FYRBARNEN PÅ SPÅNGEN NER MOT BRYGGORNA

MARGOT BJÖRKMAN

Bakgrund: Nedanstående berättelse är skriven av en dam som heter Margot Björkman. Hon levde en stor del av sitt liv på fyren där fadern jobbade. På gamla dagar skrev Margot ner minnen från sin tid på fyren. Mycket rörande o tänkvärt  för oss andra oavsett om vi är en av bossarna på SEB o uppbär fet bonus eller är arbetslös o svartjobbar och samtidigt uppbär sjukkassa eller bara är vanliga klagande medborgare i Svea Rike.
Hennes berättelse var skriven för hand o Anders Röstlund - vars mor också har levt på Fyren - har av ättlingar till Margot fått hennes berättelse och jag har fått Anders tillstånd att digitalisera det hela. Allt återgett bokstav för bokstav med ett o annat språkligt fel som bara gör hennes berättelse ännu mer äkta. Ta del! Du blir mjukare i sinnet sen Du läst!

Så vill jag börja med att beskriva mitt liv. Det kanske skiljer sig från andras om man ser tillbaka på min barndom och ungdom.

 

 Det var en dag i maj 1927 som Johan August Björkman anlände till Agö Fyr från Gräsön utanför Öregrund i Roslagen. Att det började äventyrligt har berättats för mig efteråt. Vi åkte med Oscar II från Öregrund och det var blåsigt så vi kunde inte gå till kajen. Vi fick stanna utanför Tärnön där det var lä. Den användes som båtplats för fyrfolkets båtar och där fanns slipar och bojar att förtöja båtarna i. En stor eka blev transportmedlet mellan Tärnön och Agön. Hela flyttlasset fraktades sedan i små båtar till kajen och sedan skottkärror upp till fyren.

 En barnvagn och en kälke gick förlorade i havet innan allt var överfraktat. Någon barnvagn fanns sen aldrig mer på Agön trots att barnaskaran växte med åren.

 När vi kom till Agön var det sex barn i familjen:

 

August Harald           född          3 oktober                  1915

Gunborg Maria                       30 april                      1918

Sonia Margot Elisabeth             27 maj                        1920

Gurli Augusta                          25 januari                                   1922

Margot Ingegerd                     1 december               1924

Britt Gudrun Irene                   28 oktober                 1926

 

 Första året minns väl jag ingenting utan det har berättats för mig och jag kan förstå att för mamma måste det ha varit mycket svårt att lämna idyllen på Gräsön och sin gamla mor, som låg lam efter en hjärnblödning på ett sjukhem i Öregrund.

 Hon lämnade sina syskon och hela släkten och hon träffade dom aldrig mer utom en syster och hennes familj. Systerns man var fyrvaktare på Storjungrun och de hade egen båt och kunde hälsa på oss på Agön.

 

Att få främmande av sin syster med familj måste ha varit väldigt roligt för mamma men ”huset blev fullt ” för dom hade också sex barn.

 

Det måste ha varit många svåra stunder för mamma att tvingas bo på denna karga Agön. Hon lär ha sagt att hon hade svårt hålla tårarna borta när vi gick från Tärnön till Fyren första gången.

Över den långa stenmalen bara skog och sten, fast vi hade en trädgårdstäppa en bit in i skogen. Där var det massor av mygg, grodor och ormar. Vi fick inte gå dit utan stövlar och en påk att slå ihjäl ormarna med.

   

 Syskonskaran blev större den första julen vi bodde där. Den yngsta fyllde 1 år den 28 oktober och till jul var det dags för nästa. Min bror Gösta skulle födas och det innebar vi andra fick fira första julen på Agön utan mamma.

 

 Hon fick åka iland en vecka före jul till Mössön. Hon bodde hos en familj och barnmorskan fick komma den 23 december 1927 föddes Erik Gösta. I samma familj var de barn som gick i skolan inackorderade.

 

 Under tiden hade pappa en piga, som man sa på den tiden, hon hette Maja och var från Rogsta. Det blev lite hur som helst med hjälpen för i samma farstu fanns det en frånskild fyrvaktare som var intressantare. När mamma kom hem var det sig inte likt hemma.

 Gudrun som bara var ett år hade inte blivit skött så bra. Hon är den enda av oss 11 syskon som blev sjuklig och då lät det alltid att felet var Majas, så det namnet glömmer man aldrig.

 

 Fast vi var så många behövdes aldrig någon läkarhjälp. Blev vi förkyld så var det ”Danske kungen”, albyl och e tsk cognac som gällde. Vi var inte så ofta förkylda för det fanns ju inte många baciller där ute. När skolbarnen kom hem kunde det hända att någon blev förkyld och då blev det fart på pappa. Han hade bacillskräck och åt Läkerol och andades in Vademecum.

 

 Några lyckliga år gick på Agön för vi hade allt som behövdes.

 

 

 

 

 

 

En ko köptes vartannat år. Varannan höst byttes kon utmot en ny ko som kalvade där ute. Pappa fick köra höknippen upp för branta landgångar. Ja mjölk hade vi tack vare kon och vi kunde till och med sälja några liter till ”Tant Lindell” innan kon gick i sin och fick byas ut.

 

 Vi fick äta färsk fisk på sommaren och salt fisk på vintern. Varje frukost serverades kokt strömming med vitsås och gröt på. I november varje år provianterades det för vintern.

 Torra varor. 2 säckar vetemjöl, 1 säck rågsikt, 1 säck socker osv. Brödkartonger, blandad frukt som man brukade själa ett plommon av när man blev uppskickad att hämta något i ”mat-skrubben”.

 

 Också hade vi klädskrubben, de var stora de där skrubbarna så om sommaren läg de flesta där och då var det roligt för då kunde vi busa på kvällarna. Men på morgnarna blev de äldre purrade halv sju, om det hade fiskats på natten, för att skölja fisk. Rensa fick vi inte för kniv det var det farligaste som fanns.

