Tänkt och gjort idag

5. aug, 2017

Det förhåller sig så att jag arbetstränar i vår bostadsrättsförening. Arbetstränar gör man t ex när man p g a ohälsa inte arbetat på länge. Så är det i mitt fall. Jag är mycket lyckligt lottad som äntligen får arbeta med min dröm – jag är trädgårdsarbetare i föreningens trädgård/park, 12 timmar/veckan. Det innebär bl a att jag klipper rosor, planerar nya rabatter, handlar växter och planterar, drar ogräs och allting annat som hör trädgården till. Rena lyxlivet, alltså.

Och så pratar jag så klart med medlemmar som passerar och ofta kommer med glada tillrop. En av dem är en ca 9-årig kille, vi kan kalla honom Sandro. Han brukar komma och prata lite på väg till eller från skolan, han är gullig, klok och väldigt artig. Jag gillar honom skarpt!

En dag när han kom från skolan ropade han på mig. Han berättade att de hade pratat om medeltiden i skolan.

”Vet du att det fanns slavar på medeltiden?”, frågade han.

”Nä, det visste jag inte. Berätta!”, svarade jag.

”Jo, det fanns det, vi såg en film om det. Och nu kommer det konstiga! Jag tänkte på dig! För där var en kvinnlig slav som arbetade hårt men hon var glad hela tiden ändå! Precis som du! Du jobbar alltid när jag kommer och du är alltid glad! Hon var liksom lik dig i ansiktet också!”

Helt underbart! Vad svarar man på sådant? Jag ska erkänna att jag inte är så himla bekväm med barn men denne killen har så goa funderingar och kommentarer så jag tänker inte på hans ålder. Hur som helst – jag blev jätteglad över hans berättelse. Hjärta

Kolla noga på bilden så ser du min bästa arbetskamrat Sigge i vagnen!

25. jul, 2017

Jag tror, jag vet inte, men jag tror att många förknippar mig med kollo och koloniliv. Och med Kenneth och Sigge, så klart. Det beror säkerligen på att jag alltid talar om det mitt hjärta är fullt av. Och som jag har älskat kollo, det vet ni. Och som jag har trakasserat er och berättat, antingen ni ville eller inte, om allt som hänt i stugan och i trädgården. Uthus har byggts, igelkottar har räddats, marmelader har kokts och växter planterats och ansats. Grannar har träffats, äpplen har fallit, tvätt har tvättats och torkats och sekatörer har slipats. Och massor med mat har lagats i det lilla, men effektiva, köket som jag älskat att jobba i.

Jag förstår fortfarande inte hur någonting, som så totalt fyllt och förgyllt mitt liv, kan lämnas med sådan lättnad. För det är vad jag känner idag. Total lättnad över att inte ha ansvar, inte behöva hålla ordning, inte behöva vattna, inte behöva passa, prestera, ha dåligt samvete över saker som inte blivit gjorda i tid eller inte gjorda alls. Allt det som ena dagen ger glädje och stimulans ger bara stress dagen därpå. Då är det skönt att få släppa taget och dra sig tillbaka. Och allra finast av allt är ju att ha en partner som förstår och hänger med när det svänger! All kärlek till dig, Kenneth! Hjärta

När vi bestämde oss för att avsluta kollolivet bestämde vi också att inte låta hjärtat vara med vid försäljningen av stugan. Man ska inte blanda ärtor och morötter, sa vi. Den som betalar bäst får den! Det blev som vi bestämt med den lilla bonusen att köparen är en riktig raring och ”blomklappare” som till fullo njuter av allt som är sått och planterat och som kommer att vårda det med kärlek. Det ska bli riktigt roligt att följa utvecklingen - från andra sidan staketet.

Tillbaka till frågan ”Vem är jag nu?”! Nästan den samma, svarar jag nog. Men lugnare, mer avslappnad och mer tillåtande till vila. Jag har det senaste året övat mig i att coola ner, bara sitta och glo, inte tvunget prestera och inte be (mig själv och omgivningen) om ursäkt för att jag sitter på ändan. Man får lösa korsord och virka. Man får läsa en tidning eller bok och man ska bara baka, sylta och safta för att man har lust, inte för att bären är mogna just idag och man måste.

Så jag är den jag är och den jag var...bara lite annorlunda GalenVi tar en dikt på slutet! Eller en limerick. Eller en limerickdikt?

