypterna …” Pytagoras,
Herodotos och Plutarchos tillhör de greker som hämtade kunskap från exempelvis
forntidens egypter, som såg på grekerna som barn som ännu inte förstått hela
verkligheten. Platon hade troligen fått inspiration till sin idélära av
sumerernas kultur, där gudinnan Inanna var en av de ledande gudomligheterna.
Vi känner till gudinnan Inanna,
Himlens och Jordens drottning, och hennes vistelse i Underjorden. Vi vet att
hon dog och väcktes till nytt liv. Hon
återfick sina me, sina kraftsymboler eller kraftbärare, som gav henne kunskap
och förmågor bortom det normala. Genom dessa me hade hon kontakt med urformerna
som givit upphov till det liv som ständigt förvandlas. Vågdalar och höjdpunkter
finns inte bara hos de bipolära. Hela skapelseakten innehåller dessa tillstånd.
Ja, man kan måhända påstå att människan och människoriket ännu vistas i ett dödsrike
i kroppens sista natt. Heliotropolis, som Joyce skriver om, hägrar i fjärran,
och i den tredje scenen i ”Kroppens sista natt” uppstår Tidsbärarna. De stiger
upp ur mörkret och framkallar en ny gryning.
I romanen Molloy nämner Samuel Beckett, i filosofen Guelincx’ anda, Odysseus’
svarta skepp som är på väg mot en soluppgång. Och i sin roman Den onämnbare skriver han: ”galärslaven
som, på väg till Herkules stoder, släpper taget om åran under nattens täcke och
kravlar mellan tvärbänkarna mot den uppgående solen, osedd av vakten, med en
bön om storm …”
Den moderna automatiska människan,
som upprepar sina egna och andras misslyckanden, skulle säkert inte ha
tilltalat Arnold Guelincx, vars etik leder fram till varje individs möjlighet
att föda sin egen vision. En människa utan egen vision är en robot i maktens
händer. Poesins och visionens människa skapar sitt eget liv och är inte enbart
beroende av skyddsnät, avtal, tjänstepension, produktion, pengar, bankernas
handlande o.s.v. Runt om våra välfärdsborgar hörs tiggarnas rop och en bön om
storm. Inte alla ekonomins slavar accepterar sin galärslavsroll, och när
kroppens sista natt upphör inträder en tid vars språk anas i många diktares
verk och inte minst i skådespelet ”Kroppens sista natt” i boken Människoriket – en saga som spelar.
Att vara utan verk, som nämns i en
replik i början av denna essä, är ett tillstånd där människan förlorar sin
bestämmelse. Verket, på franska l’oeuvre,
borde vara hennes ryggrad. Kroppens sista natt i människans historia är en
gåta, och det är i den gåtan vi lever.
Percival
FOTNOT
Människoriket – en
saga som spelar
(en trilogi) utkom som bok år 1983. En förkortad version av
det mittersta dramat, ”Människoriket”, som innehåller akterna ”Alfa”, ”Ego sum
Alfa et Omega Primus et Novissimus” och ”Omega”, hade sin urpremiär år 2005.
Iscensättning: Thalias barn. Percival skriver både på engelska och på svenska.
I hans senaste bok,
Letters to Shanti
(2014), ingår foton från fyra kontinenter. Denna brevbok kan beställas i
bokhandeln och på nätet. Se f.ö. www.percival.nu
Percival