Egentligen är det inte synd om oss, som bor i ett litet samhälle i villa. Vi behöver inte åka hiss eller trängas i trapphus. Vi kan gå
ut, så mycket vi vill utan att träffa någon. Vi får vår mat hem till dörren och behöver intye springa i affärer. Men visst är det tråkigt ,att inte få spela kort med sina vänner eller
bjuda på en god middag.
Jag
har tänkt på mina föräldrar som upplevt både spanska sjukan, tuberkulos och polio. Inte konstigt att min mor var paniskt förskräckt för baciller. Jag förstod ingenting då, men nu vet jag .... Då fanns
heller inte någon speciellt bra sjukvård eller kunskaperna om bacillernas spridning. Vi kan mycket mera nu, vilket jag verkligen hoppas är till en stor hjälp. Nu gäller det att hålla i och hålla ut och följa alla
restriktioner. Det är det enda vi kan göra nu. Det gäller att inte förlora hoppet, tiden går trots allt fort.
Många kramar till alla vänner, jag brukar muntra upp mig själv med musik och underhållning på you tube. Prova, det är faktiskt kul !