Percival skriver:

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon sig åt allsköns religioner och pseudoreligioner. I synnerhet sådana som kan ge pengar och ära. Fotbollen står ofta i centrum. Med en fotboll i ena handen och en deckare eller mobil i den andra känner man sig nöjd.

I radio har forskare år 2015 talat om människan såsom varande en avancerad schimpans. Hon kan ju använda ett antal ord, ord som hon ofta missbrukar. Människor skäller ut varandra och ljuger öppet. Man bråkar, slåss, för krig … Ja, människan tycks, i förhållande till schimpansen, vara en ovanligt farlig och opålitlig varelse.

Du försvarar de utslagna, du anar inte oråd … och får ett slag under bältet. Vissa bestar förföljer dig år efter år. Ja, sånt är inte ovanligt. Men det går över. Du dör och glömmer hela eländet. Eller så lever du vidare i en form som inte behöver begränsa sig till de mänskliga olaterna. Du skapar dina egna rymder och fruktar inte mörkret vid tidens ände. Om detta mörker talar de lärde, som tror att världen är en färdig skapelse. Men det finns ingenting som är färdigt. I alla universum pågår ett nyskapande. Stjärnor och solsystem dör. Andra föds. Du lever i den mörka energin och skapar ditt eget ljus. Tiden har ingen ände. Fantasin har ingen gräns. Dikten kan inte stängas in i ett fängelse. Ja, när du läser dessa ord som du just formulerat hör du hur alla lärda schimpansättlingar skriar av ilska. De vill genast fälla dig till marken. Därför har du nu dragit dig tillbaka till en liten jordkula vid en flod i utkanten av civilisationen. Du gör som den tibetanske 1100-talspoeten Milarepa en gång gjorde. Du lever på nässlor, kokar din nässelsoppa, mediterar, dansar och sjunger din poesi. Ibland kommer det en jägare förbi. Men först kommer hans villebråd, som han är ute efter. Sen kommer hans hund, och slutligen kommer han själv. När de möter dig inser de att  mycket av det dödande som pågår är en onödig historia. Och ni blir alla vänner!

”Min syster,” kan Milarepa ha sagt, ”har aldrig kunnat sätta sig in i min poesi. Hon lever förmodligen kvar i närheten av den gård där jag föddes, en gård som nu är ockuperad av jag vet inte vad för usurpatorer.” Nej, vi ska inte gå in i ett gammalt falskspel, och vem vet om vi förstått Milarepas öde på djupet? Men det har mindre betydelse. Det beror på hur man ser det. Här vid Tidsfloden kan du känna dig helt lugn, lika lugn som Milarepa när han prisade snöleoparden och talade med Bergets gudinna. Du hör hans röst inom dig, och hans skyddsgudinna ser på dig med ett stort leende.

”Om du inte känner de subtila metoderna och Vägen, kommer idel ihärdighet att bära endast ringa frukt” har Milarepa sagt. Vid Tidsfloden kan du höra hans och andras röster. Milarepa var mycket uppriktig, och det var också sanningssägaren Jesus Kristus som inte skräder orden när han talar om de skriftlärde, som han liknar vid vitkalkade gravar. De är rena utanpå, men vad finns i deras inre? På ett ställe säger han (i en auktoriserad engelsk bibelöversättning): ”O faithless and perverse generation, how long shall I suffer you? How long shall I be with you?” (Matteus 17:17).

Mästaren hade sinne för humor, och det framgår på flera ställen i evangelierna att han iscensatte sitt liv. I vår tid iscensätter vi pjäser som ofta handlar om familjer som faller sönder och om liv som säckar ihop. Men det finns många nutida undantag, t.ex. teaterstycken av Eugene Ionesco, Dario Fo, Harold Pinter och Samuel Beckett.