 Det var mycket som var farligt på Agön. Nu ska man ju inte skrämma ett barn men vi blev skrämda för ”Sjögubben, Brunnsgubben och Lurhusgubben”. Men nu förstå man varför, det var ju så långt till hjälp så det gällde att vara försiktig. På landgångarna fick vi inte springa och att springa förbi varandra på en landgång var absolut förbjudet.

 Före oss på Agön var det en fyrmästare som också hade många barn och ett utav dem slog ihjäl sig. Han hette Erland. Han sprang om ett av sina syskon, ramlade ner och döden var ögonblicklig. De skulle möta sin farmor som kom från staden, så arma föräldrar det var bara att vända. För varje gång så länge vi var små var det alltid någon utav oss som sa, här slog Erland ihjäl sig, när vi gick förbi platsen.

 

 Ja, efter två åt 10 okt. 1929 var det dags för nästa barn att födas. Oscar Arne ”Agöprinsen”. Så blev han kallad för han föddes där ute, mamma hann inte iland. Men som turvar hade inte fiskarna flyttathem för vintern än så det var en tant, Ingeborg Myrgren, som kallades för något så fint som ”Agödrottningen”. Men mest var namnet för att hon bestämde det mesta.

Det var hon som förlöste Arne och gav honom namnet ”Agöprinsen”. Den här händelsen fickmanhöra talas om ofta.

 

 

 

Men också en annan händelse inträffade detta dyngn. En stor ångare lastad med sparrar gick på grund nedanför Lurhuset. Så nära land fick inga båtar gå men det var dimma och den gick rakt på ”Skvalpsundet”. Det var en grekisk båt som hette Kostis.

 Jag minns vi stod uppe på slaskhögen, det var en bro eller brygga ut på slaskhögen. Det var väldigt noga med landgångar och bryggor överallt hemma. Ja, där stod vi och vad fick vi höra jo hur en kalv råmade och grisar som skrek på däcket. Tänk vilken tid det gog innan vi föstod varför dom hade djur ombord. De sklle bli mat till manskapet för det fanns inga frysar då.

 

 När det böev sommar då vart det fart ute på Agön. Då kom lotsarnas fruar och barn ut till ön. Dom hade varsitt rum med sovalkov i lotshuset. De var åtta stycken och hade ett och två barn var så det blev lite mer liv och rörelse.

 

De hette:  lotsförman                 Pousard, sonen Ragnar

                 lots                             S. Nordqvist, dotter Anna-Lisa

                 lots                             B. Lagerberg, dotter Ingrid

                 lots                             V. Sundberg, sonen Olle och dottern Sonja

                 lots                             J. Henriksson sönerna Erik och Gunnar,

                                                    dottern Karin

A.   Henriksson, sonen Roland och döttrarna

Hjördis och Anita

O. Kålberg, barnlös

O. Löjdström, barnlös

 

 Det var ett stort hus som ni förstår och uppe på taket var en utkik som man gick upp i inifrån. Där fick vi inte vara.

 

 Ute lekte vi allt möjligt och när det regnade och åskade gick vi in i vår lekstuga. På kvällen när det blev skumt började lotsungarna att berätta spökhistorier. Det gjorde de bara för att skrämma de minsta barnen så att dom skulle gå in så att de fick vara ensamma.

 

 

 

En gång när jag var sex år, sa en av flickorna till mig. Om du hoppar ner här från högsta stället på landgången ner till sjön ska du få en kaffeservis av mig. Ingen stor servis, ett par koppar och fat. Jag minns ännu hur den såg ut. Jag hoppade och fick servicen. Men när pappa sen fick se var jag hade hoppat blev han hemskt arg. Jag hade kunnat slagit ihjäl mig. Det var högt med en stor sten på ena sidan och landgångens ställning på den andra. Men han sa inget till flickan som hade lurat mig. Det sades aldrig något till andras barn det var bara vi som fick skäll.

 

 En gång fick jag och Gudrun stryk för att Gösta ramlade ner från landgången. Vi var ju små själva, men skulle ändå ha sett efter. Han var ju den första pojken efter fem jäntor så han blev bortskämd. Sista gången jag fick stryk glömmmer jag aldrig. Vi lekte på soffan i rummet , det var dåligt väder ute så det fanns inte mycket att göra. Det var jag, Gudrun och Gösta som fick stryk. Det fanns alltid ett ris på innerkåpan. Han var sträng ”Fader vår”.

 

 På somrarna hade vi roligt. På dagarna badade vi så vi blev blå och på aftonen lekte vi engelsk kurragömma. Jag säger afton för på kvällen framåt kl åtta då skulle de yngsta barnen in. När pappa blev synlig vid tvättstugsknuten då skrek en av lotsjäntorna – göm er för nu kommer farbror Björkman. Men det var inte lönt, det var bara att gå in.

 

 Lotsarna var kvar på Agön till 1932. Då flyttades de över till Hölick. Agön var ingen bra lotsplats när det var hårt väder. Det var svårt att borda båtarna. Det hände många gånger att de fick fara över till Olmen för att kunna lotsa ut och in båtar vilket var både jobbigt och farligt.

 

 Det har gått två år igen, dags för nästa barn. Den 18 december 1931 föddes Rune Sixten. Då blev vi ensamma igen. Gunborg fick lära sig mjölka och Harald som hade varit på sjön över sommaren var hemma över vintern eftersom segelskutor lades uppp över vintern. Hanvar duktig att laga mat och kunde det mesta lika som pappa.

 

 Vid den tiden fanns en prästfru som hette Murray. När hon fick höra om oss skrev hon i ” Husmodern” . Hon ritade ut Harald vid spisen och osss runt omkring, jäntor med flätor och små pojkar. Hon skrev som rubrik ”Vi hedrar dem som hjältar”.

 

 Efter nyår kom mamma hem med lotsbåten. Vi mötte henne vid landgång-änden det var där landgången började eller slutade beroende från vilket håll man kom. Gudrun hade talets gåva och kom alltid med något roligt och  när vi kom fram till mamma sa hon: - Jag trodde det skulle vara en riktig pojke och inte ett sånt där paket. Han var ju riktigt inlindad för att kunna åka båt från stan ut till Agön. Mamma blev sjuk för att hon frös men blev frisk utan läkarhjälp.

