Antal besök:

Skapa din egen gratis hemsida

Attis Dagbok

12 juli 2011 - Första träffen

Det hela började för ca 2 veckor sedan då jag blev kontaktad av Maria på Djurens jurister om jag hade möjlighet att hjälpa till att träna och rehabilitera hunden Attis som varit omhändertagen av polisen på grund av ett hundbett men som tack och lov fick leva och komma tillbaka hem till sin matte.

Precis som med hunden Maya behövde jag inte tänka efter utan svaret var självklart ja! Att få dela med mig av den kunskap jag själv har fått ta del av från mina underbara lärare; Turid Rugaas, Shiela Harper och Anne Lill Kvam känns så härligt!

Här i dagboken har jag tänkt att berätta lite efterhand vad vi tränar och hur vi kommer vidare mot att Attis ska slippa bära munkorg på allmän plats. Skönt att jag har en stor inhängnad träningsplats där vi kan träna det mesta - med stängd och låst grind så har allmänheten inget tillträde. Attis är en hund med stor kapacitet i sin nos och matte vill gärna spåra, vilket jag tror hade passat honom utmärkt! Men hur roligt är det att spåra med en stor munkorg på??? Och hur lätt är det att belöna när hunden inte kan ta sina belöningsbitar från handen??? Det blir en utmaning men vi ska fixa det! Var så säker på det!!!

Mitt första intryck av Attis är en glad och pigg hund. 3 år och inte helt vuxen ännu så att han bedömdes som olydig tar jag inte så hårt! För att uppnå viss kroppskontroll så behövs en viss mognad och det tror jag kommer allt eftersom Attis blir äldre.

Matte Malin kändes genuint intresserad av att lära sig mer om hund - kul för precis det är ju liksom det roligaste jag vet!

Hoppas ni vill följa med på Attis & Malins "resa" i hundkunskapens värld!

/ Marie

20 juli

Idag hade Attis även med sin husse Erik på träningen! Det är bra när man kan stå med ena ägaren och den andra går med hunden, då kan man visa och förklara vad hunden gör och varför den gör en viss sak... Det kan vara de där små detaljerna - som ibland är helt avgörande om det ska bli bra eller ej... Men som man inte ser eller ens tänker på när man går där och tränar med sin hund. I en del fall vet man kanske inte ens om dem...  Idag t ex böjde sig husse fram och över Attis för att busa till det lite - inget konstigt alls - men Attis blev barnsligare än barnslig och började hoppa och stoja av hjärtans lust till följd att husse tyckte nej stopp det ar inte alls så jag hade tänkt mig det!

Så hur göra en trevlig invit till vad det är ämnat att vara och inte sluta med att man blir smått irriterad - ja till en början bör man tänka på om hunden upplever det som ett hot när vi bockar oss ner över den - vilket Attis delvis gjorde. Tänka på att böja knäna istället så man inte lutar sig direkt över - husse fick även besked på att vända sig om när Attis började hoppa mot honom och stojja... Nu är vi inte mer än människor så det tar sin lilla tid innan den nya informationen fått fäste - men när husse kom ihåg sig och vände sig om stirrade Attis fånigt på honom först, kom av sig lite i sitt gamla invanda hoppande och gick och ställde sig sidan om husse och sen var det inte mer med det! Det är så läckert att se hur de tänker... Men med förståelse för hundens beteende så kan vi ganska enkelt förändra!

Både Attis matte & husse har varit duktiga idag - det tar sin lilla tid att lära om och börja med "nya" metoder men det känns som om båda så gärna vill och de jobbar så fint bägge två - skoj att se!

Idag började vi med att lägga ett spår till Attis - inte helt enkelt att bara förstå vad man vill när man försöker få hunden att lösa det hela själv - Han spårade ungefär vad man kan förvänta av en nybörjare - men han hittade sitt spårslut och det är huvudsaken! Det kommer att bli allt bättre efterhand som han får erfarenhet!

Vi har arbetat med att bryta fokus från en skål med godis - helt igenom på ett positivt sätt! Inget rycka och slita eller vråla nej! Inte för att någon av Attis ägare gjorde detta men det är ju vanligvis så "godisskålen" lärs in.

Vi tränade på att gå i koppel och så fick de även en ny övning med hem - att med ett enkelt handtecken visa hunden att det här är okej - vi står still och låter vad-det-nu-är gå förbi...

