Minnesvärda episoder

Sista bilden på Dix

Bilden här nedanför är den allra sista på Dix och till den finns en liten historia som jag tänkte återge. Bilden är tagen under ripinventeringen i Marsfjället -00. Dix hade blivit överkörd av en bil under våren och han hade just läkt ihop så pass att han kunde springa fritt kortare stunder. Jag tyckte att det var ett utmärkt tillfälle att ta med honom och låta han söka i 5-10 minuters släpp mest bara för att avlasta de andra hundarna på vår linje.
Han fick ett par släpp under förmiddagen och det såg riktigt bra ut, ingen hälta och glädjen av att få jaga lyste i ögonen på honom.
 
Nu närmade det sig lunchtid och skulle vi bara låta den hund som var lös söka tills vi hittade en liten jokk, så vi kunde få lite vatten till matlagning och kaffe. Till slut hittade vi pausstället och platsade hundarna som gick med oss. Samtidigt jobbade hunden som var ute på sök med något inte allt för långt från oss, vi gav den lite extra tid utan att den hittade något och till slut kallade ägaren in den.
 
Vi börjar göra i ordning för maten, men Dix ligger och gnäller lite och är mer orolig än vanligt. Jag säger till honom ett par gånger utan att han ger sig och jag märker att han fokuserar ut mot riset där den andra hunden nyss har sökt. Jag säger till de andra att jag tror att det ligger fågel i riset framför oss, ägaren till hunden som nyss hade sökt där trodde inte alls på den teorin, för dennes hund hade ju nyss gått genom där. Den andra hundägaren tyckte att jag kunde släppa upp Dix och låta honom utreda det han hade i näsan.
 
Jag löser Dix från liggkomanndot, han smyger fram 10-15 meter och stramar upp i ett fast stånd. Jag går fram till Dix och ger resningsorder och han avacerar rakt in i riset och upp flaxar en singelripa. Han sätter sig ner och det är precis där bilden är knäppt.
 
Den hundägare vars hund inte hade sökt innan sa då. Ja, man måste ju säga att du verkar känna din hund väl!!!
 
/Adam
 
 
  
 
     

Jakob- rävsprängaren

Historien om Jakob börjar någon gång på 60- talet, trots att hans sista jakt ägde rum för 4-5 år sedan. I hundgården hos den gamla jägaren som ägde Jakob stod för länge sedan någon tax med Mariebergsblod, foxterriers, schillerstövare och två gula gotlandsstövare. Ordningen var väl inte den bästa alla gånger och det blev en tjuvparning mellan en schillerhane och en foxtik. Jägaren behöll en hane från denna parning och den blev det en användbar grythund, dock något stor. Om jag inte har helt fel så var det denna hund som fick sprängas fram med dynamit när han hade fastnat i ett bergsgryt och vid ett annat tillfälle grävas fram med grävmaskin och nästan bli halshuggen på kuppen.
 
Nu var "avelsstrategin" i alla fall lagd och det blandades friskt med småväxta grythundar av olika färg och form. Och som jägaren i fråga sa: Föräldrarna jagar ju, så nog ska det kunna bli jakthundar av valparna med.
Under en lång tid användes i huvudsak "eget avelsmaterial", men strax efter mitten av 90-talet så användes en liten terrierblandning utifrån på en av tikarna och det var då Jakobs liv började.
 
De raser som var representerade i Jakob var Tax, Foxterrier, Schiller, Jack Russel och Tysk Jaktterrier. Han var 31cm hög, hade kort rygg och en rund lätt spannbar bröstkorg, till färgen svart med mörka tan-tecken. Trots att han alltid stod i hundgård hos sin ägare så var han en enkel hund att ha inomhus, älskade barn och var lugnet själv.
 
Men det som utmärkte denna lilla varelse var hans färdigheter att spränga rävar. Hans arbetssätt var väl närmast att likna vid underjordiska provsprängningar under kalla krigets glansdagar och man behövde aldrig börja frysa innan jakten var över.
 
