20/1

Drabbades i lördagskväll av en av hundägarens värsta situationer:

Full karl som vill ”Hälsa på hundarna”

Eftersom bägge älsklingarna har utrustats med vad som kallas ”Dressyrsele” är det ett förfärligt pyssel att koppla upp dom när dom sprungit och lekt.

Exakt detta var det som hände.

Till mina hundars ENORMA glädje har Viken frusit till is, så vi kan ta våra prommisar på vida vidder närhelst vi vill på dagen. Bäst är förstås kvällar och tidiga morgnar för då är ingen annan där och går, skrinnar eller skidar.
Varje vinter när isen bär, plogar dom upp en frikostig bana – eller två banor, rättare sagt, en för gående och en för skridskoåkare – och hela Karlstads befolkning tar söndagspromenader ute på Vikenisen.
Och så vi då, som tar både kvälls- och morgonpromenader där och hundarna får s p r i n g a  och  l e k a  som aldrig annars är möjligt mitt inne i stan.
Det tar TRE minuter för mig att gå ner till Viken hemifrån – vilken LYX, eller hur?!

Lördagkväll alltså, inte så sent, sjutiden kanske. Vi hade gått hela banan runt - kan den vara 4-500 meter?!
Krizzi och Humpe hade lekt och lekt och lekt.
Krizzi hade börjat lugna ner sig men Humpe hade mer enenrgi kvar.
Det var ändå dags att gå in och ta kvällen. Vi närmar oss stranden. Jag ser att en figur är på väg nerför slänten till strandkanten så jag fångar in min högenergiske lillpôjk och medan jag fumlar med koppel och sele rusar Krizzi skällande mot personen.
Puh! Jag pustar ut. Mannen verkar inte bli rädd, fast han ju inte kan veta att lillskruttan mest bara låter . Tvärtom visar det sig, han vill klappa henne!
Hon låter sig klappas trots gurglande ljud ur strupen. Då blir jag lite förvånad för då brukar ljuden ur hennes strupe ha tystnat, när hon får hälsa.
Han böjer sig fram och ska klappa henne igen men då RAMLAR han raklång i snön!
Krizzi är framme och nosar på honom och låter lite – men jag vet ju att hon är pålitlig. Hon skulle aldrig göra honom något om han inte gör henne (eller mig) något.

Humpe är äntligen kopplad och jag börjar försöka kalla in min döva lilla tjej. Karln har kravlat upp på benen igen och säger att ”De göringet, tyckr om hundr” Varvid Humpe tar ett stort hopp framåt-uppåt i kopplets längd och välter mannen en gång till raklång i snön! ! !  
Jag försöker styra om mina hundar på den smala upptrampade stigen och medans mannen som kravlar sig upp på alla fyra säger: ”de e inte deras fel, de e f´r många öl” Samtidigt pussar Humpe runt i hans nylle utan att jag har styrka, utrymme  eller balans att hålla honom tillbaka.
 

Till slut har mannen tagit sig upp på benen och jag har pulsat förbi honom i djupsnö och försöker dra med mig mina två, samtidigt som jag försöker förklara för den något onyktre att jag vill inte att dom ska morra eller hoppa på folk ändå, även om personen ifråga tycker om hundar.
Jag tror inte att resonemang är rätt sätt att komunicera med denne, inte alltför gamle man, och det sista jag gör är att tygla bort min ystre Humpe efter att han ännu en gång har vält mannen raklång i snön.
Då lämnar jag slagfältet och jag ser hur han omständligt kravlar sig upp på benen igen och fortsätter sin vingliga färd mot motsatta stranden långt där borta.
Mycke tur hade jag där - det kunde ha varit mycket mycket värre

VALSÄNGENS 20-ÅRSJUBILEUM

Jag hittade en dagboksanteckning från i höstas i mina gömmor på hårddisken. Upptäckte att jag inte skrivit in den i min blogg som ju naturligtvis var meningen. Det gör väl ingenting att det kommer som en försenad påminnelse om trevliga upplevelser för inte sååå hinmla länge sen - Var så god ta del :

I fredagsmorse packade jag in mig och mina hundar i Gröna Pärlan och vände motorhuven österut. Vi tuffade fram i det VACKRA SVENSKA höstlandskapet tvärs över hela landet – eller halva i a f. Solen sken och trafikintensiteten var behaglig.

Målet var Eskilstuna. Vi skulle på Humpekennelns läger.

Kennelns 20-årsjubileum minsann – inte dåligt –

Brorsan Hugo skulle också komma med sin matte och husse från Skånska Landskrona och alla andra syskon i kullen (utom en) enligt pappren vi fått.

Vandrarhem skulle vi bo på.
Skogsarbete var det tänkt, på lördagen och Lydnad på söndagen  och så skulle det bli JUBILEUMSFEST på lördagkvällen.

Tjoho! vad kul det skulle bli.

Vi var ute i god tid för att kunna köra lugnt och få tid att packa upp och umgås lite med Klintmans innan helgprogrammet började.

Att möta den kära familjen Klintman är alltid lika roligt och bröderna Humpe/Hugo kastade sig i varandras ”armar” i sedvanlig stil. Sida vid sida flöt de gyllene bröderna fram i vild fart på första bästa fotbollsplan vi hittade. Solen gnistrade i deras pälsar och glädjen var ÖVERSVALLANDE.

Krizzistumpan gjorde vad hon kunde för att flänga med, men gossarnas framfart var oövervinnlig och hon njöt snart på sitt eget lilla sätt. Hon lägger sig ner och rullar över på rygg och sedan ålar hon sig fram genom gräset och n j u t e r.

Efter ett tag börjar grabbarna H retas med henne och hon ställer upp och låter sig retas.

Hugo tittar storögt på hur Humpe gapar och skriker på Krizzi och bjuder upp till lek med hopp och skutt. Och Krizzi jagar efter honom med viftande svans utan att nå fram.

Efter ett par gånger vågar Hugo göra likadant och hon skuttar efter honom också. Så blir han tuffare och tuffare och till slut retar dom gemensamt henne från varsitt håll och hon jagar glatt efter dom, än det ena hållet och än det andra. Det är tre glada hundar vi kommer in med på vandrarhemmet och packar upp vår packning. Solen skiner genom fönstren och vi tillagar svart trumpetsvamp som vi köpt på torget i Eskilstuna för en spottstyver och äter på smörgås medan vi väntar på det övriga gänget som ska komma.

På kvällen när alla kommit och höstmörkret fallit över oss tänder vi grillarna utanför vårt hus som vi gemensamt bebor och medan elden flammar upp och sedan falnar till glöd och blir grillfärdig leker vi lekar med hjälp av våra hundar. Att tre hundar, på tid, får hämta tre saker var, utlagda på gräsmattan och apportera dom till laget som står på startlinjen, var en av tävlingarna. Vårt lag vann! En av både Humpes och Krizzis älsklingsmoment ju!

Grilldofter och glada röster fyllde den svarta oktobernatten.

Kvällen blev dock inte alltför sen eftersom tidig morgon väntade nästa dag.

På lördagen var det Tid för Skogen.

Alla hundar skulle spåra. Humpe och Krizzi fick varsitt spår och dom gjorde verkligen kanonspår bägge två.
Dagen var underbar och både fika och lunch förtärdes i skogen.

Väl ”hemma” igen fick vi ett par timmars vila innan jubileumsfesten drog igång.
Och det var fest vill jag lova…..Underbar carteringmat och god dryck. Bea hade bakat en underbar marängtårta och även denna kväll fick vi ”leka” i hundens tecken.

 Herrarna fick pröva på att använda klickermetoden. 5 herrar åt gången fick planera önskat mål med sin träning och välja ut en partner att pröva det på. Partnern visste alltså ingenting om vad som förväntades när övningen satte igång. Det blev mycket skratt och tjo och tjim.
Det var mycket oskyldiga saker som att få ett glas öl påfyllt eller att motparterna skulle gå runt bordet o.dyl. Men inget var för enkelt – men det var mycket ROLIGT.

En annan tävling var musikfrågesport med hundtema. Då stod feststämningen så högt i tak så det var nästan omöjligt att höra musiken genom allt sorl (tjo och tjim alltså). Männen i församlingen hade verkligen sluppit loss efter klickerträningen och tyckte sig klara ALLT (hihi).

Festkvällen avslutades inte så tidigt som föregående kväll kan påpekas och söndagens frukost blev något förskjuten.

Söndagen som var vikt åt lydnadsträning tillbringades således på Eskilstunas Brukshundklubb och instruktören var en man med lång hunderfarenhet, Nils-Göran Larsson, Tjänstehundsansvarig, instruktör och bruksdomare på Eskilstuna Brukshundklubb. Schäfer hade han själv och han visade upp sin vackra och duktiga hund i varje moment han pratade om.
Vi gick väl igenom varenda moment i Appellklassen under timmarna på appellplanen. Det blev en massa nyttigt nötande där i höstsolens sken. Och roligt var det också för ovanlighetens skull (när det gäller nötandet alltså). Humpe gjorde framsteg och till och med platsliggningen gick bra efter en lång tids uppehåll i den träningen.
 

Vinden blåste kall denna första – om än soliga - oktoberhelg, men det var ett gäng nöjda boxertränare som pustade ut i den hemtrevliga  klubbstugan till en sista måltid med gänget.

Så var det dags för uppbrott och låååång resa hemåt i västerled. Familjen Klintman skulle resa ännu längre och som vanligt kändes det tråkigt att pussa adjö till Broder Hugo och krama om hans matte och husse. Det blir inte så ofta vi ses med dom långa avstånden.

Det var ett trevligt 20-årsjubileum och känslan att vi hade träffat nya vänner med samma intresse: hundar/Boxrar, den är outstanding. Nu så här efteråt har vi chansen att träffas på kennelns egna lilla FaceBookgrupp och fortsätta att njuta av våra älskade hundars släktingar och alla deras upptåg. Är man kär i en (eller flera) Boxer så är man, då är det bra att ha kontakt med släkten......!

8/11
Harmoni och Dramatik
Helgen - det var harmoni det - eller harmoni och harmoni alltså, njutbart var det i alla fall.

Lördagsmorgonen lät jag mina hundar övertala mig att masa mig upp när det just bestämt sig för att bli gryning. Dom var hungriga, och jag var inte speciellt trött eftersom det inte hade blivit så sent kvällen innan.
Efter frukost lastar jag in dom 2 i bilen och drar iväg ut till skogen. Till den skogen där jag har varit spårläggare på klubbens senaste spårtävlingar. Elitspåret för ett par veckor sen har jag mycket bra koll på och hade bestämt mig för länge sen att se om mina hundar skulle klara ett elitspår.
Grynigen har inte mer än nödtorftigt gått över när jag travar iväg bort i skogen med mina hundar snopna sitter kvar i bilen. Rimfrosten frasar under fötterna och solen lyser blekt på grantopparna omkring mig. På vattenpölarna ligger tunn is.
Ett elitspår är 1500 meter. Just det här spåret ligger i mycket kuperad terräng   med backar upp och ner, över mossar och kärr genom täta busksnår och utmed branta stup. 8 apporter lägger jag ut i spåret där jag går

40 minuter senare är jag tillbaka till bilen och släpper ut mina orastade hundar. Fika har jag med mig i en termosmugg och vi går ut i den numera tomma kohagen. Hundarna stormar runt och leker och uträttar alla sina behov.

Sen tar jag ut en och en av hundarna och går spåret igen. Först Humpe och sedan Krizzi. Och tänk att bägge hundarna klarade det hur bra som helst. Kanske var Humpe lite slarvig vid någon apport men i stort sett markerade han alla apporter och snurrade inte bort sig någonstans i spåret.

Mot slutet av Krizzis spår känner jag av den tuffa motionen jag fått.. Klockan har hunnit gått till långt över lunch när jag packar in oss i bilen igen och det är dags för mig att göra mig klar för lite människonöje och födelsedagsbjudning.

Söndagsförmiddagen träffas vi ett gäng boxerägare i skogen utanför Karlstad. Ett trevligt gäng som känner varandra efter flera års boxerägande.

Den stora attraktionen denna dag var dom två små boxersystrarna Mira och Svea 10 veckor och deras mamma Maja. Humpe var verkligen LYCKLIG över att träffa dom små liven.

Spåren till mina bägge hundar var inte lika långa denna dag. Och bägge hundarna snurrade runt i spåret på samma ställe och både Humpe och Krizzi behövde ha hjälp att gå vidare vid ett par ställen. Senare kommer en annan klubbmedlem åkandes till vår möterplats med sina golden retrievrar och talar om att hon lagt blodspår PRECIS där jag lagt mitt spår. Aha! Det är därför att Humpe stått och slickat på marken, Föståss!

Innan vi åker hem får Humpe för första gången pröva på ett riktigt frispår med matte liggandes i slutändan. Det gick urbra. Han var tydligen MYCKET noggrann i vinkeln.

Efter 4 timmar åkte vi hem straxt innan skymningen för att jag återigen skulle göra mig ordning för människoumgänge och födelsedasbjudning.

Så långt Harmoni nu till Dramatiken

På veterinärsklinikens reception hakar det upp sig. Klockan är mycket. Det är för sent att nå fram till försäkringsbolaget. Den nya tjejen känner mig inte och svetten börjar snart drypa i pannan på mig. Bortifrån operationsavdelningen hör jag en mycket välkänd stämma skälla och förtvivelyla. Jag försöker blidga den bestämda sköterskan: ”Hör den gråtande boxern!” säger jag, utan framgång. Jag får vänta tills någon välbekant sköterska kommer och lugnande säger till henne att det är helt OK. Jag kan få hämta min hund.

3 hela timmar har gått sen jag lämnade in henne genom svängdörrarna när hon nu äntligen kommer svansviftande ut till mig igen......

Jag hade släppt ut Krizzi och Humpe ur bilen för lunchrastning. Hopp och lek och behovsuträttning. Så plötsligt händer något med Krizzi! Hon har något som fastnat i munnen. Hon försöker få ut det med tassarna och hon försöker stryka ut det i mossan och blir bara mer och mer förtvivlad. Jag försöker hjälpa henne. Men hittar inget där. Hon är verkligen Förtvivlad och skriker! Jag är ju TVUNGEN att lösa hennes bekymmer.

Jag tvingar upp hennes mun och ser då att en av hennes stora epilider (ofarliga tumörer som växer ut i tandköttet – vanligt hos boxrar) har svällt upp och glider in mellan hennes allra bakersta kindtänder vid käkleden. Jag kan få ut utväxten på utsidan av tänderna men så fort jag släpper den så slickar sig Krizzi om munnen och då glider den in igen och hon hugger sig alltså inuti munnen. Hon skriker och blodet rinner. Jag är tvungen att hela tiden hålla undan tumören med ett finger.

Dubbelböjd börjar jag den långa promenaden tillbaka till bilen med Humpe i koppel och med ett finger inne i Krizzis mun. Jag sätter mig i mossan och med en hand ringer jag till mitt jobb och ber dom ordna med mitt eftermiddagsschema och sen tar vi oss in i bilen med Krizzi i passagerarsätet bredvid mig och så kör jag med en hand inne i Krizzis mun och den andra på ratten/ växelspaken/ blinkersspaken eller allt annat som behövs för att köra bilen till veterinärkliniken.

Där lyckas jag lirka ut den skräckslagna Krizzi ur bilen med bloddroppande mun och med en hushållspappersrulle under armen tar vi oss in till receptionen.

Under veterinärväntan, undersökning, blodprovstagning och operationsväntning sitter jag med fingret inne i Krizzis mun. Som tur är slappnar hon alltmer av när jag sitter med henne mellan mina knän och håller hennes huvud med händerna och håller undan tumören med mitt finger – Tuggandet är ju en bitreflex som hon inte kan göra något åt

Efter Två timmar tar dom in henne på operation för att operera bort dom eländiga epiliderna och jag tar äntligen ut mitt pekfinger ur hennes mun och kan slänga alla blodiga papper och kompresser. Min lilla gumman kastar långa blickar efter mig när hon går in genom svängdörrarna, men jag tror att hon känner samma lättnad som jag gör.

Fingret är alldeles skrynkligt efter sin långvariga uppgift inne i hennes mun.

Nu ligger hon här bredvid mig i soffan och hon mår bra, är glad och betydligt mer nöjd med rensat tandkött – ÄNTLIGEN kommer hon att kunna tugga på sina älskade tuggisar igen.

5/11
Humpe ÄLSKAR alla barn – eller rättare sagt Humpe HAR älskat alla barn. Han är otroligt intresserad av alla barn. Det har med storleken att göra och det har med rösterna att göra. Små barn i sittvagn blir han fascinerat förhäxad av och liggvagnar kan han bli stående tittande på.

Tyvärr har vi väldigt få barn involverade i våra liv, Humpe och jag. Släkten bor i Stockholm, där är åldersspannet på barnen från 10 månader till 13 år. Perfekt, men Humpe träffar dom ALLDELES för sällan. Han blir helt galen när han träffar dom och det tar flera timmar tills han lugnar ner sig så han kan vara lös i samma rum som dom.

Och för att inte tala om hur det är att träffa barn utomhus. Främmande barn, som går omkring och är intressanta, roliga, gulliga, godissmakande och framförallt SPÄNNANDE i Humpe-kalvs ögon. Att barnen tycker att Humpe är ett stort, skrämmande, läskigt och oförutsägbart vilddjur i deras ögon har han inte en aning om –FÖRRÄN alla börjar bete sig så konstigt runt honom. Barnen blir rädda när han hoppar upp och försöker pussa dom på munnen.  Barnens föräldrar ser rädda ut och gör sig klara att skydda sina barn. Matten håller hårt i kopplet och ryter åt honom att sitta. Själv fattar han INGENTING och blir så där okontaktbar som bara Humpe kan bli.

Någon gång har det gått så långt att han vält ett barn som kramat honom hårt först och sen när han skulle besvara kärlekshandlingen med en puss så ramlade barnet baklänges och stor uppståndelse utbröt (har jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg 17/5 i år). Ett par gånger sedan dess har barn som hälsat på honom blivit rädda för hans (överdrivet) glädjefulla mottagande.

Jag har hela tiden insett att det här är ett svårt kapitel i uppfostran av min yvige pojk. Och nu ser jag dom negativa resultaten av det. Humpe har blivit MISSTÄNKSAM mot barn. Det räcker att vi möter barn på trottoaren så blir han som förhäxad.. Han kan inte släppa dom med blicken och han vänder sig om efter dom som om dom skulle förfölja honom. Och nu har jag t.o.m hört honom morra och resa raggen lite smått vid möte.

Eftersom han är i nån slags spökålder nu så har jag inte gjort så stor affär av det, men jag inser ju att jag måste snabbt som ögat ta tag i problemet – MEN JAG VET INTE HUR!

Vart kan jag hitta barn som tåligt låter sig bettittas och bepussas av min kalv till hund och som inte blir rädd för att bli omkullputtad och slickad i ansiktet (det är ju ingenting jag uppmuntrar men mina bannor av honom i det läget är sämre för utvecklingen tror jag). Var i hela världen finns dessa ungar och hur ska man komma i kontakt med dom?

Det kryllar av ungar på gårdarna runt där Hanna bor men Humpe är ju inte på den gården när barnen är ute och leker. Och då har han dessutom dom andra hundarna med sig som gör det OMÖJLIGT för Hanna eller för mig att låta en vettig hälsningscermoni bli av. Inte minst för att man inte orkar hålla den massiva hundenergin som dom tre hundarna utgör – dom väger ju sammanlagt c:a 60 kg och är inte direkt väldirigerade ;-). Krizzi t.ex tycker ju inte om barn som hon inte känner, men hon går undan om hon kan. Gaia tycker om barn och vill hälsa. Vad som händer om Humpe nu börjar morra och resa ragg och försöker stirra ut barnet för att sen ta ett hopp emot det för att förekomma, vet inte jag. Sen är det väl så att dom barnen som så spontant kommer fram till en vilt främmande hund och ska pussas har nog lite problem med att hålla distansen över huvudtaget och då blir det både unge och hundar som man ska försöka dirigera så att det blir bra.

HJÄLP! Det här är (ev.) ett problem – Ge mig gärna vettiga förslag!

2/11
Jag vet inte om det kan kallas för självdisciplin, men har jag bestämt för något så har jag ett inre tvång att genomföra det. Däremot har jag svårt att bara falla för bökiga infall som jag inte är förberedd på. Ibland är denna trångsynthet av godo. Igår till exempel.

Jag har måndagskvällarna inbokade för hundträning. Då träffas folket med tävlingsambitioner på Karlstads Brukshundklubb för att träna tillsammans – om man tycker sig behöva hjälp av någondera slag i sin träning.
Det är ingen föranmälan, utan det är bara att dyka upp halv sju.

Sen ett halvår har vi varit gruppen trogen med anledning av våra bristande framgångar, Humpe och jag.

Vi i gruppen har t.o.m. fått förnämlig proffscoating av Gittan Åsbom från Karlskoga vissa av våra måndagkvällar nu under hösten och jag brukar tycka att det är roligt att åka dit – och det tycker även lille prinsen. Alltid har man sett och förstått något som man har hjälp av.

Men under gårdagen kände jag hur motståndet vällde upp genom mig.
Jag var så deppig över motgångarna vi stött på den sista tiden. Jag kände mig värdelös och totalt misslyckad som hundägare- och framförallt som hundtränare. Framtiden för Humpe kändes som förutbestämt att bli soffpotatis. Både han och jag skulle bli mer harmoniska då, tyckte och tänkte jag igår, efter nederlaget i sökskogen 2 veckor på raken.

Jag tänkte att jag inte orkade ta mer tillrättavisningar som jag inte skulle klara av – jag vet ju så väl hur det SKA SE UT, men jag får ju inte till det…..

Men problemet var ju att jag sagt till några vänner att vi skulle ses på måndagkväll. SAMT (och mycket viktigare:) att jag innerst inne verkligen inte trodde att Humpe skulle bli så HARMONISK som soffpotatis som jag tankekonstruerat för mig. 
 

Alltså – Jag bestämmer mig för att jag åker till klubben ändå, deltar i planeringen av kvällen och försöker finna någon slags överkomlig väg för Humpe och mig att aktivera oss UTAN att hamna i känd låsning.

Sagt och gjort. Snabbt hem från jobbet äta, byta om och tina GOD korv och stycka upp i småbitar som extra god belöning och så slänga in hundarna i bilen igen och dra iväg i mörkret och kylan.

Det trogna gänget stod redan samlat på p-platsen trots att klockan ännu var några minuter i halv sju. Dom andra stackarna som också kom flängande nästan direkt från jobbet hann nätt och jämt släntra efter flocken när den med bestämda steg styrde ut på den dåligt upplysta appellplanen.
 

Jag hade fullt sjå att tänka ut vilka övningar som skulle passa för mina mycket bestämda syften medan jag försökte hänga med i svängarna.

HUMPE OCH JAG var överskriften och ROLIGT ROLIGT var underskriften

Jobbet skulle föra oss samman – alltså skulle jag
*inte träna Framförgående för där ska hunden klara av att GÅ UT FRÅN FÖRAREN

Jag skulle
*inte träna Platsliggning eftersom jag då skulle tvinga ner min motsträviga hund i frostigt gräs (som han inte är så förtjust i) och LÄMNA honom där i den otäcka positionen.

Bestämde mig för att träna
*Positionsförflyttningar,
*korta Kontaktövningar med fritt följ.
*Apportering, och ev. snabba Lägganden.

Som belöning skulle han få göra roliga saker på agilityplanen, roliga små övningar OCH sist men inte minst:
*Budföring – Humpes SuperÖvning som han älskar och som han kan nästan felfritt (Det finns ALLTID anledning att bli bättre!)

Vi intog ett eget hörn på appellplanen, jag tog av mig mina glasögon och började med våra korta, korta små övningar. Massor av belöningar och massor av beröm. Godis och lek och uppmuntrande tillrop. Humpe blev gladare och gladare och piggare och piggare och aldrig att vi körde en övning så länge att han började krokna.
Bollar, med och utan pip, med och utan snören, kampleksaker, korv, torkad blodpudding – allt fanns i fickorna på min träningsväst och kom till användning.
Sen belönades han med agilitytunnlar och -slalom och låga –hinder. Så dammade vi av en ”gammal” cirkuskonst vi tagit efter från Eivor och Nora: att gå i en åtta mellan mina ben – den kom han ihåg och blev glad av.

Till slut fick jag så hjälp av Liselott mfl att göra en riktig Budföring.
Den gjorde han med den äran.
Han ÄLSKAR att flänga där mellan matte och mottagaren c:a 30 meter bort. Han faller in i fotposition utan att tveka och han inväntar kommandot ”Marsch” innan han ger sig av till den andre.

Mattes hjärta blir stort och varmt när jag ser hon där borta hos mottagaren där han sitter så fint. Han lutar sig mot hennes ben och tittar henne tryggt i ögonen och inväntar kommandot ”Marsch” tillbaka till mig. <3.

Nu var min Humpeprins trött i lillhjärnan och hade egentligen ingenting emot att få gå in i bilen och vila huvudet lite hos Krizzi. Men då tog jag mig för med att ta ut Krizzi istället, och tillsammans med henne fick han så göra en Platsliggning som trots det frostnupna gräset gick att genomföra utan gnäll från varken honom eller mig.
Krizzi ÄLSKAR att köra lydnad, speciellt när Humpe ser på och hon fick gå några vändor framför hans nos. Han satt blinkande av trötthet och rapande av all korv han fått och orkade väl egentligen inte så mycket mer. Då hade vi hållit på i en timme.

Den kvällen var det en nöjd matte som kom hem efter hundträningen. Tårarna hade torkat och ledsenheten hade bytts ut mot nöjdhet, uppgivenhet bytts mot hoppfullhet

och jag hade börjat fundera på vad jag skulle ha för andra kuddar i soffan istället för Humpe Folkesson J

När jag fick min första hund var jag bara 12 år gammal. Jag fick en Boxerhane av mina älskade föräldrar. Just då var dom MYCKET älskade, för hund det hade jag tjatat om under dom 12 år jag funnits till. Idag kan jag ju undra hur dom tänkte! Om jag skulle ge min imaginära 12-åriga dotter en hund – inte skulle det bli en Boxerhane!

Sen den dagen har jag ”nedkommit” med 4 Boxertikar och en Mopstik – om detta går att läsa på andra ställen på denna hemsida –

Och nu sitter jag med min andra Boxerhane. När den förra Boxerhanen var 2 år och lite till, visste jag INTE ETT DUGG hur hundar fungerade.

Ett exempel: Min kompis övertalades (av mig) tidigt att låna en grannes Schäferhane i samma ålder som min Buck. King hette den vackra schäfern. Buck och King intog Världen med oss flickungar på släp. Det gick bra – märkligt nog (säger jag idag), utom en gång – Vi hade lånat med oss King, gått långa vägen till stationen och lokaltåget. Tagit tåget dom två milen ut till ändstationen och gått den långa vägen från stationen till familjens fritidshus i skogen.

Jag tror inte att vi skulle vara där mer än ett antal timmar under dagen – för att låna King över natten tror jag aldrig var aktuellt (det var märkligt nog att någon kunde låta en liten späd 14 åring få ta ut sin schäfer på dagslånga äventyr tillsammans med en Boxerhane).

Men under dagen i skogen blev det ju dags att utfodra våra stora hundar. Sånt tycker ju små tjejer är kul. Vi hällde upp mat till bägge hundarna i SAMMA SKÅL!!! Dom var ju sååå gooooda vänner Buck och King, så det var ju självklart att dom skulle äta TILLSAMMANS!

VAD TROR NI HÄNDE????

Yes! Ett vilt sjurungandes SLAGSMÅL blev det! - FASA! - Två galet arga hanhundar av storlek större i ett VILT slagsmål i rummet på en liten, liten stuga + 2 fjortonåriga, taniga tjejer. Inte vet jag hur vi redde upp det som hände. CHOCKAD vart jag i alla fall! Minns fortfarande scenen framför mina ögon. Och jag vill inte minnas att vi någonsin tog ut King igen på promenader, men vi måste ju ha tagit oss hem med promenader och lokaltågsresor och ännu mer promenader. Inte vet jag heller om vi berättade för Kings husse vad hans hund varit med om. Jag minns bara Skräcken!

Idag vet jag MYCKET mer om hur hundar fungerar – och som sagt: aldrig att jag skulle ge min dotter en Boxerhane.

Humpe är en snäll pojke (och det måste Buck ha varit också för det var ju en långt gången provokation dom utsattes för Buck och King, måste man ju säga).

Det finns andra saker jag har svårt att förlika mig med hos min Humpe.

Han lever i sin egna lilla värld. Jag vet att jag har varit med och skapat den, men jag vet inte hur jag skulle ha kunnat undgå det.

• Det hänger på kontakten
• Och det hänger på mitt tålamod

Bägge två är en bristvara.

• Ifråga om kontakten kan jag se ett (säger 1) förslag på förbättring och det är att jag skaffar linser eller låter operera mina ögon sa jag kan skippa glasögonen. Jag tror att hundar glider undan med blicken när dom inte kan se rakt in i en människas ögon. Hundar är extremt lyhörda för kroppshållning och blickar. Det är det dom kommunicerar med varandra med. Först avläser dom sina flockmedlemmars blickfång sen läser dom in kroppsspråk och slutligen korrelerar dom det till dom känslodofter som kompisarna sänder ut. Mellan Humpe och mig skiter det sig på första punkten. Glasögonen är ett hinder – jag tror han VILL se mina ögon, men gör det inte. Det blänker det är glasögonbågar ivägen och matte tittar inte tillbaka (enl. order från andra hundtränare ska påpekas)

• Mitt tålamod är Jag! Dvs Tålamodet Äger Mig inte tvärtom!. Det bara BLIXTRAR till. Har det ändrats med åren???? Vet ej. Jag finner anledning (alltså möjlighet…) att vara klok och tålmodig en gång/två gånger och kanske tre gånger, men så plötsligt – PANG! Så ryter jag och fräser till min dövörade unghund – som naturligtvis reagerar omedelbart med att hålla sig på sin kant. Han rymmer inte nödvändigtvis, men kanske försätter sig i ännu mera okontaktbart tillstånd.

Vad - utom piller - kan få mitt tålamod att öka?

Kunskap, förstås.

Hjälp att se vad som brister och finna alternativ till mina explosiva reaktioner

Han hör mig ju inte och jag har alltid fått vara övertydlig när jag behöver nå honom.

Hur ska jag få honom att lyssna utan att ta till brösttoner?

Ja Suck och åter Suck.

Kräftgång – känns det som just nu –

29/10
Vi leker med bollen, min lille plutt och jag. I skogen går vi alla tre, på väg till arbetet. Vi känner oss lite nyvakna. Dagen är ny. Krizzi lunkar på hackihäl bakom mig. Det är så vackert i skogen på berget. Rådjursdofterna står täta runt oss, det märker jag jag på mina älsklingars nosar som då och då – liksom av en magnet – dras iväg åt ett och samma håll och det är inte svårt att se hur vittringsstråken drar fram i bergsskrevorna och mellan busksnåren.

Humpes roliga boll är en gammal snörboll som letats fram ur gömmorna. Han ÄLSKAR snörbollar. Oftast bär han u snöret, hoppar och skuttar och dänger bollen i sina egna länder och triggar sig själv. Annars bär han i bollen och springer i högsta fart över stock och sten, jagad av sig själv och sin egen livsglädje.

Rätt som det är kommer han och buttar på mig med bollen för att jag ska delta i kampen. Han tilldelar mig antingen bollen så att han får äran att hålla i handtaget i en tuff dragkamp, eller så kommer han med bollen i munnen och stryker snöret över min hand. Då ökar mina chanser att vinna dragkampen – vilket jag sällan utnyttjar. Jag låter honom oftast vinna och bejublar hans vinst. Han är inte född att kampa, min lilla älskling, snarare tvärtom – Hans stränga(och rättvisa förstås) farmor Kola och hans likaledes stränga fostermor, Krizzi, fostrade och tuktade sina små arvtagare med övertydlig inriktning: ”Ingen sätter sig upp mot den äldre generationen, Så Det Så!!!”

”Nähäpp!” sa Humpe och fortsatte att vara glad-. Inga `Bad Feelings´ där inte. Men resultatet blir en liten `mildmunnad´liten pôjk som snällt finner sig i givna order.

Då blir det mattes uppgift att lära honom att `srida för sin sak´

Så ser morgonprommenaden så långt. Det är en ljuvlig morgon och snart är vi tillbaka till bilen och färden ska gå vidare till våra olika värv. Jag till jobb och Krizzi/Humpe till sin dagisverksamhet.... men så kommer han skuttande ifatt mig med sin boll i munnen ...men...SNÖRET! Vart är snöret? Hm... bollen är av låg kvalitet. Köpt på en billighetsaffär. Undanstoppad i gömmornaför att bättre leksaker kommit till. Men nu upphittad och avdammad och tagen i bruk till vardags – på morgonprommisar t.ex. Att snöret lämnat sin uppgift är alltså inget konstigt, bara tråkigt för lekens skull – han hade så kul med sin kampleksak.

Men jag tar bollen när han erbjuder mig med den, men istället för att kasta den, som han förväntar sig beordrar jag honom att ”Leta snöret”. Och Humpe skuttar tillbaka i sina egna fotspår och letar. Han ser så målmedveten ut. Krizzi dras med i hans entusiasm och börjar också snusa runt i blåbärsriset. Han letar och letar allt längre bort....och så tar han upp något i sin mun och kommer till mig. Under hans läppar ser jag så det lilla, svarta, smala snöret som har suttit fast i hans älskade boll och han lägger det i min hand. Mattes hjärta sväller av stolthet och kärlek.

Vilken duktig liten Pojk jag har

Byteshandlen har gett resultat. Det är inte bara dom där tofflorna dom kastar sig över bägge två, när jag släpper in dom lägenheten när vi varit ute och dom står där med varsin i sina munnar och vill ge mig. Man kan ju faktiskt ha någon praktisk nytta av denna kunskap, även om ett bollsnöre inte kan räknas till det mest nyttiga.

	Hm...få se nu, vad var det jag skulle göra med rullen nu igen?????

Knipsök 25/10

Lite missnöjd tar jag min självsvåldige Boxerherre tillbaka till bilen i kopplat tillstånd.

”Varför skulle det bli så här nu då?” tänker jag. Det var ju så länge sen vi körde sök och han var ju så taggad.
 

Mörkret hade börjat ta över och kylan började krypa sig på. Kvällarna kommer allt tidigare nu. Det var ju tur att vi hade tagit oss för med en liten söksväng ändå lite spontant så. Egentligen hade ingen av oss tid men eftersom vi bara var tre stycken så skulle vi ändå kunna hinna köra alla innan mörkret var kompakt.
 

De andra två jobbade målmedvetet på den nivån som just deras hundar behövde och det kändes som om insikten höjts hos bägge.

Och nu hade Humpe fått göra sin sökvända. Mitt mål var att återgå till popupper där figuranterna visar sig en kort sekund för att rikta upp lillgossen så han gjorde långa raka skick – såna han var så duktig på i början av sommaren. Nu hade han börjat slarva och det var dags att ändra på det……

Men vad var det som hände?  Hans långa raka skick avslutades med strul på markeringarna. Han stannade vid varenda vattenpöl och varenda liten rännil som kom i hans väg för att dricka vatten och vid två tillfällen hade han sprungit tillbaka till figuranten med rullen (!) efter att han druckit vatten, istället för att komma med rullen till mig för att föra mig tillbaka till figuranten.

Jo, vi hade tränat för lite vid vattendrag, det erkännes, men måste han ÖVERDRIVA så?

Och sista figgen som bara fick en puss, utan att han tog någon rulle alls???? Vad är detta?

Således: Jag kopplar honom och går snöpligt tillbaka till bilen utan påvis och utan gruppens jubel med godis och klappar.
Han protesterar lite lamt. Kastar blickar över axeln och stretar emot lite lätt och förstår väl efterhand att matte INTE ska ge honom en ny chans på sista skicket.

Väl framme vid bilen efter sittning och genomgång med varm choklad och medhavd macka då vi försöker reda ut vad som hänt och varför.
Det var LÄNGE sen vi körde sök, men han väl klarat längre uppehåll än detta – verkligen!
Var jag för sträng eller? Men jag var ju jublande glad och GOD när han gjorde rätt på NÄST SISTA skicket efter tillrättavisningen.
Var han bara nonchalant mot sin matte?
Och varför drack han så mycket VATTEN?

Jag fattade banne mig ingenting….

–         f ö r r ä n .....

…… jag skulle sätta mig i bilen och vi skulle åka hem, var och en till sitt.

Jag landade på ett par tomma påsar i förarsätet. Vad var det för påsar? Jo där låg en tom Frolicpåse och en annan tom påse…. Gaias matpåse var det ju och .......det var den ANDRA Frolicpåsen än den jag tagit sökgodis ur – och nu var den TOM!!!!

Humpe (och ev Krizzi) hade alltså hoppat fram i framsätet och upptäckt att jag inte hade skjutit tillbaka lådan under passagerarsätet där jag brukar ha hundmat och  -godis för alla eventualiteter. Och nu var dom LÄNSADE!!!
Suck! - att dom aldrig LÄÄÄÄÄR sig (eller jag rättare sagt)

Svar: Nej det var inte FÖR länge sen vi körde sök

Nej jag var inte FÖR sträng

Nej han var inte nonchalant, han var äkta TÖRSTIG

OCH - Jo, han hade förmodligen MAGKNIP också för på vägen tillbaka till bilen bajsar han för andra gången på ett kort tag och då har han diarré (är det månne rätt åt honom   )

Nu måste vi snaaaart köra ett nytt sök så vi får ta igen denna gång ......

En äldre dam jag känner i mitt bostadsområde hade en fin gammal Golden Retrievertik. Damen ÄLSKADE verkligen sin hund. Hon gjorde inget annat än talade om hur mycket hon älskade den. Hon berättade historier om hur tillgiven och trogen den var och damen förstärkte sin historier genom att frikostigt dela ut hela Frolicar till både sin egen hund och min (mina) under tiden hon berättade (jag försökte finkänsligt och utan framgång instruera henne om att mina hundar gott kunde nöja sig med en 6-dels Frolic). 