Man lär sig inget på en kafferast! Allt har sin tid men jag tror inte att det kommer att bli några större konstigheter - Attis är en härligt nyfiken och framåt kille! Matte berättade att de träffat en annan hund, en hane som varit lös och kommit fram emot Attis och den hade läst av Attis och gått ut i en båge och hela hundmötet hade gått jättebra! Härligt precis så som det ska vara! Idag kom det en svart hund förbi som var ute på cykeltur med sin husse. Attis blev något upprörd men inget uppseendeveckande beteende. Dessutom var det mot slutet av vår träning så han var trött - vilket jag tycker är viktigt att väga in i det hela.

Själv har jag fått en söt (hm nja) Attis-puss över hela ansiktet! De är lite burdusa de där pussarna men det får man väl bara räkna med...

/ Marie

28 juli

Idag kom Pernilla på besök med sin borzoitik Milaja - en lugn matte och trevlig hund behövde vi för att börja träna hundmöte med Attis. Vi visste ju inte riktigt hur han skulle reagera men det var inga som helst problem för de gillade varandra och hade nog hellre dragit ett race än att träna...

Det är dock inte alltid det enklaste att träna hundmöte med hundar som tycker om varandra... De vill ju bara till varandra - så lite fick mattarna allt jobba med sina hundar. Förutom hundmöte tränade Attis att gå i koppel utan att dra plus att vi gick lite i samlad trupp - vilket kan vara jobbigt för Attis som gärna drar som en galning då. Men i det stora hela gick det bra!

Efter allvaret passade vi på att använda nosen lite. Både Attis och Milaja fick några utlagda godbitar att leta upp i och omkring de maskiner/lastbilar som står parkerade på "min" träningsplan.

Attis glömde till och med att det regnade! Enligt matte brukar han helst försöka komma in under något och slippa regnet - men under träningen idag var han glatt ute och promenerade!

/ Marie

9 augusti

Idag skulle det bli träff på en annan plats - Milajas matte hade möjlighet att låna inhängnat område - allt för att inte Attis goda beteende blir bundet till en och samma plats. Inte för att jag egentligen tror det med tanke på att han är en i allra högsta grad vanlig hund men jag kan tänka mig att munkorgen kan vara en "trigg".

Trots deras olika kroppskonstruktion och rörelsemönster ser man att Attis och Milaja verkligen tycker om varandra! Milaja hade full kaninkoll annars hade det varit kul att se hur de här 2 kompisarna hade lekt när de vara lösa... 

Vi tränade på att gå i slakt koppel, hundmöte, Milajas matte bjöd in till samtal när de möttes samt att både jag och Pernilla hade god korv i handen. Givetvis försöker Attis bli bjuden på korven men han kan släppa fokus och vända mot matte och följa med när hon använder sitt uppmärksamhetsljud. För varje gång vi gör denna övning så ser man att Attis släpper fokus på korven fortare och fortare för varje gång! Nu ska övningen flyttas över på andra hundar - gärna sådana som han tidigare har reagerat på...

Givetvis är det ju inte enbart Attis som gör framsteg! Även hans matte gör det! Malin är en härlig tjej som verkligen älskar sin hund och bara vill honom väl och att detta ska bli så bra som det bara går utan att vi stressar fram något!

/ Marie

16 augusti - Femte träffen

Innan jag börjar berätta om träffen med Attis vill jag skriva några rader om en händelse som inträffade precis i början av vår träning. När Attis träningskompis Bailey skulle gå ut och runt för att komma ut på vägen så följe jag med för att stänga grinden. Det står en hundägare på andra sidan stora vägen, jag hör hur han rabblar någon radänga och jag tittar ordentligt - då ser jag att han har tagit tag i sin hund i kinderna/mungiporna, står lutad över sin hund modell stor och ältar något som jag inte ens orkar lyssna på. Jag observerar att lugna och trygga Bailey reagerar på situationen men går med sin matte. Hundägaren på andra sidan vägen börjar också gå men tjatar hela tiden på sin hund som nyfiken tar några steg framåt och sniffar i luften för att ta in doften från Bailey... Mannen har virat upp kopplet 17 varv kring handen så den stackars hunden har inte så mycket koppel att röra sig i, till följd att hunden snabbt sträckte kopplet och fick sig ett ryck tillbaka och harang från mannen... Jag lämnar det där och går till Malin och Attis.