Hon for o flängde i sin koloni

Alltid igång, flitig som ett bi

Men rätt som det var

Hon sa: Jag vill inte va kvar

Och nu är kollolivet plötsligt förbi

 

Så nu ska vi vila runt land o rike

Ni har aldrig sett dess like

Vi ska ligga i Aten,

Sen vila i Flen

Och sen ska vi sova på dun i Österrike

 

Och inte har jag blivit bättre på att rimma heller...Rodnar

Sigge får illustrera vårt nya lata liv Ler

5. maj, 2017

När jag var liten och hade ont i magen så sa mor:

Ont i magen?

Gå till Per i Hagen

Sätt dej på en sten

Och gnag på ett ben!

Det hjälpte aldrig. Kanske beroende på att jag aldrig hittade varken Per eller Hagen. Ett av de sämsta råd jag fått av min hulda moder, idag 97 år fyllda.

Numera har jag tack och lov väldigt sällan ont i magen. Däremot kan jag få ont på andra ställen, oftast i själen eller ”i det innersta”. Då tar jag alltid till natur och trädgård på olika sätt. Idag blev det en tur till Pildammsparken.

Orsaken denna gång var att en synnerligen god kompis inte vill träffas för att ”den tiden har varit”. Det har alltså gått för lång tid sedan sist, tolkar jag det som. Jag blev total nerslagen i knäppkängorna. Jag har som sagt ganska lätt för det numera. Visst är det länge sedan vi sågs och aldrig har det varit särskilt ofta men alltid lika kärt. Vi har hittat fler och fler gemensamma knäppheter som vi asgarvat åt eller bara glott helt oförstående på varandra och sagt ”jag trodde jag var den enda som tänker så”.

Nåväl, jag måste ju acceptera och respektera men det tar lite tid. För att komma på gladare tankar (det är ju trots allt fredag) fick det bli en tur till Pildammsparken, vår tids Per i Hagen. Jag diktade lite:

När en kompis inte längre vill

Vad ska man ta sig till?

Man går en sväng till Pildammsparken

Och försöker bli en stark en!

Ja, nån poet är jag ju inte (heller). Men jag tog lite foto när jag ändå var där. Såg även Förgätmigej men den fastnade inte på bild. Jag tar det som ett tecken på att kanske, en dag, har det gått tillräckligt lång tid för att träffas igen. Hoppas!

29. jul, 2016

När jag var liten hade vi en sommarstuga i Bunkeflostrand. Den var inflyttningsklar samma år som jag föddes, dvs 1955. Det byggdes flera hus på området i mitten av femtiotalet så det var många familjer som lärde känna varandra vartefter tomterna bebyggdes. På tomten bredvid vår byggde faster Greta och farbror Gunnar en likadan stuga som vår. Planlösningen blev dock en helt annan eftersom vi var sju personer och dom bara två.

Det var ett flitigt rännande genom häcken mellan tomterna av oss alla i familjen. Precis i gränsen stod dessutom vår gemensamma pump där faster Greta en gång tvättade mej ren från koskit, från topp till tå. Men det är en helt annan historia.

På vår tomt hade far byggt en fristående glasveranda. Idag skulle man troligen kalla den lusthus men vi sa helt enkelt glasburen. I glasburen spelades det kort om kvällarna. Jag tror det var tolva men är inte säker. Det var roligast om man var sex spelare och mor, far, faster Greta och farbror Gunnar var givna. Om det saknades två vid bordet så löstes det genom att nån vuxen sa: ”Karin! Spring och hämta pågarna!”

Pågarna var Stig och Nisse. De bodde längre nedåt gatan i en stuga som hette ”Härvibo”. De var i mors och fars ålder och lika snälla och trevliga mot alla, barn som vuxna. Nisse jobbade som städare på Malmöbussarna och Stig hade en butik med lite allmänt lull-lull. De var som folk var mest och var alltid sugna på att komma och spela kort. Nog om det!

Många år senare förstod jag att Stig och Nisse så klart var homosexuella. Och det är här jag känner stolthet – I feel pride! Jag känner stolthet över att mina föräldrar aldrig med ett ord gjorde sig roliga eller baktalade ”pågarna”. Att de redan på 40- och 50-talen kunde tänka så mycket själv att de förstod att det inte var något konstigt eller farligt att lämna in oss ungar på passning hos dem. Varför skulle det vara det? Dom var före sin tid med det okomplicerade sättet att se på människor. Bra folk var bra folk, klart slut.

Jag har haft många gay-vänner genom åren, lyckligtvis har jag alla kvar i livet även om det ibland hängt på en skör tråd. En tråd som blivit skör genom föräldrars och vänners inställning och trångsynthet.

