 |
|
|
 |
|
|
|
 |
Jessi
Sennengårdens Jessi
e NORD UCH Sennengårdens Mackie
u Asta vom delft
född 1979 död 1992
Hd ua
Jessi var min första egna hund. I familjen fanns även pappas beagle Gitt. Jag ville ha en bernersennen, jag tyckte de såg ut som en "riktig" hund. Vi var de första på Gotland som hade rasen och de flesta trodde det var en blandras, ingen hade hört talas om bernersennen på den tiden. Jessi var en härlig förstagångshund för en 12-åring! Hon skulle aldrig lämna mig. Hon hade bara ögon för mig. Hon var väldigt allmänlydig, gick alltid fint vid sidan, kom när man kallade, gick genom folksamlingar och hundgrupper utan att ta kontakt med någon.
Något hon älskade var allt ätbart (och mindre ätbart...), hon var lysande på att stjäla mat som ingen såg. På promenader hittade hon ofta gamla ben och annat som gick att smaska i sig...
Som tävlingshund var hon inte lysande. Jag tränade och tävlade lite lydnad och draghundskörning. Jag tränade min hund helt själv och gick kurser. Mina föräldrar var inte så insatta i hundträning så jag läste böcker och tidningar och försökte lära mig själv. På den tiden var ju den första kursen man gick på SBK med sin hund lydnadsklass I... så valpuppfostran och sådant fick man klara själv. Med dagens kunskaper kunde man nog ha fått lite större framgångar i lydnad. Jessi har en speciell plats i mitt hjärta.
Jessi och Alfons
Alfons
LP Björshults Toby
e Heronsflight Tinker
u Tryggs Dolly
född 1980
Hd ua
Alfons var en flatcoat som ägdes av en kompis till mig i Stockholm. Hon skulle åka till USA ett år och då skulle han bo hos oss. Det var min första nära kontakt med flattar. Rasen var på den tiden inte speciellt vanligt, i alla fall inte här på ön. Det fanns väl någon som man träffat på.
Under året han bodde hos mig gick jag en hel del kurser med Alfons. Det var jakt, bruks mm Jag tävlade i lydnad och fick 1:a pris i lydnad I. Vi tävlade en del i draghundskörning och vann bla DM. Alfons var en tävlingshund ut i fingerspetsen. När det gällde drag så sprang han som en galning och drog både mig och pulkan runt i spåret. Så länge han anade att det låg någon före honom gav han allt, han kunde aldrig ligga efter någon... Jag har alltid gillat skidåkning, men någon lysande stjärna har jag aldrig varit. Jag kunde inte åka så fort som han sprang så det var bara att försöka stå på benen och parera i backarna så såg han till att vi vann... Det var samma sak om man skulle cykla med honom, han bara måste ligga 5 cm före cykeln! Efter ett år med denna "träningsmaskin" förstod jag att jag måste äga en flat...
Santos
LP Finders Fidelity Fellow
e INT FIN SUCH Gunhills Criss-Cross
u LP Cinnamon will o' the wisp
Född 1987 Död 1998
Hd ua
Ad ua
Utställning: Flera hp och CK
Lydnad: 3:e pris lydnadsklass III (högsta klassen då)
Bruks: Godkänt BOK prov, godkänd lägre klass spår
Viltspår: 1 ökl (då första klassen)
Santos blev min första egna flatcoat. En hund som inte alls liknade Alfons. En helt annan typ av flat. En lugnare och mer sansad hund. Med dagens kunskaper tror jag ändå att han hade mycket större kapacitet än vad jag trodde då... Vi hade mycket roligt ihop och vi tränade flitigt med våra hundkompisar. Som för övrigt är samma personer än idag!
Santos i Norge
Pajas
Hovhills Odåga
e SUCH LP Micawbers Stilton
u Hovhills Quick'n Naughty
Född 1992 Död 1995 i cancer
Hd ua
Ad ua
Jakt: 1 nbkl
Utställning: 1 ökl
Lydnad: 1 ekl
Bruks: Godkänt BOK, Godkänd högre klass spår
Nu hade jag förstått att det viktigaste (för mig) hos en hund är hur den är som arbetshund. Därför valde jag en kull där jag trodde jag skulle få en sådan hund. Och det fick jag! Pajas var en kanonhund som hade "DET"! En sådan underbar hund och arbetshund. Möjligen att han ändå hade varit lite svår som förstagångshund, han hade en väldig motor och snabb reaktion så det var ju inte precis att stå och sova på tävlingar och prov... Pajas var en otrolig hund på jakten. Jag kunde inte så mycket och hade inte så många kompisar som tränade jakt då (ännu, träningskompisarna gick ju över till retrievers allihop så småningom) men han var väldigt duktig. Jag tränade mest själv och han gjorde två fina starter i nbkl med 2:a och 3:e pris. Han gick kanon båda gångerna men åkte ner i pris pga småsaker, bla så tvekande han på en morkulla (en sådan fågel hade jag aldrig ens sett, vi tränade ju mest med dummy och någon kråka och kanin...). Sen åkte jag på mitt livs första jaktprov på fastlandet och vi fick vår 1:a för en dansk domare.
