Ödets gudinnor och människans öde
Du har ännu inte tagit avsked, sagt upp dig, lämnat in din
avskedsansökan, skrivit ditt testamente. Det kan naturligtvis kännas
som en befrielse att sätta punkt och glömma det som varit. Men du
inser det omöjliga i denna handling. Du kan inte inse att det finns
något slut. Allting fortsätter i oändlighet. Ödets trådar är i
händerna på nornorna Urd, Verdandi och Skuld som har hand om det
förflutna, det närvarande och det kommande. Vad skulle Ödet göra
utan människan? En gång kunde man, exempelvis på Island, genom
magiska ord öppna portar till framtiden och se människors öden.
Det fanns kvinnor som hade denna förmåga, och spåkvinnor har
alltid funnits och finns fortfarande. Står ditt öde skrivet i
stjärnorna? Hur mycket av ditt öde råder du över?
Diktaren Gunnar Ekelöf talar på flera ställen i
sin diktning om ödet. Se hans
Samlade
dikter
som givits ut av Svenska
Akademien år 2015 i samverkan med bokförlaget Atlantis. I
diktsamlingen
Färjesång
(1941) finns en dikt som heter ”Gandharamedaljong”. Undertitel:
”Buddha – Herakles”. Denna dikt börjar med orden: ”Du drömde
dig världen full av öden./ Jag vill ödet.” Längre fram i dikten
står det: ”Leva farligt! Dess mer förtjänte du/ återfödsel./
Jag vände på grepen och jättens lagård/ var fri från gödsel.”
Det är ett av Herakles stordåd som åsyftas, och i denna tid behövs
det verkligen stordåd för att befria oss från en förödande
gödsel, en förödande förorening och en ofrihet som omöjliggör
en fri andning, en fri anda.
Det verkar som om det vore maktens herrar (och de är många och
ibland till synes oskuldsfulla) som höll i ödets trådar eller
ödets tömmar. Vissa människor stupar på flyktens väg. Andra
svälter ihjäl, och några få stäppvargar rör sig i
civilisationens utkanter med små utsikter att överleva. Vem är det
som styr denna mänsklighet som hitintills inte förstått sitt eget
bästa? Är det Gud eller Demiurgen? Är det Ödet? Är det ödets
gudinnor?
I dikten ”Världspolska” av Gunnar Ekelöf kan
man läsa följande folkliga ramsa som troligen många så kallade
häxor eller viskvinnnor har kunnat: ”Rulla mitt nystan,/ snurra
min jord/ östan om västan/ och sunnan om nord!/ Puke, Pocker och
Padda! – Sägen,/ vart tog det första nystanet vägen?” Denna
text kan läsas i Ekelöfs diktsamling
Köp
den blindes sång
(1938). Och en av de
mest magiska formuleringarna i dikten ”Världspolska” lyder: ”Ge
oss, ge oss ditt ögnaljus/ att vi må ge dig ett önskerus/ din
blindhet till bot!” Men vilken blindhet är det här frågan om? Är
det blindheten hos sådana som låter sig styras av ett blint öde?
Vi vet att aposteln Paulus blev bländad på vägen till Damaskus.
Han blev bländad intill blindhet, och när hans syn återkom började
han se världen på ett nytt sätt. Nu vill jag inte påstå att han
helt förstod mästaren Jesus Kristus, som Ekelöf tog avstånd
ifrån. Den Kristus som den patriarkaliska kyrkan visade upp
tilltalade inte denne poet. Däremot uppskattade han den kvinnliga
delen av skapelsen, den Jungfrumadonna som samtidigt är en sorts
föderska i all oändlighet, ja, kanske Ödet självt. I
Sagan
om Fatumeh
(1966), en betydelsefull del
i Ekelöfs
D
ῑ
w
ᾱ
n-trilogi
,
kan man läsa: ”Ingen har fött dig, ingen/ Detta möte stämde du
när du födde dig själv/ Då var också Ingen född av din Skugga.”
