VIT SCHÄFER-HERDEHUND/BERGER BLANC SUISSE
Rashistoria
DETTA ÄR HÄMTAT FRÅN VITA SCHÄFERHUNDKLUBBEN

Rashistoria: Schäfern är i dag en av världens populäraste raser, som bl a. sällskapshund och brukshund. Men den kräver en kompetent och intensiv dressyr och den behöver också få arbeta för att må bra. 1905 stambokfördes den första schäfern i Sverige och 1924 bildades den första Svenska Schäferhundklubben. Att vargen är vår hunds stamfader har konstateras i flera vetenskapliga undersökningar. Hundens flockbeteende är ett genetiskt arv från vargen. De signaler vargar använder för att kommunicera med varandra används även av hundar. (Syn, lukt, hörsel och kroppsspråk.) Vi människor har styrt aveln och utifrån vargen skapat olika raser som gagnar oss i olika situationer som vi behöver hjälp med för vår överlevnad (jakt, vakt, skydd och vallning). Vargen/hunden är människans första tamdjur. Alla vet att den vita tyska schäfern härstammar från den tyska tecknade schäfern, men få känner till den fascinerande historien om den tyska schäferns ursprung och att få aveln av den vita schäfern godkänd i Tyskland har dock alltid ställt sig svårt, men sedan 1982 uppföds de även där. När den vita schäfern strax efter sekelskiftet kom till Amerika, kom den inte öppet utan som fripassagerare. Den första utställningsschäfern som importerades till Amerika var en tik, med mycket stora öron och kraftigt skelett. Hon var född i Tyskland den 12/7-1905 och togs till Amerika 1906, där hon döptes till Mira von Dalmore. Omkring 1912 vann den vita schäfern större gillande i Amerika då två nya beundrare av rasen dök upp: Benjamin H Throop från Pennsylvania och Ann Tracy från New York, vilka även utövade stort inflytande i bildandet av den Tyska schäfer klubben i Amerika 1913. När den vita schäfern hade etablerat sig som ras i Amerika, spred sig även dess rykte till Canada och Mexico. Särskilda färgvarianter har lett till förvirring och diskussioner i fråga om en del raser eller uppfödningar.
VITA SCHÄFERHUNDKLUBBEN
Vilket leder oss till att vita schäfrar har nämnts gång på gång i litteraturen. Marcus Terrentius Verró (116-27 f.kr), romersk historiker och författare, var en av de första som beskrev schäfern och av intresse för oss är att han beskriver vallhundens päls som oföränderligt vit. Aveln av den moderna schäfern grundades för mer än hundra år sedan av Kavallerikapten (rytt- mästare) Max E. Von Stephanitz (1864-1936) som fastställde den första standarden för schäferrasen. Hans första hundar var tiken Freya von Grafrath och hanhunden Horad von Grafrath, även kallad Hektor Linksrhein. Dessa två hundar använde han som hörnstenar i sitt avelsprogram. Horad von Grafraths farfar "Greif" var vit och flera av Horad von Grafraths avkommor (barnbarn) var vita, varför det än i dag finns en del schäfrar som är vita.

VIT SCHÄFER
Rasbeskrivning
  Utseende:
Det första intrycket man får av en bra, Vit schäfer är att den är ett starkt, alert djur med goda muskler och att den är pigg och full av liv.
Den vita schäfern är en aktiv hund som gillar att arbeta och den behöver bli mentalt simulerad.
Den är balanserad, med väl utvecklade fram och bakben. Hunden är längre än den är hög och har mjuka kurvor.
I såväl rörelse som vila ger den intryck av muskelkraft och av att vara en pigg och stabil hund. Den ideala hunden har ett ädelt utseende med fin kvalitet.
Det är svårt att definiera men går inte att ta miste på när man ser hunden framför sig. De sekundära köns kännetecken är ett intryck av dess kön, maskulint eller feminint.


 Genetisk bakgrund:
Man får ofta höra att vita schäfrar har genetiska defekter och att de skall vara albinos. Men den vita hunden med den mörka nosen, de mörka läpparna, ögonen och ögon-ränderna är ingen albino.
De drag som är karaktäristiska för en sådan hund är rosa eller röda ögon och en total brist på pigment i ovannämnda område. Det är därför absolut nödvändigt att vid val av hund, ge akt på pigmenteringen, en svag pigmentering kan korrigeras genom aktsam avel. "Rubin nosar" bör däremot absolut undvikas. En vanlig företeelse är "snönosen", hundens nos är på sommaren mörk och på vintern ljusare och vid höst och vår en färgton som ligger mittemellan. Detta symptom betraktas vanligen som en brist och uppträder hos olika raser, som hos Pyreneérhund, Samojederna, de vita pudlarna och Bichon Frisé etc.
Vissa uppfödare försöker ta itu med problemet "snönos" med hjälp av vitaminberikade dieter och andra procedurer. Det säkraste sättet är dock att enbart föda upp med sådana linjer som är kända för produktion av den mörkaste pigmenteringen.

