Tankar vid Tidens flod
Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller
är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och
under den tiden ägnar hon sig åt allsköns religioner och pseudoreligioner. I
synnerhet sådana som kan ge pengar och ära. Fotbollen står ofta i centrum. Med
en fotboll i ena handen och en deckare eller mobil i den andra känner man sig
nöjd.
I radio har forskare år 2015 talat
om människan såsom varande en avancerad schimpans. Hon kan ju använda ett antal
ord, ord som hon ofta missbrukar. Människor skäller ut varandra och ljuger
öppet. Man bråkar, slåss, för krig … Ja, människan tycks, i förhållande till
schimpansen, vara en ovanligt farlig och opålitlig varelse.
Du försvarar de utslagna, du anar
inte oråd … och får ett slag under bältet. Vissa bestar förföljer dig år efter
år. Ja, sånt är inte ovanligt. Men det går över. Du dör och glömmer hela
eländet. Eller så lever du vidare i en form som inte behöver begränsa sig till
de mänskliga olaterna. Du skapar dina egna rymder och fruktar inte mörkret vid
tidens ände. Om detta mörker talar de lärde, som tror att världen är en färdig
skapelse. Men det finns ingenting som är färdigt. I alla universum pågår ett
nyskapande. Stjärnor och solsystem dör. Andra föds. Du lever i den mörka
energin och skapar ditt eget ljus. Tiden har ingen ände. Fantasin har ingen
gräns. Dikten kan inte stängas in i ett fängelse. Ja, när du läser dessa ord
som du just formulerat hör du hur alla lärda schimpansättlingar skriar av
ilska. De vill genast fälla dig till marken. Därför har du nu dragit dig
tillbaka till en liten jordkula vid en flod i utkanten av civilisationen. Du
gör som den tibetanske 1100-talspoeten Milarepa en gång gjorde. Du lever på nässlor,
kokar din nässelsoppa, mediterar, dansar och sjunger din poesi. Ibland kommer
det en jägare förbi. Men först kommer hans villebråd, som han är ute efter. Sen
kommer hans hund, och slutligen kommer han själv. När de möter dig inser de
att mycket av det dödande som pågår är
en onödig historia. Och ni blir alla vänner!
”Min syster,” kan Milarepa ha
sagt, ”har aldrig kunnat sätta sig in i min poesi. Hon lever förmodligen kvar i
närheten av den gård där jag föddes, en gård som nu är ockuperad av jag vet
inte vad för usurpatorer.” Nej, vi ska inte gå in i ett gammalt falskspel, och
vem vet om vi förstått Milarepas öde på djupet? Men det har mindre betydelse.
Det beror på hur man ser det. Här vid Tidsfloden kan du känna dig helt lugn,
lika lugn som Milarepa när han prisade snöleoparden och talade med Bergets
gudinna. Du hör hans röst inom dig, och hans skyddsgudinna ser på dig med ett
stort leende.
”Om du inte känner de subtila
metoderna och Vägen, kommer idel ihärdighet att bära endast ringa frukt” har
Milarepa sagt. Vid Tidsfloden kan du höra hans och andras röster. Milarepa var
mycket uppriktig, och det var också sanningssägaren Jesus Kristus som inte
skräder orden när han talar om de skriftlärde, som han liknar vid vitkalkade
gravar. De är rena utanpå, men vad finns i deras inre? På ett ställe säger han
(i en auktoriserad engelsk bibelöversättning): ”O faithless and perverse generation, how long
shall I suffer you? How long shall I be with you?” (Matteus 17:17).
Mästaren hade sinne för humor,
och det framgår på flera ställen i evangelierna att han iscensatte sitt liv. I
vår tid iscensätter vi pjäser som ofta handlar om familjer som faller sönder
och om liv som säckar ihop. Men det finns många nutida undantag, t.ex.
teaterstycken av Eugene Ionesco, Dario Fo, Harold Pinter och Samuel Beckett.