Sitter du ensam vid en flod glöms du snart bort. Utom av floden som likt en ström av liv passerar förbi. Du blir någon som kan påminna om Siddhartha i romanen Siddhartha av Hermann Hesse. Om du lyssnar på djupet kan du höra röster ur det förflutna. Du sitter vid floden, Tidsfloden. Det liv du upptäcker i denna flod är kanske ditt eget, men också andras. Du skulle vilja fånga livet som man fångar en fisk. Men fisken glider undan och du står där tomhänt. Du undrar: ”Vart tog det vägen, mitt liv, som jag aldrig kunde fånga?” Liv kommer, försvinner och kommer igen.

Nej, du sätter inga betyg. Du är som en av lärarna i en radioföljetong som du har hört. I denna följetongsroman, som heter Bön för de stulna och är skriven av Jennifer Clement, kommer det en lärare till en byskola i en bergsby i Mexiko. När han kommer in i klassrummet, minst ett par timmar försenad, säger han: ”Åh, sitter ni fortfarande kvar?” Och sen spelar han ”Svansjön” av Tjajkovskij för eleverna på en cd-spelare. Den kompositionen ingår inte i den officiella läroplanen. Varje dag spelar han samma musik. Det är det enda han gör. Och när skolåret upphör blir alla elever godkända och får sin examen. Vad sägs om en sådan skola i Sverige?

Att sitta vid Tidsfloden och gå förbi mänsklighetens öde och ändå känna sig tillhöra denna mänsklighet är kanske inte möjligt. Vad är det för öde som mänskligheten spelar på scenen Jorden? Blod, svett och tårar …?... Ja, detta tillhör de dagliga nyheterna.

Det har varit vanligt att ha ett rättesnöre. Man måste ju ha något att hålla sig till. Man kan inte hela tiden gå balansgång på slak lina över en avgrund man inte känner. Människan är en stor erövrare och byggare. Städerna blir allt större. Det gamla bylivet och de gamla bykulturerna blir sagor, myter och legender. Erövringar pågår ständigt, men människan har ännu inte erövrat rymden i någon större utsträckning. Hon har ännu inte koloniserat planeten Mars. Har hon för övrigt insett sin egen kropps möjligheter? Människans kropp är visserligen utforskad men fortfarande ett mysterium. Kroppens verkliga förmåga har vi ännu inte förstått. Har vi förstått jordens kropp? Den planet där vi bor har kanske ett slutöde som kan påminna om Samuel Becketts lilla roman Lessness där man kan läsa orden: ”All sides endlessness earth sky as one no stir not a breath.” Vi ägnar oss åt undergång och slutspel men har ändå en framtidstro. Kan vi programmera vår framtid liksom vi kan programmera robotar så att de kan både tänka och skjuta? Skjut först och tänk sen. Eller tvärtom. ”Nej, nej,” säger en kråka som vill protestera. ”Nej, nej,” säger en korp på Odens axel. Korparna Hugin och Munin, som har med människans tanke och minne att göra, får vi inte glömma.

Vid Tidsfloden hör du orden: ”I begynnelsen var Solen.” Du hör också: ”I begynnelsen var Intet,” som det står i det indiska eposet Rigveda. Skaparguden Brahma steg fram som en kyckling ur ett ägg, och jord och himmel blev till. Siarna skapade epos som fyllde människors liv med innehåll och gav dem på så sätt rättesnören.

Är det nu datorn som är vårt rättesnöre? Eller är det fotosyntesen som i framtiden ska ge oss tillgång till bränsle och energi? Luften och vattnet ska inte längre behöva utsättas för farliga föroreningar. Kanske kan den omdiskuterade nanotekniken göra solcellerna ännu effektivare. Vi behöver då inte längre hämta energi ur förödande kraftkällor. Tysta farkoster glider redan fram på solgator och över magnetisk mark.