Jag önskar så, att alla som kom ut ur garderoben blev mottagna med kärlek, förståelse och vänskap. Jag har ett sådant exempel i min omedelbara närhet. Två underbara och kärleksfulla föräldrar som åker med sin unge till Stockholm för att vara med på pridefestivalen. Det gläder mej så jag svettas med ögonen! I do feel pride!

I detta sammanhang måste jag berätta om den finaste komplimangen jag fått i mitt liv. En av mina tjejkompisar sa en gång när vi tillsammans med våra gubbar delade stuga: ”Åh, vad jag önskar att vi var homosexuella, Karin. Då skulle jag vilja bo med dej hela livet”!

Det ni! Det är kärlek! Och kärlek är det bästa som finns! Oavsett hur den ser ut…så länge den inte skadar någon. Lätt som en plätt Hjärta

14. feb, 2016

Idag är det alla hjärtans dag. Eller Sankt Valentins dag. Eller bara söndag. Oavsett vilket så är mitt hjärta så fullproppat med kärlek att det rinner över i mina ögon ideligen. Jo, det är verkligen så. Tårarna har runnit och jag har haft ett fånigt flin i ansiktet sedan i går morse.

Vi hade 28-årig bröllopsdag. Vi brukar inte ge presenter utan göra nåt mysigt tillsammans istället. Men igår frångick den hulde maken ordningen och det serverades paket till frukost. Så mycket roligare det är med oväntade presenter! Tårarna rann.

På eftermiddagen var vi på uppvaktning hos en mycket kär vän som ska ”nolla” inom kort. Hon är en speciell vän, speciell på många sätt med ett hjärta och en klokskap som värmer och hjälper. Vi känner inte varandras umgänge men en fullproppad lägenhet och vänner på kö visar att hon inte bara är speciell för oss. Tårarna rann igen.

Vi åkte därifrån direkt till Malmö Live för att se och höra Sven-Bertil Taube. Det var en annan överraskning som den hulde bokat och som jag längtat till i några månader. Jag kan erkänna att jag är förtjust i honom. Förtjust, alltså! För att inte säga tjusad! Av hans sätt att tala och välja ord. Av hans humor och pillemariska ögon. Av hans vänliga och ödmjuka sätt att bemöta andra (jag tänker främst på ”Så mycket bättre”). Och naturligtvis är jag tjusad av hans röst.

Det blev en magisk kväll. Tårarna rann konstant första akten och jag satt med ett fånigt leende klistrat i ansiktet. Ibland för att det var så otroligt vackert det han sjöng, ibland av igenkänning av sånger och känslor det väckt och ibland för hans mellanprat med anekdoter från hans liv. Mannen har en utstrålning som Barsebäck, Ringhals och Forsmark tillsammans. När vi satt på bussen hem var jag lyrisk, nästan euforisk. Jag sa:

- Nu åker vi hem till vårt nyrenoverade sovrum, kryper ner mellan svala sidenlakan och låter Sigge servera oss lite snittar och champagne. Innan jag somnar tar du fram lutan och sjunger ”Så skimrande var aldrig havet” medan jag sakta släpper ner mitt midjelånga hår och somnar med ett leende på läpparna… och drömmer om Sven-Bertil.

Vad den hulde svarade lämnar jag åt din fantasi. KärlekVi hämtade i alla fall Sigge hos Amy där han varit på passning, gick hem och bredde varsin macka och delade en öl innan vi gick och la oss. Jag tror jag log när jag somnade.

Ja, då är vi tillbaka till den här dagen, alla hjärtans dag. Kenneth tog Siggerastningen och när han kom tillbaka hittade han en chokladask på dörrhandtaget med ett kort där det stod ”Det stod så på facebook”. Förklaringen är att jag häromdagen skrev på facebook:

"Till alla Er som är förälskade i mig.
Jag är inte hemma på Alla Hjärta-dag, men det går bra att hänga blomsterbuketter, chokladaskar, söta kort och presenter på dörrhandtaget! Finare presenter såsom resor, guld och diamanter kan med fördel skickas rekommenderat! Kram och Tack på förhand"

Någon tänkte väl: ”Hon ska få så hon tiger”. Detta är ju så himla gulligt gjort! Och roligt! Och tårarna rann igen!

Jag önskar alla en fin dag! Kom ihåg att kärlek kan se ut på många sätt! Och att alla sätt är bra!

Bilden visar tulpanerna jag fick i fredags. Finns det vackare?