Percival skriver:

Ödets gudinnor och människans öde

Du har ännu inte tagit avsked, sagt upp dig, lämnat in din avskedsansökan, skrivit ditt testamente. Det kan naturligtvis kännas som en befrielse att sätta punkt och glömma det som varit. Men du inser det omöjliga i denna handling. Du kan inte inse att det finns något slut. Allting fortsätter i oändlighet. Ödets trådar är i händerna på nornorna Urd, Verdandi och Skuld som har hand om det förflutna, det närvarande och det kommande. Vad skulle Ödet göra utan människan? En gång kunde man, exempelvis på Island, genom magiska ord öppna portar till framtiden och se människors öden. Det fanns kvinnor som hade denna förmåga, och spåkvinnor har alltid funnits och finns fortfarande. Står ditt öde skrivet i stjärnorna? Hur mycket av ditt öde råder du över?

Diktaren Gunnar Ekelöf talar på flera ställen i sin diktning om ödet. Se hans Samlade dikter som givits ut av Svenska Akademien år 2015 i samverkan med bokförlaget Atlantis. I diktsamlingen Färjesång (1941) finns en dikt som heter ”Gandharamedaljong”. Undertitel: ”Buddha – Herakles”. Denna dikt börjar med orden: ”Du drömde dig världen full av öden./ Jag vill ödet.” Längre fram i dikten står det: ”Leva farligt! Dess mer förtjänte du/ återfödsel./ Jag vände på grepen och jättens lagård/ var fri från gödsel.” Det är ett av Herakles stordåd som åsyftas, och i denna tid behövs det verkligen stordåd för att befria oss från en förödande gödsel, en förödande förorening och en ofrihet som omöjliggör en fri andning, en fri anda.

Det verkar som om det vore maktens herrar (och de är många och ibland till synes oskuldsfulla) som höll i ödets trådar eller ödets tömmar. Vissa människor stupar på flyktens väg. Andra svälter ihjäl, och några få stäppvargar rör sig i civilisationens utkanter med små utsikter att överleva. Vem är det som styr denna mänsklighet som hitintills inte förstått sitt eget bästa? Är det Gud eller Demiurgen? Är det Ödet? Är det ödets gudinnor?

I dikten ”Världspolska” av Gunnar Ekelöf kan man läsa följande folkliga ramsa som troligen många så kallade häxor eller viskvinnnor har kunnat: ”Rulla mitt nystan,/ snurra min jord/ östan om västan/ och sunnan om nord!/ Puke, Pocker och Padda! – Sägen,/ vart tog det första nystanet vägen?” Denna text kan läsas i Ekelöfs diktsamling Köp den blindes sång (1938). Och en av de mest magiska formuleringarna i dikten ”Världspolska” lyder: ”Ge oss, ge oss ditt ögnaljus/ att vi må ge dig ett önskerus/ din blindhet till bot!” Men vilken blindhet är det här frågan om? Är det blindheten hos sådana som låter sig styras av ett blint öde? Vi vet att aposteln Paulus blev bländad på vägen till Damaskus. Han blev bländad intill blindhet, och när hans syn återkom började han se världen på ett nytt sätt. Nu vill jag inte påstå att han helt förstod mästaren Jesus Kristus, som Ekelöf tog avstånd ifrån. Den Kristus som den patriarkaliska kyrkan visade upp tilltalade inte denne poet. Däremot uppskattade han den kvinnliga delen av skapelsen, den Jungfrumadonna som samtidigt är en sorts föderska i all oändlighet, ja, kanske Ödet självt. I Sagan om Fatumeh (1966), en betydelsefull del i Ekelöfs D ῑ w ᾱ n-trilogi , kan man läsa: ”Ingen har fött dig, ingen/ Detta möte stämde du när du födde dig själv/ Då var också Ingen född av din Skugga.”

Finns det ett öde där människan inte är en slav som tjänar blinda krafter? Finns det ett liv vars början, slut och oändlighet hon själv rår över? I min bok Tema på Tiden har ödet en betydande roll. I det inledande dramat står det: ”När ni kommer till mig skall ni aldrig begripa …/ Ni finner hur på en öde scen blåsten tilltar …/ Sanden hopar sig … Men är jag ödet?/ Vem är slutligen jag …/ och jag och jag ?/ Vem sträcker sig långt förbi/ Vem räcker där jag ej räcker/ …synränders virvlande låga? .../ För alltid en gåta, för alltid en fråga …” Vem kan sia om människoödets framtid? Många miljömedvetna individer ser fram mot ett samhälle utan fossila bränslen, en värld där luften går att andas, vattnet går att dricka och jorden inte missbrukas utan brukas på ett varsamt och naturligt sätt. Paradiset kan uppstå mitt ibland oss oaktat myndigheters, företags och kommersbetjänters strypande gärningar. Här och var upplever du andrum. Här och var upplever du livsrymd.