När Bailey väl syns ute på vägen ser jag att hon inte känner sig bekväm, jag ser att han med hunden kommer en bit bakom - jag ber Bailes matte att gå iväg för att slippa dem. Malin fokuserar på Attis som varken reagerar på Bailey eller den okända hunden. Jag står och tittar på vad den här hundägaren håller på med. Den stora hunden tittar in på oss med nyfikenhet och får ett ryck i kopplet... Han slickar sig om munnen och börjar oroligt trampa runt. Mannen kommenderar sitt - hunden slickar sig åter om munnen och sätter sig. Den tittar fortfarande nyfiken in på oss. Mannen tar några steg, hans mobil ringer, nytt kommando att hunden ska sätta sig, hunden slickar sig kring munnen och sätter sig. Mannen babblar i sin mobil och hunden sitter lugnt och tittar på oss. Mannen har pratat klart och börjar gå - hunden hinner knappt resa sig på grund av det korta kopplet och får ett ryck... Hunden slickar sig om munnen och skakar sig - mannen tjatar och maler på hunden hela tiden.

Hunden tittar på oss och mannen blir förbannad och börjar dra och slita... DÅ talade jag om för honom att man behandlar sin hund väl! Reaktionen var precis den som jag väntat av korkade människor! Han sa: får jag inte lov att sätta min hund eller??? Dumma förbannade människor som inte fattar ett jäkla dugg! Tack och lov hade han en nyfiken hund - denna gång - men vad lärde sig hunden??? Nästa gång kan han lika gärna reagera med obehag över att se oss där inne och börja skälla och gorma! Om jag då står där med en rädd och osäker hund... Eller ett gäng valpar...

Attis skötte sig exemplariskt! Jag hade "raggat" upp en golden eftersom han reagerat på några golden de brukar träffa, vilka är hanar och då börjar man givetvis att träna med tik! Betina ställde upp med sin underbara Bailey. En lugn, trygg äldre dam med stor pondus. Attis tyckte som vanligt bara att det var kul med en ny polare så ingen reaktion där inte! Så vi kunde snabbt flytta hundarna nära och träna med att promenar tillsammans. Attis drar gärna i koppel när man går flera tillsammans. Detta gäller nästan alla hundar; de vill gärna gå först och då blir det ju atomatiskt att de drar i sitt koppel. Man får vara uthållig och envis samt försöka göra sig av med hundens energi på annat, t ex spår.

Det var intressant att se vilken respekt Attis hade för Bailey redan från början. Hon bara tittade på honom så var det klart - han försökte knappt ens ta kontakt med henne när vi promenerade. När vi tränade passivitet och stod still försökte han göra någon halvhjärtad invit - Bailey lyfte lite på överläppen och Attis svarade blixtsnabbt - sen var det inte mer med det! Attis är nyfiken och kärvänlig så när Betina pratade med honom var han gärna fram och blev klappad och fick en godbit. Han slog en blick på Bailey och gick fram lugn och fint, sen blir han ju överlycklig när man pratar med honom men jag tror att Bailey tänkte; ja ja man får ha lite överseende med de där unga grabbarna! Så det var inga som helst problem eller konstigheter med detta goldenmöte. Det kommer fler golden till Attis!

För varje gång jag träffar Attis och hans matte så ser jag små framsteg - bl a börjar Attis mer och mer stå på alla sina 4 tassar. Han hoppar och "stajtar" inte alls på samma sätt längre. Han är fortfarande glad och livlig och det ska han absolut få vara men matte börjar få bättre koll och kan dämpa honom på ett bra sätt utan att bli irriterad och tappa tålamodet. Bra jobbat Malin - jag blir så stolt över era framsteg!

/ Marie
Attis letar godbitar!

8 september - 2 månader

Det har nu gått två månader sedan jag träffade Attis och hans matte första gången. Vilka framsteg de har gjort på denna korta tid! Jag ser inte Attis som någon problemhund! Han är bara ung och glad och lite lagom bufflig så som amstaffar är. Jag vill gärna behålla glädjen hos både hund och ägare men kanske dämpa lite av den värsta framfarten och som jag redan nämnt tidigare så står Attis mer på sina fyra ben nu än vad han gjorde i början. Han är mer uppmärksam på sin matte men kanske beror det också på att matte numera vet hur hon ska handskas med hans nyfikenhet. Attis har precis som vilken hund som helst - full koll på vad som händer i sin omgivning men får man titta klart så undan för undan får hunden erfarenheten i vilka läge man behöver titta ordentligt och länge eller när man bara kan släppa det och gå vidare.