 På hösten före Runes födelse hände något som vi tyckte var det mest spännande utav allt. Natten mellan den 7 och 8 november 1931 gick en av Transatlantis båtar ”Daland” på grund vid Skvalpens ostsida. På morgonen blev vi väckta. Det var grått väder och kulet, det minns jag. Vi hörde skeppsklockorna slå ända upp till Fyren. Vi förstod inte riktigt hur allvarligt det var, Det gick två dygn och besättningen var kvar ombord. Men så insågs det att hon var för mycket skadad för att kunna dras av grundet genast.

 En besättning på 28 man kom att bo på Agön i fjorton dagar. En del uppe i lotshuset och en del låg i tvättstugan. Maten fick dom laga hos den ensamma fyrvaktaren som hade samma farstu som hus. Koka mat åt 28 man tre gånger om dagen det kände på spisen. Det surrades bland fyrfolket hur eländigt det var men om de fick någon ny spis vet jag inte. Vi barn fick nya lekkamrater och de var roade av oss. Vi vick en lista på vad de hette och den kunde jag utantill i många år. Än minns jag: Odin Norman, Mo Irana, Norge, Oscar Albert Högfält, Grums, Värmland, Han har gått igenom Australiens urskogar. Han var eldare och hade alltid en snusnäsduk kring halsen.

Så var det ”tjocka manisten” som Gudrun sa. Hon kunde inte säga maskinist. Han hade tre magar.

 Det fanns ytterligare två maskinister: BaltsarBengtsson, Dunkeman, Stewerd, kock. Jungmännen, kaptenen och styrman for hem till Göteborg för att sköta affärerna. Skulle Daland bli vrak eller inte? Men vrak blev hon. I tre år stod hon på grundet. Först hel, sen halv och efter två hårda stormar blev hon pyramid för att sedan sjunka i dkupet. Sen har många börgat skrot i flera omgångar.”Daland” har givit oss olika minnen. Vi fick på nära håll se hur dykare gick upp och ner och hur de drog en stor vev på en låda eller vad det var så att dykaren fick luft.

 Kvällen innan Daland gick på satt mamma och skrev till mormor som ännu levde på sjukhemmet. När hon skulle sätta datum på brevet fick hon se att jag hade namnsdag. Det var  ju den 7 november och det var Ingegerd som hade namnsdag som är mitt andra namn, då fick jag ett stort äpple.

 

 

Ja, tänk vad en del saker fastnar i minnet. Jag minns också att mamma brukade skicka en femma i breven till mormor. På den tiden hade vi bara en femma i månaden i i pension. Det var en ung flicka som skrev breven åt mormor för hon kunde inte skriva själv eftersom hon var lam. Flickan hade tuberkulos, jag tror att hon dog före mormor.

 

 Åter en sommar kom men på hösten 1932 började jag i skolan. Vi började den 1 september på den tiden vill jag minnas.

Mamma packade kläder i två stora spånkorgar och så bar det iväg till Mössön på fastlandet där vi gick i skolan.

 

 Vi var tre stycken som bodde borta under mitt första skolår. Det var jag, Sonia och Gurli.

I nästan fyra månader fram till jul var vi borta från mor, far och syskon. Det kan kännas ganska hårt för en sjuåring. Vi var inneboende och fick ligga tre i samma säng som var så smal att när en vände på sig måste vi andra vända oss ocså.

 På kvällarna fick sitta tre tända ljus på en soffa. Inte leka och inte rita.

Läxorna var redan avklarade på eftermiddagen.

 All mat som serverades fick man lov att äta. Jag hade aldrig ätit ärtsoppa. Första gången var det hemskt, men nästa gång var jag väl hungrig och tyckte till och med att det var gott och det tycker jag än idag.

 

  Sommardagarna hemma kunde vara skiftande. Ibland om det var fint väder hände det att vi fick följa med lotsarna ut och borda en båt. Vi fick sitta i en ring på ruffen och hålla i oss för det blev ett rullande när vi kom nära båten. Jag känner än idag känslan som kom i magen.

 Vi kunde få vänta en stund ibland innan båten kom fram. De körde runt flera gånger och jag minns hur illamående jag blev som barn. Ja, många var det gånger man satt och kräktes i den zinkhink som alltid fanns till hands i fyrbåten.

 Den här gången gick det dock bra. Den lots som var med hette ”farbror Joel”. Det var en snäll och fin människa och det var han som skulle lots båten. När vi låg där och väntade började han plötsligt att sjunga ”Ham le ram le rama” och ” Kan du vissla Johanna? Ja visst kan jag de´”, och så började han vissla.

Båten kom och lotsen svingade sig upp på  lejdaren med en portfölj i handen. Han gungade hit och dit. Tänk er in i den situationen i blåsigt väder.

  Vi fick följa med en gång tidigare också, men den gången skulle ”Harald äldstebror ” som 15-åring mönstra på en båt som hette Lydia. Han fick stiga på utanför Agön. Det glömmer man aldrig. Mamma var så ledsen så hon låste in sig och grät. Ja, en mor kan få utstå mycket.

 Harald kom hem till jul, för skutorna lades upp inför vintern, men till våren bar det iväg igen. Då hette skutan Liliane. Hon gick under med man och allt på hösten men Harald hann mönstra av någon vecka innan. Det pratades om  denna händelse rätt mycket och det fastnade i ett barnahuvud.

 

  Varje sommar kom lotskapten från Gävle för att inspektera hela fyrplatsen. Vi fick då klä på oss finkläderna och karlarna på med sina uniformer. Han gick genom varje lägenhet, lurhuset, fyren och allt. De ringde från närmaste fyrplats så vi visste att han skulle komma. Men ibland dök han upp utan förvarning.

 När de kom med bränsle, fotogen och brännolja då var inte lotskaptenen med alla gånger, men man kunde aldrig veta så då fick vi springa på stranden och leka tills vi såg lotsångaren resa vidare. Så hette den båten i vardagstal, men Gävle hette den på riktigt. Vega hette en annan, men den kom nog från Stockholm och var nyare och finare.

