Bio

Sorgen är som ett stort svart hav. Det konstiga är att upptäcka att jag simmar i det. Jag tittar uppåt och ser, för första gången på fem månader, att det ljusnar ovanför mitt huvud. Som om jag simmar upp mot ytan.

Det har inte funnits någon glädje sedan den 20 januari i år (2018) men på något sätt har det gått mig förbi. Inte förrän nu, när tårarna rinner nerför mina kinder varje dag, är det som om jag blivit medveten om detta. Avsaknaden av glädjen.

Att inte kunna älska sin hund, att inte kunna ta till sig den nya hästen. Att hemma få höra att allt jag gör är att klaga. Tecknen har funnits där, jag har bara inte förstått. 
I dag på väg hem från Stuteri Nådhammar, där jag för första gången varit publik på cliniken för Helmut, så kommer tårarna. Jag saknar livet före 20/1. Alla planer, alla mål, alla aktiviteter. Bartok, jag saknar dig. Sorgen är djup, men jag ser ett ljus.

Det är på något sätt som om den senaste månaden av högsommarvärme (i maj) har velat visa att det är dags att börja njuta. Att ta vara på tiden som är nu och inte se tillbaka på det som var och önska att det var kvar.

Jag ska ha en begravningsceremoni för Bartok den 10 juni, och sedan ska jag göra mitt yttersta för att släppa in mina när och kära. Låta dem fylla det tomrum som lämnat av min vackra vita häst. Jag hoppas att jag kan. Jag vill, jag kan , jag ska.
Välkomna tillbaka ljuset, livet och glädjen.

Uppdaterat 2019-05-01

Nu vet jag att sorgen börjar släppa (eller kanske har den släppt?) för jag kan nu tänka på Bartok och prata om honom utan att börja gråta på en gång. Jag har också börjat få en fin kontakt med min nya häst Favory Waleur. Det har inte funnits där förut. Häpnadsväckande att det tar så lång tid att gå vidare efter en förlust av min allra bästa vän, Pluto Bartok. Vila i frid min älskade vita springare.
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS