Österrike 2019

28. maj, 2019
28. maj, 2019

Idag ska jag berätta om en riktigt häftig upplevelse som vi hade i söndags! Fortfarande, efter flera dagar, pratar vi om den som om vi rört vid historiens vingar, något riktigt stort. Men vi tar det från början, va?!

När vi kom ner hit till Österrike den 11 maj så körde vi till Mariapfarr via Obertauern, inte via stora autobahn. Kenneth hade valt den vägen, varför visste jag inte, jag bara följer med. Men han var lite exalterad, det märktes redan innan vägen började klättra uppåt. Norrifrån kommer man in i Obertauern via trånga pass och det var verkligen enormt vackert och storslaget. Plötsligen öppnades liksom vägen och landskapet upp och där låg en gigantisk och välkänd skidort, Obertauern. Den sväljer tiotusentals vintersportare och liftarna går kors och tvärs upp för bergsväggarna, det finns discon, barer, affärer, banker och allt annat man kan tänka sig. Alltså, det är en riktigt stor skidort, fattar´u?!

Men! Det var inte en kotte där!! Inte en människa! Det kändes som att komma in i en stad i vilda västern som övergivits. Ni vet som det ser ut på film. Inga hästar eller cowboys utanför saloonen, inga damer som står och skvallrar, inga banditer som rånar banken och längs huvudgatan blåser det tumbleweedsbuskar. Det var en kuslig känsla, verkligen. Förklaringen är att det finns för lite snö att åka på men för mycket snö för att vandringarna ska ha kommit igång för sommaren, fick vi veta senare.

Kenneth berättade att Beatles hade varit där i mars 1965 och spelat in filmen HELP. Då förstod jag varför han ville dit! Han är ju Beatlesfan av stora mått. Precis då dök det upp ett monument med beatlarna uppe på en kulle! Lite längre fram längs vägen dök dom upp igen utanför ett hotell, skulpturer i naturlig storlek av George, Paul, Ringo och John! Tyvärr hade vi inte tid att stanna för vi var tvungna att skaffa med oss lite förnödenheter till vårt boende eftersom affärerna har stängt på söndagarna och klockan började bli mycket. Så vi bestämde att återvända en annan dag.

Det där att återvända en annan dag visade sig vara lättare sagt än gjort. Det påbörjades nämligen ett stort vägarbete på måndagen som vi kom om lördagen. Vägen dit upp var avstängd vardagar 06.15-16.00 men på helgerna var det fritt fram så i söndags blev det av. Och nu kommer det häftiga!

Vi kom fram, parkerade, fotograferade, körde en bit, parkerade, fotograferade och insöp atmosfären. Kenneth malde på hela tiden och berättade och berättade och berättade om Beatles (jag är inte riktigt lika stort fan). Vi tog oss upp i snön till monumentet och fotograferade den hulde maken och Sigge med bandet. Kenneth kallar sig därefter ”den femte beatlen” vilket troligen får George Martin att rotera i sin grav.

Vi kasade ner på snön igen till bilen för jag ville fotografera skulpturerna vid hotellet också. Sagt och gjort. Kenneth stod kvar på andra sidan gatan och jag gick över till hotell Edelweiss där de bodde under filminspelningen. Då kom en BMW och stannade och ut kliver en man i sjuttioårsåldern som, liksom alla man träffar, sa grüss gott och frågade sen på tyska om jag var ett fan av Beatles? Jag svarade att det var jag men däremot är jag inte så bra på tyska. Så han slog om till engelska.

Han berättade att han ägde hotellet som vi stod vid och som Beatlets alltså bodde på 1965. Då ägde han det inte men han köpte det för tio år sedan. Jag frågade om han var i Obertauern när filmen spelades in. Då log han med hela ansiktet och svarade ”jag var Paul McCartneys dubbelgångare!” Jag förstod inte vad han menade så han berättade att det var han som var Pauls stuntman i filmen när de åkte skidor!!!!!!! Då reste sig håret på hela kroppen på mej!