 Gävle var gammal. Det såg ut som om masten och hela överbyggnaden lutade men stäven var rak.

 

  Sommaren var orolig för det där med lotsångaren som kunde komma. Flaggan skulle upp och de sprang nästan benen av sig för att få upp den om han kom apropå och fyrmästaren skulle ju på med uniformen. Pappa var inget för att ha uniform. Ett par rena blåbyxor skulle alltid sitta i farstun, för han sa att dom kan ha vad skit som helst med sig och då var blåbyxorna bäst.

 Så var det åskan som vi var så rädda för. Om det mullrade det allra minsta när vi var i badet eller någon annanstans, bar det iväg hem och inomhus. Åskan gick hårt därute bland berg och stenar men vi hade åskledare så faran var väl inte stor. När den gick ner i fyrtornet och ut i havet så blixtrade det och small väldigt. Det var väl det som vi tyckte var otäckt.

 

 Båten kom och lotsen svingade sig upp på  lejdaren med en portfölj i handen. Han gungade hit och dit. Tänk er in i den situationen i blåsigt väder.

 Vi fick följa med en gång tidigare också, men den gången skulle ”Harald äldstebror ” som 15-åring mönstra på en båt som hette Lydia. Han fick stiga på utanför Agön. Det glömmer man aldrig. Mamma var så ledsen så hon låste in sig och grät. Ja, en mor kan få utstå mycket.

 Harald kom hem till jul, för skutorna lades upp inför vintern, men till våren bar det iväg igen. Då hette skutan Liliane. Hon gick under med man och allt på hösten men Harald hann mönstra av någon vecka innan. Det pratades om  denna händelse rätt mycket och det fastnade i ett barnahuvud.

 

 Varje sommar kom lotskapten från Gävle för att inspektera hela fyrplatsen. Vi fick då klä på oss finkläderna och karlarna på med sina uniformer. Han gick genom varje lägenhet, lurhuset, fyren och allt. De ringde från närmaste fyrplats så vi visste att han skulle komma. Men ibland dök han upp utan förvarning.

 När de kom med bränsle, fotogen och brännolja då var inte lotskaptenen med alla gånger, men man kunde aldrig veta så då fick vi springa på stranden och leka tills vi såg lotsångaren resa vidare. Så hette den båten i vardagstal, men Gävle hette den på riktigt. Vega hette en annan, men den kom nog från Stockholm och var nyare och finare.

 Gävle var gammal. Det såg ut som om masten och hela överbyggnaden lutade men stäven var rak.

 

 Sommaren var orolig för det där med lotsångaren som kunde komma. Flaggan skulle upp och de sprang nästan benen av sig för att få upp den om han kom apropå och fyrmästaren skulle ju på med uniformen. Pappa var inget för att ha uniform. Ett par rena blåbyxor skulle alltid sitta i farstun, för han sa att dom kan ha vad skit som helst med sig och då var blåbyxorna bäst.

 Så var det åskan som vi var så rädda för. Om det mullrade det allra minsta när vi var i badet eller någon annanstans, bar det iväg hem och inomhus. Åskan gick hårt därute bland berg och stenar men vi hade åskledare så faran var väl inte stor. När den gick ner i fyrtornet och ut i havet så blixtrade det och small väldigt. Det var väl det som vi tyckte var otäckt.

 

Ja vi lekte från morgon till kväll, men på sjön fick vi inte vara utan endast i länningen mellan kajerna. Där rodde vi i lillekan. Så hette båten vi haft med oss från Öregrund. Vi lekte att vi for mellan Stockholm – Gävle osv. På den tiden var länningen stor. Varje vår fick vi ta på oss badskorna och plocka upp alla stenar som isen och stormarna fört med sid in under vintern. Badskor det måste vi ha för när de sprängde stenar och lagade den sista kajen låg det vassa skärvor på botten runt kajerna. Badskorna var vannliga skor som var för utslitna för att ha på land. De där badskorna och en hel del livbälten ifrån ”Daland” låg på kajen hela sommaren. Ett par simdynor hade vi som vi slogs om. Livbåtarna för stora åt små barn så de var inte populära. Simdynorna var klen och hörr bara ett par år, sen rammlade korkarna ur. Ja, man minns att vi fick vitt tyg som vi sydde nya av. Vi lärde oss simma ganska fort men om man kom ut på djupt vatten var det tryggt med en simdyna.

 Den där lillekan skulle fernissas sen det blivit varmt. Omkring midsommar var det dags, efter konstens alla regler. Hon var fin så länge jag kan minnas.

 

 Det var en väldig uppståndelse när något utöver det vanliga skulle göras. Som till exempel när ”Gävle” och lotsarna kom  med bränsle. De där stora olje- och fotogenfaten skulle rullas upp för landgången och sedan pumpas ur i stora tankar. Det vita förrådet var utav sten, murat och vitrappat, där hälldes ett förråd av brännolja och i den röda. Byggd utav trä, hälldes lysfotgen och andra oljor. När detta skulle göras var vi barn alltid i vägen var vi än var.

 

 Dagarna var annars inrutade med vakter 4 tim åt gången och med dom övriga sysslor som tillhörde fyren.

 

 När det var något extra skulle det ske på en gång.

 

 På sommaren skulle taken tjäras och det som behövdes målas om skulle göras då.

 

 När fyrtornet skulle målas då var det spånnande. De hängde sittande på en bräda som firades nerifrån fyrens balkong. Först var det stegar nerifrån så långt dom nådde. Det var alltid pappa August som hissades till väders. Likadant var det när vindmätaren skulle målas. Han fick sitta och dingla då också och det såg värre ut för det fanns inte så mycket att fästa repen i.

 

 Pappa var van att klättra i master sen ungdomen ombord på skutor. Mamma Hilma tyckte att någon annan kunde ha utsatt sig för faran eftersom han hade så stor familj att ta hand om.