Sitter du ensam vid en flod glöms
du snart bort. Utom av floden som likt en ström av liv passerar förbi. Du blir
någon som kan påminna om Siddhartha i romanen Siddhartha av Hermann Hesse. Om du lyssnar på djupet kan du höra
röster ur det förflutna. Du sitter vid floden, Tidsfloden. Det liv du upptäcker
i denna flod är kanske ditt eget, men också andras. Du skulle vilja fånga livet
som man fångar en fisk. Men fisken glider undan och du står där tomhänt. Du
undrar: ”Vart tog det vägen, mitt liv, som jag aldrig kunde fånga?” Liv kommer,
försvinner och kommer igen.
Nej, du sätter inga betyg. Du är
som en av lärarna i en radioföljetong som du har hört. I denna följetongsroman,
som heter Bön för de stulna och är
skriven av Jennifer Clement, kommer det en lärare till en byskola i en bergsby
i Mexiko. När han kommer in i klassrummet, minst ett par timmar försenad, säger
han: ”Åh, sitter ni fortfarande kvar?” Och sen spelar han ”Svansjön” av
Tjajkovskij för eleverna på en cd-spelare. Den kompositionen ingår inte i den
officiella läroplanen. Varje dag spelar han samma musik. Det är det enda han
gör. Och när skolåret upphör blir alla elever godkända och får sin examen. Vad
sägs om en sådan skola i Sverige?
Att sitta vid Tidsfloden och gå
förbi mänsklighetens öde och ändå känna sig tillhöra denna mänsklighet är
kanske inte möjligt. Vad är det för öde som mänskligheten spelar på scenen
Jorden? Blod, svett och tårar …?... Ja, detta tillhör de dagliga nyheterna.
Det har varit vanligt att ha ett
rättesnöre. Man måste ju ha något att hålla sig till. Man kan inte hela tiden
gå balansgång på slak lina över en avgrund man inte känner. Människan är en
stor erövrare och byggare. Städerna blir allt större. Det gamla bylivet och de
gamla bykulturerna blir sagor, myter och legender. Erövringar pågår ständigt,
men människan har ännu inte erövrat rymden i någon större utsträckning. Hon har
ännu inte koloniserat planeten Mars. Har hon för övrigt insett sin egen kropps
möjligheter? Människans kropp är visserligen utforskad men fortfarande ett
mysterium. Kroppens verkliga förmåga har vi ännu inte förstått. Har vi förstått
jordens kropp? Den planet där vi bor har kanske ett slutöde som kan påminna om
Samuel Becketts lilla roman Lessness
där man kan läsa orden: ”All sides endlessness earth sky as one no stir not a
breath.” Vi ägnar oss åt undergång och slutspel men har ändå en framtidstro.
Kan vi programmera vår framtid liksom vi kan programmera robotar så att de kan
både tänka och skjuta? Skjut först och tänk sen. Eller tvärtom. ”Nej, nej,” säger
en kråka som vill protestera. ”Nej, nej,” säger en korp på Odens axel. Korparna
Hugin och Munin, som har med människans tanke och minne att göra, får vi inte
glömma.
Vid Tidsfloden hör du orden: ”I
begynnelsen var Solen.” Du hör också: ”I begynnelsen var Intet,” som det står i
det indiska eposet Rigveda. Skaparguden
Brahma steg fram som en kyckling ur ett ägg, och jord och himmel blev till.
Siarna skapade epos som fyllde människors liv med innehåll och gav dem på så
sätt rättesnören.
Är det nu datorn som är vårt
rättesnöre? Eller är det fotosyntesen som i framtiden ska ge oss tillgång till
bränsle och energi? Luften och vattnet ska inte längre behöva utsättas för farliga
föroreningar. Kanske kan den omdiskuterade nanotekniken göra solcellerna ännu
effektivare. Vi behöver då inte längre hämta energi ur förödande kraftkällor.
Tysta farkoster glider redan fram på solgator och över magnetisk mark.
