14/6   DM-lag.
Yes! Nu har vi haft Distriktmästerskap i brukslydnad.
I ett svagt ögonblick....osv. - ni vet ursäkterna...
Det var andra gången jag tävlat med Krizzi på ett DM. Det är ju ett litet annat stuk på upplägget, med ett antal "stationer" som man tar sig igenom. Och så är man ett lag! DET är roligt! 5 personer som har samma intresse. Och vi hade en sån fantastisk tur att vi hade en alldeles egen lagkapten och coach med oss som bara hade tagit som sin uppgift att coacha oss och se till att vi kom till rätt ring och fick applåder och inte glömde protokollet osv. Det var GULD värt må jag säga, för jag har en tendens att vimsa till det.
Och vilken FART det gick i. C:a 30 pers på mindre än 4 timmar INKLUSIVE fikarast. 4 ringar där man kör ett eller högst två moment i varje, då går det ju 4 gånger så fort eller hur?
Vi i Karlstadgänget kom på 3:e plats och erövrade varsin bronsplakett och en påse hundskorpor.
Det var ju inga fantastiska poäng på vår personliga del om man säger så.

Linförighet                   7
Framförgående             6
Platsläggande                6
Inkallande                    7
Krypande                     0
Apportering                 5,5
Hopp                            6
Platsliggande med skott 10

Men som sagt: Otränade var vi! Det var över ett år sen vi tävlade sist och tävling är den enda träning som VERKLIGEN hjälper för Krizzis och mitt problem. Hon är såååå intresserad av allt som händer bredvid och alla hundar och människor  och vad hon har fått för sig i sitt lilla huvud m.m. Under ett kort träningspass igår var hon SUPERkoncentrerad på uppgifterna och gjorde allt perfekt utom krypet (som hon har klarat ditintills på alla träningar). Nollan på krypet idag berodde på att hon satte sig upp - och vem vet hur det känns för en gammal boxergumma att krypa omkring i daggfuktigt gräs egentligen.

Humpe fick också träna genom att vara med och titta på alla hundar och människor och hälsa på en och annan utvald kompis. Han blev alldeles till sig för en liten mopsfröken som var där och tittade på evenemanget, men tyvärr uppskattade hon inte hans uppvaktning utan vill bli upplyft av sin matte. Men Humpe såg henne överallt ändå med glatt viftande svans.

Det var en rolig dag för oss alla.

En liten vilsen blåmesunge
Imorse 6.30, innan vi gav oss iväg till Karlskoga, E och jag, så var det ett förskräckligt väsen i Blåmesfamiljen igen. Ungarna hade väl kommit upp i trotsåldern och VÄGRADE låta mamma- och pappa Blåmes göra nåt annat än att stoppa ner larver och flygfän i deras hungriga strupar. Och vad dom gastade - vilken förälder som helst skulle bara drämma igen dörrn och gå därifrån. Men dörren i deras hus är bara en skendörr så dom har ingen dörr att drämma igen utan var väl tvugna att stå ut tills dom antingen gick (flög?) i väggen eller att ungarna ramlade ur boet av ren vällevnad.

Och mycket riktigt - när jag kom hem efter 7 timmar så var stugan utrymd. Alldeles tyst och stilla var det i holken. Inte en unge, inte en förälder syntes till. I år hade jag sett till att inga öppna vattenytor fanns i närheten eftersom två av ungarna i fjolårskullen drunknade när det var dags för dom att ta skuttet ut i verkligheten. Jag drog en suck av lättnad att det var överstökat nu - för allas bästa.
Men när jag sitter på gräsmattan och avlusar Humpe från fästingar och klipper klorna på honom får jag plötsligt höra ett intensivt pipipipip från holken och upp i hålet tittar en liten blåmesbebis ut och upp på kanten hoppar han och så bara kastar han sig ut från hemmets skyddande vrå och dunsar rakt ner i backen bredvid verandan. Tur att Humpe inget såg. Jag lurade iväg honom till Krizzi på andra sidan huset och plockar upp den lilla skräckslagna fågelungen och slänger upp honom i den starka vinden. Han dunsar ner några meter därifrån i rabatten i samma stund som Humpe kommer runt hörnet och får se vad matte sysslarmed. Han erbjuder sig genast att "hjälpa till" i vanlig ordning. Fast han är utan halsband lyckas jag hålla igen honom innan han når fram till det lilla krypet och jag är tacksam över att han är så foglig som han ändå är. Fågelungen är mindre än en enda av hans tassar ser jag. Han sitter på mitt kommando och låter mig få plocka upp ungen igen som skälver av dödsskräck i min hand och så kastar jag iväg honom ännu högre upp i den starka vinden och floppfloppflopp, så flaxar han bort till granen där han landar på en bred och tät gren.
Humpe går bort lite senare och tittar efter den lilla pipleksaken under granen men inser inte att den fortfarande sitter blickstilla någon meter ovanför hans huvud. I säkert en timme såg jag hans lilla väsen trycka på grangrenen innan han tog nästa steg i livet - ibland ropade han på sina föräldrar men inga vuxna blåmesar syntes till - dom hade väl fått noooog. Och nog kommer väl denna lilla varelse att överleva sommaren och mer därtill - han har ju redan överlevt 3 till 4 säkra dödar.

Nu står fina huset tomt igen .
Hoppas vi får tillfälle att träffas nästa år igen mellan 15 maj och 15 juni

13/6  Mamma Blåmes serverar larvmiddag till ungarna sina
Jaha, så vart allt klart!
Såväl våren, som årets studenter och blåmesungarna i verandans Bird&Breakfastholk är flygga. Det är dags att anta utmaningen VUXENLIVET.
Jag är glad över att jag, för egen del, har lämnat den förvandlingsfasen med marginal och jag är glad över att Humpe snart kan ta sin valpstudent och skutta ut i vuxenlivet. Börjar man månne se ljuset i valptunneln?

Upptäckte för sent att jag av misstag fått fel fodersäck till unge herrn igår.
Då hade redan dom tre marodörerna tuggat sig in i säcken och börjat mumsa på vuxenfodret medan jag var inne en affär på vägen ut till stugan. Sms´ade till min vän veterinären som förmedlat säcken och fick en snabb uppringning att "det gör inget. Det går lika bra nu"! Adjö valp- och juniorfoder!
Om exakt 10 dagar fyller han och hans syskon ETT ÅR! - min lille valpskrutt

Kvällen innan hade jag cyklat runt och grattat diverse studenter som var så nybakade så att det brändes.
Själv känner jag mig vällagrad och på gränsen till övermognad.
Tror det är dags för lite semester.... eller MYCKET semester - vilket vore det allra bästa. Och 5 veckor blir det, har jag bestämt - om två veckor.

Jag måste ha glömt att ladda för jag känner mig som ett "utsketat äppelskrutt" denna helg.
Stugområdet har städdagar och vi är några stycken som planerat lite grillmys nere vid sjön ikväll.
Jag sov och sov och sov inatt och imorse. Inte ville jag gå upp kl 8 som jag borde för att hinna promenera hundar innan städningen. Och inte ville jag gå upp kl 9 heller, men till slut blev det ju så ändå. Frukost och promenad och två timmars försening till städträffen.
Jag kom försent till det gemensamma förmiddagsfikat så jag snyltade iaf inte på de allmänna medlen. Och lite nyslaget hö hann jag väl räfsa idag.

Imorgon ska gammelstumpan och jag tävla i Brukslydnad i Värmlands DM. Ujjujj vad otränade vi är.  Vi tävlade i maj i fjol när vi blev uppflyttade till högresök, det var sista gången.
I onsdags var vi iväg och tränade iaf med Lena, vår tålmodiga och duktiga träningscoach. Tänkte gå igenom hela programmet med uppmuntransbelöning och hela viddevitten. Krizzan fick korn på kattmaten redan innan vi gick in på planen och sen var det kört. Hon var så valpigt sprallig så det blev mest bus för hela slanten - så det vet jag nu: hon ska inte få lukta på kattmaten innan det dags att ge järnet imorrn.

Nästa vecka far min flakmoppe iväg till Västkusten. Min kompis veterinären har köpt den och tar ner den till sin stuga. Skönt att veta vart den hamnar. Hoppas den kommer till användning.

Förresten: Tack Jörgen och Lotta för överraskningspicknicken i måndagskväll.....Det var ljuvligt gott!

Söndag 7/6 kl 22.12
Helgen är över - sorgligt men sant! Efter jobbet bar det av mot stugan. Där väntades Stockholms besök. Vivi och Micke skulle komma laddade till tänderna med varma tröjor, regnkläder och inomhustidsfördriv (puzzel m.m.). Ett uppskjutet besök skulle kompenseras. Inte ens snöstorm skulle hindra..... och det var i det närmaste prognosen som givits

Men solen den sken och det var LJUVLIGT i Lungvik. Inte varmt kanske, men sol och grönt och SKÖNT och TREVLIGT.
Inte nåt riktigt regn kom på oss och då har vi varit utomhus nästan hela tiden.

Micke grillade spett och Vivi och jag hamnade i jordgubbslandet efter en introdrink på lillstugans veranda i solnedgången. Sen sprättades pussellådan upp.
Helgtrötta och mosiga pusslade vi tappert på framemot småtimmarna när V och M letade sig ner till Lillstugan för att få sig lite sömn.

Humpe och Krizzi tycker ju att jag ska gå upp 5.30 även på helgerna för att ge dom mat, men på lördagmorgonen lyckas jag dra ut på utfodringen till c:a 8.
Kl 9 tog Vivi och jag en tvåtimmarspromenad-före-frukost runt i trakten och tittade på hus och skogslandskap. Micke fick sova och som tack kom vi hem till nybryggt kaffe och en sen men rejäl frukost.
Alla tankar på andra aktiviteter än trädgårdsarbetesrekreation bortprioriterades under dagens lopp. Medan Micke slet med min trasiga gräsklippare utan självgåendefunktion fick  jordgubbsland, vinbärsbuskarna, hallonlandet och gräsremsan utanför staketet sig ena riktiga duvningar utav Vivi och mig. Det blev så tjusigt i trädgården - som om den vore "Ny" ....njuta......

Vi hörde glada festljud runt om i området som tydde på vilda kubbspel och andra nöjen medan vi njöt på vårt sätt på vår "nya" Nationaldag. Medan Stockholmarna fick lite av fosterlandets jord under naglarna och svensk frisk luft spetsad med grill-os från grannarnas fester fyllde våra lungor så antog trädgården en allt snitzigare outlook. Så välklippt och välrensad har väl aldrig hela tomten varit - t.o.m. "Skuggträdgården" var snaggad. Stackars Micke hade fått slita med både trasig odrivande klippare och årspremiärklipp på många ställen och det visade sig att han dessuton hade klipphöjden inställd på mycket låg, vilket ju gör klippandet ännu tyngre. Att han blev trött och mörbultad rådde det ingen tvivel om.
Denna kväll avlsutades pusslandet inte förrän i gryningen kl 03 på natten.

Förefukostpromenad allihop på söndagmorgonen och återigen en fin dag inleddes och vi fortsatte med våra göromål i trädgården. Vi planerade sommarsemesterns kompostbyggande, byte av söderfasad på "stor"stugan och så satt Micke och jag upp ett "skyddsnät" för Humpegubben ovanför spjälstaketet bort mot hörnet av tomtgränsen - dvs den enda väg som jag tror han har intellegens nog att ta när han rymmer till sin älskade lilla Tildavalpen - dvs närmast raka "fågelvägen". Nu sitter ett skyddande hönsnät 30-40 cm för trygghet både för oss innanför och för dom utanför.

---

Hundträning????? nej, eller nja!!!!    Vi fick till en liten träning efter att Stockholmarna åkt. 2 gånger fick Humpe återfall i Hästhagebesök och jag insåg att det var JAG som skulle sysselsätta honom nu. Han har hjälpt Vivi att plantera om jordgubbsplantor och små hallonbuskar under två dagar till hennes stora förtret. Det slutade med att han tryckte ner sin rumpa i hennes knä när hon försökte rensa ogräs - precis som han brukar göra när jag försöker. Det är gulligt men mycket ineffektivt. Han har inte lämnat tomten en enda gång sen i fredags men inom en timme efter att dom åkt så är han som bortblåst.
Alltså tränar vi kontakt-sittfot-frittfölj och snabba läggande.
Jag kom på ett sätt att få Humpe att träna in snabba läggande: Istället för att stänga honom ute när jag tränade Krizzi får han gå och trängas med henne vid fritt följd och vid läggande kommandot kastar hon sig ju ner och han får se på hur jag berömmer och belönar henne. Än har han inte löst koden men kanske snart - får hoppas att Krizzi står ut, men med tanke på att hon gillar konkurrens så tror jag inte att det är någon fara - så det ska jag fortsätta med ibland.

Vår lilla träningskompis PumiMysko har äntligen blivit uppflyttad till lägre i spår - GRATTIS LENA OCH MYSKO!

Här är busig Humpe med begagnat Tepåsefynd.

En Mickebild på Blåmesföräldraslit utanför deras mysiga stuga. Det är ett snärj för dom och innanför holkhålet kan man få se små unggaaaap om man har tur. Om en vecka kommer dom väll att trängas i i hålet. Ska försöka ta en bild då också.










 

3/6                  foto Malin Nilsson
Tränings rapport
Alla hundar var taggade till tänderna denna underbara sommarkväll på klubben. Visserligen blåste det understundom halv storm uncer kvällen och även kall och blöt nederbörd föll. Men dessemellan sken solen under sin vandring ner bakom skogen bortom golfbanan. Krizzi sken med hela sitt boxeransikte när matte tog henne först i träningen. Hon kämpade på med framförgåendet och gick ut riktigt bra. Hon kastar blickar över axeln hela tiden för att se när jag ska kasta dummin, men till slut kunde hon förvänsfullt rikta blicken framåt så att jag kunde slänga den. Lena och Maria var också med på träningen och Lena har kommit med som 5 reserv på spårappellen på söndag mecd Mysko så där körde vi i stort hela programmet och eftersom kvällen gick i entusiasmens tecken för alla våra hundar så visade lilla PumiMysko upp sin allra bästa tävlingssida. Vi får hoppas att hans entusiasm håller i sig över helgen. Bra jobbat Mysko och Lena!
Lydnadschmpionen GoldenViggo har gått i tjänst igen efter en kort tids förtidspensionering. Han var glädjestrålande lycklig över att få träna lydnad på klubben igen. Matte ville nöta på ett tjusigt Kryp inför Brukskarriären och Viggos svans viftade oavbrutet där han ålade fram på gräsplanen så lågt han bara kunde för att matte skulle bli glad.
Vad roliga dom är våra 4-benta små kompisar.
Sen var det min tur igen med Krizzi med träningscoachen Lena. Jättebra att nöta Linförighet med bredvidstående ögon som håller koll på kontakten. Entusiasmen från 10-årsdamen var det fortfarande inget fel på. "Skitkul" sa Krizzi. Så nötte vi mer Framförgående med belöningshjälp.

Så äntligen blev det Humpes tur - Vad han hade fått vänta! ! !
Och det hade inte gått ljudlöst till ska sägas... och en del sorkhål hade hunnit grävas upp bredvid tjuderstolpen där han stått bunden. Men nu skulle vi kolla upp vad som hade landat i Humpeskallen efter våra många små, korta, träningstillfällen under veckan som gått.
Och plötsligt ser jag en viss framgång!
YIPIII !!!  VAD GLAD JAG BLIR.
Han sätter sig i utgångsposition och han går fot flera meter! Och han är glad och taggad liksom dom andra hundarna.
Lena och jag börjar träna med snabba läggande för att i slutändan få till Läggande under gång. Det är lång väg dit, men nu är det påbörjat i vilket fall.
Vi avslutar Humpeträningen med Budföring som gick jättebra (bortsett från ett tillfälligt avbrott för godisletande i gräset under gång) Men han avbröt sig när jag sa till - så jag blev nöjd.

För att få till hopp-över-hinder-träningen var vi tvungna att byta plan och det gjorde vi vid halv niotiden och där tränade både Mysko och Krizzi - JÄTTEDUKTIGA bägge två, och taggade!

Det var en rolig träningskväll - kanske börjar det lossna nu!!!(?)

Vi i hänförelsens tid  

1/6

Varför blir det alltid måndag när det är som trevligast???

Hade det varit för några år sen så hade det inte varit arbetsdag förrän i morrn! Då hade det varit Annandag Pingst idag och vi skulle ha sluppit att gå till jobbet – det är nåt att tänka på det.

Och utbytesdagen, den 6/6 ligger i år på en ledig lördag! Vad otur man kan ha då!

 

Vädret har varit – och är – strålande. Jag har masat omkring i en saari i trädgården och utfört genomförbara saker i min trädgård, typ: anlagt en kryddrabatt vid uthuset, gjort iordning hundarnas familjegrav (gravsatt lilla Sally bl.a.), rensat jordgubbslandet och planterat mina 4 plantor av SENA jordgubbar som jag  köpte förra veckan. Bytt ytterlampa på stuggaveln.Och så har jag gallrat ut ytterligare ett vildrossnår på min tomt. Det är ena riktiga mördarrosor… jag är alldeles sargad efter mitt umgänge med dom monstren. Mina arbetskamrater tror väl att jag skaffat katt eller varit i slagsmål med nån argbigga.

 

Blåmesparet har satt bo i min prydnadsholk på verandan i år också – hmmm, konstigt – 2 av ungarna drunknade i hundvattenskålen förra året när dom skulle testa sin flygförmåga. Hittade dom sorgligt döda när jag kom ut på fredag eftermiddag. Men det låter inte hindra föräldrarna att göra ett nytt försök i år. Ett visst svinn kanske dom räknar med.

Det tar ju några veckor också för föräldramesarna att vänja sig vid att det finns människor vid den där boningen också. I början sitter dom och väntar med näbbarna fulla tills man går därifrån så att dom kan mata sina små. Sen blir ungarna större och mer krävande så då slutar föräldrarna att vara så vaksamma. Då svischar det stressade blåmesmammor o –pappor (ja det verkar som om det fler av vsrje sort!) omkring öronen på en när man sitter och äter på verandan. Och hela ungskocken trängs i holkhålet (dom tycker det är helt självklart att vi människor sitter där och äter)… Puh jag blir alldeles matt av att se dom. Men sen sist så har ju jag också haft en unge som fått mig att snärja och stressa och oroa mig (fast en fyrbent). Och nu vet jag ju att man inte jämför olika liv i det läget. Det är bara frånvaron av babystress som tillåter en att jämföra……. 

 

När det var dags för gräsklippning på söndagkväll så körde jag sönder gräsklipparen…..TYPISKT! – jag hade kvällen innan suttit och skrutit över vilken bra maskin jag fick med stugan vid övertaget. 10:e sommaren ihop är det nu. Jag har kört sönder den förr och det kostade ett par tusen att laga. Den här gången borde det inte bli så dyrt, för nu är det bara ”själgåendefunktionen” som har upphört att fungera. Gu´va slut jag var efter att ha klippt hela min gräsmattesluttning utan draghjälp!!! Jag var bara tvungen att bryta upp och åka hem o duscha efteråt, fast det var lockande att sova kvar en ljuvlig sommarnatt till innan vardagen skulle ta över.

 

Allra sist, innan vi ska packa in oss i Pärlan och styra hem oss, så diskar jag av de få tillbehören jag skitat ner under helgen, Så hör jag skalla över nejden: ”EVA ! ! !” Gulp var är HUMPE???? Slår det till i mitt huvud. – Och naturligtvis är det Humpe som hittat på nåt igen. Inte hästhagen den här gången, därifrån ropas det inte – utan nu hade han tagit sig ut på Lungvikspromenaden och sprungit bort till Lisbeths och Lennarts gärdsgård där målet för han glada drömmar finns: lillvalpen Tilda som Humpe bara går-i-taket för att få leka med. Dom hade bjudit upp varandra till lek i flera timmar under lördagkvällens mysstund nere vid sjön. Men eftersom Tilda är så liten ännu och Humpe är så stor och KLUMPIG fick dom bara umgås i koppel OCH DET RÄCKTE INTE FÖR HUMPE. Därför hade han nu tagit saken i egna tassar och gått hem till sin nya kamrat. Men han kom snällt när jag ropade hem honom från tomten. Han skämdes inte ens.

Idag är Humpe skrapad och sargad på nosen. Det beror på att han så sent som till i början av helgen hade som sitt stora intresse här i livet att gräva ner sin stora, fina tuggis för att sen gräva upp det igen och leta efter en annan plats att göra om det på. Efter att ha gjort det kanske 20 gånger på raken så gjorde det till slut för oooont på nosen för att fortsätta, så förhoppningsvis kommer mina rabatter att vara ganska obearbetade av honom framöver. Till och med inne i växthuset hade han grävt ner och grävt upp sin tuggis bredvid vinrankan. Tur att inte tomatplantorna rykt. Nu var det bara att fylla på med färsk fin jord som vindruvorna nog kommer tycka är mumsmums .

TILDA - Humpes (och Lennarts) lilla ÄLSKLING 

30/5

GRATTIS GRATTIS
Denna ljuva sommardag fyller min lilla älskling 10 år - HELA 10 ÅR!!!!
Tänk att det är så många år sen som jag fick det glädjande beskedet på telefon från Kvicksund..... och tänk vad jag hade läääängtat. Nu förstår jag varför - vad mitt liv var fattigt fram tills då, utan att jag hade en aning om det.

Mycket vatten har runnit under stans broar sen dess och vi har kämpat ihop min lilla älskling och jag i vått och i torrt, i medvind och motvind. Många kunskaper har jag rönt - en del dyrköpta men många, många fantastiska , underbart roliga och somliga till och med lättköpta.
 
Idag är hon min stolthet, min trognaste kamrat och kompanjon. Vi har ett partnerskap som inte behöver godkännas varken av präster eller landshövdingar. Vi delar rumsutrymme både tidsmässigt, hjärtemässigt och geografiskt. Jag tror vi tänker lika, det verkar så - även när vi är osams förstår vi varandra (tror jag).

Vi gav oss in till stan mitt på dagen idag för att rasta lilla Gaiastumpan vars matte jobbade och för att handla lite.
Men hettan var olidlig. Humpe som ju aldrig upplevde sån hetta i fjol var alldeles förbi av hettan. Efter  att ha gjort några tappra försök att busa med tvillingsyrran Gaia i skogen orkade - helt enkelt  ORKADE han inte något mer utan sjönk ihop i en liten hög på väg till bilen. Jag som hade tänkt att göra ett nedslag i Verkligheten på COOP FORUM fick tänka om. Hem med hundarna till lägenheten innan jag styrde ut till det stora varuhuset. Kunde inte låta bli att svänga in till Biltema också.
Vad kommer jag då hem med? Jo: En kyl/värme box som går att anslut till nätet. Jag gillar ju inte att stänga av och på mitt kylskåp hela tiden ute i stugan, när jag inte bor där i veckorna och den här anslute man till antingen till nätet eller till cigarettutaget på bilen. Och så har jag fallit för en Hängstol att hänga i verandataket! Vilket ljuvligt påfund! Lisbeth tittade in en liten stund och hjälpte mig att hänga upp den. Jag måste nog köpa en till......
Här kan jag sitta hela dagarna med min Laptop i knät och följa livet i Lungvik samtidigt som jag sitter bekvämt och snurrar runt och gungar lite lätt fram och tillbaka. Nu kan jag ha stenkoll på min lilla buspôjk från en bekväm sittplats.

10 åriga Födelsedagsbarnet i mattes knä i hängstolen på verandan

PUSS MIN LILLA GUMMA  

Vad tycker då lilla Humpe om uppvaktningen?????
Gott var det i alla fall att få dela fördelsedagsplättar med sin uppvaktade MENTOR

26/5

Söndagen innebar mycket för min lille pôjk.
Humpe var nu 11 månader
Humpe och jag har delat 9 månader under samma tak
och Lillpôjken har blivit STOR .... eller tung i alla fall
30 kg´s gränsen hade passerats
+ andra tilldragelser: han hade förärats sitt första Hederspris på utställningen
Matte var stolt över att han inte gått till Hästbajset i Hagen, fast han inte var kopplad i långlina.

Måndagkvällen var viken åt lydnadsträning på klubben. Humpe och jag fick oss en duvning av Anna som är så himla duktig. Tipset att backa ett antal steg med lydnaden för att fånga upp hans något ofokuserade intresse är nog inte helt fel. Ska sanningen fram så har jag aldrig avancerat dit vi var, utan jag har bara så svårt att hitta rätt nivå på Lagomkrav. 
Humpe är som alla boxrar i allmänhet - det ska vara kul med lydnad, annars kan det kvitta. Matte är ALDRIG lika kul som tex Gaia eller t.o.m Krizzibitchi. Har jag någonsin kommit på idén att sno hans uppmärksamhet ifrån dom, så har jag dragit på mig hela flockens uppmärksamhet och då är dom och deras uppmärksamhet av mig ändå viktigast för honom - moment 22!
 
Att lära Humpe styra godisutdelningen m.h.a. ögonkontakt är en bra idé. Problemet är bara att han måste vara hungrig för att anstränga sig. Annars finns det MASSOR av saker som är lika intressanta. Att växla med bollek och nyinköpt kamptrasa kan vara en bra idé men då börjar genast trasselfaktorn stiga, och matte MÅSTE hålla ihop sig annars spär jag bara på fokusstrulet.
Men nu ska här tränas kontakt-fokusering i tid och otid. om än med korta intervall så kan vi KANSKE öka lite i tid snart.

Lite enklare är det att lydnadsträna Krizzi.
I ett svagt ögonblick har jag sagt ja till att tävla i DM i Brykslydnad i mitten av juni. Vi har nu inte tävlat på över ett år - när vi blev uppflyttade till högresök

Nu gick vi igenom alla moment i lägrelydnaden (utom hoppet) tillsammans med Lena som har varit vårt trogna stöd under alla år. Hon har så gott som skapat Krizzis lydnadsglädje.
För GLAD är hon min lilla snuppa när hon får agera på lydnadsplanen med matte.
Tänk att jag en gång i tiden gråtit och slitit mitt hår för hennes bristande fokusering också....
Varför är det så här för mig jämt?
Alla moment kom hon iaf ihåg. Bäst gick Läggande under gång och Krypet. Träna Framförgåendet är som alltid aktuellt - och Linförigheten.......
Åsså vet jag att Budföringen i lägre kan bli ett problem, speciellt nu när hon är ett år äldre och synen nog börjar svikta och många störande moment kan finnas på hennes långa väg mot mottagaren. Det är en LÅNG sträcka att springa har jag förstått. Men roligt tycker hon att det är med budföringen bara hon vet vart hon ska ta vägen.

24/5
Tilda har anlänt.
Tilda är Lennart lilla Mallevalp. 8 veckor gammal född i Norge och sen några timmar tillbaka boende i Värmland, Lungvik. En söt och kavat liten tjej. Jag hann träffa henne innan jag styrde bilen hem till stan efter en drygt halv vecka i paradiset. Tilda ska fylla tomrummet efter labbedamen Doris för matte och LabbeVera och så husse Lennart förstås. Han har uttryckligen längtat efter en utmaning och det kanske han får nu när han har tagit lilla Tilda under sina vingars beskydd.
Han kan ta hand om fostringen så kanske jag och Humpe kan få ta del av lekandet. Krizzis ska väl sparas från det, eller.............??? man vet ju inte längre med gammeltösens nya toleranta inställning.

---

Det har varit en lång och underbar stugvistelse.
Fredagen var lite regnig och mer sval än annars men i övrigt har det varit övervägande vackert.
Bortsett från lördagens utställningsdag så har jag haft sovmorgnar och sköna förmiddagspromenader.
Regndagen fredag hämtade jag Gaia inne i stan och tog en härlig regnpromenad i skogen (fast solen kom fram till slut då också ) och vi var varma, glada och flåsiga alla 4 när vi kom till stugan.
"Valparna" lekte timme ut och timme in. Först i skogen där jag går på vägen , "valparn" flänger i dikena bredvid vägen och Krizzi växlar mellan lek med "valpar" och promenad med matte. Hon tar ett dopp då och då i av henne välkända bäckar och pölar.
Sen fortsätter den vilda valpleken hemma i trädgården där dom rejsar runt, runt i timmar. Inte förrän långt, långt senare börjar dom uppsöka olika viloplatser.
Jag ser i hemlighet på när Humpe försöker lura ut Gaia på dåligheter. Nere på gräsmattan står Humpe och bjuder upp till lek med Gaia, han kastar en blick mot hästhagen och sen bjuder han in henne att följa med honom dit och leka. När Gaia bara blir stående gör han om försöket. Han gör det uppenbart och flera, flera gånger..... fniss, den lilla fulingen.
Gaia, präktiga flickan vår, stannade på tomten. Jag tror att det var för att hon vet att hon inte får, men det kan ju bero på att hon började bli trött.  Humpe stannade han också, faktsikt, men det berodde nog på att Gaia inte hängde med. 
Nu har det faktiskt gått flera dagar utan hästhagebesök! Jag kanske slipper bygga staket. Det tog ju några månader innan Krizzi vande sig av med att krossa gränserna när hon var ung hon med. Det borde gå med lillgubben också.

 
Så här trött blir man av att hjälpa matte att klippa gräsmattan.
Igårkväll var Humpe neonfärgad. Vi hade en liten grillfest hos Lisbeth och Lennart och Lennart hade precis klippt gräsmattan och Humpes små (SMÅ, nåja...!) tassar antog SNABBT en neongrön färg när han sprang omkring med Veras gamla tuggisar och letade efter lämpliga ställe att gräva ner dom på.
Det är Humpes nya sport, sen ett par dagar, att gräva ner tuggisar. Tyvärr verkar det sammanfalla med vart Lisbeth och /eller jag vill ha vackra blommor.
Även när vi avslutade kvällen nere vid sjön i områdets almänna lilla paviljong fortsatte han att leta grävplatser

Här satt vi tills natten hade sänkt sig







Utställningen
Ja, igår var det alltså klubbens årligen återkommandde inofficiella utställning. Som vanligt var det fint väder och fina människor och inte minst FINA HUNDAR.
Kl 7 anlände jag som utlovat till klubben - där var fullt ös. vi fick våra arbetsuppgifter utdelade och sen var det bara att börja resa tält och kånka priser och rosetter nerför backen från stugan ut på planen.

När jag tog en rastrunda med mina små älsklingar ramlade jag på en husbil nere på parkeringen. En man som bröt lite på norska kom rusande fram till oss och hojtade: "Här kommer RIKTIGA hundar" Det visade sig vara min konkurrent från Norge. Han var där med hela sin kennel, fru och supporters. I en ombyggd buss hade han sitt hem med fru och några hundar och på släp, i en sån där släpkärra med hundburar i, hade han ett antal boxrar.
Sammanlagt 14 boxrar hade han med sig. Alla skulle han inte ställa men många av dom skulle ställas i mina klasser.
Veterantiken var en 11 årig tik som han hade avlat på. Tack vare honom hade Boxer blivit utställningens största rasgrupp med 18 individer.

Glädjande nog blev bägge mina förärade HP men vid konkurrensen blev dom brädade av diverse norska hundar.

Humpes bedömning löd som följer:
11 månaders hanvalp. Bra uttryck, Bra huvud/nos. Bra hals/rygg. Mycket bra längd på bröstkorg. Rör sig aningen trånt bak. Bra från sidan.
Han blev nr 3 av 3.

Krizzis bedömning blev:
10 årig trevlig tik. Bra huvud. Något framträdande (?) ögon. Mycket bra öron. Bra hals. Bra bröstdjup. Rör sig samlat.


Hon kom 2:a efter den tjusiga(?) norska avelstiken som, förövrigt, vann BIS-veteranen (det var bara dom två i boxerklassen).
Det är roligt med bedömningarna på utställningar att man tenderar att få bättre och mer mångordig bedömning om man inte blir placerad......

Det var hur som helst en trevlig dag och Siwan förärade mig en present som jag ser som ett tröstpris - ett koppel som är som ett tjockt rep med ringar och karbinhakar både här och där. Humpe hade sitt finaste nithalsband som jag köpte på rea långt innan jag hade köpt Humpe. Det kostade 195:- istället för 700:-! Vem kan låta bli..... - tillsammans med repkopplet blir han Jättevacker.

Få se om jag får till ett foto vad det lider.
En äppelblombild från Lillstugan avslutningsvis

21/5
Humpe har ett brinnande trädgårdsintresse.
Dagen har tillbringats i rabatten tillsammans med min lille Boxerpôjk.
Jag bestämde mig imorse för att ta bort ett snår med vildnyponbuskar som har stått utanför trappan i stugan.
Det innebar ett kravlande omkring på knä med sekatören i högsta hugg.
Humpe var med hela tiden.
Sitter jag och drar bort gräset trycker han upp sin lilla rumpa (lilla och lilla????) i mitt knä och tittar på.
Jag sitter alltså med armarna runt honom och försöker nå gräset och dom andra växterna som ska ansas.

Han är mig behjälplig också med att kraftfullt försöka gnaga av eller gräva upp dom ganska kraftiga "stubbarna" efter taggbuskarna. Det är jag tacksam för för dom sitter som berg.
Däremot verkar han ha missförtått vad det är som driver gräsklipparen framåt - han tycks tro att man måste SKRÄMMA fram den.
Man blir ganska hörselskadad av att klippa gräs på min tomt för tillfället.

För tillfället har jag löst rymmningstendenserna - hästhagebesöken - med att sätta fast en långlina på honom, eller rättare sagt så har jag bundit honom i en långlina med en spirallina på slutet.
Tyckte det var jobbigt att trassla ut honom hela tiden och att flytta honom allteftersom jag flyttade mig runt på tomten, så jag lät linan släpa runt efter honom. Och det funkar.
Tydligen kan man inte hälsa på sina hästkompisar om man har 15 m lina släpandes efter sig. Kanske är man inte tillräckligt coooool?!
Hittills har jag bara sett linan ringla ner mot allmänningen vid ett tillfälle  och då hade han snott in sig vid komposten. Skönt att ha kontroll över lillgossen.

Fästingmedlet med stort F har jag hittat. Det är ett preparat som man inte får sälja längre för att det står på sprejflaskan att den är mot fästingar(!) och DET FÅR MAN INTE SKRIVA om man inte har forskat i 10 år och fått det VETENSKAPLIGT belagt.
 
Detta idiotiska beslut slog till i fjol somras och drabbade bl.a. Fixodida. Dom var kloka nog att byta ut texten om och på deras produkter.
Märk väl att man nu inte nämner vad Fixodida är BRA mot. Det står bara att det är bra och att det HJÄLPER - mot vad det hjälper, står inte,
Ironiskt, eller hur.
Många tycker att det hjäper mot fästingar och Krizzi fick nämnvärt färre fästingar ifjol när jag började med det.
I år prövar jag iaf FÄSTINGSTOPP - PCL dog&cat. Jättebra!
Visst, ett o annat litet odjur får jag plocka ändå men dom där mängderna på runt 10-talet/hund är det inte.
Problemet är att det inte finns att köpa längre alltså. Och skulle man hitta någon på "svarta" marknaden så är den hutlöst dyr.
Spraya var 8:e timma dygnet om, så går det åt en del, åtminstonde på 2 ståtliga boxrar.

När flaskan är tom ska jag gå över till det beprövade Rosmarinpreparatet. Tur att man inte behöver stå till svars för sina hemdekokter!

---

Det finns vissa risker att några dagar framöver blir både kalla och blöta. Klämdagen imorrn blir jag kvar i stugan även om det ruggar till sig efter denna ljuvliga dag i trädgården.
Gaia ska jag hämta på förmiddagen när jag ändå är inne i stan och shoppar. 
På lördag är det så dags för utställa bägge mina små kompisar och därför ska dom badas och kloklippas under morgondagen.  

---

Nästa vecka ska jag göra ett ryck och försöka få min flakmoped såld. Nu har jag valt ett  nytt transportmedel och jag ska göra mig skuldfri vad gäller moppen och sluta betala mopedförsäkring året runt för dom 2-3 mopedturer jag gör per år. Synd - för jag tycker väldigt mycket om den.

18/5
Nu har det varit avslutning på Grundkursen i allmänlydnad.
LillHumpe har nu ett diplom där det står att han är en Glad, pigg och livlig hund.
Så står det: När matte är koncentrerad har Humpe mycket fin kontakt och samarbete. Och så stod det att matte ska fortsätta att träna på tydlighet......

Dom vet inte dom hur tydlig - ja ÖVERTYDLIG, jag är mot Humpe i vissa sammanhang i vanliga livet. Dock är effekten inte så stor för det mesta.

Det finns någon magi på klubben som gör att han kommer av sig när det är så många andra hundar där som gör samma sak som han och matte.
Jag håller med om att han verkligen skärper till sig på appellplanerna därborta.
Men visst håller jag med om att det är jag som är ankaret i alltihop och att jag ger upp för lätt när det är upp till mig. Men jag kämpar oftast för döva små flajsöron.
 