Påven Franciskus lär enligt gängse medier ha sagt att en del människor tror att julen år 2015 kan vara den sista. Har han haft den bibliska återkomsten i tankarna? Den återkomst som Nya testamentet talar om kan vara nära. Men kan vi verkligen tro på denna ödesmättade profetia? Finns den som en sanning i oss själva? Påven vågar ha obekväma åsikter även i politiska sammanhang. Hur stor möjlighet har vi vanliga människor? Vissa talar med stora ord om att ordet är fritt i ett demokratiskt och så kallat fritt land. Men ofta är det endast en handfull människor som bestämmer vilka ord som ska marknadsföras, prisas, höras och diskuteras på ett salutorg som översvämmar oss alla. Vem upptäckte till exempel poeten Arthur Rimbaud medan han levde? Hur många förstod Gauguins och van Goghs konst under deras livstid?

Vår förmåga att förstå de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld och få insikt i det förgångna, det närvarande och det kommande, är föga övertygande. Men många kämpar på och har åtminstone näsan ovanför vattenytan och eventuellt land i sikte.

Om påven Franciskus, som besöker Sverige i oktober 2016, med återkomsten menar Domens dag är det kanhända denna dag vi upplever? Vi har missbrukat eldens kraft genom eldvapen etc. och aldrig helt insett ljusets skapande egenskaper. Konstnären och poeten Mani, manikeismens grundare, levde sig in i den livskraft som hela naturen uppvisar i sin strävan mot ljuset. Han hyllade elden, luften, vinden, vattnet och ljuset och kunde ha formulerat orden: ”Världen har ännu inte skapats. Vi människor är bara dess begynnelse.” Framför allt kunde teatervisionären fransmannen Antonin Artaud ha sagt något liknande. I ett brev som han skrev år 1932 säger han, med tanke på sina idéer om Grymhetens teater : ”Grymheten är inte något som lagts till min tanke, den har alltid levat; men det var nödvändigt att bli medveten om den. Jag använder ordet grymhet i betydelsen livsaptit, kosmisk stränghet och oblidkelig nödvändighet, i den gnostiska betydelsen livsvirvel som uppslukar mörkret …”

Vi är omgivna av mörker och ljus och ett Öde som följer oss som en skugga. I Ekelöfs diktbok Sagan om Fatumeh kan Fatumeh ses som en ödesgudinna. Ordet öde på latin heter fatum . Varje människa bär sitt öde med sig, och man kan undra om det är möjligt att styra sitt liv som man styr ett skepp eller en farkost. Dimma, klippor och stormar är det svårt att förutse.

I forntidens Norden såg synska kvinnor in i framtiden. Och i den magiska och profetiska dikten ”Valans spådom” (Voluspá) hittar du följande ord: ”Garm gnyr vid Gnipahålan / Länkarna lossnar.” I denna dikt skildras en strid mellan onda och goda krafter. Den gamla jorden går under och en ny jord uppstår. Återigen kan guldtavlorna från guldtiden läsas. Visheten regerar och Domens dag är över. Mörkret och striden har sagt sitt. Men där är vi inte än. Vätebomber existerar fortfarande, och många regeringar är ytterst opålitliga. Mycket få äger det mesta. De flesta är blinda slavar som sjunger sina sånger och hoppas att bli hörda. ”Rulla mitt nystan,/ snurra min jord/ östan om västan/ och sunnan om nord!”

Människoöden rullas ut som nystan. Vem vet hur din ödestråd börjar och hur den kommer att sluta? Man kan alltid ha ett mål i sikte. Men detta mål kan det vara svårt att uppnå om alltför många hinder blockerar vägen. Din tråd klipps kanhända av utan din egen vilja. Du lämnar ett liv och måste börja om i ett annat. Allt detta kan verka meningslöst. Despotiska makter kan göra oss till lydiga tjänstehjon. Gunnar Ekelöf använder orden ”despoten Kristus” i sin essäbok Utflykter. I den kristna trosbekännelsen ses Kristus som domaren som vid återkomsten ska döma levande och döda. Men den verkliga despoten och domaren är väl i själva verket den dömande och giriga makt som dödar allt i sin väg, en makt som förstör luften, vattnet och jorden och som förslavar människors själar. ”Lyd mig, och jag betalar bra.” Lita på bankerna, lita på den jury som dömer dig, den småaktighet som sätter krokben för dina gärningar. Och så vidare i all oändlighet.

I år, år 2016, är det 120 år sedan Antonin Artaud föddes och 110 år sedan Samuel Beckett föddes. Båda dessa diktare, som är mycket olika och ändå kan påminna om varandra, försöker förstå människans ödesroll och existensberättigande. Kan vi nå fram till den sanna människan, den hela människan? En droppe verklig sanning måste falla ned på jorden så att åtminstone några människor börjar inse sin sanna bestämmelse.

Orden ”Vi är inte här för att förgöra utan för att frigöra” påminner om 200-talets manikeiska världsbild. Denna tänkvärda visdom lever än i dag. Den kan anas i Gunnar Ekelöfs D ῑ w ᾱ n-trilogi, inte minst i D ῑ w ᾱ n över Fursten av Emgión. Denne furstes livsöde var något han mer och mer kom att identifiera sig med. Det avslutande verket i trilogin heter Vägvisare till underjorden (1967). Här har Hermes Trismegistos en framträdande roll som har med den fornegyptiska och gnostiska visdomen att göra.