Samtalen slutade ALLTID med att damen grät. Hon grät över att hon en dag skulle mista sin underbara vän. Ingen tröst hjälpte.

Tiken åldrades alltmer och sorgen över det förestående avskedet blev mer och mer intensivt. Vi, hundägande grannar, fick höra hur ensam damen skulle bli och vad meningslöst livet skulle te sig för den kärleksfulla damen, den sorgliga dag när hennes bästa vän skulle lämna jordelivet. Minsta lilla krämpa hos den nu överåldriga hunden blev noga analyserad och ventilerad.

Vi försökte trösta, vi försökte finna naturliga förklaringar och lösningar

- och vi tittade med förfäran på våra egna små älsklingar och undrade vad det var för fel på VÅR relation med våra hundar – var vi inte kärleksfulla nog, känslokalla kanske, var vår Frolicminimala gemenskap inte God nog?

Jag tror vi alla bävade för den dag då det obevekliga skulle inträffa. När den fina gamla hunden behövde ha hjälp att sluta sina dagar. Vem skulle få ta tag i det och vad skulle göras och hur skulle matten orka med den verkliga förlusten och inte bara tanken.

Det blev så att man till slut tog andra vägar på sina hundpromenader och man försökte undvika risken att möta damen och hennes hund för ämnet blev alltmer överskuggande och tårarna började trilla redan innan första ordet hade nämnts. Samtalen blev alltid långa och bredvid stod objektet med viftande svans och mumsade på sin obligatoriska Frolic – förmodligen intill leda van vid spekulationerna runt hennes framtida död.

Man skildes ju alltid åt  i en känsla att man inget kunde göra och att livet är orättvist (varför då? Ska inte ALLA dö???). Ens egna unga (i jämförelse) Boxrar (och Mops) skuttade strax glatt vidare, stärkt av en energigivande Frolic och samvetet högg en i sidan över att man var lycklig för dom.

Nu har det gått många år. Hunden är död. Damen har bytt ut sin trogna ledsagare till en rullator. Hon pratar fortfarande med allt och alla och kan visserligen klämma fram en tår lite då och då, men skräcken för det obevekliga är över. Tårarna nu handlar om en svunnen tid som jag tror hon gläds över – när hennes älskade vän fortfarande levde.

Nån gammal torr Frolicbit kan hon ibland leta fram i sin kappficka när vi kommer nära nog för att nuvarande Boxrar ska få hälsa.

Vad synd att så många år skuggades av något ofrånkomligt och allomstädes medvetet och i högsta grad närvarande. Själv försöker jag intala mig att nu är nu och en vacker dag får jag väl ta det där andra som ändå måste komma. Under årens lopp har jag stött på många människor som älskar hundar, men aldrig skaffat sig någon ny när den första hunden dog för många år sen. Skälet har alltför ofta varit att själva förlusten är så smärtsam så anknytningen till en ny hund skulle överskuggas av den framtida förlusten .

Tänk vad många år av glädje dom förnekar sig…..

Jag kan sucka av övermättnad till och från när jag försöker lotsa fram mina vilda hundar mellan klungor av hundar, katter, barn och konstiga killar i vita munkjackor med uppfällda huvor.

Varför har jag gett mig in på detta? undrar jag titt som tätt.

Men ute på en stig i skogen med läckra trattkantareller runt fötterna och hundarna lekandes med varandra i vida cirklar och solen som fortfarande värmer upp ångande dofter av mossa och tallbarr, då är hundägandet outstanding! Eller när man vaknar av en försiktig puss på munnen av en boxernos som insett att klockan är slagen och klockradion har hunnit gå så många minuter att matte egentligen skulle stå på sina ben nu. Eller hur en stor, mjuk boxerkropp sakta glider in mellan mig och min laptop där jag sitter i soffan och försöker hinna med att surfa runt på alla sidor jag föresatt mig, och trycker upp sitt mjuka öra mot min mun så att jag ska pussa och gosa med det på mitt sätt, på vårt lilla speciella sätt….. Det finns inget bättre!

Men varför ska just min granne skaffa hund igen (alltså en granne i samma trappuppgång, inte goldendamen) och varför just en liten ettrig vit terrier. Igårkväll på kvällprommisen höll mina odjur på att bryta både ben och armar på mig när dom helt utan förvarning kastar sig in emellan två bilar som stod parkerade utmed trottoarkanten för att min granne kom gåendes där. Jag såg henne ovanför bilarna men i knähöjd hade hon med sig en ”Ny” liten stjärna på 7 år som hon tydligen tagit hand om. Det är säkert 10 år sen som hon hade en sist och den lilla vita (också överdrivet ettriga) tiken har nogsamt klått upp 4 av mina,  sammanlagt genom livet, 7 hundar. Krizzi är fortfarande bittert ilsken på vita små terriers – vilket hon nu övertydligt förmedlat vidare till Humpe. Som tur är har jag lämnat samma våningsplan och flyttat ner 2 trappor sedan den förra hunden. Vi slipper förhoppningsvis överraskningen av att vi ovetande samtidigt öppnar dörrarna och släpper ut våra älsklingar i trappen och den andres dräglande käftar.

Men hon kan väl också få uppleva glädjen och sällskapet nu när barnen hennes har flyttat hemifrån.

Två gånger var han försvunnen utom syn- och hörhåll innan han fick husarrest, Hundf**n!

Jag trodde att han var inne hos grannen och morrade igen, men senare, långt senare, när det är dags att åka hem från stugan, är det något han vill visa mig. Ute mitt på gräsmattan står han och nosar intensivt på något. Han kommer när jag ropar och springer före mig tillbaka till fläcken när jag frågar vad det var.

Där har han spytt – skalet efter ett par kräftor ligger där!

Rester efter fredagens kräftskiva? Knappast, dom är noga paketerade för att åka med in till stans sopsortering.

Men så går det upp för mig, att soppan vi kokade till söndagslunch innehöll ett par kräftor vars skal silades bort med grönsakerna och slängdes på komposten.

Komposten är hög – byggd för något år sen av lastpallar på högkant. För att komma in i den måste lilleplutt ta ett rejält hopp rakt upp. Värt mödan förstås, för där kan han hitta äggskal och en och annan godsak   – om man är asätare förstås – Jag måste memorera det varje gång jag kommer på honom i en äckel-ätar-episod!

Jag slänger normalt ingen tillagad mat på komposten, just för att det inte ska locka råttor men måste väl erkänna att soppsilet inte skulle få åka med in till stan och sopsorteras. Glömde att det var kräftskal med…..

Nu, dan efter, tycker jag att det var skönt att ”Råttan” – bara - rymde till komposten och att han inte var in till grannen och morrade som han ju gjort under sommaren några gånger (enligt grannen).

Synd att han inte kan prata, lellpôjken, för det kunde ha besparat oss den dystra minen på honom där han står bakom lås och bom på verandan när brorsan och morsan går runt och nosar i trädgården.:-((

Annars:

Vilken underbar helg min lille kronprins haft – och vi andra också.

Älskade brorsan Hugo kom uppåkandes från Landskrona till Karlstad för att tillbringa några dagar med sin bror.

När dom förenades på det stora fältet borta vid skogen var det idel glada miner.

Glatt springer dom iväg sida vid sida som dom gjort varje gång dom träffats sedan 7 månadersdagen. - Och som om dom aldrig gjort annat sen dom föddes den där dagen för 26 månader sen.

Min spenslige lille pojk! Brorsan har krallat på sig och visar upp fina, spelande muskler utan ett uns av fett och är ändå lika SNÄLL som Humpis. Humpe är mild och go och gör som alla säger (väluppfostrad skulle Krizzi säga) och detta gäller brorsan också.

Men nu är det ju ingen av dom som bestämmer över den andre. Till och med saker kan dom leka med, men då kommer det ofta ljud ur struparna och då är det genast någon matte eller husse där och plockar bort leksaken för att det inte ska gå över styr som kanske lätt händer även med så goda vänner.

Barska Krizzi får snällt vänta bakom gallergrind tills hon förstår att Hugo är här för att stanna några dagar. Hon vill så gärna fostra snorvalpar, både stora och små. Och för henne är ALLA snorvalpar. Och det är bara snorvalpen Humpe som hon är nöjd med, för honom har hon lagt ner mest tid på.

Hugo visar tydligen tillbörlig respekt så efterhand behövs inga gallergrindar dom emellan och skulle Krizzi dra upp läpparna mot Hugo så tränger sig Humpe omedelbart emellan, så är freden återställd.

Vi tvåbeningar har också haft en underbar helg. Kräftskiva som sagt. Trötta visserligen, efter lång färd från Skåne till Värmland respektive lång arbetsvecka, men ändå kräftsurpel och nattaspis i kräftlyktans sken till långt in på natta, med snack och skratt och återseendets glädje.

På lördagens förmiddag blir det besök på Alsters Herrgårds skördemarknad http://www.karlstad.se/alstersherrgardså bådehundbrorsor och mattar/husse får lite social träning och en massa godsaker inhandlade. Kolbullar, kaffe och wienerbröd förtär vi på stället och grönsakerna till fisksoppan inhandlas – riktigt närproducerat och färskt. Rykande goda ostar från både get och ko och mjukt tunnbröd som vi får VÄNTA på och som bränner genom påsen när vi bär den hem.

Jag hämtar Gaia inne i stan som får följa med ut till stugan. Brorsans brorsa har ju kommit från havet och honom måste hon ju träffa. Det är första gången som dom möts och Gaia blir mäkta förvånad när det inte är hennes riktige bror hon rusar fram till när dom möts i trädgården. Snart nog leker dom glada vilda leker runt, runt.

Eivor kommer frampå eftermiddagen med boxertjejen Nora som också får träffa både Hugo och Humpe. För Noras skull får hon leka med en i taget och det är mer än nog. Det går ganska vilt till i lilla lugna Lungvik. Maken till hundgap har väl aldrig hörts där ;-)

Krizzi, Humpe och Gaia får stå med huvudena mellan verandaspjälorna och se på medan grabben från havet och bruden från skogen dansar runt i vilda virvlar.

När Hanna kommer ut efter hon slutat sitt jobb äter vi fantastisk Trattkantarellpasta ute på verandan innan vi åker ut och går spåren med alla 5 hundarna som vi var iväg och la innan maten. Och hundarna somnar trötta och mer än nöjda innan mörkret har sänkt sig över slott och koja medan vi har ännu en myskväll tillsammans.

Klubbens stora agilitytävling lockar på söndagsförmiddagen för våra skånska vänner och vi åker dit en sväng. Massor av folk, hundar, bilar, husvagnar och husbilar i ett hav av lera.

Efter andra dan i rad med högintensiv agilitystämning kan man ju förstå att personalen (funktionärerna alltså) såg lite slitna ut. När dessutom hela första appellplanen var förvandlat till ett veritabelt LERHAV som parkering, så förstår man ju också att påfrestningen var maximal. Så dom flesta som rörde sig runt på området, irrade lerskodda upp till knäna med en vild (tävlingsnervös-), alternativt tom (funktionärs-), blick. Kanske var dom på väg någonstans men för oss föreföll det som om alla bara förflyttade sig oavbrutet hela tiden. Två parallella baner sysselsatte samtidigt mycket entusiastiska hundar, en i taget, under högtalarkommentarer som ekade över nejden. Roligt! Där blev vi kvar ett tag.

Fika i klubbstugan och en snabb hamburgerlunch innan vi åkte vidare ut i skogen för att rekonstruera fjolårets ENORMA kantarellskörd.

Årets skörd blev inte en fjärdedel av fjolårets ens en gång, men nu var tiden liden och det var dags att åka tillbaka till stugan och tillaga den förpreparerade fisksoppan innan skåningarna vände hemåt på sin långa färd. Solen tittar fram och ler sitt allra vackraste förhöstleende när vi äter den sista måltiden på verandan innan avskedskramandet tar vid. Så packar hela familjen in sig i den lilla Kycklinggula Seaten och styr ut från stugans lilla parkeringsplats. *vink vink*

Vilken trevlig helg vi haft <3

Humpes ögon håller på att falla ihop. Han vill inte ta apportbocken som jag räcker honom ovanför hans huvud där han sitter på klubbstugans veranda. Jag ber…. ”Jo, Humpe ta den här nu….” och han öppnar sömnigt munnen och tillåter mig att lägga in apportbocken mellan hans gnistrande tänder. Så sitter han stilla ett tag med halvslutna ögon med apportbocken stillaliggande i munnen. Inom mig jublar jag JAAAAAAA!!!!!! Humpe får godis, klappar och pussar. Han är trött för han har jobbat hårt

För 5 minuter sen hade Humpe aaaalllldddrrriiiggg haft någon apportbock i munnen samtidigt som han satt på sin lilla hundrumpa.

Vi håller på och tränar Tävlingsapportering och för just Humpe gäller det att förstå att man ska SITTA ner när man avlämnar apportbocken i avslutet av momentet.  Detta är inlärning enligt belöningsmetoden och vi belönar fram våra önskade resultat. Vad det gäller Humpe och mig så är det baklängeskedjning av hela Apporteringsmomentet som är aktuellt.

Han kan redan sitta i utgångsposition. Han kan sitta kvar på mitt kommando när jag slänger ut apportbocken och han kan vänta tills jag säger ”Apport” och då springer/skuttar han glatt ut till apportbocken och tar den i någorlunda fart och kommer gladeligen tillbaka till mig med den – men sen är det slut. ”Tvi” säger Humpe och släpper den framför mig eller står kvar med uppfodrande min och kräver att jag ska befria honom från träsaken i munnen och förläna honom gott GODIS.

Han har alltså aldrig lyckats med konststycket att BÅDE sitta OCH hålla sak i munnen…..

”Sitt!” rumpan ner och saken ut ur munnen – ”Apport” saken in i munnen och rumpan studsar upp. ”Sitt”  = saken ur! ”Apport” = rumpan upp! Tycks han tänka (eller tänka och tänka alltså…..;-)) Det kanske är som den där ni vet att ” både GÅ och TUGGA TUGGUMMI” – min lille Pojk ? !!!!

Nu ska vi sakta men säkert lära in avlämnadet av träapporten sittandet vid min sida på tävlingsledarens kommando. Innan dess ska alltså det ovannämnda läggas på bit för bit bakifrån och framåt.

Gittan kämpar på och försöker lära oss att belöna, belöna, belöna. – på rätt sätt och på rätt ställe. Med rätt intensitet. Och med överkomliga mål. Äntligen känns det som om Humpe och jag jobbar med hanterbara redskap – det känns rätt –

När jag går bort med min halvsovande boxerkille till bilen för en 5 minutersvila hinner han kissa en mindre sjö, vart nu all denna urin kom ifrån, han kissade ju på väg från bilen till träningen för c:a 10 minuter sen….. Så in i bilen och en kort rast/vila. Gruppkompisens schäfer får träna ingående på sin nivå under koncentrerade 5 minuter där vi bägge diskuterar och vrider och vänder på det som sker.

Snart nog är det Humpes tur igen. Han är på hugget och trippar glatt upp på verandan och vi börjar med att backa lite i  kedjningen – det går som smort och efter bara 5 gånger höjer jag svårighetsgraden – han hänger på min lille gubbe! Och nu är han minsann inte trött. Piggapigga boxerögon har full koll på vad matte vill och tiden med apportbocken i munnen och rumpa på golvet ökar och ökar.

Innan 5 minuter har gått sitter han vid min sida med ögonen fästade vid mina och med apportbocken fast i gapet.

YES!!!!! Lycka!

20/8

Vilken underbar sommar!

Vaba´?! Säger ni då förstås…. Denna vidrigt mulna, kalla och regniga sommar!?? Vad menar hon, männskan? :-/

Ja, det kan ju verka smått galet, men det är så… först och främst: min huvudsemester låg i juni – vackra juni – 5 veckor. Den började t.o.m. i maj, medan vitsipporna fortfarande blommade och trädens blad ännu inte slagit ut.

När semestern och midsommar var avklarad stod försommaren fortfarande i sin skiraste grönska. Endast tre (3!) veckor tvingades jag in bakom betong och glas – då vibrerade sommarvärmen utanför fönstren. Jag ogillar hetta. En gammal krigsskada… eller vad säger jag: en gammal SOLSTINGSSKADA gör sig påmind. Världen omkring mig börjar gunga. Yrslan slår till. Kan inte se riktigt. Ögonen kan inte riktigt förmedla till mig vart jag ska sätta fötterna eller vad det är omkring mig,. Jag blir illamående och svettas ymnigt.

Så där satt jag i mitt svala rum och småpratade med människor som kom in till mig och pustade över den obarmhärtiga hettan och det förblindande solskenet. Kvällarna tillbringade jag i stugan och i dom svalkande Vänervågorna tillsammans med mina hundar. Älsklingarna mina kom från Stockholm och Oslo i strida strömmar och där var väl den största nackdelen: min tid tillsammans med dom blev väldigt mycket begränsad.

Så en förmiddag i juli hade jag packat Pärlan, bilen alltså, full och puttrade iväg till Vårgårda och Boxerlägret på Tånga Hed som jag redogjort för tidigare.

Vilken KICK! För mig och lilla Humpegubben <3. Visserligen vibrerade hettan rejält i början av denna vecka också men då var det skönt under granars djupa skugga i den ena mysiga sökrutan efter den andra. Med mysiga människor med samma flammande intresse: Boxrar och Brukssök. Nice – Very Nice!

Att komma tillbaka till jobbet efter den veckan var förstås lite omtumlande, men av positiv karaktär. Trots hårt slit med tidiga morgnar och långa intensiva dagar veckan innan så kände jag mig utsövd och uppfylld av entusiasm. Det gällde bara att kanalisera över det på jobbet och arbetslusten. Det gick så där…, eller ganska bra, som vanligt. – Där är väl en livserfarenhet som man har erhållit under årens lopp: Att återkomma till arbetet är ALDRIG så fruktansvärt som det förefaller den sista semesterveckan…. ;-)

Återigen går endast tre (3!) veckor och sedan gör jag samma tripp igen. Nu väntar återigen BoxraBoxrarBoxrar på Tånga Hed.

Boxer SM gick av stapeln där 13-15 augusti. Jag åkte dit för att jag var så glad efter Boxerlägret. Skulle bara vara åskådare och delta i minglet.

Och så skulle jag TÄLTA med mina två trogna följeslagare. Det skulle bli nya erfarenheter för bägge två – inte ens Krizzi har någonsin sovit i tält förut, i motsats till ALLA mina tidigare hundar.

Jag köpte ett nytt uppblåsbart liggunderlag (en eftergift till Krizzis, eg. min egen, höga ålder) och provreste mitt 2-mannatält hemma i trädgården. Men när dagen började närma sig svepte lågtrycken in över landet och dagen innan avfärd ringde jag ner till Tånga och frågade om det var helt kört att hyra rum på vandrarhemmet om himmelen skulle öppna sig lagom till tältresningen. Det visade sig att mitt veckorum från Boxerlägret var ledigt och hur det nu kom sig hade jag bokat in mig bägge nätterna i det. Puh!