 Allmänt intryck:
Gångarten är utsträckande och elastisk, till synes utan ansträngning, mjukt rytmisk och hunden bemästrar större delen av kroppen med ett minimum av steg.
I trav tar den långa, kraftiga men lätta steg, samordnat och balanserat. Tassarna håller sig alltid nära marken. För att åstadkomma det ideala rörelseförloppet, måste musklerna vara väl utvecklade.
Bakpartiet övergår i ryggen och lyfter till synes hela djuret en smula. Den typiska mjuka och flytande gången kommer av styrkan och kraften i bakdelen. Den samlade kraften i bakpartiet överförs via länden och manken till framdelen. I fullt trav måste bakdelen förbli stadig och röra sig utan svängningar. För att fånga upp den främre rörelsen, måste skuldrorna öppna sig i hela sin bredd. Framtassarna måste hålla sig nära marken, i harmoni med bakpartiet, framifrån sett.
Fel i gångarten framifrån, bakifrån eller från sidan är att ta allvarligt på.

 Karaktär:
Rasen har en underbar personlighet, som präglas av att den inte är rädd av sig, att den inte är fientlig, att den är förtroendefull men med en viss distans, som inte tillåter att vem som helst betraktas som vän. Hunden skall vara beredd på ett närmande, lugnt stå kvar, visa förtroende och beredskap till aktion, utan att själv starta något.
Den måste vara beredd att alltefter omständigheterna, fylla sin funktion som ledsagare, vakthund, räddningshund, blindhund, vallhund eller väktare.
Hunden får inte vara orolig och gömma sig bakom sin ägare! Den bör inte vara nervös, titta ängsligt och nervöst eller reagera genom att hänga med svansen när den hör främmande ljud. Brist på förtroende är ett dåligt tecken som inte utmärker en god hund.
Varje karaktärsbrist, som tyder på skygghet, måste betraktas som ett allvarligt fel. Det måste vara möjligt för en jury att titta på hundens tänder, varje hund som försöker bita juryn måste därför diskvalificeras.

Text lånad från vitaschaferhundklubben

Vit herdehund/Berger Blanc Suisse
Den vita herdehundens rygg ska vara rak  och horisontell med stark muskulatur.. Korset skall vara långt och medelbrett. den ska också vara rektangulärt byggd med medelgrov benstomme. Vidare har den ståndöron och underull.
Den vita herdehunden är en aktiv hund som gillar att arbeta och den behöver bli mentalt simulerad.

Vit Herdehund är godkänd att registreras via SKK sedan 2000.  Denna hundras förbjöds efter 1933 i Tyskland men i England, USA och Kanada fortsatte man att avla på rasen. De importerades till Schweiz i början av 70-talet men blev inte erkända av FCI (Federation Cynologique Internationale) förrän 2003.

Den vita herdehunden står närmare sitt ursprung av vall- och herdehundar än schäfern. Den har inga kända allvarliga ärftliga sjukdomar.
Det finns både en korthårig och långhårig variant av rasen.
Den är öppen, orädd och har ett gott självförtroende.  Den har ett naturligt ointresse för främlingar. Den är vaksam, uppmärksam, vänlig och lätt för att lära.
I Frankrike använder man den till vallning, men kan också användas till assistans, service och ledarhundar. Här i Sverige finns det idag (2010) runt 1000 stycken av denna ras reggade.

Text lånad från: sbk

Berger Blanc Suisse rasfakta: bergerblancsuisse.se

Skillnader?

Skillnad mellan Schäfer och Vit Herdehund
Vad som skiljer den Vita Herdehunden från Schäfern i dag är inte bara färgen.
Den Vita Herdehunden ska ha ett mildare temperament än schäfern. Den vita Herdehunden skall inte heller som det står i Schäferns rasstandard att : ”den måste besitta mod, kamplust och hårdhet”. Den Vita Herdehunden räknas inte som bruksras utan som en sällskapsras, som dock lämpar sig utmärkt för bruksarbete.
Exteriört är det utom då färgen, framförallt rygglinjen och korset som skiljer sig från Schäfern. I den Vita Herdehundens rasstandard står följande:
”Ryggen skall vara rak och horisontell med stark muskulatur. Korset skall vara långt och medelbrett. I sin början är korset i det närmaste horisontellt för att sedan slutta mjukt.”
I den tyska Schäferns rasstandard står:
”Rygglinjen löper från halsen längs den väl markerade manken och längs den lätt sluttande ryggen fram till korset, som slutar lätt utan synligt avbrott. Korset skall vara långt och lätt sluttande(ca 23 grader) i förhållande till horisontalplanet och omärkligt övergå i svanssättningen.”


Text lånad från: .angelfire


Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

10.07 | 14:48

mycket klokt skrivet. Tänk om man kunde fostra barn lika framgångsfullt.

...
10.05 | 09:51

Tack för titten, jag tycker oxå den vita schäfern är en fin ras, lugn, lätt för att lära, pigg och nyfiken

...
09.05 | 12:44

Vit schäfer det är en underbar hund, jag har en snart i sex år som jag glad för. Hunden mycket specielt har mycket energi och livet i sig det är underbart!

...
10.04 | 13:41

Bra information för djurägare när olyckan är framme.
Jag har en fråga också, om man lägger ut råttgift i ett bostadsområde ska man
har tillstånd från kommunen?

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS