 |
|
|
 |
|
Blogg
Boxerlivets Blogg
snart är det inte 2009 längre 31/12
31/12
Jaha, snart är det inte 2009 längre. Nu sitter man här igen - på tröskeln - man lämnar något och går in i något nytt. Lite andäktigt är det ju, fast det är ett mänskligt påfund, det vet man ju innerst inne.
Mina små älsklingar sover djupt och stilla, helt oberörda av alla poffar och väsanden och alla gnistrande stjärnregn som då och då lyser upp den mörka himmelen, fast det är alldeles för tidigt.
Inte bryr dom sig. Inte om att det är nyårsafton och inte att vi människor är så urbota dumma så att vi slösar både pengar och naturresurser på sådana meningslösa nöjen som fyrverkerier.
Visst tittar väl Humpe upp vid dom första smällarna men inte bryr han sig något vidare och visst tar jag ut honom på balkongen för att ojja mig av glädje och beundran - men det är en ren pedagogisk handling för att han ska TRO att det är något kul och ofarligt. Men Krizzi gäspar och går in och lägger sig i fåtöljen och sover vidare och då tröttnar Humpe snart att titta på stjärnfallen som jag ojjar mig över så går han också in och lägger sig.
Jag tar ut dom runt kl 21 för att inte riskera att träffa på någon som roar sig med att smälla av sina smällare runt nattvandrare. Sen får vi väl vänta tills det lugnat sig lite tills vi kan gå ut igen.
Vad ska man minnas av 2009 tro?
Året då Valparna lämnade sin valpdom och skred in i vuxenlivet.
Krizzi pensionerades mot min vilja. Dom grå håren spred sig från nosen över hela ansiktet. Hennes hörsel blev sämre och jag märkte att hon inte såg så bra längre - hon överlät till Humpe att hålla koll på omgivningen - min lilla polishund - lite vemodigt är det.
Samtdigt blev hon ung som en tonåring genom att bli hejdlöst förälskad i sin unge prins - hur får man ihop det?
Humpe blev kastrerad utan att det berörde honom i ryggen.
Matte köpte bil. Tack vare Pärlan blev det plötsligt överkomligt att transporeteras med alla tre hundarna... vilken lättnad.
Jag jobbade på mitt extrajobb (vilket gjorde det möjligt att köpa Pärlan) i ett halvår. Har gått på en univeritetskurs i KBT (Kognitiv Terapi). m.m.
Stugan har fått en ny Söderfasad.
Klanen är på väg att utökas. I mitten av januari kommer en ny liten medlem att födas. H*n(ne)s familj har flyttat från Birjer Jarlsgatan mitt inne i Stockholm till en stor och tjusig lägenhet straxt utanför tullarna. Det ska bli kul att lära känna en ny liten individ.
FaceBook har gjort entré i mitt liv och där har jag fått en rad vänner som jag kanske inte alls skulle känna annars och framförallt har jag kontakt med många vänner sen tidigare som jag sällan eller aldrig skulle prata med annars.
Och som en följd av Fejjan har jag blivit Farmare. Nu är jag helt fast i odlande och skördande, mjölkande kor och borstande tjurar, renar och elefanter. Jag har en hel skog på min farm som jag ska använda till sökskog så fort dom har skapat en hund till FarmVille. Dessvärre måste skogen skördas ett par gånger i veckan för den består nästan uteslutande av fruktträd - det tar sin rundliga tid men då utlöses ju ljuden som stimulerar min hjärnas belöningscentrum. Ja det är väl så man skapar ett beroende, har jag förstått - får väl se hur detta slutar - det kommer väl kanske att finnas avvänjningscentraler mot FarmVille om några år. Tills dess får jag försöka att hålla det inom rimliga nivåer och inte låta det inkräkta på mitt arbete.
Så kommer jag kanske att minnas den bistra vinter som utbröt dom alldeles sista dagarna 2009. Kanske minns jag också den underbara nyårspromenad som jag och hundarna tog idag, i underbart vackert, soligt väder med de humana -10 C som omväxling eller den lekstund som syskonvalparna Humpe och Gaia fick direkt på den första prommisen. Hursom helst en vacker dag.
Inför 2010-talet har jag bara vaga och begränsade önskningar (löften?) som t.ex.:
* Nu måste vi komma igång, Humpe och jag och träna lite målmedvetet. Lydnad m.m. Söket är ju påbörjat och just för tillfället inväntar vi bättre väderlek och flera intresserade sökkompisar.
* Jag vill att mitt liv ska se ut så här i framtiden också - med andra ord:
JAG SITTER NÖJD!!!
Isig Humpe
...och idag som det bara är - 11 C
Sista skälvande.... 29/12
29/12 djuren i julsoffan
Ujanamej, nu har det gått hela 10 dagar sen jag skrev sist. Och inte vilka dagar som helst heller, utan juldagarna. Det har gått fort och innehållit många trevliga upplevelser som är nog så värda att blogga om. Lite ska jag berätta om nu.
Jag hade ångest över min långresa vill jag lova. Min älskade lilla Pärlanbil skulle puttra iväg ända till Stockholm på kaniga vägar i smällkalla vinterkylan. Jag vill bara informera, om någon missat det, om att jag HATAR att köra långt ensam med bil.
Men skam den som ger efter för sådana bleka neuroser....
Upp på måndagmorgonen och till att lasta in ALLA oändliga väskor som det blir när man ska åka bort i bil en vecka (jag menar det är lite skillnad om allt ska få plats i en ryggsäck för att man ska på tåget). Och vad händer då tror ni: Jomenvisst, bildörrn sitter fastfrusen!!! trots förbehandling med låsolja. Det är ju på ett sätt bra att den inte går att öppna alls, för det är ju värre om den inte går att stänga för att låset frusit i öppnat skick. Jag ålar mig via passagerarsätet fram o tillbaka under mina småärenden och lastningar. Sen tappar jag bort bilnyckeln - fast jag hade haft den när jag kört fram bilen m.m. Jag letar runt i bilen och i lägenheten och tillslut börjar jag plocka ut kassarna ur bilen och packa upp dom på iskalla trottoaren. Jag är mycket nära att gå upp och ringa till Stockholm och ställa in besöket. Jag hittar den tll slut på golvet framför passagerarframsätet - hur enkelt får det vara? Sen hinner jag tappa bort min nyköpta skinntumvante, men den hittar jag på köksgolvet uppe i lägenheten. Till slut bär det då av.
Det är rysligt kallt. -9 C är det i Karlstad men temperaturen sjunker och sjunker under färdens gång och i Arboga visar det sig att spolarvätskan har frusit. Utanför Västerås är det - 18 C. Burrr ! I dom trakterna blir vi avvisade från E18 av något skäl som vi inte får reda på.... dåligt skyltade landsvägar blir vi hänvisade till och i sakta mak rullar en rad av bilar över snöhöljda åkrar med No-where som destination. Jag har inte en aning om var vi är och då och då blir det stopp och vi befinner oss i en bilkö ute i absolut INGENTING - en mycket märklig upplevelse. Sakta faller mörkret och vi rullar återigen ut på E18 och Stockholm börjar te sig en aning mer nåbart. Tillslut har jag snirklat mig fram på dom små vintriga gatorna i Solna som är mitt mål för resan. Mycket snö har det kommit där och inget vidare plogat så ibland får man lägga in backen och maka på sig så att mötena ska fungera.
Men till slut har jag parkerat och släpper ut mina tålmodiga följeslagare, Krizzi och Humpe, på välkänd mark och med uppskruvade glädjefnattförväntningar. Pärlan hade klarat sitt eklut och jag hade inte krockat, kört av vägen eller somnat vid ratten. Puh!
Sedan återstår GEMENSKAP i 7 dagar och Krizzi och Humpe njuuuuuter av alla människor, barn, promenader och julklappsöppningar.
Tillslut blir det till att ge sig av hemåt igen....
Inte alls lika gastkramande ångestframkallande som sist pga att det faktiskt gick bra. Att Pärlan fungerade så klanderfritt och för att jag faktiskt var mer utvilad och säker.
Det var +1 C i Stockholm när det var dags att ge sig av. Snöglopp och risk för nederbörd - inga roliga förutsättningar förstås för långkörning.
Under färden hem skönk temperaturen rejält från +1 till Värmlands -10C.
J den älskade "ungen" (32 år) skulle åka samma väg som jag några timmar senare och fortsätta till Oslo och då hade dom passerat platser som hade -19C under kvällen.
Idag har solen gnistrat över snöhöljda Karlstad och många knarrande promenader har tagits över isarna och i skogarna av mellandagslediga människor - dom som inte mellandagsfyndat förstås - Jag hann med bägge delarna - vin och bubbel till helgen i övermorgon och mat. Mer satsade jag inte på för ovanlighetgens skull. Men på hundpromenaden bestämde jag mig för att åka lite utanför stan så att bilen skulle bli lite varm. Då hittade jag det mycket omtalade Tranhems Gård där närproducerat kött säljs till inte alls dyra pengar http://www.tranhem.se/index.html shoppade på mig lite nyårsfestgodis och älgfärs och hjortkorv m.m.
Nu är den besvärliga men ack så härliga "pulsa-årstiden" här alltså. En timme med skuttande hundar och för egen del, pulsande i decimetersnö, gör en trött och mosig och lite bekväm. Att det sen var -20 C där vi gick gjorde mig inte piggare - men imorrn måste jag ta itu med tentaskrivningen......
Glad Humpe på vinterpromenad
VinterKrizzi
Pånyttfödd Humpe 19/12
10/12 Fjärdeadventpromenad
Veckan som gått, har gått med ett huj, men innehållit hur mycket som helst.
Mycket arbete, mycket att fixa, mörker och kyla.
Och så har Hanna och jag ätit oss genom hela veckan. Vårt kuponghäfte som vi skaffade i våras där man fick äta mat på restaurang 2 st för priset av 1 började tidsmässigt lida mot sitt slut och vi hade MASSOR av kuponger kvar.
Vi ville inte avstå från dom allra bästa erbjudandena, så vi åt och åt. VARJE dag åt vi retaurangmat på det ena stället efter det andra och den ena rätten godare än den andra.
Och som avlsutning bestämde vi oss för att äta Libanesisk 8 rättersmeny, dricka gott och kosta på oss lite extra.
Vi skulle ha terminsavslut för vårt hundkooperativ Valperiet bestämde vi oss för. Valparna är ju inga valpar längre och vi har hunnit klara av en hel del kniviga situationer.
Inga julklappar har vi sagt, men väl god mat, 2 portioner för priset av 1! Varför inte?!
Undrar hur många kilon den här veckan har kostat?
Bilen har jag haft inne på verkstaden för nu ska Pärlan ta mig till Stockholm efter helgen
- och är det NÅGOT som får mig att bli nojjig så är det att köra långt med egen bil
- ALLT kan hända enligt mig. Så jag har t.ex. utökat min bilförsäkring att också innehålla bärgning och ersättningsbil för tänk om......
Åsså har Humpe änteligen sluppit ut ur sin halsboja. Hans dm-stora op-sår i pannan har äntligen läkt ihop så att vi kunde sprätta upp det sista kvarvarande stygnet under milt våld på veterinärkliniken igår.
Humpe var bara FULL av energi och skulle vara med när vi ville sprätta så till slut fick vi tvinga ner honom på bordet.
Efter två snabba minuter var till slut allt elände över. In med honom i bilen till dom andra hundarna. Iväg for jag i mörkret till Karlstads Gamla Flygplats så att Humpe äntligen fick springa för allt vad tygen höll med sina älskade hundkompisar.
Det har gått över tre veckor som han har fått gått bredvid och lidit av lek-abstinens under tiden som Gaia och Krizzi har fått möjlighet att lära sig leka med varandra framför hans längtande ögon.
Och vad han nu sprang och vad dom nu lekte han och Gaia i den allt svartare, kallare, natten.
Ja, Kallt har vi haft det : minus elva, tolv grader har det varit i många dagar nu. Billåsen har frusit, varningslampor har tänts och släkts och som jag redan berättat började det ju dra ihop sig till julresan så det var dags att se över sin lilla bil. Så nu är dubbdäcken på och varningslamporna nersläkta.
Jag har blivit erbjuden mer jobb åt företagshälsovården under våren, precis som ifjol våras - det blir roligt - och lite mer pengar att röra sig med. Då är min utbildning klar också, så jag har fler verktyg att jobba med.
Idag, denna underbara lediga lördag, har jag bara gjort det jag velat : sovit lääänge - nästan halv tio (Tack Krizzi och Humpe!), ätit låååång frukost, tagit en skön promenad med tre glada hundar, shoppat julklappar fikat på servering och ätit sopp- och sofflunch i sällskap av goda vänner på facebook.
Ett starkt minne ifrån veckan:
Jag går ut på lunch promenad med alla tre hundarna från Hannas lägenhet rakt upp i skogen utanför hennes port. Stackars Humpe hade fortfarande kvar sitt koppeltvång och är därför den enda som går i koppel. Jag tänker mig att dom blir fortare trötta om vi klättrar upp för det höga berget i början av skogen. När vi kommit högst upp lite anfådda rusar plötsligt en råbock upp och förbi mig till vänster c:a 20 meter snett bakom. Humpe ser honom och studsar liksom jämfota utan att göra några häftiga ryck. Krizzi reagerar sent men gör heller ingen ansats att jaga efter - sikten var kanske skymd hinner jag täka innan det studsar upp en råget ALLDELES bredvid oss. 10-15 meter, kanske och hon springer INTE snett bakåt utan RAKT FRAMÅT framför alla förvånade hundar - OCH INGEN HUND JAGAR EFTER ! ! ! Jag blir så lycklig och överöser dom med godis och beröm. Humpe var den enda som var förhindrad, men han brukar alltid göra som dom andra hundarna gör som han just då umgås med. Men varken Krizzi eller Gaia gjorde jagansatser efter den. Jag vet ju att dom inte är lockande att jaga när man ser dom på håll, men den här var ju RIKTIGT nära. Glad är jag över mina pålitliga hundar.
Och igår när jag kom hem låg ett stort kuvert i min brevlåda - och skådade mitt överraskade öga: Jo en Äkta Skånsk Julklapp. Min KÄRA vänner och Humpes bror Hugo har skickat oss en superfin present och minnesalbum av det år som gått och den fina vänskap som vuxit upp under ået som just gått
Humpe är osydd 2009
NU har 2009 tagit slut. Nästa gång jag går till jobbet är det 2010!  .
Men skriva i min blogg ska jag göra redan i år - imorgon - Nu ska jag gå på Libanesisk restaurang och äta gotttttt!
Trattvecka 11/12
11/12
En vecka har gått sedan senaste operation med sträng koppel- och trattordination. Inte en sekund skulle Humpe få vistas utan tratt och inte ett steg utan koppel. Mattes lidande av detta synes större än Unge Herrns, verkade det som. Han tog saken lätt när han väl vaknat upp ur nakosen och återställt mättnadskänslan. Han hoppar och skuttar i kopplets längd utomhus och leker med alla leksaker han har inomhus i ren understimulansfrustration och kastar bollar upp över sitt trattbeprydda huvud och springer från yttervägg till yttervägg så att mattor och möbler står i svallvågor runt honom. Glad är han i alla fall och ute i skogen eller på trottoarerna GALLOPERAR han i kopplet med sin förtvivlade matte på släp. Bilden här är inledningen på en skogspromenad.
Han är INTE sur på sin matte för att hon utsatt honom för detta - jag hade förstått honom om han varit det. Han undviker INTE en människa som står med en tratt i handen i begrepp att montera på honom den - jag hade förstått honom om han hade gjort det. Han undviker INTE att nosa utmed murar eller inne i vrår eller inne i buskar trots att det uppstår ett FÖRSKRÄCKLIGT oväsen som ju måste studsa runt inne i tratten, i hans känsliga öron och och i lilla boxerhuvudet- det kan jag verkligen inte förstå. Han löser sina trattproblem på bästa sätt för honom vilket har lett till att tratt nummer ett är utsliten och nummer två är på väg att gå samma väg.
Natten till igår mådde Humpe illa - förmodligen för att jag föll för hans och Krizzis bedjande ögon och gav dom ett antal tuggpinnar (som Humpe efter hand la beslag på allihop). Varje gång han försökte sova började han smacka och svälja frenetiskt och hoppade upp och ner på golvet och rusade ut i vardagsrummet. Ibörjan rusade jag med honom (av medlidande) för att hjälpa och stötta. Men han kräktes aldrig. Varje gång han rusade upp och sladdade iväg ut i vardagsrummet dunsade han i med sin enorma plasttratt med höga ljud som följd. Efterhand gav jag upp att vara till stöd, men jag tände en lampa så att han bättre skulle kunna värja för möbler och dörrposter m.m. efter ytterligare ett tag plockade jag fram öronproppar för att slippa höra. Vid 02-tiden på natten föll jag således i orolig sömn i det upplysta rummet och med öronpropparna i. Före 06 var det dags att dra sig ur sängen för att hinna med morgonens alla göromål och då var det två T R Ö T T A individer som vacklar ut genom porten på väg till dagens plikter.
Då framstår det tydligt att det var dags att se efter andra lösningar. Den omtalade "uppblåsbara kragen" som alla pratar om - vart får jag tag på den, vad kostar den?
Jag tuffar runt till majoriteten av stadens zooaffärer och letar kragar. Tyvärr är dom dåligt uppdaterade och har inga kragar på lager som passar en ung men välvuxen boxerpojk. Men vid torsdagens simtid för boxerdamerna passar jag på att köpa en ny krage - uppblåsbar. Humpe får vara med och tittar på när Krizzi och Riska simmar runt. På sig har han sin nya fina uppblåsbara krage som ser ut som en riktig badring. Och äntligen får han springa runt och leka med badhusets alla roliga leksaker. Dubbel glädje för att han själv slapp bada var det ju också, eftersom han inte har kommit så långt ännu att han tycker att det är njutbart att simma i badhus.
Kvällen igår avslutades för Humpes del med att det var gröt- och julfest på Brukshundklubben. Då var det också dags att byta julklappar. Humpe fick själv välja paket ur julklappssäcken och naturligtvis valde han ett goddoftande paket för egen del medan matte fick välja ett paket till Krizzi som fick sitta i bilen och vänta. Det innebar att Humpe fick godis och Krizzi fick en repknut. Sen ville Humpe leka med labbe"valpen" Cleos och beardis Pysens roliga leksaker. Jag tror minsann att Cleo och Humpe fick lite ögon för varandra och snart, när koppel- och tratttvånget är hävt, kan få leka och härja runt med varandra utomhus.
Senaste nytt
Här sitter älsklingarna på rampen till bassängen medan Riska simmar runt. Humpe har sin nyinköpta krage på sig.
En DÅLIG och en BRA nyhet.
4/12
Vi har otur nu, min lilla Humpe och jag. Ja, vi har tur också förstås, men det är annan sak.
Igår när Hanna kom hem från sin lååånga hundpromenad upptäckte hon att bloder rann ner mellan ögonen på Humpe ner på nosen. Ett stygn måste ha gått upp. Han hade gått i koppel under hela promenaden eftersom det fortfarande kvarstod 4 dagar tills stygnen i pannan skulle tas och Humpe därmed äntligen skulle få slippa ut ur sitt koppelfängelse.
Det rann vätska ur såret som såg ut som blod. Jag åkte iväg till veterinärkliniken på vinst och förlust och dom snälla människorna tog sig an oss omedelbart. Två veterinärer tittade och klämde på Humpes lilla glipa i pannan.
Jag tyckte INTE om synen att titta rakt in i min älskade lilla gubbes huvud.
Dom två veterinärerna bestämde sig för att det var en bra glipa som erbjöd dränage för såret och jag erbjöds antibiotika 7 dygn till min hund. Jag tackade tacksamt och tog hund och piller och åkte hem, nöjd med deras beslut och känslan av att "shit happens" - det är normalt att det blir lite onormalt ibland.
Humpes avskyvärda tratt åkte på igen, för han hade börjat klia sig på huvudet. Jag letade reda på hans lilla valptratt som han hade haft när han låg inne med dropp för ett år sen. Nu räckte den gott. Lite smidigare fick han att ta sig fram inomhus med den lite mindre tratten. Även på natten var han iklädd i sin tratt för att inte riskera något.
Några brev låg bland all julklappsreklam i brevlådan hemma - tillslut, efter trattarrangerande och antibiotikapillrande får jag möjlighet att kolla posten lite närmare - Kennelklubben står det, suck är det dags att betala det nu också tänker jag, men så kommer jag på att det faktiskt hunnit gå några dagar sen jag betalade in pengarna till Kennelklubben för att få ta del av avläsningen av Humpes höftledsröntgen, fast bara 3 dagar, är det möjligt att dom kan administrera det så snabbt?
Sprättar upp och konstaterar: jo, det kan dom! I vanlig ordning tar det ett tag innan jag lyckas tyda resultatet - det hinner ju gå några år mellan varje gång, men snart ser jag:
Yes!
Humpe har fått HP grad A och Knän ua!!!
Vad glad jag blir.
Jag hade ju inte haft sån tur med Krizzi som har C på bägge höfterna. Konstigt nog är Krizzi och Humpe varandras motsatser även i sin smidighet.
Krizzi med sina C-höfter är otroligt smidig, lättrörlig och med helt enkelt
- Humpe däremot är klumpig, lite stelbent och har svårt att komma igång liksom. Han är en liten Humpeklump helt enkelt. Medan Krizzi alltid har gillat att krumbukta sig. Till exempel lärde vi in kullerbytta när vi skulle göra en cirkuskonst på valpkursen hennes och det skulle jag aldrig lyckas med när det gäller Humpegubben.
Hon gjorde kullerbyttan så fint med huvudet in mellan frambenen och rullade in ryggen efter för att avsluta genom att hoppa upp på alla fyra.
Den konsten slutade jag att visa upp när Krizzi var i 6-års åldern och hon dagen efter en uppvisning fick något som jag senare tolkade som ryggskott som ledde till veterinärbesök, ryggröntgen och smärtstillande spruta för en himla massa pengar. Men jag tror faktiskt att hon skulle klara av den än i dag om hon får värma upp ordentligt och har ett mjukt underlag. Och Krizzi i sökskogen flyger fram som en ung panter trots att hon nu, med dryga halvåret, är inne på sitt elfte år.
Hursomhelst: Humpe har A-höfter och jag hoppas att han kan komma att öva upp sin smidighet.
Imorse, efter natten med tratten tar vi bilen till skogen vid Hannas där vi möter upp med Gaia. När det är dags för dogsen att gå in följer jag med in i porten för att vi ska hjälpas åt att sätta på Humpe tratten innan jag rusar vidare till mitt jobb. Medan vi fifflar med valptratten, Hanna och jag, hinner Humpe slänga upp en lerig tass och riva upp ytterligare fyra stygn i pannan. !!!
Plötsligt glipar ett Stort Rött Sår i hans panna där jag tycker mig se ända in till pannbenet. Fast det kanske bara är en skrämmande tolkning grundad på känslan: NEJ-NEJ-DET-FÅR-INTE-VARA-SANT!!!
Iväg till vetten igen förstås. Lämna in min lilla älskling till samma veterinär som igårkväll gjorde mig så glad genom att säga att glipan kanske t o m var av godo.
Nu skulle han sövas ner och omopereras så är det bara att börja om från början med stygn i 2 veckor / koppeltvång / antibiotika / Tratt på, dygnet runt ........ Åh vad ledsen jag blir. Min stackars lilla plutt. Han som har så mycket livsglädje och spring i benen och som älskar att ta för sig i livet.
Men, men, förmodligen kunde det vara MYCKET värre. Jag ska försöka tänka ut något sånt - imorgon! just idag är det tid att deppa. Var sak har sin tid......
Konvalecensrapport på begäran 30/11
30/11
Här på (den urdåliga) bilden ser ni Mattes lilla Machoboxer. Nyrakat huvud och ett långt ärr med tydliga stygn i pannan. Iklädd endast ett par kallingar - Boxershorts. Jag vet inte om hans självkänsla kräver lite machoinslag just nu??! - annars tycks han inte lida av sin aktuella situation - Det enda han liiiiiider av är att han är ordinerad KOPPELPROMENADER ! Ja, det är inte bara han som liiiider av det - mina armar är i det närmaste avslitna av att tygla en överglad och understimulerad ungkalv.
Förändringarna i hans liv är alltså begränsade till att inte få springa lös och leka med sina ääääälskade flockkompisar Gaia och Krizzi annars är allt sig likt, enligt Humpe.
För matte däremot finns en lättnad att det är gjort nu. Det får kosta en eller ett par bortryckta armar - dom växer väl ut igen !?!
Ett dygn efter operationen hade han ett, vad det såg ut, öppet sår i pannan som blödde hela tiden. Inte mycket men illa nog med en liten sipprande rännil nerför nosen.Han kladdade ner i sängen, soffan och min t-shirt. Det var tur att han mest var prydd i sin vita gigantiska krage. Den var lätt att torka ren.
Det är ironiskt att hans älskade Oranga Apan också har ett sår i huvudet men ur honom kommer det bara en oerhörd mängd med vitt ludd. Han får i alla fall vara kvar bredvid Elefanten på Humpes sovplats ifall han komma att behöva ett identifikationsobjekt nu i sin nya skepnad.
Men så plötsligt på lördag morgon var såret BORTA och hela op.såret var snyggt ihopsytt  .
Mystiskt var det, som om någon smygit sig in och sytt ihop min lilla hund medan jag sov - så det var tur att jag inte var ensam om att se det - Hanna såg det också när hon kom och lämnade in Gaia, utan att jag hade sagt något.
Sen dess har varken Humpe eller någon annan haft några besvär från själva operationen.
Han är så duktig att INTE slicka sig eller skrubba pannan i allt han kan hitta så för det mesta går han utan vare sig tratt eller Boxershorts - han har vårt förtroende lillgubben vår.
Om en vecka idag slipper han i alla fall sin stygn i pannan och kan återigen få härja runt med sina kamrater. Det ser vi fram emot.
Ujujujj 27/11
27/11
Sallymops blev hög på Metacam - smärtstillande och infektionshämmande medicinen hundar med fördel får efter operationer. Doseringen är 1 mg/kg 1 ggr om dagen iblandad maten. Sally blev glatt galen, nyopererad som hon var en midsommar för många år sen. Hon blev så tokig så jag kände mig tvungen att slute ge henne medicinen eftersom jag var orolig för hennes operationssår. Sen blev hon sig själv igen efter ett tag. Inte verkade det som om hon hade ont heller fast jag avslutade för tidigt. Effektiv medicin vilket ledde till en nöjd och lugn matte (= mycket värt inom veterinärmedicin).
Nu hoppas jag att samma effekt INTE ska drabba Humpe, när han nu har börjat få samma medicin. För det är stor skillnad mellan att handskas med en galen Mops på 5 kg och GALEN Boxerpojk på 30 kg. Fast det är klart att jag vill att Humpe ska vara glad, smärtfri och infektionssäker
- SJÄLVKLART vill jag det. Kanske skulle jag stå ut med liiiite galenskap hos honom, bara han inte lider på något vis......
Humpe är alltså opererad nu, kastrerad, och fått sina broskknutor borttagna i pannan. Alltså har han operationssår både fram och bak, stackars lilla gubben. Samtidigt passade jag på och höftleds- och knäröntga honom. Det var ju dags nu.
Igår morse lämnade jag min glada, friska och hela hund på veterinärkliniken efter att ha deltagit vid hd-röntgningen. Igår eftermiddag hämtade jag en stor vit tratt med en ynklig kutryggig och HUNGRIG hund i. Såret i pannan blödde en del och det var stränga order på att han inte skulle få slicka på sina tomma påsar där bak.
Efter en försiktig mängdökning gav jag honom lite, lite att äta och efter varje minimiportion blev han gladare och gladare. Om tratten tyckte han inte. Letade reda på hans valptratt som han haft när han låg inne med dropp för dryga året sen. Men direkt han fått på sig den lite mindre tratten så började han att slicka sig i skrevet.
Redan på kvällsprommisen var han sitt gamla jag - den hunden känner jag igen: dra,dra,dra nosa,nosa,nosa vadgörduKrizzi,vadgörduKrizzi kollakollakolla!!!! Puh!
På den stora tratten igen efter kvällspromenaden och till sängs.
Gôtt att sova med matte, sa Humpe och somnade - i 3 minuter! Upp och stöka runt med sin gigantiska tratt i mörkret. Skrämma bort Krizzi, hålla på att ramla ner, fastna med tratten i ALLT, till slut sjunka ihop och somna - i 3 minuter! stöka runt i mörkret, blodet droppar från pannan m.m. m.m.
Till slut tar jag av honom tratten och bestämmer mig för att hålla i honom så att ingenting förbjudet sker t.ex. slicka skrevet eller gnugga pannan. Då sov i a f Humpe gott utan tratt. Nån gång under natten fick jag en puss på munnen och nån gång blir jag nedkladdad med blod från pannan och vid några tillfällen lyckades jag förhindra "nedre toalett", men i stort sett en lugn natt utan tratt. Till nästa natt ska jag leta reda på en t-shirt som han kan få ärva efter mig att ha på bakdelen
Dagen idag har jag alltså VAH-ledigt (Vård Av Hund). Kl 7.30 väckte krizzi mig och Humpe - då var det dags att påbörja Metacam medicineringen i o m maten. Sen var det en lång entimmesprommenad för att dom ska vara nöjda när lilla syster Gaia kom för sen blir det svårt att motionera dessa tre starka viljor. Humpe har koppeltvång i 11 dagar tills stygnen i pannan ska tas.
Det är här mina erfarenheter av Metacams effekter till galen hund kommer in. 30 kg galen boxer som är tvungen att hållas stramt i koppel är inget jag längtar efter - om man dessutom ska försöka styra två andra hundar så blir det bara för mycket. Man kan lungt räkna med att jag längtar 11 dagar fram i tiden.
DÅ kommer allt att vara bara bra.
HöstBläh 22/11
22/11
En positiv och en negativ nyhet:
Här har vi fått möjligheten att kommentera inläggen direkt på sidan - det är något jag saknat sen jag började använda den här sidan - Skriv gärna en kommentar så att vi ser att det fungerar - barnsjukdomar och sånt där ni vet.
Den negativa nyheten då: Jag får spader!
Varför: Det regnar i stort sett jämt, dygnet runt, hela tiden. Mörkret infaller (verkligen -faller) c:a kl 15 (nja kanske 16 då). Hanna som glädjande nog blivit erbjuden flera arbetstillfällen är inte lika ofta hemma hos hundarna och jag försöker flexa ut så tidigt jag kan för att dom inte ska behöva sitta inne dygnets alla ljusa timmar. Men det hjälper inte, det är mörktmörkt så fort jag kommit ut.
Därför har vi tagit över kohagen efter dom inhysta kommunalkorna (ja det är väl nån bonde som ÄGER dom men dom går på Kommunal mark). Dom - korna alltså - går på dom stora fälten på vårt nedlagda regementes I2´s f.d. skjutfält mellan c:a 1 maj och 1:a oktober.
För många år sen - när Eivor och jag hade varsina två boxrar och umgicks i stort sett varje dag för att det var så praktiskt att låta hundarna motionera sig med varandra och för att bara en av oss hade bil - då tillbringade vi mååååånga timmar på dessa fält. Det var långt innan korna blev inhysta där och det var så länge sen att det t.o.m. var skyttegravar grävda där i början. Långa djupa diken där det var mening att det skulle stå unga killar som skulle lära sig att skjuta ihjäl andra människor.
Detta var runt -93. Då levde min älskade Myran som var 8 år och som precis blivit begåvad med en "lillasyster" Loppan.
Myran var Eivor&Wanjas uppfödning i Boxerladys och Loppan kom också från kennel Boxerladys. Själv hade Eivor kraftfulle Benjamin och hans mamma Lisa, bägge nära släkt med mina två.
Sedan dess har man alltså fyllt igen skyttegravarna och gjort ströv- och betesmarker av hela skjutfältet och alla skogarna runt om - Det är underbara marker som sträcker sig vida omkring. Och dessutom Stadsnära.
Numera har jag min arbetsplats i nära anknytning till skogarna på gamla I2.
Hanna tog sitt pick och pack och flyttade till det angränsande bostadsområdet när vi väl hade bestämt oss för att hjälpas åt att uppfostra varsin valp.
Nu är "Valparna" vuxna och vi har ett gott flyt i vårat gemensamma ansvar tycker jag. Ibland kärvar det ihop sig eftersom vi lever varsina liv och har andra engagemang. Bägge kan ha bokat in annat med förhoppning att det är ordnat med hundvakt. Men vi försöker till varje pris lösa det på något sätt. Nån gång då och då behöver vi ragga någon utomstående som kan ta hand om en rastning eller en "babysittning". Det är inte så lätt att hitta någon som utan att blinka kan ta över passning av tre stora hundar med kraft och styrka. Sist var unga Ellen så gullig att ta ut dom i regnet vid lunchtid när vi var tvugna att befinna oss på varsitt håll. Hennes egna hundar fick vänta till senare. Gulligt gjort - Tack Ellen!
Själv kommer jag som sagt inte ut med dom förrän mörkret snabbt slänger sin säck över hela världen. Då intar jag alltså kohagen.
Tre stjärnor blinkar i mörkret, en vit, en gul och en röd. Det är dom små lamporna jag satt på hundarna.
Dom befinner sig på olika avstånd från mig. Närmast mig cirkulerar den gulblinkande stjärnan - Krizzi. Stundtals helt borta eller långt långt ifrån är den vita stjärnan - det är Gaia, hon gräver runt i hela kohagen efter sorkar och andra underjordiska företeelser. När man ropar på henne ser man den vita, blinkande stjärnan snabbt komma skuttande emot en.
Den röda stjärnan rör sig mellan dom två andra. Ser man den vita och den röda snabbt röra sig tillsammans jagar "valparna" runt med varandra nära eller långt ifrån. Men den röda stjärnan hoppar också med glädje runt den Gula, illustrerad med glada, retfulla skall. Jag vet att den Gula Stjärnan drar upp överläpparna och ser ganska grotesk ut när hon försöker få sin kronprinsstjärna att veta hut, men undras om han själv ser grinet eller om det är lika mörkt för dom som för mig!? Det ger i vilket fall ingen förändring i hans retfullhet.
Gloffs gloffs låter det när jag stövlar fram genom lera och koblajjor. Och det låter alltmer glofffsGlofffs GLOFFS GLOFFFFS ju mer dagarna går och ju mer det regnar - Det fullständigt öser ner, varenda dag.
Hundarna är leriga upp över öronen varenda dag. Humpe har lärt sig att ÄLSKA frotteringen efter varje promenad. Han klättrar upp i mitt knä och njuuuuter aktivt av mitt gnuggande. Han tuggar i handduken och naggar på min arm och han försöker vrida och vända på sig så att jag ska komma åt överallt. Han har iaf någon glädje av det befintliga tillståndet.
Men så igår - när man vaknade upp efter veckans första sovmorgon så strålade SOLEN!
Yippiii! Lastade in "mina" tre hundar i Pärlan och åkte ut till stugan. Min försummade sommarstuga som väntade på att få packas ihop inför vintern. Trädgårdsmöbler som väntade på att bli avtorkade och inplockade.
Hela ljusa, soliga dagen tillbringades utomhus i trädgården. Och hundarna lekte och busade, nosade runt, vaktade, solade och sov i det solupplysta gräset. Själv hann jag med mer än jag vågat hoppas på, men blev långt ifrån klar. Hade tänkt åka ut idag, söndag igen, men idag
REGNAR DET!
Vi ska träffas i kursgruppen och träna lydnad på eftermiddagen men fram till dess blir det slappaslappa i soffhörnet - det är gôtt det med!
Antimachopojken min 12/11
12/11
Först kommer en orange apa, sen kommer Humpe, först kommer en orange apa sen kommer Humpe, först kommer en orange apa sen kommer Humpe.
Det är så - Humpe har fått en ny leksak som han älskar. Det är alltså en orange apa med rutig keps. Han har haft den i 3 dagar och han bär med sig den överallt.
Nu har han visserligen monterat bort ljuden på den, den både kvackade och pep, men den verkar vara lika älskad ändå. Han går runt och bär den i munnen.
När Humpe fyllde 9 månader var vi nere i Skåne och hälsade på mysiga familjen Klintman med brorsan Hugo och då fick brorsorna varsin brun plyschelefant som 9-månaderspresent. Humpe har kvar sin fortfarande (även den har bortdemonterat ljud). Den har han som huvudkudde när han sover. Ibland ligger han med snabeln inne mellan sina läppar som en napp när han somnar.
En bekant som dåförtiden var med på klubben och som då hade en STOR KRAFTIG Rottweilerhanne på ett stort antal år, Björne. Han berättade den gulliga historien om att när Björne skulle gå och lägga sig på kvällen gick han runt och samlade ihop sin STORA samling av gosedjur och med alla i munnen samtidigt gick han och la sig i korgen.... Det var så gulligt att man blev lite gråtnupen.
Därför blir jag lite rörd över Humpes gulliga vana att sova tillsammans med Pellefant.
Och nu har sovkompisarna utökats med, just det: EN ORANGE APA.
Efter frukosten går han och hämtar apan från sängplatsen sin och tar den med till morgonsoffan och när det är dags att gå hemifrån till dagens värv tar han med sig den och lägger den i hallen så det första han ser när vi kommer hem på kvällen igen är den ORANGA APAN. På kvällen tar han med sig sin oranga apa och hoppar upp i sängen där Pellefant ligger och väntar
Kanske kommer Humpe att bli en lillBjörne när han blir gammal.
Somnat i TV-soffan
Om 5 veckor är det jul!!!!
Ikväll åt jag risgrynsgröt med kanel mmmmmmm!
Novembernytt
8/11
Hösthösthöst; Är det en tillfällighet att årstiden låter som symtomet på en influensa??? Just nu känns den som en influensa också: Blöt, frusen, svårandad, deppig, självisolerande. Kanske inte värk i alla leder, men visst gör det lite ont att inte leva ut.
Egentligen gillar jag hösten. Dom vackra färgerna, den svala luften, befrielsen från mygg, ormar, fästingar, jordgetingar och solsting - kan man tänka sig en bättre årstid egentligen?
Men såhär i november är den tiden i det närmaste förbi - löven är fallna, som bortblåsta i ordets rätta bemärkelse och då och då faller stora blöta, grådaskiga blaskor ner från himlen och glider ner för huvudskulten, nacken, in under kragen och hinner en bit nerför ryggen innan den har värmts upp av kroppsvärmen och ångat bort.
Och solen, dess existens hinner man nästan glömma efter en kortare fas av abstinens - den värmekällan verkar ha tagit en charterresa till Kanarieöarna eller Thailand eller nånannanstans.
Ja, den är lite gråklibbig, November.
Men livet upphör ju inte under dessa 30 dagar bara för att dom kan upplevas som en kallsvettig svininfluensa utan det är bara att leva på och låtsas som ingenting.
Jag och mina hundar gör vad vi kan.....
Långa promenader som får läggas tidigare och tidigare för att hinnas med innan mörkret faller, sökträning (fast numera tvunget på helgerna för ljusets skull) och som sagt tidigare simning.
Tack och lov att jag har Pärlan (Opeln) numera, så jag HINNER ut i skogen INNAN mörkret faller.
Igår körde vi sök. Vi var dom tre E-na i sökgruppen: Eva, Eivor, Eva - sammanlagt 5 hundar. En hund åt gången gäller nu liksom alltid, men mina S N Ä L L A kamrater ligger kvar en stund i sina legor så att jag kan köra några sökslag med Krizzi också. Jag mutade figuranterna med nybakade Wienerbröd så alla vart glada och nöjda efteråt - i mörkret då, för vi startade inte förrän kl 14 av olika skäl och kl 16.30 när alla hundarna var trötta, varma, strechade och täckförsedda och vi satt på våra ryggsäcksstolar (ja E satt på en "bakdelsplatta") då mumsade vi på dom goda wienerbröden till fikat.
Det var en rad nybörjarhundar i körde denna gång. Alla tre är på sin egen nivå i sökträningen och behöver sin speciella fokus.
Vad gäller Humpe så har han nu förstått vitsen med letandet ute på djupet i rutan. Där ska han leta tills han hittar en figurant, där ska han hitta en rulle och den ska han ta i munnen och springa in till matte, lämna rulle mot en korvbit och sen när matte säger "visa" så ska han springa före matte tillbaka till figuranten.
Och sen har han förstått att det ska finnas TVÅ figuranter - en på varje sida - han blir mycket frustrerad om vi inte har figuranter på bägge sidorna. Då blir det fel enligt Humpe.
Humpe klarar det här numera, men han slarvar fortfarande lite med rullen ute hos figuranten. Tar rullen, släpper den, tar den igen, släpper den eller struntar i att springa till matte med den. Vid ett tillfälle släpper han den vid figuranten och han börjar leta efter den, då ropar jag och innan han hittar den så springer han till mig utan rulle. När jag då frågar efter rullen springer han tillbaka till figuranten igen, hittar sin borttappade rulle och springer tillbaka till mig, snacka om oekonomiskt strul.
Han gjorde 6 slag, hittade 6 figuranter och gjorde 5 st fina påvis. På sista slaget gjorde vi en "Hare med Direktpåvis" som det kallas: E stod en bit ifrån stigen och när jag visar Humpe riktningen så springer E uppochiväg bortåt utåt. Efter ett tag släpper jag Humpe som springer ifatt och då utryter LEK, pipleksak i snöre i vild jakt, under tiden som matte kommer ut och tar hand om sin hund.
Det här gjorde jag för att dra upp motivationen hos Humpe. Han har ju en benägenhet att tröttna när saker blir för välkända för honom. Jag får nog lägga in en överraskning varje gång framöver.
Men det får absolut inte bli ett alternativ för honom att slippa hämta rulle.
Och sen påminde E mig om hur jag måste värma upp honom innan söket så han inte skadar sig ute i söket.
Krizzi gjorde jättebra sök, gick dit jag skickade henne och fann sina två figuranter.
Vore hon i tävlingsdisposition skulle jag försöka få henne att göra smalare tomslag - hon tog halva högersidan på första slaget för att finna E på halva sträckan - det skulle INTE vara snyggt på en tävling.
Men som pensionär duger hon mer än gott, min gullesnuppa!
Nya erfarenheter 5/11
5/11
Jaha, nu har det snart gått en vecka igen. Snabbt som ögat går dom, veckorna - snabbare och snabbare.
Humpe har upplevt en ny livserfarenhet - en stark upplevelse tydligen med tanke på hur lång tid det tog för honom att sova ut efteråt.
G och jag hade bestämt att vi skulle låta våra gamla halvsysterboxrar få lite friskvård nu livets höstsida och Humpe skulle få åka med på köpet, så här inledningsvis i livet. Här skulle simmas.
Vi passade på att köpa klippkort när veterinärkliniken hade Öppet Hus och erbjöd diverse rabatter.
Så i tisdagskväll var det dags att inviga korten.
Krizzi är den enda av dom tre som har erfarenhet av bassängsim. Sista gången var våren för 1½ år sen då vi efter tre terminer hade kommit så långt att Krizzi frivilligt balanserade nerför rampen iklädd i den svartgula flytvästen och simmade runt runt i en halvtimme utan att vid varje varv försöka klättra upp på rampen.
Nu var det dags igen. Krizzi var ivrig att komma in i simhallen men väl där började hon banga ur och när det väl var dags för henne att få på sig flytvästen och klättra upp på rampen ville hon plötsligt hoppa av hela projektet. Det behövdes mycket handgriplig hjälp för att få ner henne i vattnet och även för att hålla henne borta från uppgångsrampen. Men till sluuut simmade hon lungt varv efter varv.
Syster Riska fick sitt livs första poolbad och hon tog det jättebra. Simmade bara fram till bassängkanten några gånger innan hon accepterade fakta och övergick till att njuta av simturen. Hon är ju Kusthund på somrarna när matten förlyttar sig till Västkusten under ett par månader i sträck och Riska så gott som dagligen tar sig en simtur i havet.
Så återstod lellpôjken. Han älskar ju att simma i allt som simmas kan irl, men detta var inte samma sak, konstaterade han. Men efter en ganska handgriplig hjälp nerför rampen och några skräckfyllda rundor utmed bassängkaklet fick han känna att han flöt och kunde påverka riktning och fart med dom välkända simrörelserna.
Det är faktiskt stor skillnad på hundar som KAN simma innan poolbesöket och dom som för första gången hamnar med hela kroppen under vattenytan. Vi tvåbeningar som har tagit initiativet till dessa äventyr och som handhar hela äventyret brukar vara ungefär lika blöta som dom fyrbenta som har fått simma. Orutinerade hundar brukar plaska våldsamt med frambenen första gångerna som om dom hoppas att dom kan klättra upp på vattenytan och springa därifrån. Det brukar ta några gånger innan dom förstår att den bästa energin utvinner dom med tassarna UNDER ytan.
Varken Humpe eller Riska försökte dock "klättra upp på ytan", utan simmade på med fina lungna rörelser - men blöta blev vi likaväl jag och G.
När Krizzi simmade stod den förbluffade Humpe på bakbenen och tittade över kanten på bassängen och när hon kommit upp och det var Humpes tur DÅ var Krizzi kaxig och klättrade upp på rampen och i stort sett på väg ner i plurret igen - undras om hon var lite orolig för sin lille pôjk?
Och sen efteråt, när det var tur för Humpe att få kloret avspolat på duschbänken, så måste Krizzi förstås också klättra upp bänken och stod och tryckte sig intill Humpe så att hon nästan vart lika blöt som hon varit alldeles innan när det var hennes tur att bli avspolad. Hon tar verkligen sin uppfostrarroll på allvar i vissa sammanhang.
Senare klädde jag på dom varsin frottepyjamas för att dom skulle kunna sitta i kall bil med sina halvfuktiga pälsar på väg hem i den höstfuktiga kvällen. Och Humpe sov som sagt djupt under ett halvt dygn efter den upplevelsen.
Nu blir det simning 1 gång i veckan ett tag framöver.
Vid sista sökträningen visade han upp hur trött han blev efter 6 sökslag - han sjönk ner i mossan vid figuranten och den dåliga konditionen måste åtgärdas.
Kvällarna är natta redan från början nuförtiden så det gäller att hinna ut tidigare och tidigare. Om 3 månader kan man räkna med att ljuset börjar ta överhanden igen. Tills dess får man uthärda i mörkret. Det finns ju nååågra glädjeämnen med att boa in sig och göra det mysigt omkring sig med levande ljus och andra ostressiga företeelser.
forts. från nedanstående anteckning
forts kvällen Alla Helgons Hallowen
Jomenvisst klarade han sitt Allmänlydnadstest, Humpegubben, MVG på 10 av 11 moment ... det får man vara nöjd med.
Neddraget på det 11:e momentet berodde på att han var tvungen att resa sig för att se vart jag tog vägen bakom hans rygg när jag skulle gå runt honom i 10 meters radie med honom sittande i mitten.
Som den lilla kalvliknande kluns han är så är han inte så vig och smidig. Han klarar inte av att vrida sitt huvud så mycket som han behöver för att se vart jag tar vägen bakom hans rygg.
Gaia hon ser ut som rena exorsisten när Hanna går runt henne och hon vrider sitt lilla huvud varv efter varv runt sin hals...
I o f s hade det inte varit fel att få bedömningen: "Behöver Träna Mer" på några moment, för vi ska fortsätta att träna, Humpe o jag.
Och gruppen har redan bokat in nästa träff och bjudit in våra instruktörer att ingå i gruppen. Då träffas vi på en av deltagarnas hästgård i Molkom och lägger spår och tränar gruppövningar.
Ikväll, efter mörkrets inbrott, åkte Hanna och jag iväg till stadens stora kyrkogård rustade med några gravljus. Det är så fantastiskt vackert med alla ljus och lite kusligt med alla svarta figurer som tyst rör sig fram och tillbaka på dom mörka gångarna.
På Minneslunden lyste det som om det vore mitt på dagen och där ställde jag mitt ljus till minne för alla mina nära och kära som lämnat jordelivet
- även mina älskade hundar får sina varma tankar sända till sig denna afton.
Jag har en hel liten flock däruppe i hundarnas himmel som jag hoppas väntar på mig den dagen det är min tur - om jag nu får tillträde dit, till hundarnas himmel, eller till himmelen överhuvudtaget -
Och det får vi VERKLIGEN hoppas att jag får, för jag SAKNAR dom allihop. Alla mina UNDERBARA älsklingar. Något annat behöver jag inte ha som trygghetsankare inför slutet av detta ändliga äventyr som kallas Livet. Nåt liv efter detta - som återuppstånden eller som "ande" - har jag verkligen ingen lust att engagera mig i.
Jag har fått några trevliga hälsningar från det förgågna det senaste - min återfunna barndomsvän och skolkamrat som slumpen förde mig samman med för några år sen på ett besök i Stockholm, hörde av sig på Facebook och gav oss en chans att få lite tätare kontakt via nätet än det ynka lilla fika vi kostar på oss en gång om året vid jul när jag gör mitt nedslag i Stockholm hos släkten. Nu har vi redan hunnit tjattat och jag hoppas det blir ofta.
En annan person som jag inte har träffat på snart 10 år hade en dag skrivit ett jättefint brev till mig och tidigare idag fick jag en jättego hälsning på min gästbok från en helt främmande person som tydligen läser min blogg och som också har en boxer.
I alla fall Jag tycker att nätet är ett fantastiskt verktyg för människor att få och hålla kontakt med varandra och det är ju så att
<3 <3 DELAD GLÄDJE ÄR DUBBEL GLÄDJE <3 <3
Fullärd?? 31/10
31/10 Humpe sover ovetandes...
Nu bär det snart av till kursavslutet på Humpes kurs: "Allmänlydnad Forsättning" heter kursen och så långt har jag kommit med min lille plutt. I dessa dagar känns det lite högtidligt, mitt Humpeägarskap, för det var runt 1 nov i fjol som det äntligen vände med Humpes sjukdom. Innan dess var jag inte riktigt säker på att min lille valp skulle bli 5 månader (som han skulle bli den 23 nov). Men då blev han inlagd på veterinärkliniken och fick den behandling som nu gör att han som en stilig ung pojk springer runt i livet och fullkomligt ääääälskar allt och alla. Det gjorde han visserligen som liten undernärd valp också, men jag, hans matte, såg hur illa ställt det var med honom.
Nu är han frisk, nyfiken, aktiv, glad, snäll, lydig (nåja), och pussig.
Få se om vi är lika överens efter dagens kurstillfälle.
Vi kommer i vilket fall fortsätta att träna ihop, kurs gänget, det är trevliga människor och goa hundar. Hundarna är trygga med varandra och det är bra för inlärningsprocessen. Det händer ju att en och annan drar iväg vid inkallning t.ex. med resultatet att det blir lite stökigt på planen men det är aldrig något hot för dom andra. Sist lyckades jag faktiskt ropa in Humpe när han hamnade i en glad segerrunda tillsammans med Humpes älskling (en av dom) Alma och den nykastrerade konkurrenten Barizzo (lab). Humpe kom till mig efter bara ett par varv medan dom andra fortsatte sitt glädjerus. Jag överöste godingen för hans lydighet, men jag vet inte om han ångrade sig just då och önskat att han rusat vidare för vad är lite upptinade korvflisor jämfört med en härlig rusch med två glada kompisar. Hoppas i sådana fall att han har glömt den tankegången för hädanefter ska han aldrig behöva undra om han ska lyda matte eller följa sina lustar........
vi hörs
Höstnytt 26/10
26/10
Hur är det möjligt att man kan vara fullt upptagen hela tiden, nästan dygnet runt, men ändå inte få något gjort? - Ja det finns ett svar, men det tänker jag inte bjussa på. Men så är det ändå i mitt liv just nu.
Kan väl ändå låta meddela att jag har läst en del i helgen på min kurs. "nöjd"!
Har plockat svamp också - på mitt och Vivis Hemligaställe.
Vivi skulle ha kommit från Stockholm i helgen men hade inte möjlighet att åka - då bestämde jag mig för att leta upp "vårat" svårhittade ställe.
Det är så svårt att hitta dit att jag - som tror mig ha bra lokalsinne - alltid får leta och leta efter just den platsen.
För många år sen ramlade Vivi och jag över ett hav av Gula Trumpetsvampar just där. Dom svamparna är nästan helt omöjliga att se innan dom ramlar omkull och man ser som smala gula benen och dom nästa rosa undersidorna(!). Jag lovar: man kan stå och titta på svampen utan att man ser att det är en svamp. Den är identisk med asplöven som ligger där i mossan. Detta ofattbara mysterium drabbas jag av VARJE gång jag kommer till just den här mossen.
Upplevelsen att, utan att man har förstått NÅGONTING, plötsligt upptäcka att ALLT omkring en är ätbara (LÄCKRA) mumsbitar - det får en att fyllas med förundran och man skärper sitt sinne
Detta ställe var så förunderligt att vi var tvugna att märka ut det på något sätt.
Vad gör en hundägare då?: jo h*n sätter upp en bajspåse i ett träd förstås.
Sen var det inte bättre än att det tog några år innan vi tog oss dit nästa gång. Och vi letade och letade - och så tillslut hittade vi en bajspåse i ett träd och under där visade det sig att just på den platsen var det inte löv det där som täckte marken, utan Trumpetsvamp!!!
Detta har vi gjort om några gånger med samma resultat - !
Fast jag har fortfarande lika svårt att hitta dit.
I går gjorde jag om samma äventyr och hör och häpna: Där fann jag till slut "löven" som inte var löv utan svamp. Nu har vi tagit ner den svarta bajspåsen (den hade hängt där i c:a 6-7 år) men jag börjar kunna lokalisera platsen och när jag väl är där vet jag vilka tuvor som erbjuder dom bästa växtplatserna för våra eftertraktade svampar....
Det var tydligen inte det mest optimala trumpetsvampåret, men det gör inte så mycket eftersom dom vanliga trattisarna var desto fler. Nöjd kånkade jag hem en "nästan" fullkasse svamp från skogen. Problemet återstår dock - NÄR SKA JAG RENSA DEN?
Birgit har lovat att hjälpa mig - mot halva skörden.
Humpe och Krizzi var med förstås Krizzi har ju varit där vid ett flertal tillfällen, men för Humpe var det första gången - åtminstonde som vuxen, medveten, individ. Han tyckte också att det var en riktigt enastående plats och gjorde också riktiga guldfynd - men mest då i form av älgbajs.
Trots sin gosiga kärleksfullhet i soffan på kvällen efteråt fick han sina pussar obesvarade av sin ogina matte pga av ovanstående.
Krizzi gick matte hack i häl och gladdes åt varje tuva svamp som hittades. Hon ville mest sitta i knät på mig och dricka upp min varma choklad när det var dags för fikapaus, min lilla goding. Ingen avvek från min omedelbara närhet under hela promenaden - "nöjd".
I fredags tog med alla tre hundarna till skogen där en liten tjärn finns. Hundarna hade lekt och lekt i nsätan en timme i sandgroparna i den skogen och när vi kom till tjärnen rusade alla tre dit för att dricka och tanthundarna Krizzi och Gaia gick ut till magen och svalkade sig och drack vatten - men min lille pôjk, han rusade rakt ut i det kalla vattnet och simmade runt, runt och njöt i fulla drag. Värmländsk Vattenboxer tror jag är hans rätta rastillhörighet. Vem har sagt att boxrar inte gillar att bli blöta.
Förresten har G och jag köpt simkort till våra hundar och ska åka till veterinärkliniken och försöka hitta en bra gemensam tid nu.
Och cykeln har jag låtit laga upp så att växlarna fungerar igen.
Så nu, käre Humpe, nu ska det bli motionering av!!!
Toppen Humpe!
Trattisskörden på hemliga stället oktober 2009
18/10 Sök i älgjaktstid
18/10
Vilken vacker helg det blev och vilken lyckad sökhelg det blev för båda mina små älsklingar och mig.
Fredagen gav verkligen inte den föraningen. Regn, snöblask och snålblåst. Blähväder helt enkelt.
Jag hade redan innan helgen bestämt mig för att INTE tillbringa nätterna i stugan. Det är inte kul att vakna i kyla och behöva gå ut i kylan när man ska på toa.
Det var första gången sen - jag vet inte när - kanske april/maj som inte helgen frivilligt tillbringats i lägenheten.
Hundarna tycker väl att det är trevligare att ha en trädgård att ströva omkring i (och granntomter om man ser det utifrån Humpes synvinkel), men å andra sidan sover dom lika gott i vilken soffa eller fåtölj dom än sover i, i stugan eller i lägenheten.
Lördagen var kursdag för Humpe - sök stod på agendan - och sådana övningar ser vi alltid fram emot och deltar i med liv och lust.
Jag hade på ett tidigt stadium erbjudit mig att visa upp ett riktigt sök med Krizzi. Och eftersom jag var trehunds"ägare" på lördagen så fick Gaia vara med och valla ruta.
Efter den "teoretiska" delen genomförde vi i klubbstugan och sen gick vi bara ut i den angränsande skogen i hopp att hitta en älgjaktfri skogsdunge.
Det är så att vecka 42 varje år står Värmland stilla. Då är allt vikt för älgjakt och för oss stackars hundägare gäller det klä ut sig i glada färger och hålla sina hundar under sträng uppsikt.
Det är banne mig älgjakt ÖVERALLT.
Och mycket riktigt - när vi nu vallat tillräckligt långt snubblar stighållaren över något synnerligen äckligt. Älginälvor och tussar av älgpäls.
Det är mitt ibland motionsspår, 100 m från klubbens infart och alldeles bredvid golfbanan - inget hindrar dessa jagande "Naturfenomen".
Vi gjorde nu inte så stor affär av det - kortade av sökrutan några meter, bara. Det var ju nya hundar som skulle få göra några övningar, bara Krizzi skulle köra "SÖK" och hon vurmar mer för sökarbetet än andra ev. lockelser typ älgbajs och älgmaginnehåll. Hon gjorde c:a 5 slag på den lilla pytterutan vi hade stegat upp. Hon hittade dom två instruktörerna som hade lagt ut sig på lämpliga avstånd. På vindsidan genade hon en del, men det köpte jag - i vindriktning och en terräng som liknade ett salsgolv - vad kan man begära? Förhoppningsvis kunde kursdeltagarna föreställa sig hur ett sök kan se ut ändå.
Sen fick Humpe köra Sök-Markering-Påvis på hans nivå och det gjorde han med den äran. Jag tror han kan det, jag tror han kan det!!
Idag var det dags igen - träning i reell miljö. Återigen var vi tvunga att leta jaktfri mark och hittade det till slut efter lite kringåkande.
Förra helgen gjorde vi ett minisök på endast Lena och jag och då hade Humpe det svårare att förstå vad vi ville. Efter första figgfyndet blev han sååå frustrerad av att jag hindrade honom att gå ut på motsatt sida. Jag trodde inte att han förstått och integrerat det så pass. Det brukar vara en av dom senare delar som man koncentrerar sig på, att få hunden att förstå "söksystemet" som man kallar det - den där böljande vågrörelsen som söket ska ge intryck av när det är som bäst - Lilla Humpe har börjat förstå det redan nu. Åtminstonde så långt att han blir konfys när jag störde hans systemflyt med att bara erbjuda figurant på ena sidan. Stackars Lena fick därför flänga som en bränd råtta för att vara fig på BÄGGE SIDOR!
När det nu var dags igen så visade det sig att han inte blivit störd av att vi trasslade förra gången - puh, tur.
6 utmärkta slag i verkligt svår terräng med markering mha rulle, som han avlämnade i min hand och ordentliga påvis. Humpe var Jätteduktig men matte skulle genast sluta med att jåla med honom. Dvs nu får jag inte låta som om han var en lite pluttevalp utan som om han är den vuxna bruksboxerherre som han i verkligheten är. Få se, ska försöka!
Han är mycket hörsam och försöker verkligen att inte göra fel, vilket han tror ibland att han gör, därför är det viktigt att jag bekräftar det som INTE är fel.
Det allra sista la sig Lena och Anna ute på varsin sida så jag fick skicka Krizzi några skick. Rutan var verkligen helt otrolig - man fick kravla över stenblock efter stenblock överväxta med grönmossa i minst sagt kuperad terräng. Men min lilla åldrade stumpa skuttade glad som en bergsget från klippa till klippa glatt leende. Lena hittade hon i den mest osannorlika legan man kan tänka sig - längst in under ett stentak i en höjd på kanske 20-30 cm där hon krypt in och låg och tryckte helt dold.
Nöjda och trötta ägnar jag och mina hundar oss åt lite TV-tid i soffan.
Vem har snott min hund? 12/10
12/10
Jag Googlade på "Krizzi" . Då fick jag reda på att hon har varit och tränat spår med nån som heter Maria ! Vad konstigt.... Undrar när det var. Jag sökte källan och kom till en blogg skriven av en schäferägare som kör ipo med sin unge hane. En kompis till henne, Maria, hade tränat spår med Krizzi.
Jag frågade Krizzi hur det hade gått till - SPÅR, UTAN MIG???!.
Hon svarade inte.
Hm vad händer egentligen bakom min rygg?
Det lustiga var att det hade skett i Värmland! Inte så himla långt ifrån Karlstad - typ Arvika eller nåt. Tjejen själv var visst från Eda (norsksvenska gränsorten).
Bloggen hade ingen frontsida så jag kan inte lista ut så mycket.
Så nu har jag börjat titta lite i ögonvrån på min gammelgumma. Vad har hon för sig när vi inte ses???
Fast ses gör vi ju nästan jämt. Hon är med Hanna ett par dar i veckan när jag jobbar och tre dar är hon hos Birgit och Gunnar och då går hon bara omkring i deras villa med tillhörande trädgård och njuuuuter av sällskap och frihet. Dom lämnar aldrig hemmets härd.
Slutsatsen är att det finns en annan människa i detta land, i samma lilla del av detta land t.o.m - som har döpt sin hund till exakt samma sak som jag - och med samma stavning K R I Z Z I - är det MÖJLIGT?
Jag själv kom fram till det namnet genom att kombinera bra ljud (i hundöron) till ett begripligt namn och sen snitsa till stavningen lite.
Har "Maria" gjort så också?
Kul i såna fall
- men en annan lösning på frågan kan ju vara att "Maria", eller någon hon känner, har sett min lilla älskling - eller hört talas om henne och tyckt att det var ett så bra namn (alt. en så bra hund!?) så att hon velat döpa sin hund till det namnet också.
Om det är någon som läser det här och känner "Maria" eller någon "Krizzi" överhuvudtaget så berätta gärna det. - Jag tycker det är kul med gemensamma nämnare.
Humpes namn är egentligen en förvrängning av "Humphry". Till er som inte har hängt med så länge i mitt bloggande (eller inte rimligen kan komma ihåg ett par år bakåt i min bloggtid) så var det tänkt att Humpe skulle kunna svara själv om någon frågade: "Vad heter hunden?" Då skulle jag ( vid den här åldern) ha lärt honom att svara det karaktäristiska Boxerljudet: "Hhhuummmfr"(d.v.s Humphry)
Lyssna in min hemsidas förstasida - där är namnet, lätet, som det var tänkt att han skulle presentera sig med. Men tyvärr har jag inte kommit så långt i träningen av hans människospråkliga utveckling så att han kan formuleras sig så bra än - på människospråk.  Han är väldigt bra på att prata hundspråk dock, och han tolkar alla andra hundars uttryck till det positivaste man kan tänka sig.
Skulle nån vara arg på honom så tror han ofelbart att det är DEN hundens sätt att leka - och LEKA vill alltid Humpe göra när han möter en hund.
Hoppas han får behålla denna positiva grundsyn i resten av sitt liv.
Pärlans eklut 8/10
8/10
"OOAAJJJJJJ!" Skriker jag när jag smäller igen bildörren över tumnageln. Is på rutan, kall bil, oro för det som väntar (fast inte så mycket faktiskt) och så detta - kroppslig smärta.
Hua mig, vad bilägandet har tillfört mitt liv. Jag är på väg till Bilprovningen i arla morgonstund. Var det 20 år sen jag besiktade en bil senast? nja eller åtminstonde 15 år sen iaf.
Jag minns det som en avancerad fasa av nivå TANDLÄKARSKRÄCK - men jag får väl vara realistisk (lite iaf): Pärlan är en just sån - en Pärla alltså - därav namnet.
Det kan väl inte ha blivit så många skavanker på´n sen i april även om hon bytt liv sen dess.
Min numera terränggående maskin har varit en försiktig stads-tant-bil som tuffat fram i sakta mak på jämna asfalterade gator tidigare - nu skumpar vi fram på obanade stigar och på skogsvägar som närmast kan liknas vid avverkade minfält
- Jag säger bara: "SÖRMON ! " för er som vet vad jag pratar om.
I söndags när vi skulle ha spårkurs med Humpe/Gaiakursen knegade hela kortegen på c:a 8 bilar iväg tvärs över hela Sörmon (varför? jo, HELA skogen var FULL med andra hundkursare som hade börjat FÖRE kl 10.00 på söndagmorgonen med olika aktiviteter!).
Där kom vi i en lång procession och jag såg i backspegeln hela gänget hur dom skumpade sig fram emellan och igenom kratrarna som finns på den grusvägen. På vissa ställen var det så mycket regnvatten i kratrarna att bilarnas däck helt försvann och det stog svallvågor runt rykande motorhuvar.
Det såg ut närmast som en elefantsafari i mörkaste Afrikadjunglerna.
För att Pärlan INTE skulle bli alltför medfaren av att övergå till kreaturstransport var jag tvungen att göra vissa arrangemang. Jag tyckte jag var fiffig som satte upp kompostgaller mellan fram- och baksätet. För det var bakom framsätet som personbilen övergick till att vara hundtransport.
Det var en begränsning som väl mest accepterades av oss människor, för att för hundarna var ett par kompostgaller inget hinder att sätta sig på bilens enda säte som hade någon slags status: FÖRARSÄTET. Ja, när vi lämnat dom i bilen vill säga - annars gjorde dom inga försök.
Det omvända var däremot inte aktuellt, att vi skulle längta efter att sitta i det halva baksätet och dela plats med hundburen som stod fastspänd där, det har aldrig varit högprioriterat.
Humpe hade, trots sin storlek, tagit sig fri framfart mellan sätena vilket ledde till såväl: Förrymd-hund-genom-bilruta, som Söndergnagd Växelspaksknopp. Några ituggade tuggummin + andra godbitar fick väl accepteras medan däremot påkomsten av bilbältestuggning ABSOLUT INTE - på något sätt - kunde tolereras. Speciellt inte dagarna före bilbesiktningen då ekonomin inte skulle klara inköp av nya bilbälten med montering denna månad.
Jag köpte ett hund- och Lastgaller på Biltema för någon vecka sen - men hur det ska monteras vet jag inte om NÅGON fattar! ? Det tog flera timmar för både mig och grannen till stugan att konstatera att den instruktionen måste vara översatt från något okänt språk som i sin tur var översatt från ytterligare ett okänt språk - eller också har författaren 0 (noll)pedagogisk Kunskap!. Delarna gick aldrig ihop och det återstod hur många delar som helst, som inte ens stod omnämnda.
Är det någon som läser det här och vet vad för slags galler jag talar om - och vet hur man gör - så snälla: HÖR AV ER.
För mig blev det definitivt inget säkerhetsgaller iaf. Fast jag klämde in det mellan ryggstödet och taket för att Humpe skulle TRO att det satt fast (han genomskådade det!)
Den här morgonen skulle alltså Pärlan genomgå sin eklut. Hur gör man nuförtiden var min stora fråga. Med min ömmande tumme skulle jag åka till det här århundradets första bilbesiktning för mig.
Hanna hade mött upp utanför min port på sin morgonpromenad.- som tur var. Hon skrapade bilrutor och hon fick också den stora äran att köra Pärlan till Bilprovningen med mig stönande av smärta i passagerarsätet.
Straxt innan det är dags att köra in på verkstaden lassar vi ut våra tre hundar som följer med Hanna hem, hon bor inte så långt därifrån
Den trevliga besiktningsmannen visar mig vänligt till kaffeautomaten i kundrummet där jag kan läsa stadens lokala dagstidningar under tiden som han utför sitt gruvliga verk - som jag förr fick åse när dom hackade och bände och ryckte i min dyrbara ägodel.
Nu är Pärlan besiktad - inte en kommentar i protokollet: ALLT VAR SUPERBT!
- Men det satt en skruv i höger framdäck! ! !
Den måste såklart åtgärdas fort som ögat. Den hade suttit där länge och kunde när som helst åka ut och därmed släppa ur all luft i däcket.
DäckJohnny! Tack för din snabba, duktiga och relativt billiga insats. Nu rullar vi säkert på vägarna igen iaf någorlunda säkert - gallret är ju inte på plats.
Men tumnageln lyser BLÅ!!!!!
4/10 Det var bättre förr - igår t.ex.
4/10
Vem säger nej till en vacker höstdag i skogen? Inte jag iaf. Gårdagen var ju jättelyckad med alla hundars aktivering men en riktig pestdag vädermässigt. Idag kan man säga att det var det motsatta - Vackert höstväder med den där klara höga höstkylan inledningsvis och sen en försiktig sol som vågar sig upp över talltopparna åsså blandskogen som alltmer börjar gå över i alla dessa vackra höstfärger. Alldeles för snart kommer lövträden att liksom explodera i färgorgier och då är till och med hösten snart slut.
Humpekurs - i skogsmiljö - spårdag.
"fröken" Monika introducerade "Pannkaksspår" för dom som inte hade spårat förut - Jag tog tillfället i akt och tänkte lägga ett riktigt långt spår som först Humpe och sen även Krizzi skulle gå. Alla var ju upptagna med att gå sina egna spår och jag såg också en fördel med att gå mitt egna spår så jag visste om det blev fel.
Så klev jag iväg i den vackra Sörmoskogen. och gick och gick. Här och där hittade jag trattkantareller och även stora gula kanrtareller. Att stanna och plocka dom tyckte jag bara gav ett extra sting åt spårspänningen. Ett riktigt långt spår var rätta ordet för resultatet
Mellantiden fördrevs tillsammans med kurskompisarna och jag fick äntligen användning av minigrillen som jag köpt för gårdagens sökrunda men som sedan regnade bort. Grillkorven räckte till alla och även hundarna
Sedan ledde jag iväg med min ystra unghund. Jag har stundtals riktigt svårt att hålla ordning på honom. Han förstår inte att han är tung och stark och drar som en oxe: När matte får ett bryt blir han medveten om att matte inte är nöjd och skärper upp sig - i högst två sekunder - sen hänger han i stryplänken igen.
Efter en rad uppgörelser har jag tillslut fått på honom spårsele och -lina. Och så drar vi igång spåret. Jag tror aldrig att jag har sett Humpe slå så mycket som denna gång. Från ena sidan i spårlinans längd till den andra. Det blir inget bra spårande och när jag ser honom gå över den tredje apporten börjar jag krokna. Han drar som en galning och spårlinan är sträv och skär in i händerna. Knät smärtar. Snart dyker det upp en manlig svampplockare. Humpe markerar honom men går vidare i vad jag tror är mitt spår. Snart börjar jag dock tvivla. Kan jag ha gått så snävt runt den mossen? Skulle jag inte ha sneddat över den här tallbacken? Men Hallå Humpe ska vi verkligen till vänster här???? Och till slut kommer vi fram till en bil stående prakerad i skogen - svampplockarens bil! Han har bakspårat svampplockaren suck!
Jag försöker faktiskt behärska min irritation. Riktigt ANSTRÄNGER mig, men lyckas inget vidare, och när hundj....n fortsätter att hänga runt i halsbandet och kastar sig ut åt ena och andra hållet i kopplet efter doftfläckar orkar jag inte vara SNÄLL! Jag blir jättearg på honom.
Jag går tillbaka till bilen och låser in honom i hundburen.
Jag tar Krizzi istället, men vet verkligen inte hur hon ska klara av att gå i snurriga Humpes spår. Och mycket riktigt blir det svårt att hitta rätt runt svampplockarområdet (han går kvar i samma område och plockar) så jag hjälper henne förbi bort till en skogsväg som jag vet att jag korsat - och där hittar hon spåret igen och fortsätter på det riktiga spåret utan snurrHumpes irrspår som förledning. Och Krizzi travar på, spårsäker och energisk, och snart nog har vi hittat slutapporten vid vägkanten. Duktiga gullstumpan.
I ett anfall av dåligt samvete har jag tagit mig för och lagt ett pannkaksspår för Humpe innan jag gick ut spåret med Krizzi, så det har legat klart när jag är tillbaka. Nu skulle vi försonas igen, tänkte jag.
Och mycket riktigt - pannkaksspår var TOPPEN, tyckte Humpe. I slutet låg älsklingsleksaken och den fick han byta in mot korvgodis när han skuttat runt och lekt med den ett tag. När vi skulle gå tillbaka till bilen fick han korn på pannkaksspåret och gick det IGEN,
Nu ligger vi här alla tre i stugsoffan och slappar efter spåräventyren och det är inga bad feelings här inte. Mina Små gullpluttar. Nu är det snart dags att plocka ihop, stänga stugan och åka inte till stan igen - vad fort en helg kan gå...
Höstsök i RIKTIGT HÖSTVÄDER 3/10
3/10
Sökträningen idag..... Vilken hit! eller som Krizzis veterinär skulle säga på sin charmiga svorska: Dä var en rikti Schlager dä....
Vi var riktigt taggade när det bar iväg vid halv tio i morse från stugan. Kallt som attan och ett utlovat dygnsregn i antågande + kulingvarning över den angränsande Vänern. Jag var begåvad med tre hundar och frågade mina sökkompisar om någon ville stanna efter träningen och vara figge för Krizzi i en enkel sökträning. På det sättet skulle jag kunna aktivera alla tre trots att vi har en överenskommelse att endast träna en egen hund per gång.
Gaia skulle få vara med och valla rutan. Humpe skulle tränas enligt konstens alla regler och Krizzi skulle få leta reda på en eller två personer som bara behövde gå ut och lägga sig och som varken jag eller hon visste vart.
Äntligen ser jag att Humpe har börjat förstå vad det hela går ut på. Han gjorde sammanlagt 6 slag med uppletande av figurant, hämtande av rulle hos denne fig, avlämnande av rullen hos matte och sen på kommando visa matte tillbaka till fig.
6 HELA GÅNGER!!!
Jag blir så glad. Det har varit en långdragen inlärningsfas så här långt med Humpekluns. Det sista problemet som nu förhoppningsvis är över, är att han tappar (släpper, spottar ut, el dyl) rullen antingen runt figuranten eller också på vägen tillbaka till mig. Pga svårigheter att få till träningstillfällen så har jag inte haft någon bra problemlösningsteori som jag kunde följa. Nu tror jag faktiskt att lillgôssen har börjat växa in i sin sökroll.
Idag slarvade han bara med rullen när det fanns gott vatten att dricka i dom vattenfyllda traktorspåren i anslutning till en av legorna. Det får jag ta tag i senare.....
Vad nöjda vi var, han och jag, när vi varvade ned efter söket.
När det sen var Krizzis tur och träningen egentligen var slut stannade snälla EvaS och Eivor kvar några minuter (20 kanske) och bara låg stilla i regnet utan att vi visste vart.
Ett par jakttorn har byggts upp i den här skogen inför älgjakten i år. Det var en av anledningarna till att vi valt just denna sökruta. Men det är inte så många av dagens hundar som var tillräckligt rutinerade för att vi skulle utnyttja dessa jakttorn som legor (det är viktigt att hundarna lär sig att vittra upp i luften också). Krizzi är dock en av de rutinerade och Eva klättrade upp och la sig platt på golvet i tornet. I denna sorts träning med två färdigutlagda figuranter är det svåra att få hunden att inte avverka hela rutsidan vid ETT SLAG för att hitta den där människan som den förvänts hitta. Utan hunden ska gå fram och tillbaka över stigen och söka ut i kanterna av rutan 50 meter ut. Krizzi gjorde det med en ära, måste jag säga. Hon gjorde exakt så djupa och vida slag som jag ville och hur många tomslag somhelst. Kanske gjorde hon 12 slag sammanlagt varav två var fynd. Det första fyndet var alltså EvaS uppe i jakttornet som jag såg hur Krizzi markerade och hur hon t.o.m skallmarkerade på påviset (som var löst, vilket taggade henne en del).
Vi andra visste inte vart Eivor hade lagt sig och vi började närma oss slutet på den vallade rutan när jag började krokna och trodde att Krizzi hade missat henne, trots att jag var imponerade av hennes mycket effektiva sökslag. EvaS och jag började prata om hur det är att bli bortglömd i en lega - något som många sökentusiaster råkar ut för någon gång under sitt sökliv.
