En liten berättelse om Bicado Bianca.
Lucas, som har varit min bästa kompis i drygt tolv år, har fått avsluta sina dagar. Det hände i augusti 2007. Det var inget lätt beslut att ta men jag såg hur trött han var och han hade ont i sitt framben. Jag ringde till Nippe och fick komma dit på eftermiddagen samma dag. På förmiddagen tog jag med honom till skogen, som var det bästa han visste. Jag plockade lite lingon men det var så jobbigt för Lucas. När vi kom hem så fick han en riktigt god middag. Mat älskade han. Dags att åka.
Lucas satt så snällt på bordet och var helt ovetande om vad som skulle hända, Kände mig som en riktig svikare. Han litade ju på matte. När han fick den sista sprutan kände jag hur tungt han lutade sitt huvud i mina händer, sen var allt slut. Det är så tomt utan ”egen” hund men jag har redan bestämt att skaffa en ny.
Jag började leta bland alla munsterkennlar i hela Sverige och hade även hjälp från avelsråd. Bestämde mig till slut för en uppfödare i Söderhamn som hade en liten uppfödning av munster. En vårdag, närmare bestämt den sista mars, jag var ute och gick med gråhundarna, så ringde telefonen och det var från Söderhamn. Dugga hade fått åtta valpar.
Nu gick veckorna sakta, men när de var fyra veckor så följde Åshild med mig och vi åkte för att titta på de små. De var ju helt underbara och jag var nästan klar över vilken tik jag ville ha. Ytterligare fyra veckor att vänta innan jag fick hämta den lilla valpen.
Den här gången följde Malin med. Måste ju ha chaufför på hemvägen så jag fick ägna mig åt den lilla. Hon var en liten tuffing. När vi stannade för att rasta henne började hon leka med både kvistar och kottar och när det kom bilar så lyfte hon inte ens på huvudet. Hemma väntade två vuxna och en gråhundsvalp. Allt gick bra och de började leka med varann på en gång. När det var sängdags la jag madrassen på golvet så att jag fick ha min Bia hos mig så att hon skulle känna sig trygg, Det var så mysig
Bia är en pigg liten dam som gärna vill visa sin dominas, även över de äldre hundarna. Hon har fått vara tillsammans med mycket hundar så att hon ska vänja sig och inte bry sig om dem och det går jättebra.
Bias
första sommar hos oss.
Hon har haft två gråhundsvalpar att busa med. De är tio dagar äldre än Bia. De har tumlat om och har haft jätteroligt. Hur kunde matte tro att blomsängarna skulle få vara ifred. Det var ju jätteroligt att gräva och nypa av det där färggranna som började lysa upp. Påskliljorna stod där med bara stjälkarna kvar för att inte tala om storramsen som normalt var som en liten skog en meter hög och med vita fina klockor på. Katastof. Efter deras framfart kunde man bara ana att det varit en blomsäng. Äppelträdets rötter låg helt bara. Under vinbärsbuskarna har de gjort en lya. De har tur som har en matte och husse som ändå måste skratta åt detta elände, men något måste ju ändå göras så husse fick sätta hönsnät omkring alla blomsängar, grönsakslandet och jordgubbslandet. Det var inte så vackert men räddas det som räddas kan. Valparna hade i alla fall roligt.
Vi har gått många olika kurser och Bia är duktig och tycker det är roligt på kurserna. En sak som hon inte vill lära sig är att stanna kvar på gården. Så fort hon får tillfälle hoppar hon över gärdesgården och gör små utflykter till grannarna. Hon vet så väl att det är fel för när matte kommer lägger hon sig ner.
När hon var fyra månader hade hon sin första kontakt med utsatta rapphöns. Hon var väldigt ivrig och ville springa efter ända tills vi kom till en stor risdunge, där ställde hon sig först, la sig sen och då fick matte se ett rapphöns alldeles framför nosen på henne. Efter ett avance från matte stötte hon fågeln och ville naturligtvis springa efter. Vi har varit dit flera gånger under sommaren och Bia har bara fått ligga utanför hönsburen för att kunna lugna ner sig när hon får fågelkontakt.
Bia älskar att springa i skogen. Hon närmast flyger fram. Det är härligt att se .Tänk så mycket spännande det finns att utforska. Rotvältor, stubbar och konstiga stenar och mycket annat som inte matte ens ser. Vid åtta månaders ålder var Bia och Telma, gråhundstik i samma ålder, ute på ett stort äventyr. Vi gick Hekinsbergsvägen där vi kunde släppa ”de små” lösa. De vuxna gråhundarna fick gå med husse och matte i band.
Allt väl ända tills vi närmade oss bilen. Jag brukar träna Bia på stannakomando och gjorde det även då och hon var duktig och satte sig direkt men precis när vi kom fram till henne sprang hon ut till dikeskanten och ut på en myr. Trodde hon kände vittring av något djur som varit där tidigare. Hon brukar inte gå långt bort från matte men så följde Telma efter och då blev de ett stöd åt varann.
De stack iväg under ett vilt skällande. Vi väntade vid bilen en stund men sen pulsade husse efter och kollade. Han fick då se rådjursspår som var färska. Klockan var nu ca.14.30. Det var illa för snön bar hundarna men inte rådjuret. Husse åkte hem och hämtade sina skidor och pannlampan. Det började bli mörkt. Vi höll telefonkontakt medan han åkte skidor och jag fick åka med bilen efter stora vägen mot Sälen för husse tyckte spåren gick ditåt. Trafiken var tät för det här hände strax före jul och många turister skulle upp till Sälen. Med jämna mellanrum åkte jag tillbaka för att lyssna efter skall, men inte ett ljud hördes.