 

  Varje sommar kom det en frikyrkopastor i sin ruffade båt med mast. Han låg och bodde i båten under resorna längs kusten. Han var från Söderhamnstrakten och for ända upp till Härnösand, kanske längre. Han kom för att predika och sjunga för fyrfolket efter kusten. Ibland kom dom två stycken.

 En gång var K B Öster med. Han var från Nianfors. Ung, nyutbildad präst. Han sjöng till gitarr. Om det var vackert väder satt vi ute i gräset på fyrmästargården. Där bjöds på kaffe. Om det var dåligt väder fick vi sitta inne hos fyrmästaren. Det tyckte vi var roligt för där fanns så mycket fina saker som inte vi var vana vid. Telefon, barometer, vindmätarur som man kunde räkna sekundmeter på. Därinne gällde ”se men inte röra”.

 

 Fyrmästaren var en lustigkurre från Gräsön. Han kunde stå på huvudet långa stunder och han var rolig. En gång när pastor Öster var där blev tal om att det var så bundet med telefon och väderleksrapporterna var fjärde timme. Ja, sa farbror Lindell (fyrmästaren) – när gumman min är ute då är jag inne och när gummanmin går in då går jag ut. Denna schlager hade nyss kommit ut och fru Lindell skämdes men pastorn skrattade och alla dom andra också.

 

 Pastor Öster sjöng en sång som handlade om Söderarm en annan fyrplats men han bytte ut Söderarm mot Agö Fyr.

 

                 Ack lilla Agö Fyr med dina hällar grå,

                 Gör mej så sällsamt kär, kan jag dig rätt förstå

                 Himmel, berg och hav, annt jag ej vet av

                 Men allt det övriga saknar jag.

 

                 Stundom med åsklikt dån, ryter ett vredgat   hav

                 Gömmande havets son uti sin våta grav.

                 Blånande hav du är nyckfull men  skön.

 

                 Tror du att ledsnaden här uppå fyren bor

                 Kommer du hit ej längre så du tror.

                 Här ute i lugn och ro lyckliga makar bo

                 Stundtals jag även får vistas blan dem.

   

 Det var nog en vers till men minnet sviker. Dessa rader har man lyssnat till när pastor Öster sjöng. Jag var inte gammal då men somligt fastnar i minnet.

 

 Två, tre gånger varje sommar var det prästhelg i fiskehamnen. Dom barn som var så gamla att dom kunde vara tysta fick följa med dit. Ibland fick vi gå hela vägen från fyren till fiskehamn eller också fick vi gå till Tärnön och sedan åka båt därifrån. En gång minns jag väldigt väl. Vi fick åka båt ända från fyren. Det var vackert väder och farbror Lindell bjöd på skjuts. Men när vi skulle hem hade det blåst upp sydost den sämsta tänkbara vind. Men farbror Lindelltog oss i båten och for ändå. Men bara till Tärnön och det räckte för jag minns hur det gungade och hur vi höll i varandra. Det var bara en liten passbåt med penta-motor. Men det gick vägen. Men pappa blev arg när han fick höra att vi åkt båt – inga flytvästar fanns det heller på den tiden.

 

 Under de första åren på Agön var vi på kyrkhelg. Den gången var ärkebiskop Nathan Söderblom där. Vi var tre systrar som hade lika klänningar, Sonia, gurli och jag (Margot). Jag var så liten att jag inte minns något av detta. Men det har sagts mig att ärkebiskopen lyfte upp mig på sin arm och frågade vad jag hette. Att ha suttit på Nathan Södrbloms arm fick jag hör många gånger sedan.

 

 Nu är det dags för barn nummer tio. Ulrika Marianne som föddes ute på Agön under stor dramatik den 1 aug 1933.

 Pappa hade skyndat till Tärnön efter fyrbåten. Han skulle hämta barnmorskan i Saltvik. Hon hade tagit sig dit för att det skulle gå fortare. Det skulle ta tre timmar ändå. Men lilla Marianne hade bråttom. Hon föddes när pappa rundade Skvalpen på inresan. Hon låg oförlöst i tre timmar. Ansvaret vilade på tant Lindell och vår äldsta syster 15 år. De stod i kontakt med läkare per telefon och det gick bra tills barnmorskan kom. Jag var 9 år då och minns det som igår.

Vi barn blev utkörda när pappa och barnmorskan kom.

Det fanns en man som hette Frasse Öberg som låg därute för att bärga skrot från ”Daland”. Han hade några karlar med sig till hjälp. När vi bick och strosade nere vid stranden kom Frasse ut full och otrevlig. Han sa att vi skulle väl opp och tala om att dom sitter här och super och började jaga oss. Vi sprang hem. Så småningom fick vi komma in igen när allt var över.

   

 Litet senare på kvällen, fick vi se hur Frasse for ut från kajen med lastad båt. Han hade en gammal tullbåt. Smal och lång. Men döm om vår förvåning när han for innanför Grundhällarna, vinglade hit och dit. Ingen motorbåt hade åkt den vägen förut. Men det gick bra. Dom kom till stan med sitt skrot.

 

 Snart var sommarlovet slut och vi måste åka hemifrån. Det var en dag som man inte ville skulle komma. Avskedet blev lika svårt vare gång. Det skulle gå nästan fyra månader innan vi fick komma hem igen. Hemresan till jul var ofta dramatisk. En gång fick pappa hämta oss i Hundviken. Isen hade lagt sig under natten så han inte kunde åka in i viken. Det blåste upp innan vi hann komma hem. utanför Kråkön kom det en snöby och motorn stannade. Jag såga att pappa blev allvarlig men  han grampade runt svänghjulet och motorn gick igång igen. En stund senare gick vi in i Agö-sundet och fick lä på sydsidan sista biten.

 

När jag gick i 3:e klassen fick vi långt jullov för fortsättningsskolan hade samma lärare, Blenda Eriksson. Lovet räckte ända till 8 februari. Pappa och jag åkte båt över till Hölick och sedan skidor till Arnöviken. Jag minns hur rädd jag var att det skulle komma en älg. Det talades ofta om älgar på Hornslandet. På Agön fanns det inte älg på den tiden. Vi ”tog in” hos en familj som hette Axel Eriksson. Pappa bytte skjorta och vi fick kaffe. Sen fick vi vänta tills bussen från stan kom och vände och tog oss med in till Hudiksvall. Väl där fick vi ta bussen till Njutånger. Åksjuk och eländig blev man och dötrött. Resan hade tagit en hel dag.