Men plötsligt gör Krizzi halt i sitt springande - tempot hon hade var också imponerande med tanke på hur sällan vi tränar - så ser jag den markerande svansviftningen därborta bland buskarna och straxt kommer hon med sin fasta rulle i munnen. Min lilla snuppa. Snart 10½ år och så fantastiskt duktig och energisk som om hon vore i sina bästa år. Må vi få flera år till att flänga runt i skogen, min älskade gammelgumma och jag. Vi måste ju hålla igång lille prinsen så han inte lägger av sig nu när han tycks fatta....
Humpe - en av dagens SÖKSTJÄRNOR
Några svesnka ord 1/10
1/10
Det finns några svenska ord som jag har så svårt att stava till t.ex.: s-j-ä-l-v-d-i-s-c-i-p-l-i-n och m-å-s-t-e-n. I min studiebok just nu pratar man om kortvarigt lidande måste ställas mot långvarigt lidande. Man undviker ofta det första för att hamna i det andra......
Som att undvika att gå till tandläkaren för att det gör ont att borra hål för att i stället få en inflamerad tand som måste åtgärdas.
Det kanske var en något drastisk jämförelse - jag tar den här istället: Att promenera 45 minuter till jobbet på morgonen är extremt jobbigt om man ska gå förbi sin parkerade bil som bara ska stå där sysslolös hela dagen - då tar man den istället - varje dag - så att man tillslut märker att konditionen har gått ner, man får träningsvärk när man går(!) lite längre sträckor och jeansen börjar krympa när man inte haft dom på ett tag....
Boken jag ska läsa i min kurs är faktiskt ganska trevlig - men det är en faktabok! Det räcker faktsikt för att mina handlingar ska styras iväg på dom mest uppseendeväckande sätt istället för att sätta sig ner och just LÄSA!
Facebook är ett numera kärt tillhåll och inte minst Farmville där jag odlar och sköter djur som den värsta storbonden. En kväll utan ett besök på både den ena och den andra skulle kännas tom och frustrerande. Varför känner jag inte likadant för min studiebok?
På Farmville får man poäng (Farmvillepengar) för allt
man gör för sina vänner - det är skäl nog för mig. Ni kan inte ana vad mycket ogräs jag rensar på kvällarna åt mina vänner, och vad kråkor jag skrämmer bort och löv jag krattar.... Skulle önska jag gjorde hälften så mycket på min egen stugtomt. Så får man poäng på gåvor man ger bort till sina vänner. Det har till följd att jag har 6 (!) st Elefantungar på min gård gedda av mina farmarvänner. Jag älskar elefanter så här är en som tackar och tar emot (och dom får poäng).
Jag har ju flera andra djur också som jag fått: 4 hästar, höns, får, getter och kor. Och till saken hör att djuren utvecklar något man kan skörda mjölk, ägg, tagel el. dyl. Men eftersom det enda jag kan tänka mig en elefant kan producera är DYNGA så tror jag att min lilla farm istället kommer att SPRÄNGAS av 6 st JÄTTEELEFANTER istället - Pang BOM! - snyft - .... men kanske är det lika bra - då kan jag ägna mig åt mina studier istället. Brutalt men kanske nödvändigt.
Min vän och klubbkompis Lina har vunnit SM-Guld!!!!
i Freestyle. Duktiga duktiga Lina och hennes Zing - pumin, har tränat och tränat, kämpat och kämpat och nu har det GIVIT RESULTAT! Dom är bara så himla bra. Dom vann SM-guldet i Stockholm i helgen. 2 dar i rad vann dom med massor av poäng och är nu med i landslaget och ska åka till Köpenhamn och tälva i EM(?) om Zings rabiesspruta har tagit..... Jag är STOLT över henne och jag är glad för både hennes och hennes mamma, Lenas, skull.
Det är höst.
Det föll stora vita tussar från himlen idag. Det blev regn, men det var snö.... och vad mörkt det är. Om blott ett halvår är det dock vår.....
Senaste nytt 28/9
28/9
Herre gu´ vad tiden springer iväg.....
Matte Eva har varit på kurs - internatkurs i tjänsten dvs "NO DOGS"!
Hmm, det var länge sen. Nu ska här studeras, läsas och praktisera. Blir det på bekostnad av tid med mina små älsklingar tro? Jo med all säkerhet. Se bara datumet på senaste blogginlägget.
Men så måste det ju vara ibland. Nu ska jag få den formella kompetensen till att utöva KBT-terapi* (om det går vägen). Jobba med det har jag gjort läääänge.
Men i vilket fall som helst kommer läsandet att ta tid. Humpe och Krizzi får väl i bästa fall ställa upp som försöksobjekt - det kanske kan bli min egen lilla nisch - hund-KBT!
Träningen fortgår dock om än i mindre skala.
I torsdags t.ex. direkt efter hemkomsten från internatet åkte mina exalterade hundar och jag ut till klubben föra tt träna med kurskompisarna. Vi kom lite sent men Sara med lilla gulliga ALMA stannade ett tag och supoportade oss. Humpe var OTROLIGT duktig. Gick fot med en kontakt som jag aldrig sett maken till.... Krizzi satt och trampade jämfota av iver att få visa också, så henne körde jag också några korta varv. Gullgumpan, vad duktig hon är.
Söndagkväll åkte vi ut med boxerfolket till Sörmon och spårade.
Varsitt långt spår fick dom, mina två. JÄTTEBRA även där. Alla apporter upphittade och avlämnade (nja kanske var det en som Humpe missade såg jag när jag räknade efter).
Efteråt, i skymningen stannade Eivor och jag kvar och körde några transporter av rullar i skogen (apportering) och både lilla Nora och Humpe var jätteduktiga.
Jag rapporterar så fort jag hinner igen.
*KBT= Kognitiv Beteende Terapi
Söktävlingen 20/9
20/9
Jaha, så var det över då!
Trött, trött, sömning och slut. 05.15 imorse tutade min väckare. Det var fortfarande mörkt ute och grannskapet var inbäddat i en ullig dimma. En timme senare hade grynigen redan hunnit över och några bleka solstrålar letade sig fram mellan lövträden nere på allmänningen när jag låste stugdörren för att åka iväg till samlingsplatsen för funktionärerna till söktävlingen.
Bra och ambitiösa klubbkamrater som var beredvilligt hjälpsamma och fann sig i mina kommenderingar var det som gjorde att vi lyckades med denna första tävlingen i Sök lägre - elit på vår klubb.
För lyckades tycker jag nog att vi gjorde. Sökrutan var överraskande bra för de flesta, t.o.m. dom två äldre erfarna domarna var nöjda med själva rutan trots skeptisism från början. Tävlingledaren, Lina, hade verkligen tänkt till och ledde tävlingen på ett föredömligt sätt och jag hoppas att dom tävlande kände sig omhändertagna och välkomna.
Vädret stod på vår sida med lätt molnighet under i stort sett hela tävlingsdagen. Det är så jobbigt med gassande sol i söket och regn påverkar också ofta hundarna på ett negativt sätt. Alla funktionärshundar var ju också sittande i bilarna under dom dryga 5½ timmarna vilket inte är bra om solen gassar.
När alla sökare var klara och dom tävlande hade åkt iväg till klubben för dom fortsatta lydnadstävlingarna och dom sista funktionärerna jagat vidare till andra arbetsuppgifter. Klev jag dom sista kliven runt i "min" skog där jag tillbringat så mycket tid dom senaste dygnen och slitit så i backar och i stup, täta snår och djupa mossar.
Då kändes det mycket konstig att se den nästan naken. Inga snitzlar, ingen Stig och inga legor. Nu lämnade jag över den till dom vilda djuren och nyckfulla svamp- och bärplockare igen (och kanske dom där öldrickarna som har slängt ölburkar här och där).
Undrar om jag nånsin kommer att kunna besöka just det lilla begränsade skogspartiet utan att reflektera över vår Söktävling.
Den är så vacker! Hoppas att aldrig någon skövlar, spränger eller bygger där - på mina fina bergsknallar och vitmossefält.
Ja, det känns faktiskt lite sorgligt.
På den sista svängen runt området för att plocka ner våra varningsskyltar och leta upp eventuella kvarglömda snitzlar så fick Humpe och Krizzi hänga med och flänga sista flänget där för ett bra tag framöver (om vi inte ska dit snart igen och köra lite sökträning på just den här rutan).
Så åkte jag också tillbaka till klubben och tog del av resterande tävlingen med platsliggning, uppletande och lydnad.
Avslutningsvis - när vinstutdelninger och alla avtackats som sig bör, tog Lena och jag ut våra 3 hundar och lät dom springa av sig lite tillsammans. Vi tränade lite rulleträning med Humpe med gott resultat.
Sedan fick alla hundarna göra uppletande på vår använda och vallade upppletanderuta.
Krizzi lever upp när hon ska få jobba. Hon levererade gladeligen 5 utlagda föremål. Mysco levererade överraskande 4 grejjer och Humpe, slutligen, letade upp och levererade hela 3 (tre!) saker utan att tidigare har tränat detta moment med så många saker.
Och gissa om dom var slut efteråt....!
men det är ju jag med
Sökförberedelse 19/9
19/9
Jag tycker jag tillbringar både natt och dag i skogen. Imorgon är det SÖKTÄVLING i Karlstads Brukshundsklubbs regi. Vår första i modern tid för lägre, högre och elit. Vi är 3 st som förbereder och det tar sin tid och sin energi. Visst är det roligt att arrangera en stor tävling, men man skrattar inte direkt när man på svaga knän vacklar till bilen efter 10 timmars högaktiv skogsklivande under det senaste dygnet. Eftersom det är klasserna lägre till elit som ska tävla så är det krav att det ska vara TUFF terräng. Det kan man minst sagt säga om denna sökruta - klart kuperad, kan man säga......
Knät mitt är inte riktigt återställt och det blir inte bättre av denna "träning" - men lite får man offra för sin allra bästa fritidssysselsättning.
Imorgon kl 07.00 ska jag stå på den utlovade parkeringsplatsen och möta upp ett gäng med funktionärer som ska ledsagas till sökrutan för att valla och inta sina legor innan, först domare och tävlingsledare, och sedan till slut dom tävlande kommer. Det är då vi kan konstatera om vi har glömt något.
Lärorikt, (roligt kanske - få se imorrnkväll), nyttigt med frisk luft och en jäkla massa motion och så tillfredsställande att ha klarat av det.
Jag skämtade till det när vi vacklade ner till bilarna i eftermiddags och sa: "tala inte om vart nästa års tävlingsruta ska ligga för då ska jag tävla med Humpe....." Det var ett skämt! Det tar ååååår att komma i god tävlingsform inom söket. Humpe o jag har bara börjat att pilla med detaljer som kanske kommer att leda till att jag får en liten sökkille i framtiden.
I år har han och hans kompisar iaf fått vara med och bereda rutan och det har varit uppskattat.
Igårkväll var dom 5 hundar som lekte runt våra fötter i nästan 5 timmar. På bilden har dom alla fem gyttjat ner sig i en gyttjepöl och har riktigt skönt.
Imorrn måste jag gå upp RIKTIGT tidigt för att inte bli stressad i onödan.
Hoppas jag kan avlämna en liten rapport i morgonkväll.
Humpeskola 3:e terminen 15/9
15/9
Humpe går i skolan igen. Sommarlovet är slut och allvaret har börjat. Nästan bara nya "klasskamrater" men både Gaia och Humpe hänger allt med fortfarande på Brukshundsklubbens grundläggande allmänlydnadsutbildning.
Och det är en ung men betydligt mer mogen hundpôjk som återkommer till platsen för brottet nu efter sommaren.
Och till Humpes stora glädje så är det nästan bara "tjejer" i klassen. Av 9 hundar är 6 tikar - och nästan alla LÖPER!!!!!
Ögonen går nästan i kors på min lille pubertetsglutt. I grupp 2 där både han och Gaia ingår finns svarta portisen Alma som Humpe uppvaktar hela tiden som möjlighet ges. Men helt Underbar är också blandistiken Ida som är en svart/vit kombination av New Foundland och St Bernard, tycker Humpe, och sheltisen Freja och iswt Bubbly. Dom andra tjejerna är också spännande och så är det ju trygga, mysiga "syrran" Gaia. "Vilken fantastisk kurs" menar Hump. Att den enda av hannarna som hittills varit med på våra träffar är en väldigt ung dvärgpudelpojke, Fido, som på inget sätt ställer sig ivägen för Humpes oupphörliga uppvaktningar, gör inte saken sämre. Nästa gång kommer dock Baritzo, 2-årslabbpojken, att vara med. också i grupp 2 och då kanske Humpe kan bli varse, för första gången i sitt liv, att det finns något som kan kallas för könskamp. Vi får hoppas att jag orkar, både psykiskt och fysiskt, att ta min lille prins genom det.........
Jag tycker ju att det är viktigt att hanhundar får lära sig att leva med löptikar i sin omvärld, så nu får vi se om jag står fast vid den åsikten när den här kursen är slut.
Men annars måste jag säga att jag tycker det är roligt att kursa tillsammans med min hundpôjk. Vid sista kurstillfället fick vi pröva på Rallylydnad och efter att tagit Humpe igenom detta gytter av skyltar 2 gånger och kommenderat honom hit och dit och vänt och vridit både på honom och mig själv så märker jag att han blir följsammare och mer lyhörd för mina önskmål.
Det var också min upplevelse när jag gick en veckoslutskurs i Rallylydnad med Krizzi för ett par år sen nu i vinter.
Man blir mer utforskande och lyhörd tillsammans med sin hund.
Så en riktig Rallylydnadskurs ska vi satsa på någon gång under Humpes första år, har jag tänkt.
Vi har som hemläxa att träffas gruppvis mellan kurstillfällena och träna lite av det vi har gått igenom. Det ska vi filma/fota och skicka till våra kära kursledare.....
och till nästa gång ska 5 favoritbelöningar prioriteras till varenda en av våra älsklingar. Då gäller det att verkligen sätta sig in i hur ens egen hund fungerar. Humpes älsklingbelöningar är nog kamprulle i rep att jaga efter, pipleksaker med etiketten kvar som han kan bära i - och pipa med, skinntrasa som vi ska kampa med, 1 frolic 2 korv, 3 hackkorv och allra bäst: 4 KATTMAT PÅ BURK. Precis som Krizzi tycker han att det är urkul att busa med kopplet (vilket dom får göra bägge två, av praktiska skäl). Klappar, pussar och översvallande kel är också en hit. Och att jaga bollar och..........
Ja, han är lättbelönad min lille gullplutt, jag borde verkligen inte ha svårt att få honom att göra som jag (eg.bruksreglerna) vill.
Så nu får vi se vad vi får med oss från denna kurs.
Humpe bygger hus 13/9
13/9
Puh! nu är den här helgen slut - såååå intensiv, rolig, slitsam och givande.
Vi har byggt om sommarstugan, eller renoverat den rättare sagt.
Hela söderfasaden har vi rivit ner, tagit upp för ett större fönster, islolerat både den och den blottlagda vinden och sedan återuppbyggt den röda fasaden med vita knutar och allt.
På torsdagkvällen dök första gänget upp från Gävle och Stockholm och på fredagkvällen kom J bussandes från Oslo. Fredag, lördag och söndag har vi arbetat intensivt mellan kl 08 på morgonen till 20-21 på kvällarna i o med mörkrets inbrott. På lördagkvällen arbetade vi lite extra länge med tända arbetslampan hängande högst upp i byggställningen.
Och på kvällarna har vi halvt medvetslösa av frisk luft och trötthet, umgåtts och haft trevligt.
Gaia, Humpe och Krizzi har deltagit i såväl arbete som nöjsamt umgänge. Ibland inte BARA uppskattat av oss tvåbeningar som haft effektivitetskrav. Bl.a. har dom underhållit oss med ljudliga (mycket ljudliga) protester över att dom blivit kopplade när så mycket spännande saker händer runt om i och utanför stugan.
Deras dagliga promenader har också blivit lidande ända tills Hanna kom och åkte iväg till skogen med dom.
Söndagen tillbringade Gaia med sin matte och Humpe tystnade i brist på medskällare - då var det bara jag som lät över nejden när jag skrek: "HUUUUUMMMMPPPE, KOM!" med jämna mellanrum när han försvunnit ur min synhåll bort mot grannens kompost, eller vart det är han håller till när han bara är borta och sen luktar uurrrrrk när han återkommer.
Jag vet inte vilket oljud grannarna tycker är värst.
Men mest av allt vill Humpe vara med och hjälpa till. ALLT som utförs vill han ta del av och försöka sig på. Han har alltså målat bräder, både röda och vita. Alla hundarna såg ganska massakerade ut när det var dom röda bräderna vi målade. Krizzi ser förresten fortfarande ut som om hon blivit överkörd med rödfärg på vänster lår och skinka. Hon kom och la sig UNDER bockarna som vi målade på.
Humpe har burit på saker - allt som skulle hämtas följde han med och hämtade och om han nådde så bar han gärna sladdar, brädor, verktyg, munskydd, handskar, ja till och med spikar och glasfiberull har han "hjälpt" oss att hämta (och/eller bära iväg med). Vivi engagerade honom i att gräva upp några gropar i jordgubbslandet för att plantera dom Skånska jordgubbsplantor jag fått av Klintmans för ett par veckor sen. Både Vivi och Humpe älskar ju trädgårdsarbete och stack in lite dyligt under mellanpassen i byggandet. Problemet är att få Humpe att förstå att jobbet är klart när plantorna är på plats. Jag försökte distrahera honom genom att ge honom mat efter grävpasset och på det sättet skingra hans fixering vid jordgubbslandsgropar och det funkade ganska bra.
Det var roligt när vi kom på att Humpe låg och vilade MITT i värsta röran mellan byggställningar, målarbockar och sågställningen där alla sprang fram och tillbaka med virke, målarfärg och allt annat. Det såg faktiskt ut som om han sov men han hade stenkoll på allt och om Micke (vår arbetsledare) gick med en bräda till cirkelsågen så svisch stod Humpe där med sin lilla nos under sågen som ven några centimetrar från hans huvud. Varför kan man undra - för han skulle ju inte KUNNA såga själv även om han hade fått - och oljudet, som vi andra inte stod ut med, det verkade han sig dragen till...... och sen medan brädan spikades upp låg han och sov i kaosets epicentrum för att i nästa minut stå på pass under cirkelsågen igen.
Han har ju förstås varit lika trött som vi var på kvällarna för han har leeeegat i hela dagarna - fast han knappt har lämnat tomten.
Robert och Humpe brukar då och då bryta ut i fullständigt vansinnig vildlek där dom brottas på lika villkor . dom hoppar och skuttar mot varandra. Humpe kastar sig i hela sin längd rakt upp mot Robert som möter honom med stötar eller judokast. Första kvällen fick han ner Humpe på rygg och låtsades bita honom i strupen så Humpe TROR nog att Robert är hans överman i styrka. Det får han gärna tro och generalisera till alla oss andra. Han har dock mycket stor kompetens att avväga sina bett. Han skadar aldrig Robert med flit fast det går mycket vilt till. Naturligtvis slår dom sig båda två ibland men det tycks bara vara nåt dom är stolta över. Humpe är som Roberts skugga under tiden som han är här.
Nu pustar vi ut i stugan efter slitet - alla har åkt och mörkret är kompakt utanför den stora nya fönstret. Imorrn är det vardag igen, då kommer man väl att vara alldeles slut.
På Bloggfronten alltid nytt 8/9
8/9
"Hur orkar du blogga?" frågar ofta människor mig. Nuförtiden blir jag inte så överraskad, men jag funderar i mitt inre: "hur orkar du att INTE blogga?" För mig är det ett sätt att få ordning på tankar, upplevelser, egna och andras reaktioner - ja på LIVET, det upplevda livet, helt enkelt.
Det hjälper mig att se på saker på ett hanterligt sätt. Många svar träder ofta fram på frågor som jag aldrig hunnit ställa...
Jag orkar se på många situationer med humor, saker som kanske inte är så roliga precis när man står där (t.ex. Humpes rymningar) men som i det hela kanske inte är så blodigt allvarliga. Man får en annan stuns på tillvaron.
Jag minns hur det var när jag skaffade min första kamera i modern tid - jag såg plötsligt världen ur fotogenisk vy. Skuggor och ljus fick ett annat värde för mig - dom blev VACKRA plötsligt - inte något irriterande.
Precis så är det med bloggandet. Även den mest tråkiga upplevelsen har ett värde om man ser det på lite håll.
Jag hinner ikapp mig själv om jag sätter mig ner vid dagens slut och plockar fram något ur dagens miljoner olika små situationer och återigen tittar lite närmare på den - förstorar den och ser vad som hände, med facit i hand, och ger den det värde den förtjänar.
Ex: Igårmorse - måndagmorgon. Klockan är straxt efter 06.00. Vacklar ut i köket för att fixa en balja te och ge hundarna deras frukost innan duschen. Jag tittar ut genom köksfönstret i den grådaskiga gryningen för att titta till min lilla Gröna Pärla - Opeln ute på gatan. DEN STÅR INTE DÄR! ! ! HJÄLP min bil är STULEN!!!
Men så ser jag..... SKITIGA FÖNSTER!
- hmmm nu är det väl ändå bäst att prioritera om lite grand i livet. Visserligen är det dimma också och kombinationen gör att jag inget annat ser heller, men ändå...
Jag minns inte när jag putsade fönstrerna sist, Har ju så mycket annat roligt att göra - skulle t.ex. önska att jag kunde skylla på att jag jobbar så mycket med mina hundar men det vore att ta i.
Min Gröna Pärla stod ju hur som som helst där jag ställt den kvällen innan som väl var. Så nu måste jag åka iväg till klubben och träna lite grundlydnad med Humpe så att mina skäl för oputsade fönster ska upplevas som giltiga 
Puh nu har jag återigen fått ett lättare samvete tack vare bloggen
Teater Mimulus 5/9
5/9
Vilken otroligt trevlig idé. Vilket engagemang och vilket tålamod....
Vi har varit på häst- och hundteater Mimulus 2 timmars föreställning "Hästfolkets Totem". En berättelser om ett folks undergång och resning. Med hästar och hund, shamaner och akrobater. färger, masker, finurlig scenografi, en oförglömlig eldshow och en läcker berättelse
Läs om förställningen och se bildspel: http://www.mimulus.se/hastfolk.html
Har du en chans: gå på någon av höstens sista föreställningar. Det är dom värda, dom duktiga människorna, och du är värd det med, för det är en upplevelse - och speciellt om man är van att träna djur och vet vilket otroligt arbete det ligger bakom att få en hund (eller häst också för den delen) att presentera en cirkuskonst på begäran.
Vi kommer tillbaka nästa år på den teater ni spelar då, var så säker.
I övrigt har jag avlevt veckan i magsjukans skugga.
Att vara sjuk hemma i mitt jobb innebär en uppdämd intensitet vid återkomsten. Jag har nästan återjobbat min sjuktid i flex nu.
Så plötsligt på fredageftermiddag drabbades jag av en ny åkomma (utan tydlig utlösande orsak) - Mitt högerknä började göra FÖRSKRÄCKLIGT ont vid användning. Efter hela veckans fläng och fredagens kulminerande stress inför resan ut till stugan. Så äntligen där, i stugan - med dags för vila och återhämtning så bryter ett av mina livsförutsättande organ ut i vild strejk.
Jag var hungrig intill svält när klockan var närmare 17.00 och vi precis kommit ut. Hade inte ätit nåt under hela dan utom ett par smörgåsar till förmiddagens mysfika som vi brukar ha på fredagarna på jobbet.
Hundarna är verkligen LYCKLIGA över att komma ut till stugan, trädgården och FRIHETEN. Krizzi är nöjd med att gå ut och in i stugan och följa mig runt i min helginstallation i stugan med vatten- och slaskhinkhämtning och uppackning av mat för insortering i skafferi och kylskåp. Men Humpe tog allt vidare och vidare cirklar i sin åternyvunna frihet. Han kommer skuttande så fort jag ropar - till att börja med. Men efter ett tag ropar jag bara tomt ut i den hårda vinden utan att nån liten Humpepojke kommer skuttande. Tycker mig höra en mänsklig röst i den stormliknade vinden som möjligen ropar "EEEVA" - men helt säker är jag inte. Jag går runt stugan ut på den lilla traktorstigen som är min " väg". Långt bortifrån ungefär vid grannens gärdsgård kommer Humpe springande. Grannen Lennart berättar då att Humpe kommit travandes bortifrån oss, stannat upp och hälsat på deras hundar och sen fortsatt ner mot sjön (och järnvägen !!!). Lennart sa till honom att gå hem till matte och då gör Humpe det. Vad säger man om det? Är han lydig eller olydig? Undersysselsatt är han hursomhelst - och jag bestämmer mig därför för att ändå ta den inställda promenaden så fort jag ätit lite grand. Kanske skulle knät må bra av lite mat också.
Jag är tvungen att stänga om oss med kompostgaller så länge för att ha någon hund kvar att gå ut med efter maten.
Men bra mår inte knät ens efter mat. Utlöst av inget och hjälpt av inget blir kvällens slutsats angående knäsmärta.
Jag har uppenbara problem att ta mig hem från min promenad.
Humpe har inte fått nog och blivit trött efter den haltande promenaden utan hittar på det ena sattyget efter andra när vi väl är hemma igen tills jag härsknar till rejält då han går och lägger sig och surar.
Lördagen ska ägnas åt att Lena och jag ska reka TävlingsSökruta till vår klubbs Söktävling lägre till elit den 20 sept. Dom av er som är lite insatta i Sökets underbara värld vet att en Elitruta ska vara 300 meter, vara väl kuperad och bjuda på ganska tuffa villkor.
