Percival skriver:

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat. Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik stund, till våra läsare.

I radion säger en röst: ”Det kommer att ta en ända med förskräckelse eller så blir det en förskräckelse utan ände.” Det är en skotsk bankmans ord hösten 2012 på tal om sydeuropeisk ekonomi. Det är inte ord sagda av Jesus Kristus, som jag ännu inte nått fram till på den väg som för mig från zon till zon. Min möjlighet att uttrycka mig är begränsad. Omutliga vakter bevakar maktens portar. Men jag vet att det någonstans finns en fri ande, och nu minns jag Mästarens ord: ”Låt de döda begrava sina döda.”

”De döda? Vilka döda?” frågar jag Mästaren (Jesus Kristus) men får inget svar.

”Ye vipers, ye serpents of this generation, how can ye escape the damnation of hell?!” Eller på svenska: ”Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?!”

Andra humorladdade ord som Jesus har sagt och som ekar genom tiden är: ”I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen!”

Den fria zonen, som väl inte helt och hållet saknar huggormsyngel och skorpioner, påminner mig om filmen ”Stalker” av Andrej Tarkovskij. Vägvisaren (Stalker) vandrar tillsammans med en skeptisk vetenskapsman och en skeptisk författare. Vetenskapsmannen bär med sig en liten bomb för att kunna känna sig trygg, och författaren är, liksom vetenskapsmannen, full av tvivel på den mänsklighet som tycks ha gått vilse i alla zoner. Finns det en plats där de två tvivlarna kan släppa sina tvivel och möta en sanning som de kanske någon gång innerst inne anat?

Vi lever ännu i krigens era. Mästarens uppgift på jorden är motsägelsefull. Det står exempelvis i en gammal bibelöversättning:

”I skolen icke mena, att jag är kommen till att nedföra frid på jorden; jag är icke kommen att nedföra frid, utan krig.”

Men kanhända finns det en bestående frid och fred i den kommande världen, den kommande tiden, den tid då ”Hjälparen” har en huvudroll? I en engelsk bibelöversättning kallas denne hjälpare ”The Comforter” (Tröstaren), och i en fransk översättning av Johannesevangeliet, gjord av Jean-Yves Leloup, står det: ”Le Défenseur” (Försvararen). Hjälparen är identisk med Sanningens Ande, som skall göra människor fria. På franska: ”Le Souffle de Vérité” (Jean-Yves Leloups översättning). Ordet ”souffle” betyder andedräkt och i viss mån inspiration. Här kan man tänka sig en andedräkt som inspirerar. Andens dräkt är inspirerande.

Finns det ett rum eller en rymd i den fria zon där jag nu rör mig, en plats där Sanningsanden är en överflödande källa eller en skål som flödar över av liv? Det är tveksamt. Men jag upphör inte att söka och kan inte glömma alla zoner som är upptagna av administratörer, ekonomer, kontrollörer, kommunikatörer, förståsigpåare, redaktörer, styrelser, direktörer … och naturligtvis banker, som man tror ska rädda världen.

Medveten om skorpioner och huggormsyngel vandrar jag genom träskmarker, över öde hedar, genom risiga snår … och hör inom mig ekon av ord som upprepats ett oändligt antal gånger: ”I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen” och ”Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas”.

I den risiga och djupa skogen kan jag ingenting se, men jag hoppas att mörkret ska upphöra och vet att många tror att Demiurgens (Världsfurstens) tid snart är förbi. Jag som i denna ödsliga trakt inte längre vill vara en måltavla för människors blinda aggressioner drömmer, liksom Stalker i Andrej Tarkovskijs film, om att en ny syn skall uppstå: ”en syn av de högsta inre haven”, som det står i dikteposet ”Vindar” av Saint-John Perse. Är det möjligt att här i nattvärlden, där jag vistas, tala med Mästaren? Jag kan inte se honom, och jag har inte nått fram till den ständigt flödande sanningskällan.

”Är någon där?” undrar jag och ropar: ”Finns det någon som kan se i detta mörker?”

Jag eller vi eller någon annan väntar på någon, att någon ska komma. Godot? Men Becketts ”Godot” lyser med sin frånvaro. Och Mästaren, som har övervunnit världen, är kanhända medveten om att den gamle världshärskaren inte längre har kvar sin kraft. Han måste kastas ut ur den tid som snart endast är skuggor och minnen som förbleknar.

Mästarens röst har blivit många röster. Jesus Kristus har bosatt sig i människors samveten. Och nu kan jag höra ord ur min ljudkomposition ”Time Zero. Bells in the Wind”: ”Señor crucificado … tus hijos …” Jag hör indianbarn som sjunger en påskhymn och därmed ber Mästaren om förlåtelse. De sjunger om ett lidande de knappast kan förstå. Eller förstår de?

Barn plågas och torteras, och många av oss försöker rädda barn som är utsatta. Vi känner till makthavares kallsinnighet, och vi har hört talas om beslutsfattares hänsynslösa domar. Ja, vi läser dagligen om fanatismens dödande lie som sveper över mänskligheten. Ändå uppfattar vi, åtminstone några bland oss, Mästarens röst: ”Varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.”