Vi hade flyttat från Mössön till Sundsäter i Njutånger där Gunborg hushållade för oss i två år tills hon gifte sig. Vi fick följa med till Långviken där hon bodde som nygift till 1941. Då flyttade hon till Kvavtjär i Njutånger. Då hade jag gått och läst 1939. När jag gick och läste var jag samtidigt piga hos Gunborg.

 

 Den 14 juli 1938 föddes Ulla-Brtt. Nu var mamma 44 år och skulle fylla 45 i november. Ulla-Britt föddes på Hudiksvalls BB ochnu var vi 11 syskon. 4 st i skolan.

   

 Vi fick följa med in till stan någon av oss någon gång varje sommar. När pappa skulle hälsa på mamma på BB fick jag följa med. Jag vr 13 år då. Innan vi gick upp på BB köpte pappa en bukett ringblommor. Jag tyckte han hade kunnat kpa litet finare bllommor för ringblommor hade vi ju hemma.

 

 Vintern 1939 – 1940 var jag hemma med undantag för sex veckors fortsättningsskola. En skön tid i mitt liv. Den vintern var sista vintern mamma levde. Hon berättade mycket om sitt liv. Hon hade haft pappas bror Oscar till fästman men när August kom hem från sjön tyckte hon att han var stiligare. Lika stilig hade hon tyckt att pappa varnär han kom på BBoch hälsade på. Mycket stiligare än alla unga pappor som hälsade på sina fruar fast han var 45 år. Första lasarettsbesöket minns jag som varmt och litet osunt.

 

 Den dan kriget bröt ut 15 sept. 1939 permanentade jag håret för första gången. Det stod militärer på vakt på bron i Iggesund. Hemma på Agön kunde vi stå på landgången inne på gården och se hur upp till 30 båtar gick i konvoj efter land. Kustbevakningen hade 8 – 10 man som bick vakt natt och dag. Man förstod inte hur allvarligt det var. Vi klarade oss bra med vår matranson. Vi hade en viss förmån. Vi måste ju få i förskott eftersom vi provianterade i ”förskott”.

 

 Det finns många fina minnen från stadsresorna. De började alltid hos Skogs köttaffär och beställde våra varor där, sedan gick vi till Sem Svensson och sedan till skomakaren för att lämna eller hämta några par skor. Sedan blev det kaffe på Nya Kondis hos Verner Söderman med wienerbröd och himlabågar. Åter ut på stan köpa kläder hos Spets, Kalle Nilsson eller Manuffen. Sist till Margit Borgström för att köpa tidningar. Det var alltid lika spännande. Hon var nästan blind, kraftiga glasögon. Hennes mamma var helt blind men kunde baka och sköta hemmet ändå, vilket man undrade över. Hennes far hade varit lots på Agön så fyrfolket kände sig nästan som släkt med henne. Margit var vacker, bruna ögon och alltid glad. Hon fick ett barn med en sjökapten som övergav henne.

 

 En gång när vi var i den affären. Då var flera syskon som var med. Gudrun, Gösta och jag. In i affären kom en zigenarfamilj. De började tissla och tassla och tittade på mig. Den ena tanten sa att jag var stulen från dom. Jag var svarthårig och solbränd och dom tyckte att jag liknade en zigenarjänta. Jag kröp närmare pappa och sen den dan tittade jag alltid efter zigenare när vi var i stan. Vi fick karameller som delades lika mellan syskonen och Gurli var bra på att spara. Hon kunde gå och suga på en flera dagar efteråt och reta oss andra som ätit upp på en gång.

 

 Somrarna var roliga hemma på Agön. Vi lekte ”Följa John”. En gång var från sten till sten på stranden. Modigare och modigare blev man. Till slut halkade jag på en glashal sten och föll delvis i vattnet. Plumsade och där låg jag med klänning och allt. Hem vågade man inte gå. Vi gömde oss bakom en sten och turades om att hålla upp och torka klänningen. Den torkade sakta och snart var det matdags. Vi gick hem och mamma märkte ju genast vad som hänt och det blev bannor.

 

 Em dag fick vi för oss att vi skulle hissa upp en flagga som vi fått från den förlista båten ”Daland”. Det fanns två flaggstänger på ön. Fyrens och lotsarnas som var mycket hög. Nu hör det till saken att det hade kommit en ny fyrbiträdesfamilj till ön som hade en pojke. Han var litet modigare än vi andra. Han övertalade oss att gå upp till lotsflaggstången och hissa flaggan. Men när vi skulle hala den gick den sönder i ena hörnet så att ena haken flög upp. Linan delades och flaggstången måste tas ned. Det var katastrof. Vi fick gå in till fyrmästaren och tala om vad som hänt. Lotsarna hade flyttat därifrån så fyrfolket hade övertagit ansvaret för stången. Det gick bra för den hade en särskild anordning som man kunde fälla den lätt. En liten tröst när mamma tog oss i försvar och sa att det var Ragnar, för så hette pojken som kommit på iden, för det skulle vi nog aldrig gjort annars.

 

 Ja som sagt, det var lyckliga sommarlov vi hade som barn, men när det blev skoldags var avskedet svårt. Vi snyftade och grät så länge vi såg Agön. Det skulle gå fyra månader innan vi fick komma hem igen. En gång hade mamma kokosmaränger och vi snyfta och åt varannan gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 Så har vi kommit till ”ödesåret” 1940 då mamma dog ifrån oss barn endast 45 år gammal. Hon dog en fredag den 12 juli och jag var 15 år och skulle fylla 16 den 1 december. Hon var sjuk i 12 dagar och Ulla fyllde 2 år två dagar senare den 14 juli. Vi hade hem en läkare som sa att hon hade lunginflammation och att hon skulle klara sig för hon hade ett starkt hjärta. Om hon kommit in på sjukhus hade hon nog överlevt. Hon blev för sjuk att fraktas iland och den 12 juli kl 09.30 dog hon med 6 av barnen, jag och dom minsta, runt sängen. Jag minns särskilt Rune som var 9 år då, hur han tog i sängkanten och skrek. Den dagen fick vi vara ute hela dagen och vänta tills pappa kom tillbaka med kistan från stan. På kvällen kom tant Ingeborg Myrgren och svepte. Hon bad mig att leta några blommor att sätta i hennes händer. Jag gick ut och tog de blommor jag kunde hitta men då sa hon att det skulle vara blommor från hemmet. Hon tog en vit och en röd pelargon i hennes händer.