Dvs - inte KNÄVÄNLIGT!
Jag tuffar in till min lägenhet på morgonen och hankar mig upp till vindsförrådet och letar reda på mina kryckor som jag har varit "i-fall-att-ägare" till sen, kanske, 25 år (- äntligen kan jag säga: Vad var det jag sa?")
Sen hankar jag mig upp dom två trapporna till Gaia och hämtar henne OCH SEN åker vi ut till skogen.
Kl straxt efter 10 hoppar jag med mina terränggående kryckor, tillsammans med Lena, uppför backarna till våran tilltänkta sökruta.
Sedan sist har det regnat och pölarna är både många och djupa. Stundtals är det en fördel med kryckor eftersom mina stövlar läcker och då med kryckornas hjälp kan jag FLYGA över dom inte alltför stora pölarna, men å andra sidan är det lätt att trassla in sig i blåbärsris och smågranar och i det närmaste stå på öronen.
Rutan är verkligen kuperad och har inte alls så enkel sträckning som man skulle önska. Vi riktar om den 3 -4 gånger innan vi tycker den är ok. Stackar Lena är den som får stega upp måtten - det är näst intill omöjligt att hoppstega med kryckor ju.
Våra, sammanlagt 4, hundar har en riktig höjdardag med hur mycket lek och fläng som helst. Där fick även Humpe så att han teg. Lenas pumi Mysko har utsett Humpe till vallobjekt så han blir välvallad den lille gossen. Ibland upplevde jag att det gick över gränsen till mobbing - men eftersom Humpe tycker det är kul och t.o.m. retar igång Mysko hela tiden så tycker jag att dom får hållas. Humpe är ju så mycket större än Mysko och skulle mycket väl kunna surna till, men det gör han inte min lilla SNÄLLA älskling.
Till kl 15.15 håller vi på! 5 timmar i skittuff terräng - det tar minsann, på både hundar, mattar och knän. Men när det gäller knän så tror jag att det är aktivering som kan hjälpa, inte vila.
Synd att vi inte blev riktigt klara med Sökruterekningen.
Med sökruterekning och cirkus Mimulus har dagen varit fylld och knät är iaf inte sämre även om jag har svårt att sätta igång det efter vila och det då smärtar rejält. Köra bil kunde jag ju göra i vilket fall.
Imorgon ska här städas och diskas och ställas i ordning inför nästa helg - för då är det reparationshelg i stugan. Klanen kommer från öst och väst för att byta fasad på stugan. Under veckan som gått har elektrikern bytt ut mina gamla rackliga elledningar till nya fina och nya fina mätare och jordfelbrytare m.m. m.m. Hoppas priset också blir "fint".
Imorgon, söndag, ska broder Hugo ställas ut i Alvesta, så från tidiga morgon i morgon ska tassar och tummar hållas för att det ska gå honom väl i konkurrensen.
Hörde att Bosse tydligen också drabbats av magont efter helgen - kanske var det då något smittsamt....
Vilken helg 31/8
31/8
Vilken helg det har varit.
Numera har det konstaterats att Humpe är exakt den alldeles fantastiska hund som jag har tyckt mig se!
Han är nu mentalbeskriven och befunnen vara en mer än Väl FullVärdig Boxerherre. Man kan väl anse att han fick VG i bedömningen. - Jag vet ju att man inte räknar poäng eller att det handlar om rätt eller fel och så vidare - men visst blir man stolt när ens lilla älskling visar sig ha god social förmåga, inte vara speciellt räddhågad och ha ett vänligt och stort intresse av det mesta.....
Protokollmässigt ser det ut som följer:
1a 4, 1b 3, 1c 4
2a 4, 2b 3, 2c 3
3a 4/4, 3b 4/5
4 3
5a 3, 5b 1, 5c 5, 5d 5, 5e 3
6a 1, 6b 1, 6c 5, 6d 1, 6e 2
7a 3, 7b 5, 7c 1, 7d 3
8a 3, 8b 5, 8c 1, 8d 5, 8e 4
9a 4, 9b 3
10 1
och för er som är insatta i tänket så ser ni att han är en kille som framförallt är NYFIKEN och han vill ha KONTROLL. Ganska mycket lekfullhet. Mycket lite hot/agg och nästan INGEN KVARSTÅENDE RÄDSLA. YES!!!!
Humpe tyckte detta var ett mycket roligt spektakel och släpade runt på sin matte med stor entusiasm. Puh, att det är så kämpigt att gå med honom utan stryphalsband.....
Jag var glad över att han uppvisade så mycket kämpaglöd t.o.m. i kampmomenten. Han är ju inte så uthållig när han kampar - jag tror det beror på Krizzis dämpande inflytande på honom när hon är i närheten.
Att han tränat sök kunde man se att han tog avståndlekande figgen i legan bakifrån, annars är det väl naturligt att hunden går in där figgen har gått in?!
Och orädslan vid Dumpen och spökena var roligt att se. Han blev lite förbannad på spökena för att dom inte hade vett att stanna en bit ifrån, men när han blev frikopplad gick han direkt fram för att kolla och upptäckte då att det var människor som hade "spökat ut sig" i ordets rätta bemärkelse - och då var det frid och fröjd.
Denna dag var den avslutande uppföljningen av en mycket trevlig helg tillsammans med Eva och Bosse Klintman som tillsammans med Humpebrorsan Hugo åkt den långa vägen från Skånska Landskrona upp till dom djupa skogarna i Värmland inför mentalbeskrivningen av Valsängens U-kull.
Klintmans kom farandes på fredageftermiddag kånkandes på ett gediget REGNMOLN ovanför bilen. Precis innan dom anlände till stugan började det regna lite smått för att sen övergå till veritabla monsunregnsnivåer - vilket följt dom ända från Göteborg i c:a 3 timmar. Man blev fullständigt dyngsur av att förflytta sig från bilen till verandan.
Men lite vatten låter inte hindra glada vänners umgänge. Efter att Humpe och Hugo hade fått härja av sig den värsta återseendeglädjen i grannens tomma hästhage så kunde alla tre hundarna umgås på lika gemytligt sätt som vi tre människor.
Kräftskiva vart det. Och en trevlig, men sen, kväll.
Nästa dag var vikt åt svampexcursioner enligt planerna. Fika, mackor och massor med kassar packades ner och så knallade vi bort till skogen där jag rekat kantareller nån vecka innan. Och straxt hade vi fyndat rejäla mängder och fler och fler hittade vi. Eva och jag hittade OBESKRIVLIGT stora fält med kantareller när vi gick av vägen och letade lite "off-road". Sammanlagt tror vi att det blev c:a 5-6 kg svamp för Klintmans att ta med sig hem till Skåne.
Trötta och nöjda efter vår 4-timmars promenad somnade både folk och fä tidigt för att gå upp i arla mogonstund och tidigt ge oss iväg till Nora Brukshundklubb där Uppfödaren och kennelsyskonen väntade.
Tyvärr hade jag olyckligtvis drabbats av någon slags magåkomma så jag hade haft en vaknatt pga magsmärtor och sen led jag av illamånde, diarré och feberliknande dåsighet och ruggighet.
Men jag lyckades genomföra testet med min lille älskling och jag lyckades köra dom sammanlagda c:a 20 milen fram och tillbaka till Nora. Men jag klarade tyvärr inte av något avancerat socialt umgänge, utan försökte hämta ork genom att ta en tupplur i bilen på någon timme. Mycket synd att inte få möjlighet att umgås med lite boxerfolk nu när jag hade chansen.
Dagen idag har tillbringats i sängen och än är jag inte återställd vilket väl leder till att morgondagen blir lika inställd som den här dagen. Hundarna har idag fått en lång härlig promenad med Hanna som kom hit och hämtade såväl hundar som bil och var ute några timmar med - ja, gissa vad!? MASSOR AV KANTARELLER som fynd.
Min dator mår inte heller bra, men jag hoppas kunna hålla igång den tills Robert och John kommer hit helgen om två veckor. Dom är verkligen mina räddare i nöden när det gäller det mesta, men mest datorhaverier.
Idag har elektrikern börjat åtgärda elproblemen i stugan så att det förhoppningsvis är färdigfixat när vi drar igång stora renoveringsorgien den 11-13 sept när stugans södervägg ska bli utbytt.
Bilder finns men jag kan inte överanstränga min kära dator så det får bli vid ett senare tillfälle.
Svininfluensan till trots 25/8
25/8
Hoppas dom får träffas snart.
Hugos små kusiner ligger hemma i Skåne och är influensiga - få se om Hugo med matte och husse kommer upp till helgen.
Ska Hugo få delta på syskonens MH den 30/8????
Spårtävlingshelg 23/8
23/8
Svisch sa det så var den helgen slut -
Fokus har varit på spårtävlingen förstås.
Sånt JÄTTEJOBB.
Som spårläggare har vi varit engagerade under en hel vecka nästan. Det var 12 spår uppstegade i skogen här på I2. 8 st lägrespår på 1000 meter och 4 st högrespår på 1200 meter.
Eftersom skogen är avstängd med bommar har vi haft bestämda tider när skogen invanderats av 15-talet bilar som åker fram på skogsvägen i tid och otid.
Det har varit så otroligt fina kvällar denna vecka så det är ju ingenting man misstrivs med att stövla omkring ute i skogen i solnedgången och träffa sina trevliga klubbkamrater och fika och bubbla om ditten och datten.
Tillslut kom då lördagen - tävlingsdagen - Jag för min del vare tvungen att kliva upp kl 04.30 för att hinna ut med mina tre hundar.
Och få i mig lite frukost.
Och packa en matsäck.
Och åka ut till skogen kl 06.00 för att sitta motagare på "mitt" spår.
Sen var det fullt ös hela dagen.
Kl 17 på kvällen hade jag varit med tills tävlingen var slut och nerplockad och hämtat mina älsklingar hos Hanna och åkt ut till stugan - dödstrött!
Jag föll i sömn två timmar senare men kämpade emot ytterligare ett par timmar till - men kl 22 sov jag gott på söta örat i min säng.
Jag fick en underbar present av Hanna när hon kom hem från sin semestertripp till Barcelona. - en mosaikboxer.
I tidernas begynnelse sparade jag på Vita Boxrar. Mina två första hundar var ju två vita boxrar och så fort jag såg någonting som såg ut som en vit boxer så köpte jag det. Det blev ett ansenligt antal. Nu har vitaboxersamlingen börjat skingrats för vinden. Men eftersom jag numera har färgade boxrar så passar ju faktiskt en färglad mosaikboxer mig numera. -Tack Hanna!
Veckan som gått med tre hundar och ingen Hanna har faktiskt gått bra. Vi har ju inarbetade rutiner så det behövdes ju inte ändra vardagsmönstret så mycket för någon av hundarna. Det var lite tidigare på morgnarna dom blev lämnade ensamma. Jag flexade friskt och tog 2 timmarsluncher. Då hann jag både äta och ta en lite längre prommis med dom än vad jag brukar. Och sen har vi ju som sagt tillbringat kvällarna ute i spårskogen. Visserligen inte alltid med fritt spring just där och då (dom fick ju inte sabba spårläggningen) men före eller efter fick dom sin prommenad. Och varje morgon inleddes med en tur ut till Gamla Flygfältet där dom fick flänga 35-45 minuter innan dom stängdes in i Hannas lägenhet i närheten av mitt jobb.
Och Krizzi tillbringade som vanligt sina tre dagar som vårdhund hos Birgit och Gunnar som vårdat henne så gott så hon ylar av glädje när hon är på väg dit.
Men nu är Hanna hemma igen och hennes sommarjobb är slut och hundarna har sällskap på dagarna. Jag har inget extrajobb för tillfället och har gått ner till 75% igen - det var ju så det var tänkt från början att vårt hundägande skulle se ut, fast nu var det länge sen det såg ut så, närmare bestämt 8 månader sen........
Nu blir det bara ekonomin som blir ett orosmoment och det är ju bättre än att vi oroar oss för hundarna.
Va! Vad gör dom där korna på vårat fält??????
(det är här vi promenerar på vinterhalvåret)
Senaste året 18/8
18/8
- "Nu är det beslutat!
HumphryHumpe är vald: Valsängens Utrillo kommer om 1½ vecka att utnämnas till Prins Humphry. 
Valet känns helt OK för tillfället, men jag anar att jag många gånger kommer att undra hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade gjort ett annat val. Det är en tröst att veta att jag skulle undra lika mycket om jag hade valt Valsängens Unesco.
Det jag vet nu är att jag har valt en valp som vid 6 veckors ålder är aktiv, initiativrik, orädd, pussig och oerhört charmig. Kommer jag att kunna förvalta alla dessa utomordentliga egenskaper??????
Förhoppningsvis kommer vi tillsammans att gå en välfylld och spännande framtid tillmötes. 
Bäst att jag tar det lite lugnt och passar på att sova ut nu innan den lilla parveln tar över mitt liv - och pussar på Krizzi så att hon förstår att jag ällllllskar henne oavsett vad jag släpar hem, in i hennes revir" -
Vem tror ni har skrivit detta för ganska precis ett år sen??!
Jo, det är sant, ett år har gått och nog har den varit välfylld och spännande alltid, men HELT OFÖRUTSÄGBAR ändå - inte alls som jag trodde att det skulle bli.
I morse blev vi stående och titta på en sopbil som var och tömde en sopkontainer hemma vid Hanna/Gaias hus. Ja Humpe tittade, vi andra tre Krizzi, Gaia och jag stod bara och väntade - på honom.
- Någon förälder som känner igen sig???
Små killar brukar bli helt paralyserade av Sopbilar - och Brandbilar - och Polisbilar med sirener - och Motorcyklar som kört fort och låter.... precis som Humpe!
Gaia eller Krizzi - eller jag också för den delen, ser INGET intressant med en Sopbil.
Andra saker ser han inte alls - som katter en bit bort t.ex.
Dom ser både Gaia och numera skumögda Krizzi, hur långt bort dom än är. Humpe ser katten först när han ser att Gaia/Krizzi ser efter den. En sopmaskin är mer spännande tycker Humpe.
Och Humpe ska framframfram till allt hela tiden (till det som han ser), medan Gaia och Krizzi kan titta på det som är intressant.
Hanna har två små ökenråttor i en jättebur inne i sitt badrum. Hennes systerdotter ska få dom i födelsedagspresent om några veckor. Dörren till badrummet måste hållas stängt för när Humpe är i lägenheten ska han välta buren och sätta sina stora tassar på dom små söta liven tycker han.
Gaia hon sitter snällt och tittar på sötnosarna när dom tittar ut ur sin sovhåla.
Om det har ett genusperspektiv vet jag inte, men det är olika mellan dom två individerna i alla fall. Ändå tror jag att Gaia skulle ha lättare att överleva i det vilda om hon skulle hamna där för Humpe skulle inte hitta en enda sork att döda till middag med hans pesrspektiv på tillvaron (genus..... - eller inte).
Som sagt, vårt första år tillsammans blev ganska olikt det jag såg framför mig för ett år sen.
Slitet att få till en bra inlärningsmetodik för lydnaden - eller för krav över huvudtaget på honom - är väl kanske det mest påtagliga.
Hade jag vetat vad bedrövligt lite vi har gjort i den vägen hade jag nog hoppat av hela valp-projektet tror jag.
- Så det var ju tur att jag inte visste - för den här lille grisen vill jag för mitt liv inte vara utan.
Jag träffade en goood vän igårkväll. Det var länge sedan vi träffats nu och hon frågade hur det var med Humpeägandet. Jag svarade ärligt att ägandet var gott men resultaten av vår träning var väl inget vidare, ganska så deprimerande faktiskt - .
"Precis som med Krizzi då, när hon var i den åldern!" säger min väninna! - VA?! "Krizzi", säger jag då "hon har väl alltid varit lättlärd och lyhörd och ett under av visdom (överdrev väl LITE där)" Min väninna tittar forskande på mig och säger "Minns du inte vad uppgiven du var och vad hopplöst allt kändes när Krizzi var i exakt samma ålder som Humpe är nu?" - Hm, där fick jag mig en tankeställare....... Visst var det så. Jag grät uppgivet efter första träningsförsöket på appellplanen, det minns jag. Men ska jag vara ärlig så minns jag inte hur det var när Krizzi var runt året, men det var nog så att hennes och min lydnadsrelation började nog växa långt senare, i två-treårsåldern. Jag har ju inga blogganteckningar att gå till på den tiden. Synd för det är ju viktig information som ju Humpe skulle tjäna på.
Jag sa till min väninna att den meningen ska jag INTE glömma och att jag ska ha den i bakhuvudet varenda gång den där hopplösheten rullar över mig.
Det är ju så att Krizzi älskar att köra lydnad nu - hon gör allt hon kan för att vara mig till lags........
Humpes hälta har gått över och han har lärt sig uppskatta tassmasage och att få kräm mellan tårna. Krizzi haltar fortfarande men betydligt mindre, däremot har hon svansen sin i bandage. Vad hon gjort låter jag vara osagt men uppenbart ont i den har hon haft. Den har hängt som en vattensvans och den är svullen och jätteöm nån dm från roten. Jag vet att det finns en körtel där som kallas för violkörteln som ju kan bli infekterad, men jag tycker mig inte se någon infektion.
Däremot vet jag vad min vän veterinären ordinerar mot öm svans: ½ Magnecyl 2 gånger om dan i 3 dagar.
Nu är vi inne på andra dygnet och så har jag lindat hennes svans som stadga och satt fast med kirurgteip. Hon verkar verkligen uppskatta det och det ger oss anledning att pyssla försiktigt med hennes ömma svans en gån om dan när jag byter bandage.
Nu på morgonen har hon börjat springa och leka igen på morgonpromenaden med sina två små kompisar. Så förhoppningsvis kommer hon igen om ytterligare några dagar.
Gungeligunggungrligung.....17/8
17/8
Nu är det måndag. En ny vecka har dragit igång. Lite lättare tycker jag att det känns efter en riktigt retreethelg (stavas det så?) i stugans lugna avskildhet. Dessa två arbetsveckor har varit förskräckliga. Jag har varit helt slut. Har sovit urdåligt - vaknat på morgnarna och känt mig outsövd. Det har förstås varit svårt att avsluta kvällarna och fått tvinga mig i säng, men fullt så trött brukar jag inte vara av lite nattvak. På jobbet däremot har jag varit helt medvetslös. På morgnarna har jag ragglat omkring lääänge. Jag har försökt på olika sätt att bli piggare - druckit kaffe det första jag gjorde på jobbet och köpt äckliga vitaminer och ätit massa frukt - men jag vara bara tröttröttrött. Det hjälpte inte ens att gå lägga sig i tid. Nätterna gav ingen ro.
Jag brukar säga att veckan efter semestern är den enda gången på hela året när man är riktigt utsövd och pigg - det gällde INTE mig i år.
Nu efter helgen känner jag mig dock lite mera fit-for-fight - äntligen.
Jag lät allting vara under helgen. Tja, jag klippte ju gräs förstås - men det tycks ha gjort mig gott, för jag blev rejält slut i kroppen.
Gräsklipparen är nämligen trasig, som jag kanske har nämnt tidigare.
Drivern som gör den självgående har nämligen gått sönder så jag har ingen hjälp att driva den framåt. Och det förstår jag nu, att även om det klipper och klipper hela tiden oavsett om jag förflyttar mig med den eller inte så är den tyngre och otympligare än en vanlig handjagare.
Och min tomt är sannerligen inget plant balsalsgolv inte. Nä fyyyyy vad jag slet. Till saken hör att gräset har inte blivit klippt på åtskilliga veckor heller för varje gång det har funnits tid till denna megaprestation har det regnat.
Det började regna nu på lördagen också men det gav mig bara lite respit till nästa dag och en möjlighet att få pusta ut.
Bengt min underbare granne kom förbi på lördageftermiddagen och konstaterade att kniven på klipparen var så slö så jag kunde lika gärna försöka slå gräset med en blyertspenna, sa han. Tog maskinen och drog hem den till sig. monterade loss kniven och slipade den. Han diagnosticerade felet med drivvajern men kunde tyvärr inte åtgärda det, men fixade till det så jag åtminstonde kunde klippa gräsmattan resten av hösten så jag inte behövde lämna in den förrän till vintern. Sen när han var klar så hade det börjat regna så då var det bara att ta helg - till nästa dag när jag fortsatte att pina kroppen, men nu med nyslipat skär på kniven. Tack Bengt!
Det finns något som jag tror är hälsosammare än mycket mycket annat när man mår så oförklarligt obra och olustigt som jag har gjort i två veckor nu - och det kära vänner
- är ATT GUNGA.
I min älskade hängstol på verandan har jag gungat runt i timmar denna helg. Jag har suttit där och ätit, läst, druckit öl, lyssnat på radio i solens sken eller surfat runt på nätet med laptoppen i knät - sakta gungande fram och tillbaka eller snurrande runt i sakta mak. Humpe sjunker ihop under stolen och sover snarkande där och Krizzi ligger på mattan under bordet därbredvid. Allt andas lugn och harmoni. Det är hugsvalande det !
Någon gång i början av sommaren fanns det en artikel i mitt husorgan som beskrev just gungandets hälsobringande faktorer. ALLT gällde: gunga , hängstol, hammock, hängmatta, bara man såg till att hålla sig i svängning eller i svävande tillstånd. Tyvärr sparade jag inte artikeln - jag hade inte ens köpt hängstolen då, men jag TROR verkligen på den teorin - det händer något med den mänskliga kroppen när den är vaggandes. - det är inte för inte vi har använt vaggor till våra barn i alla tider eller hängt upp dom i hängbäddar hängande nerifrån innertaket.
Man har ju på senaste tid kommit underfund med att vindrutetorkarnas monotona vevande fram och tillbaka framför ens ögon har en förunderlig effekt på människans hjärna. Jag tror att den vetenskapliga förklaringen är att bägge hjärnhalvorna aktiveras och att saker och ting blir förståeliga och därmed hanterbara. Man har med framgång behandlat patienter med den svåra åkomman Traumatisk Stress (ung. kronisk kvarstående skräck) med en utvecklad form av en liknande monoton rörelse framför ögonen.
Jag kan tänka mig att samma sak händer när man gungar - den monotona tryckskillnaden i hjärnan skapar ett lugn och en njutning i den känslan.
Jaja, det var en lekmannateori - jag mår hur som helst mycket bättre efter helgen och ska ta mig an denna vecka, som inte alls blir som vanligt:
LillGaia bor hos oss när matte Hanna har farit till Barcelona efter en låååång och tungt jobbig arbetsperiod. Den resan är henne välförtjänt.
Jag tänker mig att grovt utnyttja flexen för att inte lämna alla mina små fyrbeningar för mycket ensamma.
Till helgen har vi också en spårtävling i klubbens regi.
Mina planer att starta en ny karriär för Krizzi och mig i Spår har ju snöpligen blivit inställt (pga karenstid efter A-sprutorna + den nydebuterade hältan). Alltså återstår funktionärsuppdrag som att vara spårläggare och andra tävlingsfunktionärsinsatser vid klubben.
Så på kommande lördagmorgon räknar jag med start kl 05.00! Både jag och mina tre hundar behöver ju mornas och rastas innan jag ska stå vid min spårruta kl 06.20 på lördag morgon på hugget, vaken och alert, så att inga snitzlar är kvar i spåret när just mitt tävlingsekipage ska anträda sitt specialmoment någon timme senare.
Detta funktionärsuppdrag sträcker sig över flera dagar och sparkar igång vilken dag som helst nu. Jag vet i vilket område just mitt spår ska läggas för det är MINA skogar där hundarna och jag tar vissa av våra skogspromenader när vi utgår från Hanna/Gaias lägenhet. Men exakt hur spåret ska gå vet vi ju inte än......
Putte i blåbärsriset 15/8
15/8
Min egen lilla Putte gick sig ut att plocka bär.
När man plockar bär med mina två då har man oftast två stycken som sitter mitt i busken man just håller på att länsa på stora fina glänsande bär.
När hundrumpan lyfter sig finns bara några mosade slamsor kvar på grenarna, alla andra ligger krossade i mossan.
Nästa buske som man bestämmer sig för att börja plocka på upptar i samma ögonblick hundarnas intresse och bär efter bär man siktar in sig på försvinner in mellan vidlyftiga och njutfullt smaskande Boxerläppar. Det är inte lätt att få sin planerade burk med blåbär-till-frukost plockade.
Humpe får glädjefnatt ibland och springer runt, runt i blåbärsriset med indragen rumpa och jagar sig själv så bär och stickor ryker i skogen.
Krizzi är fortfarande halt efter förra helgens olyckliga händelse med spårlinan i det misslyckade spåret. Hon vill inte ställa upp på någon Humpejakt trots att han bjuder upp gång på gång med skall o andra lekinviter
Nu har dessvärre Humpe också blivit halt. Vad som orsakat det spekulerar jag i. Men det yttrar som så att han ytterligt att svårt att gå på grus, och på taggiga skogsstigar också för den delen. Jag har till och med tyckt att han tycker det är jobbigt att gå på knagglig asfalt och skräpiga gräsmattor också.
Han har ont i tassarna helt enkelt. Ingenting synligt mer än några små små hudsprickor i några av trampdynorna. Långt ifrån så illa som sådana jag hittat på tidigare hundar och som då har varit mycket värre och ändå orsakat mindre lidande.
Eftersom Humpe är en mycket smärttålig liten varelse förstår jag att det här är verkligt otrevligt. Han går som en gammal hundgubbe med ögonen fästa på den omedelbara stigen framför sig. Och råkar han trampa på något så avbryter han omedelbart steget. Lille plutten!
Jag agerade blixtsnabbt när jag upptäckte det häromdagen.