Jag får introducera Tältandets omåttliga glädje för mina hundar vid ett senare tillfälle när vädrets makter mera beständigt står på min sida.

Återigen 3 ljuvliga dagar fyllda med boxrar både högt och lågt, tidigt och sent och i sol och  regn.

Än fler boxrar och än fler boxerfans – MYSIGT.

Jag kom genom ösregnridåer ner genom Västergötland till Tånga lagom till invigningen mitt på fredagen den 13/8.

Lydnadstävlingarna inledde SM´et på fredagen.

På lördagen var det brukstävlingar och IPO med lydnadsdelarna på planerna på Tånga och parallellt gick den separata valputställningen på en angränsande plan.

Tyvärr, parallellt, för jag fastnade på brukslydnaden och fick inte njuta av alla gudomliga små boxervalpar som tultade runt i sina livs, förmodligen, första vänstervarv.

Jag fick njuta av dom som senare spred ut sig och minglade runt på dom andra aktiviteterna – en del fick jag t.o.m. pussa på. Märkligt nog drabbades jag bara av högst begränsat valpsug vid åsynerna – kan det bero på att det endast var knappt 2 år sen jag fick mitt lystmäte mättat?? Och kanske för att det känns som om jag fortfarande när en VALP vid min barm (puss Humpe puss)!!?

Söndagen inleddes och, tillsammans med SM´et i sin helhet, avslutades med Boxerspecialen Utställningen Årets Boxer. Fullt ös hela dagen på två ringar. Vad mycket Boxrar!!!

Jag tänker inte redogöra för något enda resultat eller för en enda bild för det finns mängder av mer formella skildringar av detta. Jag är urdålig på avelslinjer och olika kennlars/ägares/förares framgångar och begränsar mig därför till mina alldeles egna reflektioner och njutobjekt. Och jag kan sammanfatta även detta evenemang med : UNDERBART!!! Vill du veta mer så fråga mig, så kanske jag kan svara

Ja, sanningen att säga, har jag inte riktigt landat ännu.

Och så ytterligare en positiv reflektion av sommaren:

Humpe och jag har nått nya höjder i vårt gemensamma liv.

Humpes utveckling i sökskogen har verkligen fått sig en rejäl kick framåt efter veckan med Tommy och sökkompisarna på Tånga Hed. Han jobbar helt underbart i rutan med såväl uppletandet av figuranterna, markeringarna av sina fynd och påviset. Han gör raka, djupa slag dit jag dirigerar honom och företrädesvis i framslag.

Och Vi har kommit loss i lydnadsträningen – visserligen i små, små steg, men gång på gång tvingas jag (med glädje) konstatera att DET GÅR FRAMÅT.

Han går från klarhet till klarhet och jag får hela tiden omvärdera mina negativa förväntningar.

Det är en GLÄDJE att kunna sätta ord på vad det är man tränar på: t.ex. igårkväll tränade vi Budföring, Snabba Lägganden, Hopp över hinder och vanliga Kontaktövningar i Fria följet.

HUMPE TYCKER DET ÄR KUL  =  JAG TYCKER DET ÄR KUL!!!!!

Polletten har ramlat ner – (på honom eller på mig?)

7/8
Håhåjaja, Sommaren har gått över till sensommar eller rötmånad eller vad mer man kan kalla det.
Min semester känns som oändligt lång eftersom jag började med 5 veckors ledighet redan den 24 maj och bott i stugan sen dess. Snart är det 3 månader sen alltså. Vissa dagar har jag jobbat visserligen, men boendet i stugan gör ändå semesterkänsla.
 
Mörkret på kvällarna verkar vara det som kan ändra den känslan, tror jag. Allt oftare kommer jag inte ut till stugan förrän mörkret nästan helt tagit över.
Vi har varit ganska flitiga nu i det sistone och deltagit i det mesta som dykt upp tex Spår, Uppletande, Sök, Lydnadsträning m.m.

Kanske kanske kan man märka en viss förändring i Humpes självupptagenhet genom all denna träning. Han blir allt goare och pussigare och kommer som ett litet skott när man promenerar i skogen och han lyckats gömma sig någonstans "runt hörnet".

Krizzi har definitivt ändrat sig. Hon går i mina hasor och upprörs i långt högre grad än mig, när Humpe inte gör som hon förväntar sig.

Om en vecka, nästa helg, kommer vi att åka på BoxerSM på Tånga Hed. Då tar jag med mig bägge mina 2 ålsklingar. Får försöka hålla ordning på dom i mängden av hundratals Boxrar.

Vi ska TÄLTA hade jag tänkt mig. Har varit och köpt ett uppblåsbart liggunderlag och provuppfällt tvåmannatältet så att allt ska vara ok inför tältningen.
Inte ens Krizzi har tältat nån gång i sitt 11-åriga liv tidigare! Det ska bli intressant att se hur det går. Alla mina tidigare hundar (utom Mopsen) har naturligtvis tältat och dessa två ska förstås också få vara med om det.
Det ska också bli himla kul att träffa alla nya och gamla vänner i Boxervärlden och se Boxraraboxrarboxrar i 2-3 hela dagar.
Få se när vi åker - fredag eller lördag, det hänger på Gaias behov (för TRE hundar blir för mycket att ha med sig)

Rapport kommer!.

Humpe Folkessons eskapader på Tånga Hed

Jojomensan Nu har min lelle gosse varit på arbetsläger! Och inte vilket arbetsläger som helst, utan ett BOXERLÄGER – på Tånga Hed.

Tånga är tydligen en välkänd bas för många sportliga aktiviteter – vilket kan vara ursäkten till att jag inte har haft den äran tidigare – hundsport är ju den enda sport jag utövar. Visserligen har Boxerlägret varit förlagt på Tånga under många år men det är först nu som jag hade möjlighet att komma iväg trots många års längtan.

Vilket härligt gäng vi hamnade i, Humpeskrutt och jag. 7 andra Boxrar och Åke, en jaktLabbe och så Zeke, instruktören Tommy Gråfalks duktiga Rottweiler.

Vid presentationen första kvällen fick vi presentera målbilder av veckan och till viss del målbilder av våra sökliv i stort. Det var nästan skrattretande vad lika problematiken det var på detta Boxerläger: Arbetsvilliga, ENERGISKA hundar med ägare som behövde ha hjälp att styra upp allsköns aktiviteter till något användbart i söket. Jag tror jag kände igen mig i alla. Jag tyckte Tommy sa något sammanfattande som stämmer väldigt bra: ”Jag tycker att alla boxerägare är så trevliga och glada, och det kanske man måste vara om man har en hund som Boxern” Så är det nog: Vi som skaffar Boxer gör det för att dom visar så OHERRANS mycket livsglädje och är så positiva i livets alla skiften. Så när kärleken är etablerad mellan boxervalpen och den nyblivna boxerägaren så blir man smittad av all livsglädje och då höjer man ribban till den lilla valpen och så fortsätter den glädjefulla spiralen som sprider sig till omgivningen. Men som sagt – vill man styra upp entusiasmen måste man kanske ha hjälp av någon som förstår och kan just Boxern. Tommy var mycket lämplig för denna uppgift – dels för att han själv jobbar med Rottweiler som ursprungligen var en och samma ras som boxern. Rottweilern utvecklades sen till en lite mer arbetsinriktad hund med en lite mer allvarlig image. Dessutom var ju Tommy berikad med sammanlagt 13 boxrar i sitt hem för tillfället då Helena och han hade en 11-valparskull hemma. Men kanske mest för att både han och Helena arbetar mycket sök med sina hundar – både boxrar och rottweilern. Förutom Boxrarna: Asta, Tisspe, Greta, Simson, Ester, Fly, Heffa och Humpe hade vi också labradoren Åke som också kanske presenterade ett litet annat problemområde.

Det visade det sig vid presentationen att Humpe var den enda hund som var grundupplärd med Popupper och som tillsammans med ett par helt nya sökämnen ännu inte helt och fullt börjat köra hela sök. Jag tyckte det var spännande att få möjlighet att få gott om tid på sig att pröva på en annan inriktning vid inlärningen, men lite spänd var jag på hur det skulle gå. Skulle Humpe klara av att byta inriktning från metod med riktningsskick till fritt letande? Skulle mitt sätt att tänka bli accepterat? I mina egna tankar är bägge användssätten nödvändiga för att få till avancerade sök. Det är bara frågan om NÄR man lägger in dom bägge fokusarna. Lite senare under veckan kunde jag konstatera att det var nog ett väldigt bra läge för Humpe att börja gå över på vittringsretning istället för synretning.

Första kvällen kändes allt översvallande. Mycket folk, Nytt ställe som såg ut som en stor byggarbetsplats. RÖRIGT helt enkelt. Den stora Tångahallen hade brunnit ner för bara några veckor sen och på dess plats var bara en inhägnad betongplatta. Bredvid fanns ett gigantiskt jättetält som ersättning och inklämd där bakom var vår samlingsplats. Vi övergav den platsen efter den första kvällen av veckan och flockades spontant och/eller planerat runt Mässen istället när vi ville umgås. VARJE KVÄLL erbjöds grillkväll utom på torsdagskvällen när man av gammal tradition hade (B)OskarsGala dvs Lägrets Stora Bankett då utmärkelse av alla slag skulle utdelas och allt som ska firas Firas.

Rummen vi fick oss fördelade var som vilka förläggningsrum som helst. Tvåvåningssängar, ett väggfast bord och inget mer – Mysigt! Synd att jag glömt att ta med mig en bur att ha på rummet också. Humpe var lite vilsen. OBS kom ihåg till nästa år!

Första morgonen – Upp klockan 06!!! Vadå söndagmorgon?! Frukosten serverades från kl 07 och då skulle hund vara rastad och hela bilen fulllastad med allt man behöver för en heldag i skogen. Det var dessutom varmt, riktigt VARMT! Massor av vatten och solskydd och myggolja.

Vilka vackra skogar vi hade till vårt förfogande. När jag körde min lilla gröna pärla genom lövskogarna i en lång, lång bilkaravan och morgonsolen letade sig fram emellan dom daggvåta bladen blev jag nästan tårögd av allt det vackra. Stora svarta fuktiga koögon i bleka koansikten följde idisslande vår slingrande färd på smala grusvägar i, vad jag upplevde som, miltals i Tångaskogarna.

Dag efter dag följde vi samma mönster: En ny ruta för varje dag. Varannan dag bytte vi med den andra sökgruppen så att vi fick gårdagsvallad, färdigsnitslad, ruta. I vår grupp jobbade vi nogsamt igenom alla hundar varje dag och fokuserade helt och fullt på den aktuella hunden.

Tommy var verkligen en duktig instruktör. Hans engagemang för VARJE hund var imponerande. Han jobbade sig systematiskt igenom varje hunds problematik och hade dessutom tankar om den fortsatta individuella processen. Tålmodigt, tålmodigt utvecklade han hundens fokus i rätt riktning. Ett bevis på hans tålamod och lyhördhet var att min egen övertygelse var att vänta tills jag kunde känna trygghet med Humpes vittringssök innan jag vågade mig på ett eller annat tomskick. Jag ville inte att hans riktningsskick skulle riskeras genom att gå för fort fram. Dag 2 gjorde han sitt första tomskick! Och inte bara ETT tomskick utan flera – visserligen blev det en del spontana tomskick där han inte fann någon figge, men rakt gick han på sina skick! Och matte var stolt! Det var ett tecken på att jag litade på Tommys omdöme och justehet mot min hund. Tommy tittade på detaljer och stöttade bra ansatser med finkänslighet och detaljrikedom. Tryggheten växte hela veckan och det fanns inga som helst ansatser till att köra över eller kränka vare sig hund eller förare. Med tiden lärde vi oss alla hundarnas egenheter och visste vilka och vad som som kunde peppa och vad som fick en hund att krokna.

En hel del små äventyr av speciell karaktär fick vi förstås vara med om under denna intensiva vecka.

t.ex. vårt energiknippe: labradoren Åke, som under veckan konverterade till Boxer och gjorde riktiga Kommunsök med stora försök att inkorporera Herrljunga med Vårgårda kommun i sina muntra sökslag. Stackars matte Liselotte fick jobba för sina lägeravgifter, men jag tror inte det finns en människa mer i detta land som skulle kunna vara en bättre förare åt Åke än hans hulda matte som med kraftfull framtidstro kämpade vidare. Åke SKUTTADE och PINKADE sig fram genom livet. Både matte och hund var utbildad militärtjänstehund/förare. En mycket rolig bekantskap.

Ester, 10 årig omplaceringshund sedan några månader hos Carina som förbarmat sig över denna åldriga dam med mycken värdighet och vänlighet. Carina hade inte en aning om vad som gjorts med Ester tidigare mer än att ”man hade jobbat med henne” Kanske var det 5 eller 6 år sen. Vi gjorde några provslag med henne och till allas vår förvåning gjorde hon perfekta slag med lösrullemarkering och tydliga påvis. Vilken överraskning! Ester var stolt och glad och njöt av vår glädje. Det blev några extra köttbullar för henne där.

Och så min egen lilla Humpe som i glädjen över ett långt och lyckat sök skuttar runt våra fötter med sin vita belöningsboll som han slänger över huvudet och bollar med nosen och sparkar runt med tassarna, ibland lämnar han över bollen till någon för att ha en medspelare i sina glada skutt. Plötsligt anfaller tusentals små svarta skuggor Humpe och hans lekkompis med en massa elaka stick. Humpe försöker stryka av sig jordgetingarna i mossan där bollen ligger, men då visar det sig att bollen ligger i boets ingångshål vilket gör saken ännu värre. Älskade lilla Humpe flyger runt i skogen med getingsvärmen efter sig. Folk springer åt olika håll och skriker. Matte får tag i sin hund och försöker stryka av alla odjur från hans lilla kropp och leder lugnande bort honom så långt det går från odjuren. Sen får han övervak under resten av sökdagen. Han strävar efter att få komma in i bilen. Vill inte äta och hässjar i värmen (?). Efter några minuter syns bett på honom som tydliga bubblor. Främst på huvudet och framkroppen. Han har ont, det visar han med all önskad tydlighet. Jag hoppades att han inte skrämts inför framtida sök och/eller att belöningsbollen skulle förlora sitt värde. Redan dagen efter kunde jag konstatera att så inte var fallet av varken det ena eller det andra – puh! Men han var ändå så tagen så att uppletande som vi gjorde efter vår sena lunch inte gick som man hade önskat. Det var dock tillfälligt visade det sig också.

Men det fanns positiva Humpeupplevelser också, som den som slutar med en helt hysteriskt glad och lycklig Humpe som hittad en männsika nedgrävd i jorden. Han har skickats av matte ut från stigen och han går direkt rakt ut på djupet (”duktig Humpe”) och känner vittringen meddetsamma. Men hittar inte legan. Han letar och letar i den ganska snåriga skogen utan att hitta figuranten. Så känner han vittringen mer och mer han följer vittringen och plötsligt ser han något konstigt – marken blir liksom blank och när han kommer närmare ser han ner på den blanka ytan och den är genomskinlig och under den ser han något fruktansvärt : EN MÄNNISKA instängd under jorden, Han flyger tillbaka i sin skräck men övermannas igen av sin nyfikenhet och söker sig tillbaka och då sticks plötsligt lösrullen upp i ett hörn och han tar ett skutt tillbaka igen, han närmar sig igen. Försiktigt, försiktigt, närmar han sig igen – FASA att se den stackars människan därnere under jorden. En ny dimension av liv och död har öppnat sig för min lilla oskuldsfulle älskling. Men han samlar mod. Tar lösrullen försiktigt, försiktigt mellan läpparna som en cigarr och springer allt vad tygen håller tillbaka till matte. På påviset (det kopplade) har han en sån förskräcklig fart att jag tappar kopplet ganska snart och han fullständigt flyger tillbaka till den stackars människan. Han är mån om att matte följer med så att vi har en chans att hjälpa människan. (Yes, det är rätt inställning!) Och när han kommer fram så skjuter Lena bort plexiglasskivan över sitt huvud och tittar upp ur gropen. Humpe blir så GLAD att han inte vet vad han ska ta sig till. Han får dessutom leka med sin boll i snöre och få skinkost från tuben som Lena har med sig. Hennes beskrivning av Humpes ansiktsuttryck och skräckslagna blick väckte många skratt. Min modige lille pôjk som har förstått vitsen med sök.

Dagarna i skogen är låååånga. Kvart över åtta puttrar vår långa kortege ut från Lägret och snirklar sig iväg på slingrande grusvägar rakt in i skogarna. Sen kör vi söööök, ett ekipage i taget. Fika efter hälften av ekipagen. Då vi turades om att bjuda på godisbullar köpta på ICA i Vårgårda. Efter en kort rast gick söket vidare. Vissa dagar tränade vi 10 hundar(!) och det tog tid. Kent var vår ständige assistent (äv kallad James). Han fanns till hands hela tiden. Han var medföljare till Lena och Asta och körde inte egen hund och kunde därför alltid rycka in när något behövdes t.ex. hämta lunchbacken, vara figurant, backa bilar m.m.m.m.

När vi väl var klara med alla hundarna tog vi oss tid att äta lunch och prata om varje hunds träning. Aldrig en enda dag fick vi lunch förrän c:a halv 3 på eftermiddagen.  Därefter vallade vi en uppletanderuta och körde alla hundarna där också.

För det mesta var vi aldrig tillbaka till lägret förrän kvart i 18 el. dyl. Klockan 18 hade vi obligatorisk information på mässen och kort därefter fick vi äta middag. Vårt gäng var alltid trötta, svettiga och friskluftsrusiga vid middagen och längtade efter en dusch en kall öl och lite trevligt småsnack innan en tidig kväll i tvåvåningsslafen. Det svåraste var det sista: dvs en tidig kväll i slafen. Inte nån kväll lyckades jag uppfylla den drömmen – det var sååååå trevligt.

Är det nån som tror att vi blev ganska fnittriga frampå eftermiddagarna ju längre veckan gick, så har den personen HELT RÄTT! I slutet av veckan sjönk vi tidigt ner i grönmossan medan vi fnittrade oss igenom timmarna vid uppletanderutan medan stackars Tommy jobbade på med hund efter hund. Då och då kastade vi till honom lite uppmuntande tillrop men kunde omöjligt hålla oss samman på ett konstruktivt sätt för längre tid än det tog för vår egen hund att leta upp det stipulerade antal föremål vi bestämt.

Det finns onekligen många roliga saker, händelser och myntade uttryck att minnas från denna högintensiva vecka – och alla bilder som tagits – jag längtar tills jag får se dom. Det är som förr i tiden när man fick vänta upp till ett par veckor innan man kunde hämta ut sin foton i fotoaffären....

Sommar, sommar, sommar,
det är sök på Tånga Hed
komboxrar,boxrar,boxrar
och så Åke som ska med.....

Humpe Folkessons eskapader utmärker sig alltid…….

Ja, det är inte alltid lätt att vara Humpeägare.

Små valpar små bekymmer - 30 kg´s valpar stora bekymmer!

Semestern har kommit och gått.

En till synes inaktiv semester på plats i det grönskande paradiset, utan några större utvikelser.

Fast det är bara vad det synes vara. Interiört har det ändå hänt en del.