Många rutinerade rävjägare förundrades över Jakobs effektivitet och jag minns en gång när jag träffade en jägare vars schiller hade drivit ner en räv. Klockan var ganska mycket och det skulle bli mörkt om 2,5 timmar, men jag föreslog att jag kunde hämta Jakob och hjälpa till med att få ut räven. Förslaget mottogs med en viss tvekan och kommentarer att klockan var alldeles för mycket och dessutom skulle vi säkert vara tvungen att använda dynamit för att få ut både hund och räv. Jag förklarade att jag ändå tänkte hämta Jakob och ville han se på dynamit så skulle han stå klar vid vägen 1,5 timme senare. När jag kom tillbaka så hade ytterligare en jägare anslutit och förväntningarna hade stigit något iallafall.
 
Väl vid grytet placerade vi ut oss och jag släppte Jakob som snabbt letade sig in i den enda synliga öppningen, ganska omgående hör vi att det blir kontakt och jag kastar ett öga mot Ove som står längst ut, han ger mig en blick tillbaka och flinar lite finurligt. Vi hör att räven har det jobbigt där nere och efter ca: 5 minuter exploderar snön mellan Oves fötter och ut flyger räven med Jakob i hasorna, men Ove är rapp med bössan och räven rullar runt i snön.
 
Sen säger stövarägaren: Det här skulle alla jägare få vara med om, för det är så här det ska gå till.
 
Nu finns varken Jakob eller hans ägare längre, men jag hade äran att få låna och jaga med Jakob när ägaren inte längre orkade och den sista räven föll faktiskt för ett skott från min bössa.
 
 
 
    
 
 
 
 
 
 
   
Jakob

En kvällsjakt att minnas

Luften är hög och klar och solen har just börjat sin resa ner mot horisonten när Nova hoppar över diket och försvinner in i skogen. Vissa jakter minns man bättre än andra och att man dessutom lyckas ha med sig kameran är ju en bonus.

Jag tänker speciellt på två situationer den här aftonen. Den första är efter att jag har gått och filosoferat ett tag så upptäcker jag att hunden är borta, men jag har ett svagt minne av åt vilket håll hon gick sist. Jag börjar leta hunden men inser snart att jag inte kommer att hitta henne, så jag plockar upp visselpipan från byxfickan (dit den nu mer är förpassad) och blåser två korta signaler. Ingenting händer så efter 1 min blåser jag igen, då hör jag henne komma. Hon stannar upp när hon får syn på mig och tittar bakåt mot fågeln, jag berömmer försiktigt och manar på henne. När hon sedan nyper till går jag fram och skickar på henne, försiktigt går hon fram ett par meter och jag får kommendera henne att resa igen. Framåt igen och upp går en tjädertupp (inom håll) bakom en rotvälta. Inget skott blev avlossat och tiken tittar mot mig lite bedjande, så jag skickar iväg henne på sök igen.
När hon rapporterar har hon en egenskap som jag gillar, hon går aldrig bakspåret tillbaka utan hon har full koll på vart fågeln är, så hon vindar och tjänar därmed värdefulla metrar på fågeln. Det är något som kan vara helt avgörande om fågeln hamnar i säcken eller inte.

Den andra situationen är efter att kortet är taget. Först så får jag skjuta en orrtupp till efter ett fint jobb, men när jag har ca:200m kvar till bilen så följer jag vägen. Nova söker av båda sidorna och när jag kommit så långt att jag ser bilen, så stramar hon upp i ett stånd Ca:10m från vägen. Jag lägger i två skott och går fram mot henne, när jag har 10m kvar så går en fin orrtupp upp i vägkanten och flyger helt öppet efter vägen. Den här gången plockar jag ner bössan och ser tuppen vika av vid bilen som om den ville säga att nu var det dags att åka hem. Tiken tittar efter fågeln och sen kommer hon sakta mot mig och sätter sig. Jag tar av henne skynket och hon går trött och nöjd bakom mig den sista biten.
 
Solen har nu försvunnit bakom träden och den råa höstkylan börjar komma krypande. Det känns skönt att få sätta sig i bilen och köra ner till jaktstugan, kasta in ett par vedpinnar i kaminen och få i sig lite varm mat. 