- Av åkte fästinghalsbandet
- hem köptes Helosan hudkräm
- och Pevaryl svamppuder.
- I lådornas bortersta, innersta, hörn rotade jag reda på en tasssalva, Jagalätt, som jag ägt i många år men sällan använt eftersom mina hundar sällan lider av dylika problem.
- så slutade jag att ge honom någon annan kost än högkvalitetsfoder från Royal Canine
Humpe och jag brottas dagligen när jag stoppar ner honom i tassbad i badkaret och därefter torkar honom nogsamt mellan tår och trampdynor och sen smörjer in hans ömmande tassar under våldsamma brottnings/sprattel-utspel.
Inte vet jag om han innerst inne kanske njuter av pedikyr och/eller närkontakt för han verkar inte undvika nästa tassorgie som jag tycker att han borde om det förorsakar honom smärta.
Eftersom han faktiskt fick glädjefnatt i dag i skogen hoppas och tror jag att han förhoppningsvis lider lite mindre än för ett par dar sen. Men det var bara i mjuka skogen han lekte.
Det kanske faktiskt kan hjälpa med lite hudkräm och massage. Han har ju faktiskt levt ett lite fuktigt liv sin första sommar min lille plutt. Han missar inte en chans att få doppa sig i pölar, kärr och bäckar.
Men är det vattenavvisande Jagalätt jag ska använda eller den inträngande och mjukgörande Helosan????
Nån som har ett tips?
Nya Spåräventyr 10/8
11/8
Jag ser Humpes svans försvinna mellan granbuskarna. Nu är vi igång igen. Han, i änden av spårlinan, Jag, snubblande i mossbevuxna stenrös 10 meter efter.
Våra två senaste spårförsök har varit rejält misslyckade. Först förra måndagsspåret när jag så snöpligt tappat min köttbullspåse innan första apportmarkering. Den besvikna blicken jag fick av honom då sitter som en tagg i mitt minne. Han missade en av 4 apporter då och var mycket tveksam till att ta slutapporten. - Vad hjälpte det att jag några timmar senare hittade vår köttbullspåse som hade hakat fast i en granruska och då försökte kompensera med några hela stora, goda, köttbullar rakt in i gapet på gossen. Det var första gången han fick smaka köttbullar dessutom. Jag har tidigare varit rädd att han inte skulle tåla löken i dom, nu var det dags att pröva hade jag tänkt. Humpe uppskattade det försöket och det gick tydligen bra med magen, men som belöning var det ju värdelöst eftersom dom hängde i en gran på ett annat ställe just när dom behövdes.
Under gårdagen, söndagen, hade vi gjort ett nytt försök med spår, Lena och jag.
3 spår la vi ut. Ett tävlingsmässigt till lilla Mysko (kanske lite för svår terräng för den väntande lägretävlingen men hellre det...). Och så två, på varandra följande, spår till Humpe och Krizzi, som Lena var så snäll att stega upp. Alla spår var runt kilometern - puh!
Mysko var distraherad av något och avvek gång på gång, men gick sitt spår hela rundan med mycket hjälp (jag gick ju med och kunde rätta alltför stora avvikelser). Bara en apport förblev ohittad - lilla duktiga pumipojke! Matte Lena undrar hur denna tävling ska gå.
Sen var det Humpes tur. Med går Lena och kopplad Krizzi.
Humpe går ut som vanligt i stor stil. Jag tycker att han slår en hel del men jag har svårt att få det bekräftat för han hittar ju den första apporten. Sen går det vidare i galopp över stock och sten och genom snår och buskar. Lite fööör entusiastiskt tycker jag väl.
Så vid första korsande stigen blir det tvärstopp. Humpe tar inte upp spåret på andra sidan. Lena säger att hon svängt av till vänster och Humpe han bara vimsar runt på andra sidan, och mest till höger. Vi kommer inte längre. Jag beslutar att sela om och ge Krizzi chansen att visa hur det ska gå till. Hon har varit mycket i gasen där hon har stretat på i hälarna på mig-med-linan.
Det ser jättebra ut, men skiter sig ganska snart - det blir ett vimsande utan dess like igen. Hon drar in i snåren där Lena säger att hon absolut inte varit. Måste alltså ha varit något vilt som stört i spåret eller....?
Vi selar av även henne och går förbi snåret för att ta upp spåret där Lena vet att hon gått.
Och mycket riktigt hittar Humpe spåret igen och han får äran att fortsätta sitt spår - fram till nästa stig (vi hade faktiskt inte en aning om att denna skog var så perforerad av stigar!), där blir det tvärstopp igen. Bägge hundarna får möjlighet att hitta fortsättningen men ingen gör det....!???!
Nu ungefär börjar vi ge upp - då hade vi varit mer än uthålliga ska påpekas för det var VARMT och solgassig också. 3 timmar har vi hållt på och gått och gått (ja en liten kaffepaus inledningsvis hade vi ju förstås)
Ingången på sista spåret "Krizzispåret" hittar vi inte ens och hundarna ger oss bara nödtorftiga upplysningar som inte leder till något riktigt spår i längden.
Krizzi har dessutom blivit halt av att sno in sig riktigt ordentligt i spårlinan, så jag vet inte om jag vill låta henne gå sitt spår.
Varför strejkar våra spårhundar?
Varför har vi varit så kaxiga att vi inte har snitzlat våra spår?
- Vi blir ledsna och åker hem, var och en till sig.
Så idag är det en ny chans. Sommarspår igen.
Linda har lagt ett ½ km -spår till Humpe med många apporter (och jag har lagt 2 st c:a 1 km spår till hennes två hundar). Med mig har jag Hackkorv i påsen (som inte ska tappas!) återigen en ny smakupplevelse för lilla Humpegubben - jag börjar ju lita på hans mage nu när han har kommit upp i ålder.
Han strävar som sagt på i spåret. Linda går med och bekräftar spårförmågan hos lillgubben.
Så ser jag plötsligt en massa huvuden täckta av myggnät, sticka upp i blåbärsriset där spåret uppenbarligen går förbi. Shit! hur ska detta gå?????
Humpe, min lilla älskling stannar upp. Tittar förvånat på damerna som kryper omkring i riset och plockar blåbär. 2-3 meter är det emellan honom och dom närmaste damerna. Naturligtvis blir han MYCKET frustrerad - glad - undrande - osäker - okoncentrerad - m.m. Men jag går ifatt honom och utan att ta i honom säger jag "spåra!" igen, och han letar upp sitt tappade spår och hittar första apporten alldeles bredvid dom hukande damerna!!! Min lilla gullplutt! Vad duktig han ÄR!
HACKORV! MMMmmmm, säger Humpe och mumsar glatt i sig - för dom inte vet hur konsistensen på Hackorv är kan jag tala om att det snarare handlar om att slicka mattes händer rena än att äta korvbitar... Det är en mycket kladdig sysselsättning för hundföraren med Hackorvsbelöning, men vad gör man inte....?!
Så fortsätter han att sträva på i spåret - och han går så FANTASTISKT bra. Han klarar både vinklar och spetsvinklar. När han kommer fel hittar han omedelbart tillbaka till spåret på eget bevåg. Han gör tydliga nosmarkeringar på alla apporter. En missar han att ta upp men kommer tillbaka och ger mig den när jag stannar till där den ligger.
Spåret går på vidunderligt vacker mark. Högt över husen går vi på bergskanten med vackra Klarälven bara några hundra meter därifrån. Jag känner att jag måste hålla ett ordentligt tag i spårlinan om min lille slarver skulle ta ett steg för långt ut mot stupet. Men den oron är det värt. Han klättrar som en bergsget längst ut. dit jag inte vågar gå, men han letar sig hela tiden tillbaka in till Lindas spår.
På tillbakavägen passerar vi blåbärsdamerna igen på andra sidan, denna gång utan att Humpe låter sig distraheras. Han markerar återigen en apport i deras omedelbara närhet och får glädjen att slicka mattes hackorvfingrar igen.
Vid slutapporten nere vid stigen får han, för sitt fantastiska arbete, en liten påse kattmat som grädde på moset (hackorvsmoset i dubbel bemärkelse hihi).
Vi är såååå nöjda Humpe och jag. Inte ens hundfisarna i bilen hem förtar glädjen för nån av oss - möjligen Krizzis ledsna blick. Hon får inte spåra för hon är fortfarande halt - men hon får lite av hackorvsbelöningen ändå........
Ettårsrapport 8/8
8/8 - Humpe 13 månader
Vilka duktiga hundar jag har!
Med näsan nere bland blåbären som jag frenetiskt plockar och med tankarna långt långt borta märker jag inte att Humpe har stelnat till mitt i sitt utforskande av den omedelbara omgivningen ute i blåbärsskogen.
När jag känner, snarare än ser, att ungspolingens aktiviteter har förändrats, tittar jag upp och få se en äldre man sittande i blåbärsriset med bara huvudet stickande upp - han är där i samma syfte som jag. Jag ropar in min lydige pôjk som kommer utan tjafs. Gubben ler mot mig och säger: "tur att det inte var en varg"! - Vi har nämligen haft besök av en dylik för några veckor sen, här i vårat lilla sommarstuegområde.
Vargdiskussionerna går ju som bekant höga här i Värmland även om det inte är så intensivt nu, som det brukar vara. Denna vargs uppdykande skulle jag gott ha kunnat tro vore en skrämningstaktik från varghatarna om det inte vore för att jag känner uppgiftslämnarna. Ett hyggligt medelålders par som inte har något som helst att vinna på att skrämma folk. Berättelsen är också så odramatisk så den inte ens skräms - vargkraken hade skymtats borta vid deras vägkorsning, c:a 30 m bort, kl 5.30 en morgon när karln hade gått upp för att gå till jobbet och hans sambo för en gångs skull inte var iväg på sin nattjänst.
Någon mer granne hade sett den när han kom åkandes i samma korsning, men han hade beslutat sig för att inget berätta eftersom han inte trodde att någon skulle tro honom.
Vargen lufsade iväg till sitt jobb och ryktet var straxt väl spritt i hela stugområdet.
Mannen i blåbärsriset vet jag inte om han nåtts av varginformationen (det visade sig att han bodde lite bortom stugområdet) men associerade ändå till vildare djur än Boxrar när han upptäckte att han var iakttagen av någon där i skogen.
Det är då jag blir stolt över mina hundar. Trots att det kanske 10-20 meter mellan gubben och mig stannar dom bägge två i min närhet utan att gå fram och skärskåda mannen.
Jag respekterar ju koppeltvånget och låter verkligen inte mina hundar springa vind för våg ute i skogen. Men jag har dom inte heller alltid kopplade.
Krizzi jagar ju inte. Det har jag konstaterat för många år sen - hon tittar bara på rådjur vi ser. Det skulle vara ekorrar då, men det finns inte så många här längre ( - ja, inte beroende på henne, utan ändå). Det som skulle göra Krizzi opålitlig är väl hennes behov att vakta i tid och otid. Just vid det här tillfället skulle jag väl ha betecknat det som "otid".
Men nu stannar hon hos mig. Hon morrar väl lite dovt, men inte så att nån annan än jag och Humpe hör det. Och snart slutar hon. Humpe går inte ens fram till mannen utan tittar bara vänligt på honom. Jag berömmer dom lågmält och vi fortsätter att fylla våra yogurtburkar med skogens blåa guld, gubben och jag på varsitt håll.
Efter ett tag, kanske en halvtimme, kommer mannen fram till oss och då inser jag att min makt över en glad boxer"valp" är begränsad så jag fösöker mer dämpa Humpes välkomsthälsningar nerifrån min grodvinkel bland blåbärsriset. "Jag är van vid hundar" säger han. Det hade jag väl anat och likadant kan jag ana att det inte är Boxerhundar han är van vid för han har fullt sjå att värja sig från Humpes ansiktspussar när han sjunker ner på en sten bredvid mig. En "jaktJackRussel" för många år sen, visade det sig att han hade haft tillsammans med en kompis!
Så börjar vi prata om skogen där vi är - mitt absoluta blåbärsställe, där blåbären under normala år är jättestora och detta fantastiska bärår slår alla rekord. Han berättar att han, i år liksom alla år, plockat 10 liter på samma plats.
Hmmm inte bara "mitt" alltså! Men säger ändå mer om vilken fyndplats det är.
Sen pratar vi om hans fantastiska hus, som jag mycket väl vet vilket det är - det med torv på taket.
Så mycket som jag undrat hur man sköter ett hus med jordtak och meterhögt gräs på. Nu har jag fått alla mina undringar besvarade. Man behöver inte tjudra en get däruppe som jag blev itutad som barn.......
1975 byggde han huset och sen dess har han aldrig behövt gå upp på taket - det låter som en dröm för oss stugägare med tjärpapp ovanför huvudet!
Denna trevliga nabo beättar att han och hans fru är 83 år gamla och att dom alltid är ute i skog och mark. Han såg ut att vara nybliven pensionär så kombinationen av att leva i ett vackert hus med vacker trädgård och mycket skogspromenader verkar vara ett vinnande koncept om man vill få ett långt och lyckligt liv.
Just för tillfället var hustrun hemma för att hon hade drabbats av Hallux-valgus och blivit ordinerad vila. Men dom verkade övertygade om att det var övergående och att hon snart skulle vara fit-for-fight igen.
Vi skildes åt efter vår pratstund och han knallade hem till den väntande frun. Humpe ville inte att vi skulle skiljas så han gjorde ett tappert försök att övertala honom om att stanna men jag hade inga svårigtheter med att få honom tillbaka till mig.
Snart var min literburk full och vi vandrade hem på en stig som slingrade sig fram mellan fortsatt dignande blåbärsbuskar .
Att gå med mina hundar lösa skuttande runt fötterna på mig och dessutom kunna lita på dom när vi möter folk. Att veta att det är mig dom lyder och följer - det är känns såååå bra. Det var väl det här som var min målbild när jag sakta men säkert formulerade tanken på att skaffa ytterligare en hund för väldigt länge sen - och det är verkligen värt all oro, alla frustrationer och irritationer och konstiga situationer som har formerat sig sen den dagen. Snart ska jag sätta mig ner och sammanfatta det här senaste året. Skriva en Verksamhetsrapport över År 1 av Humpeägande.
Den 18 augusti firar vi ettårsjubileum av vårt gemensamma liv Humpe Krizzi och jag.
Tävlingsliknande förhållande 3/8
3/8
Vad fel det kan bli!
Det var dags för klubbens uppskattade Sommarspår igen för vår del. Det har blivit lite dåligt med den aktiviteten under semesterns alla släktingbesök.
Det visade sig vara lika uppskattat för klubbmedlemmarna fortfarande trots att det var mitt i semesterperioden och trots att det hållt på i snart 2 månader. Upp till 13 bilar tror jag räknades in inledningsvis och då var det några bilar som innehöll fler personer.
Hanna och jag kom tillsammans och jag bad att hon skulle lägga ett kombinationsspår - dvs ett enkelt för Gaia med ett par träapporter innan hennes slutleksak. Sen efter en timme när hon går spåret låta apporterna ligga kvar och fortsätta efter slutet och dubblera längden och lägga ut flera apporter. På det viset får Krizzi spåra både Gaias spår och sen fortsätta i ett eget, nyare, lagt av både Hanna och Gaia.
Det visade sig gå JÄTTEBRA. Hon var mer taggad än någonsin. Hon verkade faktiskt inte slarva så mycket som jag tycker att hon brukar annars.
Humpes spår, som blev lite kortare än jag räknat med, gick till stora delar genom HÖGT gräs. Det klarade han förstås, men han missade en liten apport som låg just i det höga gräset.
Tyvärr kan det också bero på att när vi väl kommit fram till FÖRSTA apportmarkeringen visade sig att jag tappat köttbullsbörsen.... Shit! - Den var bara BORTA! Jag vet ju att den hängt på mina byxor hela kvällen och undrade så vart den hamnat.
Humpe blev mycket konfunderad när han ingen belöning fick och jag är allvarligt oroad för att hans mycket goda apportmarkering har fått sig en knäck. Jag har ju aldrig haft några invändningar mot hans markeringar sen första gången han prövade på det.
Han har helt enkelt varit klockren på både spår och markeringar.
Det var en besvikelse!
Jag släppte in honom lös i början av spåret efteråt med hopp om att hitta påsen och kompensera med köttbullsgodis i efterskott - men då flängde han bara omkring som om där inget spår fanns. Konstigt (eller var det en reaktion på hans besvikelse???).
Ett litet tag trodde jag att jag kanske tappat den vid lägret trots att jag var ganska säker på att jag haft den där i midjan när vi började spåra. Men ingen godisbörs vid lägret heller.
Jag släppte senare på Krizzi på samma uppletandeuppgift men inte heller hon hittade någon köttbullsbörs.
Men vid det tillfället hittade jag till slut börsen hängande i en lite granruska i midjehöjd (förklaringen till varför ingen av hundarna hittat den hoppas jag). Där hade den fastnat under Humpes spårande genom snåren. Stackars lille plutten, nu fick han en avsensibilisering alldeles för tidigt i sin utvekling.
Jag bestämde mig för att lägga ett spår tisdag kväll också där han ska få MYCKET köttbullar vid varje markering som kompensation.
Kanske hjälper det honom att förstå att jag uppskattar hans apportmarkeringar.
Tids nog ska vi väl spåra utan köttbullar när det är dags för lillgossen att börja tävla.
Final 2/8
2/8 Bildtext: Humpe på kurs; Paus
Så, nu var då semestern slut.....
Hur fort kan 5 veckor gå?!
Det har varit en relationsintensiv tid men utan stress. Mitt armbandsur tog jag av mig fredagkväll den 26/6 och tog på mig den först i morse den 2/8 "för säkerhets skull".
Och i kväll var det alldeles tyyyyyst i stugan igen efter alla veckor med barn, vuxna och hundar i varenda vrå både ute och inne.
Rob och Lisa och barnen åkte idag hem till Stockholm med lunchrast i Kristinehamn (4 mil bort). Dom gjorde på eget initiativ ett besök på kyrkogården där för att titta till Roberts farmors och farfars grav (som jag försummar å det gruvligaste) innan dom åkte vidare.
Själv avslutade jag min härliga ledighet med att gå på tävlingslydnadskurs med Humpis.
Krizzi är för tillfället utlokaliserad hos Hanna och Gaia, dom välsignade vännerna.
Det föll ett helt lass stenar från mina axlar när Humpe och Krizzi kom till olika hus.
Konstigt nog verkade bägge glada var för sig.
Krizzi är god och glad och leker med Gaia och uppför sig väl.
Humpe ger sig tid att leka på egen hand vilket yttrar sig i att han springer runt, runt i trädgården eventuellt med en boll eller ett äppelskrutt i munnen. Och han verkligen flänger i ordets riktiga bemärkelse. Grabbarna Theo och Elias pratar alltid om att dom ska tävla genom att springa 100 Varv runt huset. Så börjar dom det projektet och kan i bästa fall komma upp till c:a 20 varv. Den vinner som springer snabbast - Theo - OM inte Humpe är med för när Humpe springer så står blixten stilla.
Han kanske inte heller lyckas med det, men jag upplever det som om han verkligen springer 100 varv runt huset.
Humpe hamnade alltså helt oförhappandes på en kurs, ett exklusivt projekt med 5 deltagare i två hela dagar till ett högt pris med den urduktiga Emma Willblad.
Min lille prins som aldrig har fått så mycket uppmärksamhet i lydnadssammanhang. Jag tyckte han var värd en riktig kickoff in i lydnadsvärlden.
Själv var han kär upp över öronen och extremt ofokuserad och jag yvdes över stora pengar och olyckliga extrautgifter. Men detta var mitt beslut tidigare och nu var det dags att genomföra det.
Så här efteråt är jag mycket glad för att jag genomförde det. Visserligen tycker jag att vi återigen har backat till det mest grundläggande, men med tanke på hur lite vi tränat den sista tiden och hur ofokuserade vi har varit så känns det rätt. Dag ett var också den jobbigaste delen för Humpis medan det gick riktigt bra idag.
Humpes något loja läggning gör att jag har svårt att belöna exakt rätt. Det måste jag träna mycket på.
Emma har många genomtänkta metoder i så gott som alla tänkbara moment. Hon förmedlade många bra knep för oss att nå våra mål.
Mycket glädje, lek och belöningar för våra små hundvänner var det. Det känns som en mycket konstruktiv helg.
Gôtt.
Nu är helgen slut. Det känns lite vemodigt. Mörkret faller utanför stugfönstret. Anders Wall pratar i reprisen i dagens Sommar på P1. Nu har jag plockat ihop efter alla veckornas intensivbruk av stugan både ute i trädgården och inne. Fast R&L hade minsann städat så fint innan dom gav sig iväg.
Det är kanske sista natten i stugan innan arbetsdag. Det är alltid enklare att sova inne i stan när allt ska fungera på morgonen.
Så imorgonbitti bär det av med all packning kl 06 in till staden för en riktig genomtvagning och uppfräschning inför en ny arbetsvecka/arbetshöst/arbetsår till nästa semester.
HJÄLP!!!! 30/7
30/7
"Eva, Eva, Krizzi skrek till" ropar 8-åriga Rebecca till mig när jag kommer ut från toaletten och på gräsmattan står Humpe och Krizzi rumpa mot rumpa. Nu har det hänt som absolut inte fick hända - Dom Parar Sig!!!!!
I nästan 14 dagar har jag haft stenkoll på dom och aldrig släppt dom ur synhåll utan garantier en sekund, men nu, ett par minuter och så är det kört.
Jag har köpt ett par strumpbyxor som jag klippt av benen på och gjort ett hål för svansen (ett litet hål alltså) och dom har gammelgumman burit i stort sett hela tiden utom vid långpromenaderna. Inte för att jag för en sekund har trott att det ska hindra dom från att ta sig före, men det skulle ju kunna fördröja processen så jag hinner rycka in - har jag trott....
Men sen har väl verkligheten varit lite mer komplicerad med massor av folk som gått ut och in i stugan och öppnad grinden till verandan o.dyl. - men just nu, vid det här tillfället finns ingen annan att skylla på än mig själv..... Jag gick på toa helt enkelt. Krizzi o Humpe skuttade glatt ut i trädgården (Krizzi hade strumpbyxorna på sig såg jag). Kära var dom och pilska, men man blir lite blasé på sånt när man har det inpå sig dygn efter dygn....
Så är det plötsligt ett faktum då.... det är bara att hjälpa dom så att dom inte skadar sig själva eller varandra.
Hänga en halvtimme brukar jag räkna med.... dom hundparningar jag har varit med om tidigare har väl gått på c:a 10-15 minuter, men det är väl lika bra att räkna med en halvtimme.
Stockholmsbarnen på 5 och 8 år tittar storögt på. Vi försöker förklara vad som sker: "Varför står dom så där", "vad händer om man inte stöttar Humpe" (den unga otåliga pojken)?, "Tycker dom inte om att göra så där, varför gör dom det då?" "Varför sitter dom ihop?" "Blir det valpar nu" "Kan du inte spara alla valparna?""Hur länge ska dom stå sådär?""Varför gnäller Krizzi?" Svettigt försöker man svara ärligt och förståeligt . Tack vare att Lisa hjälpte mig med Humpestöd (han höll på att falla ihop och somna!) gick det så bra som det gjorde - ingen panik hos någon av hundarna alltså. När det hela var över ville dom GÖRA OM DET!!!! Då ingrep elaka matten!.
Strumpbyxorna hade Krizzi lärt sig att ta av sig genom att rulla över på rygg och åla nerför gräsmattan. Dom låg i en prydlig hög en bit från brottsplatsen.
Nu blev det hårda bud. En hund på varsin sida verandagrinden och Humpe förankrad i lina. Shitshitshit.
Telefonkö till veterinären........
På måndag OCH tisdag ska vi infinna oss efter jobbet för en abortspruta per gång till det fascionabla priset av 1500:- (c:a). - vad skulle man ha kunnat göra för dom pengarna....?? byta Söderfasad på stugan kanske - nja som ett bidrag till det iaf!
Min älskade gamla gumma - ska detta hända dig på gamla dar också - jag tycker att jag var lagom vågad när vi skulle slå oss på att tävla i en ny brukssport efter fyllda 10 år - men hon själv visar tydligen inga hämningar i vågade spel.
Hon trippade omkring som en nyförälskad tonåring resten av dagen. Medan tonåringen själv sov i flera timmar och fick fnatt med jämna mellanrum när han fått lite näring eller vätska i sig.
Min lilla plutt och baby, du var ju själv nyss bara ett litet frö, det här var väl lite bråmoget.....
Släkthelgen 27/7
Vad tomt det blev! Under gårdagen begav sig en stor del av klanen av. Kvar är bara Rob med barnen Rebecca och Vincent.
Sist igår åkte Vivi, Micke och alla grabbar. Då strålade en alldeles underbar sol från en klarblå himmel. Vivi höll NÄSTAN på att vända i grinden och stanna. Då hade vi tillbringat nästan 3 veckor som regnat sig igenom dag efter dag.
Jag tycker ju förstås att det var mycket uppehåll också och minns fortfarande semesterns inledande värmebölja. Jag klarar inte av för hög värme sen jag i unga år utsatte mig för det i sån utsträckning så att jag fick solsting. Det sitter i fortfarande. Gästerna tycks dock bara minnas regnskurarna som sammanhängande. - Och visst: Under TRE hela dagar vräkte det faktiskt ner oupphörligen, jag håller med.
Nu har iaf sista semesterveckan inletts och nu ska ALLT göras som inte har blivit gjort - känns det igen?
Det som ändå blev gjort, vart iaf bra:
Micke har byggt en fiiiiiin kompost i två avdelningar.