Nu i detta tidsläge brukar man inte tala om underjorden, men däremot, i vissa kretsar, om den stora Återkomsten. Är jorden på väg att födas på nytt? Har solsystemet nått fram till en genombrottsöppning i universums historia? Quetzalcoatls återkomst, som är en välkänd och mytomspunnen berättelse i Nya världen, är kanske redan här. I denna berättelse är det inte någon domare som dömer. Men människans Golgatavandring på jorden är det svårt att förneka. Och man kan fråga sig: Finns det en återkomst och en uppståndelse för alla?

I vår tids rationella skola talar man inte om återkomst och uppståndelse, eftersom denna skola enligt lag och förordning ska vila på vetenskaplig grund. Hur fast är denna grund? Tål den att hoppa på? Är det en studsmatta som kan svinga oss upp till himmelska höjder? Det som var vetenskaplig grund i går behöver inte vara vetenskaplig grund i morgon. Grunden gungar under våra fötter och förändras ständigt, men förutsättningarna kvarstår. Vi har en natur som måste överleva om mänskligheten ska överleva. Vi har kärnkraft och en kärnvapengalenskap som måste upphöra och en vapenhandel som måste förbjudas. Vi hör nyheter om rebeller, terrorister, svältande människor, papperslösa, hemlösa … Demokratiska stater värnar om yttrandefriheten, men hur ser det ut i praktiken? In i det sista hoppas man på ett uppvaknande. Representanter för ursprungsfolken fick åtminstone vara med som observatörer under det klimatmöte som ägde rum i Paris år 2015 och har också fått poster i vissa länders regeringar. Men hur många försvarar i politiska, kommersiella och akademiska maktsammanhang vikten av den universellt medvetna konstens fria obegränsade flöde och en medborgarlön som skulle kunna göra slut på alla meningslösa skenjobb?

Intresset för alternativa kraftkällor (sol, hav, vind …) ökar överallt. Men någon ny himmel och någon ny jord är det väl få som tror på. Ändå finns det sådana som tror att mänsklighetens gamla historia nu är inne i ett slutskede och att en ny början anas. Medvetenheten om jordens ändliga resurser och känsliga ekologi växer. Men vart tog själen vägen, den själ som en gång kunde sia om en ny himmel och en ny jord? Ja, läs den fornisländska dikten Voluspá (Valans spådom) eller Uppenbarelseboken i den bibel som spritts över hela världen och som förmodligen åtminstone några läser.

Vårt öde är den stora gåtan. Existerar det ett öde som inte ens mångmiljardärerna kan råda över, ett öde som inga giriga fingrar någonsin kan kontrollera? Det enda tänkbara är, som Gunnar Ekelöf skriver i sin Buddha-Herakles-dikt: ”Leva farligt! Dess mer förtjänte du/ återfödsel./ Jag vände på grepen och jättens lagård/ var fri från gödsel.” Man måste vända på grepen och befria världsstallet från onaturlig gödsel. Sedan kan det vara dags för mänskligheten att födas på nytt. I Ekelöfs Buddha-Herakles-dikt talas det om återfödsel. Under antiken hade man möjligheter att genomgå de eleusinska mysterierna och bli pånyttfödd eller återfödd som hel människa. Och även i den fornegyptiska solinitiationen i Heliopolis kunde man skapa ett nytt jag som trädde fram ur mörkret. Att stanna på vägen och tro att man nått fram räcker inte. Man måste liksom Johannesevangeliets Lasarus stiga ut ur sitt eget mörker och lysa upp detta mörker inifrån sig själv.

Den initiation vi i dag får via medier och alla läror har inte gett oss någon märkbar återfödelse. Att skapa världen på nytt är en svårare uppgift än att upprepa inlärda läxor. Filosofen Friedrich Nietzsche såg fram mot en människa som i första hand var skapande och inte tärande och förtärande. Mer än hundra år efter hans bortgång tycks tärandet och förtärandet vara det som dominerar. Till vilket pris som helst vill man tjäna pengar på jordens resurser. Vi tar och tar, men vad är det vi ger, vad är det vi skapar? Är Guds skapelse, som åtminstone en del talar om, något ödesbestämt? Kan vi människor tillägga något eller tillföra något av värde? Eller är vi alla bara brickor i spelet? Kanske är vi, utan att helt inse det, delaktiga i den skapande energin som formar världens existens. Det personliga ödet är en gåta. En dag är du utfattig. En annan dag är du rik. Vad som helst kan hända. Du befinner dig mitt i en pågående skapelseakt som du kan påverka. Det är också ett öde!

Percival

www.percival.nu

FOTNOT. – Percivals bok Quetzalcoatls återkomst. Ett mexikanskt äventyr utkom 2011 och handlar delvis om den återkomst som är ett tema i ovanstående essä. År 2014 gav han ut brevboken Letters to Shanti och våren 2016 utkommer en annan av hans engelskspråkiga böcker: Time Plays (302 sidor), där tiden och ödet spelar med.

Illustrerad version: http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/essaeer-om-litteratur-boecker/21244-odets-gudinnor-och-manniskans-ode