Finns det ett öde där människan inte är en slav som tjänar
blinda krafter? Finns det ett liv vars början, slut och oändlighet
hon själv rår över? I min bok
Tema på Tiden
har ödet en
betydande roll. I det inledande dramat står det: ”När ni kommer
till mig skall ni aldrig begripa …/ Ni finner hur på en öde scen
blåsten tilltar …/ Sanden hopar sig … Men är jag ödet?/ Vem är
slutligen jag …/ och
jag
och
jag
?/ Vem sträcker sig
långt förbi/ Vem räcker där jag ej räcker/ …synränders
virvlande låga? .../ För alltid en gåta, för alltid en fråga …”
Vem kan sia om människoödets framtid? Många miljömedvetna
individer ser fram mot ett samhälle utan fossila bränslen, en värld
där luften går att andas, vattnet går att dricka och jorden inte
missbrukas utan brukas på ett varsamt och naturligt sätt. Paradiset
kan uppstå mitt ibland oss oaktat myndigheters, företags och
kommersbetjänters strypande gärningar. Här och var upplever du
andrum. Här och var upplever du livsrymd.
Påven Franciskus lär enligt gängse medier ha sagt att en del
människor tror att julen år 2015 kan vara den sista. Har han haft
den bibliska återkomsten i tankarna? Den återkomst som
Nya
testamentet
talar om kan vara nära. Men kan vi verkligen tro på
denna ödesmättade profetia? Finns den som en sanning i oss själva?
Påven vågar ha obekväma åsikter även i politiska sammanhang. Hur
stor möjlighet har vi vanliga människor? Vissa talar med stora ord
om att ordet är fritt i ett demokratiskt och så kallat fritt land.
Men ofta är det endast en handfull människor som bestämmer vilka
ord som ska marknadsföras, prisas, höras och diskuteras på ett
salutorg som översvämmar oss alla. Vem upptäckte till exempel
poeten Arthur Rimbaud medan han levde? Hur många förstod Gauguins
och van Goghs konst under deras livstid?
Vår förmåga att förstå de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld
och få insikt i det förgångna, det närvarande och det kommande,
är föga övertygande. Men många kämpar på och har åtminstone
näsan ovanför vattenytan och eventuellt land i sikte.
Om påven Franciskus, som besöker Sverige i oktober 2016, med
återkomsten menar Domens dag är det kanhända denna dag vi
upplever? Vi har missbrukat eldens kraft genom eldvapen etc. och
aldrig helt insett ljusets skapande egenskaper. Konstnären och
poeten Mani, manikeismens grundare, levde sig in i den livskraft som
hela naturen uppvisar i sin strävan mot ljuset. Han hyllade elden,
luften, vinden, vattnet och ljuset och kunde ha formulerat orden:
”Världen har ännu inte skapats. Vi människor är bara dess
begynnelse.” Framför allt kunde teatervisionären fransmannen
Antonin Artaud ha sagt något liknande. I ett brev som han skrev år
1932 säger han, med tanke på sina idéer om
Grymhetens teater
:
”Grymheten är inte något som lagts till min tanke, den har alltid
levat; men det var nödvändigt att bli medveten om den. Jag använder
ordet
grymhet
i betydelsen livsaptit, kosmisk stränghet och
oblidkelig nödvändighet, i den gnostiska betydelsen livsvirvel som
uppslukar mörkret …”
Vi är omgivna av mörker och ljus och ett Öde som följer oss som
en skugga. I Ekelöfs diktbok
Sagan om Fatumeh
kan Fatumeh ses
som en ödesgudinna. Ordet
öde
på latin heter
fatum
.
Varje människa bär sitt öde med sig, och man kan undra om det är
möjligt att styra sitt liv som man styr ett skepp eller en farkost.
Dimma, klippor och stormar är det svårt att förutse.
I forntidens Norden såg synska kvinnor in i framtiden. Och i den
magiska och profetiska dikten ”Valans spådom” (Voluspá) hittar
du följande ord: ”Garm gnyr vid Gnipahålan / Länkarna lossnar.”