Så har han "hjälpt" barnen att bygga en lådbil - som blev så fin så jag har bokat den i framtiden när (om) jag kommer att ha svårt att gå och vill bli medtagen på badutflykter och blåbärsplockaruppdrag - men då måste vi nog byta ut barnvagnshjulen till cykelhjul så den blir mer terränggående.
Rob har tvättat det som ska målas på Lillstugan (igen) hoppas på uppehåll så att det blir gjort i år.
Vivi har klippt häcken (nästan hela iaf).
Vivi har också fixat till stöd för hallonbuskarna
- i övrigt har nog vädret hållt igen vidare aktiviteter, tyvärr.
Ja barnen har byggt en jättefin koja nere i djungeln ("allmänningen"), fast den blev inte så stabil så att den kan förväntas stå så värst länge.
Och så har det plockats en massa blåbär o kantareller (förlåt Evak) förstås.
Men - denna helg som var klanens gemensamma möteshelg när vi strålade samman här för att må gott och rå om varandra, den har varit bra.
Fredagen bjöd på så långt uppehåll så att vi kunde äta en riktigt good grillmiddag utomhus.
Robs kockinsatser blev som alltid mycket uppskattade.
Myggen och kvällssvalkan tvingade in oss i stugan efterhand men där var inte mindre trevligt.
På natten pusslade vi så att sammanlagt 12 personer och dom två hundarna fick acceptabel sovmiljö.
Vivi och MIcke i tältet fick förstås hjälpa iväg och ta emot en strid ström av små pojkar som ville pröva sova i tält men som sen gav upp och ville in i riktig säng igen.
På lördagen kom iaf hela gänget iväg i tre bilar in till stan för lunch på Waynes och en tur med Karlstads Båtbuss runt de väsentliga delarna av Karlstads stad. Den utflykten avslutades med att hela himlen öppnade sig efter att vi kommit i land och bilarna skulle hämtas. Somliga av oss tog taxi dom kvarter bort till parkeringen.
Ett jätteroligt sällskapsspel som heter Riket har sysselsatt allihop (utom dom minsta) på kvällarna och gett gemensamma associationer i dagar efteråt - det är ett tips!.
Nu ska Rob o jag se hur dagen kommer att te sig för oss som blev kvar - inomhusnöjen eller utomhusaktiviteter?????.......
Sommarutflykt 22/7
22/7
Gammelvala är en marknad under en vecka under juli i Brunskog i Värmland. Den har funnits i "alla tider". Där visar man upp hur man levde förr i tiden. I år har den utökats med ett 50-talsrum!
Elias 10 år, är otroligt intresserad av 50-talet. Han ställer oupphörligt frågor om 50-talet och vi försöker svara så gott det går. .Jag har bott 30 år i Värmland! Jag har (nog) som ende Värmlänning ALDRIG varit på Gammelvala.
Vi beslöt oss för att åka till Gammelvala.
I två bilar puttrar vi iväg dom 6 milen. Vid ankomsten till Brunskog upplyses jag om att hundar är välkomna på festplatsen, men det är ABSOLUT FÖRBJUDET att lämna dom i bilen.
Bra tänkt tycker jag, men hur i hela friden ska jag kunna handskas med bägge mina brunstiga vildboxrar bland en miljon besökare????
Alla 3 grabbarna och dom två föräldrarna ville ju se ALLT som fanns att se - det var veteranbilrally (IGEN! andra gången den här semestern) och tusen andra saker att titta på. Ingen av dom har bett att få en pilsk boxer på halsen. Jag tar mitt ansvar och sätter mig på en bänk och fjättrar vilddjuren bredvid mig.
Där blir jag sittande i en hel timme.
Det är såååå mycket folk , sååå många bilar och sååååå mycket hundar.
Tillslut lirkar jag mig tillbaka till bilen med bestarna och bestämmer mig för att lämna dom övriga och åka hem igen.
Då har jag hamnat på en skuggig parkeringsplats utmed en väg som inte tillåter en u-sväng och det är en oändlig bilkö ut från området. Jag blir sittande en timme till och ser på bilarna som lämnar festplatsen. Men när jag ser att hyrbussarna börjar närma sig i bilkön tänker jag att jag måste få komma före. Så då dristar jag till mig att göra en riktig rövare och börjar baxa fram och tillbaka med Pärlan så att jag till slut har kommit i rätt färdriktning och kan klämma in mig i den befintliga kön. Under tiden står trafiken i båda riktningarna stilla.
Krizzi och Humpe hade gett upp flera timmar tidigare och har somnat ifrån alla mina desperata försök och till och med alla förbipasserande hundar får passera utan kommentarer.
Sen är det nästan bilkö ända hem i 6 mil, fast den kön förflyttade sig snabbare.
Puh en lång dag var till ända utan just nåt blivit gjort mer att bara förflytta sig eller vänta på att förflytta sig och dessutom betala 80:- för nöjet. Hundarna har väl aldrig varit så omotionerade efter en utflykt som efter denna.
Nu är vi 6 personer och två hundar i mitt sommarparadis. Till helgen blir vi dubbelt så många, så nu gäller det att ha upparbetat rutinerna för utfodring och logerandet. Det kommer att behövas tält och en mängd papperstallrikar. Ändå kommer man att behöva diska efter varje liten måltid. Det är ganska bökigt när man inte ens har rinnande vatten Utom från himlen då förstås - och därifrån har vi blivit väl försedda, så det ska nog ordna sig. Värre är det med sittplatser om det blir regn för inomhus är det inte stort.
Det ska bli såååå kul.
Ylarnas Mecka 21/7
21/7
Humpe äter inte. Han sover inte och har jättesvårt att höra vad man säger till honom.
Kl 4 i morse vaknade jag av att ett försynt "ooooooooooooooo" ute i rummet. Han gråter. Han vill till bilen och han vill hoppa in i bilen - det är inte så vanligt annars.
Min lilla bebis har blivit Käääär - han är stor nu. Han tänker bara på hur han ska göra bäst intryck på sin själs utvalda.
Han är jättesöt, men helt odräglig. Hade han tillhört den mänskliga rasen hade han varit i målbrottet och kastats mellan mellan olika sinnesstämningar och humör. Ibland hade han betett sig som en liten, liten pojke som ville sitta i mammas knä och ibland hade han smugit ut och tjuvrökt och talat om konstiga saker med sin kompisar med basröst och ord som man aldrig hade hört talas om. Och så hade han plötsligt en morgon haft nr 45 i skor!
Humpe vill också sitta i knät ibland och pussas men oftast vill han dra iväg på egen hand för att leta efter häftiga luktfläckar och sätta ut markeringar som visar att det är HAN som rår här. Och visst har väl i alla fall huvudet växt och blivit motsvarande nr 45 i skor?!
Eftersom han inte äter som är han frusen och sitter och huttrar av kyla och kanske av annan upphetsning. Men idag när Gaia var med på promenaden så går han heroiskt rakt ut i den lilla sjön vi går förbi och hämtar upp en pinne till sin älskade. Inte huttrar han då inte!
Ibland när matte tittar bort och Gaia är upptagen av något annat, bestiger han henne! Det gäller att ha ögonen på honom HELA tiden. Han kliver lydigt ner så fort jag säger till.
Bara en i taget kan vara lös och man måste heeeela tiden TITTA på dom. Humpe drar något så in i bövelen när det han som är kopplad och Gaia och Krizzi springer runt och leker. Jag måste ha honom förankrad i midjebälte för att orka hålla emot. Efter ett tag byter jag och släpper loss H och kopplar G i stället. Då går det ganska bra faktsikt. Han hoppar framför henne och visar upp sin allra sötaste sida.
Jag undrar ju hur mitt liv kommer att se ut om c:a 10 dagar när Krizzi också kommer in i höglöp.......?! Då har jag väl två som sitter med nosarna lyftade mot taket på nätterna och utbrister i "oOoOoOoOoOo".
Kommer det här tillståndet att gå över?
Glädje och sorg 19/7
19/7
Meningen med livet?
"Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva." POEnqvist sommar i P1 den 19/7 hunden Pelles filosofi.
Äntligen har jag lyckats få den glada bilden på Hugos och Humpes LYCKLIGA vattenlek. Den bilden har varit helt omöjlig att skicka över till mitt fotogalleri. Nu har jag fått hjälp av M som kom igårkväll tillsammans med sin 13-årige son R.
Alltså: bilden är från SkåneHugos besök hos skogsbrorsan Humpe härförleden. Älsklingarna har sååååååå roligt. Se förövrigt film på samma lek på Hugos hemsida http://www.123minsida.se/familjenklintman/20885259
M och R´s hitkomst var rena lyckan för Humpe - Ååååååh, ännu fler pojkar att avguda. Glädjen har inga gränser. Nu har hela gänget grabbar gett upp att nonchalera sommarregnet och gett sig in till stan och biobesöket för att se Ice age 3 och Humpe ggggrrrrråååååter ute på verandan. "Bara matte och Krizzi kvar hemma - guuuu va tråkigt"
Grät gjorde han igår eftermiddag också när jag åkte iväg till L för att titta till hennes hundar eftersom deras matte och husse åkt iväg på släktträff.
"Det kommer INTE att bli något problem med Humpe," lugnade jag Vivi, Theo och Elias, "ni är ju här, så han är inte ensam och han är lika fäst vid er som vid mig och bryr sig normalt inte om jag är här eller där - det är något annat med Krizzi. Hon är riktigt `mattig´ men hon är klok nog att förstå att matte återkommer när hon lämnar tomten" (visserligen korsade jag mina fingrar när jag sa det och hoppades att jag hade rätt).
En timme senare har jag rastat, matat och pussat på L´s hundar och ska ge mig av tillbaka. I samma stund som jag tar fram min mobil för att ringa och berätta det ringer mobilen i min hand. "Vivi här. Nu har Humpe varit bortsprungen i 15 minuter! Helt borta! Vi har letat och ropat överallt!" Gulp ! Bilar, tågen, vargarna, arga grannar, peilbrist.......... vad hann inte strömma genom min hjärna?!
Kastar mig i bilen och puttrar så fort Pärlan går dom 3 milen till stugan. Ju närmare jag kommer Lungvik ju mer intensiv blir min uppmärksamhet. Att sitta och titta efter sin hund när man svischar fram på E18 är ingen rolig upplevelse. "Den där j...a hunden, vad ska han inte hitta på det där hundskrället...????" varvas med: "min lilla älskling, varärduvarärduvarärdu? måtte det inte har hänt dig nåt...."
"Nu är jag övertygad om att han måste vara tillbaka" varvas med: "om han vore tillbaka skulle Vivi ha ringt och berättat det"
Så himla lång tid tog det ju inte att komma hem, men när jag springer ur bilen hemma vid stugan står tre olyckliga människor och en olycklig Krizzi där och ingen Humpe har dykt upp. Grabbarna har sprungit ner till sjön för att se om han hade velat ta sig ett dopp (hans föregående rymningsäventyr) och Vivi hade gett sig av åt andra hållet och gått och ropat "HUMPE" i områdets ytterkanter.
Jag skriker ju också allt vad jag orkar åt alla håll dit jag vet att Humpe brukar försvinna. Nu har han varit borta nästan 45 minuter - långt mycket längre än någonsin tidigare.
Jag tar Krizzi med mig och ska ge mig ut med bilen och leta men precis som jag ska lasta in K i bilen kommer en mycket trött, flåsig och dikesblöt Humpe på vägen. Hade han gett sig av efter bilen ändå? Han smiter förbi mig in på tomten som om han trodde att jag var arg på honom och ville undvika ev. utskällningar. Blir jätteglad av att hitta grabbarna där och deras oförställda GLÄDJE över att ha honom välbehållen tillbaka. Jag är bara LÄTTAD och orkar inte ens tänka ut hur jag BORDE förhålla mig gentemot den lille slarvern (det finns flera motstridiga teorier som alla verkar genomtänkta...).
Jag får berättat för mig att han innan han rymde hade suttit och yyyylat med höjd nos. Hade jag inte ingjutit falsk förhoppning om hans pålitlighet hade dom förstås bundit honom i linan.
Jag hade ju dessutom sagt till dom att han skulle komma om man ropade på honom
- suck! hur lång tid kommer det att ta innan jag verkligen känner min unge pôjk
- men det är väl så här också att Humpe genomgår en avancerad uppgradering just för tillfället. Hans ääääälskade Gaia har ju övergett honom (måste han ju tro). Hon börjar närma sig höglöp och Humpe upplever känslor som han ALDRIG tidigare har känt och han ääääär bara ett med sina känslor. Om det sen handlar om att matte har åkt iväg med bilen för en hel halvtimme sen, eller om alla hans grabbar har gett sig iväg på bio eller om han hör en hund skälla långt borta som kanske, kanske ropar på just honom, det kanske kvittar just nu. Hur ska jag kunna förvänta mig att förstå mig på min hund när han utveckls timme för timme
fler bilder som inte gått att överföra tidigare
Kottkrig i kantarellskogen utan kantareller
Ungars och hundars lek på ängen - det är det som är poängen
Halvtid 16/7
16/7
Hej o hå, vad tiden rinner på när det är semester.
Vi lyckas aldrig hinna äta annat än Brunch på morgnarna. Men i gengäld har vi hunnit med nån timmes prommenad och, som idag, blåbärsplockning, tillsammans med pojkarna.
Gaia som sover här varannan natt var med i morse. Vi kom faktiskt ut redan vid 9-tiden och "mitt" jätteblåbärsställe skulle avsynas. Där brukar blåbären vara JÄTTESTORA. Jag var lite nyfiken hur det skulle se ut i år eftersom jag tycker att det hittas jätteblåbär lite här och var i år. Och MÄNGDER av blåbär fanns det iaf. Och vissa var RIKTIGT STORA. Det är verkligen blåbärsår i år.
Nästan varje dag får vi äran att äta nyplockade kantareller - alltid hittar vi nåt. Härom dagen åkte vi in till stan för att uppsöka skogen där jag några dagar innan rastat hundarna (alla 3) och trampat omkring i hav av kantareller.
Den här gången när vi kom ut i den skogen så hittade vi bara rester efter någon tidigare svampplockare. Men dagen var vacker och skogen underbar. Hundarna och grabbarna lekte i c:a 3 timmar i skog och på ängar.
Sen har vi ägnat en hel del tid åt trädgårdsskötsel. Häckklippning har Vivi tagit tag i. Jag sliter med min trasiga gräsklippare som inte längre går av sig själv. Jag är TOTALT SLUT redan efter halva gräsmattan.
Vi har inhandlat hönsnät och några stycken staketstolpar. Så vi kämpar på med bångstyrigt nät och spretande staketstolpar för att få till en inhägning neråt allmänningen. Inte vet jag om det kan hindra unge herrn att dra åsta när andran faller på. Det är svårt nog att få det någorlunda rymningssäkert, helt och hållet kommer vi aldrig att lyckas med.
Humpe min lilla älskling jobbar på med sina projekt. Ikväll har han hjälpt Vivi och mig att gräva ner staketstolpar. Det värsta är att han fortsätter när vi två andra anser oss vara klara, då vill han gräva upp stolpen igen - och då blir han lätt så där fixerad som han var när han gjorde dumheter när han var valp.
Grabbarna gräver i ett oändlighetsprojekt som egentligen inte har något mål utan mer handlar om att dom har ett oändligt behov av att få grovarbeta (liksom Humpe verkar ha). Där engagerar han sig också, lille Humpe. Jorden yr runt öronen på dom tre när dom gräver i det f.d grönsakslandet.
Så varvar han det med att brottas med Gaia eller ligga och sova i skuggan i hennes närhet.
Gaia har änteligen börjat löpa så det gäller att hålla koll på ungdomarna hela tiden - och än så länge har varken Gaia eller Humpe verkar ha förstått vad det hela går ut på, även om Humpe tycker att hon luktar mycket gott.
Krizzi börjar väl också snart att löpa så får vi se hur det kommer att gå för lilleplutten - hon vet ju vad det handlar om.
Ikväll har Hanna kommit ut till oss efter jobbet. Vi åt grillat i ljuslyktans sken efter att hon tagit ett snabbdopp i viken. Hon tog sin Gaia och gav sig av till 11-bussen (som hon missade och fick gå hem).
Och vi överenskom om ett besök i hennes zooaffär imorgon så att grabbarna får klappa på ormar, spindlar och papegojjor m.m.
Elektrikern som ska hjälpa oss att byta ut det förskräckligt uråldriga elnätet här i stugan har nu varit här och lämnat ett kostnadsförslag - gulp - men det är det enda vi kan förvänta oss. Som det nu är, har jag lovat Fortummannen att byta ut huvudledningen innan hösten är slut - och eftersom det börjar dra ihop sig till fasadbyte, så är det som sagt inget annat att förvänta sig.
Synd bara att jag tvingats gå ner i tid på mitt extrajobb till bara 4 timmar varannan vecka - det blir inte så mycket ekonomiskt påslag, men å andra sidan har jag fått löneförhöjning på mitt ordinarie jobb.
Senaste nytt
Wow, vi tror inte att det är sant - SOL - !!!!
Just nu känns ingenting så underbart som BLÅ HIMMEL.
I tre hela dagar har regnet VRÄKT ner. Det stannar inte upp en halvtimme ens, varken dag eller natt.
Det alldeles extra påtagligt när vi bor i lilla stugan. Ungar och valpar måste ju få springa av sig lite, så det är många blöta kläder och hundhanddukar som ska hänga sig torra inne i stugan. Till att börja med så är ju allt så rått och fuktigt att ingenting torkade heller förrän vi fick tända en riktig rejäl brasa. Men till slut fick vi ut en elman från Fortum som kunde lugna mig och oroa mig på samma gång.
Det är inte kortslutning som gör att elen inte fungerar utan dålig kontakt, vilket i sin tur beror på gamla beståndsdelar i elnätet.
Oron handlar om att det MÅSTE åtgärdas ganska snart för annars kan det helt braka ihop. Jag lovade honom att göra det i augusti, senast september.
Det här var redan inplanerat. Det var nödvändigt för att kunna byta den södra fasaden som nu, efter denna regnperiod, har blivit mycket aktuellt.
Men, men vi måste ju ändå göra något på regniga dagar också. Gaia och Humpe hade hur roligt som helst i trädgården där dom och grabbarna härjade runt med boll- och andra -lekar. Fredagen tillbringades shoppandes. Regnkläder till pojkarna + sommarreakläder fyndades.
Och så - uppmuntrade av civilisationens (elens) återkomst packade vi in oss i lilla Pärlan allihop och åkte dom c:a 4 milen rill Borgvik där en Motordag skulle firas. Motorer av alla slag, på land, i vatten och i luften skulle visas upp och erbjuda på åkturer.
Men regnet det öööööööste ner oavbrutet.
Men väl där fick vi (och pojkarnas) lystmäte att titta på fina motorfordon.
Lilla Humpe, som är som alla andra killar, fick också titta sig mätt på motorcyklar och båtar och allt annat som brummar.
Det var MASSOR med folk. Ett hav av paraplyer såg man framför sig och däremellan bilar, motorcyklar och båtar m.m. med motorer på. Helikopterflygningen och fallskärmshoppningen var inställt pga att man inte kunde ge sig upp i luften i detta väder.
På bilden beundrar Humpe en VACKER motorcykel.
Stenåldersliv 10/7
10/7
Kallt, mörkt och blött. Så här levde nog stenåldersfolket. Regnet - ÖS-regnet - började för flera dagar sen. Det regnar oavbrutet både dag och natt. Och tidigt igårmorse gick huvudproppen - igen! Det var bara nån vecka sen sist. Huvudproppen sitter högt upp under takåsen på utsidan, dit kommer man via en stege. Ledningarna dit är ganska så rappliga. "Dom duger än så länge...men snart måste du nog byta" sa elektrikern som jag tog dit för att kolla elledningarna när jag tog över huset. Det är 10 år sen!!!!
Efter en timme hade den nya proppen också gått. Då vågade jag inte fortsätta utmana ödet.
Sen ett dygn sitter vi i mörker med fotogenlampor och ett nyinköpt gasolkök! Tack Bosse Klintman för tipset!!!!
Och tänk att det är faktiskt riktigt trevligt...
Igårkväll satt vi alla, både barn och vuxna, och pusslade vårat 1000-bitarspussel i fotogenlampans sken. Och vi pratade med VARANDRA och lyssnade på Sommar på en skrapig batteriradio. Brasan knastrade i kaminen och det var stundtals upp till 28 grader inomhus och regnet smattrade på taket medan mörkret föll utanför. Överallt hängde kläder blöta av lek med hundar ute i trädgården. Åh vad roligt hundar och ungar hade det timme ut och timme in ute i trädgårn i ösregnet.
Men vi tar oss en tur in till stan för att komplettera regnutrustningen och ladda upp alla våra maskiner som så kräver - för helt ociviliserat kan man ju inte leva "hihi".
Vi hoppas ju ändå att Fortummannen kommer och lagar vårt havererade elsystem snaaaaart. Och så hoppas vi förstås att regnet ger sig så grabbarna kan fiska och Vivi o jag kan plocka blåbär utan att bli dyngsura in på bara benen som vi blev vid morgonens frukostpromenad. Men hör och häpna: vi fick faktiskt med oss grabbarna under löfte att dom fick varsin hund att leda. Gaia är ju också här och charmar grabbarna och deras mamma.
Regnsemester
9/7
Humpe är salig - ja, Krizzi ockå, men inte fullt så yvigt...
2 st alldeles egna människolekkompisar, det är en dröm som gått i uppfyllelse för Humpe.
Igår kom dom.
Jag var och mötte dom vid Karlstads Central.
Efter förvandlingen av Pärlan från hundtaxi till människobil skulle såväl vuxna, barn och hundar få plats - men jag hade inte räknat med 3 st stora resväskor och lika många ryggäckar + extrakassar. Alltså fick vi knö´ in hundarna däremellan. Humpe skulle sitta mellan grabbarna i baksätet och Krizzi vid Vivis fötter fram, som hon är van från vår ickebil-ägande tid. Men se det gick inte
- Humpe var för LYCKLIG!
Han trampade runt i baksätet för att pussa och pussa på sina ääääälskade killkompisar.
Vi fick byta hund.
Krizzi satt andäktigt mellan sina småkillar och Glada Humpe tyglades skickligt av Vivi mellan hennes fötter. Det var ju ingen längre färd - dryga milen, men den kan kännas tillräcklig lång när det kombineras med en vild kalv i passagerarsätet.
Äta middag, fiska, leka med killarna och deras lekkompis och mammornas efterlängtade vuxenpuzzel fick Humpe vara med om.
Eller rättare sagt: Fisket fick han INTE vara med om, men då fick jag chansen att ta honom på bar gärning. Jag ser hur han går fram till staketet och står med tassarna på det och tittar låååångt efter Vivi när hon försvunnit ner till grabbarna vid bryggan. Så tar han ett steg tillbaka, tar sats och så FLYGER han över staketet!
Så går det alltså till. Nu vet jag, men det gör mig ju inte gladare, för jag kan ju inte (vill inte) inhängna trädgården med världens viltstängsel.....
Idag regnar det. Typiskt! På min lilla morgonpromenad med hundarna plockar jag lite blåbär till mina sovande Lillstugegästers frukost
Snart är det dags att hämta lilla Gaia som ska vara med oss ute i stugan tills imorrn.
Jag behöver gå en låååång blöt promenad med dom så att det går att ha tre aktiva hundar inomhus i detta svenska semesterväder.
Lydnadsträning 7/7
7/7
Vad mycket man har att göra på semestern. Dagarna är helt otroligt korta.... man hinner ju ingenting!
Jag var iaf in till stan och hämtade Gaia. Tog en prommis på I2. Eftersom det går kor på våra fält nu så har jag hittat andra marker därute som är helt underbara. Bilden visar allén förbi skjutfältet som fortfarande används till privata ändamål. Det är så vackert.
Lena ringde och vi bestämde oss för att träna lite lydnad på klubben, så där hamnade vi till slut.
Humpe var sååå Duktig. Kontakten var JÄTTEBRA. Vi har ju inte kommit så långt, men följsamheten fungerade jättebra.
Snabbt läggande börjar sitta nu - kul
Och lite inkallning hann vi med
Lena är verkligen jätteduktig på att handleda. Tack vännen!
Krizzi - som jag kanske, kanske, ska tävla spår med i augusti - behöver träna en hel del. Vi har ju inte tränat seriöst på över ett år.
Krypet, det som hon nollade på DM´et, det behövde finslipas.
Idag kröp hon jättebra, snabbt, rakt, lågt och snyggt (sa Lena), ...men bara 2 meter! Sen blir hon liggande. Jag måste ge DK men tillslut sätter hon sig upp.
Vi stegade upp 4 meter och tränade det. Det var hoppfullt.
Vi skulle gå lite Linförighet för att få upp ett linjetänk inför Framförgåendet men då var lilla madam gnällig och okoncentrerad och Lena bad mig prova att gå lite snabbare men med små steg (alla säger att jag STEGAR iväg på LF- samtidigt som jag kommenterar Foot). - Hihi, jag kände mig som en parodi på Chaplin....men Krizzi uppskattade initiativet, så nu vet jag vad som ska bli min melodi. Jag får väl filma det där nån gång, så ni får se.
Sen så var det dags för Framförgåendet och vad gäller Krillan så behöver hon träna ståendet i slutet, för hon vänder alltid upp mot mig. Nu tog jag Lena till hjälp för att dra framåt och sen stanna tittandes rakt fram. Krillan gillade den övningen.
Vi avlsutade med Budföring - älsklingsövningen som alltid blir fel. Hon tappar bort mottagaren, eller blir störd av fladdrande tält på vägen, eller fattar inte att mottagaren kommenderar HENNE vid återgången - ja, det finns många saker som kan förvirra en liten boxertanthjärna fast det är ett så roligt moment.