Nu var det kolsvart i skogen och husses pannlampa strejkade. Slut på batteriet. Vi var hem och fick lite mat i oss sen åkte jag upp till skogen igen. Jag skrek, visslade i pipan och signalerade. Det hade börjat blåsa och det kom ett iskallt regn. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se de små. Jag stod med billyset vänt mot skogen och rätt som det var fick jag se två par ögon som blänkte i ljuset från bilen. Två små genomblöta och heltrötta små hundar dök upp. Undrar vem som var lyckligast. Vilken lättnad. När det här äventyret var över var klockan 22.15
Ännu en händelse som skedde strax före julen -08. Bia och matte skulle ut i skogen för att ta lite granris. Bia sprang som vanligt runt och kollade om det fanns något av intresse. När jag fått det ris som behövdes så tog vi en liten extra promenad efter skogsbilvägen. Vi såg spår efter jägare i snön och vi såg också fågelfjädrar som låg utspridda. Säkert en jägare som skjutit en fågel. Nu måste vi i alla fall vända och åka hemåt.
När vi kom fram till bilen ville inte Bia följa utan hon stod kvar vid vägkanten och tittade på något sen tittade hon på matte och när det upprepades ett flertal gånger gick jag dit och kollade. Inte så konstigt att Bia reagerat. Där låg en orre. Jag tog upp den och såg att den var vingskjuten och blödde fortfarande. Säkert en skadskjuten fågel som försökt gömma sig under några stockar som låg där. Jag berömde Bia som hittat fågeln och vi tog med den hem. Husse gjorde fågeln klar att frysas in så nu ligger den i frysen i väntan på att stekas av matte. Naturligtvis ska Bia ha en smakbit.
Historien hade väl slutat där om jag inte några dagar efter var till en butik för att handla och där träffade på en bekant. Hon frågade mig om inte Bia hade blivit dålig av att äta upp en hel orre. Jag stog som ett frågetecken och visste inte vad hon menade. Så kom förklaringen.
En bekant till henne hade varit ute och jagat och även skjutit en fågel och han ville väl fortsätta att jaga så fågeln som han skjutit gömde han under några stockar som låg i dikeskanten. Det var den orren som ligger i våran frys nu. Till jul skickade vi ett kort till honom att orren låg klar här att hämta om han ville men vi har inte hört hört av honom. Han kanske har lärt sig att hitta bättre gömställen efter den här händelsen. Bia har även spårat en skjuten tjäder som husse inte hittade. Hon fick mycket beröm från husse och matte.
Bia har varit på utsällning också. Den första var i Rättvik och hon gick i valpklass. Hon slutade som BIG 1 och fick mycket fint domarutlåtande. Nästa utställning var hemma på Orrskogen i Malung där hon också gick i valpklass. Pris.1+HP BIR BIS 4. Hon var riktigt beundrad av domaren och fick fina utlåtanden. Matte var jätteglad. Vi har varit på flera utställningar men ska försöka få gå i jaktklass nästa gång så nu är det jaktprov som det ska tränas till.
Vi har varit till Anders Landin över en dag där han fick uttala sig om vad han tyckte om henne. Inget fel på jaktintresset men noll lydnad tyckte han. Bia tyckte det var roligt att jaga rapphönsen med skall och ville inte lyssna på att matte beordrade ”stanna”. Så kan det gå när man är liten och matte inte har full koll.
Våren -09 var vi ett gäng från Malung som åkte till Dylta Bruk. Det var spännande tyckte både matte och Bia. Snön låg kvar men det var fint väder. Det var sex hundar av blandade raser av stående fågelhundar som skulle tränas. De flesta skötte sig bra och stod fint på de utsatta rapphönsen. Bia stod så fint vid sin första rapphöna så jag kunde gå fram och prata lugnande med henne men när jag gav kommando till henne att stöta upp fågeln sprang hon efter.
Bättre lycka nästa gång.
Matte tycker det är roligt att åka skidor och vill naturligtvis ha Bia med.
Vi har för det mesta hållit oss till uppkjörda skoterspår så att Bia får vara lös. Innan vi kommer fram till skoterspåret så måste vi åka en bit i preparerade spår så där är jag tvungen ha henne i band.
Matte har aldrig åkt femkilometersslingan så fort tidigare.
Det gäller att hålla reda på stavar och skidor för då går det undan.
Matte körde på Bia en gång så vi ramlade och skrek bägge två, men efter den vurpan passade sig Bia.
Det bästa som finns är väl att få ta med vovven på en skidtur på våren och sen ta en liten paus och dela på en apelsin i en solig glänta. Underbart.
I sommar har vi varit på träning med duva och rapphöns.
Hon är jätteduktig att söka igenom fälten och står fint när hon får fågelkontakt,men hon är lite för ivrig än och vill gärna jaga efter när fågeln lyfter.Mera träning krävs.
Bia har i alla fall klarat spår-och vattenapporteringsprov som var lagt i Gesunda.
Vi har tränat mycket lydnad i sommar och har även ställt upp i KM som klubben ordnat.
Vi slutade som fyra i både apportering och lydnad.
Jag hade inte tränat Bia i den typen av apportering där olika saker saker lades ut och som hon skulle leta upp och hämta.
Till nästa år vet matte hur det går till så det är bara till att börja träna.
Bia sökte hellre efter fågelvittring.
Lydnaden hade gått mycket bättre om inte matte hade varit nervös och gjort bort sig.
Bättre lycka nästa år.