 

 Tidigare på dagen hade vi blivit bjuden på makaroner och korv hos Stenbergs, så hette fyrbiträdet och de var från Gräsö utanför Öregrund och var ungdomsbekanta med mamma och pappa.

 

 Nu började ett annat liv för oss. Gunborg fick dra det tyngsta lasset med bekymmer för skolbarnen. Jag fick stanna hemma och hushålla för pappa och Ulla 2 år och hela barnaskaran på somrarna och jullov. En nog så stor uppoffring för en 16-åring och aldrig fick man ha riktigt roligt. Man kom ju bort från sina kamrater på landbacken. Det var svåra år. Bäst som det var klev Ulla upp på bordet och tittade ut genom fönstret och ropade på mamma. Då grät både pappa och jag. Det var också jobbigt att se pappa gråta och sörja för han var ju ung.

 Tiden gick och det var tvätt, strykning och matlagning hela dagarna. En 5 liters kastrull med potatis varje måltid och bena fisk till de minsta. Fisk åt vi minst en gång om dagen och ibland två. Alla åt utan att gnälla.

 

 Under de närmaste 4 åren när jag bodde på Agön fick vi utstå mycket. Det var ju krig och vi åkte bara två ggr i månaden under sommaren och den 1:a varje månad när vädret tilät på vintern. 1943 kunde vi inte gå iland 1 jan. utan fick vänta ända till 11 februari. Ena dagen låg drivisen vid Hölick och andra dagen vid Agön.

   

 Jag minns en annan vinter när isen låg jämn från Agön till Mössön. Då gick pappa och jag på skidor ända upp till Kvavtjärn i Njutånger där Gunborg och Lasse bodde. Vi startade kl 09.00 på morgonen 3 timmar senare var vi vid ”Bonn” en ö utanför Mössön. Kl 14.00 var juppe hos Artur Jonsson i Mössöbyn. Där fick vi kaffe och pappa byttte skjorta. Sen fortsatt vi vägen mot Njutånger och kl 17.00 var vi framme i Kvavtjärn – på darriga ben minns jag.

 

 Dagen efter for vi till stan och handlade det nödvändigaste och tredje dagen for vi hem igen samma väg. Under tiden hade Ulla varit hos Stenbergs. På vägen tillbaka förfrös jag hakan utanför Kråkön. Det var 17 grader kallt och snålblåst. Den skadan känner jag av än idag när det är kallt.

 

 Min 18-årsdag var inte något roligt minne. Det var ju den 1 dec. och landresa. Pappa och jag gick ut kl 06.00 hemmifrån efter att ha ätit stekt ägg och välling gjord på konserverad mjölk. Mjölk hade ingen. Kon såldes när mamma dog 1940. Vi gick till Tärnön där båten låg, 20 min gångväg från fyren. Vi satte kurs mot Saltvik eftersom isen hade lagt sig i Hudiksvallsfjärden. En buss skulle avgå från ’Salltvik kl 08.00. Meningen var att vi skulle gå till kajen i Saltvik men isen låg även där så vi fick ta oss i land på en udde. Nu blev det nervöst bussenskulle kanske gå ifrån oss. Det tog tid att lägga till utan någon brygga men vi hann med. In till stan för att köpa det som behövdes och sedan åter med byssen kl 15.00. När vi kom till Salvik var det så gott som mörkt. Vi fick gå på fyrarna åter till Tärnön. Kallt var det men ingen blåst, gudskelov. Så ur båt i båt och iland och gå de där 20 min igen och så äntligen hemma, trött frusen och ledsen. Tror inte någon gratulerademej, vi var ju borta från telefon hela dagen. Men jag fick nog en himlabåge på Kondis.

 

 En resa som jag heller aldrig glömmer. Det var en höst i okt. Jag var iland och skulle åka ut medd ”signalstationsfolk”. Den ena dummare än den andra. En av dom var lite utbildad. Han var från Skåne tror jag. En var bondpojk från Norrbo och hade öknamnet ”Sanslös”. Den tredje var en landkrabba.

 Vi kom med bussen kl 15.00 från stan, så det var även då skymning. När vi åkt en stund blev det smälltjockt. Vi blev oroliga och beslöt att vända.

   

 Men se det var lättare sagt än gjort. Jag hade aldrig åkt den där vägen som dom åkte. Det fanns inget annt val än att fortsätta. Då kändejag igen konturerna av Ljusgrundet. Vi stannar motorn sa jag och lyssnar på mistluren och försöker gå åt det hållet. Då sa den ena av dom. Vågar vi det . Den kanske aldrig startar igen. Båten var en liten plastbåt med mast – karbidgas. Vi skulle ha en ficklömpa för att se att starta motorn igen. Det fanns ingen. Då tänkte jag , det här går aldrig väl. En tändsticksask hittades och vi stannade motorn och lyssnade. Startade och satte kurs eter mistluren. Så gjorde vi några gånger och då fick vi se Kråkö Fyr. Dimman skulle bli svårt att lägga till vid kajen. Men eftersom vi inte kunde gå på sydsidan i mörkret blev det så, Kl 20.00 kom vi fram. På kajen stod pappa upprörd för att vi gått till kajen. Den lilla båten flög ju som ett skal och var svår att hålla men vi kom ilnad. Sen var det väl någon som gick runt med båten till Tärnön där den skulle ligga.