Kanske den sista tuppen

Nu sitter man här och är förväntansfull över att få en kull med valpar i huset, men samtidigt hinner verkligheten ikapp när man inser att den gamla vorstehn nog har gjort sin sista jakthöst. Hon har varit halt och i stort sett bara gått på tre ben under ett par månader och i slutet tycker jag att lårmuskulaturen har börjat förtvina på det sjuka benet. Det oundvikliga kommer allt närmare och det finns egentligen ingen dag som är den rätta.

Jag satt och kollade på lite bilder som jag hade sparat på mobilen och fastnade då för en. Jag började fundera och kom fram till att på bilden finns nog den sista fällda tjädertuppen för Nova.

En god vän och jaktkamrat ringer och berättar att de hade stött ett par tjädrar under älgjakten och undrade om jag ville komma förbi med Nova någon afton för att jaga igenom området. Hans son var också väldigt sugen på att följa med så vi väntade ett par dagar så att det skulle passa även honom. Vi hade inte så lång tid på oss innan det skulle bli mörkt och efter ca. en halvtimme hade vi endast haft stånd för en Järpe som startade i en tätning 10m framför oss utan att bjuda på skottillfälle. Vi börjar sedan att vika av för att  komma fram på lämpligt ställe, Nova har en stark markering  och står tomt på ett ställe. Efter tomståndet försvinner hon ner till vänster och blir borta, vi väntar ett bra tag eftersom att vi ska gå åt det andra hållet. När inte Nova kommer tillbaka så säger kompisen att en bit ner åt det hållet finns en myr som det brukar ligga fågel vid. Vi tar oss ner mot myren och när vi nästan är framme ser vi hennes jaktskynke mellan träden.

Vi la skott i bössorna och gick fram, jag ger resningsorder och hon avancerar fram mot en liten skogsholme som kanske är 15-20m i diameter. Det syns att hon har full koll på det som är framför henne, hennes löpavancer är ganska läckra faktiskt. Ju närmare fågeln hon kommer desto lägre blir hon i framvagnen, det är stil och något jag sällan har sett på vorsteh i alla fall så tydligt som på henne. 

När hon kommer till kanten av skogsholmen nyper hon fast igen och kompisen fattar direkt vad som måste göras. Han går runt och på andra sidan holmen och när jag ser att han är i position så ger jag nytt kommando, jag följer Nova och när vi nästan är igenom holmen så ser jag tuppen springa ut från en tät gran ca: 5m framför Nova. Den lägger ut vingarna och börjar jobba sig upp i luften, helt öppet ut över myren. När den har hunnit kanske 15m ut så smäller det samtidigt från våra bössor och tuppens flykt bryts i ett ögonblick.
Nova som av någon anledning inte stannade, är framme vid tuppen och ska apportera den till mig. Jag reflekterade knappt att hon apporterade utan
tillåtelse, trots att det endast var andra gången i hela sitt liv. Efter den tuppen har jag faktiskt låtit henne gå i skott och fall. Det är som om jag har haft på känn att det kunde vara hennes sista jaktsäsong och busjakt utan regler och förmaningar har hon gjort sig förtjänt av. 

Grisjakt- ur en västerbottnings perspektiv

 
Efter att ha avtalat med Jan Engdahl om att komma ner och jaga var det alltså dax. Janne hade ordnat med hel jakthelg, men jag tänker bara dra historien om när jag fick skjuta gris för min egna hund. Den första för både mig och Mocca.
 
Dagens första såt och jag skulle gå in från en skogsbilväg och följa en sjökant, ett par andra hundförare gick från andra håll in i såten. Hundarna släpps och ganska omgående hör jag att det är upptag i den andra delen av såten. Själv går jag genom en ganska gles gallring och Mocka gör ett sökslag ner mot sjön men kommer tillbaka, hon söker sedan rakt fram mot lite tätare och yngre skog. Jag går sakta fram till skogskanten och väntar där så att Mocka får söka igenom marken, då river hon i och drevet går ner mot sjön men svänger tillbaka. Jag hör hur ett djur kommer mot mig och jag gör mig beredd, då hoppar det fram en råget, men den får gå eftersom det var skjutförbud på dessa. Jag meddelar på radion vad hon driver och sedan presenterar hon geten för två passkyttar innan drevet går ur såten. Efter en 15-20 minuters drev bryter hon och kommer tillbaka i sina bakspår (passkyttarna är så vänliga och refererar hennes tillbakagång).
 