Tyvärr dog han bara 3 år i cancer. Han bara föll ihop en dag i kramper på köksgolvet. Sussie åkte med till veterinären där de konstaterade att han blivit blind av anfallet och han blev kvar där, det visade sig vara en hjärntumör. Jag har förstått i efterhand att han varit sjuk länge eftersom han hade problem med balans och hopp mm sista månaderna. Bara någon vecka innan sin död gjorde han en bra högre klass tävling och hade blivit uppflyttad till ekl om han bara inte missbedömt hoppet så illa så han brakade rätt in i hindret. Än idag får jag tårar i ögonen av att tänka på hans död som var vädligt dramatisk. Hade han fått leva är jag säker på att han fått SLCH och SBCH eftersom det var det jag satsade på och han gick kanon även där. Pajas är också den hund som fått mest träning av mig.
Pajas valp
Jennis
Inkwells Back where we started
e SJCH Trollkarlens Fabian
u SJCH LP1 Inkwells Jingle Bell
Född 1996 Död 2001 förgiftning
Hd ua
Ad ua
Jakt: 2x1 ökl flera vp
Utställning: CK
Lydnad: 1 ekl
Bruks: Godkänt BOK, godkänd högre klass spår
Viltspår: 2 x 1 ökl
När Pajas dött ville jag ha en ny Pajas. Jennis mamma Bella var halvsyster till Pajas och gick kanon på jaktprov med en nybörjare till förare ända fram till SJCH utan att få en enda 0:a.
Jag beställde en valp från kombinationen och även min kompis Sussie beställde en som fick namnet Misty. Båda dessa hundar fick inte den start de skulle ha haft. Jag skaffade hund alldeles för fort efter Pajas bortgång. Jag skaffade inte Jennis för att jag längtade efter en ny hund utan för att ersätta en annan. I början jämförde jag henne med Pajas hela tiden och det var inte bra för Jennis. Jag fick desutom mitt 3:e barn ett par veckor efter vi hämtat henne så tiden fanns egentligen inte där heller med tre småbarn. Sussie hade också just fått barn och hade två småbarn + gick igenom en skilsmässa så Misty fick inte så mycket träning som hon behövde (dock fick hon 1 nbkl på jakten och blev räddningshund).
Jag lyckades till slut att se Jennis som den toppenhund hon var. Hon var naturligt bra på jakten även hon och tog en 1 ukl på sin första start i Siggefora på fastlandet. Sedan skulle vi träna för öppen klass och då hände en grej som sedan satte käppar i hjulen för oss. Första gången vi skulle göra släpspår så gjorde vi det på ett dumt sätt så hon blev väldigt skrämd. Sedan hade jag ett elände med det. Hon gjorde ett bra ökl prov nere i Lärkesholm men fick tyvärr 0 för att hon inte klarade spåret. Sen satte jag igång och tränade spår... Mina träningskompisar är än idag inte glada åt släpspårsträning... Nästa gång vi skulle göra släpspåret visste jag att vi låg på en 1:a, tack och lov klarade hon det! Jag vet inte vem som var mest glad, jag eller mina kompisar? I och med att hon blev skrämd den gången på släpspåret och sen hade hon nog lite sämre dådkraft än vad hon borde ha så kunde det hända att hon såg "spöken" i skogen. Det var första gången jag fick höra talas om "spökrädsla" som tydligen visat sig vanligare på flattar än vad jag kände till. Alfons, Santos och Pajas hade inte något sådant och därmed kände jag inte till det...
Jennis var den första hund som jag satsade på jakten i stället för lydnad/bruks. Hon hade nog kunnat gå långt inom lydnad/bruks om jag tränat det mer, men jag är ändå nöjd med hennes resultat där. Jennis fick ju mycket mindre träning än vad Pajas fått. Hon var en underbar hund, men som valp var hon hemsk. Jobbigaste valp jag haft. Hon bråkade med allt och bet på allt och alla... Det är sorgligt att jag inte kunde tycka om henne riktigt från början, för det hade ju inte med henne att göra. Men jag är glad att jag kom över den känslan och att Jennis och jag sedan blev ett kanonteam.
Hennes död var väldigt underlig. Hon blev akut sjuk. Hon obducerades och de kom fram till förgiftning? Än idag kan vi inte förstå av vad?
Jennis vinter
|
|
|
|