Jag drömmer om framtiden och en Humpe som FÖRSTÅR vad jag vill ha av honom, som HÖR mig och som har en liten aning om vad samhället i övrigt önskar av en förvuxen boxerpojke.

Tack alla tre fröknarna! Ni har verkligen engagerat er. Det känns verkligen bra att få tillgång till era goda råd och tips. Humpe gillar er också.
 
Till hösten blir det fortsättningskurs, så det så!

---

Till lördan är det Karlstadsklubbens årliga inofficiella utställning. Jag har anmält bägge mina två. Inte någon av dom tror jag har någon chans till att nå några högre höjder.
Så trodde jag från början och vid anmälningstillfället men nu, efter att jag fått PM´et, är jag ÖVERTYGAD.
Det är 18 st!!!! boxrar anmälda - största rasgruppen på hela utställningen. Där har man ju inte en chans.
Tydligen kommer ett gäng från Norge och i övrigt verkar det vara väldigt många unga boxrar på gång i den här delen av landet. Jag som tyckte det var svårt att hitta valp för ett år sen








 

17/5
Grattis Norge och alla mina vänner och mina nära och kära som fyller år idag.
Denna helg är slut nu.
Nu är våren nästan slut - det är sommmmar tycks det.
i Helgen skulle det städas var det tänkt. Lill- oh storstuga skulle göras presentabla inför nästa helg när Vivi oh Micke kommer med grabbgänget.
Strålande sol, blommande körsbärsträd, högt gräs oh tusen små solar på gräsmattan.
Hundarna och jag var in till grannarna igårkväll och spanade på Eurovisionsschlagerfestivalen.
Humpe har svårt att föra sig när han går på visit. Jag blir lika trött av att hålla ordning på honom som om jag hade sprungit ett långlopp. Nu hade han ändå bara labradordamen Vera att hålla reda på, till söndag åker familjen iväg till norge och hämtar hem en liten Malletjej på 8 veckor. Då utökas hundantalet i Lungvik från 8 till 9 st - samma antal som det var innan Doris dog i vintras. Det kommer nog att bli kul för Humpegubben.
Prommisarna under helgen var både skogs- och "villa"prommisar.

Vitsippshav i nya skogsmarker ena dagen och spännande herrgårdsmarker den andra

Alsterån vid Alsters Herrgård

Och så skulle jag ju städa..... Usch vad det är tråkigt att städa ensam. Det är verkligen urtråkigt speciellt när städhjälpen somnar mitt i en handling. Här skulle vi vädra ur Canvasburen från förra valpsommaren, den som Gaia forfarande kan ligga i när hon är här hos oss.....

Till slut kommer vi ut på helgens träning. Lena och Eivor kommer ut till mig och vi lägger spår och  gör vittringsövningar med våra 4 hundar.
Krizzi får göra ett fältspår på c:a 3-400 m . Det går UTMÄRKT förstås, hon är så duktig min lilla plutta.
Humpe gör en vittringsövning, 2 sökslag med popupp och sist transporter av sökrullar på stigen.
Jag har fått backa så att vi verkligen lägger grunden för rullemarkeringen som vi har haft en del problem med.

Men det gäller att ta det försiktigt för han har väldigt lätt för att tröttna. Och ändå är han HELGALEN på att få jobba. Han drar som en galning för att komma ut till arbetet vare sig det är till sökrutan eller till skogsspåret.
Han tär på mina kroppskrafter och mitt tålamod min lilla älskling. Det är ibland lätt att förså varför det är så många hanhundar i Humpes ålder som byter hem, är man inte inställd på JOBBET så får man sig väl sitt livs överraskning.

Jag är verkligen nöjd med kvällen fast jag missade Parlamentets säsongavslutning, som jag gärna hade velat se.

15/5
En mycket nöjd och trött Boxerdam i sina bästa år, vilar vid mina fötter. Nu blev det till slut hennes tur.
Ikväll fick hon köra ett tävlingsliknande sök. Vi hade skrapat ihop ett gäng 3 nya figuranter, B-M och jag.
B-M tävlar på söndag i Mellerud och ville göra ett sök som var så tävlingsliknande som möjligt. 2 nya klubbmedlemmar hade anmält sitt intresse att få delta i vår sökgrupp så dom haffade vi förstås och så övertalade B-M en tjej ur "släkten". Så 4 hundar fick pröva lyckan i Busterudsskogen.
My gjorde ett fantastiskt sök. Går det så här bra på söndag så kommer dom att bli uppflytade till högre. Det vore kul.

När det var Krizzis tur så gjorde hon sitt allra bästa.
Skogslydnaden var jättebra - hon följde alla mina önskningar och tog ut slagen på djupet. Markerade perfekt. Gullgumman!

Men konditionen har väl varit bättre. Hon verkade rent av knäsvag när vi kom till bilen efteråt - och sen dess har hon sovit gott.

Nu är det fredagsmys i stugsoffan. Chipspåsen är öppnad och ölen är kall.
Tyvärr glömde jag laddarsladden till datorn så nu får jag skynda mig att skriva innan batteriet är tömt.
Imorrn ska trädgården skötas, gräset klippas och Lillstugan städas ur för snart nog kommer älsklingarna från Stockholm.........

Helg Ljuva Helg
4½ timme kvar.

Gôrfläng

13/5
Veterinär Cecilies förslag om Boxershorts till Krizzi var inte så lätt att genomföra. Vilken storlek? Vart finns dom att köpa? Hur mycket kostar dom?
Jag köpte ett par flicktights till henne istället - söta va? Men mest föredrar hon ett par avklippta strumpbyxor för dom sitter åt utan att vara för trånga och är riktigt följsamma - men dessvärre också lättare att åla sig ur om man lägger sig på rygg i gräset och ålar sig framåt, Bra tycker Krizzi...

13/5
Lyckades föra över en fin bild från bildkollaget från Boxerspecialen 1 maj i Örebro. Det är Humpe och lilla Lova som umgås. Maria Nilsson har tagit kortet.
Vilken ljuvligt vacker dag det var.
Det finns fler fina bilder på http://www.boxerklubben.nu/  > resultat >officiell >
>bildkollage HÄR.

12/5
Vi har haft vår första kris, Pärlan och jag.
I söndags när jag skulle åka hem från stugan började varningslampa för motorelektronik att lysa. Det var verkligen en dramatisk symbol: en liten bil med en stor skiftnyckel tvärs över! Det var kanske inte så konstigt att jag fick ångest.
Centrallåset hade trasslat under dagen också, ibland snurrade nyckeln bara runt när jag skulle låsa upp, men till slut hade jag lyckats låsa upp låset ändå, varje gång. När sen varningslampan började lysa blev jag alldeles matt - det vet man väl hur det är med bilelektronik???!! Börjar det trassla så lär det hålla på. OCH PAJAR GENERATORN KAN MAN LIKA GÄRNA HÄLSA HEM!!!!!
Mina bilerfarenheter är inte dom bästa, ska tilläggas (det finns starka skäl till varför jag varit billös i 15 år vid sidan om min miljömedvetenhet.....).

Suck! Den natten var inte den bästa, kan sägas. Och i nattens timmar uppmålas dom värsta scenarier - ni vet!
1000-lapparna ses i halvdvalan segla iväg med små änglavingar ut ur min  räckvidd
Plötsligt börjar en skräckhistoria ta form i dolda minnesgömmor.
En sån där historia som jag himlat med ögonen åt under dom senaste 15 åren och tackat "Gud" över att jag varit förståndig nog att göra mig oberoende av bil.
Nu är ju den eran över (för tillfället) i mitt liv så nu börjar bilägarångesten ta form igen.
Den historien var någon stackars krake som just köpt en begagnad bil och efter tag så hade dörrlåset börjat krångla och eftersom det var centrallås fick h*n ta kontakt med rasklubben - förlåt märkesförsäljaren - och då visade det sig att det inte gick att få tag på en ny nyckel (eller lås el.dyl) SÅ H*N FICK SKROTA BILEN!!!!
Hur bra tror ni jag sov efter den minnesupprinnelsen??! 
Min Pärla - SKROTAS ! ! !???
Som tur var kunde jag passivisera paniken genom att tänka på att jag har en förnämlig "Begagnadförsäkring" via Blocket som borde täcka sådana här saker. Men ångest lever sitt eget liv. Logik och känslor är två helt olika saker - det försöker jag få folk att acceptera hela dagarna - det gäller alltså mig OCKSÅ?!
Min stämning var väl inte alltför bra när jag tar mig till jobbet i min varningslysande bil efter den natten.
Jag ringer till den vänliga damen jag köpt den av för att som en sista chans höra mig för om hon hade varit med om detta och om det fanns nåt litet knep som fick slock på lampan. Men hon blev alldeles översiggiven. "Jag trodde väl inte att hon hade undanhållit mig något dylikt????" Jag försöker övertyga henne om att jag absolut inte misstänkt något illasinnat. "Det hade VERKLIGEN INTE varit något fel på motorelektroniken på hennes VÄLVÅRDADE bil" hävdar hon och nån varningslampa hade aldrig setts under hennes ägande "Vojne vojne".
Min ångest ökade ett snäpp.
 
Till slut ringde jag så Opelreparatören.
"Nej, låsproblem och motorelektronik hör INTE ihop" säger den erfarne reparatören snabbt. Nja, jag vet inte om jag vågar tro honom, för i instruktionsboksanteckning har centrallås och fönsterhissar gått in under elektroniken, ska det vara någon skillnad? 
"Men kom hit så kolla vi på datorn säger han, det går på snabbservice, det kostar inget och man behöver inte beställa tid."
Kan det vara så i en värld som denna??? undrar jag förstås. Var det på 1800-talet jag hade bil sist?
Jag tar lunchen till hjälp. Knör in "valparna" i bilen och kör iväg till Wafab i närheten av jobbet. 
En ung pôjk hämtar handdatorn och kravlar in i under intrumentspanelen. Så tittar vi på datorn tillsammans, sida upp och sida ner. Och så får han plötsligt markering!
Han tittar forskande på mig och frågar:"Hade du ingen bensin i tanken när den började lysa?" . "Nej den var i det närmaste tom, men jag tankade då och den slutade inte lysa för det" säger jag sanningsenligt. "Ja, men det är därför den markerar" säger han, "Den släcker sig inte av sig själv men det kan vi ta bort med datorns hjälp" säger han och trycker bort den irriterande bilen/skiftnyckelnbilden från min instrumentpanel. Det tog en sekund.
Åh, jag blir så lycklig så jag är färdig att pussa honom, pojkspolingen. Plötsligt blir jag flera tusen kronor rikare och har kvar min lilla Pärla och den är HEL precis som jag tyckt att den har känts hela tiden.
"Låset är det svårt att uttala sig om" säger han "eftersom det bara är ibland det inte fungerar" Det är bara hålla god min och låsa på, det kanske är HUR man låser/låserupp det handlar om. Jag ska kanske bara lära mig låsa min egen bil!!!! Just nu finns inga problem med Pärlan!
Ska köpa en ny specialbeställd nyckel sen som nog kommer att fungera.

Igårkväll kunde jag alltså, med min numera friskförklarade Pärla åka till skogs och köra sök med lillHump.
Han är så vimsig.  Han sprang och han hittade sina figgar, men det var mycket vimsande och mycket spårande därute - det måste vi få ordning på. S ka kanske koncentrera mig på en bruksspecialitet ett litet tag och inte blanda sök och spår. Och då får det bli söket, eftersom han ju redan KAN spår.
När vi väl har lärt in lydnaden, det är dags att börja tävla och Humpe har blivit en mogen ung man, då kan vi växla mellan specialarna.

10/5
Söndagspår. Det gick inte att få ihop till en sökgrupp till den här helgen, varken på den ena klubben eller den andra. Synd, men här ska inte hängas läpp.
Britt-Marie och jag, som var ensamma på båda listorna bestämde oss för att köra spår istället. Bägge våra två hundar skulle dagen till ära få jobba. Vi åkte till min älsklingsskog när jag är i stugan. B-M skulle återanvända ett spår till sin äldre Hilma, men jag hade lovat Krizzi att IDAG skulle hon få ett eget spår och slippa gå på Humpes gamla begagnade.
Alltså gick vi ut varsit spår på varsin sida av den lilla skogsvägen och på tillbakavägen till bilarna skulle jag gå ut Krizzis spår. Vi gör sällskap mot bilarna och då erbjuder B-M att hon kan gå ut Krizzis spår. Jomenvisst, kul för Krillan att gå annans spår.
"Går jag vilse ,så ringer jag" säger B-M och försvinner bland granarna på vänstra sidan. 400-500 m i vacker skog tycker jag låter som ett trevligt söndagsspår.

Efter ett tag blir jag stående och vänta på B-M som BORDE komma ut ungefär där, men ingenting händer.. Jag går en bit till och väntar, men inget händer där heller. Till slut börjar jag verkligen undra....
Jag ringer upp henne och mycket riktigt så har B-M kommit vilse. Dessutom börjar hennes mobilbatteri ta slut. Vi ropar några gåner för att se om vi skulle kunna lokalisera varandra, men nej...
Innan batteriet är helt slut säger jag till henne att sätta sig och vänta så går jag och hämtar en hund som ska hitta henne.
 
Jag väger för och emot mellan mina två hundar, vilken ska jag välja?
Krizzi är erfaren och kommer att hitta henne, men hon har blivit lite nonchig i spåret på sista tiden så jag tycker nästan att Humpe är duktigare, mer spårsäker. Han har ju dessutom lärt sig apportmarkeringarna i raketfart och verkar inte tveka för någonsomhelst terräng. Jag tyckte det var rätt val: Humpe får det bli.
Att Humpe aldrig har spårat ett så färskt spår tänkte jag inte på.
 
Han var nästan svår att hålla på väg till upptaget. Och med selen på blir han i det närmaste okontrollerbar.
HEJOCHHÅ vad det bar av. Inga handskar hade jag till linan. Jag fick linda det runt midjan och koncentrera mig på att hålla igen honom.
Han spårade som en gud! Jag ser B-M´s fotavtryck här och där i mossan och lillgubben ger sig tid att markera apporterna också. Vi missade väl en men det var inte konstigt för terrängen blev helt otroligt avancerad.

Den vackra skogen tog snabbt slut och spåret bar iväg upp på ett slyöverväxt berg. Genom täta busksnår, över stubbar, stenar, uppför berskanter och över bergsskrevor. GAMLA traktorspår skulle korsas och en del var vattenfyllda och Humpe GALOPPERADE över stock och sten. Jag hade fullt sjå att hålla mig på benen. Det lyckades utom i ett djupt vattenfyllt traktorspår. jag klamrade mig förtvivlat fast i ett tallsly så länge jag kunde men tillslut gled jag ner i vattnet som räckte upp till låren. Brrrr. 
Humpe fick göra en halvhalt medan kärringen kravlade sig upp ur gölen men sen bar det av igen med klafsande kängor.

Han fick alltmer bråttom och jag hade nu uppenbara problem att hålla igen - varför valde jag inte Krizzi till livräddare istället för denne unge vilde - undrade jag.
Men så blir han förvirrad å ena sidan ville han hit och å andra sidan ville han dit och då fick jag syn på B-M´s huvud sticka upp ur en buske. Humpe valde mellan henne och slutapporten som låg en bit därifrån.
Puh! vilken tur att vi klarade det.
VAD DUKTIG HAN VAR!!!!!

Att han var så het berodde förstås på att spåret var så färskt och inte lär han väl bli mindre motiverad efter detta äventyr när han hittade den utlagde figuranten.
Och detta var nog avancerat som ett elitspår tror jag.

Vi fick treva oss fram i ungskogen både länge och väl innan vi hittade tillbaka till vägen.
Jag vred ur mina trumpor och drack lite varmt kaffe, innan vi tog oss an dom andra hundarna.
My, Krizzi och Hilma gjorde också jättebra spår så vi var mycket nöjda efter dagens övning som tog sammanlagt 4 timmar.
 
Med facit i hand var nog Humpe rätt "livräddningshund" ändå för Krizzi snurrade mycket mer i sitt spår än vad Humpe hade gjort, det hade inte varit så kul om det varit på allvar även om det inte var liv eller död det handlade om.

Nu måste jag vrålträna lydnadsappellen så att vi kan starta vår tävlingskarriär min lillHump o jag.

7/5
Krizzigumman har idag varit på ett av sina fåtaliga sjukbesök hos veterinär. Dr Cecilie Strömstad, en trevlig norska som äger och föder upp Boxer. 
Krizzi har haft hudproblem sen ett tag. Små kulor under huden på låret som kliar så hon gnager hål på huden och det blir infektioner. Jag har rakat och smörjt in och jag tycker att symtomen har ökat och minskat med små skillnader under en längre tid.
Nu har jag fått en gel utskriven till henne och uppmaningen att köpa ett par boxershorts (hihi) till henne som täcker såren. Svansen ska få fritt svängrum genom gylfen. Undras vilken storlek jag ska köpa? Än så länge har hon mina trosor med midjebälte utanpå . Svansen sticker ut genom ena benet. Det ser INTE bekvämt ut!
Nu får  vi hoppas att gelen hjälper annars blir det tuffare tag med hudbiopsi o.dyl.

Jag frågade Cecilie om fästingpreparat - det är ju något som jag undvikit och har valt örthalsband, Fixodidapulver, Bärnstenshalsband m.m.
Hennes spontana förslag är: Rosmarin kokt i vatten och daglig dusch + vitlök(!) ....MEN....Hallå! lök sägs ju vara giftigt för hundar, protesterar jag. Fast inte i dom svaga doser som en vitlökskapsel innebär, säger Cecilie. Det är bevisat att det hjälper både förebyggande och motverkande! Bra! Själv har hon också använt Scalibor tidigare på sina boxrar utan att dom fart illa av det. Eftersom hon ogillar att använda kemiska preparat blev hon glad över Rosmarinreceptet som hon fått för nåt år sen.
Så nu ska jag skördat min nyinköpta Rosmarinbuske som jag planterade i mitt nystädade växthus. Imorrn bär det av dit för nu är det HELG igen.

Ha en god helg allihop

5/5
Nu är vardagen i full gång. Jobb här, jobb där, hundar som ska rastas morgon, middag, kväll och samma hundar som ska ha mat både nu och då. Ibland ska dom vara här och iblnad ska dom vara där och krizzi ska vara hos Birgit och Gunnar vissa dagar. Tid ska beställas hos veterinären och ett möte ska avklaras mellan den tiden och den tiden. Och så tvättstugan!

Näst sista kurstillfället på allmänlydnadskursen klarades av igårkväll. Det artade sig till en fantastisk kväll i vacker solnedgång på den bortersta appellplanen.
Humpe, min lilla älskling, fick egentid med sin matte i c:a 3 timmar.
Och plötsligt ser jag en ny, annorlunda, hund. En liten vän som är uppmärksam på sin matte och som man kan komma till tals med. Det är ju så att jag, normalt sett, kommer som prio 3 hos Humpe. Först kommer Gaia, eller Krizzi ibland, sen kommer den andra - först därefter kommer lilla jag. Vid väldigt sällsynta fall kan jag inta position som alfaledare utan att det kombineras med ett vansinnesutbrott.

Men denna kurskväll har vi en så fin kontakt så jag blir alldeles varm i hjärtat. Varför måste jag ha kursstruktur för att få till det? Jag skulle önska att vi kunde gå på kurs hela terminen som andra skolbarn.

Vi hade en vittringsövning under en kortare skogspromenad. Humpe tog förstås vittringen på figuranten på långt håll och tog stiligt panterhopp upp den överraskade Ann för att pussa henne ordentligt. Det är förstås inte accepterat av en sökhund men det såg mycket roligt ut och Ann blev inte skadad så vi fick oss ett gott skratt.

Han klarade platsliggning - inte hela 2 minuter, men innan dom 2 minutrarna hade gått tror jag att han hade fattat en del av momentet.
Han klarade av att följa zickzack runt i cirkeln med god kontakt med matte.
Inkallningen gick utmärkt - se bilden - och det lilla hjärtat kunde t.o.m. ligga avslappnat ner i gräset och bara vara gooo med matte.

Humpe bytte plats med Krizzi när det var dags att gå in i stugan och han fick vila lite i bilen innan vi åkte hem. Och Krizzi fick lite socialt umgänge bland folk och fä.

Imorgonkväll ska vi åka upp till Lena i Forshaga och träna på klubben där. Ny miljö för lillgossen det blir nog bra.
På torsdagen ska Krizzi till vetten för sina hudprblem på bakbenet.
Snart är det helg igen och jag köpte mat att ta med ut till stugan  mellan tvättmaskinbytena ikväll.

3/5
Håhåjaja. Nu är min vårsemester slut. I eftermiddags var jag i stugan och plockade ihop och diskade, stängde och släckte ner. Så bar det av in till stan. Det har verkligen varit fantastiskt skönt att få ägna sig åt städning av stuga och trädgård i min egen takt. Och ett så vackert väder!!!!
Jag har träffat goda vänner och jag har haft mina hundar runt mig hela dagarna.

Idag hade Lydnadskursen Nosarbetesdag. Humpe fick gå ett spår som Ann hade lagt, ett ganska långt spår med 5 spårapporter. När vi gått en bit visade det sig att ett annat spårgäng som kommit innan oss hade lagt flera spår där vi gått ut våra, så Humpes spår korsade flera andra spår. I vilket fall som helst så lyckades han få in nästan alla apporterna - vilket var Väldigt Bra.
Krizzi fick gå  samma spår men då hade det andra gänget vimsat runt i området och jag blev osäker om hon bytte spår eller rent av bakspårade.
Men hon var lika glad ändå och jag var imponerad eftersom hon ändå, tillsyvene och sist, hittade slutapporten.

Sen hade vi uppletande och Krizzi fick visa upp sina färdigheter med 4 föremål.
Och mitt i hela uppvisningen flåsar det bakom ryggen på oss och då kommer Humpe flängande. Humpe som jag precis innan stängt in i bilen Pärlan. Inte vet jag hur han bar sig åt med där stod han plötsligt. Kanske hade han lyckats klämma sig förbi "gallret" (den badrumstorkställning som jag monterat upp mellan fram- och baksätet) och hoppat ut genom förarfönstret.
Han fick chansen att leta grejer då eftersom han ändå var där och han gjorde ett urbra uppletande på ett föremål. Det är kanske dags att höja ribban och börja lägga ut flera föremål, jag visste inta att han var så duktig.

Det var sååå trötta hundar som jag kom hem med. Humpe envisades med att tränga in sig i lilla buren i bilen där Krizzi redan lagt sig. Det blev trångt, men det hindrade honom inte från att göra om det nästa gång vi åkte iväg i Pärlan.

Det är många valpar på gång nu. I dagarna har två närstående vänner beslutat sig för ras och valpkull.
Lilla söta Nora har jag haft anledning att pussa på de närmaste dagarna eftersom Eivor förstås var på Boxerspecialen i Örebro i fredags och även är "fröken" på lydnadskursen i dag i skogen.
Men flera andra klubbmedlemmar har skaffat såväl valpar som omplaceringar. Kul!

Igår städade jag ur växthuset. Gödslade och la på ny jord och planterade nyköpta plantor av Timjan, Basilika, Rosmarin och ett par olika sorters tomater. Sedan tidigare finns Fransk Dragon, olika slags lök, persilja och så Vinstockarna förstås. En blå och en grön.
Det är trevligt att sitta här hemma i stan och tänka på mitt välstädade växthus.

Nu väntar en arbetvecka som omväxling. Varje kväll är inbokad, så det är allt tur att jag är riktigt utvilad sen blir det väl en lång radda veckor innan sommarsemestern i juli.
Om inte......
Jag fick ett glädjande telefonsamtal igårkväll från Landskrona. 
Hugos matte ringde och rapporterade från ett högsommarskåne. Hon berättade om planer på en riktig Sverigesemester och då kommer dom hitåt. Då vore det roligt att vara ledig i några dagar också. 

Och så känns det ju som semester att puttra omkring i Pärlan överallt utan att behöva Gå gå gå gå gå och slita och släpa. Undras hur lång tid det tar innan detta börjar sätta sig runt midjan......  

Här är Lydnadskursgänget utsläppta i skogen

1/5
Nu har lillgossen debuterat i utställningsringen. Han sopade inte banan precis, men det var det väl ingen som förväntade sig. Han fick en 2:a.
Bedömningen som domaren Ann Marie Maeland gjorde låter:

---

En ganska lätt hane, som kunde ha lite mer maskulin utstrålning. Bra skalle. Lite sneda ögon. Skulle önska lite mer utfyllt nosparti. Knappt underbett, fattig hakmarkering. Bra hals. Något uppdragen rygglinje. Bra bröstdjup, men behöver få mer volym & ..(?).. fram. Bra bakställ. Rör sig bra från sidan

---

Jag som tycker han är stor som en kalv, där tyckte dom att han var liten och lätt!!!

162 hundar var anmälda och det var en strålande vacker dag. Jag tror att temperaturen i Örebro var över 20 grader och våren var mycket längre gången än i Karlstad med blommande fruktträd och fullt utslagna björkar - Vänern suger minsann och bevarar kylan lite längre. Det var kortärmat och linnen för hela slanten och det låg folk och solade runt ringarna.
 
Humpe hade fullt sjå att ta in alla människor och alla hundar. Han bråkade inte, utan ville bara fram och leka.
Han är som sagt helt otränad på detta vilket gav en tuff match för den snälla Mildred (uppfödaren) som i ett svagt ögonblick  lovade att ställa honom och alla andra från hennes uppfödning vid den individuella bedömningen.

Vi var klara innan kl 10 på förmiddagen för vi hade haft en tidig morgon.. Men vi blev kvar till runt 15. Kul att njuta av boxrar, boxrar och folk som gillar boxrar. + att Matte shoppade loss och köpte en masssa bra-att-ha-grejjor. Pärlan fungerade perfekt i drygt 20 mil.

Åter i Lungvik mobliserade grannarna att vi gick ner till bryggan frampå kvällen och satt där och drack öl tills natten och kylan sänkte sig över det lilla sällskapet
- en bra dag, med andra ord - trots 2:an.

Puh, nu har jag skurat vintern ur stugan.
Inte Lillstugan, den har jag inte hunnit med, men "Stor"stugan har fått sig en duvning. Jag har arrangerat min lilla sovalkov så att förutom jag och Krizzi ytterligare 2 hundar skulle få plats - eller en kalv och en liten Lapsk Vallis.
Jag kommer att kunna tillbringa mycket mer tid här ute nu när Pärlan har tillförts mitt liv. Hanna jobbar till nästan halv sju nästan varenda dag och då kommer förstås Gaia att sova här tillsammans med mig lite då och då.

Det går fantastiskt bra med "valparna" här. För det mesta leker dom, jagar eller brottas. Letar då och då efter "konstiga"saker som dom kan plocka sönder, t.ex. trädgårdshandskar, gamla diskborstar eller trädgårdspinnar. Men dom sover också på olika ställen, fast det sker inte så ofta.
Man kan i allt längre stunder släppa helkollen på dom och förvänta sig att dom skulle vara kvar på tomten. Men ibland blir det återfall.
Igårkväll var det t.ex. alldeles tyst och stilla ute på tomten. Hanna - som hade kommit ut efter sitt jobb - och jag satt och åt kvällsmat på glasverandan. Så får vi höra grannhunden, blandisen Lisa, sätta igång och skälla ilsket och många andra ljud nere från hagarna på andra sidan allmänningen. När vi ropar på våra "valpar" får vi mellan träden se lilla ettriga Lisa jaga våra två brottslingar mellan hästbenen ut ur hagen mot hemmets trygga vrå. Sen vänder hon och går tillbaka till sitt.
Puh det var ju för väl, för jag vill inte tänka tanken på  vad som skulle hända om hon skulle jaga upp dom rakt hit upp och hamna i tant Krizzis käftar.

På morgnarna, efter frukosten, tar vi Pärlan till skogen för att tämja unghundarna. Tanken är att dom ska ha fått sitt och vara lite trötta medan jag jobbar på med min stug- eller trädgårdsstädning.

Jag är dödstrött på kvällarna - det är väl för mycket rörelse och frisk luft för lilla kontorsråttan, kan jag tänka.
När(/om) Hanna har kommit hit, efter en hel dag i affären, då vill hon gå låååånga promenader. Jag hasar mig med, fast jag gladeligen skulle ha kunnat legat o sova i soffan istället. Det är så skönt att ha sällskap när hundarna ska rastas.

Jag njuter verkligen av min ledighet. Skulle kunna ha hela min sommarsemester så här års. Det är så mycket jag längtar efter att göra och jag kommer inte att hinna med hälften på denna enda vecka.
Imorgon ska jag städa verandan t.ex.
Och jag ska åka hem och duscha mig och Humpe och hämta stamtavlan, för tidigt på fredag morgon puttrar vi iväg till Örebro och Närke/Värmlands Boxerklubbs årliga utställning.
 Humpes första.
Det ska bli kul att få ett omdöme. Jag har INGA förväntningar men hoppas på en etta ändå.
Vi har inte tränat vänstervarv någonting alls och får hålla tummarna för att jag kommer att kunna tygla min ystra ungkalv. 
Han lär väl inte bita domaren ändå men välta mig kanske i ren och skär glädje över att ha så många människor och boxrar omkring sig.

Nu knastrar det i kaminen medan mörkret sänker sig över semesterparadiset. Tre mycket tröttar hundar snusar på golv och i fåtöljer runt mig. Får försöka hålla mig vaken ytterligare ett par timmar......

Mina hundar och jag har inte samma tänk när det gäller lediga dagar.
Klockan 05.15 talar dom om för mig att det är dags att vakna nu. Men gör jag inte det somnar dom också om - ett tag. Klockan 06 gör dom ett nytt försök.
Krizzi kryper gärna ner under täcket hos mig och Humpe kryper upp i sängen och lägger sig där hon har legat.
Krizzi mullrar då under täcket.
Sen är det lugnt ett tag till,
men 07 - då är det ingen pardon längre: "MAT", ropar dom "MAT" (ja inte så högljött, men tydligt med kroppsspråket)
"KISSA! JAG BEHÖVER  KISSA" ropar dom också och jag ger efter, tänker att jag kan sova vidare i frukostsoffan. Äter frukost och slumrar vidare i soffan. Lyssnar halvtomhalvt på radion.
Klockan 10 vinner dom sin kamp att få upp mig. Då är det dags för söndagspromenad. 
Jag avstår motvilligt från att ta Pärlan utan vandrar bort till Göstahultskogen på andra sidan E18 (ung. 1 km). Där går vi på skogsvägar och -stigar i underbart vårväder och njuter av sol och tystnad och skogsdoft.
Dom är så duktiga mina två små älsklingar och skuttar runt och leker med varandra.
Krizzi håller också just nu på och undervisar Humpe i hur man hittar pölar, gölar, bäckar och kärr och sen visar hon hur man går ut tills vattnet räcker en till magen och sen LÄGGER man sig ner!
Men DÄR går gränsen tycker Humpe - ALDRIG - PÅ MAGEN OCH SNOPPEN!
Och ska sanningen fram så ser Krizzi ut som om det är kallaste laget för henne med, men hon kämpar tappert vidare med sina pedagogiska insatser för sin blivande lille arveprins. Och jag må ju säga att hon har en himla förmåga att leta upp varenda liten rännil vi passerar.

2 timmar är vi ute. Sen inleds trädgårdspysslandet (den officiella orsaken till ledigveckan) och jag tar itu med lövräfsandet. Alla eklöv som täcker mina ägor gör mig knäpp. Själv har jag bara en liten smal, ynka ek utanför dörren på stugan, men grannens ek förser hela min tomt med ett tjockt täcke. Eftrsom jag aldrig räfsar på höstarna är dags nu och det blir så fint. 
Det brister ut en ljuvlig sol frampå förkvällen efter moln och liten regnskur. Och då vill jag inte sluta...... det är så sköööönt.
Lika envisa som hundarna var att få upp mig imorse, är dom för att få in mig i stugan nu på kvällen så att dom ska få sova. Och Humpe har vekrligen hjälpt till i trädgårdsarbetet hela tiden. Han har räfsat löv (spritt ut dom), dragit lövsäck på väg till komposten (åt fel håll), grävt i rabatter (... upp perenner), hjälpt mig skura spaljéer (tuggat på skurborsten). Till slut fick han vara med och bygga upp hinder och staket så han inte ska smita in till grannen John som han gör stup i kvarten.
Jag har klippt ner min vildnyponros som jag kallar för Mördarbusken pga dess aggressiva tendenser att anfalla med blodtörsiga taggar när man försöker smyga förbi den.
Sen lägger jag lagom höga och breda högar utmed tomtgränsen ner mot Johns ägor. Förhoppningsvis kan det hindra alltför spontana infall från "valparna" framöver. Jag kallar det för "afrikanskt staket" eftersom jag sett på TV hur man där gjort så för att skydda byarna mot ut- och/eller inbrott. Tänkte själv hålla såväl rådjur ute som hundar inne.

Det låter som om Humpegossen har varit till hinder i mitt trädgårdsarbete men det har han inte, han är så lyhörd på nej-ordet så han slutar omedelbart när man säger till, sen prövar han något nytt förstås, men han är med hela tiden och följer mig meter för meter. Det har varit roligt att jobba med honom i trädgården och han har inte smitit in till grannen en enda gång under alla timmar vi hållit på.
- men gu´vad trött han var efter vi kommit in. Nästan värre än när vi kört spår eller sök.

Imorrn ska vi till klubben och träna 2 gånger - först på förmiddagsträffen som är på måndagarna och sen ska vi äntligen komma igång i lydnadsträningsgruppen som jag aldrig har fixat utan bil tidigare.

Och så ska jag ju hämta lilla Gaisingen inne i stan också.

Tack och lov för Pärlan.

Idag har jag bara puttrat omkring i nya Pärlan och njutit av FRIHETEN. Visst kan man köpa sig lycka!?
Skjutsat Hanna in till stan, åkt till Fälten så att alla tre hundarna fått springa av sig, så har jag varit på klubben och städat på städdagen + att jag åkt runt lite och uträttat lite ärenden runt om i stan - Det var helt klart ett stort uppdämpt behov av bil. Hoppas jag lugnar ner mig snart - försöker ju vara lite miljömedveten också - trots allt. se   http://www.snalbil.se/  Pärlan är bensinsnål iaf.

Ligger i stugsoffan och försöker realisera min just inledda semester - vilken tajming - sol, värme och björklöv stora som musöron - Gu va ja ska njuuuuta - å skulle det skita sig med det så är det ju bara att dra iväg med Pärlan till nåt trevligare ställe.

Jag har räddat livet på en hund idag. På väg från klubben kommer jag swischande på RV 63 så får jag plötsligt se en alldeles ensam Bearded Collie lufsa omkring i dikesrenen alldeles vid asfaltskanten, Jag VILL se en matte eller husse där också, men det gör jag inte. jag känner mig nödgad att stanna. Tänk om den springer ut över vägen och tänk om det varit min hund. Hon ser lite luggsliten ut och hon är mycket misstänksam mot mig. Försiktigt, MYCKET försiktigt, sträcker hon sig efter den Frolicbit jag sträcker fram mot henne och tar den mellan sina läppar - alltså inte på rymmen sen flera dagar, för då skulle hon ha kastat sig över Frolicen när hon nu ändå låter sig smakas. Jag lockar henne bort från körbanan med hjälp av fler Frolicbitar.Funderar på om mitt mobilbatteri kommer att räcka till för ett polissamtal. Försöker ringa rill klubben där det finns flera hjälpsamma personer, t.o.m en Beardisägare lämnade jag alldeles nyss, hon kanske har en aning om vilken hund det är...
Men ingen svarar där förstås för det städas ju runt stugan för glatta livet, och vem sitter inne i en klubbstuga då.
Konstaterar att jag har varit dålig på att föra över klubbkompisarnas mobilnummer när jag bytte mobil för ett år sen.
Plötsligt hör jag en röst innifrån skogen: "Hiiiiit". Åh vad glad jag blev. Gick matten till mötes med en nu lite mera tillgänglig hund. När matten och jag byter några ord äter tiken gladeligen Frolic ur min hand. Nu var hon inte längre rädd för mig. En gång i tiden hade hon hittad en utslängd hamburgare just på den här platsen och det kunde hon inte glömma så varje gång var hon tvungen att springa dit för att se om det fanns några fler. Undras hur matten öht vågade ha henne lös just där då......
Slutet gott allting gott i alla fall

FrihetsPärlan lyser i solens sken

Jaha så har man blivit bilägare igen då. Det är en glädje och en vånda. Det ska bli sååå skönt att kunna glida fram istället för att trampa , kliva, slita och dra. Drömmen är att kunna utnyttja mitt hundägande fullt ut och inte behöva lägga ner så fruktansvärt mycket energi på hur man ska ta sig från ena stället till det andra.