Attis är väldigt glad för människor och hälsar på bästa amstaffmanér... Men detta är också något som jag tycker har dämpats lite - ja han är lika glad men satsar inte 100% längre i glädjeyran och hoppar och studsar.

Ja så var det då gårdagskvällens träff - Attis hälsade glatt på Betina och Catarina som kommit med sin goldenhane Buddy - där någonstans öppnade fullkomligt himmelen sig så vi fick rusa in till mig. Vi hade en trevlig pratstund där och Attis roade sig i valprummet - bollhavet var toppen samt en upphittad tennisboll!

Långt om länge slutade det regna och vi kunde gå ut - Attis har 2 goldenhanar som är lite "hatobjekt" så nu var vi lite spända på vad som skulle hända... Vi stod på avstånd och tittade när Buddy hoppade ur sin bil - Attis tittade men mycket mer än så var det inte. Vi gick på vars en sida om huset och reaktionen när Buddy dök upp vid andra sidan var helt lugn - Attis tittade men inget annat. Vi gick några vändor, så kallad parallellgång där vi flyttade hundarna närmre varandra men nej - ingen reaktion alls. Jag plockade bort människorna som var med som barriärer och lät hundarna med sina ägare gå brevid varandra med ett par meters avtsånd - de tittade på varandra men visade på inga sätt att något var obehagligt eller att man var beredd att fara på den andre!

Båda hundarna var mycket tydliga i sitt språk så de visste precis var de hade varandra! Träningen var lugn och trygg - inga koppelryck, inga obehag, inget gap eller skrik - det var precis så som hundträning ska vara! Jag är så tacksam över att jag fått lära mig denna fina metod med parallellgång av Turid Rugaas. Egentligen igår tränade vi båda hundarna för även Buddy kan småtjura på andra hundar... Så timmen igår innan det började regna igen var rena vinsten för oss alla!

Även Attis "mormor" uträttade stordåd igår! Bra jobbat!!!

Tänk vilka härliga människor som finns omkring oss som ställer upp med sin tid och sina hundar; Pernilla, Betina och Catarina - TACK!  Vi får börja kalla oss Team Attis!!!

/ Marie

Även stora amstaffkillar kan uppskatta valparnas bollhav! ;-)

11 september - Hemma i egna kvarter

Idag var det dags för promenad med Attis i hans egna kvarter. På allmän plats måste han bära munkorg - vilket inte ser ut att störa honom nämnvärt så länge det är hundar han känner sig trygg med. För givetvis vet han att han inte kan försvara sig om han skulle bli angripen. Folk i allmänhet är också lite lustiga för de blir lite rädda och avvaktande om en hund bär munkorg men skulle kunna gå fram till samma hund om den inte hade... 

Goldenkompisar Bailey och Buddy var engagerade för dagens lilla tur. Det var inga konstigheter som helst när de sågs. Man måste ju ha bra träningskompisar så man i framtiden kan klara av att anta svårare utmaningar vid hundmöte...

Vi fick några hundmöten idag som var mindre trevliga men samtidigt blir man smått förbannad på folk som inte inser vad de utsätter hundarna för - inte minst den egna hunden. Men har folk väl bestämt sig att gå på den högra sidan av stigen så går man där och verkar inte kunna avvika en centimeter ens... Givetvis blir det trångt om det då kommer en annan hund vars ägare som trots allt försöker öka avståndet för ett bättre hundmöte. Nix för HÄR GÅR VI! Punkt. Sen kan man inte förstååå att den andre hunden inte har samma tolerans som sin egen...

Sen har vi de som har vett att gå ut på andra sidan stigen men som måste stanna och kommendera sitt till sin hund - vilken inte alls är intresserad av att sitta när det befinner sig en annan hund knappt 2 meter bort. Stunden det tar för dem att "bråka" om det där sittkommandot gör ju till slut att den andre hundägaren som stannat för att låta den andre gå förbi eftersom den egna hunden klarar mötet bäst genom att vara stilla - tillslut tappar fokus med sin hund och ett utfall sker av bara farten för situationen blir så laddad av frustration...