I denna dikt skildras en strid mellan onda och goda krafter. Den
gamla jorden går under och en ny jord uppstår. Återigen kan
guldtavlorna från guldtiden läsas. Visheten regerar och Domens dag
är över. Mörkret och striden har sagt sitt. Men där är vi inte
än. Vätebomber existerar fortfarande, och många regeringar är
ytterst opålitliga. Mycket få äger det mesta. De flesta är blinda
slavar som sjunger sina sånger och hoppas att bli hörda. ”Rulla
mitt nystan,/ snurra min jord/ östan om västan/ och sunnan om
nord!”
Människoöden rullas ut som nystan. Vem vet hur din ödestråd
börjar och hur den kommer att sluta? Man kan alltid ha ett mål i
sikte. Men detta mål kan det vara svårt att uppnå om alltför
många hinder blockerar vägen. Din tråd klipps kanhända av utan
din egen vilja. Du lämnar ett liv och måste börja om i ett annat.
Allt detta kan verka meningslöst. Despotiska makter kan göra oss
till lydiga tjänstehjon. Gunnar Ekelöf använder orden ”despoten
Kristus” i sin essäbok
Utflykter.
I den kristna
trosbekännelsen ses Kristus som domaren som vid återkomsten ska
döma levande och döda. Men den verkliga despoten och domaren är
väl i själva verket den dömande och giriga makt som dödar allt i
sin väg, en makt som förstör luften, vattnet och jorden och som
förslavar människors själar. ”Lyd mig, och jag betalar bra.”
Lita på bankerna, lita på den jury som dömer dig, den småaktighet
som sätter krokben för dina gärningar. Och så vidare i all
oändlighet.
I år, år 2016, är det 120 år sedan Antonin Artaud föddes och 110
år sedan Samuel Beckett föddes. Båda dessa diktare, som är mycket
olika och ändå kan påminna om varandra, försöker förstå
människans ödesroll och existensberättigande. Kan vi nå fram till
den sanna människan, den hela människan? En droppe verklig sanning
måste falla ned på jorden så att åtminstone några människor
börjar inse sin sanna bestämmelse.
Orden ”Vi är inte här för att förgöra utan för att frigöra”
påminner om 200-talets manikeiska världsbild. Denna tänkvärda
visdom lever än i dag. Den kan anas i Gunnar Ekelöfs
D
ῑ
w
ᾱ
n-trilogi,
inte minst i
D
ῑ
w
ᾱ
n
över Fursten av Emgión.
Denne furstes livsöde var något han
mer och mer kom att identifiera sig med. Det avslutande verket i
trilogin heter
Vägvisare till underjorden
(1967). Här har
Hermes Trismegistos en framträdande roll som har med den
fornegyptiska och gnostiska visdomen att göra.
Nu i detta tidsläge brukar man inte tala om underjorden, men
däremot, i vissa kretsar, om den stora Återkomsten. Är jorden på
väg att födas på nytt? Har solsystemet nått fram till en
genombrottsöppning i universums historia? Quetzalcoatls återkomst,
som är en välkänd och mytomspunnen berättelse i Nya världen, är
kanske redan här. I denna berättelse är det inte någon domare som
dömer. Men människans Golgatavandring på jorden är det svårt att
förneka. Och man kan fråga sig: Finns det en återkomst och en
uppståndelse för alla?
I vår tids rationella skola talar man inte om återkomst och
uppståndelse, eftersom denna skola enligt lag och förordning ska
vila på vetenskaplig grund. Hur fast är denna grund? Tål den att
hoppa på? Är det en studsmatta som kan svinga oss upp till
himmelska höjder? Det som var vetenskaplig grund i går behöver
inte vara vetenskaplig grund i morgon. Grunden gungar under våra
fötter och förändras ständigt, men förutsättningarna kvarstår.
Vi har en natur som måste överleva om mänskligheten ska överleva.