I ”Time Zero. Bells in the Wind” hörs vindar, storm, världsrop, orkan, orgel, cymbal, klockklanger, människoröster … Orden om förlåtelse blir fragment som kastas ut i stormen och orkanen. Barnen tiger inte. De fortsätter att be om förlåtelse … En kvinnas röst kan höras. Hon nynnar, som vore hon Moder Jord. Även i hennes sång finns bönen om förlåtelse.

Men Mästarens röst är svår att urskilja. Han har övervunnit världen. Ljudande malmer tonar från tempel och katedraler. Cymbaler, klockspel … Och måhända är det i stormens och orkanens ljud som Mästarens röst framträder tydligast.

Lyssna noga så hör du. Glöm tiden och de livsförnedrande konventionerna, så hör du. Domen sveper över världen. Men inte din dom, utan världens, som dömer sig själv i orkanens röst. Här kan du höra Mästaren som talar bortom tiden …

Stämpelmani, trångsynthet, trosblindhet … hör inte hemma i Mästarens värld. Du närmar dig svaret på alla dina frågor. Tiden ställs på noll.

”Den här musiken”, säger jag i min tanke, ”borde inte ha något slut. Universum är en obegränsad företeelse. Ja, man kan tala om flera universum.”

”Men människans liv är en begränsad historia”, säger Mästaren inom mig. ”Ännu pågår stridens tid, och denna världens furste tror fortfarande att han härskar över mänskligheten.”

Mitt i mörkret i den gåtfulla tiden hör jag ett ljus i barnens röster. Det är där och i vindarnas ljud som Mästarens röst är mest närvarande. Jag frågar: ”Är det ett slutspel som pågår?” och i detta utsatta läge kommer jag att tänka på det bibliska språket och finner Mästarens oförglömliga ord: ”Oh faithless and perverse generation, how long shall I be with you? how long shall I suffer you?” (O trolösa och vrånga släkte, hur länge skall jag behöva stanna hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?)

Vindarnas röster är många. Och med dessa röster inom mig går jag vidare med ett hopp om att en ny och fri andning, en ny anda (”Le Souffle de Vérité”), Sanningens andedräkt, ska uppfylla världen.

Andas in, håll andan, andas ut … Kan du eller jag se slutet på denna historia? Nej. Vi andas in och fortsätter.

Har jag förstått rätt? Är detta verkligen den fria andningszonen? Tvivlet inom mig ökar. Är det här jag kan tala med Mästaren? Eller lever han utanför alla zoner? Den nattvärld som för närvarande omger mig är i det närmaste ogenomtränglig. Var är vi, det vill säga jag och du som läser denna text? Har vi, liksom mänskligheten i övrigt, gått vilse?

”Är du där?” säger jag med hög röst. Inget svar. Jag fortsätter: ”Är det meningen att man ska fullkomna sig själv?” Då hör jag följande ord: ”Varen också I fullkomliga, såsom eder fader i himmelen är fullkomlig.”

Vem talar till vem? Är det Mästaren som talar om sin fader Solen, liksom farao Echnaton en gång gjorde? Ska jag fråga de lärde eller de lärda?

Jag ringer upp institutionen Kulturupplysning, och där påstår man att jag måste ha ringt fel.

”Nej”, säger jag. ”Jag ringer från den fria zonen.”

”Fria zonen? Någon sådan har vi aldrig hört talas om”, svarar en påfallande korrekt men ändå vänlig manlig röst och hänvisar till sina kollegor i det väldiga medieutbudet och mediebruset. Bruset ökar och störningar omöjliggör till slut en fortsatt kommunikation.

Jag hämtar andan och tar flera djupa andetag.

”Den fria zon som du talar om existerar väl inte annat än i din fantasi?” sa någon innan kommunikationen bröts.

Bra, tänker jag. Då är det där, i min fria fantasi, jag befinner mig. Här kan jag också tala med Mästaren, vars stämma ekar genom tiderna.

I världsnatten uppstår nu en strimma av ljus, av solljus, som jag och kanske andra kan känna som en ny anda. Mästarens ord breder ut sig över världen. De hörs och kan läsas i fantasins rike, i diktens värld. De möter kritik, de gisslas, upphöjs och bortrationaliseras. Men de finns där likafullt och är lika fullkomliga eller ofullkomliga som den ljusstråle, det solljus, som nu lyser i den täta snårskog där jag och andra livsbejakare söker en utväg.

”Sol i ditt sinne” kunde det stå på en bonad ovanför kökssoffan i en förgången byvärld. Men i den rådande tidszonen är det inte alltid som solenergin välkomnas. Underjordens energier (kol, olja, uran …) tjänar man mer pengar på.

I detta läge framträder Mästarens röst på nytt:

”Om du lyssnar noga kan du uppleva hur demonerna skriker mitt i mediebruset. Ja, du kan till och med höra födslovåndorna. Inom dig känner du gränsen. Du är på väg från en värld till en annan.”

Percival