Pärlan hittade jag på Blocket i måndags och damen som sålde den bodde alldeles runt knuten vilket gjorde att jag kunde gå till henne och provköra den. Den har några år på nacken men är OERHÖRT välbevarad. Den var bara körd 180 mil dom första 2 åren och har sedan dess kört bara 3000 mil. 
Eftersom  jag blev störtförälskad hade jag inte tid att planera det ekonomiska. Lönen kommer först på måndag och jag behövde pengar NU. Veckan som kommer skulle jag ju ha semester och befinna mig i stugan och ville inte ägna tid åt att åka in till stan för att köpa bil.
Banken jag skulle låna pengar på har en väntetid på flera veckor visade det sig. Men till slut, genom att ta ut sista tusenlappen på mitt ICA-kort, fick jag ihop köpesumman och kunde vandra iväg till bildamen. Jag hade t.o.m involverat allra högsta personalchefen på Värmlands läns landsting för att få ut ett smärre förskott på måndagens lön. Det behövde jag inte utnyttja till slut (tack vare ICAkortet). Och snart nog har banklånet också lösts ut.

Vi fick en mycket bra kontakt damen och jag och jag lovade att hon kunde få låna sin fina gamla bil om sonens bil skulle vara upptagen. Hon vinkade tårögt farväl åt bilen och mig när jag svängde ut från parkeringen.
Sen dess har jag swischat runt i stan med min gröna lilla pärla och åkt ut och rastat hundar på fälten och avslutat alltihop med att hämta upp Hanna utanför hennes jobb och med varsin festpizza åka ut till stugan som nu ska bebos av mig och mina två, eller ibland tre, hundar under en hel vecka. 

"Du ser ut som mannen som talar med hundar" säger en glad dam som kör om och prejar mig i rask promenadtakt på strandpromenaden hemma vid mitt hus i stan. "Det ser lite mäktigt ut med alla dina stora hundar"
Jag ler lite ansträngt åt henne och hoppas att hon kommer att hunnit långt iväg innan vi möter den där lilla Cairnterriern som jag ser närma sig oss.
Hundarna mina - inte speciellt stora förstås om man har lite hundrelationer (2 boxrar och en Lappsk) men många - lever långt ifrån upp till Ceasar Milans väldisciplinerade pack.
 
Säga vad man vill om Ceasars dressyrmetoder, men hundarna verkar inte alltför stryktäcka och håller sig runt "husses" fötter. Mina är visserligen inte heller stryktäcka - men helt utan disciplin. Lika glada i hågen är både hans och min flock, det är väl likheten.
Jag bävar för mötet med cairnterriern eftersom mina armar har en tendens att tänjas ut till vad som känns ett par meter. Konstigt: jag har aldrig tänkt på att Ceasars armar verkar speciellt långa. Hur kan det komma sig??

Just för tillfället är "valparna" helt odrägliga. Hanna och jag försöker hitta rätt sätt att handskas med dom.
Dom brottas OAVBRUTET om vi inte skiljer dom åt. Nu för tiden blir dom osams också och då vinner den som står överst - inte så kul att ständigt omges av när man är hemma. När dom inte brottas hittar dom på olika upptåg i hemmen t.ex tömma soffkuddarna på innehåll, strimla dagstidningen, tugga på laddsladdar till mobiler och datorer, möblera om m.m.m.m. under oavbrutna ljudillustrationer.
Den enda gången dom kan vara lugna och tysta är tidigt på morgnarna efter första promenaden. Då kan dom ligga och softa på varsitt håll utan att skapa KAOS.

Under gårdagen hann dom äta upp mitt GAMLA dubbelstora Täcke som jag köpt på Indiska och som jag försökte skydda min säng med så jag skulle slippa sova i en sandhög. Det var fullständigt upprivet och luddet var spritt över hela min stora säng.
På eftermiddagen när jag sitter i köket och gör lite kontorsarbete så hör jag konstiga ljud inifrån sovrummet. När jag kommer in där så håller Humpe på att tugga sig in i min tjocka resårmadrass. Bäddmadrasserna befann sig nere i tvättstugan efter att Krizzi hade kräkts ner dom för nån vecka sen.. Övriga sängkläder var också där och i o m att "överkastet " var förverkat så hade unge herrn upptäckt något nytt i sitt hem som han inte hade smakat på tidigare.

Att inte låta unghundarna vara tillsammans hela tiden är ett sätt att bevara sin sinnestillstånd och är ett hett tips från kära vänner som vill oss väl - Tack för det!
Dom är ju så uppfinningsrika när dom slår ihop sina små hundhjärnor.

Att sen både Humpe och Krizzi utan alltför stor ansträngning forcerar allt vad kompostgaller (obs dubblerade galler) heter, tillför inte den allmänna förödelsen nån större skillnad. En dag kanske dom förstår att gallret står där för att dom INTE ska befinna sig på andra sidan..... ?!

Slutligen: När vi, igår, passerade cairnterriern borde damen ha sett något helt annat än något Ceasars-look-alike, snarare måste jag ha sett ut som en skitnödig kärring med tvåmetersarmar, alldeles röd i ansiktet och som försöker hålla sig upprätt när mina hundar som med sammanlagt  nära  70 kg bestämmer sig för att kolla in den där lilla godingen.

Men hon har övergått till att prata med cairnterriermatten om Ceasars Milans fantastiska insatser i hundvärlden och verkar fortsätta att tycka att min uppenbarelse påminner om honom. Man borde väl bli glad men sanningen kändes alldeles för långt därifrån - Hur ska jag orrrrrka????? är väl snarare dom tankar som jag är uppfylld av och då menar jag inte bara orka rent kroppsligt utan psykiskt att ha nollkoll på vad som händer i ens liv/hem/känsloliv/tålamod m.m.

Och så kommer då dagen idag - då allt är helt motsats! "Valparna" är lugna och ostruliga. Dom kan gå alla tre utan att dra. Vi möter hundar och ibland så går det jättebra. dom kan ligga sida vid sida utan att brottas eller slåss eller bita sönder något. Jag orkar därför gå långa promenader och hundarna (och jag) är nöjdare och gladare.
Det är sådana här dagar när jag ska tanka ork och kärleksfullhet så jag har lite på lager - så får vi se hur dagen är imorrn.

Ja i stugan är jag i alla fall.
Kom ut i går eftermiddag efter sökkursen. Klockan hann bli ganska mycket - förstås - så det kvarstod bara lördagkväll i stugan. Somnade i soffan. Det var lite kyligt, eller också har jag en infektion i kroppen för jag kände mig ruggig, eller KÄNNER mig ruggig.

Mina hundar fick ändå ut mig på en härlig promenad nu på morgonen i stora skogen på andra sidan E18. 2 timmar var vi ute. Dom var inte heller i härjigaste tillståndet så dom fick springa lösa på grusvägen som är avstängd. Det är ju viktigt att Humpe vänjer sig vid att springa lös även i vilttäta områden så han inte kommer att vilja sätta av efter alla djurdofter. Krizzi är ju helsäker så det måste hon lära honom.
Det fungerade jättebra.
Vi var hemma igen kvart i 11 på förmiddagen så det fanns väl en anledning till att dom inte var allt för aktiva!

Han börjar bli bättre på inkallningen nu lellpôjken. Skönt.

Fast här hemma i stugan försvinner han så fort jag blinkar.
In till min nyopererade granne hela tiden - undras om han får sig nåt till livs därinne?
Hoppas inte det. Dom var så sura på Krizzi när hon smet in där i sin ungdom, så då vore dom ju jätteknäppa om dom lär H att smita dit.
Dom har alltid varit förtjusta i Lisbets och Lennarts labbar så riktigt säker kan man ju inte vara....   

Humpe är väl förankrad i lina nu. Få väl köra någon intensivinlärning nån gång när grannen inte är här.


Sökkursen igår gick jättebra. Det var 10 personer som lotsades runt i skogen och 6 hundar som skulle pröva några enkla små sökövningar.
Jätteduktiga faktiskt - en del var riktiga sökämnen. Det är så roligt att träffa på folk som är öppna och intresserade av saker som dom inte har haft en aning om....
Stackars matten bara som haft som uppdrag att ligga under en gran på vittringsövningen och är tvungen att skaka ur två små ödlor ur sina byxben efteråt. Den första var illa nog och att sen känna att det finns en kvar innanför byxbenet.... hua!

Förutom kursens 6 hundar som hade kommit i varsin bil så var vår (Lenas) bil fylld av 6 hundar! Det gick faktiskt bra. Humpe fick vara med och valla rutan och Krizzi fick till sin stora Glädje visa upp sina söktalanger för kursdeltagarna .  Gaia mådde lite dåligt och behövde vila hade hennes matte sagt. Vi försökte ta en promenad med våra 6 hundar, men det var slitigt i mina armar så det blev ingen långprommis. 3 st Pumi är lättare att tygla än min flock efter vad jag förstår.

Nu har jag fått en dag i vila och ska väl ta bussen hem. Om en vecka ska jag ha semester. Då ska jag inte ta bussen hem på söndag utan bli kvar en vecka. Åh vad jag längtar....

Puh vilken jobbig vecka! Fullt jobb och ingen tid över för hundarna.
Humpe har varit lös i magen, förmodligen efter bentugggar-orgierna förra helgen, men det väcker så mycket tankar och sån oro hos mig - TÄNK OM HAN HAR FÅTT TILLBAKA SIN PLÅGA FRÅN VALPTIDEN!!!
Naturligtvis bävar jag, men mitt sunda förnuft säger mig att även Humpe får vara lös i magen nån gång utan att det betyder att han är döende.
Det har iaf orsakat några nätters dålig sömn vilket i sin tur har lett till att jag inte har orkat förlänga mina redan långa dagliga promenader med omvägen runt i2-fälten (som tar c:a 1 timme längre tid) där unghundarna kunnat springa sig lite trötta
dvs jag har fått stå ut med två st underaktiverade unghundar som fullkomligt raserar lägenheten. Då får jag dåligt samvete för min irritation. Sen sover jag dåligt osv i en evig negativ rundgång.

Och kvällsöket som vi planerat in på torsdagskväll blev jag tvungen att inse att jag inte skulle fixa tidsmässigt så därför blev jag hemma. Suck, det ÄR inte roligt just nu.

Jo förresten, : när jag väl accepterat fakta att jag inte skulle hinna köra sök på torsdagkväll bestämmer jag mig för att cykla förbi Eivor och hälsa på lilla nykomlingen Nora som kommit till stan dagen innan.
Så BEDÅRANDE!!!!! Tyvärr SOV hon hela tiden jag var där till o med när jag pussade henne på nosen, så hon har INGEN ANING om att jag existerar. Undras om hon kommer att minnas min lukt nästa gång vi ses? Så lyckligt för Eivor framöver att återigen ha en kompis vid sin sida, hon miste sin förra, unga, hund på ett så tragiskt sätt i somras.

Men nu är det FREDAGSAFTON. Jag är kvar hemma i lägenheten. Imorgonbitti kommer Lena och hämtar mig och "mina" tre hundar så åker vi ut och rekar sökruta för kursen som vi ska ha.
Det är en "Aktiveringskurs" på Brukshundklubben. En kurs för människor som är intresserade att pröva på lite olika hundaktiviteter för att hitta "sitt" intresse eller helt enkelt för att få gå på kurs och träffa andra hundar och deras ägare.
Det är olika instruktörer engagerade för olika aktiviteter och nu ska vi hålla i söket.
Äntligen ska Krizzi få en uppgift. Hon ska få visa upp vad SÖK är - det som hon ÄLSKAR och på ett sätt hon ÄLSKAR dvs när människor tittar på henne och tycker hon är duktig. Då trivs hon verkligen.
Lena ska senare skjutsa ut mig till stugan, men under dagen kommer vi att ha 6 hundar i hennes SAAB. Hon ser verkligen inte problem i  utmaningar, min kompis Lena, utan utmaningar i problemen.

Så nu håller jag på att packa - både till söket imorgon och till stugvistelse i drygt ett dygn. Det tar några helger innan man har kläm på vad som finns därute i stugqn och vad man behver ta med sig - och sen brukar det ständigt bli fel ändå. Man glömmer det man behöver och man får med sig saker som man verkligen inte har användning för - det är JOBBIGT att vara dubbelboende men så HIMLA SKÖNT ändå (precis som att vara hundägare - i alla fall utan bil).

Nu ska jag ta helg, gå och lägga mig tidigt samtidigt som jag utnyttjar kvällstimmarna till sånt jag mår bra av, så ska jag sova ut och gå upp tidigt i en ständigt oförenlig kombination. Och jag vet redan nu innan vad som kommer att gälla......

Idag har det gått betydligt lugnare till i stugträdgården och dess omgivningar, åtminstonde runt dom fyrbenta invånarna.

Kl 10 på morgonen kommer visserligen en stor handikappbuss slirande på min lilla traktorstig på andra sidan staketet.
Och plötsligt blir den stående - fastkörd i leran!  

Hundarna försöker skrämma loss den med ilskna skall. Den stackars chaffören har levererat ut min nyopererade granne och ska åka vidare med en rullatorförsedd äldre dam, trodde hon.
Nu stog dom fast. Ju mer hon försökte desto mer satt bussen fast. Chaffören ringde efter hjälp, först till damen med rullatorn och sen för att dra loss bussen.

I väntan på assistans hjälps damen av bussen och med stöd under armen och hjälp med rullatorn lirkas ekipaget bort över hjulspåren till den normala grusvägen c:a 40 m bort.
Grannar strömmar till förstås och alla kliar sig i hårbotten och funderar vad som behövs.
 
Krizzi och Humpe jublar. Massor av folk passar på att hälsa på dom också, till och med rullatortanten.
Och mitt i alltihop kommer Per-Olov cyklande från stan. Han drabbas också av alla människors glada tillrop och engagemang.

Humpe har sovit länge denna morgon. inklämd innanför mig i frukostsoffan där jag läst tidningen i pdf-format. Men nu är han vaken och deltar med liv och lust i handikappbussen öden och äventyr.
Till slut dras den visst loss med hjälp av Lennarts bil.

PO, jag o hundarna tar en lång promenad över ängar genom skog och förbi villaområdena i Alster och stugområdena i Lungvik.
Det är ett strålande väder och vi kan bara inte slösa bort tiden med pliktfyllt arbete.
Vi nöjer oss med att tömma lillstugan på trädgårdsmöbler och ges på så vis möjlighet att sitta ute i solen och äta PO´s förnämliga rödbetspaj som han har haft med sig från stan. Den är guddomligt god som vanligt och vi pratar lite om vad som behövs för att byta ut söderväggen, och hur elsystemet skulle kunna uppdateras (och förflyttas bort från sydsidan) samt hur ett mer effektivt staket ner mot allmänningen skulle kunna se ut inför att Humpe och Gaia ska vistas här lite mer frekvent.

Jag väljer att stanna kvar i sommarparadiset ytterligare en dag. Men imorrn ska jag åka hem. Då tar vi bussen in till stan.

Och som sagt idag har han inte ställt till med nåt min lilla älsklingskalv (utom att han tuggat sönder sin älskade gummipipTiger och närmast svalt hans gummitass, innan jag räddar den ur hans mun ).

Hjälp hur ska jag klara av den här unghundstiden????

Han är helt sanslös min käre lille Humpe - och ALLT råkar han ut för, eller "ställer han till med" tror jag stämmer bättre. Just nu handlar det tydligen om att kroppsuppfattningen och motoriken som ska läras in.
 
Unge herrn har återkommit till brottplatsen..... att åter vara där han som valp har lekt!
Det är lycka Lycka LYCKA. inte en enda sekund kan han missa av detta UNDERBARA liv.
Det är ut och in genom dörren HELA tiden. Kycklingnätet vi inhägnade trädgården med i somras inför valparnas ankomst är idag bara som en trottoarkant för kalvpojken min.
Men som sagt: Motoriken är inte vad den BORDE vara. Ett stiligt språng slutar ofta i ett fatalt fall rakt ner - på nätet eller på bakomliggande hinder.
På så sätt landade han överraskande i vedhögen och haltade snopet därifrån.
Eller när jag står vid grannens staket och tittar på min förvildade växtlighet och upptäcker att därinnanför rör sig plötsligt min självsvåldige unghund. "Men hur har du kommit dit"? fräser jag ur mungipan utan att förvänta mig något svar förstås. Staketet består av syrénhäck och meterhögt nätstaket. Eftersom jag inte såg det vet jag faktiskt inte hur han kommit dit. Det är en stor omväg att gå runt våra bägge grindar.
Jag vädjar till hans förnuft "Hur kom du dit?? du får ta samma väg tillbaka" Bägge tycks vi leta efter något slags hål eller nedhängande nät. Men Humpe verkar förstå INGENTING! 
Jag börjar gå mot min grindför att gå runt, men DET klarar inte min lilla älskling där på andra sidan häcken. Han tar ett språng över det meterhöga nätet upp mot den höga stubbe som står på min sida av staketet och som han förmodligen hade haft som utgångsramp (kanske gjorde han som matte sa trots allt!). Men det är en sak att hoppa NER från en stubbe över ett staket och en helt annan att hoppa UPP på en stubbe över ett staket. Nu fastnar han förstås med snoppen halvvägs över och blir hängande halvtomhalvt över. Förskräckt springer jag tillbaka för att hjälpa honom, men då har han på något sätt krånglat sig över med hela kroppen, så jag behöver bara inspektera honom så han inte är skadad på något sätt. Men inga ledsna miner där inte, han kommer över förskräckelsen och leker snart vidare med bollen eller den grymtande grisen.

Men värst av allt är ändå den episod någon timme senare när jag sitter inne vid bordet och äter min enkla påskmiddag vid det öppna fönstret. Humpe, som ju går ut och in genom den öppna dörren, kommer och vill vara tätt intill och jag makar ihop mig på bänken som jag brukar göra för Krizzi som alltid vill sitta bakom ryggen på mig och titta efter grannhunden Doris. Och Humpe klättrar upp. Han sätter sig där bakom min rygg och tittar ut  över den nyuppväkta trädgården. Så som  Krizzi ofta gör.
Så plötsligt känner jag:
HUMPE TAR ETT SKUTT RAKT UT GENOM FÖNSTRET. Efter ett par meters luftfärd landar han i rabatten nedanför fönstret och slår en kullerbytta.
Jag sätter sånär en tugga i luftstrupen och rusar ut genom dörren. (Den har stått öppen hela tiden inom synhåll så det borde ha varit ett bättre alternativ för Humpe till den luftfärd han valde.....) springer runt huset och hitter en omtumlad Humpe med lyft höger framtass - gulp!
 Han skakar sig så öronen flaxar och strån och gräsbôss faller från hans kropp när jag kommer. Höger framtassen han håller upp verkar inte alltför stukad - höger den här gången, i motsats till i  vedtraven några timmar innan när han markerade vänster fram. Nu (liksom då) travar han glatt vidare genom livet och hältan försvinner snabbt som en fjärilsvinge. Jag hoppas verkligen att det är lärdomar han håller på att samlar på - för det här kommer jag inte orka med på lång sikt. Krizzi har ju också hoppat ut genom fönstret i den åldern som Humpe är i nu, fast inte lika högt upp och beroende på att jag hade stängt in henne i stugan och gått till grannen - hon skulle ALDRIG ha hoppat om vi hade suttit rygg mot rygg!

Humpe utmanar hela tiden alla gränser under dagen och försvinner gång på gång ur synhåll, bland annat får grannens hästar besök i hagen och så tar han ett gyttjebad nere på allmänningen. Är han inte också lite skitig runt nosen vid nåt tillfälle när han kommer därnerifrån hästskit???Jag försöker ha koll på honom HELA TIDEN men lyckas si så där.

Jag klämmer mig förbi bägge hundarna vid grinden för att gå upp till grannen för att byta några ord och få lite dricksvatten. Krizzi börjar skälla innan jag har hunnit gå ut genom grinden - DET vill jag ju inte att hon ska lära sin lille prins. Hon tystar snart som hon brukar när det inte hjälper - gôtt!. Hur många minuter hinner vi pratar innan grannen Lena tittar över min axel och säger: "Här kommer han!" och det gör han!
Hur och vart han tagit sig ut vet jag inte det får jag testa senare - jag tror INTE att hans intelligens har räckt för att han skulle komma på att han kan gå runt via allmänningen, men vi får se......

Det är ändå gôtt att vara här - på landet. Jag har städat ut mössen och jag börjat få ordning på stugan och när jag slutligen står och diskar på verandan dyker två personer upp. Det är Lisbeth och Lennart, grannarna, som kommer och hälsar oss och våren välkomna till Lungvik och har med sig har dom en liten fickplunta med wisky som vi delar på i vårens första verandasittning.
Det är sen kväll och jag och hundarna blir inbjudna till kvällsvickning hos dom och deras labbeVera.
Humpe är ÖVERLYCKLIG där vimlar det av halvtuggade tuggknutar och avgnagda märgben.

Nu är det ÄNTELIGEN vår och lite sommarkänning igen. 

Humpe kommer lycksaligen hem till stugan igen sent på kvällen med ett smaskigt märgben som Vera har ratat - som ett påskägg för en glad "valp".
Och till slut faller han i välbehövlig sömn som jag hoppas leder till att han ska sortera sina minnen till något nyttigt som han tar lärdom av..

Imorgon kommer Per-Olov på besök. Kanske kommer vi att planera lite ombyggnationer då....

Vilken dag idag. Helt oförutsägbar...

Jag var deppig för ju längre veckan gick, desto mer tydligt blev det att inget sökgäng skulle gå att skrapa ihop. Inte nån dag under hela påsken. Åh vad tråkigt!
Visst, jag skulle åka ut till stugan och där är det lätt att lägga ett spår, men det är ju så    t r å k i g t  att  träna själv.

Depp,depp, sitter hemma och tittar på TV och planerar att ta bussen ut på långfredagens förmiddagen.
Så ringer min kompis B-M 22.30 på skärtorsdagen och frågar om jag ska följa med ut med grannklubbens sökgrupp.
Jomenvisst! det blev ju till att tänka upp mitt i natten. Och inte blev det sovmorgon heller, men vad gör det, det ärju SÖK som gäller.

5 st påsksökare blev vi. Vädret var helt ljuvligt. Blek sol bakom sendragen morgondimma. Lagom kallt lagom varmt.

Nu var det återigen länge sen Humpe kört sök. Jag hade bestämt att han ska få träna söksystemet med övningen som vi kallar "godisautomat" dvs träna framslag med hjälp av synliga figuranter som står upp och berömmer med godis när hunden kommer fram. 
Det här tyckte Humpe var kul - ungefär 5 slag! sen börjar han spåra ur. Han springer förbi Linda ut i skogen och letar dolda figgar. Jag bryter och får hjälp att lägga ut dom 2 figgarna i dolda legor. Och då gör han två jättefina skick. Det blev alltså rätt till slut för lillgubben. 
Jag blir glad för jag ser ju att han HAR LÄRT SIG NÅT!!!!
Han kanske har förstått det här med uppletande - nu återstår bara resten.

B-M hade lovat mig skjuts ut till stugan också igårkväll när hon ringde. Så vi åker hem och hämtar det jag ska ha med mig. När jag lyssnar av min hemmaglömda mobil så möts jag av en rad meddelande på telefonsvararen. 
Lena hade lämnat flera av meddelandena där jag följer henne från hemma via bilresa och tillslut ett meddelande att hon sitter i min stugträdgård med sin gubbe och dricker medhavd kaffe. Hundarna deras tumlar runt i trädgården. Jag ringer upp en halvtimme efter det sista meddelandet och dom är kvar....
Nu vill dom spåra i Lungviksskogarna (och ipo-spår på Lungviksfältet).
"Vänta, jag kommer!"
Jag byter i stort sett bara bil för mina hundar och vi åker bort en bit.
Där lägger Hasse två "ipo-spår" - ett till deras schäfertik, Unique, och ett till Humpe.
Jag lägger ett appellspår (var det tänkt i a f, fast det blev MYCKET svårare) till lilla Mysco - pumipojken, för han ska tävla i appellspår på annandagen. Slutligen lägger Lena ett långt och svårt spår till underaktiverade Krizzi med 7 apporter.
Sen tar vi spåren i turordning och alla följer med på alla spår (vad roligt!!!!).
Näringsspåret som Humpe skulle gå var jag lite skeptisk till. Han är så taggad av spår så han kan gladeligen missa godisdepåerna bara av rena glädjen att få spåra. Jag hade fått Hasse att lägga in ett par spårapporter också eftersom jag håller på och tränar på det.
Men för andra gången under samma dag visar Humpe upp en mer driven sida än jag har förväntat mig. Han mumsar noggrant i sig godisdepå efter godisdepå. Han markerar apporterna bra och i slutet står en tredjedels burk med kattmat som han till sin överraskning FÅR äta.
Därmed borde Humpegubben vara nöjd med dagen...... vilket han inte har så tydliga signaler för. Fortsätter att leta efter nya häftiga spår på vägen tillbaka till bilen.
Till sluuuut, efter Myscos duktiga jobb på sitt avancerade appellspår, är det min lillgummas tur. Krizzi har fått ligga hemma under söket för jag tyckte det blev för långt bilsittande. Hon är lite ruggig eftersom hon har skenvalpat och vill inte äta och inte gå ut. Det har gått ett par dagar sedan hon har ätit, mat verkar kvälja henne. Hon är trött och frusen och lättirriterad. Jag vet att hon behöver få ägna sina tankar på något annat än hur ämligt hon mår. Så nu äntligen...

Spåret har legat 2½ timme (det brukar inte vara hennes starka sida med gamla spår). Hennes spårsele i stugan har möglat i sin påse unde vintern så hon får låna Humpes alldeles för stora sele och den sitter inget vidare på Krizzi. Men inget låter hindra min duktiga, duktiga spårdam. Hon pinnar på i spårkärnan (minsann, det var visst bra med gammalt spår idag!)
Och vilket låååångt och spännande spår hon lagt, Lena. Krizzi hon stretar och stretar. Hon markerar varenda apport utom en som hon missar och klättrar upp och nerför bergskanterna som är mycket svårforcerade pga sina stora mossbeväxta stora stenar. Mot slutet, straxt innan spetsvinkeln står där en råbock och tittar på oss där vi kommer stövlande genom hans sovkammare. 30 m bort ungefär står han med spetsade öron och tittar förvånat på oss, och sen tar han i långsamma språng sig ut ur vår arbetsområde. Naturligtvis skuttar han över det lagda spåret, hur skulle han annars komma därifrån, vi har nästan ringat in honom.
Men hör och häpna: Krizzi får ett litet bryderi innan hon bestämmer sig för att följa Lenas spår straxt följd av spetsvinkeln och dom sista metrarna fram till slutapporten. Vilken prestation!!! Jag är så stolt!  Hon var så trött men fixade hela spåret även dom svåra problemen på slutet. Kanske var spåret 1 km och på MYCKET omväxlande terräng - ja det finns anledning att vara stolt tycker jag.

Jag tackar ja till att bli hemskjutsad dom sista hundra metrarna. Jag är helt slut. Kl är närmare 19 på kvällen och det enda jag fått i mig under hela dagen är en banan och en dubbelmacka under söket på förmiddagen. Stugan är kall och sängen är obäddad. Råttresterna har inte städats ut och det blir ett synnerligen provisoriskt natthärbärge innan jag kan ta hand om allt - imorgon.........

Tänk vilken fantastisk hundaktivitetsdag, jag som var sååå deppad för blott och bart 24 timmar sen.
Nu har jag fått mitt behov av hundaktiviteter tilfredsställda för resten av påskens 3 dagar.

Efter att ha praktiserat i flera år har Krizzi äntligen fått ett fast jobb. Hon har blivit Vårdhund.

När Sallymops gick bort förra veckan blev Krizzi väldigt låg.
Hon befann sig mitt i ett känslomässigt kaos.
Människor omkring henne grät och alla pussade på Sally och gick och bar henne på armen.  
Matte lämnade Bitgits och Gunnars hus med Sally och åkte iväg i bil. Hon kom tillbaka efter ett par timmar utan Sally och alla människor grät ännu mer och rörde sig oroligt fram o till baka i huset och satt och pratade allvarligt i stearinljusets sken.
Matte var överfylld av sorg och tittade liksom bara igenom henne.

Krizzi hade från början mest varit glad och sprallig när hon kom till huset. Hon hade fått ett grisöra som hon lekte med och bollade över huvudet med och försökte få människor att leka med henne, men efter hand lades sordin på hennes glädje och sakta gick det uppför henne att något MYCKET SORGLIGT höll på att segla upp framför hennes ögon.
Innan kvällen var slut var hon också MYCKET nere. Hon hade ingen aptit nästa dag och åt inte på ett par dagar och ingenting verkade kul för Krizzi.

Idag kom hon tillbaka till Birgit och Gunnar och hon var såååå lycklig för att komma tillbaka och hon tog sitt nya uppdrag på allvar och med stor entusiasm.

När jag kom och skulle hämta henne vid 18-tiden blev hon lycklig över att jag kom  dit också.
Men därifrån tyckte hon INTE att vi skulle gå! 
Hon var uppenbarligt INTE klar med dagens uppdrag. Jag fick dra henne iväg. Hon gick nästan baklänges därifrån.
Där i huset hade hon en uppgift att fylla.

Deras sorg och tomhet efter Sally är så stor.
Sängarna står tomma på liten mops och ingen kommer tassande när kylskåpsdörren öppnas eller stängs. 
Händerna har ingen mjuk päls att klappa på och ingenstans har deras frustration en viloplats.
Tillvaron är kall, grå och ljudlös.
Krizzi kommer in och fyller upp alla hål och tomrum. Precis som Sally njuuuuter hon av att får vara där och vara viktig. Och precis som Sally gjorde en gång i tiden protesterar hon när jag kommer och avbryter hennes viktiga uppdrag - jag har ju tydligen ingen känsla för när en hunds arbete är fääärdigt.
 
Men en sak är klar: Krizzi kommer aldrig att få flytta dit för gott. Hon får finna sig i att atbeta där på dagtid.
Och nu är det bara aktuellt att hon ska jobba några dar i veckan bara.

Igårkväll var det dags för allmänlydnadskurs igen. Sista gången på en månad.

I motsats till alla tidigare gånger var det ljust OCH solsken OCH snöfritt i både skog och på planer.

Summa sumarum kan väl sägas att i skogspromenaderna var Humpe allra bäst första gången då han tydligen var överraskad av att matte ägnade så mycket uppmärksamhet åt BARA HONOM och att lilla han skulle gå i skogen bland alla dessa FRÄMMANDE hundar. (ja, nu var dom flesta inte speciellt främmande för flera av dom hade gått valpkursen tillsammans med lille H).
Han gick som ett ljus och hade ögonkontakt med sin matte.

Sen dess har han väl varit som en bänglig grabbkalv i största allmänhet dvs Ingen ordning på nånting, varken ben eller huvud.
Många saker att titta på är det, och smaka på, och lyssna på m.m. Matte blir lite matt (därav namnet hihi) i armarna (och i tålamodet!).
Men visst, han sitter när man säger till honom - i en sekund, sen står han upp och tittar åt ett annat håll, eller hänger i halsbandet för att nå fram till en kotte, eller precis vad som helst.....

Nere på planen gick det bättre (det var ju första gången vi kunde hålla till där och Humpe är välartad första gången vi gör något).
För mindre än en vecka sen fick man pulsa runt i snö därnere. Nu var det ju rejält blött på två av planerna men vi letade upp en härligt torr och solbelyst del i den bortersta planen och kunde köra flera matnyttiga övningar. T.ex gå zick zack mellan hundar som sitter i ring, eller Sitt-stanna-kvar med lite ryck i kopplets längd och sitta uppkopplad i ett träd medan matte lämnar en några meter.
Bra grunder för framtida lydnad och disciplin.

Humpe fick ligga i främmande bil under innesittningen i stugan och det gick hur bra som helst. Han låg och blinkade yrvaket när jag öppnade luckan för att se hur han hade det - den lille plutten.

Han är härlig, Humpe, för han är VERKLIGEN här-och-nu. Han snubblar omkring och ser det som finns omkring honom - med glädje.
Säger man NEJ så slutar han och gör nåt annat istället (ibland blir det lika fel då, men vad gör det), utan sura miner. Han lägger inte ner någon tankemöda på att räkna ut vad matte skulle uppskatta, men blir glad när man ändå gör det.

Han håller inte nån nämnvärd koll på omgivningen eller vad svårtydda saker är för något, men råkar det dyka upp framför honom så vill han gärna titta efter vad det är utan rädsla.
Han är cool på ett naivt sätt.
I väntan på att få komma ut, sjunker han ofta ihop som en liten hög innanför ytterdörren vilket gör att det är svårt att öppna dörren inåt. Jag kan tänka mig att många andra unghundsägare håller på att få spader på hispiga hundar i den situationen.
Han ser inte hundar och katter som rör sig på lite längre avstånd om inte Krizzi eller Gaia gör honom uppmärksam på dom och han rusar inte fram till folk när han är lös bara för att hälsa på dom, däremot blir han överlycklig om dom hälsar på honom.

Humpe är i mångt och mycket Krizzis motsats. Hon kan ha det lite jobbigt med allt hon ska ha kontroll över. Hon missar INGET! eller rättare sagt hon MISSADE inget. Nu, på hennes tionde år, har jag tyvärr märkt att hon börjar se och höra lite dåligt. Men sanningen att säga tycker jag det är skönt, för det gör att jag kan koppla av lite också och behöver inte längre ha stenkoll på allt vad omgivningen kan bjuda på och som hon vill ta kontrollen över.

Krizzi med sin klokhet och livserfarenhet, trofasthet och integritet
Humpe med sin omedelbara livsglädje, lite klumpiga närhet och alla hans outnyttjade potentialer. visst är jag en osedvanligt lycklig hundägare.....! 

Ensamspår idag också.
Vi vandrade iväg till Gamla flygfältet Humpe, Krizzi och jag. Tänkte att jag skulle lägga ett långt spår som först Humpe o sen Krizzi kan gå.
Men har man ingen bil får man planera för ytterligare komplikationer.
Tex vart ska hundarna sitta bundna. I vindriktningnen?
Vart ska dom störa minst för andra prommenerare och deras kanske lösa hundar?
Tänk om det springer fram lösa hundar till dom, det finns ganska många såna där.
Kan man binda dom i samma träd när dom blir upphetsade? Hur långt bort kan jag gå ifrån dom utan att ha dom under uppsikt? m.m.

Jag hittade ett träd i gränsen mellan fält och slyskog, lite asfalt, lite grus, sand, torrt gräs både kort och långt och även snörester.
Inga lösa hundar inom synhåll.
Band dom vid samma träd och förvånades över hur tyst det var när jag lämnade dom.

Jag gick ett mycket spännande spår med c:a 4 spårapporter + en slutapport och ett par godisdepåer.

Liggtiden tillbringade vi med en "flängpromenad" över andra delar av fälten. Bilden är tagen därifrån

Humpe skulle börja spåra.
Och Krizzi till att skälla och gapa när hon blev övergiven och såg hur matte satte på Humpe spårselen och dra iväg. Humpe blev sååå störd av hennes gap. Det tog några 10-tal meter innan han kunde koncentrera sig

Men sen gick det undan.
I spårkärnan verkade det som.
Första apporten hade jag glömt bort vad jag lagt men se Humpe, han kom ihåg från igår att människoluktande små träpinnar ska man lämna till matte för då får man goood korv. Så där kommer den lilla älsklingen med apporten i munnen mig till mötes.
Han gav sig också tid att leka lite med apporten och äta korv. Det artar sig bra tycker jag.
Han hittade alla apporterna.
Någon godisdepå hade ätits upp av passerande hundar troligtvis för den var bara borta men Humpe verkar inte bry sig så mycket.

Hejohå vilken fart han har. Jag har en flagglina som spårlina för min plastlina är tung och stel att använda. Flagglinan skär in i händerna och jag måste ha en rulle att rulla upp den på för att bromsa lillgossen utan att skära sönder händerna, så särskilt smidigt är det INTE.

Vid hundbytet blir K glad och H naturligtvis förtvivlad. Han gråter förtvivlat medan Krizzi glatt svansar iväg i det återanvända spåret.
Hon slarvar faktiskt lite mer än Humpe och jag får ta tillbaka henne vid ett par apporter och vid några vinklar.

När vi kommit längst bort i spåret i den täta tallslyn får jag höra ett mycket konstigt ljud. Jag undrar vilken verksamhet på Gamla Flygfältet som låter som en blåsbälg. Det är många spännande fritidsintressen som utövas på dom stora fälten - kanske är det ballongflygning på gång? - hinner jag tänka innan jag så när blir ikullsprungen av en stor brun kalvliknande hund som spränger fram mellan småtallarna 
- Humpe!
En liten kort läderbit hänger kvar i halsbandet från det avslitna kopplet....
Jag kopplar honom i Krizzis koppel coch fortsätter spårandet.
Det går bra ett tag men när det är dags att ge sig in i vassnår och lövträdsslyn kopplar jag loss Krizzi och låter henne frispåra.
Det går faktiskt jättebra, för Krizzi går lungt och systematiskt fram - inte lika spårsäker i kärnan som Humpe men klokt och erfaret.
Jag är nöjd med vårt spårande idag.