Kenneth anslöt och han berättade samma för honom. Jag trodde den hulde skulle smälla av! Herr Lürzer såg hur exalterade vi blev och beklagade att han inte hade nycklarna med till hotellet för han hade gärna visat oss rummen mm. 2015 högtidlighöll hotellet att det var femtio år sedan filmen spelades in och då avtäcktes The Beatles utanför entrén.

Vi pratade lite mer om väder och vind och lite politik hann vi också med, det var ju EU-val den dagen. En sådan fantastiskt trevlig, ödmjuk och rar människa. Han berättade att av de fyra österrikarna som stuntade för beatlarna så är en död, en bor i USA och en bor kvar i närheten av Obertauern och han själv.

När vi skildes åt är jag övertygad om att kände vår glädje över att ha träffat honom och han verkade lika glad över att ha fått berätta sin historia igen…. Som han säkert gjort tusentals gånger innan.

På vägen hem slog en tanke mej. Tänk om han var en luris?! Tänk om han hittat på allt för att få glänsa en stund. Men! Jag tog en bild på honom och Paul, googlade hans namn och fann detta https://www.youtube.com/watch?v=K7zNURJWST4 där han i egen hög person avtäcker monumentet vid hotellet där vi träffades. Och visst är det han på min bild också!

Ja, det var det! Nu har vi fyra dagar kvar, inklusive idag. Av dessa fyra dagar ska det regna hela dagen tre av dem. Men det gör inte så mycket för vi har lite shopping kvar att göra inför hemresan och Sigge mår ju bra i bilen medans vi handlar när det inte är sol och graderna uppgår till sisådär 14-15.

Vi hörs!

26. maj, 2019

Nu har vi varit i Österrike två veckor. Vädret har varit, sett med normala ögon, ganska dåligt. Kallt så ini vassen när vi kom, mulet hela dagen alla dagar utom fyra och full sol en enda dag. Temperaturen har ökat från ensiffrigt till tvåsiffrigt och det har regnat en del. Men nu är ju inte vi riktigt normala så vi tycker att det har varit nästan perfekt väder för oss! Så vi har gjort många, långa, fina dagsturer ändå och ungefär varannan dag har vi legat mycket lågt och vilat, löst korsord, spelat SkipBo och Femtusen, virkat, bloggat, tvättat, spelat boll med Sigge och annat avkopplande. Jag har dessutom hudsjukdomen rosacea i ansiktet och tar antibiotika för tillfället och då är ju inte solen ens bästa vän. Sååååå vi klagar inte men vår värdinna har varit mycket olycklig över det ”dåliga” vädret tills hon också insett att det passar oss perfekt.

Vi har eget hushåll och det är jättetrevligt. Intressant att laga mat av det man hittar i affären. Andra styckningsdetaljer, andra fisksorter, svårt att läsa innehållsförteckningar osv så det kan bli lite överraskningar. Men hittills har allt vi lagat blivit gott och bra. Men en sak får jag dock inte till att fungera hur jag än anstränger mej. Och det är att packa ner varorna sedan dom är betalda utan att orsaka köer och irritera kassapersonalen. Jag ska förklara!

Det finns ett varuband som man lägger sina varor på, precis som i Sverige. Det sitter en kassör som slår in varorna, precis som i Sverige. Men sen, efter kassörskan, tar allting slut! Det finns inget band som samlar ihop varorna så jag kan packa ner mina varor i kassar. Efter kassörskan är det slut! Och detta ställer till det för der dumme schwede! Efter flera dagar förstod jag att jag ska packa upp varorna på bandet och kvickt som attan flytta mej och min vagn till efter kassörskan där jag ska packa ner varorna I VAGNEN igen, betala och lika kvickt försvinna med vagnen från jordens yta så jag inte orsakar köer. Alltså, kassörskan slår in varan, sätter ifrån sig den på en yta som är ca femtio gånger femtio centimeter, jag ska nappa den åt mej, ner i vagnen osv tills alla varor är inslagna. Därefter betalar man, precis som i Sverige. Sen, förstår ni, sen ska man gå till ett långt bord och där samlas alla kunder och står och packar sina varor i kassar! Detta är helt ofattbart!