Jag fortsätter framåt i marken utan några slag som hon tar an, på andra håll i såten så drivs det för fullt och det smäller ett par skott. Det konstateras att det är skjutet en gris. Eftersom att jag inte känner marken så anropar jag en av markvärdarna och får anvisning om att vika av mot en granplantering. Det är mycket sten och tät undervegetation, mestadels någon form av ormbunkar. Det är svårt att ta sig fram och sökte hämmas betydlig på Mocca, men när jag har tagit mig ca:50 m in så ser jag att någon doft har fångat Moccas nos.
 
Hon drar iväg och efter ca:15 sekunder gnäller det till i henne och då är det inte långt kvar innan det är fullt drev, mycket riktigt kort därefter blir det livat i skogen. Drevet går sakta rakt från mig och jag tänker att kanske är det gris, men samtidigt så begränsas farten av den terräng som är. Efter ett tag känner jag på mig att det måste nog vara gris, framförallt så kan jag inte komma på något annat djur som skulle gå in i sådan terräng frivilligt. Skallet hos Mocca är mer aggressivt än under ett vanligt drev och jag får känslan av att hon är mer koncentrerad.
 
Plötsligt blir det tyst och tanken som for genom mitt huvud lämpar sig inte i skrift så vi hoppar fram i handlingen. Nu är det full skallgivning igen och nu rör det sig igen. Tydligen var det två grisar som Mocca jobbade med och hon fick väl beslutsångest vilken hon skulle följa när dom delade på sig. Den ena gick ut ur såten utan att ge skottchans, passkytten hörde bara när den passerade. Den andra grisen kommer tillbaka åt mitt håll och jag försöker att hitta ett pass. Tillslut är drevet så nära att jag inte vågar röra mig mer, men jag hör hur Mocca kommer drivande rakt mot mig. Tillslut hör jag hur det prasslar i riset och Mocca kommer skallandes strax efter.
 
Jag har säkrat och står beredd, när grisen kommer ut i luckan på 7-8 meters håll går skottet men jag känner att det tar lågt. Jag går in på radion och meddelar vad som hänt, men hör samtidigt att det blir ståndskall ca:40 meter längre fram. Jag tar mig dit och ser att grisen har backat in under en tät gran, Mocca står 3-5 dm framför trynet och öser på. Jag vågar inte skjuta och funderar på hur jag ska gå tillväga, då tar grisen fart och springer över Mocca. Förmodligen trodde Mocca att det var lika lätt att stoppa grisar som det är att stoppa utbrytningsförsök från grävlingar, men som tur var så lärde hon sig att när grisen kommer så hoppar man åt sidan istället. Efter ett par utfall så kommer jag åt att skjuta, grisen går i backen och direkt sitter Mocca bakom örat på grisen. Från upptag till första skottet gick det väl ca:10 min + ytterligare någon minut till jag kunde avsluta. Första skottet hade slagit av ett framben och snuddat under halsen, men trots det så försvarade den sig med en snabbhet som var förvånande.
Det var ingen stor gris (max 40 kg) men det var bara bra för då växte nog Mocca av erfarenheten, både jag och Mocca skulle kunna tänka oss att göra om detta.
 
Jag skulle vilja tacka framförallt Janne, men även alla andra berörda för trevligt bemötande och omhändertagande.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

15.04 | 21:26

Skicka gärna ett mail med era kontaktuppgifter.

...
15.04 | 21:24

Jag har inga valpar för tillfället, men jag kommer att låna hem en avkomma efter Mocca och ta en kull på henne (Uti Bergets Rutan) när hon löper.

...
15.04 | 12:48

Hej har ni tyska jaktterriervalpar? Vi är ute efter en liten tik.
Hör av er om ni har

...
12.03 | 13:31

Hur fina som helst 💓👌😊

...
Du gillar den här sidan