Idag har jag faktiskt avklarat en del av mina förpliktelser som jag hade bestämt mig för inför helgen.
Skönt.
Nu väntar kurs på måndag och så ska Hanna och jag bjuda ut Eivor på restaurang på tisdag för allt hon gjort för oss - snart är hon ju strängt upptagen, Eivor, när hon har hämtat sin lilla bedårande lilla boxervalp i påsk. 

Änteligen är det lördag!
Det har varit en tuff vecka och nu följs den av en STRÅLANDE lördag och förhoppningsvis en likaledes STRÅLANDE söndag - vi får se!

Är det åldern eller tempot i heltidsarbetet eller den genomgångna - och för all del kvarvarande - förkylningen eller är det den förlamande sorgen efter en kär liten mopsfröken som gör att jag släpar mig fram på knäna för tillfället???

Men det finns fler tänkbara orsaker - förra helgen t.ex. då jag istället för att sova ut och äta långa slappafrukostar och sega omkring och göra lite vad som faller mig in, deltog i en jättemysig brukshelg i Boxerklubbens regi här i Värmland. Kul, men ansträngande.
 
Och - inte att förglömma - tidsomställningen - om än bara en timme, men åt "fel" håll.

Det finns ett uttryck som just nu dök upp ur mitt undermedvetna. Jag minns inte vart jag hörde det men så här lät det: ".....släpa sig hem med hjälp av hörntänderna"
Sååå trött känner jag mig (fast jag tror att citatet handlade om nån som var på fyllan - det handlar inte min trötthet om iaf)
Jag tror jag ska släpa mig ner till ICA och se om dom säljer Kan Jang eller vad den heter som garanterar piggnad till den som kostar på sig.

Jag har lite svårt att acceptera trötthet vilket jag tycker är svaghet, så lördagen drog igång något försenat av att jag packade min ryggsäck med 11-fika och spårgrejjor.
Tyglade mina två små ystra springare och tog bussen (ett offer för tröttheten) bort till Våxnäs för att hämta upp den tredje varghybriden som är underställd mitt ansvarsområde.
 Sen gav vi oss iväg ut i den angränsande skogen.

Dom tre var INTE trötta vill jag lova... fläng på fälten visade dagsformen.
Koppel på i skogen på "valparna" som är lite oförutsägbara som unghundar ju är.
Tant Krizzi är pålitlig och tar sitt valppassningsuppdrag på allvar. Hon går hackihäl på sin älskade alfaledare - skulle det dyka upp rådjur skulle hon dessutom inte jaga efter - det vet jag av erfarenhet - Pussgurkan min!

Inte alltför långt bort binder jag upp spåressen och lägger tre spår i öglor runt lägret.
Under liggetiden fikar matte och saknar snackkompisar. Humpe och Gaia delar på en pinne som mals ner i mm-bitar, en del sväljs dessvärre tror jag.
Efter det gräver dom upp mossa - MYCKET mossa.
Sen hittar dom ett annat hörn som dom gräver upp jord innan dom hittar ytterligare en pinne som dom börjar gnaga i sig. Krizzi tigger Mariekex.
Jag försöker tänka intellektuella tankar men misslyckas
- det är MYCKET roligare att spåra tillsammans med andra.
 
Gaia som får börja med sitt spår har en imponerande talang. Jag la ut en träapport som hon aldrig prövat förut och hon markerar helsäkert.  Leker gör hon mest pliktskyldigt med den utlagda leksaken på slutet. Likadant är hon mest misstänksam när jag belönar henne med korsbitar!
Undrar vad hon ska belönas med?

Humpe går med en farlig fart i spårkärnan.
Han hade glömt bort att matte ville ha dom där konstiga små pinnarna som luktar människa.
Fick påminna honom.
Lyckades missa en som låg i snön ändå men leker när jag hjälper honom.
Han verkar mest vänta på att jag ska kommendera "Spåra!" igen, det är nog den bästa belöningen verkar det som.

Krizzi är jättesäker förstås men trots det så missar vi några apporter trots att hon hittar den gömda apporten i mossan. Hon är så glad lilla älsklingen, när hon får jobba.

Efter alla spåren får "valpisarna" leka lite fritt. Dom har skällt bort alla rådjur/ harar m.fl. skogsboende, under diverse väntetider.
Och det blir ett fläng över stock och sten. Krizzi utnyttjar friheten till att tigga Mariekex medan matte dricker det sista kaffet.
Plötsligt ser jag att Gaia hittat nåt i leken som hon bär i munnen. När jag ropar in henne kommer hon med en spårapport! Duktig tös! Undrar om det var en av Krizzis eller om där redan hade legat en borttappad spårapport från tidigare övningar??
Det är dags att börja den långa vandringen hem. Jag kan inte tänka mig tanken på att åka buss med TRE hundar utan är utlämnad till apostlahästarna. Nu är det inte bara jag som är trött. Då har vi i det närmaste varit ute i tre timmar.
 
Irritation och i övrigt kort stubin är en bieffekt av min trötthet och jag borde kanske inte vara enda referenspunkten för mina tre små älsklingar - dom kan ju inte rå för att matten är trött.
Men vi tar oss hem tillslut. Humpe sjunker ihop under köksbordet när han väl kommit hem och för första gången någonsin är jag med om att Gaia somnar innan hon hinner sätta igång en brottningsmatch med Humpe - Skönt!

---

Ytterligare en sorg har drabbat oss denna vecka. En skicklig sökträningskompis har mist sin trogna och fantastiska hund. Det var ett så duktigt team. Tiken var mitt i livet och var i full träning för bara några veckor sen. Både matte och hund var ambitiösa och generösa och hade stora förhoppningar på de egna och gruppens framgångar. Sjukdomen slog hänsynslöst och snabbt. Nu finns inte vår fyrbente vän och vi sörjer med hennes matte och tomrummet kommer att vara STORT och oersättligt. 

Idag, kl 18.15 den 31 mars 2009 somnade mitt älskade lilla Mopshjärta


Efter en lång tids sjukdom gled hon över till den andra sidan i min famn på Solstadens Smådjursklinik. Det behövdes så lite, ett par milliliter bara, det som skiljde henne från den eviga vilan. Hon drog en djup suck, som av lättnad, och så fick hon ro.
Min älskade Sally

VÅR ÄLSKADE SALLY

Att ett så litet kryp med så stor integritet kunde ha en så magisk makt över hela sin omgivning.

In i det sista följde hennes stora svarta ögon med vaken blick mina läppar när jag pratade med henne om hennes vänner och saker som intresserat henne under livet. 
Jag berättade för henne om hennes mamma och hennes pappa, deras namn kommer hon ihåg och lystrade till än idag långt efter deras död.
Och hennes älskade uppfödare, Monica, när jag nämner hennes namn lägger Sally huvudet på sned och tittar nyfiket på mig för att höra vad jag ska säga om henne.

Jag sveper in henne i våra busiga, roliga minnen  från hennes tid som Bruksmops och Agilitymops. 
Hennes tid som Vaktmops ute i sommarstugan och som Trädgårdstomte.
Gunnar och Birgits Älskade Knämops
och Eino som delade hennes valp- och unghundspromenader.
 
Hon var som en Maskot på klubben under flera år där hon deltog som instruktörshund och uppvisningsobjekt, t.ex när hon apporterade små apportrullar på kommando medans hon fortfarande var en tvärhand hög, långt innan hon fyllde 6 månader.
Hon kunde rulla runt och städa på kommando och när man frågade om hon var en mops så instämde hon med ett litet distinkt "BJÄFFS"

Hon har gjort vad hon har kunnat för att fostra sin enorma lillasyster Krizzi till att bli en (lika egensinnig) hund värd namnet.
Hon har levt ett intensivt liv och hon har känt så oräknerligt många människor.

Hon bestämde över sitt eget liv och flyttade hem till Gunnar och Birgit mitt i livet, helt enkelt för att hon föredrog att leva med i deras liv hellre än i mitt och Krizzis.
Dom fann varandra och det kändes helt rätt även om jag saknade henne något oerhört.

Hon levde ett fantastiskt behagligt Mopsliv de senaste åren och älskade sin nya matte och husse.

Sally blev 11 år  och 2½ månad,

När vi åkte hem från veterinärkliniken skingrade sig molnen och den blå himlen tittade fram som för att öppna och släppa upp Sally till hundarnas egen himmel.
Den himmel där små mopsben bär och lungorna fungerar och tar upp syre och orken finns till att hoppa och skutta på oändliga ängar.  Där finner hon många vänner och släktingar

Sov i ro min älskling

Igår var Humpe på kurs igen. Nog märks det att vi har börjat träna allt. Han förstår att jag har förväntningar på honom.

* Han kan faktiskt gå fint med ögonkontakt. Visserligen med hjälp av godis, men ändå.
* Han kan sitta FINT med ögonkontakt.
* Han SITTA KVAR fast jag drar lite i kopplet (som hundcoachen gör hihi).
* Han kommer som ett spjut på inkallning och
* han kan både passera och låta sig passeras av andra hundar.

Duktig vovve eller hur?!

Det är inte utan att det ska bli lite kul att komma igång med grundlydnadsprogrammet.
Fast just för tillfället lägger jag nog mest energi vid att leka upp honom och att få honom att våga kampa med mig

Nu har vi bara en gång till på kursen innan ett uppehåll beroende på att Eivor ska få hem sin nya lilla valp i påsk, så hon ska vara "mammaledig".

Men i maj drar det igång några gånger till.
Bra med ett uppehåll också tror jag - om man nu bara tränar under tiden också.

Till avslutningen har vi fått varsin cirkuskonst som vi ska visa upp.
Gissa vad Humpe fått? (ni som läst den här bloggen ett tag och har gott minne, kanske minns att "fröken" [samma "fröken" som nu, ska tilläggas] tilldelade honom uppgiften KRYP på valpkursen!!!)
 
Jo, nu ska han kunna hålla en godisbit på nosen - trubbnosen - tills han får tillåtelse att ta den!!!!
VA!?; har ni hört så jävligt - min lilla godisråtta
- SOM ÄTER ALLT, JÄMT!.
Hur i hela friden ska han kunna sitta och vindögt titta på hans värsta last och vänta på kommando?????

Ujujuj hur ska mitt tålamod räcka för att träna in nåt dyligt?

Krizzi är en hejjare på att sitta med en godisbit mellan tänderna tills jag säger "varsågod" - och hon tycker det är VÄRLDENS SVÅRASTE KONST och ändå är hon inte så godisfixerad som Humpe.

Hon är förövrigt jättegullig när hon sitter där och på allvar anstränger sig att INTE svälja godisbiten.

Jag tror jag smygbyter hund under uppvisningen på avslutningen - få se om dom upptäcker fusket......

 

Boxrar, boxrar, boxrar - underbara hundar! Så många Boxrar under ett och samma tak
På Trösta Gästgiveri http://www.trosta.se/default.asp   har vi tillbringat vår helg.
Hur många boxrar som kunde räknas in där har jag faktiskt inget grepp om. Men många var det.
Ett stort gäng var där för att träna ipo i dagarna 3 och ett annat gäng tränade spår och lydnad.
I det senaste gänget ingick vi, Humpe och jag och Krizzi.

Snön vräkte ju ner på fredag och lördag och det var inget roligt väglag ska sägas i ärlighetens namn. Och hur ska man kunna SPÅRA i knähög snö, undrade man lite till mans.

Ja, det var något motvilligt jag genomförde  mitt beslut att åka på Boxerläger tidigt på lördag morgon. Det var nästan bara min plikttrogenhet (och så lite tidigare positiva livserfarenheter förstås
Inte en sekund ångrade jag mig efter att jag väl kommit ur sängen, fått i mig frukost och lyckats bylta på mig så mycket kläder så att jag varken skulle kunna frysa eller bli dyngsur in på benen i snöblasket (så det blev återigen en postiv livserfarenhet).

Åkte med Eivor upp.
Och vi delade också rum. Eivor skulle ju vara instruktör, hundlös som hon är för tillfället.
Krizzi och Humpe skulle dela bur.... Nytt prov som jag inte testat förr. Buren är visserligen STOR men Krizzi har stor intigritet och kräver stort personligt revir runt sig. Men matte får ju bestämma.... Det visade sig gå JÄTTEBRA.

---

Till att börja med hade vi lydnadsträning lördag förmiddag. Vädret hade tvingat arrangörerna att leta reda på ett ridhus som vi kunde hyra. Lydnad i knähögt blötsnö var inte tal om.....

Humpe, den lilla älsklingen gjorde således sin entré i sitt livs första ridhusbesök/brukslydnadskurs .
Jättefin kontakt med matte faktiskt (han brukar vara duktig vid första försöket av det mesta).
Han fick pröva på platsliggning och budföring. SÅ duktig.
 
NNNNUUUUU ska jag skärpa till mig och börja disciplinera mig så att träningen blir mer effektiv.

Eftermiddagen var vikt åt spårningens ädla konst.
Harry från kennel Swedbox http://www.swedbox.nu/index.htm
hade ansvaret att vi skulle lära oss så mycket som möjligt om spårande.

På Humpes agenda stod ”inlärning av hanterandet av spårapporter” - och Harry såg till att det blev med en rivstart.
Några timmar senare hade Humpe gått två spår med korsande spår, spetsvinklar och massor av träapporter, godis, och leksaker.
Mmmmmm jag var såååå nöjd!!!!

Med två mycket trötta, sovande boxrar instängda i samma bur ägnade sig jag och Eivor åt social gemenskap en trappa ner i Gästgiveriets matsal.
Vad mysigt det var, god mat, snack med andra boxerägare under trevliga former.
Tyvärr var jag så trött (känner av min gruvliga förkylning fortfarande i hela kroppen) så jag orkade bara hänga med till c:a 23. Eivor och jag lämnade det övriga gänget och efter kvällshundkissen ute bland hästhagarna kröp vi till sängs och sov alla fyra.
Sov ganska gott faktiskt, även om jag då och då vaknade till när mina små älsklingar mullrande markerade att folk var vakna alldeles för länge och stökade omkring i korridoren utanför vår dörr (jag har inte en aning om hur länge folk höll på och festade).

Trots att sommartiden inletts under natten och att morgonen började en timme tidigare så var alla på hugget kl 9 på söndagmorgonen efter hotellfrukosten trots den sena timmen för dom flesta.

Nu var träningsordningen den motsatta. Spår först och lydnad sen.
Spår igen. Humpe ÄNNU BÄTTRE!
Han strulade bara med en spårapport annars gick han som på räls i spåret.
Det är faktiskt en fördel att spåra i snö eftersom jag SER vilka lockelser min hund utsätts för under gång och vilka val han gör.
Han var klockren den lilla älsklingen. Visst kollade han in korsande spår sedan gårdagen, men han gick meddetsamma tillbaka sitt eget spår (obs det var INTE ett mattespår).
Det var ett långt spår och många vinklar. 4 spårapporter + leksak och ett par godisdepåer!

Efter lunchen bar det av till ridhuset igen och nu fick vi hjälp av fantastiska Elin som med massor av kunskap gav oss goda råd hur vi skulle lägga upp vår träning. 
Elins  hemsida har jag besökt massor av gånger utan att idag förstå att det var hon. Inte förrän hon rastade sin malonoise bland alla boxrarna. Här kan du läsa om henne http://www.evergrace.se/elin/index.html

Det kändes verkligen bra. Jag fick tips om belöning och motivationsskapanden. Kamplusten behöver förstärkas hos gossen, han är ju lite kuvad av alla två- och fyrbenta damer omkring sig så nu ska han lära sig att ta för sig!!!
Så nu har matte köpt en dummie och nån annan slags kampträningsleksak - men än så länge kampar vi bara om vem som ska hålla i handtaget, hihi, men det kanske blir bättre....

Återigen: Humpe är en pärla. Nu är det matte som ska skärpa till sig för nu ska här tränas både lydnad, spår (och sök förstås).....

Trött trött trött sova sova sova

Imorrn ska vi upp en timme tidigare dvs 4.30 (dvs i vintertid) suck

Burrrr! Plötsligt befinner jag mig mitt i ett vinterland igen. Fruktansvärt!
Efter flera dagar i vårljuva Skåne så var det fullt sjå att acceptera ett kyligare klimat och ett lätt snötäcke - men imorse när man slår upp sina klarblå så möts man av - ÖSSNÖ. Det fullständigt öser ner en massa vitt från himlen. Hemska företeelse.

När det var dags att promenera hem med alla hundar efter jobbet var det c:a 2 dm pulssnö att ta sig fram i. 2 gånger hann jag dra i backen på isfläckar, men landade som tur var bra utan brutna armar eller ben. Det tog minst 2½ timme att komma fram och sen var jag så slut så jag blev bara sittande i soffan nästan lika lång tid.

I Skåne sken solen, Blommorna blommade och fåglarna kvittrade. Att sitta ute i uterummet och äta grillat - vilken njutning och att sitta i lä i solens sken - Det känns som en annan tid, en annan värld. Här är grågrågrå.

Ikväll ska här packas för en brukshelg i spårets tecken. Hur lockande är det tror ni?
Skulle hemskt gärna vilja ta det lungt, sova ut, och minnas vårvärmen, solen och goda vänners sällskap istället för att pulsa runt i knähög snö och motivera en kollrig Humpe att spåra.

Men jag VET att imorgon kommer jag att tycka att det är värt allt när jag väl kommit igång. Det ska faktiskt KUL att träffa fler boxermänniskor och få ägna hela dagarna åt sin lilla Humpespårare

Humpe och matte Eva har varit ute på resa. Först en jättelång tågresa i söndags ner genom Sverige och sen en jättelång tågresa upp igen genom Sverige idag. Dessemellan några HELT FANTASTISKA dagar i våren i vackra Landskrona. 

Hej Eva och Bo!
Tack för desssa fantastiska dagar som ni bjöd på i ert vackra Skåneland och i erat fina vårväder. Hoppas att Hugo återhämtar sig fort efter några slitiga dygn tillsammans med brorsan från skogen. Att se två hundar njjjjuuuuta så av lek och umgänge i flera dagar i sträck är inte så vanligt minsann - och som vi sa: inget grums eller sura miner över huvud taget - strålande. Och vilka härliga promenader. Och vilka sköna kvällar. Tack igen.

Resan hem gick bra. Humpe ville sova i solen på Öresundståget vilket innebar att han låg och balanserade i hela sin ståtliga längd i mitt lilla knä med hakan på det VARMA tågelementet under stora delar av resan. Kom att tänka på att ni berättade att även Hugo söker sig till alla värmekällor han kan hitta. Det är inte BARA Humpe som sitter och trycker kinden mot ugnsluckan när man använder ugnen, det är tydligen "genetiskt".
Vi hittade ett par gräsplättar utanför Göterborgs Central mellan spårvagnar och bilar där Humpe fick sina behov uträttade innan vi gick på Värmlandståget 20 min innan avgång för Humpe ville SOVA.
Och det gjorde han - ända till Karlstad. 6½ timme efter vårt avsked i Landskrona kryper han upp i hemmasoffan och snarkar vidare i sina ljuva drömmar om vilda lekar med brorsan på oändliga gröna fält och tångbetäckta sanddynor i havskanten.
Jag njuter också av bilder - i fotoshop.

Tack igen

Vi får höras snart
            
Eva och Humpeplutt

Humpe har upplevt en Nära-döden-upplevelse här ikväll! Hjälp hon DÖDAR mig verkade han tycka....
Det är tydligen en allvalig miss i min valpfostran - HAN HAR ALDRIG BADATS!!!!
Eller jag vet att jag har haft honom i badkaret och duschat honom, det minns jag - men det minns inte HAN uppenbarligen för han fick panik! han kastade sig ur badkaret mellan mina ben men då knep jag åt så han hamnade i ett skruvstäd, och sen baxade jag tillbaka honom i badkaret BAKLÄNGES.
Vem som var blötast därefter vet jag inte riktigt. Han backade bakåt tills badkaret tog slut, men han slutade inte backa för det utan med rumpan först klättrade han upp på kanten där schampoflaskorna stod så dom stod i svallvågor runt boxerrumpan.
Döden hånskrattade honom rakt i ögonen - stackars Humpe!

Jag gnuggade och gnuggade honom med gummihandskar på, för det är nåt FÖRSKRÄCKLIGT vad han hårar. Hela badkarsbotten var täckt av rött boxerrhår. Han borde vara ett par kilo lättare nu när så mycket päls blev kvar.
Ett tag undrade jag om man kunde börja avla fram en Nakenboxer. om man rakar, eller ännu hellre, bränner bort hårrötterna på Humpe så kanske man kan slippa liknande "MESS" i framtiden.
Den enda jag har sett något liknande på är Sallymops. Hennes små vita ettriga hårstrån fanns banne mig ÖVERALLT när hon bodde här hos mig. Men hon var ju så liten.
Krizzi hårar nästan aldrig. Mjuk, tjock och glänsande päls har hon, hjärtepluttan,
- och så dimper denna lilla strävhåriga och samtidigt "långhåriga" (han har lång päls för att vara boxer) vidunder ner i mitt liv och hårar ner allt som finns.
Hua mig hur ska jag stå ut?

Under c:a 10 års tid hade jag undulater, Vackra blåa, turkosa, gula och vita undulater. Dom flög fritt i mitt hem men hade sina "hem" i en bur i köket. Och dessa små färggranna dun som spred sig runt hela mitt hem....... Visst, undulater skräpar ner om dom bor i bur också men då är det mest tomma fröskal som återstår när dom ätit, och dunen ligger på burens botten, men i mitt hem spreds vackra blåa,turkosa, gula och vita dun och fjädrar över alla rum och alla golv. Man blev lite imun mon fågeldun ska sägas. Det är snart 10 år sen den sista undulaten rymde genom min öppna balkongdörr där myggnätet spruckit upp utan att jag märkt det. Men i julas när jag plockade ner mina julsaker så plötsligt singlar en liten, liten turkos fjäder ner på golvet. Då mindes jag mina små vackra blommor som flög runt i min lägenhet och spred sina vackra men enerverqande dun.
Nu har jag skaffat en kalv som sprider ut sina kroppsattiraljer över HELA mitt liv, att man aldrig lär sig, nästa gång blir det en NAKENHUND.
Vi brottades klart i badkaret och till slut tror jag faktiskt att han tyckte det var ganska skönt när jag gnuggade hans skinn med gummihandskarna för att få bort lite mer hår än det som redan var loss.
Nu är han fin min lille prins.
Imorrn ger vi åstad.... Mitt på dagen sätter vi oss på tåget och åker långt, långt för att träffa Humpesläkten.
Broder Hugo Klintrman, grabben från kusten, ska få besök av brorsan från skogen.
 
Det ska bli SÅ KUL. Hoppas nu bara att brorsorna kommer bra överens så vi inte behöver ha dom åtskilda. Humpe har fått träna på sin lilla Pumikompis Mysco idag ute på gamla flygfältet och då gick det i a f så bra mellan pojkarna.
Och undrar om Hugo känner igen mig, han har ju följt mig i hälarna i flera timmar i somras när jag såg dom första gången vid 6 veckors ålder. 
Nu ska jag hinna med allt som ska vara gjort innan vi åker.

Svisscchh sa det så drog den här veckan igång med full kraft igen. Försökte ta det lungt i början både för att jag varken ville eller kunde ta ut svängarna igen efter virusattacken över veckoslutet.
Men när jag har sovit gott så har jag också ork. Så denna dag som idag är, tog jag en lång promenad med hundarna i den gryende soluppgången till Hannas.
Det kändes att det är vår - det där som är så svårt att uppskatta här-och-nu.
Jag hade dristat mig till att ta på mig vårskorna - dvs de efterskickade Röda Träningsskorna som en uppsökande skoförsäljare här på jobbet i höstas fick mig att beställa - hann inte mer än prova dom ett par gånger i höstas. Kul att få göra det nu.

---

Imåndags var Humpe på lektion 2.
Kontaktövningar.
Nu börjar han bli varm i kläderna den lille parveln - det var inte alls så lätt at hålla kontakten med honom i längden som förra gången (då hade vi inte kontaktövningar på schemat).
Sitta still inomhus gick dock bättredenna gång. Matte presenterade en liten sammanställning hon gjort framme vid tavlan och då satt han hos Ann och tittade uppmärksamt på vad matte hade att säga.

När den lilla filmsnutten om Eva Bodfäldts - Kontaktkontraktet - visades då var Humpe sååå intresserad och följde varje hunds rörelse på duken.
Schäfrar som gick MOT kameran möttes av Humpes misstänksamma morrrr. Hoppas att han lyssnade med samma inlevelse på alla kloka ord som sas!

Hon är verkligen klok, Eva Bodfäldt.
adressen till hennes hemsida respektive blogg har du här  http://www.evabodfaldt.com/     resp   http://www.agria.se/blog/eva_bodfaldt.nsf  Dom är lika spännande att läsa varje gång man ger sig tid.

---

Vårdagen igår tillbringade det nydöpta hunddagiset "Valperiet" som består av Gaia, Humpe och Krizzi (och egentligen inga valpar alls) i vårsolens sken. första gången på fälten bortanför bostadsområdet där Hanna bor - gamla i2 - och sen sittandes på balkongen i söderläge hos Hanna.
Humpe var så trött efter den vårdagen så han sov djupt och gott hela natten utan stök och utan att störa matte nåt mer än nån liten snarkning fram på småtimmarna.
Själv klarade jag av den andra av 2 föreläsningar för delar av personalgrupperna på två avdelninbgar på medicinkliniken som vi kommer att hålla en utbildning om stress för under våren. Ja, min insats var ju inte så stor, ny som jag är på tjänsten, och den handlade om sömn och sömnproblem.
Tillbringade i stort sett hela dagen inomhus utom en promenad mellan sjukhuset och FHV, men gladdes i övrigt åt den strålande vårdagen genom fönstren

Snart är det slut på friden för Valperiet.
Hanna börjar jobba heltid 1 april och detsamma gör ju jag (nästan) redan. Så vi går en spännande tid till mötes (ett försök till positiv benämning på stressig tid).
Hela sommaren kommer detta att gälla, bortsett från att jag kommer att ha flera veckors semester (vilket stackars Hanna inte får).

Det gäller att ta alla tillfällen till rekreation och återhämtning som ges - så på söndag reser jag & Humpe bort .........s p ä n n an n d e.

---

Här är matte Evas lilla presentation från Lydnadskursen kopierad i en förenklad version

Boxern står historiskt på 10 ben

1.  Bestarna – dom fruktansvärda Brutala stridshundarna som krigarna och erövrarna från typ ”De Gamle Grekerna” mfl. drog till strid med upp i nuvarande MellanEuropa.
 
2. Bärenbeissern (Björnbitare) – förädlade kopior av Bestarna användes i storviltsjakt – riktig STORviltjakt i mellaneuropa Björn, varg m.fl. där hundarna skulle jaga upp och självständigt HÄNGA kvar i viltet tills jägaren hunnit fram och slagit ihjäl det.
 
3. Borsai eller Vinthundar i allmänhet  avlades in i Bärenbeissern för att göra den lättare och luftigare och SNABBARE
 
4. Bullenbeissern (Tjurbitare) – Storviltsjakt förbjöds för allmänheten och tilläts bara för  samhällets översta skikt i o m krutets och skjutvapnens etablering. Dom stora, orädda hundarna visade sig vara utmärkta kreatursvaktare för slaktare som drog land och rike runt och slaktade. Det var också en blodig tid för våra små gullpluttars förfäder.
 
5. Bulldoggen – avlades in i Bullenbeissern. På den tiden betydligt luftigare och lättare än dagens Bulldogg, den representerade en godsintare och mer familjär hundtyp. Detta gjorde att dom modiga effektiva kreaturshundarna och vakthundarna också kunde ingå i familjekretsen och t.o.m kunde blir barnens lekkamrater
 
6. Brabanten – blev namnet på den mellaneuropeiska mixen. Modet, skärpan, initiativrikedomen, självständigheten, den sociala förmågan och till viss del utseendet från förfäderna fanns representerade i en och samma kropp
 
7. Boxer – namnet sägs vara en dialektisk variant av Brabant (hur man nu får till DET?!) Boxl el dyl. 1897 ställdes första Boxern ut i München. 1902  fastställdes den första rasstandarden.
 
8. Bostonterriern – och Boxern var från början en och samma ras.  Första gången Boxern nämns i Sverige är i Svenska Kennelklubbens stambok från 1895-96 där den går under namnet ”Boxer-Bostonterrier. Det tog ytterligare några år innan linjerna gick åt olika håll
 
9. Brukshund – blev Boxern i Sverige i o m att Svenska Brukshundklubben bildades 1940 som en av 6 raser som SBK kom att handha
 
10. Buck – hette min första hund, en Boxer förstås 
 
Även om Boxern är en A-hund; No 1!
Så är den faktiskt en B-hund = Bedårande

Sakta, sakta gick jag en lååång promenad med mina hundar idag. Med mig hade jag stärkande vatten med druvsocker och en kexchoklad ifall jag inte skulle orka gå hem. Men det gjorde jag.
Och Krizzi, min lilla ÄLSKLING, hon tog hela tiden hänsyn till sin sjuka matte. Nu var jag ju inte så sjuk idag längre, men frisk o pigg vet jag ju inte......
Vad gulliga dom är eller hur. Här har dom på eget initiativ klättrat upp på bänken för att få sin mattes gunst. I bakgrunden ser man Mariebergsviken med bostadsområdet Orrholmen i bakgrunden. Det är HÖGA hus i skylinen och allra högst är Karlstads nyaste ekohöghus som är självuppvärmande.

LillHumpe har fått ett  nytt glödande fritidintresse - Ornitologi - kråkfåglar i första hand. Och kråkskrällena ÄLSKAR  att reta honom. Humpe springer dit och ska "skåda" och fôggeln (fågel på värmländska) sitter kvar in i det längsta och när det bara är någon meter kvar så lyfter den och flyger sakta, sakta, på extremt låg höjd några meter och landar där och Humpe efter förstås. Som tur är var det IS på hela viken för kråkan flög och Humpe sprang och kråkan flög och flög och Humpe sprang och sprang.
Långt, långt borta såg man en liten prick som följde en ännu mindre prick långt borta på andra sidan viken. Varken rop, gester eller spring-åt-andra-hållet-á-la-valpinkallning hjälpte i detta läge. Humpe blir ju lätt fixerad vid sånt han ägnar sig åt så det är 120%´s engagemang som gäller.
Som tur var flög kråkan utåt älvmynningen istället för in mot stan där bilarna svischar förbi strandkanten på 20 meters avstånd.
När Krizzi var i ungefär samma ålder som Humpe är i nu och hade sin period av fågelskådarintresse så var det inte is på viken och kråkan (samma kråkskrälle??? dom sägs ju bli ganska gamla!) gjorde sina sakta loopingar innifrån parkeringen och allt närmare den trafikerade gatan.  Det är en tröst att veta att hon idag inte ägnar fôgglar (Kråkor i a f) nån större uppmärksamhet.

Tilllll sluuuut inser Humpe att han är långt bort och att man inte kan skåda given kråka i munnen som inte vill låta sig skådas.
Han ger upp !! (minsann) och kommer glad och nöjd tillbaka till sin matte - som för en gångs skull i n t e är desperat och galen utan klappar om sin lille gutt!
Jag kallade ju inte in honom förrän han var på väg tillbaka!  
Det tog ett par timmar för mig att återhämta mig från den prommisen, men sen bar det av in till stan för egen del - födelsedagspresenterna skulle ju inköpas. Och dagen till ära lagade jag faktiskt lite mat när jag kom hem - färdigggrillad kyckling visserligen men bra nog. Jag har verkligen ingen aptit av den här förkylningen, men jag äter lite plikskyldigt ändå, idag i a f.
Imorrn blir det allt arbete.

Kram allihop (smittfri igen).

Långt långt bort, på andra sidan Viken, ser man en liten prick som jagar en ännu mindre prick
Förstoring intill bristningsgränsen av min mobilbild..........

Elände, elände ! Här ligger jag DYNGFÖRKYLD!!!!!  Möjligtvis orsakat av att jag faktiskt inte alls har LEGAT här så värst länge - jo jag menar så här: hur länge har jag inte varit SJUK egentligen?
Det var ju faktiskt förra lördagen jag inte kunde hänga med min granne M ut på prommis med Krizzi fästman Viggo för jag hade så ont i huvudet (det brukar jag ju aldrig ha annars). Sen dess har jag varit s j u k!  Men jobbat har jag gjort - hela tiden, och sämre och sämre har jag blivit.
Till slut, i torsdags, så var jag Riktigt sjuk. Jag åkte buss mellan mina jobb för att jag inte ORKADE vare sig cykla eller promenera.
På fredagen tog det bara STOPP.
Då blev jag liggande.

Jag som så sällan är sjuk tycker ju att det är förskräckligt. Och det var det ju också. Så ONT i huvudet, ja i hela kroppen, och plågsamma hostattacker och nysattacker.
Och eftersom det var fredag så hade jag hundvakten dvs där låg jag mittemellan 3 mer eller mindre solidariska hundar. Krizzi klämmer upp sig mot min mage och ligger sked och öser omtanke om sin stackars matte.
Humpe sover också gärna utsträckt i hela sin ståtliga längd och vältrar sig vällustigt från ena suspekta liggställningen till den andra vid vår sida OM inte Gaia kräver sin uppmärksamhet.
Hon, Gaia, ligger också hoprullad vid fotändan men då och då måste "valparna" göra nåt och då blir det lite brottningsmatch inne i vardagsrummet under ljudliga kommentarer.
Humpe har ju också sin utsiktsfåtölj där han har koll på en ganska välfrekventerad gatsnutt där många människor och ofta även hundar promenerar förbi. Där kan han sitta i timmar och titta och muffa över ditten och datten.
Jag tycker det är konstigt att Krizzi inte är ett dugg intresserad när Humpe tycker att det är så spännande.
 
Ungefär var tredje timme drar jag på mig lite kläder och vacklar ut med hundarna på närmaste gräsplätt.
Naturligtvis så händer det som inte får hända vid ett sånt tillfälle : halvvägs upp i trappen kommer en av granntanterna stretande med shoppingkassar.
Och jag hinner inte reagera o alla tre hundarna kastar sig skällande utför trappen och överfaller henne. Humpes koppel tappar jag och han är värst på hoppopussoskäll. PINSAMT!!!!
 
Det tar ett tag innan jag lyckas fånga in min vilda flock under tusen ursäkter. Men tanten svarar inte - usch vilket dåligt samvete jag får... Eftersom jag är tvungen att hasa iväg till apoteket och köpa host- och näsmedicin så går jag iväg till Ica o köper en bukett tulpaner och ett kort till tanten en trappa upp. Jag VILL inte ryktet ska sprida sig i vår bostadsrättsförening att jag är en slarvig eller nonchalant hundägare.
Hon blir glad försåss och berättar sanningsenligt att egentligen tycker hon om hundar men när alla tre kastar sig över henne så tycker hon INTE om det. 

Sen sover jag gott några timmar efter den pärsen.
Jag sover överhuvudtaget hela dagen.
Stackars Hanna som inte kommer förrän framemot kl 19 tar med sig boxrarna på en promenad innan hon själv promenerar hem med Gaia.. Det är ju så viktigt att Humpe får springa lite så att han kan få ro att sova på natten.
Krizzi vill inte lämna sin matte och vill hem hela tiden så den promenaden var väl inte så rolig.

Trodde att jag skulle må bättre idag, och det gör jag väl, men inte alls så pass bra som jag skulle ha behövt. Jag fick avbeställa en synundersökning som jag bokat in inför att skaffa nya glasögon.
Vidare fyller ett helt gäng med nära/kära år från imorgon och en hel vecka framöver. Det var idag jag skulle ha köpt presenter och skickat iväg hit och dit, men det får anstå.
 Dom förstår förhoppningsvis.
Tvättstugan är bokad men jag måste nog boka om den. 

Hundarna fick sig i a f en halvtimme springalös på en idrottsplan här i närheten där jag kunde sitta och titta på ett tag på en bänk.
Men herregud så dålig kondis man får när man är sjuk. Jag orkar inte gå på plana marken utan att bli anfådd.

Imorrn då..... då måste jag väl vara bättre ändå????? Jag har strukit mig från söklistan(snyft).

Och så idag när jag till slut slår på min dator så upptäcker jag att min hemsida ska stängas ner imorgon VABA!!!!!?
Jo det var tydligen något konstigt med mitt konto där betalningen brukar ske utan problem. Nu slängde jag in för ett kvartal snabbt som ögat så får vi hoppas att vi blir kvar i cyberrymden. Nu har jag ju uppgraderat Sallymops egen sida under flera kvällar.
Gå in där o läs mina kåserier från tidigare om att vara nybliven MOPSÄGARE.


Atjoooooo   på er

Igårkväll började Lillälsklingen i skolan.
Direkt efter jobbet bar det av tillsammans med siamestvillingen, extramatten, gammelsyrran, matte och FRÖKEN - instruktören för Grundlydnadskursen, Eivor.