En och annan kurs har avklarats både som deltagare och som ledare.

Flera goda löften har avlagts (från min sida sett) och sedan brutits. - Är det någon som är intresserad??? Ex.vis:  Humpeträning varje dag, är ett exempel.

Spåra/söka/uppletande som hundaktivering i stort sett varje dag, var ett annat gott löfte.

Mitt eget sjukgymnastprogram med gummiband varje dag, ytterligare ett dagliglöfte som gick i graven.

Bakom kulisserna gick det vildare till

Krizzi och Gaia hade bestämda åsikter VEM som fick vakta innanför grinden på Krizzis tomt. Vid det tillfället var Humpe enbart en ivrig påhejare. Själv var jag delaktig i grälet genom att LYFTA ut en viss speciell liten ettrig spets ur sammanhanget. Isolering å ömse sidor ett par dagar blev straffet.

Nästa episod var Humpe och Gaia som var oense om hur långt man kan gå i en, i övrigt glad lek. Den oenigheten slutade på veterinärkliniken och med en stor tratt på huvudet. Ingen av dåvarande kompatanter förstår varför dom hindras i fortsatta lekar…..- GLADA lekar då förstås, men det är svårt med tratt på huvudet.

Och en dag knackar närmaste grannen mig på axeln och frågar om det är samma hund som förra året. Ja, jo, det erkännes. Han stod inte att igenkänna, sa dom. Ja, samma och samma försökte jag…

Vad är det egentligen för likhet mellan en liten trygg valp som tultar omkring och vill vara alla till lags och en 30 kg´s tonåring i puberteten/spökåldern som just kommit underfund med att han måste ta hand om alla situationer själv och inte vet riktigt hur?  Ja, bortsett från utanpåskapet då…?

Nu hade det hänt att det flera gånger kommit in en kalv på deras tomt som morrat(!) åt dom – för ett år sen hade minikalven hälsat och burit sig åt som en hund ska.

Ja vad säger man???? ”Förlåt”, eller….. Jag försökte med att ”han är såååå snäll” ” han är så ung….” .mm.mm. Jag lyckades inte övertyga grannen!

Måste köpa mer hönsnät!!!!

Det blev lina på Humpe trots att hela tomten är inhägnad  L

Humpes bästisar från stora huvudstaden har kommit – Theo 13 och Elias 11. Humpe ÄLSKAR dom intensivt – och då menar jag INTENSIVT!!! En svullnar upp och blir röd i hela ansiktet utav hans pussar, den andre tycker att katter är bättre. Men det är hyggliga och gulliga pojkar som oftast tycker mycket om Krizzi och även Humpe.

Lite oenighet uppstår förstås när pojkarna leker fäktningskrig med pinnar och Humpe anser sig vara en fullvärdig medfäktare. Han stjäl deras vapen och rymmer ut på gräsmmattan med viftande svans och vill bli jagad.

Lina igen

Med Humpe i lina och nya gäster på ingång som kör in bilen på tomtparkeringen blir det en kapplöpning mellan 2- och 4-benta pojkar som ska till och hälsa vid grinden. Elias hinner före och precis i passagen vid stugan tar Humpes fjädrande lina slut så han gör ett sista kast framåt  efter Elias – dvs Elias´ bara lilla rygg som får 3 st låååånga röda revor efter Humpes klor.

 ALLA blir upprörda – utom själva offret, som säger att det inte gör ont och Humpe, som inte förstår varför alla skäller på honom och trycker på OFF-knappen och blir ointaglig.

Den kärleksfulla matten hade då, för länge sedan, upphört att känna just den känslan inför Humpeföreteelsen.

En isolerad bergstopp utan tillfarter vore rätta platsen för Humpe och hans närmast sörjande just då!!!.

Nä, det är inte alltid lätt att leva i närmaste omgivning av en 30-kg´s bebis med 0 i IQ och som inte har vett att anpassa sina koordinationer och förflyttningar till övrig omvärld. När Elias hulda moder skulle återförenas och sluta fred med mördarkalven blev han så glad så han hoppade upp och nockade henne på munnen… Suck!!!!

Linlängden är numera halverad och Humpe får förpassas långt undan små och lekande barn och semesterfirande grannar.

Idag och resten av veckan kommer ytterligare 3 barn till Gröna Paradiset! 3 barn i åldrarna 9 och 6 år och 7 månader! Kan man mura in hans tassar i betongklumpar tro?

Men så:

Om en vecka ska Humpe med matte åka på Boxerläger. Änteligen ska jag kunna ägna mig helhjärtat åt kalv med distanslös relationsproblematik. ”Må det leda till förändring!” Ber jag till dom som har hand om ödet! Annars får dom ta hand om resultatet! >/

Krizzi min stackars lilla åldrande älskling Kommer att ha det lugnt och skönt och få rå om en alldeles egen matte. Hon har bokats in på inackordering hos en ny bekantskap: Tove, 20 år, som får det STORA förtroendet att stå min alldeles underbara älskling riktigt nära i en hel vecka. Krizzi har då precis passerat höglöp och kommer väl kanske fortfarande ha lättväckta kärlekskänslor mot mötande hundar av alla kön – Bra, tror jag, eftersom det är just Surhet Mot Andra Hundar som är hennes tristastaste  personlighetsdrag. Jag kommer att längta ihjäl mig efter henne, vilket jag INTE tror att hon kommer att göra.

9/6

På den 18 semesterdagen fann jag änteligen lite tillfredsställelse.

Skönt har det varit, ja – att få rå sin tid, bestämma över sitt dagstempo och få tänka klart dom tankar man vill avsluta. Det är inte tu tal om den saken – gôrskönt faktiskt. Jag var väldigt rastlös och stressad innan den efterlängtade dagen äntligen kom när kunde stänga ner min dator, sudda ut inloggningsnamnet ur mitt minne, slå på den förinprogrammerade semester meddelandet på telefonsvararen och låsa min expeditionsdörr för hela 5 veckor. Sovasovasova var min första uppgift på semestern. Bo i min stuga med bara hundarna som sällskap och avprogramera alla krav och måsten. Det låter väl avundsvärt och lättgenomförbart – men så är det INTE.

Massor av schemalagda saker låg kvar på agendan. Sjukgymnastbesök, tandläkarbesök, bilverkstadsbesök, kurs med Humpe och egenhållen sökkurs m.m. Jag skulle åka på dop i Stockholm och vara funktionär på Lydnads/AgilitySM och mycket annat. Så skulle jag vara Gaiadagis också när hennes matte jobbar, vilket kräver en del logistik.

Denna kväll vid halv åtta då plötsligt semesterron plötsligt infann sig är i sig en förunderlig kväll. En regntungdag har gått över i afton. Solen har plötsligt tittat fram på väg ner över grantopparna. Grannarna har dragit igång sina gräsklippare efter att dom kommit hem från sina olika jobb. Jag låter mig entusiasmeras och kickar igång min nya svarta Partner och låter honom få arbeta sig trött på min stora gräsmatta. När bensinen är slut låter jag resten bero till kanske imorgon och pyser upp en burk öl och sätter mig i hängstolen på verandan. Grannarna har också avslutat sina ljudliga trädgårdsaktiviteter och jag njuter av tystnaden, barns lek några tomter längre bort. Blåmesungarnas envisa skrik efter mat från den hemtrevliga holken på verandastolpen. Äppelträden är överdådigt höljda av vita blommor. Göken hörs kokoa i grannskapet i den mest intensiva jakten efter en fru och mamma till de bortadopterade ungarna. Där och JUST DÅ är ron och friden total. Gaia och Humpe har svårt att bestämma sig – dom går ut och in i stugan och har svårt att synkronisera sin vila – möjligheten att få välja tror jag gör det svårt för dom att bestämma sig, men Humpe som har utnyttjat sin frihet härute i stugan lite mer än Gaia har lättare att acceptera sin trötthet och avstår tillslut från lek och ordningsvaktuppdrag och kryper upp i älsklingsfåtöljen och sooooover gott.

För ett par timmar sen knallade jag bort med alla tre till skogen där jag band dom vid varsitt träd.

Sen stegade jag upp en stor ruta som jag vallade så gott det gick Så lade jag ut 4 olika saker och så skickade jag ut en i taget. Inte helt oväntat var det Krizzi som klarade av uppgiften allra bäst. Hon hittade alla 4 sakerna trots att rutan var ganska tuff rent terrängmässigt. Humpe hade märkligt nog bara flyttat på handsken – konstigt! Men han var annars väldigt duktig på att använda sin näsa. Gaia var också verkligen urduktig. Hon bytte grej vid ett tillfälle när hon ramlade över en ny grej på tillbakavägen. Och hon hittade inte grej 4 (ett hoprullat koppel) av något skäl som jag inte förstår.

Nu får jag grunna på hur jag ska få min lillgosse motiverad. Han har inte rätta stunsen på söket heller. Han skyller på värmen, men när han kom hem till stugan nu ikväll så satte han och Gaia igång och leka och jaga och härja så det stämmer INTE.

Han har blivit riktigt duktig i söket, men dom senaste två gångerna är det inte en eldsjäl jag skickar ut. I lördags gick han till och med och la sig under en stubbe med rullen – lilla gubben – då VAR det varmt, men som sagt, när motivationen finns där, existerar ingen värme. Därför har jag bestämt att nästa gång ska han få se när Krizzi söker istället för att få köra själv. Det, om något, borde väl motivera unge herrn?! Jag har också börjat cykelmotionerat honom. Nu i början kanske var annan, var tredje dag. Det är bra att göra det härute i stugan eftersom han kan springa lös vid cykeln en del här.

Jag har i alla fall gjort ett tappert försök att hindra min lille äventyrare att stryka omkring på bygden. En dag tröttnade jag på att skrika mig hes efter honom i tid och otid, flera gånger om dan. Jag spände upp mitt ägandes hönsnät från träd till träd nere på allmänningen med hjälp av buntband. Tyckte själv det blev väldigt tjusigt. På ett ställe satte jag in ett kompostgaller så att vi kan ta oss ut på allmänningen om vi så vill ibland. Tyvärr har Humpe redan hittat dom svaga punkterna där han både kan krypa under och hoppa över (apropå att vid motivation finns inga hinder). Jag får se till att underhålla ”hindret” hela tiden så kanske han låter bli. Jag har t.ex en jättestor självdöd nyponros som jag kan klippa ner och lägga dom taggiga grenarna nedertill på viktiga ställen (He he ler jag hämndlystet). För det mesta är han i alla fall på tomten numera (så lite måste det ju hindra även en viss motivation).

Vi har också klarat av att leva separerat i nästan 2 dygn. Jag for iväg till Stockholm på dop och utlokaliserade bägge mina älsklingar på olika håll. För första gången i sitt liv var Humpe endahund och dessutom hos någon han inte hade träffat så många gånger. Min SNÄLLA arbetskamrat Marie lovade att ta hand om Humpeskrutt. Hon står i begrepp att adoptera en 2-årig Ridgebackkille och behöver träna på lite hanhundshandling. Då är han bra Humpe, Han både drar och har en massa olater som det kan vara bra att vara förberedd på om man ska ta över en vuxen hund. Nu var det nog definitivt jag som led mest av separationen. Oro för vad han skulle hitta på och om Marie inte skulle stå ut med honom eller bli massakerad eller omkulldragen eller om Humpe skulle nocka någon eller mörda en katt eller....... ja, min fantasi var definitivt inte bortrest, utan i allra högsta grad närvarande. Marie har låtit hälsa att det inte alls var svårt att ha hand om Humpe och att han var lätthanterlig och go. - DET VISSTE JAG VÄL! HAN ÄR EN GODING!
Och vad jag LÄNGTADE efter honom........
Sjukt! jag borde ha njutit av att ha sluppit honom några timmar

Men han kan ställa till det också..... Han är ju inte en sån hund som studsar mellan golv och tak men det händer alltid nåt runt honom. Han tar plats utan att vara pockande, han är stor och glad och KLUMPIG. Han lever i sin egen värld och han är innerligt INNERLIGT GOD.

Om nu denna dag var den FÖRSTA RIKTIGA SEMESTERDAGEN så är det snart dags att börja trappa ner på antiplanering. Halva min 5 veckors semester är nu avklarad och om en vecka har jag lovat bort min frihet för Lydnads/AgilitySM. Detta STORA arrangemang kommer att gå av stapeln här i Karlstad och det ska bli kul, även om jag redan börjar oroa mig för hur det ska gå att ha en massa krav och måsten igen – fast det är väl lika bra att börja vänja sig så där en vecka innan semestern tar slut.

Vardagseskapader..

Jag går och gnolar på sången som jag inte riktigt kommer ihåg texten till: Tiden går, klockan slår hmhmhmhm ...och sjömansgossens lilla lilla vän står sörjande på strand....... Varför jag nynnar på just den låten har jag ingen aning om faktiskt.

Det är lunch. Jag har tagit extra lång flexlunch idag för Hanna har varit bortrest och inte kommit hem än. Mina små älsklingar har fått underhälla sig själva (eller varandra) hemma i lägenheten. Nu flanerar vi utmed strandkanten på Mariebergsskogens parkering. Hundarna nosar runt i gräset. Plötsligt ser Krizzi och jag förvånat hur Humpes ornitologiska specialintresse tar överhanden och han närmar sig ett andpar i snabb trav för närmare studier. Andparet vill INTE låta sig studeras utan tar ett kort flax ut på säkra böljor – tror dom! Humpe har faktiskt gått på simskola hela vintern och räds INTE för lite fukt, inte ens upp till magen eller ens över ryggen. Utan att tveka går han så långt han bottnar och sen börjar i frejdigt tempo simma efter dom eftertraktade studieobjekten. Det är ju inte så himla många veckor sen han jagade kråkobjekt med samma intensitet på samma yta men då var där is. Tjock is som täckte hela Mariebergsviken och då blev avstånden avsevärda mellan den lilla ornitologen och hans hulda matte. Nog trodde jag att han skulle vända efter några meter denna gång.

Men inte.... han simmade på och till slut undrade jag om jag överhuvudtaget skulle kunna konkurrera med andparet om intresset.

Hundintressen är ju starkt kopplade till avstånd i meter, det vet ju varenda valp- eller före detta valpägare.

Ett par promenerande herrar verkade få samma tankar i sina huvuden och stannade upp en bit bort och för att följa den rafflande fortsättningen.

Andparet simmade och simmade och Humpe simmade och simmade. Längre och längre bort kom dom och jag började föreställa mig att till slut måste väl ändå orken, även i en liten omnipotent boxerpojke, tryta. Och vad skulle väl hända då????

Jag mindes med en rysning förra vinterns kråkjakt när jag såg min , då blott halvårige hundvalp, flänga som en liten prick långt borta mot Orrholmens jättehus på andra sidan viken – dit kommer han INTE orka simma var jag övertygad om.

Jag lät situationen utveckla sig. Jag ville inte ropa på honom om han inte skulle lyssna – ohörsamhet är värre än allt annat. Men snart nog känner jag mig manad att ta ansvaret för den fortsatta utvecklingen så jag ropade och visslade för att kalla in min hund och med värme i hjärtat ser jag min pojk kasta långa trängtande blickar efter änderna och sen vända upp mot oss på stranden.

Denna tur tog väl inte lång tid i minuter räknat men i mina tankar och känslor som byts från osäkerhet och oro till glädje och stolthet är det det ett jättehopp. Han vågade, kunde, ville och inspirerades till att utnyttja sina simkunskaper och han samarbetade och visade pålitlighet vid inkallningen. Får man vara stolt matte då???? JA!

Humpe kommer upp ur det kylslagna vattnet mycket nöjd och belåten efter en härlig simtur. Det har ju gått några veckor sedan han simmade sist. Han kommer fram till mig och så skakar han av sig Mariebergsvikens hela vattenskakad över den stolta matten. Herrarna ler i njugg – det är jag övertygad om, fast jag inget ser genom nerstänkta glasögon – och vandrar vidare. Och så gör vi också.

Lite senare går vi förenade i koppel i vår ”Folkpark” Mariebergsskogen. Massor av människor är där. Minigolfbanan är full av folk fast det är en helt vanlig måndagförmiddag i mitten av maj och fast molnen hänger gråa och aningen regntunga straxt ovan hustaken. Barn och föräldrar, arbetskamrater (?) och gymansieelever vimlar omkring. Vi ska ta en snabb prommis genom skogen innan jag åker tillbaka till jobbet. Vid en korsning av skogsvägarna korsas vår väg av en mamma med en barnvagn och två barn vid sidan. Den lilla flicka som kanske är 4 år ropar på några meters håll: ”Får jag klappa hundarna?” Hennes bror(?) hänger också på fast lite mer i bakgrunden. Mamman ställer samma fråga ”kan dom få klappa hundarna?” ”Nja,” säger jag ”dom är så vilda” och börjar få streta emot när glad Humpe vill kasta sig över blivande lekkompisar och Krizzi blir glad över den vänliga mamman som verkar vilja hälsa på henne. Krizzi är inte så förtjust i små barn som inte tillhör hennes familj, se. Det säger jag också, eftersom hennes morrningar lätt missuppfattas av sådana som inte känner henne. ”Klappa då bara den stora hunden” säger då mamman till den lilla flickan som direkt går fram och kramar Humpes hals framifrån så han sitter som i ett skruvstäd öga mot öga med barnet. Inte den bästa förutsättningar för en hund med små barnerfarenheter och med ett okänt barn förutser jag. Jag hinner protestera mot barnets hantering vilket mamman också inser när dom två varelserna med 5 cm avstånd stirrar varandra i ögonen. Mamman säger ”Gör inte så där Stina, släpp hunden” vilket barnet gör och tar ett steg bakåt. Då har Humpe fått lite rörelseutrymme och ska ”kramas” tillbaka, tar skutt rakt upp mot barnets mun. Flickan ramlar baklänges i samma sekund som jag rycker tag i Humpe. Flickan gråter på backen och jag bannar stackars Humpe som inte förstår nåt – förstås! Mamman lyfter upp barnet och letar efter bitmärken i barnets ansikte. Där finns förstås inga bitmärken – Humpe ville ju bara pussas! Barnet gråter. Jag är skräckslagen. Humpe är förvirrad. Jag letar efter något logiskt att säga och tar min hund i försvar. ”Han ville bara pussas och jag sa ju att dom var vilda” Mamman lugnar ner sig och säger tröstande till barnet. ”vovven ville bara pussas Stina! Kom så hälsar vi på vovven igen.” Så tar hon sitt barn vid handen och låter barnet klappa Humpe – på sidan denna gång och Humpe blir glad, fast i en mera sansad version.. Jag blir glad över att det var en så klok och sansad mamma. Hon berättar att dom har en labrador som minsann också kunde vara vild och härjig. Konsigt då att barnet tar ett sånt Nelsongrepp runt halsen på en främmande hund, tänkte jag men lägger inte ner mer energi på den här episoden fast den har skakat om mig en hel del. Vi går lite bredvid varandra på väg bort mot en annan skogsgångskorsning där vi skiljs åt. Jag hinner säga tack till stina ytterligare en gång innan vi skiljs åt för att hon klappade Humpe efter hans tackling.

Puh, det är nervöst att vara hundägare ibland.