Häromdagen var jag i en affär där varubandet före kassörskan var det längsta jag sett nån gång. Minst fyra meter! Sen satt tanten. Sen var det slut! Vad är meningen? Varför inte sätta tanten (jodå, det är oftast en tant) på mitten som vi gör i Sverige? Jag funderar på att stanna en vecka längre och åka runt i landet och försöka övertyga dom om att det finns bättre sätt att lösa detta. Ska ta upp frågan med den hulde maken.

Nä, nu ska jag gå och väcka frukostkocken och Sigge. Idag är det mulet igen så vi äter inomhus men igår satt vi ute, se bilden. Har jag sagt att vi sover fantastiskt gott här? Minst nio timmar varje natt och de dagar vi är hemma blir det en liten tupplur mitt på dagen också. Fina vanor att skaffa sig tills man kommer hem, va!

Vi hörs igen! Auf wienerschnitzel!

20. maj, 2019

Vet du vilka djur det är mest synd om? Hahaha, den är ju lätt! Det är ju om myrstackarna!

Det gäller dock inte myrorna i Österrike. Dom är det inte synd om. Eller….jo, det kanske det är? Antingen jobbar dom i brant uppförsbacke eller i en brant nerförsbacke. Det är liksom sällan plant i denna delen av Europa, inte ens för myrorna. Jag tänker att utsikten kompenserar släpet men kanske inte myrorna tänker så, vad vet jag? I alla fall är en sak säker! Vi har hittat den vackrast belägna myrstacken i hela världen, se den separata bilden. Den ligger på ca 1500 m ö h vid Rain, på slingriga vägar mellan Spittal och Tamsweg. Där var vi igår. Det blev en ganska kort fotosejour för precis innan hade vi passerat en skylt med varning för björn! Och jag kan lugnt säga att är det nåt djur jag är skiträdd för att träffa på så är det björn. Så! Det blev snabbt ut ur bilen, ta foto och lika snabbt tillbaka igen. Det finns alltid en orm i ett paradis.

Varje dag tror vi att vi sett den vackraste utsikten men dagen därpå ramlar vi över en annan utsikt som är ännu vackrare. Och ännu vackrare. Och…ja, du förstår.

I morse klurade vi en stund innan vi steg upp. När vi enats om att det är måndag och att väderprognosen lovade regn precis hela dagen så bestämde vi att vi skulle passa på att boka övernattningarna för hemvägen. Det är visserligen nästan två veckor dit men vädret lär bli bättre och då vill man inte sitta vid kartor och dator. Vi hittade två pärlor, en norr om Nürnberg och ytterligare en norr om Lübeck.

När det var gjort blev det uppehållsväder lagom till Sigges eftermiddagsrunda så vi tog en rejäl sväng kring gårdarna här ”hemmavid”. Ganska många ägnade tydligen söndagen åt att plantera sina balkonglådor för nu var det grönt längs balkongräcken, garageuppfarter och varhelst man kan ställa en kruka. Och det kan jag säga, det är vanliga små ynkliga plantor som planteras som utvecklas till fantastiska blomkaskader under sommaren. Jag har alltid trott att dom har monsterpelargoner som gått i arv i generationer men där bedrog jag mej.

I morgon ska vi till byns turistbyrå och höra om det finns någon liftanläggning som är öppen så vi kan komma riktigt högt upp. Vi har hittills inte hittat någon lift i drift. Nu har dom cirka en månad på sig att serva anläggningarna efter en tuff vintersäsong innan sommarvandrarna kommer och allt ska vara tipp topp igen. Och mitt emellan kom vi! Vi har liksom en egen säsong. Rosénsäsongen kallas den!

Vi hörs! Grüss gott!