Poeten Edith Södergran säger i en dikt att hon går på sol. En ung kvinna skrev en gång till mig: ”Edith, ja, hon gick på sol. Men jag, jag går på litium.” Nu går folk på allt möjligt: kaffe, tobak, sprit, knark … Överallt i medierna predikar ”profeter” om sådant man måste tro på, dvs. så kallade fakta som faller som isbitar ner på en solig trottoar och försvinner.

Tänk om vi skulle ägna oss åt tankekrig i stället för att använda oss av alla möjliga vapen. För att klara sig i ett stort tankekrig måste man ha ett rättesnöre. Duger Johannesevangeliet, dikteposet Vindar av Saint-John Perse eller Finnegans Wake av James Joyce? Eller räcker det med en utförlig bok om trädgårdsodling, gärna permakultur? Eller varför inte både och?

Du säger: ”Jag har inte blivit ett offer för den knarkmaffia som Jennifer Clement skriver om i sin roman En bön för de stulna (Prayers för the Stolen).” Men kanske är en människa ett offer av ett annat slag om hon har suttit nedtystad i kulor och på kökstrappor världen över. Ja, ja, inte vilka kulor som helst, utan lejonkulor förstås. Därifrån har vissa rytanden kunnat höras, rytanden som dock sällan nått fram till gängse medier.

En snögrotta kan vara vår boning, och vinden kan vara vårt tempel. Vindarna stormar igenom oss. Vi är elementens barn. Åskan dundrar och blixten slår ned. Vi stiger upp och blir odödliga: Blixtens barn. Ja, läs till exempel romanen Turms, den odödlige av Mika Waltari.

En tiggare på gatan kan säga dig mer än en myndighetsperson. Du minns en förgången tids myndighet. Men den tiden är förbi. Medierna har tystnat. Här finns det ingen radio, TV eller dator. Här talar elementen, där du sitter vid Tidens flod, elementen som bor i människans röst och i människans väsen och som alla apparater inte kan övervinna. Du minns en dikt ur det förflutna och citerar för dig själv: ”Stockar glider på floden/ morgon gryr/ stockar fyller ditt sinne/ ved för eld/ du vill till Indras himmel/ liv som eld/ liv som bröd och vete/ liv som flyr/ stockar glider på floden/ morgon gryr.”

Du tänker, där du sitter vid floden: ”Har litteraturen och böckernas värld blivit en herrekipering full av priser och prislappar? Finns det någon gryning i denna värld? Finns det en ande som andas fritt?” När allt regleras, kontrolleras och styrs av dem som har pengar och tror sig veta bättre, dör själarna och konsten. Filmkonstnären Andrej Tarkovskij har sagt: ”Konstnärens roll är av kolossal betydelse. Finns det ingen konst, finns det inget levande samhälle.”

Nu väntar vi fortfarande på att Dagen ska bryta in. I en pjäs som vi kan kalla ”Dagens inbrott”, och som kan vara skriven av en tiggare, finns det en scen med en tiggare som ligger utanför en rik mans port, ja, han till och med kravlar i gyttjan. Han har skrikit och förbannat, men ingenting har hjälpt. Slutligen återstår ingen röst. Han blir stum. Inte blind som Pozzo, men stum, som Lucky (se skådespelet ”I väntan på Godot” av Samuel Beckett). En man med en lykta finner Tiggaren och räddar  honom.

Vi befinner oss i nattens sista skede. Kroppens sista natt har pågått under en lång tid. Den skapande människan har torterats till stumhet. Det är inte Betjänten (en av huvudrollerna i ”Dagens inbrott”) utan Mannen med lyktan, en okänd, som räddar den tiggare som håller på att gå under. Här är det tänkbart att en förvandling kan uppstå. Slutakten visar ett inbrott, i dubbel bemärkelse. När rikedomen faller samman bryter dagen in. Främlingarna, en ny medvetenhets människor, övertar scenen. Men där är vi inte än. Natten pågår, och dikten och konsten visar oss vägen.

                                                                                                                                                                                                         Percival                                                                                                         www.percival.nu