Poeten Edith Södergran säger i en
dikt att hon går på sol. En ung kvinna skrev en gång till mig: ”Edith, ja, hon
gick på sol. Men jag, jag går på litium.” Nu går folk på allt möjligt: kaffe,
tobak, sprit, knark … Överallt i medierna predikar ”profeter” om sådant man
måste tro på, dvs. så kallade fakta som faller som isbitar ner på en solig
trottoar och försvinner.
Tänk om vi skulle ägna oss åt
tankekrig i stället för att använda oss av alla möjliga vapen. För att klara
sig i ett stort tankekrig måste man ha ett rättesnöre. Duger Johannesevangeliet, dikteposet Vindar av Saint-John Perse eller Finnegans Wake av James Joyce? Eller
räcker det med en utförlig bok om trädgårdsodling, gärna permakultur? Eller
varför inte både och?
Du säger: ”Jag har inte blivit
ett offer för den knarkmaffia som Jennifer Clement skriver om i sin roman En bön för de stulna (Prayers för the
Stolen).” Men kanske är en människa ett offer av ett annat slag om hon har
suttit nedtystad i kulor och på kökstrappor världen över. Ja, ja, inte vilka
kulor som helst, utan lejonkulor förstås. Därifrån har vissa rytanden kunnat höras,
rytanden som dock sällan nått fram till gängse medier.
En snögrotta kan vara vår boning,
och vinden kan vara vårt tempel. Vindarna stormar igenom oss. Vi är elementens
barn. Åskan dundrar och blixten slår ned. Vi stiger upp och blir odödliga:
Blixtens barn. Ja, läs till exempel romanen Turms,
den odödlige av Mika Waltari.
En tiggare på gatan kan säga dig
mer än en myndighetsperson. Du minns en förgången tids myndighet. Men den tiden
är förbi. Medierna har tystnat. Här finns det ingen radio, TV eller dator. Här
talar elementen, där du sitter vid Tidens flod, elementen som bor i människans
röst och i människans väsen och som alla apparater inte kan övervinna. Du minns
en dikt ur det förflutna och citerar för dig själv: ”Stockar glider på floden/
morgon gryr/ stockar fyller ditt sinne/ ved för eld/ du vill till Indras
himmel/ liv som eld/ liv som bröd och vete/ liv som flyr/ stockar glider på
floden/ morgon gryr.”
Du tänker, där du sitter vid
floden: ”Har litteraturen och böckernas värld blivit en herrekipering full av
priser och prislappar? Finns det någon gryning i denna värld? Finns det en ande
som andas fritt?” När allt regleras, kontrolleras och styrs av dem som har
pengar och tror sig veta bättre, dör själarna och konsten. Filmkonstnären Andrej
Tarkovskij har sagt: ”Konstnärens roll är av kolossal betydelse. Finns det
ingen konst, finns det inget levande samhälle.”
Nu väntar vi fortfarande på att
Dagen ska bryta in. I en pjäs som vi kan kalla ”Dagens inbrott”, och som kan
vara skriven av en tiggare, finns det en scen med en tiggare som ligger utanför
en rik mans port, ja, han till och med kravlar i gyttjan. Han har skrikit och
förbannat, men ingenting har hjälpt. Slutligen återstår ingen röst. Han blir
stum. Inte blind som Pozzo, men stum, som Lucky (se skådespelet ”I väntan på
Godot” av Samuel Beckett). En man med en lykta finner Tiggaren och räddar honom.
Vi befinner oss i nattens sista
skede. Kroppens sista natt har pågått under en lång tid. Den skapande människan
har torterats till stumhet. Det är inte Betjänten (en av huvudrollerna i
”Dagens inbrott”) utan Mannen med lyktan, en okänd, som räddar den tiggare som
håller på att gå under. Här är det tänkbart att en förvandling kan uppstå.
Slutakten visar ett inbrott, i dubbel bemärkelse. När rikedomen faller samman
bryter dagen in. Främlingarna, en ny medvetenhets människor, övertar scenen.
Men där är vi inte än. Natten pågår, och dikten och konsten visar oss vägen.
Percival
www.percival.nu
https://tidningenkulturen.se/arkiv/100-litteratur/litteratur-essaer/20484-tankar-vid-tidens-flod