Vi hittade mängder av kantareller innan vi åkte hem, Lena och jag..... årets första.
Det ska bli roligt att bjuda Stockholms Vivi på färska kantareller imorgon när hon och grabbarna kommer hit. Förra veckan kom hennes söner, 12 och 10 år gamla hem från ett 5 veckors besök i Australien (!) tillsammans med sin pappa och nu pratar lilla Elias om att han vill komma iväg till Karlstad -"smickrad"!
Det ska verkligen bli jättekul att träffa dom igen - det var så länge sen. Krizzi ÄLSKAR verkligen dessa killar, annars är hon inte så förtjust i barn - jo deras kusiner också. Humpe ÄLSKAR ALLA barn och kommer att bli alldeles till sig.
Jag har blivit tvungen att möblera om i Pärlan så att vi får plats allihop - Hundtaxin är transformerad till en folkvagn.
Senaste nytt
6/7
Undrar ni varför jag skriver datum flera gånger vid varje anteckning så beror det på att jag har förlorat datummrakeringarna på mina gamla dagboksanteckningarna! Jag blir så ledsen - vad har man för användning av dagboksanteckningar efteråt om man inte vet när dom är skrivna. Det händer lite då och då att jag går tillbaka och ser efter vad som hände för ett år sen, när jag hämtade hem lillHumpe. Och sen ungefär januari finns inga datum. Jag vill ha upprättelse från 123minsida men jag vet inte hur det går - kanske byter jag tillhörighet, men det är ju ett stort steg när man har lagt ner så mycket arbete på hemsidan.
Förena nytta med promenad 5/7
5/7
Jajamensan! Nu har jag lyckats få min unghund trött!
Vi åkte ut till skogen uppåt Forshaga till.
Vi gick en promenad med våra tre hundar.
Dom lekte och skuttade.
Vi rekade en sökruta som skulle kunna duga till en Lägre - Elit söktävling.
Och hundarna dom sprang och sprang.
Sen avslutade vi med att köra några sökslag för alla tre.
Krizzi börjar - Hon slarvar!!! Min lilla sökgumma som alltid jobbar otroligt duktigt och entsusiastiskt. Denna gång blir det blaha. Men OK då, du är ALLTID så duktig annars, kanske är du trött efter den glada hopposkutt promenaden vi just gått.
Sist ut var Humpe.
Apportering av sökrullar var hans huvudsakliga uppgift.
Men det var inte helt enkelt denna gång heller - och när han ska springa ut till Lena så går han helst spårandes och sen tar han till synen.
Vid tredje fyndet släpper han rullen alldeles efter att han fått den (vid legan) = uteblivet påvis = inget godis.
Men det gör inte Humpe något. Bara matte blir uppgiven.
Vi avslutar med en vindvittring för Humpe för det visar sig att en liten svag vind har uppstått. Jag har svårt att avgöra om det är synen eller vittringen som får honom att skina upp och bli glad. Men han hittar sin fig iaf och får massor av belöning.
Jättefin skog var det hur som helst. Där skulle vi gott kunna vara fler gånger.
Nu har bägge hundarna sovit i timmar och verkar vara urtrötta fortfarande. Själv har jag semesterslappat i stugsoffan inne i värmen - utanför är det kyligt och regnmolnen hänger tunga alldeles ovanför björktopparna.
På onsdag kommer Vivi och grabbarna - kul!
Regn 4/7
4/7
Änteligen kom regnet. Det kan ju verka knäppt att bli glad över den företeelsen på semestern, men solen den underbara, kan bli ganska obarmhärtig i längden.
I över 10 dagar gassade den över den törstande naturen och oss, vi bleka nordbor.
35 grader inne i stugan varje eftermiddag, svettiga nätter med sängkläder som klibbar sig fast vid kroppen när man vrider sig runt i sängen för att leta upp nån liten sval plätt på lakanen. Man var tvungen att ta hundarnas morgonpromenader vid 7-tiden på sina semestermorgnar för annars blev det ingen promenad och unghundarna blev rastlösa dvs ohanterliga. Dessutom lider jag av sviterna efter ett gammalt solsting som jag drog på mig när jag var ung och en gång försökte tuffa till mig och satt i solen lika länge som mina solningsvältränade kamrater - jag blev sängliggandes i flera dagar och kräktes.Jag blev så yr så jag hade svårt att gå ute i solen och är än idag yr när solen blir för gassig.
"Man tackar, det blev för mycket!" var ett talesätt som min mamma alltid slängde sig med, med för mig, okänt ursprung. Det uttalande stämmer in på vädret denna semester - iaf inledningen av densamma - än så länge kan det bli vad som helst, det återstår 30 semesterdagar nu efter denna första vecka.
Igår eftermiddag drog iaf Åskar igång. Han dundrade runt oss. Han mullrade och stampade i backen så att jorden skälvde och han Ööööste vatten över oss. Till att börja med alldeles för mycket, för kortvarigt och för hårt för att det skulle vara mina växter till nån större glädje men sedan har det fortsatt igenom hela natten och långt fram på denna dags förmiddag. Det var verkligen ett stort behov att mätta. tom blommorna slickar sig om munnarna. Regntunnorna fylls och värmen lättar.
I morse (i förmiddags , om sanningen ska fram...) när jag satt på min verandaoch drack mitt frukostkaffe och läste alla mina dagstidningar med det stilla sommarregnet kvillrade på verandataket, njöt vi av svalkan. Man sitter ju fortfarande i linne och shorts. Krizzi låg halvsovande på mattan innanför den öppna ytterdörren och Humpe vandrar runt och tittar drömmande ut mellan verandans spjälor. Han har lite långtråkigt när varken Gaia eller broder Hugo är här och sysselsätter honom - oss gamla kärringar, är väl bra att ha till mycket, men leka Humpelekar är vi ganska kass på.
Efter att ha varit försjunken i något intressant i tidningen får jag så höra hundskall långt borta över nejden. Från fel håll! - Där bor ingen hund! Om någon är ute och går med sin hund på dom vägarna varför skäller då hunden? Konstigt, och det låter som en stor hund, en BOXER!???
Det låter liksom wOOw. Kanske t.o.m. som i sena målbrottet. Nån sån hund finns det ju inte här.... eller...? Vart är Humpe? Tittar runt i stugan - ingen Humpe, - går runt i trädgården: ingen Humpe! Rop:"Humpe Kom!" Ingen Humpe SKRIK: "HUMPE KOM HIT!"
Till slut kommer en blöt och glad Humpe skuttande bortifrån vägen utanför grinden. Brist på sällskap har inte låtit hindra honom att ta sin efterlängtade morgonpromenad. Undras hur långt han hade kommit om jag inte ropat honom tillbaka. Det är väl bara att rusta sig för morgon (middags-) promenad och gå en sväng genom skogen så han får skutta och nosa, kissa och bajsa så jag får en nöjd ungherre på tomten.
Han har dom senaste veckorna lärt sig att fjäska gruvligt när jag är arg. Bra! Det har han lärt sig av sig själv för något dyligt har Krizzi aldrig ägnat sig åt. Hon har stolt tittat bort och fixerat horisonten när jag har barsknat till. När jag skällt klart så har hon skakat på sig och gått vidare. Humpe visar mer social anpassning och rangmedvetenhet, det bådar gott för framtiden, om jag inte glömmer mig och tar i som jag kan göra mot Krizzi utan att det berör henne.
Igår var jag lite stolt över mina två. Jag har infört nolltolerans mot skäll i trädgården. Alla boenden bortanför min trädgård går förbi min tomt när dom ska ner till bryggan och badet och varenda en av mina hundar har av den äldre hunden lärt sig att vakta tomtgränsen. Loppan visade lilla Sallymops hur man höll ordning på stugområdet och Sallymops bjäffsade upp Krizzi till en riktig vakthund och nu står Humpe där och mullrar ur strupen inför ett riktigt råskäll i god Krizzianda, när stackars barnfamiljer kommer dragandes med överlastade skrindor och barnvagnar. Häromsistens sprang en ensam unge skräckslaget gråtande förbi med tre gapande, glatt skuttande, boxrar parallellt på andra sidan staketet. Han kunde ju inte veta att två av dom fullkomlig ÄLSKAR barn och tyckte att det var en UNDERBAR lek (det var när barnälskande Hugo var här).
Då införde jag NOLLTOLERANS mot skäll. Det är jobbigt för jag måste hela tiden vara på hugget och hinna, helst före dom, till staketet. Det gick faktiskt bättre än jag vågat hoppats på, åtminstonde när det var 30 grader varmt ute.
Men igår, när det fortfarande var gassigt och varmt låg jag i hängmattan med mina tidningar när grannen kom förbi med sin lilla ettertik Lisa i koppel. Jag såg det och sa till mina tre (Gaia var också här) att stanna kvar och vara tysta
- OCH DOM LÖD!! Berömberömberöm.
Så säger grannen Gunilla "Hej" som man ju gör till grannar.....
- Och boxrarna förlorar all sans och vett
- rusar iväg skällande bort mot grinden
SOM INTE ÄR STÄNGD!!!! Varför????
Stackars Gunilla lyfter väl upp sin lilla ettriga sak i famnen som tur är, i det här fallet, och då händer det märkliga: Krizzi går inte ens mer än något steg ut på vägen och Humpe drar bara en nossväng runt det förskräckta paret.
Så kommer dom tillbaka till mig.
- Puhhh!
Vad som skulle ha hänt om dessa två bitchiga tikar hade möts i en regelrätt kamp, vet inte jag, men jag befarar det värsta
- eller har jag en klok gammal dam i min ägo ändå, kanske???? Henne har jag ju lärt mig att omvärdera gång på gång .
Min lilla älsklingsgumma - på bilden syns hon hälsa på sin semesterslappa matte över hängmattekanten.
VÄRME 2/7
Man blir så DÄVEN i värmen. I en vecka har det varit varmtvarmtvarm. Lika länge som min semester har varat, och lite till. Jag försöker hålla mig vaken och alert men ögonen faller ihop och semesterlättjan tar överhand.
Sen Klintmans åkte hem har jag helt bara släppt initiativrikedomen.
Jag ligger i hängmattan i flera timmar som sig bör på semestern. Jag läser bägge dagstidningarna där under tiden som jag har koll på dom lurviga. Innan idag har dom gjort små utflykter alternativt retat matte genom att skälla ut varenda varelse som förflyttar sig utanför staketet på den lilla stigen. Idag - med grader som går över 30, ligger dom dyr still i skuggan på gräsmattan och tittar på barn och vuxna som passerar förbi på väg till dagens Vänerdopp.
Tidiga morgnar och sena kvällar tar jag med mig hundarna ner sjön och tar ett dopp tillsammans med dom. Humpe har verkligen lärt sig ÄLSKA att simma omkring. Han simmar runt i cirklar och när han har simmat klart och är på väg upp så ångrar han sig och simmar ut igen. Han följer med ut och simmar vid min sida. Står jag långt ut där han inte bottnar kommer han fram till mig och håller mig om halsen och pussar mig och kryper upp i min blöta famn. Det är verkligen roligt att se. Han har ju inte varit så glad i vatten tidigare (fram till i torsdags)
Igår tillbringade vi kvällen och natten inne i stan. Jag hade bjudit min käre vän och träningscoach på en försenad födelsedagsmiddag och hundarna fick pusta ut från värmen hemma i lägenheten. Kvällen var LJUVLIG inne i stan. Det var TJOCKT med folk överallt pga Riks-FM-festival och pga att det var en fantastisk sommarkväll. Vi åt Libanesiskt och vandrade runt bland alla männsikor och avslutade med en IrishCoffee innan det var dags för L att ta sena bussen hem.
Därefter tog jag en nattpromenad med mina två. Vi gick vår vanlig promenadväg utmed viken och jag fick anledning att visa Humpe att det är samma vänervatten där som här. Försiktigt, försiktigt går han ut med tassarna i vattnet och sakta går han längre och längre ut. Till slut förstår han att man kan simma i vattnet inne i stan också - åhhhh vilken lycka, och han simmar och simmar. Runt, runt i o:n och i 8:or. Tillslut fösöker han klättra upp på bryggan men då sjunker han under vattnet. Jag får tag i hans halsband och drar upp honom (det är INTE djupt där). Han är bara LYCKLIG och inte ett dugg upprörd.
Vi går en lång promenad i den ljusnande natten. Det är varmt, det är tyst och det är helt UNDERBART. Vi sov gott efter det allihop.
Lägenheten är svalare än stugan och sängen är skönare - men ingenting går upp mot att vakna ute i stugan och gå ut på förstutrappen och känna nattens svalka dröja sig kvar medans solen första strålar letar sig fram mellan allmänningens uppvuxna slyskog. Att äta frukost på verandan i dom första solstrålarna och må gott innan värmen blir kväljande. Morgonpromenaden bör helst vara avklarad före 9-10 för då har inte barnfamiljerna börjat komma ner till bryggan och vi kan få plaska loss där utan att någon känner sig störd. Det är inte någon stor dopp-plats och det är absolut inte någon allmän badplats, så det gäller att vi visar hänsyn till varandra. Det är ju inge roligt om folk börjar reta sig på att vi badar våra hundar där - vi är ju några stycken som gör det.
Lika dant har dom ett djungeltelegrafsystem, hundarna här, när man hör hur besökande personer och deras eventuella hundar passerar genom området - vilken hund skäller först och vem skäller därefter och är det "argskall" som säger att det är en hund med eller är det bara varselskall som säger att det är någon människa - kanske en okänd människa. Sen har vi "gladskall" när goda vänner eller hundvana barn kommer. Snart nog kan vi hundägare tolka vad som händer här i Lungvik genom att lyssna på våra små kompisar.
Frampå eftermiddagen börjar min initivkraft återuppväckas och i två eftermiddagar har jag försökt ta hand om alla fläderblommor som jag har förärats på mina buskar - det är HUR MYCKET SOM HELST. Nu har jag gjort 2 olika satser med Fläder-Rabarber-saft och har allt materila som behövs för att göra Fläder-Vanilj-saft utom socker. Hinner jag köpa ikväll tro? klockan är redan 20.30.
HEJ HEJ KUL ATT SES IGEN
Glada brorsor
Badpojkar i vattenlek
Bild på Herrgårdstrappan
Så kom då idag, den tråkiga dagen när detta besök skulle ändas. Våra trevliga kvällar i trädgården, vårt pustande över värmen och dom evinnerliga myggen och det mysiga småsnacket - Nu var det slut.
Familjen Klintman skulle åka hem - och det i ottan. Klockan 5 på morgonen knackar Bosse på rutan enligt överenskommelsen och meddelar att kaffet är klart. Yrvaket vacklar jag ut i den ännu så svala morgonen.
Efter det sorgliga avskedet tar jag hundarna på en lång skogspromenad på 1½ timme, därefter ett bad vid den tomma stranden och 7.30 sjunker jag ner i hängstolen på verandan för att inta min frukost under tiden jag läser bägge dagstidningarna som jag just hämtat i brevlådan uppe vid vägen.
Det är tomt, tyst, snart potthett, men många många dagar kvar på semestern.
Och Klintmans, dom träffar vi igen - snart är det MH för gossarna i Nora.
Mycket tidigt morgonfika
Senaste träningsnytt 23/6
23/6
Åh, jag är så glad.
Humpe firade sin födelsedag med lydnadsträning på klubben. Lena och jag anlände till en totalt folktom klubb.
3 stora planer till vårt förfogande och det underbaraste väder man kan tänka sig.
Vår klubb ligger i skogskanten i västersluttning ut mot golfängarna vilket gör att vi har så OTROLIGT fina kvällar i solnedgången. En sån här dag var det dessutom skönt att vi var ensamma så vi kunde utnyttja skuggorna som dom fåtaliga träden bjöd på.
Efter ett tag dök A från vårt träningsgäng också upp och det blev ÄNDÅ roligare.
Vi började med Humpe idag. Jag brukar ju vänta med honom så han hinner få se lite hur Krizzi jobbar och sen hoppas vilja göra samma sak. Problemet med det är att han skäller sig trött innan det är hans tur så ingenting blir bra.
NU fick lillgossen börja. Med sig hade han sin nya fina födelsedagsboll med snöre på som han hade gränslöst roligt med.
Till min stora glädje kunde han fokusera i kontakten både i utgångspostition och på inledningen av fria följet! Det gick jättebra, inte bara en gång utan gång på gång!
Jag varvade mellan godis och bollek som belöning. Han var med på allt.
Snabba läggande har också blivit bättre även om det inte är direkt snabbt så lägger han sig rakt ner på plats där han står utan att sätta sig först eller dyligt - kul!
Och i belöningen leker han lös med sin boll och hoppar och skuttar och vevar runt med bollen hållande i repet.
Han bryr sig inte om att det står schäfrar, pumisar eller Krizzi på planen ganska nära runt honom.
Efter ett tag kommer han till mig och byter bollen mot godis och så kan vi fortsätta träna.
Så nu är matte nöjd med framstegen.... Det är som om JAG fått en födelsedagspresent av HONOM.
Jag satte undan honom och vi tränade två andra hundar och Krizzi ett tag (hon är också bara för säker, mattes gullegumma)
Sen hade Lena lovat att hjälpa mig med rulleträning. Vi pratade lite fram och tillbaka hur vi skulle lägga upp det.
Två, bara 2, transporter av rullar från Lena till mig på stigen - utan påvis och med belöning hos mig.
Tanken är att han inte ska tröttna utan vara taggad att springa ut och hämta rullen och avlämna den hos mig. Bara det.
Detta hade ju gått bra vid söndagens sökträning men sen hade vi inte vett att bryta utan körde slut på hans motivation och nyfikenhet (det tog c:a 3 - 4 gånger).
Så skulle vi idag göra två, återigen bara 2, markeringar i skogen med påvis - en på varje sida ut från stigen.
Transporterna gick urbra. Visserligen tog han en liten repa förbi mig på första försöket och tappade rullen i jämnhöjd med mig, men han flängde förbi igen och hämtade rullen och avlämnade den sen till mig.
Andra gången gick bättre - och jäkla vilken fart han hade!
Sen gick vi upp i skogen (20 m bort kanske, ingen djup skog direkt!) Han ser Lena springa ut med rullen och sätta sig ner. Direkt for han ut och hämtade rullen och avlämnade till mig. Påviset gick jättebra och jag bemödade mig att SPRINGA med honom ut och gruppbelöna honom tillsammans med figuranten.
Andra skicket gick ut på andra sidan
- obs viktigt, pga att han tröttnar snabbt.
Återigen ser han Lena springa ut med rullen och halvgömma sig, och han är verkligen otålig på att få springa efter henne -- yes! Direkt ut, hämtar rullen som han springer till mig med och sen påvis!!!!
VAD KUL han tyckte det var idag!
Nästa gång ska jag INTE höja antalet transporter eller påvisskick. Han ska bara LÄNGTA efter den här roliga övningen.
Känslan efter kvällens övning är underbar imotsats till känslan i söndags när jag var färdig att ge upp sökträningen. Men nu har vi tränat med olika saker tre dagar i sträck och det är kanske lite för ambitiöst och lite övermodigt att inbilla sig att man ska kunna fortsätta med. Men denna lille gosse behöver nog känna att han har ett arbete att utföra. Och med tanke på att han nu har lämnat valpstadiet (idag) så kanske han kan få känslan att det upp till honom om det ska hända något roligt i hans liv. Jag är ju också mån om att träna när det går bra.
Förr i tiden var det inte ovanligt att man sa att man inte skulle träna lydnad (dressyr) förrän hunden blivit ett år  - det kanske var den här känslan man ville ha.....
Vi två kanske kommer till apellen ändå.
Midsommarslut 21/6
Han har tålamod som en sillgrissla (?!) min älskade lilla gut!
Hade som målsättning att träna sök denna dag. - Det var ju flera månader sen sist (känns det som iaf).
Ville träna rulleapportering med Humpe i skogsmiljö. Först en eller två transporter på stigen och sen ut i skogen.
Första gången gick det bra på stigen, andra med, men inte med samma fart och fläkt. Det var bara hämtning av rulle alltså, inga påvis eller dylika extravaganser.
Därefter gick E synligt ut med rulle 30 m. Humpe springer dit och tar rullen. Kommer till mig och far iväg på påvis. Bra, så en gång till åt samma håll, hade jag tänkt. - Det hade INTE Humpe. Han snurrar runt och väl framme hos E brjar han nosa runt omkring henne . Tar inte den fullt synliga rullen. Skickar om och då tar han den och kommer med den till mig så att vi får till ett bra påvis.
Sen hade jag tänkt att han skulle få göra samma sak på andra sidan med Eian.
Då fixar han inte första gången ens. Utan strular med rullen, pussar Eian och dräller rullen omkring sig, men vi får till ett påvis till slut.
Men sen är det kört. Han springer förbi Eian och nosar runt och när han tar rullen så släpper han den vart som helst = sur matte.! Jag jagar ut och ger honom en uppsträckning vilket leder till att han tar rullen och nästan kommer till stigen med den, men där har han släppt den.
Han kopplas och jag tar honom tillbaka till bilen.
Jag har bestämt att han ska få vara med när Krizzi ska köra sitt sök - jo, jag har fått löfte att köra bägge mina två, och vid detta laget har jag kommit på att jag kör Krizzi för att Humpe ska lära sig.
Lilla boxervalpen Nora, 4 månader, gör 4 snygga valpslag med direktpåvis, däremellan, som sitt livs första sökträning.
Så är jag van vid att hundar börjar sitt sökliv - inte så som Humpe gör..... Suck!
Sökträningen avslutas med Krizzisök. 3 utlagda figuranter, fast rulle och "pensionärspåvis" dvs lösa påvis med mycket godis och mys med figgarna medan matte i egen takt tar sig ut till legan. Min lilla pärla!
Humpe får åse föreställningen från uppbindningen vid ett träd mitt i sökrutan. Allra mest avundsjuk blir han vid den avslutande Gullstunden när alla på stigen berömmer den lilla gammelgumman med glada tillrop, klappar och massor av godis.
Dagens träning har gett mig mycket att tänka på och med hjälp av mina kamraters feedback har jag en planering inför nästa sökträning: Krizzi ska få köra först. Humpe ska vara med och se, och sen blir det hans tur - kanske växla varannan gång t o m. Strular han med rullen eller med arbetet överhuvudtaget tar jag undan honom och han får titta på hur Krizzi gör.
Koppla och ta undan honom blir bestraffningen. Och så ska jag inte köra två gånger åt samma håll.
Jag ska köra tvåhundssök (ny uppfinning?)
Och så har jag bestämt att jag ska köra spår parallellt med Humpe. Det är en, ständigt, aktuell diskussion i brukskretsar. Även om det kommer att ta längre tid för honom att fatta söket så tror jag att Spårarbetet kommer att dana honom i positiv riktning. Han behöver få träna sin koncentration, sin fokusering och sin motivation och vart gör han det bättre än i spåret - det som han ÄLSKAR.
Det gäller bara att jag hittar BRA ritualer runt dom bägge bruksgrenarna så att han med tiden förstår skillnaden.
- Är det nån som har ett förslag om HUR man ska göra BRA ritualerna å ömse sidor......????
Nu är helgen slut och tidigt i morgon ska jag åka in från stugan och köra min sista vecka innan semestern.
Sommarspåret börjar imorgon. Måndagkvällarna samlas dom som vill och lägger spår åt varandra och sitter och bubblar under liggetiden - kul!
Till helgen kommer våra skånska vänner och vi väntar och längtar, hoppas det blir fint väder när Värmland ska presenteras såsom det var i Skåne i mars när Humpe och jag var där.
Midsommardagen 20/6
Ungdomarna flänger fram över midsommargrön äng.
Nu är tiden på väg tillbaka. Nu vänder det.......
Midsommaraftonen är förbi. Dans och lekar på den gemensamma pumpängen. Faktiskt sooooool under hela föreställningen.
Jag utövade social träning för lillgossen under tiden.
Att se så många gulliga barn, och se människor som sitter och äter picknick och barn som leker och skuttar och vill klappa och som vill bjuda på korv...... det blir nästan för mycket för unge herrn! Armarna min känns som 2 meter långa. Och förresten är det inte bara barn som bjussar på korv till mina små älsklingar. Grillad korv med bröd delas ut gratis till alla som vill ha - dvs även mina små 4-benta gunstlingar. "Korvgubben", grannen Bengt, ger hundarna varsin kall korv. Krizzi slukar den, i det närmaste, hel. Men Humpe, han verkar inte tro att det är SANT - en HEL KORV! - han suger i sig en liten bit i taget och ligger andäktigt stilla över den halvätna korven och njuter av tugga efter tugga. Han vet inte om att hans korvsnutt på gräsmattan ligger väldigt illa till för Krizzis snikna nos som bara hålls tillbaka av min, numera upp-arbetade, armstyrka. Såååå Goooott!
I övrigt går helgen i lugnets tecken.
Halvdant väder (vilket är bra, eftersom det är lättare att fokusera på intriören då).
Det ska städas i Lillstuga och Storstuga för snart drar semester igång. om 5 dagar anländer Hugo med familj - Humpes bror med matte och husse från Landskrona som åker runt i mellansverige med sitt fina tält. Mina trevliga, mysiga,vänner som jag lärt känna sen vi nedkom med varsin brorsa från U-kullen på Valsängens kennel. Hoppas nu bara att brorsorna tycker lika mycket om varandra som dom gjorde i mars när Humpe och jag gjorde en vårresa till Skånes vackra land.
Men än har jag en (1!) vecka kvar att jobba, men sen blir det 5 veckors semester.
Stuga i det gröna, midsommaraftonen 2009
En annan del av min gröna trädgård
Några som väntar på midsommartårtan.
|
|
 |
|
|
|