Till Humpes stora förvåning bar det av rätt ut i skogen - till klubbstugan.
Han satt som ett ljus mitt i baksätet och följde vägens kurvor och tittade på granarna på sidan av vägen genom skymningsljuset. Förväntningarna från hans sida var nog vid det laget MYCKET STORA.

På plats fick han "värma upp" med Krizzis lånade stryphalsband i närområdesskogen runt klubbstugan medan resten av skolklassen anlände.

Inalles 10 ekipage är det som ska lägga sina första grunder till att bli fullfjädrade LYDNADSHUNDAR.

Det är ju sällan som jag ger mig tid att promenera runt med BARA Humpe, men jag må ju säga att det är en fröjd. Ensam är han fantastisk. Det är tillsammans med gammelsyrran eller siamestvillingen som han blir en DRAGHUND av guds nåde.
Nu fick jag både ögonkontakt och Förighet i lina från honom, den lilla älsklingen.
Dom senaste dagarna har Humpe och jag ju brottats med en del saker som kanske mer får härröras till Slyngelåldern än till egentlig olydnad. Men bl.a. verkar det som om han tror att han heter NEJ!! För det är bara då han lyder. Ordet Humpe har ingen större betydelse för honom annat än när det kombineras med plastpåseprassel eller annat som kan kopplas ihop med GODIS  - och knappt då heller. 
Denna insikt har lett till att jag numera lägger mig vinn om att berömma honom ofta (när han gör sig förtjänt av det förstås) och då alltid lägga till hans namn så att det hädanefter ska bli positivt laddat och när jag säger NEJ! så ska helst inte namnet vara med.
Svårt att hålla, men nyttigt att träna in.

Jag fick mängdträna denna nya uppgift under tre timmar igårkväll. Först inomhus där han ska ligga vid mina fötter och inte göra något annat. En ENORMT svår uppgift för unge herrn!
Stor är han också, så om han inte under bordet kan åla fram till sin kompis från valpkursen, Shiperkin Kubus, så kan han vri´till kroppen så att hans svans och bakkropp kommer, endast ett par centimetrar, från Kubus nos.

Hua mig, det var ett slit ska jag säga - men träna mina såväl nya intentioner, som gamla muskler, fick jag tid till.

Sen var vi ute och gick på rad i Mööörka Skogen.
Konstigt tycker Humpe, men spännande.

Passeringar och allt gick bra och sen fick vi öva passager på en upplogad väg på upplysta appellplanen. Då var unga herrn mycket lyhörd och uppmärksam på sin matte och gav mycket bra ögonkontakt, minsann!
- har dom tjuvtränat, Hanna och han???

Efteråt upp i stugan igen, skulle vi skriva ner våra förväntningar på kursen för att ge en hint till intruktörerna om vad vi vill ha ut av det hela.
 
För egen del var det väl (om jag minns rätt) hjälp med * disciplinen, * tips, * råd, * andra ögat, * lite nya input, * Lära Humpe Lära är en sak som jag tycker man får ovärderlig hjälp med i grupp - för det är ju allra bäst när hundar lär hundar, och då är gruppsituationen oerhört viktig.

Jag försökte också tänka ut vad Humpe skulle vilja ha för förväntningar på kursen om han kunde föreställa sig det: Och det är nog * Mer Godis åt eleverna, * Fler Lekkompisar, *Göra nåt Kul (gärna med matte) och * Få kärringen att SLUTA  TJATA.

Och där har vi ju faktiskt samma mål och förväntningar Humpe o jag - Gu´va skönt det skulle vara att få SLUTA TJATA!

De ni instruktörsfröknar, nu får ni nåt att hugga tänderna i - (vi ska givetvis också hjälpa till, Humpe o jag så gott vi kan!)

Humpe satt likadant i bilen på hemvägen - som ett ljus mitt i baksätet - men ögonen föll sakta ihop under färden och till slut hängde han över min axel.

I natt har han sovit oavbrutet och ovaggat i sin Biabädd vid sidan om min  säng - det här kommer nog att bli bra!   

Har nattetid lidit av rastlös unghund under ett tag nu. Han sover inte längre i sängen - mer än tillfälligtvis, på väg till någon annan stans där han kan hitta på nåt.

Han ligger ofta i sin nya Biabädd som står bredvid sängen - korta stunder.
Han kryper också UNDER sängen till andra sidan min stoooora säng där han har en Canvasbur uppställd. Den är numera för liten för kalvpojken min. Men i den kryper han in och rumsterar om och somnar till slut med kroppen inne i buren och huvudet liggande på kalla golvet utanför.

Eller så ligger han och tuggar på okända saker (för trött för att ta reda på) i sin utsiktsfåtölj som står innanför det fördragna fönstret i sovrummet.

Ibland vankar han av och an från vardagsrummet (soffan, stora buren, lilla buren som står där bl.a.) och upp och ner i min säng.

Han är en osedvanligt klumpig boxer dessutom för han kan inte hoppa upp i min säng utan att landa med sina 25 kg PÅ MIG.
Helst rullar han ihop sig PÅ MIG också och ska sova.

Anledningen till att han låter bli att vara i köket på natten är att jag stänger dörren dit pga att mitt gamla kylskåp låter så förskräckligt. - Man kan ju försöka välja vad som ska hålla en vaken på nätterna.

Men han kissar aldrig (ett undantag) på sig på natten eller kräks eller bajsar förstås, bara stökar runt.

Som en jämförelse kan jag berätta att Krizzi ligger dyr still vid mina fötter HELA natten. Hörs inte att hon andas (Humpe snarkar också glömde jag att säga - och sparkas) Krizzi ligger hoprullad som en liten boll och tar INGEN plats alls - så har hon gjort i hela sitt 10-åriga liv och det är jag så tacksam för efter att ha delat mitt sovläger med en mops (Sally) som tog plats, snarkade och fick EP-anfall till och från på nätterna, vilket ledde till att jag låg ständigt på vakt i 5 års tid tills hon flyttade hem till sin nuvarande husse och numera sover gott på nätterna (säger han i a f )

Humpe är morgontrött (förmiddagstrött) förstås - tror jag det efter sådana nätter - och jag vandrar omkring som en utmattad zombi.
Till saken hör att jag utbildar folk i God Sömnkultur. Bl.a på mitt nya jobb på Företagshälsovården för Landstingsanställda. Men som sagt, man är ju inte bättre på att informera och utbilda bara för att man aldrig har prövat på problemet, eller hur?
Tvärtom kanske - Jag är nog ganska bra på att prata med INLEVELSE om sömnproblem beroende på stökig omgivning.

Hur som helst. Natten till igår sov lillHumpe som en stock i sin nya Biabädd bredvid mattes säng. Vi vaknade utsövda alla 3 och Humpe var så glad och pussig (o jag med).
Jag trodde jag hade kommit på det: Han hade inte fått någon tuggis under sina rastlösa timmar på kvällen när det är dags att trigga ner efter dagen, logga ut och gå och lägga sig.
Krizzi brukar tigga till sig en (äcklig) dentaltuggis, som hon ÄLSKAR när det är dags för Tv-soffan och då brukar H också få nåt att tugga på. Det fick han (dom) inte på lördagkvällen och natten blev lugn och rofylld. Kanske slapp han ha gaser  eller magknip eller nåt.

Följdaktligen blir det inget tuggat på söndagkvällen heller. Krizzi tror att hon har små valpar i stora buren just nu så hon bryr sig väl inte, och Humpe fick en uttjänt äggkartong som han pulvriserade (svalde väl en del ska inte förnekas, men inga tuggisar i magen denna kväll).
Dom lägger sig frivilligt i varsin bur efter kvällsprommisen när jag verkligen loggar ur och släcker ner mitt hem.

Under natten: INTE ETT PIP från Humpis. Jag är mycket nöjd, glad och vaknar utsövd och tackar sökträningen och beslutet att ignorera tuggistjatet för en god sömn.  
Tänk att min lilla plutt kan sova så gott i Lilla Buren i ett annat rum än sin matte och storasyster.
Jag vacklar upp 5.30 och ska pussa på honom och berömma honom
- HAN LIGGER INTE I LILLA BUREN! Och inte i Stora Buren heller!!!!! Var ÄR han??????
Förskräckt letar jag runt i min lilla 2:a.......
Inte i Canvasburen eller utsiktsfåtöljen, inte i badrummet......
Till slut öppnar jag den stängda köksdörren och vem ligger på dynan under köksborder och SOVER DJUPT om inte LILLA HUMPE.


HMmmmm vad ska jag dra för slutsats av detta??????

Äntligen en träningsrapport från Sökträning.

Trots hot om össnö planerade 4 av Karlstads sökentusiaster att träffa 4 andra sökentusiaster från Hammarö BK kl 10
och väl på plats var vi 11 ekipage från olika håll.
Bra - eller självklart - läge att dela upp sig i två grupper.

Urvalet gick efter vilken ruta vi ville köra på. För min del ville jag ha en öppen ruta med syfte att träna Humpe på enkla skick med uppletande, figurantintresse, belöningssystem och allt annat som följer med.

Han var så otroligt entusiastisk.
Han stretade och drog mig uppför backen upp till rutan och han t.o.m. otålighetsgläfste i väntan på sin tur.
Jag ville inte banna honom för mycket när han nu förstår att något roligt är på gång.

Men sen gick våra uppfattningar isär, Humpes och mina, om vad som är ett bra sök.

Så här gick det:

Första slaget till vänster. Pop up och en ovanlig rak och lång utgång för att vara Humpe. 
Det var DJUP snö med bedrägliga gropar runt om i heeela rutan - Jättejobbigt både för hundar och förare.
Väl ute hos figgen var han inte ett dugg intresserad av vare sig figgen, godiset eller pipleksaken.
Han upplevs inte ett dugg osäker utan mer iställd på annat, typ alla spår omkring, både djurs- och människors-, rådjursbajs m.m.
Figgen fick verkligen arbeta för att få honom att leka lite med pipisen och för att få ge honom godiset på direktbelöningen. 

Han stretade gladeligen iväg med matte på släp tillbaka till stigen och tycktes faktiskt förstå att nästa slag skulle ske på motsatt sida. 
2:a skicket
Men han har mycket svårt att fokusera på EN sak därute, så Lina fick ge ett ljud ifrån sig för att han ska se hennes popup.
Men sen går det bra.
Återigen en lång och rak utgång och lek (den här gången). Men nu vill han inte alls leka med figgen utan ensamleka med den nya pipisen.
Han blir sådär FIXERAD vid sin pipis som han kan bli ibland - som den där gången när han råkade SVÄLJA sin pipis
(går att läsa om i bloggen den 2 januari).  Han är inte ett DUGG intresserad av att leka med nån figge inte. Och godis är heller inte intressant. Han överhuvudtaget LYSSNAR INTE.  Vi får lura av honom pipisen.

3:e skicket viker han av i vallningsspåren. 1, 2, och 3 gånger. En gång viker han av mot gamla legan (men jag tror inte han bakspårar ända dit).
Jag följer honom en bit längre ut för varje gång och till slut hittar han figgen nedanför ett litet stup.
Varken pipisen eller godiset är attraktivt för honom på den sidan igen.
Pussa figgen kan man ju göra om man inte får springa runt i skogen, tycker Humpe, men det är heller inte intressant.

Vidare, vidare tycks han tycka och vi pulsar gemensamt tillbaka till stigen för sista skicket.

4:e skicket. Humpe ser tydligt Figgens popup och springer rakt ut till hennes lega men alldeles framme några meter ifrån så struntar han i henne och viker av till höger
Han följer vallningsspåren eller bakspårar figgen till den gamla legan(?) och utan att göra något fynd där vimsar han omkring på 50 meters avstånd från stigen utan att verka ha något vettigt för sig.

Figgen säger senare att han spårar där ute och verkligen inte använder sina ögon.
Det är ju bra att han inte går på synen, men det är inte bra med spårande heller.
Skillnaden mellan spår och sök är ju som bekant att hunden ska arbeta med direkt vittring i luften och inte indirekt vittring i spåret på marken.

Jag försöker avbryta skicket och ropar in honom från stigen, men se Humpe har SÅÅÅ ROLIGT så han tänker INTE springa in till den där hojtande tanten.
Till slut bestämmer han sig tydligen för att se om figgen här har något roligt att erbjuda - OCH DET HAR HON JU!

Den kära gamla pipisen, och det blir hoppochskutt och pipipipip.

När matte (jag) kommer ut på direktpåviset är Humpe okontaktbar igen.
Han varken lyder på inkallning eller apportkommando.

Tillslut blir jag aaaarg på hans ohörsamhet och vräker ner honom i snön och läser upp diverse bannelser i örat på honom.


Så var Humpesöket slut för denna gång och en sak klarade han av på ett strålande sätt: Han vet precis hur man gör när man får den kollektiva belöningen avslutningsvis, när alla ska klappa, berömma och ge godis. 

Lite uppgiven efter denna upplevelse tror jag att det nog är bra att vänta med alltför avancerade sökövningar med  Humpe innan snön har smält bort ute i skogen och sen köra mer systemövningar och fokusera mer på figuranthandhavande istället för letandet. 
Och framförallt måste rullehämtning läggas in snart.

Men jag säger till mig själv att med tanke på att ingen sökträning har bedrivits sen januari så att ha högre förväntningar på otränad boxer"valp" än detta är orättvist.

Jag har ju faktiskt en annan sökhund som kan allt det här utan att blinka och som denna eländiga dag har fått stanna hemma för att slippa sitta i en kall bil och bara vänta på "nada".  
Ett sök med henne hade gjort mig stolt och medryckt glad.


Nästa gång, lilla Krizzigumman, är det din tur!

Össnön tog efterhand helt över skogen och innan vi var klara med söket såg vi ut som snögubbar allihop, både människor och hundar - underlag för än mer pulsande.
 

Jag har fått en award från Marianne Hall på Pointiacvovvarnas Hemsida på adress  
www.nogg.se/pontiacvovven

Tack  för den Marianne

 

 

Denna blogg tenderar att bli ett forum för veckorapporter - men det blir väl så när man arbetar heltid (nästan) .

hmm- var det nån som märkte en liten bitter underton?

Tycker INTE om att arbeta så mycket!

Har under nio års tid haft en 75%-ig tjänst. Det har varit ett pusslande att få ekonomin att gå ihop, men det var det värt.
När folk  har frågat mig vad jag gör på resterande 25% har jag ärligen svarat: Idkat livskvalitét!
Det har varit sant, för eftersom jag avstått från lyxen att ha bil som en ekonomisk konsekvens, har allt tagit så mycket längre tid - promenader, handling, umgänge, sportutövning m.m.
Ibland har det varit riktigt knöligt, men för det mesta har jag upplevt det som en konst med kvalitét på flera plan.

Svårt att förstå?
Mmmmm håller faktiskt med...., men det är en tillfreds-ställelse att avstå från något så självklart och bevisa för sig själv att man klarar det.

Nu måste jag ju villigen erkänna att utan mina bilburna kamrater hade jag inte kunnat utöva en hel del hundaktiviteter
- eller rättare sagt: hundaktiviteterna hade sett annorlunda UT.
Men NI , mina vänner som alltid har ställt upp och som då och då fått tagit ett och annat omak för att den här
M Ä N N I S K A N inte kan vara så civiliserad att hon införskaffar en bil (inte ens en skrotdito en gång): Jag är så TACKSAM mot er och jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna återgälda all uppställning.
Må jag få skjutsa runt er i en framtid när förhållandena är dom motsatta......
(fast det var väl ingen välmenande önskan kanske????)

Men, men,  livkvalitéten har ju tagit sig andra uttryck också.
T.ex. ett lungt och behagligt tempo i vardagen.
Flextimmarna bara rasar in över en när man förväntas jobba 6 h/dag och kan komma och gå som man vill och det ofta blir både 7 och 8 timmar vissa dagar
- och dom kan man sen ta ut när det passar bättre 
- fredag kl 13 t. ex.
Då kan man komma hem TIDIGT och komma iväg ut till stugan i god tid till helgen.
Osså kan man boka in en flextimme mitt på dagen också om man vill rasta hundar under dagsljus trots att det är midvinter och mörkret har ett järngrepp runt tillvaron såväl natt som dag, nästan.

Där har ni plussidan - ni som undrar hur man kan vara så idiotisk så man inte ser till att ha en fulltjänst.

Nu har jag då alltså gått upp i arbetstid. Fått 20% mer i arbetstid på ett annat ställe.(Obs alltså inte ens 100%!)

Sammanfattning av det:
SUCK, PUST, STÖN!
- Upp kl 5.30 VARJE morgon, stressa runt med hundar
- inte läsa morgontidningen,
- cykla fort, fort genom stan för att hinna få några minuter på flexplussen.
- Pussla med Hanna om hundrastning morgon-middag-kväll.
- Aldrig komma hem förrän tidigast 17.30 = mörkt, mörkt.
- Vanligast är jag hemma vi 19-19.30 eftersom Hanna o jag fortsätter att försöka äta ihop och DÄREFTER hempromenad med hundarna.
 
Då har jag varit borta i 12 timmar!   
Vad hinner man med därutöver, ni som har vanan inne?

Jag måste kompensera min livskvalitéförlust och                    h e l a t i d e n tänka på pengarna jag tjänar på det.

YES!!!! det är iaf kul!

Men NÄR ska man utöva det "Livskvalitétsubstitutet" att shoppa upp dom?
Rusade in i en botiqe härom dagen för att uppgradera min garderob - dom är så "chicka" mina nya arbetskamrater så jag skäms över min lufsiga jeansstil - och precis när jag ska betala mina vackra reafyndsjumprar så upptäcker jag en liten lapp bredvid kassaapparaten där det står en uppmaning: "Shoppa dig lycklig"!
Gulp! jag satte nästan i halsen.
Avstod visserligen inte från jumprarna men fick lite avsmak för dom efter det.
Precis det jag INTE vill göra, men om inte ens "Shoppa-loss" är livskvalité vad ska jag då ha för motivation för att flänga omkring på dette viset?

Jag har ett svar för dagen:
Jag kommer att få högre pension!

Ja, så är det en trevlig arbetsplats också....

Och jag kanske kommer att falla för frestelsen att köpa bil nu när jag har ekonomiska möjligheter (adjö höga livsideal!)

Men nu är det snart heeeeelg och då måste jag SKYNDA mig att koppla av så jag är färdig att hoppa i arbetsbyxorna på måndagmorgon (skittidigt) igen

Vad skulle ni tro om ni mötte en sjaskigt klädd person mitt i natten med knäckt näsben, med blodiga knogar på högerhanden och som står och trycker vid en husväggoch som stirrar in i en snödriva? 

Aha! här kan jag tänka mig att fördomarna florerar fritt.

Föreställ er då att det är en person av kvinnligt kön.......
Dom sjaskiga kläderna  består av mysbyxor och en täckjacka modell längre och Foppa-tofflor.....
Om det personen stirrar på, är en hund i änden av ett flexikoppel????
Dom blodiga knogarna och det knäckta näsbenet - då börjar cirklarna minska och när man ser att det sticker ut en grå kalufs under den neddragna mössan -
 - då är bilden klar :
Eva (undertecknad) rastar boxrar sista rundan!
Dom blodiga knogarna och det knäckta näsbenet är det ultimata beviset på att jag sammanbor med en unghane av Boxertyp med yviga gester och en stor dos livsglädje. 
                                          

Utan såpa och Brysselkål skulle jag stå mig slätt kan jag säga.

Såpa måste jag göra  varmt såpvatten och badda mina infekterade knogar med efter att Humpe har dragit min näve mot husväggen när han glädjefnattat med släktingbarnen.
En påse frusen Brysselkål lägger mina älsklingsbrorsbarn på fastersnäsan efter att hon har tvångspussat sin bångstyriga unghund när han slänger iväg sin benhårda skalle i oberäknad riktning.

Det ska väl SYNAS att man har en boxerunghundskalv!!!!
 
Däremot inga brutna lårbenshalsar eller handlovar trots vilda kalvdanser nere på Vikens is - Kan det bero på uppövad balans eller mångårig vana att parera boxerrusningar???

Jag håller tummarna (så länge dom är obrutna) på att det ska så förbli.
Det är ju faktiskt inte sååå många år sen tumfraktur med gipsskena och stift under 6 veckor. Då var det INTE orsakat av hund, även om gammelgumman var med vid tillfället. 

---

Nu råder tystnad i hemmet igen. Hundarna får plats  i soffan igen och inga barn utövar dragkamp med Humpe och pussar på sovande Krizzi (jag måste säga att Krizzi verkligen har utvecklat ett stor tålamod sen hon blev berikad med valp!).
Nu ska jag samla ihop mig inför veckan som kommer. Skulle ha sammanställt lite material inför en föreläsning på tisdag och tvättstugan som jag hade inbokad igår missade jag så nu får jag klämma in en tvättkväll under veckan, det blir svårt att hinna, men det får gå. Och så ska jag sova ikapp efter seeeena kvällar, långdragna festmåltider, goda viner och glad samvaro.
Det har varit en trevlig sportlovshelg.

Söndagsfika på Wayne´s i Karlstad och tillika avsked innan uppbrott och hemfärd

F´låt. Long time no seen!  Började skriva blogg häromdagen i väntan på släkten från Stockholm och innan jag var klar och sparad vällde dom in i staden. Brådstörtat avbrott och glädjande återseende - verkligen GLÄDJANDE - Humpe var HYSTERISKT glad. Dom stackars hundovana barnen Rebecca och Vincent, 7 och 4 år gamla , blev formidabelt ÖVERFALLNA. Det tog en kvart innan Humpe kunde sätta sig ner överhuvudtaget. Tänk att ha barn i huset -  vilken glädje för en liten Humpeskrutt!!!!! Långt senare får han så mycket ro att han kan ligga och njuta av det fiiiina smyckeskrinet som spelar en liten glad trudilutt med en isprincessa som snurrar runt. 

På fredagmorgonen som inledde den komprimerade sportlovsveckan ÖSTE solen över Karlstad. Öste i motsats till sken, som det normalt vis ALLTID gör här i Karlstad som bekant ("Sola i Karlstad" om uttrycket är bekant?!)
Dom fååååå metrarna som skiljer hemmet från Viken tog inte lång tid att avverka, sen kunde pappa och barn, faster och hundar myllra ut på isen. Det var helt UNDERBART! Då var Gaia också förenad med klanen och bort i Mariebergsskogen kunde man hyra skridskor för en billig penning (30:-/h) och därefter välja om man vill åka på den stora upplogade banan på Viken eller på den lilla trevliga uppspolade banan inne i parken.

På kvällen kom Oslofalangen och anslöt sig till klanen och hundarna fick ensamträna seeent på kvällen när vi människor - stora som små - vällde ner på stan och Libanesisk mat på restaurang . Vi var inte hemma förrän klockan var närmare 12.00 på natten. Hundarna sov då så gott så att dom inte ens larmade när vi kom hem! Bra? inte vet jag.
Nästa dag - idag Strålade solen från en likaledes molnfri himmel och sportlovsaktiviteterna gick repris  med ett ännu större gäng - dock utan Gaia. En lördag som denna drar "halva " Karlstad till den upplogade banan på Mariebergsviken.
Lite rödmosiga och friskluftströtta pustar vi sedan ut hemma i lägenheten innan herrarna Bröder (den ena från Stockholm och den andre från Oslo återförenade) lagar en superb (förväntat HELT FANTASTISK Lammrätt) medan kvinnor, hundar och barn softar runt Bolibumpa och bloggar......
Återigen en oförglömlig kväll väntar.
Mmmmmmmmatte mmmmmår gôôôtt!

Sola över Kallsta´ å Vika´

När jag öppnar skafferidörren rasar något ut över mig och sprider ut sig på golvet. Blixtsnabbt finns det en massa (3 st) hundar omkring mig som knaprade och knaprade. Det var en påse med okokta spagetti som hade stått lutad mot en hylla som hade ramlat och som nu regnade över mig, hundarna och golvet.
Strax kröp vi omkring på golvet i halvmörkret och försökte hitta så många som möjligt av dom smala små nästan genomskinliga pinnarna, innan någon annan hann före. En och annan lyckades jag rädda ur någon hundmun innan den blev nedsvald ocksåmed dom tidigare.
Undrar vad jag ska göra med alla stråna som räddats?
Kanske boxerdrägel och golvdamm är ett spännande alternativ till köttfärsröra..? (blääähh)

Den här veckan har varit ganska tuff. Mycket jobb och ett snärj för att få hundpassningen att fungera. Är sååå trött, orkar ingenting, vill bara sitta i soffan. Vet ju förstås att allt handlar om motivation mycket mer än hur lite man sover. Jag längtar efter motivation.

Imorgon var det tänkt att vi skulle ut på sökträning. Få se om det blir något av det. Det har snöat sen igår, hela dagen idag och ska fortsätta imorrn. Vi måste hitta körbara vägar och plats att parkera. Och sen ska vi valla rutan pulsande.....
Vi fär vä seee och vi får se om det blir någon träningsrapport imorgon.

Vem ligger och snusar bredvid mig i soffan nu??!! Ja, Humpe förståss, vem mer då?? Jo:
MIN LILLA ÄLSKLING KRIZZI

För 2 timmar sen kom Marianne och Bengt åkandes från Kil med min lilla stumpa. Dom ringde nerifrån porten för att fråga efter portkoden och då hörde jag Krizzi gnälla av upphetsning och sen kom hon stormande uppför trappan.
Undrar om hon hade glömt att Humpe skulle bli glad när hon kom, för hon kom helt av sig när han kastade sig om halsen på henne ute i trappen. Sen sa hon ifrån innan hon trängde sig förbi och kom till sin hulda matte.
Jag hade slängt ihop en liten tvårätters åt Marianne och Bengt. Och när vi satt där och åt förrätten, Rostad Sötpotatissoppa, satt hon vid min sida med huvudet lagd på mitt knä och tittade mig så intensivt i ögonen att hela omvärlden försvann för mig. Hon förmedlade två veckors uppdämd kärlek och många, många minnen och upplevelser. 
Efter Lasangen tog vi en kopp kaffe i vardagsrummet. Då kröp Krizzi upp i soffan och la sig nära, nära Bengts knä med hakan hos honom. Hon höll Humpe på avstånd från sig i soffan med gutturala morrningar. När Marianne och Bengt bröt upp och skulle ge sig iväg igen gjorde hon inte en ansats till att följa med......
Lilla Gumman, vad trygg hon är med sig och sitt.
Hon blev välkomnad tillbaka till gården, katterna och allt det andra vid ett senare tillfälle.


Humpe och jag har tagit två promenader i strålande sol på vår upplogade ispromenad här på viken här nedanför.
Första gången var 9.15. Vi var så gott som ensamma på den jättestora "banan"(c:a½km+ - på längden alltså, den är nog ett par km runt om). Humpe är inne i en ny fas som tydligen handlar om att lära sig studsa så högt och kraftfull som möjligt. Så han hoppade och skuttade vid min sida och lekte med kopplet. Och plötsligt räknar han fel och landar raklång på ryggen. Jag blev alldeles förskräckt förstås. Humpe kommer snabbt på tassarna och ser mycket överraskad ut först sen fångar han upp min oro innan han hostar till och  fortsätter att leka på samma sätt . Tur att han är ung och mjuk i kroppen och tur att det var mycket snö på den hårda isen .
Andra gången vi gick ner till viken vid c:a kl 15 kryllade det, FULLSTÄNDIGT KRYLLADE, banan av folk, barn, hundar, skridskoåkare, skidåkare, kälkåkare, korvgrillare och fikare. Då var det inte så lätt att hoppa som en känguru sån det blev mer promenad med alla 4 tassarna på backen. Så träffade vi GoldenViggo, Krizzis stora kärlek, och Humpe blev så GLAD, SÅ GLAD. Då blev det lite lek i kopplen. 
Han är duktig Humpe. Han fick syn på en liten hund vid sidan om den upplogade banan och drog för att komma dit - då gick kopplet av - OCH HAN VÄNDE DIREKT NÄR JAG ROPADE PÅ HONOM!!!!! Duktig gosse!!!!!

Nu är det vi tre igen.
 
Veckan som väntar:
Krizzi ska få vänja sig vid nya rutiner i o m det nya jobbet. På tisdag är det 6 år sen hon började vara på samma ställe varje vardag, med sin syster Riska - nu kommer det att bli svårt att hinna ha dom på två olika ställen.. 

Åhhhh vilken strålande dag!!!! - 8 grader. Massor av lätt, gnistrande nysnö.
Medan jag sitter på mitt jobb - mitt vanliga gamla jobb - så är min lilla älsklingsHumpe ute på fälten och leker med sin tvillingsjäl Gaija. Hanna och Eivor går på dom gnistrande vackra ängarna och Hannas fantastiska foton därifrån kan du se som bildspel här:
http://picasaweb.google.se/h.norstrom/I2FaltetMedEivor090209#5300795820810453026

Visst är dom helt underbara?!

Bbbduuuuunkkkk säger det ljudligt under soffbordet. Humpe har ramlat -  dunsat - ner från soffan. .....liggandes med hela sin, numera, majestätiska längd på sidan.  Han fortsätter med det han håller på med: sovande, tuggande, lekande, eller vad han nu håller på med.
Från början satte man kaffet i halsen när valpkraken ramlade ner från soffan och man var tvungen att se efter så att han inte hade skadat sig eller blivit skrämd eller så.
Efter ett tag började man ana att han inte hade något emot att han ramlade ner och till slut kom man på att han faktiskt gjorde det med flit...
Nu är det väl snartast ett tecken på att han mår gott, eller är glad osv.
Han o Gaija dunsar gladeligen ner från soffan flera gånger per lekstund. Numera låter man sig inte störas med vare sig nerramlade boxrar eller avgrundsvrål inifrån vardagsrummet. Bra??? tja inte vet jag, men vardagsmat....

Humpe är valp igen. Att vara ensamhund inntebär att han hela tiden får feisa allt själv. Det finns ingen Krizzi som tar hand om alla reaktioner  och talar om honom ifall han ska blir upprörd, glad, orolig eller vara nyfiken på.
Tillsammans med Gaija på dagtid går det ju på som förr, men kvälls och natt tid är han liten valp igen.
Det tar t.ex. längre tid att komma till Gaija på morgnarna för vi måste stanna och titta på sånt som Krizzi brukar ta hand om annars: typ joggare, mopeder, ambulanser med sirener, byggarbetare, fåglar, olika lukter m m. 
Han saknar allt sin Krizzisyster och jag upplever honom som lite låg, hemma på kvällarna.

Jag hade tänkt mig att vi skulle träna, nu när Krizzi är på rekreation. Igår fick jag nya Canis och därmed fick jag ny inspiration. Eftersom Humpe börjat tänja lite tonårsaktigt på lydnaden, t.ex på inkallningen, så tog jag den artikeln om hur man klickar in en bra inkallning med handen som target, som en bra utmaning. Nu duttar han mitt utsträckta pekfinger. Detta ska bli perfekt!!!!! 

Läppen hans börjar blekna och huden börjar växa ut, men varje lekdag tillsammans med Gaija leder till nytt blod och något steg tillbaka i läkningen. Febern har inte återkommit och han är frisk och pigg - än så länge (Humpe är ju Humpe)......... 

I torsdag hade vi besök av Floh, Rotweilerdam från sökgruppen. Humpe blev så exalterad och GLAD. Han var så inbjudande och bjöd upp till lek, kel och bara lite social gemenskap. Floh har en cool inställning till såna små snorvalpar. Lekte hon med dom annorlunda leksakerna som fanns i detta Humpehem så inte gjorde hon det med HONOM inte. Båda två fungerade bra ihop och låg och sov under samma soffbord medan vi tvåbeningar åt semlor. Humpe var bara lycklig.

Jag fick en lååång telefonrapport om Krizzigumman igår.
Hon mår som en princessa på sin hästgård. Hon lever mycket nära tillsammans med husets katter och dom kommer numera på mycket god fot med varandra.
Hon hjälper aktivt med att sopa stallgolvet, så intensivt så dom är tvugna att stänga in henne i en av boxarna för att NÅN gång bli klar. Men sen får hon bära piazzavakvasten därifrån.
Hon hjälper också Bengt med snöslungan, men mest med ljud efter vad jag förstår för hon skäller sig hes på snöslungan. På den beskrivningen låter det som om hon också har blivit valp på nytt.
Marianne förhörde sig noggrant om vad för slags foder hon skulle ha för nu var den medskickade maten slut och M skulle åka in och köpa 18kg nytt foder till henne - gulp! hur länge har dom tänkt att behålla henne??!
Det är ju inte bara Humpe som saknar henne här hemma.........

Imorse (lördag) bjöd jag Hanna på frukost när hon kom med Gaija inför sitt lördagsjobb.
Jag skulle laga Harriets goda nötbröd. Jag ställde mig och malde mandlar och nötter igår kväll. Efter ett tag började det lukta bränt och snart, alldeles för snart, tystnade min hushållsassistent, som jag använde för detta.
Så, var den eran slut i mitt liv: "Hushållsassistenägaren". Handmixen fick överta jobbet med bara lite mera omak.
Det var en stor lättnad att städa ur mitt underskåp med ALLT vad denna hushållsmaskin behövde för att vara komplett.
Och för att inte fastna i gamla invanda spår tog jag faan vid hornen och cyklade idag iväg till återvinningsstationen och lämnade in min gamla Philips beredare utan någon större sorg i hjärtat.
Brödet blev bara så där jättegott som det lät när jag läste receptet. Jag tror däremot inte att min micro är så där jättebra för kakan blev inte så hög som jag tror är meningen. Men gott blev det som sagt var.
Och tillråga på allt fixade vi till en lunchlåda till Hanna på Harriets goda tonfiskrecept med ägg och majonäs. 
Själv har jag inte hunnit äta nån lunch för jag passade på att shoppa loss under valparnas ensamhetsträning.
För nu när jag ska börja på NYTT JOBB (jominsann - på tisdag!) måste jag ha något snyggt på mig - helst nåt blått, som jag älskar.
Blå jumper, blå blus, röd-grå kofta, tights x 2 blev resultatet .
+ att jag mötte min kompis, veterinären, som bjöd på fika på stan , innan jag rusade hem till valparna som fått vila några timmar efter vår tvåtimmars promenad runt flygfältet och golfbanan.
MMMmmmmmm vad det är mysigt med lördagar i stan!!!!

På tisdag börjar jag alltså mitt nya jobb. 8 timmar i veckan kommer jag alltså att jobba på våran (Landstingets) Företagshäslovård. Jag har kvar mitt gamla jobb, och eftersom min ordinarie chef inte kan svara mig på min förfrågan om att gå ner i tid, så har jag fullt upp ett tag framöver. Målet är att jobba 75% som vanligt och ägna resten av tiden till mina hundar, vänner och mina hobbies.
Blir det inte möjligt får jag väl trösta mig med att jag får en massa pengar!!!!
Hundarna ska inte få fara illa, men det blir ett snärj för Hanna och mig att få det att gå ihop, men inte värre än för andra. Och som sagt, med tiden kommer jag att se till att jag får min fria tid som jag vill ha.

Imorgon ska Humpemin och jag åka på Boxerklubbens årsmöte. Vi ska åka buss och gå genom skogen. Det ska bli kul att träffa Boxerfolk.






 

Idag är Humpe bättre - dvs ingen feber och ett glatt valpsinne. Däremot har hans underläpp antagit en skräckutveckling. Den svullna läppen visade sig vara helt avskavd och nu lyser köttet rött. Se bilden.
Han är inte längre så rädd att stöta i den utan leker lika idogt med Gaia som han brukar. Dom brottas och tuggar på varandra och kampas och dansar med varandra.
Undrar hur länge den kommer att lysa som en stoppskylt i hans lilla nylle?

Idag kom också min vän Marainne och hämtade Krizzi till rekreation i lantluft med katter, hästar och höns. 
Nu kan jag andas ut, det blev inga incestvalpar och min egen lilla valp blev inte förförd av sin  lättsinniga och för tillfället bristfälliga mentor.
Har redan fått en rapport om att hon har etablerat sig gott. Lillkatten deras hade kommit fram direkt och strukít sig mot hennes framben, han t.o.m. hoppade upp och puffade på hennes hals. Krizzi hade stått som paralyserad och bara viftat längst ut med svanstippen. Nu får hon annat att tänka på än sina obcena drömmar om grannskapets alla hundar och GoldenViggo i synnerhet.

Här är ett angenämnt problem: Jag har blivit erbjuden ett jobb idag. En 20% tjänst på Företagshälsovården där jag har arbetat lite extra ifjol våras.
Det är ju bara att ropa JA; JA! - om det inte hade varit så att Hanna och jag har planerat och planerat för att det ska gå ihop med våra hundar och rastning/passning av dom.
När vi bestämde oss för att köpa varsin valp just när vi gjorde, så arbetade jag 75% med hundanpassade tider och Hanna arbetade 2 dagar i veckan varav den ena var lördag, när jag är ledig. Nu kommer vi bägge ha, så gott som, heltid bägge två. Jag både vill och är rädd för att ta på mig för mycket. Kanske kan jag går ner lite i tid på min ordinarie arbetsplats så att jag kanske kommer att få sammanlagt 80 eller 85%. Då borde det inte vara så stor skillnad  med hundpassningen.
Livet är en räcka ångestfyllda beslut. Ångest, ångest here I come!