En tredje kategori är de som trots att den egna hunden saktar av på farten blir framdragen och i kort koppel förs rakt fram mot den mötande hunden...

Ja det var väl på ett ungefär dessa typer av hundmöten vi råkade ut för idag. Helt makalöst! Men det märks på Attis att han känner sig mycket tryggare ute hos mig för där har aldrig hänt något obehagligt - där har kommit olika hundar men det har varit lugnt och tryggt och han har inte behövt stressa upp sig. Hemma i hans eget område har han blivit påhoppad av andra hundar vid fyra olika tillfällen på kort tid så det är ju inte konstigt att man är extra vaksam då. Man lär sig ju också för varje gång... Jag tycker trots allt att dagens promenad var bra - inget kul att få tråkiga hundmöten - men jag vet precis hur vi ska träna så att Attis börjar känna sig trygg i alla sina hundmöten! Vi är faktiskt på rätt väg redan! Men Rom byggdes inte på en dag!

Däremot lyckades vi nog lära Attis en liten olat idag... Om jag säger bäck + golden retriever... Jodå även Attis badade!

/ Marie
Inte så lätt att belöna med munkorg på! Foto: Patrik Lundgren

15 oktober - ttouch

I torsdags i förra veckan tränade vi med Attis. Betina kom med sin goldenhane Buddy och Attis "mormor" fick lite instruktioner och klarade träningen galant! Bra jobbat!

Jag hade fått en idé om att låta Attis vara med i lördags när en grupp om 7 hundägare med lika många hundar skulle ha en fortsättningskurs i ttouch. Undervisningen skulle ske både inomhus i lokal och utomhus - vilket kanske kunde bli lite tufft för honom. Men i det stora hela klarade han dagen galant. De fick givetvis köra hem när de ville men matte tyckte det var så kul att vara med så de stannade kursen ut.

En liten stund precis i början var Attis lite orolig och visste inte riktigt vad som förväntades av honom - Riekje satte på honom en thundershirt och han kunde genast samla sig. Det var lapphunden Baileys som Attis hade lite svårt för - antar att det är precis som med vissa golden, den höga svansen!? Men det var bra och kloka hundägare på kursen så samarbetet dem emellan gjorde att det fungerade mycket bra mellan hundarna. 

Attis matte fick bra tips av vår kursledare Riekje van Zanten - vilka vi ska träna på nästa gång vi ses! Rörelseträning har jag planerat för så det kommer också. Det blir bra det här!

Attis skötte sig mycket bra! Deltagarna hade ingen aning från början om vilken hund Attis var men jag berättade innan vi skiljdes åt då jag bad de som ville skriva ett omdöme för hur de upplevt Attis under dagen. Några uttalade genast sina positiva intryck, vilket gjorde både Attis matte och mig själv väldigt glada. Attis är en härligt glad och i det stora hela väldigt positiv hund. han ska bara åldersmässigt mogna!

/ Marie

4 december

Det har nu gått ungefär 5 månader sedan jag träffade Attis och hans matte första gången. När jag tänker på hur det var då och hur det är nu så är det en mycket stor skillnad. Vi har tränat Attis med enbart positiva metoder och belöningar - vi har fokuserat på att behålla den glada Attis men att han får vara glad på fyra tassar istället för på två... Att han inte på några villkor får dra iväg med sin matte hit och dit - utan man går tillsammans! Attis var snudd på hyperaktiv från början, det är han inte längre. Han är nyfiken men det är en bra egenskap så den vill man inte bli av med! Lite av hans energi försvinner säkert också i och med att han blir äldre och mer mogen, ja vuxen helt enkelt... ;-)

Attis matte har lagt ner mycket egen tid på att träna - vilket märks och jag tror det är den mest ambitiösa elev jag haft genom alla år. Hon är lugn och trygg vilket givetvis speglar sig på Attis som har blivit väldigt uppmärksam på sin matte och vad hon "hittar på". Han lyssnar och man behöver inte tjata eller vara högljudd.

Det är helt enkelt underbart att få lov att ha varit en del av att goa Attis fick en andra chans och har blivit en trevlig och riktigt härlig hund. Han var trevlig tidigare också men hans glädje visste liksom inga gränser...

/ Marie
Attis letar godbitar både högt och lågt...