Vi har kärnkraft och en kärnvapengalenskap som måste upphöra och
en vapenhandel som måste förbjudas. Vi hör nyheter om rebeller,
terrorister, svältande människor, papperslösa, hemlösa …
Demokratiska stater värnar om yttrandefriheten, men hur ser det ut i
praktiken? In i det sista hoppas man på ett uppvaknande.
Representanter för ursprungsfolken fick åtminstone vara med som
observatörer under det klimatmöte som ägde rum i Paris år 2015
och har också fått poster i vissa länders regeringar. Men hur
många försvarar i politiska, kommersiella och akademiska
maktsammanhang vikten av den universellt medvetna konstens fria
obegränsade flöde och en medborgarlön som skulle kunna göra slut
på alla meningslösa skenjobb?
Intresset för alternativa kraftkällor (sol, hav, vind …) ökar
överallt. Men någon ny himmel och någon ny jord är det väl få
som tror på. Ändå finns det sådana som tror att mänsklighetens
gamla historia nu är inne i ett slutskede och att en ny början
anas. Medvetenheten om jordens ändliga resurser och känsliga
ekologi växer. Men vart tog själen vägen, den själ som en gång
kunde sia om en ny himmel och en ny jord? Ja, läs den fornisländska
dikten
Voluspá
(Valans spådom) eller
Uppenbarelseboken
i den bibel som spritts över hela världen och som förmodligen
åtminstone några läser.
Vårt öde är den stora gåtan. Existerar det ett öde som inte ens
mångmiljardärerna kan råda över, ett öde som inga giriga fingrar
någonsin kan kontrollera? Det enda tänkbara är, som Gunnar Ekelöf
skriver i sin Buddha-Herakles-dikt: ”Leva farligt! Dess mer
förtjänte du/ återfödsel./ Jag vände på grepen och jättens
lagård/ var fri från gödsel.” Man måste vända på grepen och
befria världsstallet från onaturlig gödsel. Sedan kan det vara
dags för mänskligheten att födas på nytt. I Ekelöfs
Buddha-Herakles-dikt talas det om återfödsel. Under antiken hade
man möjligheter att genomgå de eleusinska mysterierna och bli
pånyttfödd eller återfödd som hel människa. Och även i den
fornegyptiska solinitiationen i Heliopolis kunde man skapa ett nytt
jag som trädde fram ur mörkret. Att stanna på vägen och tro att
man nått fram räcker inte. Man måste liksom Johannesevangeliets
Lasarus stiga ut ur sitt eget mörker och lysa upp detta mörker
inifrån sig själv.
Den initiation vi i dag får via medier och alla läror har inte gett
oss någon märkbar återfödelse. Att skapa världen på nytt är en
svårare uppgift än att upprepa inlärda läxor. Filosofen Friedrich
Nietzsche såg fram mot en människa som i första hand var skapande
och inte tärande och förtärande. Mer än hundra år efter hans
bortgång tycks tärandet och förtärandet vara det som dominerar.
Till vilket pris som helst vill man tjäna pengar på jordens
resurser. Vi tar och tar, men vad är det vi ger, vad är det vi
skapar? Är Guds skapelse, som åtminstone en del talar om, något
ödesbestämt? Kan vi människor tillägga något eller tillföra
något av värde? Eller är vi alla bara brickor i spelet? Kanske är
vi, utan att helt inse det, delaktiga i den skapande energin som
formar världens existens. Det personliga ödet är en gåta. En dag
är du utfattig. En annan dag är du rik. Vad som helst kan hända.
Du befinner dig mitt i en pågående skapelseakt som du kan påverka.
Det är också ett öde!
Percival
www.percival.nu
FOTNOT. – Percivals bok Quetzalcoatls återkomst. Ett mexikanskt
äventyr utkom 2011 och handlar delvis om den återkomst som är
ett tema i ovanstående essä. År 2014 gav han ut brevboken Letters
to Shanti och våren 2016 utkommer en annan av hans
engelskspråkiga böcker: Time Plays (302 sidor), där tiden
och ödet spelar med.