1/2 2009
Imorse vaknade jag till en massa pölar här och var i lägenheten. En dyster liten Humpe hittas till slut långst in i mörkret i stora stålburen. Han var sjuk. Tempen togs - 40 grader - ingen inbillning alltså. Han kissar visserligen när han kommer ut, men inte som han kan göra när han VERKLIGT kissnödig, men han hade ju läckt under natten.

Det är svårt med Humpe - ingen av mina tidigare  hundar har haft så svårt att förmedla smärtsignaler till mig. Man kan stå på hans tass - omedvetet alltså - och han bara TITTAR på en.
Är det riktigt lungt och stilla runt oss kan jag höra på hans utandning att han lider liiiite. Men i såna här sammanhang kan man inte klämma eller känna sig fram smärtsamma ställen på honom. Kanske beror det på att han förmodligen haft jätteont i magen under största delen av sin valpdom så han helt enkelt är van vid att det gör ont att leva.
Boxrar brukar i allmänt ha väldigt hög smärttröskel, men den här lille gynnaren är värre än dom flesta.

Jag prövar att ge dom mat och Humpe äter faktiskt sina kulor - det har han visserligen  gjort med emfas under 221 av sitt livs 222 dagar (det var en gång han inte ville äta, dvs - KASTA i sig maten). Men den här gången tar det lååång tid för honom att få i sig maten. Anledningen upptäcker jag senare.

Jag har tagit lite kissprov i en burk under morgonprommisen eftersom jag undrar över urinvägsinfektion pga alla fläckarna han lämnat men urinen ser INTE konstig ut. Den är klar och lagom gul och luktar inte dåligt. Jag sparar inte provet utan tänker att jag kan ta ett nytt prov till  i morgon om han fortsätter att må dåligt.
 
Jag har ju ändå misstanken på urinvägsinfektion kvar i mitt huvud och jag vill att han ska få i sig C-vitamin , men han vill inte dricka det brustablett-besudlade vatten jag jag försöker truga i honom. Så jag skalar en apelsin åt honom och han får klyfta efter klyfta. Då ser jag att han svårt att ta in klyftorna i munnen och han är alldeles sned.... Jag öppnar hans mun med milt tvång men han är rosa och fin i tandköttet och inte röd i svalget. Tänderna ser bra ut - men Underläppen är rejält svullen!
Har han slagit i nånstans??? Jag försöker rannsaka mitt usla minne om gårdagens sökträning - men nej, kommer inte ihåg något intermezzo.
Fast jag litar inte riktigt på mitt detaljminne, Humpe är en riktig liten klumpeduns med klumpig och ovig motorik, vilket leder till ideliga snubblingar och islag här och där. Och en smäll igår kan väl mycket väl idag bidra till att han har ont i både huvud och käke - däremot vet jag inte om det kan orsaka feber eller ge urinläckage. Och käken verkar ju inte smärta, däremot skyddar han sin underläpp. 
Jag har ju tidigt under dagen lirkat i honom en ½ Magnecyl och det ger ju resultat att febern går ner till dryga 38 och jag tar båda hundarna på en kortare prommis.
Ingen som såg Humpe då, skulle se att han hade vaknat med 40 graders feber. Fast jag märker att han inte är så intresserad av sin löpande storasyster och att inte ligga på i kopplet heller som han brukar när han är ute med Krizzi o mig.

Frampå eftermiddagen börjar en gammal erfarenhet väckas till liv - En minnesupplevelse som jag faktiskt har från söket igår. Efteråt vid fikat och genomgången tar jag ut alla tre kalla hundarna ur bilen och binder upp dom vid varsit träd bredvid där vi sitter. Dom ska ha mat och lite variation.
 
Humpe är jag ganska snart tvungen att gå och hämta för han äter oavbrutet saker i naturen.... Han GNAGER i sig isskaren på snön, han äter av mossan han lyckas skrapa fram, han gnager på pinnar och kanske, ve och fasa, talkottar!
Alltså hämtar jag honom så han får sitta med vid fikat.
 
Någonstans nu i mitt bakhuvud påminns jag att jag har tidigare handskats med hundar som i mängder äter snö/is, kissat på sig pga den kalla vätskan inuti kroppen och naturligtvis gnagt sig till skavsår på boxerläpparna. Men ger det upphov till feber????
Är det månne det som har drabbat lille Humpe?

Jag måste invänta fortsatt tidsgång, vad händer över tid? Sist jag tog tempen var den lite över 39 igen, men det tycker ju inte djurhälsovården är feber så nu går jag bara på hur han beter sig. Han sover heeela tiden. Har kissat på sig en gång till och är minst sagt hängig.

Denna trevliga dag som jag ser genom fönstret när det för första gången på flera veckor spricker fram lite sol, så sitter vi inne alla tre. Vår spår- och apporteringsträningsdag är alltså inställd. Tyvärr drabbar det Krizzi också men hon är en lojal hundkompis och hon skulle INTE ha accepterat detta om inte lillHumpe hade legat utslagen mellan oss.

1 februari 2009
I dag har vi levt farligt.
När  vi kom till platsen som föreslagits av en träningskompis i sökgruppen visade det sig att ena sidan av sökstigen låg  inom ett säkerhetsområde runt en jaktskyttebana. Gula skyltar var 20:e meter varnade för risker. Vi lät oss inte hindras - det var ju tyst där.
Vallade en ruta som var 260 meter lång.
Straxt efter att vi börjat köra våra hundar så drog skjutandet igång. "Bra", tänkte vi, "Hundarna behöver lite skott-träning".
Men när 4:e och näst sista hunden var ute på ett skick så är skjutandet mycket intensivt och när den hittade figgen är på väg upp mot stigen hör vi ett skott flyga över våra huvuden!!!!! Hua!
Det kändes lite olustigt faktiskt. Men så i pausen mellan dom två sista hundarna när vi står och pratar i lägret om hur vi ska göra med sista hunden om vi ska köra någon annanstans eller ej - så fylls hela luften av en öronbedövande dån, det kreverar en formidabel bomb däruppe vid skjutbanan. Marken vibrerar och man söker reflexmässigt skydda sig genom att huka och skydda sitt huvud. VAD ÄR DET SOM HÄNDER??

Men det kanske inte är så malplacerat - Söket som hundarbete utvecklades under första världskriget och användes i striderna. Så här kändes dom bombliknande smällarna och skotten över våra huvuden som om vi var tidsmässigt förflyttade till ursprunget.
Vi blev väl lite oroliga lite till mans över våra, sammanlagt 9, hundar som satt en bit därifrån i bilarna. Vid senare inspektion verkade dock ingen ha tagit någon större skada och det var kanske tur att vi, människor, befann oss en bit därifrån.
Själv hade jag nog tyckt att det hade räckt med svischande kulor över huvudet för att skotträna bägge valparna, som jag hade med mig. Man behöver ju inte överdriva så här i början på ett hundliv. Men som sagt, dom verkade oberörda och inte hispigare än annars
Men sen blev det tyst från jaktskyttbanan, så det var väl kanske den sista krevaden innan skjuttränarna åkte hem, för det var väl inte tanken att bara skrämma oss?

Humpe var enda hunden jag tränade idag och han gick som nr 1. Först en vindvittring som gick sådär. Gaia hade varit med och vallat rutan innan och han uppfattade det helt klart att han skulle spåra Gaia, så han gick med lilla näsan i backen och drog fram som en projektil (apropå dom senare skjut-övningarna) i Gaias spår.
När jag fick bort honom från stigen så hittade han vallningsspåren vilket inte var så mycket bättre.
Till slut fann han Cia sittande i busken - men jag fick bestämt för mig att han såg henne med ögonen innan han kände vittringen och blev säker - dvs satte igång och vifta på svansen.
Därefter gjorde han 5 slag med pop uper. Direktpåvis och godis/lek med figuranten. Där var han riktigt duktig och letade upp sina figuranter fast han ibland fick jobba rejält.

Han känns tryggare och tryggare i vad han ska göra. Men han har svårt att koncentrera sig i början och det är först på slutet som han får koll på det hela.
Jag känner det som om det blir för sällan vi får möjlighet att träna så vi får börja om från början hela tiden och så kommer vi inte så långt varje gång - för trött blir han, i sitt lilla valphuvud av en sån här dags övningar.

Jag hade tänkt köra spår imorgon men jag avstår nog från att lägga ett Humpespår utan gör några rulletransporter istället så att vi koncentrear oss på söket ett tag nu eftersom han har så lätt att stoppa ner näsan i backen och både bak- och framspåra.

Och snart vill jag börja lägga in rulleapportering också så att vi får till riktiga påvis

(bilden är Krizzis uppflytningstävling i Torsby i våras när vi äntligen blev uppflyttade till högre sök. foto Kristina Svensson)

Halv arbetsdag och en låååång promenad med kompisen G och alla 5  hundarna.
 
Vädret är fortfarande grågrågrå men jag ser massor av ljusglimtar.

Vi har äntligen kommit igång med våra dagliga promenader som vi har varit tvungna att avstå ifrån under hela hösten eftersom valparna var för små.

Hanna o jag kämpar med strukturen av våra dagar och vi har nått resultat genom att valparna klarar av att bli lämnade. Inget yl eller skällande för att man gått hemifrån. Och inget yl eller skällande när man kommer hem till dom igen utan trötta sovande hundar 

Nu väntar hela sköna helgen. Sök på lördagen och spår på söndagen
Vadmer kan man vänta av en gooood helg om man är en galen brukshundsmänniska

Ja, det är ju inte så lätt det där med att lyfta på benet när man kissar, verkar det som.
Fortfarande är det ju stående på alla fyra som Humpe kissar - men så ibland kommer han på att han vill pröva igen, så lyfter han lite trevande på ena bakbenet under tiden han kissar. Lite grand bara, så han inte ska verka för stöddig.
Nån gång har jag också sett honom gå emot ett staket med höjt huvud, vända sidan emot och precis ska till lyfta benet när han hukar sig på alla fyra  och skvalar på igen.
Det ser ganska roligt ut.
Han ser lite överrumplad ut själv, faktiskt lite skamsen, som om han inte skulle FÅ lyfta på benet för mig!!!

Det kanske är så att flockledaren ska ha koll på sånna maktdemonstrationer från slynglarna i flocken
- undrar vad som händer med hans tillit till auktoriteter när jag bara står där och ler lite fånigt.

Det roligaste var ju den gången när han var så där lagom förvirrad inför kissningen - lyfta inte lyfta - till slut hukar sig så där fånigt som små hundpojkar gör. Och eftersom han har fått sån kraft i strålen nuförtiden (eftersom den, förmodligen snart, ska riktas mer eller mindre uppåt ) så kissar han sig på ett av sina framben
 - och då lyfter han på frambenet istället!

Snacka om hjärnsläpp - lillgubben!

Han har ju i alla fall klart fattat att man ska kissa ofta och överallt så nu sprider han ut sina dofter runt "mamma"Krizzis kiss/löpfläckar - fast han vågar INTE riktigt kissa över hennes kiss - det är tydligen för häftigt - men en bit därifrån....

Han är uppenbart upptagen av Krizzis alla dofter nu - som väl förmodligen ändrar sig dag för dag, timme för timme nu när vi börjar närma oss höglöpet.
Han kan stå flera minuter och lukta på hennes kissefläckar och han är alltmera "uppkopplad" till hennes rumpa både hemma och när vi är ute o går.

Men Gaia  är fortfarande den som man kan LEKA bäst med, anser Humpe, och jag tycker inte att deras lekar har blivit mer sexualiserade. Dom har ju alltid "lekt doktor" i nån slags snäll variant och jag tycker mig inte ha märkt att han vill överföra sina "fantasier" (om man nu kan tala om att hundars drift är fantasier, som vi ju säger om unga killars motsvarande drift) på den leken.

Kanske skulle man kunna jämföra hans kroppsligt biologiska  utveckling till c:a 14-15 årsfasen hos människan. Det skulle ju vara förnämligt om det stannade här.
 Fast jag tycker det vore bra om han slutade att kissa ner sitt framben.....

Idag när vi knallade iväg till arbete och dagisar stannade Krizzi och lämnade en doftmarkering. Straxt efter sin mentruerande hundsambo kommer lillHumpe.
Han går rakt fram till staketet bredvid Krizzis fläck
och
LYFTER SITT BEN OCH SLÅR EN HÖÖÖÖG DRILL.
                     
Nu är han stooor min lille gosse
Idag den 26/1 2009
- han är 7 månader och tre dagar - eller nnärmare bestämt på dagen 31 veckor. (hjälp vart fort det har gått)
                                  

Det är faktiskt ganska  t r å k i g t  nu.
Vädret t.e.x. Jag minns knappt hur solen såg ut. Det har varit gråttgråttgrått nu i över en vecka. "isen varken bär eller brister" typ.
Är det nederbörd så är det både snö och regn. Den starka vinden kommer från alla väderstreck, Dom ishala fläckarna göms ofta under ett tunt lager snö så att man ser ut som en Bambi när man försöker lotsa sina otyglade hundkräk till rastparken - dom har ju 4 stödben och broddar på alla fötter medan en annan får ju försöka hålla balansen alldeles själv på sina ynka två styltben.
Det ÄR inte kallt, bara runt nollan men vinden är för dj....g så man är både för varmt och för tunnt klädd beroende åt vilket håll man går.

---

Krizzi gick i löp igår - Bra eller dåligt är ju frågan - visserligen får man ju förklaring på en del frågeställningar under den senaste tiden. Hennes destruktiva "valp"beteende kan mycket väl falla inom ramen för "PMS" - premenstruella symtom. Hon brukar ju vara lite strulig ett tag innan löpet. Hur det kommer att gå den här gången blir ju lite extra spännande med tanke på vår lille ungherre som just nu befinner sig i nån slags förpubertet och som har upptäckt en ny sida av sin fostermamma/storasyster.
Han har redan hunnit svälja ett trosskydd från hennes tiksskydd!
Dom går på en lätthanterlig rad när man är ute och går med dom: Krizzi först med huvudet på skaft och Humpe går alldeles efter med nosen i hennes rumpa. Dom ser ut som ett enda djur med 8 ben men med bara ett huvud längst fram och en svans längst bak.Än så länge är Krizzi inte ett dugg intresserad av honom, men inte heler irriterad  på honom.
Så som sagt - hur kommer detta att gå?

---

fler dysterpoäng
I torsdags åkte jag ut till klubben med "mina" tre hundar. För en gångs skull hade jag ju tillgång till bil, eftersom jag hade lånebilen från Bilkooperativet som jag skrivit om i .ett tidigare blogginlägg. Så jag passade på att ta en sväng ut för att träna hundar träffa lite folk och vara lite social. 
Jo nog var det folk där alltid, 8-10 männskor satt runt stora bordet mitt i ett, till synes, viktigt möte. "Hej" sa dom förstås när jag stack in huvet i stugan, men sen återgick dom till fortsatta överläggningar. Jag tittade runt lite grand, men hittade INGEN annan besökare.
Planen låg upplyst och Totalt folktomt. Inte ens snötäcket var besudlad med några tassavtryck. Jag tog ner mina hundar en i taget och tränade NÅGRA enkla kontaktövningar. Kanske 10 minuter per hund. Sen styrde jag hem Citroenen igen - Det var nog det tråkigaste klubbesök någonsin...

---

Den här helgen var vi bara två (2!) st som ville ut och köra sök. Där går ju gränsen. Det kanske är lika bra att hoppa över nån helg för när träningen blir ett ständigt MÅSTE förlorar det ju glädje och mening.
Tyvärr har mina goda ambitioner med Humpes träning också runnit ut i sanden. Jag har fullt sjå att hantera vardagen och lotsa två eller tre hundar hit eller dit, långt eller bara utanför porten, ut eller in, fram eller tillbaka - och just nu känns det väldigt slitigt.
Men, men, jag har aldrig tänkt, eller hoppats, på något annat. Det ÄR slitigt och det får vara slitigt ett tag.
 
My name is Depp - Eva Depp -

---

Men...

... jag VET också att det vänder - med tiden kommer det att bli lättare, eller annorlunda, eller roligare (eller bara bättre väder)
Och faktiskt har jag en hel del trevliga saker att haka upp livet på också.

t.e.x.
En trevlig skogspromenad i snöslaskstorm tillsammans med Eivor igår, lördag. I tre timmar var vi ute alla tre hundar och "Eian" och jag. Fikade med hembakade bullar sittande på små sittunderlägg på en sten uppe på berget. Valparna vände upp-och-ner på en stor del av jordskorpan bredvid vår fikaplats och Krizzi övade upp lite finlir av bulltiggande (tja finlir och finlir alltså, det var kanske inte rätt benämning på hennes förehavande).  
Sen på kvällen scannade Eivor över lite bilder från tidigare Boxerliv som jag ägnade några sena timmar att inkorporera på min hemsida (se under nyheter vart dom hamnade).

---

En trevlig "söndag"middag redan på lördagen när Hannas och mitt matkooperativ utökats med Per-Olov som kom hit och stekte laxkotletter medan jag klämde potatispuré och fixade sallad och Hanna dekorerade matbordet med ljusstakar och nya servisen.
Sen kunde vi inte ge oss med alldeles för mycket mat, utan bestämde oss för att uppgradera middagen till en tvårätters.
Så blåbär tinades, pajskal gräddades och vaniljglass inköptes i all hast på jourbutiken.
- Vad Gott Det Blev och Vad Mätta Vi Blev!!!! 

---

Och sen har jag en resa till våren att längta till........

- Johnny får nog fortsätta att vara den enda med efternamnet ett tag till..

Jag och mina älsklingar på en trevlig promenad i snöslaskväder i skogen med Eivor.

---

Senare samma kväll

Jag tog med mig LillHumpe på en promenad ner på stan. Vad GLAD jag blev (jo du ser rätt!).
Han är så rolig att gå själv med.
Han var egentligen inte alls sugen på att gå ut, för vi hade tagit en timmes promenad bara ett par timmar tidigare och han hade slagit sig till ro i soffan. Men har matte bestämt sig, så har hon.
 
Han fick det nya fina röda täcket på sig så att han inte skulle behöva bli blöt ända in på skinnet igen.
 
Och tänk, han skötte sig SÅ bra. Han drog inte en enda gång, han brydde sig inte om mötande hundar och han blev inte rädd för något. Han var nyfiken och tittade på märkliga saker i hans höjd vilket gjorde att jag fick syn på saker som jag aldrig sett förr trots att jag har vandrat runt på dessa gator i 30 år nu.

Det som fascinerade honom mest var alla barn vi mötte. Han blir så glad när han hör och ser barn. Och barnvagnar är nog det mest spännande han kan tänka sig.
Men i o f sig så vill han in i alla bilar som stannar till i närheten av honom, eller bussar, eller upp på mopeder och motorcyklar.
Han är VÄLDIGT killaktig på det viset:  Han gillar allt på hjul. Han blir ofta stående med tappad haka och tittar om det kommer en häftig bil med konstigt motorljud, eller en vrååålig MC eller för att inte tala om utryckningsfordon med påslagna sirener.

Men vid dagens promenad blev vi också stående vid varje ingång som hade självöppnande dörrar. Han ville så gärna IN - oavsett vad för slags affär det var.
Varje gång dörrarna sakta gled igen försökte han klämma in sin lilla trubbiga nos så länge det gick och sen skulle han stå kvar tills dom öppnades igen.
Till slut kom han för att jag lockade på honom, men vi kom bara till nästa affär där det var samma visa.

Vi gick förbi på Centralstationen och gick igenom väntsalen för att se när biljettexpeditionen har öppet för ett senare tillfälle och äntligen fick han gå igenom självöppnande dörrar och titta på alla som satt där och väntade. Men mig förlorade han inte kontakten med ändå.
 
Under promenaden stötte vi på åtskilliga gatumusikanter som satt på olika ställen och spelade. Konstigaste tyckte nog Humpe att det var med mannen som stod ner i gångtunneln under järnvägen och spelade dragspel.
Då vandrade blicken mellan mina ögon och musikanten hela vägen fram i den smala gången och när vi passerat på mycket nära håll, under smäktande toner, så har Humpe svårt att släppa ögonkontakten med honom - som om han skulle få för sig att följa efter oss. Han tittade sig över axeln långt efter. Men jag såg ingen rädsla hos honom, mest undrande tror jag.
Och det är klart att jag ger ju intryck av att vi är på väg fram till just dragspelaren och att Humpe försöker läsa mig om vi ska vara arga, glada, rädda eller hotfulla - och så går vi bara förbi tätt, tätt, fast det låter som om mannen liiider. Måste vara konstigt för en hund, ett flockdjur, ett rovdjur.

Och, återigen, Han drog INGENTING! Helt otroligt - vart är min lilla koppeldragare? Är det bara tillsammans med en till två andra hundar som gör att han ligger på i halsbandet?

Nu är jag glad och entusiastisk igen. Detta ska jag göra om.

Vilken förfärligt tråkig dag.
Den började uruselt - jag hade lånebilen över natten för att allt skulle flyta smidigt. Jag hade lilla Gaia över natten för att matte Hanna hade annat för sig igårkväll. Alltså åkte jag bort med alla hundar till Våxnäs, en av Karlstads ytterområden där Gaia bor. Hos Hanna lämpade jag av Humpe och Gaia. Sen åkte jag vidare till G där jag lämpade av Krizzi och tygburen som hunden i baksätet suttit i. Sen snodde jag in till stan och in i garaget och trasslade med nycklar och låst nyckelskåp i låst förråd  osv för att lämna tillbaka bilen innan jag gick bort till Stora torget och tog bussen ut till Våxnäs igen där också mitt jobb ligger. Jag stämplar in kl 08.10, istället för 08.00 som jag hade tänkt från början. Precis när jag tagit av mig jackan börjar jag undra vart jag lagt min mobil....
- ingenstans!!! alltså sen jag lämnat bilen! Där var sista gången jag såg den!!! shit! Där ligger den kvar så klart. Gör ett snabbt överslag med tiden och tänker att om jag sticker NU, skyndar mig och har TUR så kommer jag hinna tillbaka tills min telefontid börjar kl 9.
Så fullkomligt RUSAR jag iväg till Grete (som inte har kommit iväg till SITT jobb ännu) och andtruten frågar om jag får låna hennes bil för att åka iväg o leta reda på den. "Jomenvisst" Så flänger jag iväg in till city igen och in i garaget och mixtrar med nycklar till nycklar till förråd med nyckelskåp med bilnyckel och slutligen låsa upp den lilla Citroenen där min mobil tronar fullt synligt i passagerarsätet. Vad SUR jag blir på mig själv!
Sen kuskar jag iväg ut till Våxnäs igen för tredje gången denna morgon. Ställer tillbaka bilen hos Grete och rusar tillbaka till jobbet och kommer inramlande exakt när telefontiden börjar.

Jag går från jobbet c:a 13.15 - då har valparna varit ensamma hos Hanna i 3½ timma när hon gick till sitt jobb. Jag hämtar dom två och går genom skogsdungen bort till G`s. Vi hade bestämt att åka ut med alla 5 hundarna när hon slutar SITT jobb. Det var någon timme kvar och jag kopplar av med en Suduko och försöker suggerera fram fredagsmyskänslan.
Så ringer G (på min välsignade mobil) och talar om att hon är tvungen att stanna kvar ytterligare en timme. Jag ger upp, tar mina tre och går hem själv.
Vi tar en STOR omväg genom i2-skogen med fritt hoppochlek över fälten. Det tog 1½ timme att komma hem och utan alltför stora episoder - bara några trögtänkta hundägare som man har svårt att handskas med när man har tre GALNA hundar i snöre.
Men nu till slut - sitter jag här i min soffa och njuter av ett par dagar framöver i frihet. Hanna har varit här och hämtat sin hund och vi har ätit grillad kyckling och bubblat lite om allt möjligt som vi brukar. 
Så sätter Humpe en STOR bit tuggis i halsen som jag försöker plocka ut, men denna gång satt den för långt ner. Han tuggar så frenetsikt på sina tuggisar så jag har blivit tvungen att plocka undan allt vad tuggisar heter. För till slut sväljer han den uppluckrade tuggisen och den fastnar i halsen. Men förra lördagen köpte jag en JÄTTETUGGIS på Lantmännen. 50 cm var den från början och den kan han ju inte tugga i sig, tänkte jag. Men se, jag får lov att hålla ögonen på honom hela tiden för han tuggar frenetsikt av bit efter bit och sväljer dom. Den här gången kände jag den bara långt ner i hans hals utan att lyckas få tag på den. Skräck och fasa - men det mina försök leder till är att han KRÄKS. Puh! och det var inte en liten struntbit av hans 50-cm-tuggis. En degig klump på c:a ½ liter kräks han upp! Det är allt tur att jag sitter här och håller ögonen på honom. Det är inte bara EN boxer som dött av att en tuggisknut fastnat i strupen......
Ja inte var den här dagen rolig i alla fall....

Lördagen var inbokad med min kompis G, hon som äger Riska, Krizzis halvsyrra, och Ticka, den dementa borderterrierdamen. Vi skulle ut och träna spår. Eftersom det är jag som hundvakten på lördagarna så blev det inalles 5 hundar på oss två. Vi började bakvänt nog med en promenad i skogen. Dom hundarna som fick springa sprang, dom andra tyglades med koppel. Det drabbade stackars Gaia som vi försöker kuva hostan på och lilla Ticka som går dit hon vill och varken hör eller ser, in reality. Det blev en lång promenad. Sen satte vi in dom i bilen och stegade upp 5 st spår. Lite kortare till valparna, men även Ticka fick sig ett spår för det verkar rots allt att är det något sinnesorgan som verkar vara intakt så är det luktsinnet. Boxerdamerna fick varsitt rejält spår.
Sen åkte vi iväg till Granngården/Lantmännen som hade "Karr-och-hunddag" med fördelaktiga rabatter. Vad sägs om 18 kg Krizzifoder för 289:-!? Tycker i a f jag är riktigt billigt. Vi svängde förbi stugan också för att ev. vittja råttfällorna. Det behövde vi dock inte för det finns inga möss kvar i stugan: hundmatskulorna jag lagt bredvid den russinladdade fällan låg kvar. Hoppas att det är över för denna säsong.
Sen åkte vi iväg och gick våra spår. Jag började med valparnas. Gaia är helt otroligt bra. Hon är spårsäker, och går i spårkärnan. Eftersom jag lagt spåret själv så visste jag precis vart jag svängde och vilken sida av buskar och träd jag gått på. Avslutningsvis fick hon äta lite kattmat ur en burk.
Humpe är också duktig. Han verkar fatta nu men tyvärr har han alldeles för bråttom så jag tror att han slarvar . Han missade slutet som inkluderade kattmatsburk, men med min hjälp lyckades han hitta den.
Krizzi slutligen hade tyvärr fått sitt spår korsat av G som snurrat bort sig när hon la Tickas spår. Så två gånger gick hon fel i början men efter att ha fått starta om en gång så gick det galant. Det var lätt pudersnö så jag kunde ju se G´s fotspår på dom flesta ställena. Det var ett urroligt spår i fin natur.
5 timmar tog denna spårdag, dvs ovanligt lång dag för att vara en spårdag.

Söndagen var vikt till sök. Tanken var att det var Krizzis tur, men hon hade under gårdgen dragit på sig en ny hälta. Förut haltade hon på höger fram, men sedan lördagkväll haltade hon på VÄNSTER fram. och så pass illa att jag fick hjälpa henne ner och uppför trapporna på kvällskissen. Hon är lite skör min gammelgumma i frampartiet efter ett långt spänstigt liv där inget har låtit hejda henne.
Det blev alltså Humpegubben som fick vidareutveckla sina söktalanger.
Efter förra söndagen tycker jag att jag vet bättre vad jag ville ha. "Näsöppnare" + runt fyra sökslag med popupp och direktpåvis. Rulleträningen har Hanna o jag koncentrerat oss på vid sidan om och kört i stort sett varje dag. Igårkväll gick vi ner i källaren och körde rulletransporter mellan källarförråden. Och vi har varit noga med att inte nöta eftersom, åtminstonde Humpe, är en typisk boxer som tröttnar om det inte händer något nytt. Därför kör vi med någon enstaka rulle per tillfälle. Det är dumt att göra i skogen i dagsläget - men snart!!!!
Söket idag gick av stapeln i vår s.k. "Piggeruta". Den är svår för att det är Skvattram i stora sjok i början och en bergsknalle med förrädiska kastvindar en bit in. Jag utnyttade skvattramet till "näsöppnare" genom att lägga två figgar några meter från stigen på vindsidan och sen bara gick vi förbi på stigen, Humpe o jag, för att se om han "markerade" vittringen. Och OOMM  han gjorde! "Baadomm"!!, hela hans varelse vände upp mot vittringen och målmedvetet gav han sig ut i Skvattramet för att leta figgen. Med följande godis, lek och kel.
Efter dom två vittringsfiggarna blev det vanliga popuppskick. 2 åt varje håll. På bergsknallen blev det så klart svårt och jag fick skicka om. Det känns faktiskt som om han har börjat ana hur vi vill ha det i stort - men sen är det hur mycket som helst kvar att träna för att han ska VETA vad sök är. Om en eller två gånger till ska vi lägga in rulletransporter från figgen till föraren - när vi har fortsatt att träna rulletransporter här hemma.
Jag känner mig mycket nöjd efter dagens träning. Också att han var nr 2 idag och fick lov att vänta otåligt på sin tur var en nyttig träning.

Ja, jag har som sagt blivit utmanad av Harriet
Det är roligt och kräver stundtals lite tankar och självreflektioner..... men av erfarenhet vet jag att det tar tid.

Regler: Länka till den som utmanat dig/där du hittade listan, svara på frågorna, och (om du vill) utmana fem andra bloggare! Det kan också vara lämpligt att meddela dem att de är utmanade.

Tre yrken du drömde om när du var yngre?

1. Veterinär
2. Författare
3. Radiohallåa

Tre yrken du skulle vilja prova på?

1. Trädgårdsmästare  
2. Journalist
3. Bonde

Tre yrken du inte skulle vilja ha?

1. Operationssjuksköterska
2. Lärare
3. Bankdirektör 

Tre språk du skulle vilja kunna?

1. Engelska på riktigt
2. Spanska - kunde en del i min ungdom
3.  Tja, varför inte - Italienska

Tre länder du vill besöka (som du inte tidigare varit i), och varför?

1. Brasilien
2. Kanada
3. Portugal

Tre platser/områden i Sverige du skulle vilja besöka (som du inte tidigare varit på)?

1. Karlskrona
2. Jokkmokk
3. Kebnekaise m min hund
   
   Tre svenska platser/områden du varit på och vill återvända til
   
   1. Strömstad
4. 2. Gotland
   3. Reimyre 

Tre platser i Sverige du skulle kunna tänka dig att flytta till?

1. Karlstad (nån annan del)
2. Stockholm 
3.  Göteborg

Tre talanger du önskar att du hade?

1. Fota 
2. Självdisciplin 
3. Sällskaplighet 

Tre saker som alltid finns i ditt kylskåp?

1. Juice 
2. Fil 
3. smör 

Tre hundraser du skulle vilja prova på/kan tänka dig att ha, som du inte har/har haft? (Endast för hundmänniskor eller wanna be’s.)

1. Griffong Brabancon 
2. Fransk Bulldog
3. Lagotto

Tre “saker” du önskar att du var bättre på än vad du redan är?

1. Att träna hund - yes endeed 
2. Mingla
3. Fotografering

Tre (icke hundrelaterade) “ämnen” du skulle offra delar av din fritid för att lära dig mer om?

1. Fotografering/Photoshop
2. Trädgårdsodling
3. Snickerier

Tre saker du skulle köpa till dig själv om du hade 10.000:- “över”?

1. Kyl o frys, ny TV, DVD
2. Kamera
3. Bil, liten moppe
   
   Jag utmanar Eva K , Nelssons hemsida och Eloz

Jag har fått en utmärkelse av Harriet. Tack



“Dessa utsedda bloggar är osedvanligt charmerande och söta, inte upptagna av utmärkelser och själviskhet.
Syftet är att sprida vänskap.
Vårt hopp är att nya vänskapsband kommer att knytas mellan dessa bloggar, ju mer utmärkelsen sprider sig.
Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa!!

————————————————————————————————-

I utmärkelsen ingår också att nominera 8 bloggar, som passar in på ovanstående kriterier. 
Jag har många favoriter men jag väljer Eva i Landskrona och PudelNelson och Eloz


ja, så var det klart då... 8 nomineringar blev bara för mycket för mig att länka till, det blev tre, men dessto bättre.
Kram på er allihop.

E

Ja, det har varit en turbulent vecka denna första hela arbetsvecka av detta år.
Är det ett lyckoår i år tro. I vilket fall som helst så det här varit en riktig turdag för mig idag. Hör här: Eftersom jag var hemma i god tid i dag så tog jag mig för att ringa till försäkringsbolaget där jag trodde att jag hade min hemförsäkring, SBK. Det visade att den inte trätt i kraft ännu. Ringer alltså till if som varit mitt försäkringsbolag sen många år.
Krizzi min 10-åriga lilla slyna har gått i valp. Hon är sprallig och olydig och stjäl som en korp. Hon har verkligen levt upp av att ha ungdomar omkring sig. Hon är så till den milda grad busig så hon har gett sig på Hannas allra bästa och finaste träningsjacka. Hanna har jobbat och slitit för att få råd att köpa denna fiiiina Goretexjacka som var tänkt att hålla i minst 10 år. Hon köpte den i höstas efter sitt slitsamma sommarjobbande. Snacka om att göra Feeeeel, hundskrälle.
 
Nu skulle jag se efter hur bra dom är, hemförsäkringarna. Och hör och häpna: Damen på if är så jättetrevlig och när jag beskriver jackan och priset och krizzis härjningar så bestämmer hon på stånde fot att jag ska få ut för att köpa ny jacka för 3000:-. 
Av självriskens 1500:- täcktes 1000:- av nån slags självriskfond jag hade för att jag aaaaldrig utnyttjat min hemförsäkring förut. Återstår 500:- istället för 3000:-
Och pengarna överförde hon på mitt bankkonto under tiden jag pratade med henne!  Wow!!!!   är det inte imponerande.?!

Jag satt och tummade på mina oöppnade räkningar som jag fått idag under tiden jag pratar med if-damen. Fortfarande Glad i hågen öppnar jag dom efter samtalet:
Räkningen för kräksprutebesöket som Humpe gjorde på veterinärkliniken den 2 januari (se längre ner i bloggen). Akutbesök med vet-undersökning, preparat och kanske städning av nedkräkt rum,...en anledning till nattvak och pengaoro.
Summa plus summa plus moms minus försäkringsbolagersättning = 135:- !!!! Åh vilken glädje. C:a 10% av vad jag förväntat mig, faktiskt.

Andra kuvertet: från elbolaget Fortum stugans elräkning. Brukar få mig att gråta annars, men denna dag var det 66:- här och 73:- där -48 här och -67:- där. Summa 45:-tillgodo, som dras av på nästa räkning!!!! Detta var bara inte sant.... Kan fru Fortuna verkligen vara så vänligt inställd till lilla mig? Jag rusade omedelbart ut och köpte en Harry Boy och en Lottorad. Hoppashoppashoppas att det här är årets signum.

Tidigare under veckan har lyckan inte varit fullt så påtaglig. LillHumpe har faktiskt varit dålig en sväng. Jag är förstås lite orolig för hans känsliga lilla mage. Och var och varannan natt hände samma mönster med den lilla älsklingen. Han sover rastlöst. Kan inte vara stilla mer än någon minut då och då. Ändrar hela tiden ställning och verkar inte må bra. Och i stort sett så kräks han varje natt. Ibland kommer något upp - se inlägget om den uppkräkta tallkotten - men ibland kommer inget alls, men hulkandet väcker mig.
På onsdagmorgon vill han INTE HA någon MAT! Min lilla glupska älskling som har KASTAT i sig maten i hela sitt liv.  Nu kväljs han av blotta åsynen av maten. Detta är ju inget speciellt kontigt för en boxer i allmänhet, men just Humpe med sina kräkningar och uppkräkta tallkottar och inte minst, sin otroligt jobbiga valpdom med ständigt magont. Snabbt väcks en stark oro hos mig. Och nu är han så knäckt. Han orkar inte gå ut - ingenting faktiskt. Fick honom med mig till Hannas på morgonen, men tror mig inte om att få honom igen på kvällen. Lånar min kompis G´s bil och kör hem honom.
Oroar mig förstås över om han har någon mer kotte i magen eller så. - och han ser ju verkligen sjuk ut.
Får till slut tag på Vännen veterinären som förstås är på föreläsningsturné men som i en snabb bedömning tror att vi kan vänta med att uppsöka veterinär akut för att se hur sjukdomsprocessen ser ut. Det känns tryggt och jag bestämmer mig att följa hans råd.
Tror ändå att allt är kört när Humpe väcker mig på natten efter en (1!) timmes sömn och KRÄÄÄÄKS. Trots att han inte fått i sig varken vatten eller mat på över ett dygn kräks han upp vätska. Kan det vara så att hans tidiga sjukdom har skadat viktiga organ och som först nu, när hans kropp börjar anta vuxenform, ger utslag? Många dystra tankar blir det under dom fasansfullt klarvakna nattimmarna.
Efter ett par timmars sömn segar jag mig upp urtidigt.
Och så, på morgonen är Humpes sugen på mat!!!! Åh vad glad jag blir, och pigg blir han av att äta och inte kräks han på  dagen efter, eller på natten efter och på natten till fredag sover han inte oroligt heller. Nu har gått ytterligare ett dygn och vi vågar kanske lita på att detta går vägen.
 