20 meter senare pratar någon med mig bakom min rygg. Jag vänder mig om. Där står en kille med en vit boxertik. Till min stora förvåning gör ingen av mina två något ryck för att leka, hälsa på eller försvara sig emot den hunden som står blott c:a 5 meter bakom oss. Jag är ganska förhärdad vad det gäller dyliga ryck annars.

”Är dom inte systrar?” säger killen. Det klickar till i min hjärna – jomenvisst, finns där en vit halvsyster till Krizzi i Värmland.

Många – alla (?) - boxervalpar som föddes 1999 i mellansverige hade samma pappa. Den fantastiske Hollandsimporten Kontikki ”Tikki”.

Krizzi hade hur många syskon som helst. Denna vita Tikkidotter är kullsyster med Riska från en kennel som då låg utanför Sala. 2 valpar ur kullen kom till Karlstad: Riska och vita Snosan.

Till att börja med träffades alla valparna som vi kunde uppbåda till valpträffar på gamla flygfältet. Och Snosan bodde nästan granne med Krizzi och mig på Kvarnberget.

Med tiden flyttade Snosan med matte och husse och sen dess har det gått många år.

Dessa gamla boxerdamer har nu fyllt 11 år alla tre och jag måste säga att Snosan var verkligen också välbevarad precis som sina systrar Krizzi och Riska.

Jag lät ingen av mina hundar hälsa närmare på Snosan där i Mariebergsskogen utan gladdes åt att dom tog det så lugnt efter andsimning och barnöverfall. Vi skildes åt efter att jag blivit informerad om vilken ort dom flyttat till utanför Karlstad.

Det skulle vara kul att jämföra helsystern Riska med Snosan någon gång...... får se!

Efter denna innehållsrika promenad var det dags att lämpa av mina små älsklingar i lägenheten, äta en liten oansenlig lunch och åka tillbaka till jobbet.

Det är ALDRIG långtråkigt att vara nära Humpeskrutt och / eller Krizzi/Bitchy. Helgens äventyr i stugan har innehållit såväl barnabus som trädgårdsskötsel. Stockholmsbarnen kom förbi flockvis både på väg till och ifrån Oslo. Dom 3 yngsta som är från 4 månader till 8 år bävade för Humpes hälsningssermonier så där ringde en förutseende pappa från Örebro och frågade om barnen kunde värnas lite vid ankomsten. Vilket är självklart för mig efter 1½ år tillsammans med Humpe. Honom förankrade jag i ett träd när familjen anlände. Humpe skrek och kastade sig i kopplets längd av glädje. Efter en halvtimme fastsatt i trädet fick han gå kopplad med mig både inomhus och i trädgården i ytterligare en timme innan han kunde ligga ner när det gick små barn förbi honom. Innan dom tre hade lämnat dom västliga delarna av skandinavien inför hemresan till Stockholm hade han försiktigt pussat en förvånad 4 månaders bebis och lekt bollekar med dom andra två ute i trädgården. Han kan, Humpeälsklingen, bara han får tid på sig <3. Hoppas tidsfristen minskar med åren ;-)

Trädgårdsintresset kan vara lite småfrustrerande, men när man väl förstått vad det går ut på så borde det också vara hanterligt.

ALLT jag gör i trädgården ska skärskådas av unge herrn – på nära håll! Om jag rensar bort gräs eller ogräs i rabatter så har jag en boxernos mellan mig och strået ifråga. Gräver jag en grop för att plantera så har jag en nos nerstucken långt ner i innandömet som jag försiktigt får föra upp för att ta nya tag. Klipper jag grenar, tuggas alla grenar i noshöjd, på alla buskar, av med stor frenesi. Räfsar jag löv får jag antingen hjälp att dra räfsan (fast det blir oftast åt fel håll) alternativt att jag blir högljutt påhejjad i kombination med glada skutt vid sidan av. Gräsklippningen har ännu inte kommit igång ännu i år eftersom ny gräsklippare måste inhandlas, men minnet av den verbala stöttningen är påtaglig.

Värst var det nu i helgen då jag fallit för frestelsen att påhandla mig ytterligare tre Klematisbuskar för att komplettera dom jag redan har. Den överdådigt blommande Sommer snow och en ljusblå storblommande av Jack Manistyp som jag vill ska växa över buskarna i bersån + en helt bedårande rosa storblommande med (mång)dubbla kronblad vilken, i mina drömmar, klättrar upp i en självsådd rönn innanför grinden.

Som jag trånat och dräglat vid Klematisstånden där på plantskolan! Vridit och vänt på varenda sort och varenda exemplar och räknat blomningsmånader och skugg/sol-potential. Räknat kronor och försökt vara förnuftig. 2 st för vardera 170:- var redan det ett maximumbelopp, men när jag fullständigt RAMLAR över denna, helt bedårande rosa Mrs Colinthorp (el dyl), det enda exemplaret dessutom, i nästa affär – så kan jag inte motstå. Enkel ekvation: man får inte räkna samman utgifterna från olika trädgårdsaffärer. Då blir inte samvetet så avgnagt...

Till Klematisbuskarna köps 5 säckar jord och sen är det bara att gräva gropar.... Jag tar hjälp av redan färdiggrävda gropar från Humpes och Gaias härjningar i min stugträdgård. Gräva lite till med boxernoshjälp, Hälla i vatten som ska smakas på och plaskas med tassen i. Fylla på ny frisk jord som smakar gott och så ner med plantan i hålet. Sen skovla ner mer god jord runt om och platta till med händer och boxernos. Sen förflyttar jag mig till nästa påbörjade grop och gör om hela proceduren. Dom underbara buskarna hanteras varsamt, varsamt. Så att dom ska våga växa när dom fått fast mark under rötterna. Det är till och med så att jag småpratar lite med dom när jag pysslar med dom en efter en.

Och så vänder jag mig om och får se att den förra gropen är UPPGRÄVD och BUSKEN LIGGER VÄLT över sidan.

Att jag inte får SPEL då?!?!

Jag kallar med myndig stämma in gunstig herrn och håller ett långt och allvarsamt tal om vad jag förväntar mig och ABSOLUT INTE förväntar mig av honom och att man ABSOLUT INTE får ta sådana initiativ. Humpe förstår. Han SER UT att förstå. Han tittar noggrant på mitt förargade ansikte och följer mina läpprörelser. Jag tycker mig ana att han nickar och jag släpper det hårda greppet om hans halsband. Humpe skuttar glatt iväg på nya äventyr – och jag, jag vet inte vad jag ska tro, vad jag ska lita på. - Måste nog linda in mina vackra klematisbuskar med oforcerbart hönsnät!!!!????

Det är aldrig långtråkigt ihop med Humpe.

mina små kompisar i stugan - den ena på hugget och den andra halvsovande


20/4

Ja, HERRE GUD vad lång tid sen sist!!! Not like!
Jag tycker ju om att blogga. Att reflektera över sitt liv och det man varit med om - det är kontemplativt och bidrar till livskvalitét för mig - det tycker inte alla, men för mig är det så och vi är ju olika....

Det har väl farit ett och annat litet påpekande genom luften  om bristen på inlägg  Smickrande förstås, att nån vill läsa om mitt enkla lilla liv, men också en peppning och en uppmaning att se på mitt liv lite utifrån. Det man ju måste göra för att kunna beskriva tankar och känslor. Så det är ju inte bristen på uppslag som fattas.
Vardagen kan se nog så grå och tråkig ut, men titt som tätt händer små saker som på lite avstånd kan vara både roligt, kanske tråkigt  och/eller  uppseendeväckande. Ofta, ofta upplever jag just såna små episoder som jag skulle vilja dela med någon. Det är ungefär som när man köpt en ny kamera och plötsligt börjar man se omvärlden i olika vinklar och schatteringar som man ALDRIG brukar uppleva annars.

Då och då – ganska ofta faktiskt, fnittrar jag tyst för mig själv över livets små förnöjsamheter och tänker att det här, det ska bli en bloggreflektion. Men så blir det inget skrivande 

Problemet har ju varit: Gissa vad…..jo just det: TIDEN! Den som inte räcker till och den som hela tiden är en bristvara och den som man skulle vilja ha mera makt över så att man skulle kunna omprioritera och stuva om i lite. Tråkiga nutidsfenomen!.

Och trots att jag har en ”gammaldags” uppfattning om återhämtning, rekreation, vila och tidsutnyttjande så har jag drabbats av den moderna tidens gissel.

Min ärtgröna Pärla har bl.a. bidragit till det. Innan jag skaffade mig bil anpassade jag livet efter när och om bussar gick så att jag kunde ta mig hit och dit. Nu ska jag bara plötsligt BEFINNA mig på ett annat ställe än där jag var för ett ögonblick sen…..- det är ett exempel. Ett annat exempel är att jag upplever det som ett fenomen att jag plötsligt känner mig olustig när jag MISSAR något, vad som helst, förr ingick det i livet att inte kunna göra allt, men nu finns MÖJLIGHETEN och då blir AVSTÅENDET mer plågsamt, ja nästan ÅNGESTFYLLT!

Ja som sagt, Uppslag har inte saknats. Livet, våren, bilen, och även jag själv, har rullat på i sedvanlig fart och riktning.  Och hundarna, dom har inte bara rullat på, utan också simmat sig in i framtiden under vårmånaderna som gått.

I simmet hann vi göra stora framsteg (vi och vi alltså…?!) Både Krizzi och Humpe simmade frimodigt runt runt i bassängen utan linor innan vi var klara med vårat simkort för ett par veckor sen. Matte var både nöjd och glad över att dom uppskattade dom dyrbara nöjena hon kostade på dom. Och Humpe fick allt lite mer utmärkande muskler på sin bängliga tonårskropp. Krizzigumman levde upp och blev både pigg och lekfull under veckorna vi simmade full tid (20 minuter). Nu är simsäsongen  slut och jag har återupptagit cykelträning med unge herrn för att upprätthålla den (för en sökhund) livsviktiga konditionen.

Ja och söket har vi återupptagit efter den osedvanligt långa, kalla och snörika vinter som vi just genomlidit. Humpe fick göra uppehåll i sin sökträning i.o.m. operationen i november och sedan op.såren läkt har det inte funnits ett enda tillfälle köra heldag i sökskogen beroende på både kyla och snödjup.

Det gjorde visst ingenting, för vid första bästa tillfälle när snön bara var knähög och vi var några orädda sökekipage som vågade oss ut i kylan, så gjorde Humpe ett så moget och kunnigt intryck så jag fick intrycket att han hade tjuvtränat undet dvalatiden när inte jag hade sett det.

Han mindes, med andra ord, och inte bara mindes – han hade utvecklats under sökuppehållet. Kan det vara en variant av det man kallar att vila sig i form?!

Nu har vi kört några träningspass och hans utveckling står sig. Vid senaste tillfället körde han 6 slag med rullemarkeringar och riktiga påvis. Han kampar ute hos figuranterna och njuter av deras glada uppskattning. Dom säger att han är mycket sansad boxer!!!!! Och att han har osedvanligt oboxriga (dvs torra) läppar! Glad är matte, för att han är sansad betyder INTE att han inte är TAGGAD på söket, för HERRE GU´ vad han drar och stretar för att komma ut i sökrutan. Och väl där vet han PRECIS vad han ska göra. Det närmaste är att nu väntar vi på kommande helg när vi ska åka till Storfors på BoxerBruksHelg med Närke/Värmlands Boxerklubb.

Och det roligaste av allt är att familjen Klintman från Landskrona kommer upp till oss och ska delta på brukslägret. Nu ska broder Hugo få känna på dom värmländska boxrarna och deras arbete i riktiga granskogar. Det ska bli RIKTIGT kul att få ägna två hela dagar åt bruksarbetet.  

Spårandet har vi inte återupptagit riktigt ännu men jag har börjat ta med mig en spårsele fram och tillbaka till stugan på helgerna så snart bär det nog av i spårskogen också…..

Ja, STUGAN är återuppväckt också efter vinterdvalan. Det var lite igångsättningssvårigheter veckorna före påsk för det gick inte att LÅSA upp stugan från januari och framåt. Och när det plötsligt gick att låsa upp en dag när jag åkte ut och testade, så gick det inte att låsa igen den! Det var ju lite problematiskt men min gode vän PO tog tag i saken och hamrade, hyvlade och bände och baxade några gånger (han blev akutinkallad efter nån vecka för att det krånglade till sig igen  - då kom han cyklande över skogen).

Men sedan påsken har hundarna och jag bott därute över helgerna.

Fredagkväll/lördag förmiddag har Lilla Gaia bott där med oss.

Humpe (bara han) är social som vanligt och går sina egna små besöksrundor i grannskapet fast nu har jag en möjlighet att se en del av hans äventyr innan löven i slyskogen slår ut. Grannen har ett stall med underbara bajsproducerande hästar i, se, –  Och vad står sig då mattes ilskna inkallningsskrik i falsett, på en skala….?!

 Som tur är korsar han inga trafikerade vägar för att uppsöka sina favvisställen, men jag gillar inte att inte veta vad han tar sig för.

Både SJ´s stambana Stockholm/Oslo och grannarnas pitbullterrier finns i närheten och hotar min sinnesro + att åt andra hållet från stallet räknat, far grannarna rally på asfaltsvägen. Då gäller det att hålla igen sin ilska och försöka ge ett positivt intryck när han glatt kommer tillbaka efter sina utflykter för annars får jag väl aldrig mer se till honom.

Kallt är det understundom och blött när det regnar och trångt är det i sängen när tre hundar och jag trängs i en 1,20 meters säng under kyliga morgnar, men vad gör det. Vi trivs därute i alla fall, i tystnaden, i friska luften, i vilan, i vänner/grannars goda sällskap och i friheten. Om blott och bart 4½ vecka börjar min långsemester och då ska det bli 200% rast, ro och vila därute.

Nu hörs vi snart igen ;-)

25/3
Kråkor retas. Värmlandskråkor i alla fall.
När jag ser Humpes svansspets försvinna över krönet på snöberget som ligger ihopplogad i ett hörn av parkeringen så känner jag igen mig.
Jag minns hur hjärtat kändes i halsgropen när Krizzi glatt galopperar iväg utom hörhåll som ung (och dum?) boxer efter den retfulla kråkan. Ut mot bilvägen och den sömndruckna morgontrafiken.

Nu är vi där igen. Idag, 10 år senare, står hon bredvid mig och tittar på, när lillpojken hennes glatt skuttar iväg efter retfull Kråka. Den sitter med fördel 5 - 6 meter ifrån den energifulla unghunden, ger gärna upp ett krax, så att hunden ska missa den. Sen gör den en sån där "lekinvit" som valpar är så bra på: med böjda knän knixar den lite, både inbjudande och snar till flykt. När hunden närmar sig, sitter den kvar, exakt så länge så att den vet att den kan hinna undan nosen med några cm - snacka om att "Trigga Valp"! Och sen när den lyft så flyger den så sakta så att naturlagarna ser ut att ha upphävts - kan en fågel flyga hur sakta som helst utan att ryttla*? Den förfärade matten ser vilka otroligt pedagogiska motivationsintrument fågeln har för att få igång även den slöaste valp. Valpen springer och fågeln står nästan stilla i luften. Lågt lågt över marken står fågeln nästan stilla - ungefär i noshöjd. Skulle hunden inte hinna med så slår sig fågeln ner ett ögonblick så han har en chans att hinna ikapp och sen fortsätter den sakta segelflygningen igen, längre och längre bort från den skrikande matten.
"KOM HIT" ljuder det över nejden. Ingen annan än Krizzi lyssnar och hon håller med. "KOM HIT DIN FÖRBASKADE LUSPUDEL" skriker - eller tänker man, medan man ser det omaka paret närma sig den trafikerade vägen med hög hastighet. Då ser det inte sakta ut längre med en vilt galopperande boxervalp i dom nedhängande hasorna.

Om det finns ett gott öde, eller om en hund hör när matte blir tillräckligt desperat eller kanske , mot förmodan, den  lilla älsklingen faktiskt har en gnutta intellegens innanför pannbenet, så vänder han till slut och kommer glad i hågen åter till sin upprörda matte. Puh!
Hur gammal kan en kråka bli? Ska alla mina hundar bli retade av SAMMA kråka? eller för dom vidare sina lekbeteenden från generation till generation.
...eller är den en ondsint varg i fårakläder (kråkakläder). Vill den verkligen att hundarna mina ska kasta sig ut framför första bästa bil? Ifjol, när Humpe bara var runt halvåret, då lockade Kråkan ut honom på isen och bort över sjön och upp mot älvmynningen - letade den efter öppet vatten tro?

Tror jag måste forska lite om det......

*ryttla: när fåglar "stannar"upp i luften genom att snabbt flaxa med vingarna som kolibrier - ni vet i Kalle Ankas Julfest när han är fotograf!

23/3
Hurra det fanns inga möss i stugan i vinter.
OM dom kommer in bara för att det är ont om snö ute som är det ju helt i sin ordning, för jag vet inte en vinter på hur många år som helst som har varit så snörik som denna vinter och inte så kall heller för den delen. Det sägs ju att det kan blir riktigt varmt och gôtt därnere under snön och speciellt om man är en liten mus som har klätt hela sitt lilla bo med torrt gräs och fågeldun och rester efter folks borttappade vantar m.m. Och speciellt om man är några stycken och kryper ihop tättätt där och mår gott och har sig – snacka om fredagsmys! Fredagsmys hela veckan, hela månaden, ja hela vintern skulle man kunna säga. Det är långt ifrån det omysiga i en utfrusen råkall sommarstuga i minus 20 grader.

Jag lyckades alltså komma in i min stuga i helgen.   Jag har varit därute ett par gånger för att ta mig in  , men fått vänt om och åkt hem för att dörren inte gick att låsa upp.
Oroade mig så för att låset brakat ihop en gång för alla. Men jag var ju tvungen att vänta ut köldknäpparna så att jag inte tog ut en låssmed i onödan, ifall det bara var förfruset.

Upp gick dörrn ja, men den hängde ju snett. Som tur var, var PO med ut. eftersom han är en av dom få i min närmaste bekantskapskrets som inte råkar ha tummarna mitt i handen – däremot hade han ett evenemang han skulle bevista kl 15 på söndagseftermiddagen.

Vi hade tagit en lång ljuvlig promenad i skogen i grannskapet innan och skulle väl bara kolla låsläget lite.
Och  så LÅSET GICK UPP och DÖRRN GICK ATT ÖPPNA – yipiiiii! 
Vi hakade av dörren och la in några brickor på gångjärnen så att dörren inte skulle kärva så mycket nertill. KLARRT! - började redan planera för påskvistelsen, den obligatoriska första övernattningen för året.
Nöjda kokade vi upp vattnet vi hade med oss och drack pulverkaffe accompanierad av knastret från kaminen och knäppen i elementen. Myyyyysigt så det förslog – 

I god tid gör vi oss i ordning för att hinna in till staden och PO´s evenemang.
Men se då går det INTE ATT LÅSA DÖRREN!!! Dörren hängde ändå mera helsnett! Våra försöka att rätta till det hela hade snarare förvärrat det….
 Det skulle gå att låsa dörren med hjälp av en kil men det vore ingen hjälp till påskvistelsen för det var bara möjligt att arrangera utifrån och då skulle jag bli tvungen att sova med öppen dörr.
 

