En flygande reporter

Mårten Lång Jan 2010 - vi spar berättelsen

Frågan: varför

Svaret: Varför inte!

 

Jag har fått frågan flera gånger den senaste tiden.

Varför ska du springa det där snöskoloppet?

Och svaret har genomgående blivit; varför inte!

 

Men det ska erkännas att jag funderade en del i ”varför-banorna” i lördags. Och det framför allt när jag, denna iskalla januarilördag, tog mej upp (just där, just då handlade det stundtals inte om snöskolöpning, det handlade om snöskoförflyttning) för Rättviks slalombacke.

För det var jobbigt att bara ta sig till botten av slalombacken; och det var (surprise!) ännu jobbigare att ta sig till toppen av Therese Borsséns hemmapist.

Men väl uppe på banans högsta punkt inleddes den trevliga, och nu var det just det; trevliga, delen av banan.

För efter två kilometers klättring väntade sex kilometer klart mer lättlöpt terräng. Men det stundtals ganska mjuka underlaget gjorde att det gällde att vara fokuserad på var man satte fötterna.

Men varför detta givna; varför inte!

Jo, jag tycker att man måste testa innan man slår fast att detta inte är något för mej. Om jag aldrig testat snöskolöpning hade jag ju inte kunnat slå fast att detta är en kul, och framför allt kanske jobbig och givande träningsform.

På vintern åker man längdskidor är en synpunkt jag hört. Jo, absolut, men vad är det för fel på att variera träningen.

Det finns redan alldeles för många sporter, varför ska vi ha en till, är en annan. Men har svenskarna lärt sig tycka om sjukamp (tack vare Carolina Klüft), skidskytte (Magdalena Forsberg och Helena Jonsson), och insett att de som är ute och går med stavar inte har tappat sina skidor utan faktiskt mår bättre av det, så ska det nog finnas plats för även snöskolöpningen.

Allt som får fler att röra på sig, och tack vare det må bättre är enbart av godo. Om det sedan handlar om att ta trapporna i stället för hissen, eller att ta cykeln i stället för bilen, eller att ta snöskorna i stället för att stanna inne och se på teve spelar ingen roll.

Att Martin Johansson skulle vinna snöskopremiären var absolut ingen överraskning.

Men mannen måste ju vara Sveriges utan tvekan mest komplette uthållighetsidrottare. 

Nu vann han Siljan Snowshoe Race i konkurrens med stjärnlöpare från Frankrike, och det med ett par snöskor som måste vägt ett kilo mer per styck än vad konkurrenternas gjorde.

Grymt imponerande.

Själv tog jag mej i mål, kall, trött och frostbiten.

Men, kul var det, och lite historiskt.

Och när jag om ett år ställs inför frågan om en start i den andra upplagan av Siljan Snowshoe Race, måste väl svaret vara givet;

Varför inte?

MÅRTEN LÅNG

marten.lang@daladem.se

 

Siljan Snowshoe förärades en "flygande reporter". Mårten Lång som till vardags är reporter på Dala-Demokraten  utmanade alla andra  i Rättviksbackarna i januari 2010 och utförde samtidigt en  (k-) grävande journalistik, i ämnet snöskor. Här är hans berättelse;

Debuten är avklarad

 

Så är jag då en erfarenhet rikare.
Erfarenheten går under namnet snöskolöpning, och det var en både rolig, lärorik och kanske framför allt fysiskt ansträngande sådan.

Med två veckor kvar till kraftprovet i Rättvik gjorde jag mitt första träningspass med snöskor på fötterna, och jag höll mej huvudsakligen på plant underlag.
Men det står utan någon som helst tvekan att det är annorlunda att springa med snöskor på fötterna än att så att säga bara springa.
Det gäller att ha lite bredare mellan fötterna, annars får vaderna ta emot ett antal smällar.
Och det känns, jag lovar.
Sedan gäller det att fatta beslut i ämnet lös häl eller ej.
Uppför är det utan någon som helst fördel att ha hälen lös för att få hjälp med fästet, på platt underlag är valet detsamma. Men när det blev utförslöpning var känslan att det gick fortare (läs: mindre långsamt) och var stabilare med hälen kvar i snöskon.
Det är fullständigt uppenbart att detta är en perfekt träningsform för löpare, risken att halka är oändligt många gånger mindre än med vanliga löpardojor på fötterna, och dessutom går det ju att springa på samma ställen som på sommaren.
För snön i terrängen är ju inte någon begränsning längre, utan snarare en förutsättning för att kunna begagna snöskorna ytterligare.

Men det är alldeles uppenbart att det finns en hel del kvar att övertyga då det gäller snöskolöpningens förträfflighet;
”Och vad i helvete håller du på med då?”, var en grannes reaktion när jag tog de sista stegen på mitt debutpass.

Vi ses i Rättvik 29 januari.

MÅRTEN LÅNG
marten.lang@daladem.se