Gaias långdragna hosta har nu börjat utredas och hon har börjat medicineras med kortison efter veterinärbesök med röntgen och allt. Snart kommer hon att kunna springa lös igen.
Och slutligen har Krizzi blivit mer halt än hon varit tidigare. Kan inte stödja på höger fram till och från. Det verkligen kommer och går. Hon kan hoppa och studsa och springa ut på gräsmattor för att njutningsfullt rulla sig. Men att skritta eller trava är en påfrestning som gör att hon stundtals springer på tre ben. Hon går snabbt över i galopp. Försökt hålla henne i koppel, en dag i a f få se om det hjälper och haft på henne täcke för att skydda musklerna från den svidande kylan som rått idag. Hon verkar lite bättre efter den här dagen

Klockan är nu så mycket och jag är så trött. Imorgon får jag ta hand om såväl utmaningen och utmärkelsen som jag fått av Harriet för ett par dar sen.
God natt

Vår helg blev präglad av träning och frisk luft.
På lördagen stack Eivor och jag ut med "mina" tre hundar. "Eian" lider ju av akut hundbrist och jag har mer än fullt upp när jag ska lotsa tre energiska hundar till skogen , i skogen och hem från skogen. Nu kunde vi bägge få hjälp med våra respektive bryderier. Hanna och Eivor bor grannar och därför avlämnades Gaia hos Eivor på lördag förmiddag istället för att Hanna skulle åka in till stan och lämna henne hos mig när hon skulle börja jobba kl 10. Jag promenerade  bort den vanliga gamla vägen som till jobbet och mötte Eivor och Gaia utanför den porten istället , straxt efter 10. Sen promenerade vi ut till den näraliggande skogen på I2´s gamla övningsområde.
Det är en så vacker skog.

Vi höll till mycket där för många år sen, Eivor och jag, när vi hade varsina 2 boxrar i mitten av 90-talet. Det var min gamla Myran och min lilla änglaLoppan (de två kan du läsa om på andra sidor här bredvid) och Eivors Lisa med sin son Benjamin. Vi tränade mycket då och där har jag väl lagt grunden till mitt eget spårintresse.

Med oss hade vi fika med mackor och saffransbullar och hundarnas lunchmål. Så la vi 3 spår och övade lite transporter av sökrullar/slangbitar. Vi fikade under väntetiden.
Hundarna var sååå duktiga i spåren.
Gaia jobbade på målmedvetet och verkade ha fullt koll på sitt spår. Det var inte så långt, spåret, men jag tror att man kan höja svårighetsgraden till henne nu, om man inte gör det för stort och för snabbt.

Humpe blir lite för exalterad och skulle kunna stövla iväg meddetsamma, men hjälper jag att styra upp honom så fäster han snabbt i spåret och sen går det undan.
Dom två pipleksakerna som jag lagt ut efter spåret har inget större värde för honom om jag inte leker lite med dom. Se bild.

Sen kan han absolut inte sluta jobba bara för att spåret är slut - det är som om hela världen blir spårbart. Jag hinner bli lite frustrerad innan han lugnat ner sig.

Krizzi är verkligen på hugget. I välkuperad terräng tog hon det spår som Eivor lagt i, för Krizzi, ovanligt högt tempo.

Hundarna får sin lunch serverad utspridd på backen.

Vid promenaden ifrån skogen hänger Eivor med halvägs hem till mig innan jag tar över helhetsansvaret för alla tre och knallar den sista biten.
Humpe sjunker ihop och somnar innanför dörren i hallen, så trött var han. Då hade vi varit ute i 4½ timme. Visserligen inte i rörelse hela tiden, men ungdomarnas förmiddagslur hade ju blivit lidande. Det gällde bara att intala Gaia att det var trött hon var när det där rastlösa slog till. Det gick till slut så hon somnade.

Idag, söndag, hade jag bokat in oss på sök. Det var Humpes tur den här gången också. Krizzi har ju varit halt lite till o från den sista tiden, så jag försöker spara henne lite. Kl 11 körde vi igång. Det var grått, regntungt, +3 grader och iskall blåst. Burrr!
Dom hundar som inte skulle söka fick vara med och valla rutan - för min del alltså Krizzi. Och jäklar vad hon flängde den lilla (halta!) boxerbruttan. Det var hur kul som helst att flänga runt i denna fantastiska skog tyckte hon. Själv blir man ofta alldeles slut av att valla sökruta och särskilt den här sökrutan som har knähög vegetation som suger, men nåt sånt märkte man inget av hos Krizzi, hon var pigg som en pelikan när det var dags att sätta på henne täcket för att sitta i bilen resten av söktiden.

Humpe fick köra Björnen Sover - vittringsövningen då det är meningen att han ska koppla in nosen i skogen. Den övningen gick jättebra, vi hann inte gå ett helt varv innan han "tog" figgen.
Sen gjorde vi uppletandeövningar med pop upper. Det hann bli 7 st slag och på vindsidan gick det strålande medan det på andra sidan var lite för svårt då figgen hamnade lite för långt ut. Humpe vek av vid vallningsvittringen gång på gång, trots att han sett pop uppen tydligt från stigen.

Har efteråt tänkt igenom syftet med uppletandeövningarna och vad som är viktigt med dom. Oprioriterade ser det ut så här:

*Ut i skogen med dig Humpe
*Använd näsan
*Man utgår ifrån stigen som är som en avstampsramp
*Man kan köra på bägge sidor av stigen/avstampsramp
*Humpe ska lära sig att gå längre ut fast matte inte är med
*Lära sig leta folk
*Förstå att figgen är MYSIG med godis, lek och kel
*Med tiden ska Humpe förstå att MATTE vet vart han ska leta      dvs.....
* Raka skick i system
*Man får fortsätta att söka med nya skick fast man har hittat en figge.
*Avslutet är tydligt och då tycker alla att man har varit DUKTIG

Det sista vi gjorde med mina hundar innan vi, blöta, kalla och trötta åkte hem 15.30. var att låta Humpe köra lite transporter med sina sök-/slangrullar. Vi körde 4 st. Efter 2 började han slarva och vilja göra något annat. Suck, jag får backa så att hans intresse uppehålls. Jag kanske är för kravfylld. Jag tycker att jag så sällan får till en bra träning så när det äntligen blir av så vill jag passa på.
Trots att jag tycker att Humpe får för gles sökträning tror jag att jag ska köra Krizzi nästa gång istället. Hon behöver det och han kan gott få längta lite.

Ps. Kl 03 inatt väckte Humpe mig när han gick ut i vardagsrummet och kräktes. Jag gick upp för att se och hjälpa till och då kräks han upp en tallkotte, blott och bart en tallkotte ingen mat eller galla eller något annat. En alldeles ofördärvad tallkotte och några medföljande tallbarr. Så där fick jag för att "Berika"  hans lunch i skogen. Hade jag tur nu, när jag inte behövde kosta på en operation för att reda ut konsekvenserna av hans glupna beteende, tro? Ds.

Jaha, så var alla helger slut då - och nu har vardagen dragit igång lite smått. Så här trötta är vi verkligen....

Det har varit bra helgdagar och klämdagar. Det har varit strålande kallt och klart. Vi har verkligen ägnat tiden åt vårat välmående, hundarna och jag. Mycket frisk luft, mycket träning/hjärngymnastik.
Komplikationsfritt......... utom.....: diverse upprörande episoder: som akutbesök på veterinärkliniken för utkräkning av svald pipleksak t.ex. eller Krizzis hysteriska utbrytningar, stjälande och saboteringar så fort man är tvungen att lämna henne det minsta. Ja, egentligen har det väl hänt saker hela tiden......

Nu har i alla fall vardagen återkommit och Gaia har återkommit in i Humpes liv och vi har klarat av tre hela arbetsdagar - ja, 2½ dag i a f.

Dagen idag har innehållit ensamtid för hundarna i c:a 3 timmar - inget skäll, yl, gläfs eller kiss när jag låser upp dörren - Bra. 
En nästan 2 timmar lång VÅRpromenad i strålande sol och +4 grader med boxerfläng på fälten. Gaia fick dock hålla sig i koppel pga sin långdragna hosta. Nu har vi slappat framför och brdevid datorn i soffhörnet i någon timme. HELGEN VÄNTAR
Jag hoppas att helgen kommer att innehålla såväl spårträning som sökträning. lite lydnadsträning skulle inte sitta illa heller. Helst i grupp eftersom vi nog behöver lite respons på våra prestationer. Men hur mycket kan man begära av en vanlig helg och en vanlig matte.

ÄNTLIGEN är hon tillbaka, Gaia - Humpetvillingen och Krizzis tandhygienist. Hon var sååå efterlängtad.
Idag tog jag hand om henne under ett litet tag medans matte sprang ut och köpte en ny dator(!).
Vi klev av vägen där vi mötts och jag tagit över lillstumpa, sen klättrade vi rakt uppför berget till skogen därovanför och så la jag tre spår. Under tiden satt dom tre bundna i mitten och följde mina förehavanden. Kylan var ju inte så sträng idag. Det var inte helt tyst i lägret kan jag avslöja.

Gaia klarade sitt spår allra bäst. Det gick i en cirkel och nästan tillbaka i lägret låg leksaken. Hon var såå duktig.
Humpes och Krizzis spår hamnade alldeles för nära varandra så bägge snurrade till det på slutet. Synd, för dom började urbra bägge två.
Jag måste göra det mera noggrant men tyvärr är det vissa svårigheter när man inte har någon bil att lägga dom i medan spåren läggs.
Det kryllade av hundar i skogen, både kopplade och lösa, så jag ville gärna ha dom under uppsikt. Men visst kan man vara noggrannare än jag var idag - och korta spår var det också.

Imorrn börjar 2009´s vardag.

Idag var vi först!
Kl 10 kom vi iväg ut på vår förmiddagsprommenad. Brrr det var -12 grader och solen höll på att hasa sig upp över taken och gnistrade i rimfrosten över hela staden.
Vi knallade i rask takt bort mot Gamla Flygplatsen. Inte en männska var ute......
Hundarna lekte och busade och när man väl var uppe i fart så kändes inte kylan så mycket. Jag var mån om att vi inte skulle hinna bli nerkylda men när vi kom hem hade vi ändå varit ute i 1 timme och 45 min.
Nu har vi klämt upp oss i soffan och t.o.m. Hume sover gott.

Efter mitt förra inlägg har jag fått många reflektioner om den lilla älsklingens värstingsbetennde. Och så är det kanske..
Med god hjälp av sin "storasyster" händer något VARJE dag.

Igår tillbringade vi hela dagen ihop mina hundar och jag, utom när jag skulle gå ner i tvättstugan och byta maskiner.
Det tog lite längre tid än beräknat eftersom jag också tvättade ett par trasmattor ifrån stugan och mattmaskinen är inte automatisk utan man får byta vatten själv.
Men efterom jag varit förutseende så hade jag stängt in hundarna i sovrummet med hjälp av två kompostgaller och förankring med dörren med hjälp av ett spännband.
Inget ätbart fanns att få tag på därinne.
Både klockradio och vattenglas var uppställda ovanpå garderoben och alla kontakter var utdragna.
Bara sängen fanns att gnaga på och persiennerna var uppdragna så att dom två kunde sitta i den ditställda fåtöljen och titta ut på den välfrekventerade  trottoaren utanför fönstret.

Jag hade för säkerhets skull stängt och LÅST dörren in till köket ute i hallen. Däremot står dörren till vardagsrummet öppen så att ljus och radioröster når in till de två små fångarna .
Därför stör det mig inte så mycket att det drar ut på tiden, fast en och annan tanke går dit upp till min lägenhet.

När jag till slut kommer upp (en halvtimme senare???) har "någon" (Krizzi!?) lyckats forcera de dubblerade gallren och den fastspända dörren till sovrummet, hoppat över det halvrasade gallret, försökt krafsa upp köksdörren utan att lyckats men hittat en plastpåse (tom visserligen) som ändå måste undersökas som låg på telefonbordet och slutligen gått in i den stora  buren (!) i vardagsrummet och där ligger hon och ser skyldig ut! Suck!!!

Inne i sovrummet ligger en "oskuldsfull" Humpe i sängen (han har säker inte vågat hoppa över gallret?), men bredvid honom ligger en av mina inbundna födelsedagsböcker med söndertuggat hörn! (vart fanns den när jag städade undan allt?).

Det  behövs alltså inte lång tid för dom att ställa till det - det räcker att jag går ut utanför dörren, som om dom bara väntar på att få sätta igång och utforska och "ta för sig".
*Dom var inte hungriga,
*inte nödiga(hade kissats alldeles innan),
*inte orastade (prommisen igår var 2 timmar lång),
*inte undersysselsatta (jag hade tränat lydnad med dom nere i källargången vid ett tidigare maskinbyte under c:a 50 minuter)
*och jag hade förberett dom på att jag skulle gå ut ett tag och att jag ville att dom skulle vara tysta och snälla.

Idag är det burar som gäller när jag ska ner till tvättstugan och ta hand om gårdagens tvätt - jag har ingen annan  lösning - men då blir det yyyyl och skall till grannarnas förtret.

Innan jag skaffade Krizzi har jag ALDRIG haft problem att lämna mina hundar eller haft någon hund som har skällt, ylat eller stulit från bänkar och bord.

Brukar trösta mig med att det är den GODA flockledaren som utsätts för att i sin frånvaro blir ersatt av sina "underlydande"
- MEN DET ÄR INTE ROLIGT!!!!
Jag vill LITA på mina små kompisar och inte se dom som "underlydande". Jag kan ju inte kommendera dom när jag inte är närvarande!!!!!

Jag efterlyser förslag på åtgärder från er mina kära läsare; skriv gärna ett mail i min postlåda här på hemsidan, eller ett inlägg i gästboken.

Vidare skulle det vara intressant att få en värstinglista på era erfarenheter om vad hundar BRUKAR eller i värsta fall KAN hitta på. Denna VÄRSTINGLISTA skulle jag ha för att glädja mig åt vad mina små älsklingar INTE hittar på - så kan jag bocka av det som redan har klarats av.

Om ett år eller så, borde jag väl kunna andas ut eller....... (fast det är klart, Krizzi fyller snart 10 år!!!!!!)

Den 23 december fyllde Humpe och hans syskon 6 månader. Humpe har nu vuxit om Krizzi (på höjden). Han tar en ENORM plats i sängen (och i sinnesvärlden). Krizzi och jag ligger upptryckta mot sängkanterna när vi vaknar på morgnarna och mitt i sängen ligger den gigantiska Humpe utspridd på rygg och sover så att läpparna fladdrar.
Morgontrött är han och vill gärna sova på kvällarna men därimellan vill han - kräver han - sysselsättning. Jag försöker finna balans i hans liv - i mitt liv, tillsammans med honom.
T.ex. en detalj: Vilken är den allra bästa belöning man skulle kunna ge Humpe när jag vill att han ska FÖRSTÅ att jag är nöjd med honom??.
Godis går alltid hem.
Från att försiktigt ha matat honom med hans eget torrfoder lite uppblött har jag vågat mig på att pröva Frolic och hoppats att lilla maggen hans skulle tåla det. När det har gått bra har jag vågat mig på att prova kovslantar, sånt som Krizzi får. Lekar med snörboll (boll med snöre i) börjar han sakta men säkert uppskatta. Sen hittar vi den ultimata belöningen: pipleksaker. Små bollar som piper lite försynt och som han kan bolla med och studsa i marken med och hoppa o skutta med.
Efter hand märker jag att han blir som bortkopplad när han leker med sin pipleksak. Inget får honom att bryta sin lek. Bestämmer då att han får sin pipleksak först när vi har tränat klart - som slutbelöning.

Vid dagens individuella träning uppe på Kvarnbergets lilla fotbollsplan är Humpe sååå duktig. Han klarar Fritt Följ, Sitt Stanna Kvar, Inkallning och t.o.m. Ligg i frostnupna gräset. Han har verkligen gjort sig förtjänt av lek med pipleksak.
 
Hopp skutt bus och pipipipip. Så spårar det ur. Inte kommer han när jag kallar och han tuggar frenetiskt på sin lilla blå pipleksak. Ju närmare jag kommer honom desto mer tuggar han och så, när jag är nästan framme vid honom - så SVÄLJER  han pipisen!!!!!

HUNDSKRÄLLET!!!

Hem snabbt och ringa runt till mer erfarna människor - själv har jag ALDRIG varit med om detta förr. Kräkmedel Stark senap med salt på tungan. Humpe glufsar glatt i sig den Skånska senapen direkt ifrån tuben, men det tar lååång tid innan det fungerar.
Fler förslag....??????
Till slut får jag tag på min kompis veterinären, som förstås är på sin nyårsledighet på sitt fritidsställe på Västkusten.
Han gör en snabb bedömning och fixar akuttid på sin veterinärklinik åt mig därnerifrån. Men det gäller att snabba på för klockan är 16 och kliniken är på väg att stänga inför helgen och sen är det bara Jourhavande veterinär på Djursjukhuset att välja på.
Ringer en taxi medan jag förbereder Krizzi på att jag snart ska sticka iväg igen och att hon ska sköta sig under tiden - jag tror hon förstår.... 
 
På Kliniken lever Humpe upp, där finns det trevliga människor, många goooda säckar hundmat, tuggisar, hundgodis, roliga hundar och spännande katter. Han är pigg och glad och svansviftande och han ser INTE ut som om han har ätit 3 matskedar Skånsk senap och egentligen borde ligga i konvulsioner just för tillfället.
Snabbt blir vi inkallade till dr Helen. Hon, den goda människan, som hjälpte oss för några månader sen när vi försökte kuva Humpes svåra diarréer. 
"Vad stooor du blivit" var hennes välkomstkommentar till Humpe när hon kommer in till oss. Sen får Humpe en STOR portion kött-våt-foder som nog är det underbaraste Humpe någonsin varit med om.
Det är för att han ska ha något att kräkas upp - men det har han ju inte en aning om utan glufsar gladeligen i sig allt det goda.
Sen kommer flickan med sprutan och han är så tålig och bryr sig inte om sprutan i nacken.

3 minuter senare börjar han hulka och hulka och hulka och så kräks han och kräks och kräks och upp kommer hela portionen med det underbara köttet.
Då var jag allt tvungen att hålla fast honom så att han inte skulle äta upp det en gång till,
sen kommer pipleksaken som en liten sorglig blå gummituss.
Sen fortsätter han att kräkas fast snart nog finns inget mer att kräkas upp och han är så slut så att han LIGGER och kräks.
Vid ett tillfälle sjunker han ihop under kräkandet så att frambenen ligger bakåt utmed hans sidor medan han kräks och kräks.

Stackars lilla gubben! Jag försöker kommunicera med honom via tankebilder att det är ätandet-av-pipleksaker som orsakar allt detta, inte jag eller veterinären eller djuksjukskötaren. "Ät inte pipleksaker jag ber dig..."  försöker jag suggerera fram.

Till slut upphör hans hulkande och han ligger raklång på golvet och flämtar. När flickan med sprutan sticker in sitt huvud i dörren och undrar hur det går så viftar den lilla älsklingen på svansen fast han orkar knappt lyfta på huvudet! Han är bara för gooo.

Jag har mellan kräkningarna fått tag på en kompis som är hemma i stan och inte är upptagen. Hon lovar att komma och hämta mig och skjutsa oss hem. Hyggliga människa.
Snart nog sitter vi i blen på väg hem till den väntande Krizzi. Då är Humpe hungrig igen för nu är lilla maggen tom. Sakta men säkert fyller vi den igen med vanliga tråkiga torrfoderkulor, inget våtkött och framförallt inga pipleksaker.

Tänk att det blev så fel med våran optimala belöning....

Två unga pojkar firar nyår!
Vilken strålande dag det har varit idag också. Lena och hennes gubbe skulle ut med deras hundar till skogen och undrade om vi ville med - ooooja!
Unique den svarta vackra schäfertiken deras, skulle tyglas av husse och deras lillpojke, pumin Mysko, skulle ta hand om mina två i tur och ordning. Vi ville inte ha något tjafs mellan gammeltikar eller triangeldramer eller nåt annat tillfälle till grufs - därför tar vi en timmes promenad med Humpe och Mysko över solgnistrande fält i gränslandet mellan Karlstads Brukhundklubb och Golfklubben.  - Och pojkarna dom leker och härjar och upptäcker världen tillsammans. Mysko har myyyycket mer livserfarenhet än Humpe, han är ju snart 2 år och har t.o.m. betäckt en pumiflicka som inledning av sin avelskarriär för någon månad sen. Humpe har sååååå mycket att lära.
Den promenaden avslutas för Humpes del med lite transporterande av sökrullar/slangbitar mellan Lena och matte. Men då var min lilla gosse nog trött-i-huvudet för det blev alltmer bara pipleksaksbollande och rullarna fick det bli som det ville med, tycktes han tänka.
 
Så han byts ut mot Krizzi som suttit påklädd i bilen och väntat på sin tur .
Vi tvingas gå samma sväng igen eftersom Lena (obs Lena alltså den här gången!) tappat bort Myskos koppel under första prommisen och det ska vi självklart leta efter. Allra längst bort hittar vi det på sandhögen där vi ägnade en del tid åt att få till en bra bild på grabbarna .
Vi avslutade våran megapromenad med varm choklad och fika med bullar inne i klubbstugan som vi som tur var hade med oss nyckel till.
När vi går ner till parkeringen igen har mörkret infunnit sig och kylan börjar stiga. Minus 8 grader är det ute när jag kommer hem.

Vi har spånat lite på våra planer inför 2009 Lena och jag idag.

Jag tittar tillbaka på planerna inför 2008 i min blogg och faktiskt har jag fullföljt en hel del av dom. Tex. har jag tävlat lägresök och vi har t.o.m. blivit UPPFLYTTADE till HÖGRESÖK. Den 19 april i Torsby lyckades min gamla gumma o jag få ihop så många poäng att vi hamnade ÖVER uppflyttningspoängen.
Det var t.o.m. utöver mina nyårsdrömmar för exakt ett år sen.
Simträning för Krizzi och Rallylydnadskurs var ytterligare två saker som jag lyckades leva upp till. Den viktigaste punkten i fjol var att bestämma mig för om jag skulle köpa valp under a) 2008, b) 2009 eller c) när Krizzi inte finns mer.
Som ni alla vet köpte jag valp under året som gått och med det har mitt liv till stora delar förändrats rejält.
Under våren och försommaren -08 började min nya kontakt Hanna och jag att dra upp planerna hur vårt gemensamma projekt skulle se ut.

Varsin valp, delat omhändertagande och gemensam fostran skulle man kunna kortfattat beskriva vårt projekt.

Det var ett pussel att hitta valpar med någorlunda samstämmig tillkomst. Raserna hade vi sedan länge förutbestämt var och en på sitt håll - därom var inget snack.

Till slut den 10 augusti bär vi av med hyrbilen och Krizzi inlastad i bagageutrymmet ner till Kungälv för att hämta hem lilla Lapska Vallhunden Gaia till en lycksalig Hanna. En vecka senare åker jag och hämtar Humphry Humpe i Eskilstuna. Sen blev ingenting sig likt längre.
Det är min 7:e valp i livet, men det kändes som om det var första gången jag tar detta ansvar under mina vingar, möjligen beroende på att lillHumpe var så sjuk under så lång tid den första tiden . På hans 4 månadersdag trodde jag inte att han någonsin skulle fylla 5 månader. Hans lilla mage vägrade att samarbeta med mig om vad Humpe behövde för att växa och bli stor och stark. ALLT slängdes ut ur honom innan han hade den minsta lilla möjlighet att tillgodogöra sig näring.
Först efter inläggning på djursjukhuset med svältbehandling och dropp  vände det och han började leva ett normalt valpliv. Han var över 5 månader när jag slutade oroa mig VARJE DAG.
Hans sjukdom lade mycket sordin på min "valplycka" och jag kom av mig både med ambitioner och hopp. Kanske hade jag dom för högt satta. Kanske fanns det en "mening" med hans sjukdom .
Har jag kanske en mer realistisk målsättning nu när han som halvårsvalp fortfarande kämpar med inkallningen och byteshandeln och till o med rumsrenheten som fortfarande brister då och då.
- eller mer filosofiskt: Han är inte en fortsättningen på mina två tidigare "Bruks"hundar utan en högst egen liten individ med "lätt-för" alternativt "svårt-för" som varken han eller jag har kläm på eller har en färdig inställning inför.
Man har nog lite lätt för att försöka utöva "ALLA" sina tidigare erfarenheter i kampen för att nå nya mål i hundägandet och/eller brukset. Hoppas bara att jag är på rätt nivå NU både när det gäller HOPP och AMBITIONER......

Det är därför 2009 års planer att försöka vara realistisk i målsättningen med Humpe.
Fokus på sökträning, spårträning och lydnad.
Gärna Rallylydnadskurs.
Allmänlydnadskurs grund och ev. fortsättning till hösten.

I målsättningen med Krizzi önskar jag att vårt sökintresse kan upprätthållas. Kanske tävla i högresök nån gång på skoj på hemmaklubben med dom lydnadsmoment vi VILL.
Det vore också roligt att klara av ett lägre spår, men jag kommer inte att lägga ner stora ansträngningar på att få spåret att bli bättre. Hon är trots allt 10 år i maj och hon har redan börjat anta pensionärsinställning till en del saker. Går det så går det!
 
Däremot ska vi fortsätta träna SÖK och SPÅR så mycket vi orkar alla tre

Men naturligtvis önskar jag allra allra högst att vi kommer att få vara friska. Inget annat är högre värt.

Jag sparkade igång mina goda föresatser redan i år - idag! ! !
Jag har blivit så frustrerad den sista tiden för att jag aldrig får tid att träna Humpe inför hans förutbestämda framtid. Jag började ju i så god stil med några minuter "Humpeskola" varje dag när jag fått hem  honom. Men hans dåliga mage och hans aktiva dagar med Gaia gjorde honom så trött och omotiverad att jobba med mig, t.o.m om det vankades godis, så det gled snart in i glömskans land. Frustrationen den sista tiden handlar om att jag alltid, alltid, har minst 2 hundar med mig så fort jag gör något hundinriktat

NU var det dags att ta tag i min frustration. En rejäl träning med varje enskild hund varje dag + en rejäl promenad med dom tillsammans då det bara förväntas normal vardagslydnad som koppelföring och att komma när jag ropar.
Idag skulle den nya tiden inledas. 5 hela dagar utan störande arbete skulle ägnas åt den nya ordningen med huvudpunkten lagd på Goda Rutiner.

Imorse klockan nio, precis i gryningen vandrade vi ut. Först gick vi ut på isen i viken nedanför där jag bor. Med tanke på att det var första gången Humpe vandrade PÅ Mariebergsviken så måste jag säga att han var mycket cool. Det var glada buset redan från början. Vi gick iland och hittade gårdagens bortappade koppel i Mariebergsskogen. - Under gårdagens mörkerspår med Krizzi tappade jag Humpes nyköpta koppel som jag hängt runt halsen. Och varken Krizzi eller jag hittade det fast vi sökte med såväl nos som ficklampa - . Men i morgonens  första dagsljus idag hittade vi det bland buskarna där vi gått vårt spår igår.
Vi gick förbi Strandängarna och Fågeltornet och sen den låånga svängen runt Gamla Flygplatsen. Solen gick upp. Det var gnistrande vackert och hundarna lekte sig fram på dom frikostiga, rimfrostiga fälten (Bilden är från flygplatsen där Herre-på-täppan skulle utses - gissa vem som vann - Börjar på K och slutar på rizzi!). Vi var i stort sett ensamma ute till att börja med. När vi kom hem var klockan ½12. - Det var sanner,igen en god början. Mitt mål för dagen var TRÖTTA hundar under den tokgalnaste nyårsfirandet ikväll.
Efter ett par timmars plock och städ var det dags för mig att ägna en timme per hund vilket innebar ytterligare 2 timmar i den krispkyliga skymningen. På viken var det nu tjockt med folk som skrinnade runt med barn och svärföräldrar på blankisen. Humpe fick träna Sitt-stanna-kvar, Inkallning och Byteshandel med pipleksaken med rejäl störning. Det kryllade av familjer och en och annan hund inne på Mariebergsskogen också där vi höll till. 

Trots kylan och hans idoga koncentration ville han inte gå hem efter en halvtimme. Mina fingrar var stelfrusna så dom värkte efter att barhänt matat honom med kletiga korvbitar. Näsan kändes som om den skulle trilla av, men lilla Humpe ville inte gå hem - det var så mycket som hände runt omkring honom och han ville göra mer.

Som tur var hade jag med mig hela uppsättningen av Slangbitar/Sökrullar, 7 st. Så jag tog med honom bort på den rimfrostiga gräsmattan och la rullarna där när han såg på. Sen gick vi en bit bort och jag skickade honom med skicksignal och kommando och alltihop - OCH det gick fantastiskt. Den sista rullen hakade upp sig lite med intressanta störningar och lite strul. Men det var inte mycket och till slut la han även den i handen på mig.
 
Till slut gick han med mig hem till värmen och vilan. Han går så fint när han är ensam, tillsammans med Krizzi drar han och drar och drar(en av mina frustrationer).

 Sen var det Krizzis tur. Vi körde Positionsträning. Lite Linförighet, lite Kryp, Läggande under gång, Ställande under gång och en kort Inkallning. Allt med samma form av störning, vilket inte berörde henne det minsta.

Det var betydligt enklare att få med sig henne hem när kylan började bita i kinder, fingrar och näsa.
Jag tränade lite klickerträning med henne hemma i trapphuset innan vi låste upp för ta itu med den eventuella förödelsen. - Men se det var inte aktuellt, Humpe sov som den baby han egentligen är,

Ingen förödelse fanns att se. Han sov i sovrummet med radion på (För ev. smällares skull) och han kom yrvaket upp och var glad.
För säkerhets skull hade jag stängt och låst både dörren till köket och dörren till vardagsrummet. Till hallen hade jag avskärmat med kompostgaller - dubbla kompostgaller - men sånt har dom ju forcerat förr, så inget är mig främmande vad gäller mina små älsklingars tilltag när dom förstår att jag har lämnat kontrollen till dom. 
Men det var alltså inte aktuellt ikväll för min lillminsta.

Till slut var det min tur att fira nyår, då hade hundarna fått sitt.......... 

Glömde att tala om att Humpe la sig på kommando trots att det var så kallt och rimfrostigt i gräset.

Imorgon ska jag göra en sammanfattning av 2008 och en planering av 2009.

Ha ett riktigt gott nyårsfirande och en god fortsättning allihop

Så var den här julen över.   Humpes första jul och Krizzis nionde. För Krizzis del har alla jular sett likadana ut bortsett ifrån att vi i år åkte hyrbil istället för tåg till och från Stockholm i år.
Blotta tanken på att klämma in sig själv med all packning och två boxrar i ett överfyllt jultåg och dessutom att en av boxrarna är en glad och överenergisk Valp, fick mig bara att baxna. Så det fick bli hyrbil och en förkortat version av våra vanliga jular.  
I övrigt var allt sig likt: Barn, släkt, uppesittarvak, pusselläggning, mat, mat, mat och långa promenader runt sjöarna i Solna.  
För Humpe gällde att träffa vissa av sina släktingar för första gången.
Det blev överrumplande.
Lilla Vincent, 4 år, blev riven bakom örat i rena glädjeyran så fort han stigit in genom dörren, men tårarna torkades snabbt när Vincent och Humpe upptäckte glädjen med att jaga varandra framochtillbaka genom lägenheten under glada skratt.
Rebecca, 7 år, som vanligtvis har en lite blyg framtoning mot Krizzi satt snart uppkrupen i soffan med Humpe sovandes med huvudet i sitt knä.
Han fick också återigen träffa sina killkompisar Theo och Elias som han träffat tidigare och som han ser upp till och älskar på det viset som bara små killar emellan kan göra.
Humpe tog det som självklart att han skulle tillbringa sin vakna tid i barnkammaren oavsett vad som där hände. Kanske långtråkigt dataspelande kunde få honom att komma in till köksbordet och ligga vid våra fötter istället men det var högst tillfälligt.

Han har dock hunnit utöva lite av sin hobby och gnagt av sladden till Vivis julklapp, en Isbjörns-lampa, så nu har matte en fullständigt onödig utgift på c:a 300:-.

Humpe har INTE fått smaka en endaste gnutta av julbordet.  Jag är mäkta stolt över mig själv att jag lyckats hålla mitt löfte. Det vore ju dumt att utmana hans lilla känsliga mage. Humpe har inte lidit, för han vet ju inte vad han går miste om, Krizzi däremot har ju förnekats det som hon tidigare lyckats tigga till sig och någon lite bit har väl smugglats ner till hennes bedjande läppar när "lillebror" inget sett.

En enda Stockholmshund har de två fått hälsa på - Stora Kraftiga Rottweilern Sam, 2år, som smet förbi oss när vi stod och väntade på att rastgården skulle bli ledig från tre hundar som lekte där när vi kom. När Sams matte förstått att vi stått där och väntat lovade hon att Sam var så snäll, så snäll. Krizzi blev förstås överlycklig över att få mäta sin attraktivitet i en ung och Kraftfull pojke på c:a 50 kg.
Efter att med tacklingar och kroppsspråk talat om för honom att det är lilla Hon som bestämmer så kunde dom leka - på hennes villkor förstås. När lilla Humpe fick tillåtelse att hälsa på farbror Sam så var Krizzi noga med att befinna sig emellan Sam och Humpe hela tiden - för att få ALL uppmärksamhet eller för att skydda lillpôjken??????
Dock har åldern hunnit ifatt gammeltanten Krizzi utan att hon förstått det. När leken blev tuffare fick hon sig en tackling av Sam så att hon flög i backen. Hon skriker av smärta och kan inte stödja på sitt vänstra framben! Jag hinner bli riktigt rädd innan jag konstaterar att hon nog bara fått sig en tjolablängare som sakta men säkert går över. Leken avbryts förstås snabbt och vi haltar hem för vila och återhämtning.
Inga men kvarstod efter några timmar men jag hade lärt mig en läxa som kunde ha stått oss alla dyrt.

I förrgår bar det av hem igen. Vi körde från Stockholm/Solna på förmiddagen. Vi skulle ta en liiiten omväg för att hälsa på Humpes uppfödare som vi inte träffat sen den 18 augusti när jag hämtade den lilla ä lsklingen i hans valpdomshem . Jag tyckte det skulle bli så roligt att se om han skulle känna igen sig.
Efter lite letande - jag kom ju från andra hållet den här gången - hittade vi till det lilla röda huset ute på fälten.
Humpe och Krizzi släpptes in genom grinden till trädgården och dom blev som ABSORBERADE av alla hunddofter. En alldeles ny kull med små boxervalpar låg inne i huset och mammans dofter fanns förstås ÖVERALLT.
Humpe hade knappt tid att hälsa på sin uppfödare. Inte förrän det blev dags att packa in sig i bilen igen för fortsatt färd mot Värmland visade han att han kände igen henne. Då blev han glad och översvallande. Så vi får väl se till att ses igen, så han inte glömmer sina rötter.

Nu borde livet återgått till dom gamla hjulspåren - men egentligen är allt helt fel.... Gaia är bortrest och det är en hel vecka innan lilla "Humpesiamestvillingen" eller "Krizzitandpetaren" återkommer i vårt liv och vi ska klara av det........ 

Åhhhhhh vilken lång tid det tar för tomten att komma - jag ger upp............

GOD JUL önskar vi härifrån

imorgonbitti åker vi till Stockholm för att se om tomten kommer fortare där

---

Idag har det varit Humpesök. Markeringar med påvis och ett par uppletande stod på programmet och se det gick jättebra. Det verkade som om det ramlade ner en tjugofemöring på lillpojken. Nu är det iaf bekräftat att piiiipleksaker är det som gäller som belöning - fast lite godisar måste till också förstås. 
Vår coach EvaS peppar oss och ger många bra tips.
Det är tur att det "vänder" nu o bär i väg mot ljusare tider, för nu ska jag träna 2 hundar i sök och det blir för glest med varannan vecka som det blir om dom ska turas om - åtminstonde Humpe behöver nööööta en hel del för att lära. Idag fick stackars Krizzi ligga hemma och trängta. Hon hade ju sett vad matte förberedde..... 