PO gjorde ett snabbt överslag
– bestämde sig för att skippa sitt evenemang,
tog av sig ytterjackan och började bända loss hela fodret och blottlägga dörrkarmen.

Sen hamrade han och bände och karvade och böjde och vred i c:a 3 timmar medan jag förvirrat skottade små smala gångar i den knähöga snön hit och dit för att underlätta snösmältningen och den ev. påskvistelsen. Det är så svårt att stå och se på när någon jobbar så intensivt utan att man kan göra något (och kallt blev det ju också).
Till slut var han klar och nöjd och mycket belåten. Han hade missat sitt evenemang men gjort en sommarstugeägande kompis MYCKET GLAD.

Han skola bli belönad!!!

Nu går mina tankar till min älskade stuga och tankeplaneringen inför påsken har påbörjats. Hur det blir med väderleken är dock en viktigare men senare fråga, för det får inte vara hur kallt som helst om jag ska stå ut.

Hur kallt som helst blev det för den stackars ORM vi snubblade på dagen innan – hundarna och jag när vi var ute och gick i i2-skogen.

Kl var exakt 4 på eftermiddagen. Hundarna hade fått sitta i bilen hela dagen i stort sett, för matten hade varit funktionär på den inofficella hundutställning som lokalföreningen för Boxer hade i Karlstad för alla raser. Det är ju instruktörs/funktionärshundars bittra öde här i livet.
Alla tre - för 3 var dom med lilla Gaia inkluderad - fick göra lite nedslag i utställningsvärlden, men bara en och en, för mattens skull. Mest fick dom sitta i högsätet i den lilla Gröna och titta på alla hundratals hundar som gick ut och in i ridhuset för att bedömas i dom två utställningsringarna. Gaia borde ha blivit hes efter alla kommentarer hon hade under hela dagen, kan tilläggas ;-).

Hur som helst hade jag tillslut avslutat mitt funktionärsuppdrag och åkt hem och utfodrat mina stackars hungriga hundar och sen tagit bilen ut till skogen i närheten av Hannas jobb för att dom skulle få en chans att leva ut alla sina frustrerande aktivitetsbehov innan Gaia skulle med sin matte hem.

Vi går där i den ljuvliga vårsolen på den tilltrampade stigen. Det gällde att ha tungan rätt i munnen för trampade man bara LITE snett sjönk man ner till knäna i snön. Men där någon tidigare gått var det hårdtrampat. Men stigen var definitivt inte välanvänd denna vinter. Den var t.o.m. lite översnöad trots att det var flera dagar sen det snöade sist.
Det var ovanligt VARMT i luften – c:a +7 grader. Men snön låg som sagt kämpahög i HELA skogen – inte en bar fläck någonstans.

Unghundarna hoppade och lekte med varandra och med en stor pinne – Uppdämt lekbehov efter hela dagen i bil.  <3

Krizzi sprang runt och nosade och balanserade med matte på den smala stigen när hon inte pulsade omkring med snö upp till magen för att uträtta sina behov.
Ibland jagade hon efter den pinnbärande unghunden för att skrämmas och för att få sig en bit av pinnen att själv bära på.

Plötsligt vänder Gaia upp mot mig och söker min uppmärksamhet. Pinnen ligger för tillfället övergiven c:a 4 meter framför oss på stigen och jag undrar varför.

När jag tittar lite närmare ligger där TVÅ stora pinnar och DEN ENA RÖR PÅ SIG!!!!!  Mitt framför mig på den smala tilltrampade stigen ligger en livslevande HUGGORM        !  Min omedelbara reaktion är ju att få bort alla hundarna från den.

Gaia den duktiga lilla älsklingen är ju instinktivt den som lyder mig lättast = sitta stilla och bara titta på hysterisk matte!

Krizzi förstår ingenting men lyder när hon märker hur upprörd jag är - har ju mångårig erfarenhet!!!!
- Humpe däremot vill ju omedelbart dit och se varför jag är så upprörd över en PINNE!

Att det var en huggorm just, var ju inte så självklart för den såg svart ut, men när jag tittar lite närmare (under ormens fräsande och aggressiva utfall :-o) finns inga vita fläckar bakom öronen och det syns ett grått zickzackmönster på ryggen.

Min omedelbara reflex att springa tillbaka till bilen avbryts av nästa tanke: Hur ska detta NÅGONSIN bli en trovärdig berättelse för alla dom som jag måste ventilera det med ?.

Alltså går jag tillbaka till odjuret med mobilkameran i högsta hugg.    Tar en bild och tänker att jag måste ju filma eländet också annars tror väl alla (inklusive jag själv kanske) att jag måste ha tagit fel, den måste ha varit död!

Jag ställer in mobilen på video och försöker reta ormen lite med kopplen så att den ska göra ett nytt utfall. Men då är jag så nervös och rädd för hundarnas skull så att det blir mest snö och uppskrämda fötter/tassar på den lilla videosnutten, men en liten snutt videofilm blev det iaf.

Vart kommer den ifrån och vart ska den hän????? Det finns som sagt var inte en endaste kal fläck mark i hela skogen.

Det tog låååång tid innan mitt hjärta var nere i normal rytm igen efter denna överraskning.
Skräckblandad, om inte förtjusning, så fasa!!!

Jag har ett litet privat projekt i min egen lilla tankesmedja – det är att samla på VARDAGSÄVENTYR.
En underrubrik som har aktualiserats denna vinter är VILDMARKSÄVENTYR I STADSMILJÖ
Nu kan man väl inte kalla i2 för stadsmiljö men möjligtvis Stadsnära skog som jag har hört att man ska skydda och värna om. Jag kan gärna ta på min uppgift att utforska och redogöra för alla olika upplevelser man kan få erfara i miljöer som inte alls ses som  unika

Och Tänk att jag hittar uppslag ÖVERALLT!

8/3
Det ligger nära till hands!
Kvinnan i deras liv - matten – eller      MATTEN  !!! som jag vill att dom ska tänka, mina små älsklingar.
Det är faktiskt INTERNATIONELLA KVINNODAGEN idag och på nåt sätt vill man ju gärna att det ska uppmärksammas...
Därför ska jag berätta om helgen som gått för mig, med och utan hundar.

Jag skulle vara hundfri - inte ofta jag kostar på mig det bara till lyst! Jag älskar ju mitt fritidsintresse - hundar - och behöver egentligen bara få vara med dom för att känna mig glad, lycklig och i någorlunda harmoni (hm fast det beror ju på vad dom ställer till för mig förstås...), men ibland lockar andra delar av verkligheten. Mänskligt umgänge irl (in real life) eller afk som vi bloggare och facebookare säger: Away From Keyboard .

Lille Ludde har ju fötts dvs Ludvig Folkesson. I början av detta året  anlände han till denna världen - efterlängtad och välkommnad av mamma, pappa, sina två syskon och till HELA lilla klanen. Nu var det dags att åka till Stockholm och gnugga näsorna och införliva den lilla parveln i sitt lilla upplevelsefack i min hårddisk.
Utan hundar skulle det vara, det var illa nog att försökt tämja mina två (nåja bara Humpe då) under julfirandet i samma lokaliteter och med lilla Ludde fortfarande välförpackad i mamma Lisas mage. Nu skulle barnungen i egen hög person få min odelade uppmärksamhet.

Humpe och Krizzi skulle bo hos sin ÄLSKLINGSDAGMATTE Hanna. Men Hanna arbetar på lördagar och därför tog jag mitt hundansvar och bokade bussbiljetter så att jag hann ge hundarna en riktig långprommis på lördagförmiddagen innan jag åkte in till stan och till busstationen.

Det var en förtjusande vacker morgon, men ack så kall - i vanlig ordning. I Karlstad är det fortfarande mellan 10 och 15 minusgrader varje morgon när man ska ge sig ut. Andra ställen på samma breddgrader tycks ha typ minus 3 - 5 grader. Varför vet jag inte. Det är lika svårt att klä sig som för en månad sen - skitkallt på morgnarna och plusgrader på eftermiddagarna.
 
Jag tog bilen till Hannas. Det var ganska tidig lördagförmiddag så jag ställde bilen straxt före vändplanen. Ingen sopåkare eller annan bil i tjänsten behövde väl det svängrummet nu tänkte jag.
Jag hämtade Gaia och tog en lång härlig prommis på den plogade vägen på i2.Alla tre hundarna hoppade och skuttade och rullade sina små ludna kroppar i den härliga vita snön och jagade varandra fram och tillbaka på den upplogade vägen. Jag erkänner gärna att det finns en STOR fördel med denna enorma mängd snö som har vräkt ner över Värmland: Hundarna håller sig runt fötterna på en. Dom lämnar inte den upplogade vägen mer än i undantagsfall för det är så OTROLIGT jobbigt att ta sig fram i lössnön som mäter uppåt en meter på ängar, fält och i skogar. Dom måste hoppa fram som kängurur och även om dom klarar det så tar det alldeles för mycket energi för att det ska vara bekvämt.
En timme senare är vi tillbaka i Hannas lägenhet och jag tar en dusch där och en kopp kaffe. Jag sitter ner och myser lite med dom alla tre för att samvetet gnager i mig över att behöva stänga in dom i en lägenhet när solen sprutar utanför och matte Hanna ska vara borta till långt efter 16 på eftermiddagen och jag bara ska roa mig själv på deras bekostnad. Till slut förhärdar jag mig och stänger dörren om dom sorgsna hundögonen och springer ner till min bil - PARKERINGSBOT!!! shitshitshit! 5 minuter innan jag kommer har dom satt lapp på min lilla ärtgröna Pärla. För första gången sen jag köpte den för ett år sen....

Sur kör jag in till stan, lämpar av boten och bilen hemma vid lägenheten, hämtar presentkassen och handväskan innan jag promenerar ner till busstationen.

Det tar 4 timmar och 35 minuter att åka buss mellan Karlstad och Stockholm.

Bussen är smockfull med sportlovsresenärer och andra – det är så trångt så jag hittar inte boken jag tog med mig i ryggsäcken för att läsa och jag orkar inte packa upp hela ryggsäcken i mitt knä med en vilt främmande karl sittande tättätt intill mig. Så jag nöjer mig med att halvsovande scanna av det vackra svenska landskapet jag åker igenom för att se så många rådjur och/eller älgar jag kan under färden. Jag tycker så fruktansvärt synd om rådjuren nu när snön ligger meterhög och numera även med skare, månad ut och månad in.

Dom är INTE ALLS skapade för den här väderleken med sina smala små tandpetarben och skridskoliknande små genomskärande klövar. T.o.m. mina boxrar hade haft det lättare att skrapa fram mat om dom hade varit tvungna. Dom stackarna svälter sakta ihjäl medan våren gäckar oss genom att saaaaaakta, saaaaakta dra ut på sin ankomst. Jag lider med dom i deras plågsamma elände just nu.

Mitt i Västerås går två stycken på en smal grässluttning ner mot motorvägen och letar föda under dom planterade Tujjorna – det finns INGEN annan väg därifrån än att korsa den starkt trafikerade motorvägen som jag kan se. Jag sörjer deras öde medan buss 888 snabbt rullar vidare mot huvudstaden.

Vi rullar snabbt mot Stockholm och jag inser att vi kommer att anlända långt innan angiven ankomsttid. Jag försöker nå R på mobilen så att han kan hämta mig innan om han hinner. Inget svar. Jag lämnar meddelande på telefonsvararen och sms´ar. Inte ens när jag hämtat ut min presentkasse ur bussens bagageutrymme framme på Cityterminalen i Stockholm har jag nått honom och förstår snart att jag får invänta dom stipulerade 15 minutrarna som vi tjänat in.

Det är ett sprudlande liv en strålande lördageftermiddag på Cityterminalen i Stockholm. Hur mycket folk som helst och mycket att titta på medan man ändå väntar.

En ung kille tilltalar mig: ” Vad har du för abonnemang”? säger han och nickar mot min mobiltelefon som hänger i sitt senilsnöre runt halsen på mig. ”Telia eller Tele2”? Föreslår han Tja, jag är tvungen att tänka efter – ”har nog olika på mobil och fast telefon och mobilt bredband” funderar jag högt… Han slår omedelbart klorna i mig och talar om att han har ett erbjudande till mig. ” Fast telefoni med hur bra erbjudanden som helst”. Han drar in mig i sin lilla butik och skriver ner en massa siffror på ett papper om vilket fantastiskt erbjudande han har. Jag nickar och håller med, helt ovetande om det han säger om mina utgifter är sant eller inte ”…..och så får du en ny MOBIL på köpet” säger han!!!!

Jag är förstås URBILDEN av ett BONDFÅNGAROFFER just då, men det inser jag inte!!! Lite lockad är jag – och en NY MOBIL ”Wow”!!!!

Han sätter igång och skriva en massa papper och frågar efter telefonnummer m.m.m.m.

Då ringer R tillslut - han och Vincent, 6-åriga sonen,  är i antågande och har nu hört mina meddelanden. Det tar inte många minuter innan jag har vinkat in dom i den lilla telefonbutiken och jag ser på hans skeptiska min att här borde inte jag stå och köpa ett nytt telefonabbonemang mitt på blanka lördagseftermiddagen, bara för att han blev lite fördröjd….men visst blir han också lite fascinerad av en NY MOBIL, fast hans val skulle nog falla på en betydligt lyxigare modell.

Vi knallar tillslut nöjt iväg mot rulltrapporna som ska föra oss till bilens parkeringsplats. R hinner berätta om två episoder på deras väg till Cityterminalen.

1)Han har skrapat upp en lång RÖD rispa på NYA,silvergråaForden. Därmed har han också  blivit ersättningsskyldig för en röd bils backspegel, shitshitshit! – vad dessa bilar kostar oss!!!

Den lille snusförnuftige Vincent hade tröstat sin far genom att säga:

”Pappa, om vi gör en likadan repa på andra sidan så kan vi låssas att det är eldsflammor”!  Pappa R blir glad över omtanken ser jag.

 2) På väg från parkeringsrutan hittade R en plånbok. Han hade kollat igenom den och sett på körkortet att det var en italiensk man som är ägaren och eftersom den låg i angränsning till ett av Stockholms nyaste stora hotell tog R för givet att den italienske mannen kanske bor på hotellet. Vi skulle gå in till receptionen när vi lastat in min presentkasse i bilen.

Framme vid bilen blir jag förevisad den nya ”eldsflamman”  över hela silvergrå sidan på NYA Ford Escorten!!!! Suck!

MEN ,vart är bilnycklarna??? R letar runt i alla sina fickor – 1 gång. 2 gånger!!!! Dom finns INTE. Vart har bilnycklarna tagit vägen????? Jag känner hemskt mycket igen mig. Vi letar runt bilen, under bilen, runt på trottoaren och den omedelbara omgivningen. Jag imponeras av R´s lugna – om än uppgivna – fattning. Jag börjar smått fundera på varifrån bussarna går till deras nya bostadsområde – för att åka hem och hämta reservnyckeln till bilen. Men först ska vi reka runt för att se om vi kan hitta den borttappade nyckeln.

Centralstationen igen, ner i källarplanet där lillVincent hade besökt toan, upp på övreplanet och sen rulltrappan upp till Cityterminalen och in på teleaffären. Johan som bondfångaren  heter enligt mina avtalshandlingar säger sig minnas att R hade håll bilnyckeln i handen när han kommit. Bra! Då vet vi varifrån vi kan börja leta. Äppelförsäljaren inne i Pressbyrån som sålt ett grönt äpple till Lille Vincent hjälper R och letar bland äpplena i fruktdisken, men ingen bilnyckel.

Suck! Läget börjar kännas lite hopplöst. Skymningen börjar sänka sig över huvudstaden och magarna är ganska tomma. Vincent får den Karlstadbanan som jag inte ätit upp under bussresan för att han ska orka med resten av äventyret. Vi vuxna får stå ut.

Taxi är R´s  enda alternativ till hemresan. Hem för att hämta extranyckeln, släppa av mig och Vincent och sen åka med taxin tillbaka till Centralen och hämta sin bil och ta kontakt med hotellet som KANSKE har en, för tillfället fattig,  italiensk man.

Så när mörkret tätnar runt husen i Frösundavik anländer jag till familjens fina, nya lägenhet och förenas och bedåras av finaste lilla Ludvig Folkesson och hans familj. R gör sällskap med den vänlige taxichaffören tillbaka in till stadens centrum med reservnyckeln och  en främmande plånbok i säkert förvar i innerfickan.

Jag delar ut ”hälsa-på-presenterna” till alla barn. En stooooor nalle till lilla Ludde (c:a dubbelt så stor  faktiskt) + en mysdress i miniformat. En uppdragbar bil till Vencent (utan eldsflammor) och Pärlset till Rebecca som hon kan skapa egna smycken med. Och vad är det som ligger och skramlar längst ner i den stora presentkassen. Vad är det för något litet svart längst därnere i mörkret – jag stoppar ner min hand och drar upp………..BILNYCKELN!!!!

R hade ju burit min presentkasse till bilen och den lilla nyckeln hade förstås glidit ur hans hand ner i den stora kassen bland björnar, pärlset och uppdragbara bilar…. (jag hade letat runt i kassen också förstås, men inte kunde jag ana att den låg allra allra längst ner under alla paket)

Vi ringer till R som just satt sig i sin egen ägandes bil, blivit uppringd av herr Italieno som på bruten engelska glädjetrålande utbrustit: ”Mr Robert thank you VERY much, so very MUCH. I will offer you a dinner next time i´m in Sweden”. För han hade bott på hotellet men nu åkt hem till Italien igen. Men med lite efterforskningar hade hotellreceptionen lyckats nå honom på hans mobil.

Till slut var vi då förenade barn och vuxna och en litenliten Ludde som lugnt och tryggt sov vidare i mitten av allas uppmärksamhet. Kvällen är äntligen vår. På söndagen fylls klanen på och vi äter sopplunch ihop och minns och drömmer oss framåt i en salig röra.
Frampå eftermiddagen är det dags igen att bege sig till Cityterminalen  och leta upp rätt Gate. Flera hundra  personer har tänkt samma tanke som jag och ska bege sig västerut så med tungan rätt i mun kommer man på RÄTT buss som med tiden ska angöra Karlstads Busstation. Den här gången ligger boken högst upp i ryggsäcken så att den är lätt att få tag i och resan försvinner in i den spännande handlingen i min deckare.

Och på kvällen återförenades jag så med mina två små 4-benta älsklingar som ylande av glädje stormar emot mig över snön på elljusspårets upptrampade stig där vi stämt träff efter den dygnslånga utflykten.
 
Dom hade haft det SÅ BRA med långa härliga promenader i underbara vårvädret med Hanna och Gaia, ovetandes om sin älskade mattes eskapader i huvudstaden.

28/2

Tant Krizzi och jag lever ett lugn och ganska harmoniskt liv nuförtiden medan vi med förvånade ögon åser allt som vår lelle ungherre ställer till med eller råkar ut för.

”Tack gode gud för kompostgallret” är en kommentar som ofta glider över mina hedniska läppar i den hundliga delen av mitt liv. Men den guden hade aldrig träffat min Humpe när han uppfann detta bidrag till den civiliserade världen.