 Vl inkommen fick jag ovett för att jag följde med. Man hade väl inga pengar att åka tillbaka för och plikttrogen var man med pappa ensam därute med Ulla. Hade jag vetat det där med tjockan hade jag aldrig åkt. Någon hade väl fått härbergera oss över natten. Att kustbevakningen hade så dåliga båtarkan jag inte förstå än idag. Fyrbåten och lotsbåten var ju riktiga båtar. Nya lotsbåten var av järn men en riktig ”rullebytta” i sjön.

 

 En händelse till ska jag berätta om. Den frånskilda Fyrvaktaren Andersson hade varit iland en vinter samma väg över Mössön som jag tidigare berättat om. Han åkte spark på blankisen. Under tiden han var iland blev det töväder. Han fick låna en gammal träspark (trämedar ?) Det var så dåligt före att han lämnade sparken på isen. Han fick gå sista bien fram till Agön. Dagen efter blåste det  upp till storm. Isen brast och sparken följde med. Det blev inte roligt för fyrvaktaren att tala om det för ägaren till den hemgjorda arve-sparken. Det gick några veckor och så en söndagsmorgon såg pappa någonting mörkt på ett isflak. Han trodde det var en säl men när han hämtade kikaren fick han se. Han – in efter Andersson, som vart alldeles till sig. Han stammade väldigt i vanliga fall men nu blev det: Nu, nu ska, ska Bon, bonjävlen få, få tillbaka spark, sparken. Han var lite egen Andersson. När lotskapten fråga om han stammade så där jämt sa han: Nej, nej, bar, bara när jag tal, talar.

 

 Det finns så mycket att berätta om både roligt och sogset.

 

 Lotsarna tyckte det var roligt med oss barn och det hittade öknamn. Gudrun kunde inte säga Gösta utan sa Tatta då fick Arne heta Anne-Tatta. Gudrun åt havremust som bröstmjölksersättning eftersom Gösa kom så tatt efter. Hon blev tjockast av oss och fick heta Mustfia. Jag fick heta Magga-Lottan, Gurli var bra på att springa och fick heta Löpar-Nisse. Gösta var grinig och fick heta Grin-Olle Pillertrillius. Arne samlad på skrot och fick het Skrot-Johan.

 

 Lotsen Nordqvist hade mej som sin jänta. En gång hade dom kommit hem från stan och då var frun Hulda med. Vips sprang jag upp förstås, ställd mig på golvet och luktade och sa: Har du ägglon tant Hulda luktar det kubian? Ett fint sätt att tigga på. När man är barn kommer det litet lustigt. Arne sa en gång när vi fick råglimpa till kaffet: Jag äter lika gärna saffransbröd jag.

 

 Åter till barna åren. På helgerna kom det fullastade båtar med folk som kom för att se fyren och skrev sina namn i en bok som låg i ett rum som hette vaktrummet. Där stod en stor skinnsoffa och ett skrivbord inte vet jag att någon satt vakt där.

 

 Fyren och det hus vi bodde i byggdes 1860, kanske domsatt i vakrummet då. I sjutton år bodde jag på Agön utom skoltiden. När jag sen 1944 gifte mig och flyttade till Hjutånger kändes det så orätt. Tankarna var ständigt hemma fast en yngre syster som varit i Stockholm kom hem i mitt ställe. Hon hter gudrun. Jag minns hur Harald min äldste bror sa till henne: Hoppas du nu sköter hemmet med den äran som Margot gjort. Han hade stora krav på oss och det hade pappa också. Det var vi syskon som skulle fostra varandra. När vi pratas vid vi syskon brukar vi säga att vi har fostrat varandra och fått varit friska, inte kommit hem med oäkta barn och ingen av oss är skild.

 

 Två av oss är döda – våra tv sjökapener. Rune 30 år i en olycka ombord på en båt som låg i hamn i Stockvik vid Sundsvall. Han gick förbi Agön söndagen den 26 november 1961. Skulle komma hem och hälsa på i Njutånger. När han oh två styrmän går iland – han i mitten – kommer en talja eller krok flygande i luften och träffar honom bak i nacken. Döden var ögonblicklig. Han var nygift och hade sin fru med på båten. Hon låg och sov och väcktes med detta besked. Det blev begravning istället för syskonträff. Alla syskon kom hem till begravningen. År 1980 dog vår äldste bror Harald 64 år gammal i hjärtinfarkt. Begravd i Stockholm där han var bosatt.

 

 När jag nu tänker avsluta min berättelse sitter jag i vår sommarstuga och kan se ända ut till Agön som var mitt barndomshem. Sitter och ser utöver det hav som jag så många gånger varit sjösjuk på, frusit och varit rädd för. Minns min barndom som mycket fin och lycklig. Vi hade duktiga föräldrar. Svalt aldrig, hela och rena och ett rent snyggt hem.

 

I år fyller jag 67 år skaplig hälsa. Har fått fem barn. Alla skötsamma och friska. 10 barnbarn som gör livet värt att leva. Det enda jag inte tycker är så roligt längre är att åka ut till Agö Fyr för där är så förfallet. Ingenting är sig likt. Men till Fiskarhamn är det roligt att åka. Man har vackra minnen därifrån. Vet vilka som bodde i stugorna när vi var små. Emil Iggbom, Ossian Hagbom, Algot Backman, Edvin Burtsch, Fröknarna Larsson, Aina Holt, Tyko Nordin, Herman Forsius, Verner och Karin Söderman, Valter Johnsson med familj, grosshandlare Lundström, F.W. Holmström, flickorna Myrgren, Hanna och Hildur, Sundbergs i Kullstuga och Kalle Hedblom. Det var folk och rörelse där ute på somrarna. Tant Ingeborg sålde skorpor, för 2 kr fick man en stor påse. Godis hade hon också. Det här får bli slutet på min barn – och ungdomsberättelse på Agön.

 

Margot Ingegerd Persson född Björkman

Bilder från Fyren o detta kompendium ska jag också försöka lägga in under "Insända bilder" och där blir storleken litet bättre även om kvaliteten inte är så bra.