Humpe KLÄTTRAR på kompostgaller – speciellt om det står i vägen för hans framfart, vilket är det som dom oftast har som uppgift i hans liv, kompostgallren.

När Humpe klätrar med sin 30 kg + , blir dom flesta kompostgallren hopknycklade.

Inget av mina kompostgallren som jag har här hemma har klarat sig undan en sån demolering.

Och Humpe, han befinner sig alltid på den andra sidan, - dvs den sidan som han skulle hindrats från att vara genom kompostgallret.

Min gamla vän som kom och hälsade på och förgyllde mitt liv här i slutet av förra veckan fick en knockoutpuss just pga en sådan kompostgallerklättring. ”E´de Tacken de?” borde han ha sagt och gått härifrån, men det gjorde han inte. Han stod ut , med en härjig ungkalv som gjorde ideliga glädjeskutt upp på honom under fikat som jag bjöd på.

Min vän hade räddat mig från eländet som en veritabel ÄNGEL. Efter att sorgset ha konstaterat att Bilfan (fd Pärlan igen) inte gav ett tecken ifrån sig på morgonen när jag skulle åka till jobbet på veckans sista morgon, satt jag på jobbet och deppat undrade hur jag skulle få hem ett nytt bilbatteri – och få hjälp att installera det när bilen inte ens startade.

Jag kom och tänka på min vän som jag fortfarande träffar då och då trots att det nu har gått många år sen vi jobbade ihop. Han har slutat sitt jobb och fyllde numera sina dagar efter sitt egna behag. Jag slängde iväg ett förhoppningsfullt sms och 10 sekunder senare ringde han. Jomenvisst! Han kunde hjälpa till – att komma förbi jobbet och hämta bilnyckeln, ta en sväng förbi Wafab och köpa batteri, hem till parkeringen och byta batteri och ”simsalabim” Pärlan skulle vara som ny OCH allt under tiden som jag satt på jobbet och avverkade min halva fredag.....

Helgen skulle ju tillbringas med tre hundar och behovet av bil kändes större än någonsin. Det är kämpigt att vara hänvisad till stadspromenader när man har tre starka hundar att dra på. Min väns insatser var såååå Välkomna.

Förstås är det ALDRIG så enkelt. ”Saker och ting är ALLTID mer komplicerade än dom synes vara” är min fasta övertygelse. Wafab levererade fel batteri konstaterade min vän när han stod där på bakgården i snögloppet med motorhuven öppen och det gamla batteriet urtaget. Men se det var bara att fixa till tyckte min änglaliknande vän. Ett par turer fram och tillbaka till Wafab och lite speciallösningar så hade Bilfan återigen uppgraderats till Pärlan.

...Och tacken för det var fika med fläskläpp och som sagt: demolerade kompostgaller.

Ytterligare en ängel korsade min väg denna, från början så dystra, fredag:

Som vanligt: uppdämpt behov av biltransporter efter att Pärlan varit stående några dagar. Plus att lön hade inkommit. Iväg på en affärsturné. Med bilen, och med hundarna, alla tre, i hundkupén några timmar. I skymningen, nöjd med dagens genomförda planer kommer jag tillbaka till Pärlans eget lilla tillhåll på bakgården. Där var så mycket snö så jag kände mig föranledd att plocka ut min lilla snöskovel som finns stationerad i bilen och börjar skovla och skovla.

Snödrivorna är numera HÖGA runt om parkeringen och det finns mycket mer att förpassa dit. Jag tävlar med en plogförsedd traktor som far runt på granngården så att snön ryker. Där har dom dessuton Carports så deras bilar står alltid snöfritt. Men rätt som det är, när jag skovlar på lyser ett par strålkastare mig i ansiktet och där står traktorn, och som om han var besjälad undrade han om han kunde få hjälpa mig.

”Åh tackochbock” sa väl jag. Så blev jag stående och beundrade traktorns eleganta plogande på min lilla parkeringsruta.

Efter 5 minuter var min, bara min, ruta helt BARSKRAPAD i ordets rätta bemärkelse. Han som körde, log, och for vidare på sitt tröstlösa och oändliga uppdrag. Jag stod omtumlad kvar och undrade vad det var för ett stjärnregn som föll över mig denna dag......

Humpe var det ja, En kväll lös höger framtass röd som blod! Hemska känsla! Men hur illa det än var, så var det inte så illa som man kan befara. Han hade ”bara” doppat ner tassen i stearinet på en brinnande marschall. Det brände förstås och sved kanske mellan tårna där huden är tunn men blodig var den inte och bränt sig hade han inte gjort vare sig på tassen eller på, den ständigt nyfikna, lilla trubbnosen. Tassen tillsammans med medföljande Humpe fick inta badkaret trots den sena timmen och så tvättades stearinet bort med Fantastiska Yes-Grön som alltid hjälper mot flott och smuts Så slutet gott allting gott! Den värsta konsekvensen efter detta var 1 st blöt tass vid insomnandet straxt därefter + att Humpe prompt måste iväg till den utslocknade marschallburken nästa morgon för att se om det onda, röda fanns kvar.

Humpe som ständigt utmanar sina mattars tålamod och välvilja, speciellt matte Hanna, som han testar lite extra, behöver få utlopp för sin extraenergi på ett mera konstruktivt sätt. Alltså har han numera alltid ryggsäck med mat o.dyl i, när han går den extralånga promenaden som jag i dagsläget försöker få till för att få honom lite mer medgörlig. Inte låter det hindra hans enorma entusiasm över att i gryningen promenera i över en timme genom stad och skog. Lösläppt på den - lyckligtvis upplogade - vägen genom skogen hoppar han och skuttar runt den uppgivna Krizzi som inte orkar hålla honom ifrån sig. Och han gapar och skriker med sina klövjeväskor daskande mot hans sidor. Hon ryter ”TYST!” åt honom, men han lyder inte. Däremot när jag ryter ”Tyst” och slänger lite godisbitar i snön när han hämtar andan, så har vi lyckats få hundskrället att sluta retas. Fast egentligen tror jag att Krizzi MEST tycker om honom, fast hon har faktiskt rätt att få bli lite förb...ad på´n.

Det har faktiskt varit plusgrader i tre dagar nu. Efter 2 månaders fimbulvinter, eller vargavinter eller miniistid eller vad man nu vill kalla det. Undras hur det kommer att kännas den dag man går på bara marken där inte vägskrapa varit innan.....?

Ja det var en liten veckorapport efter förra söndagens miserabla skrivförsök som tog två timmar att skriva och 5 sekunder att klicka bort i cyberrymden. Där hade jag berättat om simbassängbesök och ett spännande Vildmarksäventyr i stadsmiljö både för egen del och för mina kära hundars del.

Hej

22/2 Satt i två timmar på söndagkväll och skrev ett låååångt blogginlägg om vår senaste helg. Det inlägget försvann ut i cyberrymden i ett litet kick.
Jag har för tillfället lagt ner mitt bloggande pga av ständigt strul med uppkopplingen. Orkar inte bli besviken så ofta
Titta in om en vecka och se om jag har återupptagit mina aktiviteter.

6/2
Min lille slyngel trippar vid min sida. Han håller mycket koncentrerat ögonkontakt med mig. Kopplet hänger slakt mellan oss - mitt hjärta fylls av värme. Hur kan jag någonsin vara arg på denne lille varelse??? Hur kan det vara möjligt att den där stormande ilsket-adrenalinet som strömmar genom min hjärna med jämna mellanrum över något ofog som just samme lille gulleplutt ställt till med är producerat av samma hjärna som den jag nu konstaterar motsatsen med.
Vi har varit på årets första sökträning, vi är på väg tillbaka till bilen. Vi är varma och "svettiga" både han och jag. Nu är det dags att kyla ner honom, gå av honom hans uppvarvning, stretcha alla hans muskler, sätta på honom ett varmt och gott täcke, ge honom en liten måltid  och sätta in honom in honom i bilen. Gruppens unga schäfer"valp" gör sista passet under tiden som jag tar hand om min pôjk och njuter av dagens goda upplevelser.

Det var 5 - 6 månader sen vi tränade sök sist. Operation, stark kyla och otillräckligt många träningsvilliga, är orsaken till det långa uppehållet.
Jag minns ju att problemknuten börjat lösas upp så att Humpe klarade av sina apporteringar av lösrulle från figurant till förare precis innan uppehållet. Men det var inte MÅNGA gånger vi hade lyckats innan det ofrivilliga uppehållet. Jag inser att jag inte får hoppas för mycket idag och att  jag måste backa  i träningen förstås.
Den här träningen känns viktig också för att jag börjar känna att jag förlorat styrfart i fostran av min glade unghund. Han behöver starkare don nu! Söket är EN sak som vi måste ta tag i - Lydnadsträningen en annan liksom ensamtid Humpe-matte, som nu.
 
Denna dag har alltså börjat tidigt. Kl 07 tvingar jag upp mig ur lördagens underbara äntligen-helg-säng. Jag vill ju inte missa långdragen lördagfrukost. Promenad med Krizzi som inte ska med ut till skogen och så en FÖRFÄRLIG MASSA saker som ska letas reda på, förberedas och packas ner i "tusen" kassar. Hur mycket behöver man egentligen för en halv dag i skogen?!

6 ekipage har anmält sig, så tiden blir säkert 4-5 timmar - alltså lunch till hunden, fika till mig. Jag vill ha kaffe inledningsvis men tror att det skulle vara gott med en kopp kakao som avslutning av en kall dag i skogen - alltså gör jag bägge delar.  Smörgås. Vatten till hunden och dricka till mig. Godis till hunden - GOTT godis som figuranten ska bjuda hunden på och lite mer neutralt godis för matte att bjuda hunden på (Figgen ska ju vara mest intressant!). Vid detta tillfälle ska figgarna dela på 6 små burkar med god KATTMAT och köttbullar som också finns i mattes (min) burk. Tror inte att jag ska köra honom mer än 6 slag - kanske färre om det blir jobbigt.
Kommunikationsradiosarna har legat på laddning över natten och känns varma = lyckad laddning. Sen är det allt annat materiel: snitzlar, skynke (vitt duschdrapperi som fungerar utmärkt nu på vintern), Tjänstetecken och sökrulle förstås, ombytesvantar, liggunderlag, kläder, många, varma och tunna, snöskydd ombytesvantar m.m.m.m. ...puh-! det är mycket att komma ihåg och det finns ALLTID något som man saknar när man väl står därute i skogen.
Till slut är det dags för avfärd. Krizzi är avlämnad till hundvakten och Humpe och jag bär iväg i den lilla gröna.

Bara att VALLA sökrutan gör en slut och svettig. Men nu är det dags att bestämma sig för att kämpa på.
Humpe är nr 5 av 6 och han sitter i bilen och taggar upp sig fram tills det är hans tur att plockas ut och få en rejäl uppvämrning innan han går in i sökrutan och kan börja sin träning.
 
Och det ska jag bara säga: Han har INTE glömt bort att det är SÖK vi kör i skogen. Herregud ´vad taggad han var.... Eftersom jag inte vill sänka honom inför träningen försöker jag hålla mig på fötterna när han kastar sig ut i kopplet för att få komma till sökrutan. Och till slut är det dags.....
 
Jag blir så glad - han vet vad han ska göra. Han ska springa ut och hämta en lös rulle hos figuranten, komma in med den till mig, lämna den till mig och så ska jag be honom visa mig figuranten och då ska han springa före mig ut och så får han det efterlängtade godiset hos figuranten. Sen samma sak på motsatta sidan av stigen.
Nu var dt ju så att snön räckte ofta långt över knäna på oss människor och lilla Humpe fick kämpa för att ta sig fram. Men han klarade det och han klarade att hämta rullarna hos alla figuranterna. Jag bestämde att bara köra 5 skick eftersom han började bli trött och visa lite förvirring mot slutet, MEN HAN KLARADE DOM 5 SKICKEN! Apporterade rullar som om det aldrig hade varit något problem.  Matten hans  är såååå nöjd.

Så efter det går vi där och han ska sakta kylas ner efter ruscherna ute i skogen. Kontakten är bra, han är nöjd och jag är nöjd och glad.
Kvällen senare sover han som en stock. Han är en mycket nöjd och belåten hund som har jobbat bra.

Hoppas nu bara att träningen har kommit igång. Nu längtar jag efter vår och barmark.. 
fast det är skönt att slippa fästingar....

28/1

Ajaja - vaknar med nackspärr en morgon - ontontont.
Varför blir jag inte förvånad över detta tillstånd trots att jag gått och lagt mig kvällen innan utan att känna minsta lilla aning till nackspärr?!
Jo, det beror på att jag VARJE DAG frågar mig hur en männsikorkropp kan hålla för detta dragande och ryckande och slitande dag ut och dag in.
Dom är ganska kraftfulla min två (eller TRE närmare bestämt) älsklingar i sina ryck ju.
Krizzi har ju alltid dragit i kopplet trots mina försök att stävja det. Det ingår i hennes personlighet tror jag.
Hon är flockens förlöpare. Hon ligger steget före HELA tiden och håller koll åt höger och vänster och framåt och bakåt och signalerar omedelbart med rest ragg och koncentrerat fokus om hon får syn på/korn på något som hon ska hålla uppmärksamheten på.
Hon är absolut inte RÄDD, snarare tvärtom - fram fram fram till allt som ska hållas koll på.
Tog nåra år för mig att lära mig leva med denna form av Varselhund.
Numera är hon ju inkallningsbar och då kan jag tycka att det känns tryggt.

Nu när Humpe har blivit vuxen så förstår jag att det inte är JAG som har missat den här dolda talangen hos mina tidigare boxrar, utan det är Krizzis personliga egenskap.
Humpe är motsatsen. Han lever här och nu.
Hot får komma ganska så nära innan han fokuserar och reser ragg.
Han är inte heller rädd av sig, möjligen mer försiktig än vad Krizzi någonsin varit. Men han  ointresserad av att hålla koll på allt. Det är aldrig han som ser smygande katter först eller tycker att en bestämd männsika verkar mystisk på långt håll - sånt som Krizzi ser tre kvarter bort.
Tyvärr börjar väl Krizzis syn försämras har jag märkt och jag tror att hon lider av att inte uppmärksamma ALLT, men det ska jag låta vara osagt.

För att återgå till koppeldragandet så är det en förklaring men ingen ursäkt varför Krizzi drar i kopplet under promenaderna. Är hon lös så går hon 5-10 meter före med totalkoll på både matte och omgivningen.
Humpe drar av andra skäl. Han GLÖMMER bort att han sitter fast.
Säger jag till honom slakar han omedelbart i linan och tar ögonkontakt - i 2 sekunder - sen drar han igen till nästa lilla kissfläck som han vill analysera.

Krizzi väger 24 kg och Humpe väger 30+. Det gör att deras gemensamma vikt ligger ganska nära min, så använder jag inte min makt med hjälp av röst, ilska och koppelryck eller andra mera dolda varianter så hamnar vi nån annanstans än vad jag hade tänkt.

Har jag dessutom Gaia i koppel som vill springa fort och långt så ligger deras sammalagda vikt definitivt i min klass. Och då blir rösten ännu barskare i förhållande till den gemensamma vikten.

I vilket fall så gör både Krizzi och Humpe också plötsliga ryck framåt, bakåt och åt sidorna. Jag vet inte alltid varför och är för det mesta oförberedd - Att inte axlarna har hoppat ur led är väl snarare en adekvat undran.
Mitt onda knä i höstas kan jag tänka mig är kopplat till dessa vilda promenader. Det hade jag ont av i närmare två månader och kan fortfarande känna av ibland när det går för hett till på promenaderna. Och då när det uppstod hade jag ändå införskaffat min gudabenådade avlastning - Pärlan - som kunde mig föra oss till ställen där jag slapp ha dom i koppel hela tiden.

Nu hade jag nackspärr och det var bara att gilla läget - kunde ha varit värre alltså.

Jag försöker promenera till jobbet några gånger per vecka nu när kylan har minskat lite.
Det blir inte bra att köra bil vareviga dag, det är ju trots allt inte mer än c:a 2,5 km.
Med nackspärr  försöker jag styra mina vildingar med högerarmen, det går ganska bra. Jag blir mer konsekvent med dragförbudet när jag har ont och det är ju bra om man ska plocka fram positiva vinklingar, men jag upplever mig som en tjatkärring. Men lite skärper dom allt till sig ändå.

Nackspärren har annars gått vidare till en nys-kaskad som satt i nån dag. Jag nös och nös och nös. Förkylning kan ju anmäla sin ankomst med kroppsliga symtom (som nackspärr).
Jag snöt, snurvlade, smörjde liniment och drack Enchinacea intensivt i några dagar och det gav snabbt resultat - .
Nu har det gått några dar. Nånstans inne i nacken sitter nåt ont som känns ibland, tex kan jag inte sova på min högra sida för då blir det fel vinkel på nacken som smärtar på vänstersidan.
Det killar i näsan ibland men blir sällan nån nysning... Skönt om det vore över.

Nu stretar vi på igen i snödrivorna till och från jobbet, morron o kväll.
Men igår tog jag bilen för då skulle dagen avslutas med hundfrisksim. Humpes skräck och Krizzis spänning.
Hundarna hade fått sig en REJÄL långpromenad med Hanna under dagen eftersom hon var ledig  så när det var dags att återigen trä in huvudena i varsit halsband ville Humpe hellre gå och lägga sig.
Men tillslut stack han in sin "lilla" nos i länken och hängde med.

Det var Humpes som skulle inleda doppet. Pest och pina tycker Humpe som spelar upp den välkända scenen
"JAGVISSTEDET JAGVISSTEDET - NI SKULLE TILL SLUT DÖÖÖÖDA MIG!" ......
ända tills han har kommit ner i bassängen och då gör det bästa simmet han någonsin gjort.
Han gillar ju att simma utomhus på somrarna (OCH höstarna OCH vårarna...) och när han väl märker att han fixar det i bassängen också så ser man på hans kraftfulla simtag och hans orädda blick att det här egentligen är hans grej.
När han efter dom stipulerade 10 minutrarna kommer upp på rampen igen - vid liv - så är han så nöjd.
Viftar glatt på svansen och kan kosta på sig en motsträvig puss av matten.
Efteråt leker han glatt med simhallens alla pipleksaker  och tittar nyfiket på när vi dränker hans kompisar en efter en.

Krizzi är också motsträvig att få ner i bassängen men hon simmar glatt och tryggt runt runt i bassängen och har ingenting emot att stanna upp till 20 minuter i vattnet.  Grete och jag slänger rostade blodpuddingsgodisar tvärs över bassängen som hon glupet simmar efter och med glädje sätter i sig i simmande tillstånd.
Sen återstår dusch schamponering frottering och streching för bägge innan dom får varma goa täcken på sig under hemfärden.

Snacka om nöjda hundar sen när vi kommit hem och dom fått mat i magen och det är dags för sängen....


Läser Eva Klintmans blogg http://www.123minsida.se/familjenklintman/20885250  och gläds åt reflekterandets hälsobringande effekt det är min melodi att reflektera över livet - det som är, och det som varit - för resultatet det är ju JAG