Vi hörs snart igen

 

Dagisprommis över fälten.

Kl 12.30 stämplade jag ut inför julledigheten idag. Så tog jag bilen, kompisens bil, och åkte och hämtade våra tre hundar hemma hos Hanna.
Sen åkte jag iväg och hämtade G´s två hundar, Riska och Ticka, sen åkte jag ut till ”skjutfälten” vid Sanna.
Precis när jag svängde ut på vändplanen upptäckte jag en herre som släppte ut sin svarta lab ur bakluckan. Blotta tanken att släppa ut mina fem vildar rakt i gapet på en hungrig labbe fick mig att snurra runt bilen och skumpa iväg på en annan traktorstig.
Där jag till slut hittade ett ställe att parkera på, fanns en kreatursgrind in till, den för årstiden oanvända, fårhagen. Där kunde jag utan att oroa mig alltför mycket släppa in min glada skara.

Snacka om att känna sig som en fåraherde om än med ovanligt trubbnosiga små lamm.

Och maken till glada lamm på extremt tidigt vårbete har väl aldrig setts!!!

Helt vilda stormar 4 av dom runt i den kuperade hagen. Den 5:e, stackars lilla dementa borderterriern Ticka, fick allt finna sig i att gå i rullkoppel även om hon inte hade kommit så långt hon heller i sin förvirring, om hon kommit på avvägar. Men fårhagen är så pass stor så jag hade inte lust att jaga förlupen borderterriertant som avslutning på promenaden.

Ååååååå vad dom njöt av glad galopp och tokvilda jakter över stock, sten, ängar och genom snår.

Så himla lång promenad hanns inte med, men ingen av dom protestera nämnvärt när det var dags för inlastning i bilen igen.
Sen passade jag på att ”rusa” in på Willys på vägen hem för att köpa oss lite mat. Själva rusandet blev det inte så mycket med, som ni förstår, så här inför julen. Matkorgarna framför mig i kön var GIGANTISKA, så det blev ändå lång väntan för dom 5 hundnyllena som satt och tittade efter mig när jag kom tillbaka till bilen på parkeringen.
Men, men, det hände väl mer spännande saker att titta på , på parkeringen utanför Willys, än vad som händer när man är instängd i en bur hemma i lägenheten, så inte tror jag att dom led av väntetiden.

Det går faktiskt lugnt och stilla till hemma i lägenheten också, när vi väl kommit hem. Så lite trötta har dom allt blivit alla 5.
Ja Ticka snörvlar förstås omrkring som ett vårtsvin och letar efter borttappade små godsaker. Hon har väl inte fattat att hon konkurrerar med två överaktiva valpar som dammsuger varje millimeter av lägenheten flera gånger om dan. Men luktsinnet verkar vara det sinne som är bäst bevarat i den lilla borderterrierhjärnan så det är ju bra aktivering.
Några timmar senare ringer G och är klar på sitt jobb. Jag sorterar ut hennes hundar ur flocken, stänger in de mina i varsina burar och kör över till sjukhusets huvudentré där G väntar på mig. Bilen och hundarna återgår till rätt ägare och jag får skjuts tillbaka.

Helgen väntar. Jag ska fylla den med: Sovalänge görasomjagvill tränahundaridagsljus packastockholmsbagaget. Tidigt på måndag morgon åker jag så iväg till Stockholm för att fira jul med släkta´.
Den här gången sker resan med hyrbil. Jag föredrar annars att åka tåg, men Jultågresa får vänta tills det är en lite äldre och mognare Humpe jag ska ha med mig. Nu ska jag och mina hundar transporteras från port till port och det har ju sina fördelar.

Humpesök

Min lilla älsklingspôjk håller på att växa i Sökrollen. eller hur....?
Idag var det grått, +2 grader och massa blötsnö i sökskogen. Humpe skulle för första gången få en egen sökdag inte bara vara ett bihang till Krizzi.
Jag hade inga förväntningar på att vår svaga apportering skulle hålla i söksituationen, men ville ändå göra några markeringsförsök när vi nu ändå hade skog, folk och tid till vårt förfogande. 
Busa med Lena och nya roliga pipleksaken var ju helkul, tyckte Humpe och han kunde t o m hämta slangbiten -rullen -  hos EvaS och lämna över den till matte gick också - Det är det som kallas för markeringsövningar - men att göra samma sak på några meters blev bara för svårt. Vi hakade dock inte upp oss på detta utan gjorde uppletandeövningar istället.

En figurant med godis och pipleksak gick ut några meter från stigen och gömde sig bakom ett träd. Sen fick Humpe en "Pop-upp" där figgen gjorde en tydlig visning av sig själv och sen gömde sig igen bakom trädet. Matte hade tydligt visat Humpe vart figuranten skulle visa sig och släppte honom alldeles efter att figgen försvunnit igen.
Så hoppar den lilla älsklingen iväg i snön för att leta upp figuranten.
Det här är ingen lätt övning för en liten valp om ni trodde det. På avstånd på kanske tio meter förlorade Humpe riktningen och fick skutta runt bland buskarna ett tag innan han fick korn på figuranten och sen blev det fest och lek.

4 skick fick han göra och han blev säkrare och säkrare på vad som väntade. Han blev också tröttare och tröttare och skulle nog inte ha nån glädje om vi hade gjort fler övningar.

Ska försöka komma ut nästa helg också och köra bara Humpe. Då ska jag göra några apporteringsövningar hemma innan vi åker ut. I några dagar nu ska jag också låta honom apportera sin slangrulle utomhus, så att DET inte är någon nyhet ute i sökrutan (man måste ju tänka på allt). Väl därute ska vi göra om markeringsövningarna som idag och nöta in hur det ska gå till. Meningen är ju att han ska hämta rullen långt därute i skogen hos figuranten och komma in till stigen och överlämna den till matte - men det är långt dit..... och vi har INTE bråttom.
Likaså ska vi göra en grundläggande uppletandeövning nästa gång - "Björnen-sover-övning" eller "patrullstigen" eller något liknande så att han lär sig koppla på näsan. Det beror förstås på hur mycket vind det är, men idag gick han alltför mycket på synen och det måste vi komma förbi.
 
Hur som helst var han duktig och riktigt engagerad.

Krizzi fick sitta i bilen och rannsaka sina handlingar. Under gårdagkvällen hade hon brutit sig ut genom kompostgallret i sovrumsdörren, öppnat den stängda köksdörren rivt ner gallerhyllan med 1 liter Humpemat, ett par dl Gaiamat och någon dl av sin egen mat och ÄTIT UPP ALLT i ett enda svep - HUNDSKRÄLLE!!!!!
Allt detta för att jag tagit med mig Humpe ner på stan för att titta på Luciakröningen och träna lite socialisering med mycket folk. Vi var nog inte borta en timme ens en gång.

Jag var lite orolig under natten för att hon skulle drabbas av tarmomvridning vilket brukar utlösas av stora portioner av mat som är "ickestandard" för hunden.
Men natten gick bra och idag har hon varit som vanligt bortsett att hon inte verkar ett dugg hungrig trots att hon ännu inte fått någon mat. Egentligen har hon ju ätit mat för flera dagar men jag vet inte om jag kan motivera henne att fasta ända tills imorgon.

Kan det här vara bevis på att hon "gått i valp igen" när hon fått så unga kompisar att busa med hela dagarna ????
- imorrn är det dags att träffa gamla goa Sally igen - hon har ju fått ordning på Krizzi tidigare - för snart 9 år sen. 

Någon ljusdrottning har jag inte sett idag, men solen har lyst upp dom senaste timmarna. En underbar promenad med mina glada hundar över fälten och utmed älven (Klar-). Gnistrande snö och "lagom" kallt.

En härligt ledig dag utan förpliktelser - det känns nästan för bra för att vara sant........  
.....men det beror på att julstädningen nödvändigtvis MÅSTE vara avklarad före förra helgen då det dök upp en massa människor som bl.a   oombedda stod och sjöng så vacker i trapphuset. Gulligt, roligt och mycket uppskattat, åtminstonde av den här hyresgästen.  

Nu får jag vila nån dag och bara göra sånt jag VILL. I eftermiddag ska jag ta med mig lillHumpe ner på stan och titta på Luciatåget. Han behöver träna lite stadsträning.
Då får Krizzi stanna hemma. Dom har ju som sagt fått en underbart skön flängpromenad på 1½ timma över Gamla Flygfältet.

Nästa helg gör jag mina julklappsinköp, det är bara 4 st som ska inköpas till dom 4 barnen. Sen bär det av till släkten över hela julen och lite till.    

Ljuvliga fredag.
Efter en tuff vecka har vi nått så långt.
Sveriges land är täckt med snö. - Åtminstonde i den här delen av landet. Hundarna är glada - det är så kul att flänga fram genom det vita landskapet jagandes varandra. Men matte stapplar stundtals fram som vore hon nödig..... Igår var plogade gång- och cykelvägarna glashala - verkligen GLASHALA och helt utan förvarning fläckvis.
 
Imorse rotade jag reda på fjolårets broddar och spände på mig. Kände i hela kroppen att jag hade gått och spänt mig igår så det var skönt att ta sina promenader utan att vara beredd på att parera rovor.

Efter mina få timmar på jobbet var det oerhört skönt att stämpla ut för att ta en låååång uppfriskande sväng över fälten med alla tre älsklingarna.
 
Vi har haft ett litet orosmoln på flockens himmel för att en av valparna har hostat illa. Det var nästan "kennelhostestuk". Krizzi fick stanna hemma från sitt dagis eftersom gamla bräckliga Ticka tillbringar sina dagar där och hennes matte ville inte utsätta henne för risken att smittas via Krizzi.
Men som kompensation har Krizzi fått vara med valparna och det har hon definitivt inget emot.
Hon styr och ställer med sina gunstlingar. Ömsom mullrar och busar med än den ena än den andre.
 
Gaias stora uppgift här i livet är att peta tänderna på henne tycker Krizzi. Glädjen över att umgås med en smalnosig hund är uppenbar. Så in med spetsiga nosen i mungipan och slickslickslick mellan tänderna medan Krizzi mullrar i strupen. Från början tyckte Gaia att det var otäckt att vara så nära Krizzis obevekliga uppfostringsverktyg när hon nu morrar så, men se det var INTE tänkt att Krizzi ville slippa det inte, utan då går hon fram till Gaias nos  och petar in den i sin mungipa igen - och fortsätter mullra.

Så här inför julhysterin ser dagarna lite annorlunda ut (eller ingår detta i julhysterin kanske). Igår t.ex. var den här matten på en heldags planeringdag med sitt arbete på en trevlig historisk konferensställe några mil utanför Karlstad. Dagen inleddes med en tidig morgonpromenad (glashal enl. ovan beskrivning) på närmare en timme hem till Gaia och hennes matte. För att hinna med den hyrda bussen från arbetsplatsen.
Planeringsdagen avslutades med ett gigantiskt Julbord, som sig bör. Kvällen blev sen förstås (och övermätt) och sen skulle hundarna med hem. Samma hala promenad åt andra hållet för några timmars sömn och så en repetition under morgonens tidiga timmar tillbaka hem till Gaia. Ikväll ska Gaia bli kvar här medan hennes matte julklappsshoppar efter jobbet. 

Nu går vi snart in i den sista veckan innan vintersolståndet. Nästa helg vänder det. Ljuset kommer snart att återkomma och ta över våra dygn.
Häromdagen hade jag som uppgift att skriva Fikalistan på jobbet inför första halvåret av 2009 och fick då goda föraningar om ljusnande tider.
Det var en kick

Hittade återigen en dikt av okänd poet; publicerad någon gång i slutet av 60-talet i en numera bortglömd tidning. Den har legat bortglömd i gömmorna i flera omgångar. Förra gången jag fann den skickade jag in den till Boxerbladet och till TASS - klubbtidningen. Eftersom den är som skriven av en Boxer har den en som en självklar plats på hemsidan Boxerlivet
Här den:

Ode till hemkommande matte eller husse

Ett sånt hunnaliv
Sånna hunnakliv
Dansa runt i ring
Svansa runt omkring
Skutta upp och ner
Hoppa mer och mer

Yla i diskant
Som en elefant
Som en riktig fjant
Är det riktigt sant
Du är här hos mig
Jag har saknat dig
Harú ben till mig

Ska vi gå ut å gå
Larva två och två
Nosa här och där
Skvätta lite här
Där dom andra gått
Och gjort stort och smått

Du är underbar
Du är allt jag har
Du är allra bäst
Den jag älskar mest

Tänk att varje da´
Blir jag lika gla´
När du kommer hem
HURRA!

Återföreningar
Dörren öppnas och in kommer min gamla goa Krizzi farandes. En vecka har hon varit borta och levt lantliv hos Marianne och Bengt. Jag har fått täta rapporter, samfällt goda och entusiastiska. Inte för en sekund har jag trott att hon har vantrivts eller att dom skulle ha kommit på ond fot med varandra. M&B är djur- och hundvana och K har känt dom i hela sitt liv. Jag har saknat henne, min gamla trogna kompis. Men det var praktiska orsaker till vår separation. Hon har levt lantlivets goda dagar med ridturer, skogspromenader, katter och höns. Nu återförenas vi och hon är lycklig med hela kroppen. Jag är lycklig med hela hjärtat.

Jag har försökt förklara för Humpe att Krizzi bara är borta under ett kort tag - naturligtvis vet jag att han inte förstår. Men vi vet ju att hundar går in i en depression när dom mister en flockmedlem. Hur skulle Humpes beteende varit annorlunda om Krizzi ALDRIG mer skulle komma tillbaka? Är det MIN känsla för Krizzis frånvaro som bestämmer hur deprimerad Humpe skulle bli. Jag har inte upplevt honom som deprimerad - och jag har ju ändå 30 års vana att bedömma bl.a. depression.
Visst har det hänt en hel del i Humpes utveckling under den här veckan - och absolut beror det på att han inte HELA tiden har en annan hund att relatera till. Och ibland har han väl tyckt att det hade varit roligare om han hade delat upplevelsen med sin, något barska, fostermamma.
Den roligaste effekten är att han kastar sina sekundsnabba ögonkast på mig istället, som om jag kunde ersätta Krizzi, för att se hur man ska förhålla sig i nya situationer. Vi har haft en fördjupad kontakt den här veckan alltså.

Hans glädje att återförenas med henne går inte att ta miste på. Han DANSAR för henne på karaktäristiskt boxerssätt. När hon, efter dom vildaste hälsningsceremonierna, lägger sig på mattan innanför dörren så lägger han sig på sidan och korsar BÄGGE sina framben över hennes framben som för att ha maximal KONTAKT. Jag tycker att det är ett rörtande bevis på hans tillgivenhet.
 
Idag har SallyMops och Krizzi återförenats. Sallys matte och husse skulle åka på en Ålandstur och naturligtvis tillfrågas jag, Sallys gamla matte och egentliga ägare (enligt pappret) om jag kan åta mig mopsvakten. Självklart försöker jag ordna det trots vissa problem med konceptet: Gammal Bekväm Mops och Överaktiv och Uppfinningsrik Boxervalp.  
Sanningen att säga så har Sally själv flyttat hemifrån till sitt nuvarande hem. Hon tröttnade definitivt på vårt stressade (i hennes ögon alltså) Boxerliv. Så hon tog saken i egna händer, förlåt Tassar, och krävde, verkligen KRÄVDE, att få flytta hem till Birgit och Gunnar. Där har hon fått ett lugnt och värdigt Mopsliv de senaste 6 åren.
Nu frågar jag Eivor som naturligtvis säger ja, trots att det krävs ett avancerat pusslande för att vi ska få det att gå ihop med Mopstant i relation med Boxrar i olika åldrar och med olika behov.
Krizzi respekterar Sally mer än NÅGON annan hund hon har träffat. Sally håller henne kort - det är mycket vaktande runt matskålen och t.o.m. köket om det är dags. Egentligen skulle Krizzi kunna gå ÖVER Sally om det skulle behövas, men hon gör det knappast. Men man kan ju faktiskt förstå hennes stränga fostran av Humpemed den bakgrunden. Och Humpe är en lydig liten valp om man jämför med hur Krizzi var som valp, så det går bra.
Just nu sitter jag hemma hos Eivor och passar några av "mina" hundar för hon är upptagen av andra hundaktiviteter. När hon kommer hem till sig och tar över Mopsvakten så samlar jag ihop resten av min flock och ger mig av hem för natten, för att återvända imorgonbitti.

Sedan ska med tiden MopsSally återförenas med sin älskade matte och husse.

Hej igen, nu var det lääääänge sen. Jag har inte tröttnat på bloggandet, dött, brutit fingrarna eller nåt annat allvarligt.

Det finns bara EN sak som är bra med att fylla år i december: Man får städat till jul!
Det finns bara EN sak som är bra med att valpskrället tuggar sönder datasladden: man har inte nåt allvarligt som konkurrerar med städningen.
Nu börjar äntligen städningen bli klar - det är ju ÅRETS RÖJ, så det är klart att det tar tid.
Datorsladden kom i förrgår direkt från Tyskland - och hör och häpna: den fick vi gratis på garantin, där hade han tur - Humpeplutten!

Mycket har faktiskt hänt sen sist
Krizzi har bott en hel vecka på landet. Hon umgås med islandshästar och katter och höns. Hon mår ypperligt hos min kompis Marianne och Bengt. Imorgon kommer hon hem igen och det ska bli så kul - hoppas bara att hon inte tycker det är tråkigt och längtar tillbaka. Det här är det längsta vi har varit ifrån varandra, min lilla bästakompis och jag.
Humpe har för första gången i sitt liv varit endahund. Jag ser att han tycker att det är konstigt - han har ju alltid kollat in sin hundkompis när han är med om nåt. Det brukar bara vara en ursnabb blick men det räcker för att han ska veta hur han ska göra. Nu har han varit ENSAM med mig. Jag har fått jättefin kontakt med honom och han har utvecklats fantastiskt mycket denna senaste veckan. Jag längtar efter att vi ska få tid att börja träna lite mer målmedvetet. Jag vet att min uppfödare sa att Humper verkar vara lättlärd och förig. Först nu känner jag att hon hade sååå rätt. Min lilla gullgubbe verkar också längta efter nya arbetsuppgifter.
Krizzi ger mig alltid mina tofflor när vi kommer in och Humpe har alltid undrat varför hon får godis. Den här veckan har Humpe själv tagit över uppgiften och gett mig mina tofflor och fått godis.Få se vad Krizzi tycker om det imorrn.

I måndags och tisdags var jag en snabbtur ner till Stockholm. Mina små älsklingar där hade ordnat biljetter till oss till inspelningen av radioprogrammet På Minuten på P1. Det var sååååå roligt. Vi skrattade hjärtligt. Det blev nästan 10 timmar på buss under c:a 1½ dygn, drygt men väl värt det. Den 3 januari skulle visst "Vårat" På Minuten sändas. Men tänk att jag hann bli Humpeabstinent! Skilda åt för första gången och han blev faktiskt GLAD när jag kom hem.

Imorgon ska jag vara värdinna och sen börjar nedräkningen inför julen.

Hjälp! Humpe har tuggat sönder sladden till min dator. Knastret vi hörde inifrån vardagsrummet när vi satt och åt i köket var gnistorna som slog mellan hans tänder. Men när vi kommer in i rummet sitter han förvånat kvar med sladden i munnen. Nu är den inte brukbar mer än i några timmar tills batteriet är slut.

Men det gäller ju förstås inte Humpe. Han tycks ha Duracellbatterier.

Innan den sladden gick åt hade han tuggat sönder dammsugarsladden. Dammsugaren hade en högprioplats i hemmet för tillfället eftersom ett par veckors intensivstäd stod för dörren, men just dammsugandedelen är nu inställd på obestämd tid. Dammsugaren var nämligen en "Hejohå-dammsugare" från Hugin och se dom finns det inga reparatörer för i Värmland (Sverige?).
Värde: Dammsugare 1.500:- Datasladd ?

Det här är en ny sida hos unga herrn. Men det är väl dom nya tjusiga tänderna som ska prövas på en rad olika sätt.
Nu har han slagit rekord hos alla mina hundar. Kameran som Krizzi tuggade i sig var nog bara uppe i en tusenlapp.

Är det nån som vill ta över en boxervalp i slyngelåldern ????? Tyvärr har jag inga pengar att betala ny placering för.

"Wow, vilka FANTASTISKA mattar jag har!" tänker Humpe "Vad mycket roliga saker dom gör för mig. Det senaste kallar dom visst Bevekning....nej BERIKNING var det visst. Det handlar om att det ska bli roligare att äta, tror jag. Då hittar dom på allt möjligt klurigt. Igår lyckades matte klämma in supergod mat i en liten tub och sen lagt den på ett fiffigt ställe så att jag fick lov att leta lite (på soffbordet). Synd att matte inte kunde vara med - hon var bara ute en stund"

hm, det var Humpes ev. variant
min variant är så här:

Hundskrället låter ingenting hindra sig. I stugan måste man ju gå ut på dasset när man så behöver. Det var inte många minuter jag lämnade honom ensam inne. När jag kom in hade han snott ädelosttuben på soffbordet och tuggat sönder den och låg och njöt på mattan. - Vad sur jag blev!

Idag skulle jag ut i trädgården och kånka undan lite trädgårdsmöbler och dyligt som skulle bort inför vintern. Humpe sov djupt i fåtöljen bredvid mig. Han hade alldeles nyss kommit och varit gosig när jag satt och tog en kopp fika. Han var så gullig som jag trodde han vuxit ifrån. Han kröp upp i mitt knä och la sin, numera storvuxna, lekamen i  mitt knä, uppför magen och bröstet och la hakan på min axel och somnade med djupa, lugna andetag. När jag pussat färdigt på min älskling och druckit upp mitt kaffe, lirkade jag över honom bredvid mig i fåtöljen där han fortsatte sin djupa sömn. Så gick jag ut och slet lite grand. När jag kom in ser jag som vanligt på Krizzi att nåt inte är bra, och det är inte svårt att se varför - Humpe har tagit ner plastburken med hans torrfoder och ätit upp resten av sin dygnsdos torrfoder. GRRRrrrrrrrrrrr!

Humpe sätter sig under matbordet som vanligt när jag blir arg och sitter där jättelänge. Inget blidkande där inte.
Jag brukar säga att det är bevis på ens goda ledarförmåga när hundarna tar för sig när man rest sig och gått därifrån, som det går till i den vilda flocken, men det är lite ansträngande, vill jag lova. Ibland MÅSTE man ju gå iväg snabbt (ex1) eller att man faktiskt har tagit bort allt stjälbart (ex2) och ställt burken med valpmat höööögt upp på bänken.
 
Nu har stugan vinterstängts. Natten där gick jättebra. Visserligen kom jag dit först vid 14.30 igår, lördag. Vi hade tränat sök först och det var kalltkalltkallt. Jag eldade hej vilt och hämtade upp elelementet från lillstugan och ganska snabbt blev det varmt och gôtt i stugan. Hanna kom ut med bussen för att hämta sin Gaia och vi åt trattkantarellsoppa i stearinljusens sken och med knastret från kaminen som bakgrund, sen gick vi den kolsvarta vägen bort till busshållplatsen kl 21 för att hon och Gaia skulle åka hem igen. 
Frös gjorde vi inte under natten och dagen har varit underbar med gnistrande sol och en varmvarm stuga. Promenad genom stugområdet, genom skogen och över solbelysta fält.

På bilden ser man dom trubbnästa rådjuren på Busterudsfältet.
 

     

Humpe på bilden har varit ute och grävt gropar i jord. "Jord är gott" säger Humpe. Hans matte blir GALEN. Hon försöker sedan medelst brottning plocka ur jorden ur munnen på sin lilla älskling. Sen är dom osams - ett tag.
När just den här bilden togs i veckan för att skickas till älsklingens mattes jobb på MMS så hade han manipulerat sin älskade dagmatte så att hon inget märkte, förrän hon tog det fotot.

Idag föll första snön på valparna . Det var mitt under den superdisciplinerade promenaden bort till Gamla Flygfältet med alla tre. Först där fick dom flänga runt och jaga snöflingor och varandra.

Jag cyklade ner på stan och köpte två olika sorters glögg och en adventstjärna på skaft (en bordslampa alltså) på eftermiddagen.  När Hanna kom hem efter jobbet åt vi choritzogryta och avrundade med glögg, pepparkakor och Ädelost i advebtsstjärnans ljus. Lite tidigt kanske, men det är så mycket framöver så det är lika bra att  starta med julmyset. 
I helgen ska vi ut till stugan och packa ihop resten av sommarnöjet. Vi ska köra sök på lördagen och förhoppningsvis lite spår och uppletande.

Ha en bra helg alla.

Jag kan inte låta bli att reflektera lite över livet.

Jag blir så glad när jag läser Hannas blogg http://http://hanna123.wordpress.com/ .
Hon skriver så fina saker om min lilla Humpe.  
Lilla, förresten, han skjuter i höjden så jag knappt känner igen honom när jag kommer och ska hämta honom efter jobbet. Han har ju visserligen varit både mager och liten pga sina magproblem och alla har sagt att han kommer att komma igen. Nu gör han det! Det är svårt att mäta, men 50 cm gladeligen och jag som jag har lyckats väga honom så har han gått upp ett par kilo sen sist. 
 
Hanna kämpar med att få honom föremålsintresserad. Även om jag hade varit allra gladast om det vore annorlunda så känns det gott att hon också får slita lite med hans ointresse. Det är alltså inte BARA jag som är för DOMINANT mot unge herrn.
Han slår helt enkelt av kontakten när man försöker få honom att leka med ett föremål. Tillsammans med mig börjar han äta mossa och med Hanna försöker han tydligen blidga henne med den ögonkontakt som vanligtvis leder till att han får godis.
Kan detta vara förklaringen: Han har haft en tuff fostran med farmor Kola i tidig valpdom som bestämde vilka saker som var hennes och vilka som var valparnas. Krizzi övertog den rollen och så jag som styr och ställer med allt och som han inte har förstått nånting utav. Vad är tillåtet och vad är otillåtet att tugga på i en liten sjuk valps värld?!  

Jag har ju fått tips om föremål i snöre och det ska självklart framställas snarast möjligt. Då får han ju i a f mig på litet avstånd. Detta kan ju också användas i uppletanderutan för att kanske peppa honom att gripa leksaken.

Berikning var tydligen dagens nyaste övning - att den lilla älsklingen får jobba för maten. Självklart egentligen. Vilken varelse mår bra av att sitta på rompa och och få mat nerstoppad i halsen?? Lite kämpande genererar energi och ger en nöjd vila. Hanna har redan börjat praktisera olika övningar. Hur ska detta skapas i vardagsmiljön med två glada hundar runt fötterna? Jag får införskaffa mer kunskap i ämnet!            

Spårat har han fått gjort idag igen den lilla älsklingen och bra har det tydligen gått.   Jag vill vara meeeeed!!!!

När vi väl är hemma c:a kl 18 är både H, K och jag trötta. Nu kommer vi inte att sätta igång någon träning
- som sagt : Vad skulle jag göra utan Hanna?!

Helgfynd: Krizzis HURTTATÄCKE!!!!!  HURRA!
Fler fynd på gott och på ont: En fästing, ett par pälstofflor för 49.50 på OBS, En halv ICA-kasse trattkantareller, en råttfri sommarstuga, en röd toppluva att ha på söket så att stigen ser mig som figge.

Två promenader med alla tre hundarna till Gamla flygfältet. Det är tuffa promenader med ABSOLUT KONTROLL av alla hundar för att det ska funka, och faktiskt har Krizzi skärpt till sig mot andra hundar sen jag börjat ställa järnkrav på henne. Valparna gör som hon och det kanske hon förstår. Väl framme vid flygfältet får dom flänga så mycket dom orkar och det gör dom
Lördagens promenad kombinerades med en en liten uppletanderuta för alla tre med en hund i taget. 
Krizzi får visa hur man gör och sen får Gaia och Humpe pröva på.
Gaia är verkligen duktig. Hon har inga problem med att hitta föremålet och avlämna det till mig. Däremot klarar hon inte av två saker på samma gång, men det kommer inte att sitta långt inne.
Humpe däremot, har ju inget föremålsintresse, men letar snabbt upp saken som han tittar på och sen fortsätter springa runt i rutan. Trots mina glada, uppmuntrande tillrop och t.o.m lek med grejen så vill han inte ta den, inte ens för att få godis av mig. Däremot äter han mossa under tiden som jag försöker få honom föremålsintresserad. Jag blir oerhört frustrerad, vilket väl inte ökar chansen att få honom taggad.
Vi var halvdöda av trötthet efter fredagens långa promenad och det satt i över lördagen.
 
På kvällen, 8 timmar efter promenaden på Gamla Flygfältet när Krizzi ligger uppkrypen bredvid mig i TV-soffan kryper en fästing över hennes rygg!!! Ska man aldrig få slippa dom vidriga små djuren????

Dagen idag har tillbringats i stugan. Krizzi och Humpe fick gå varsitt spår. Humpe fick göra´t med sele och lina och trots att både jag och Krizzi kom snubblande efter honom i den risiga terrängen så fixade han spåret helt otroligt bra - men vid leksaken vid målet tog hans inspiration slut. Då åt  han mossa istället.
Hur i hela friden ska jag kunna ändra på detta.?
Sen skulle Krizzi spåra och selen flyttades över till henne. Jag tänkte att det vore enklare för mig om Humpe fick skutta efter lös. Men se så blev det inte - han tog ledningen och skuttade iväg, klart och tydligt i spårkärnan. Stackars hårt arbetande Krizzi kom i släpvattnet. Hon fick i a f glädjen att själv markera spårapporterna och belönades MYCKET för det, framförallt när Humpe såg på. När vi kom till Fälten av Trattkantarellerna selade jag av min lilla spårhund och band dom bägge i ett träd och plockade min medhavda kasse halvfull. Sen fortsatte vi spårandet med om möjligt ännu mer motivation.
På en galje under några regnkläder hängde så Krizzis regnjacka som jag letat så mycket efter. Den var verkligen saknad. Skönt. Nu har jag två regnjackor och det är ju bra eftersom jag har två hundar, bara han växer i den snart, lillgossen.

Just nu är han inte så mycket värd den lilla terroristen efter min utflykt till Obs nu på kvällen. När ska jag LÄRA mig att han inte får gå runt lös när jag inte är hemma? Hur högt upp på väggarna kan en liten valp klättra? Varför sover han nu när jag är hemma och inte då när jag var borta en sväng? Grrrrrrrrr

Äntligen fredag igen!
Nu när jag kom hem efter 3 timmars arbete möttes jag av en tyst och stilla lägenhet med tre sovande hundar. Jag vet inte hur Hanna bär sig åt, men så här lyckas hon jämt när jag ska ta över - jag vet ju inte hur hon lyckas när hon själv får ta hand om resultatet. Nu sov dom i a f på varsitt ställe i lägenheten. Valparna i varsin bur och Krizzi i sovrummet avskärmad från burarnas vardagsrum. Jag bestämmer att valparna får vara kvar ett tag i burarna. Dom är så intensiva när dom umgås så det är lika bra att utnyttja deras dåsighet till rast/vila inför framtidens härjande.
Veckan som gått har som vanligt blandats mellan goda hundaktiviteter och tråkiga vardagssysslor.
Hanna hade en "semesterdag" från sitt arbete på det här valpdagiset i måndags. Därför hade jag planerat in lite flexledigt halva dagen och anmält mig till förmiddagsträffen på måndagmorgonen på klubben. Jag åkte med Eivor ut till klubben tillsammans med Krizzi och Humpe. Vi skulle lägga spår hade Eivor tänkt. Det hade hon inte talat om för mig så jag hade inte Krizzis spårgrejjer med mig men det skulle jag få låna sa Eivor.
Krizzi var också en av dom få (två) av träffens hundar som hade gjort något mer än valpspår. Och eftersom alla var upptagna av sina egna hundars spårläggning och Eivor var upptagen av Humpe så la jag Krizzis spår själv. ett spår typ appell på c:a 300 meter med två vinklar och 2+1 spårapporter. Sen la jag ett valpspår åt Humpe. Han fick se mig gå ut och lägga Roligabollen med lite godis c:a 20 meter bort.
Efter lite snack i klubbstugan gick jag ut och lät Humpe ta sitt spår - och HAN SPÅRAR SOM EN RIKTIG SPÅRHUND!!! min lilla gullegubbe. Både hans mamma och pappa har ju spår som specialitet, så kan det handla om gener???? Dock lider han, som jag sagt tidigare, av matfixering - OCH brist på föremålsintresse -   så när han kom till målet förstod han inte min lycka utan letade bara efter mer godismatgodismat! Tråkig attityd tycker jag. Måste träna på det.
Krizzi gjorde ett fantastiskt entusiastiskt spår. Hon däremot, blir stolt när matte låter sig imponeras och öser berömmelse över henne - det är betydligt roligare.

Under eftermiddagen skulle båda hundarna vara hos Eivor under tiden som jag jobbade några timmar. Hon bor alldeles i närheten av mitt jobb, och det var tur för vi blev rejält sena så jag fick halvspringa bort till jobbet och min väntande patient. 
Efter 3 immar kom jag tillbaka till två glada, nöjda hundar och färdiglagad middag med vin. Vilken LYX! Humpe hade sprungit fram och tillbaka i lägenheten lekandes med Mimmis, numera, oanvända leksaker. Vi knallade hem genom stan i mörka timmen, mätta, nöjda och trötta.

På tisdagen försökte jag avsluta städandet efter min ommöblering. riktigt välstädat blir det ju inte i sån hast, men jag ska jobba på det fram till december. Men möblerna stog till slut på plats och trasiga glödlampor var bytta och dom värsta högarna av papper och tidningar var bortsorterade. Dammsugning och golvmoppning blev också gjort.

Onsdagkvällen var vikt till årets återkommande erbjudande från Brukshundklubben att som instruktör bli bjuden på restaurang som tack för våra ideella insatser under året. Vi brukar bli mellan 20-30 personer och det är roligt att träffas under andra förutsättningar än i skog, natur eller på appellplan, klädd i andra kläder än värsta hundutrustningen. Att äta gott och förhoppningsvis prata om nåt annat än hund (vilket vi inte alltid klarar av).
Hanna och jag hade lyckats hitta två stycken som kunde tänka sig att ta hand om valparna under tiden - för tanken att ha tre hundar som ropade på uppmärksamhet i min lägenhet på kvällstid lockade mig INTE.
Britt-Marie som ingår i närmaste hundkretsen skulle ta med sig Gaia hem till sina hundar och Lena som har katter hemma skulle vara hos mig med Krizzi och Humpe under dom timmar som vi skulle vara borta.
För att göra valpisarna ännu mer hanterliga tog vi ut dom efter att jag kommit hem och gick ner på stan med dom. Dom fick gå Drottninggatan ner under värsta rusningstid och i mörkret - sånt kan göra vem som helst trött och slut.
Humpe tror att alla bilar som stannar i närheten av honom är till för att han ska få skjuts till något trevlig ställe. Så det blir lite slitigt varje gång vi ska ta oss förbi stannade bilar nere på stan.
Väl hemma igen fick dom ytterligare hjärngyma med utlagda godisbitar i vardagsrummet med dom andra hundarna tittandes på bakom kompostgaller.

Premiärförsöket med Extern Valpbevakning av Trötta Valpar gick bra. Vi fick god Libanesisk mat och våra valpvakte uttryckte endast belåtenhet. Roligt. Dom fick ersättning i form av varsin flaska av gott ekologiskt vin. Man kan ju alltid hoppas att det är så gott att dom gärna ställer upp igen hihi.
Valparna var trötta långt in på nästa dygn!!!!
Gårdagen var som en vanlig vardag för hundarna när dom väl vaknat - fast mörkare. Vi åkte ut till gamla flygfältet med två sammanslagna hunddagisar och gick i mörkret med 5 hundar med olika blinklampor på. Då ser man om det är en röd, en gul/blinkande eller en blå lampa som skuttar långt därborta så att man måste kalla in.
Plötslig får vi se två vita lampor i höjdledd närma sig oss i en faslig fart över ängarna - ett UFO??? - nej men en galen tävlingscyklist med lampa både på styrstången och i pannan som tydligen tränar nån slags terängsport. När han når fram till oss tvåbeningar skriker vi till honom att det är ett gäng med hundar lite längre bort - No reaction! Så lite senare står det svallvågor av hundar omkring hans cykel. Undrar om han inget hörde eller om han sket i det? Några av svallvågorna (/Humpe o Gaia) antog förstås utmaningen och två små lampor försvann i rask takt bort från sina älskade (och skrikande) mattar. Under flera hissnande sekunder lever vi i skrämmande ovisshet men snart ser vi en liten, liten blå lampa närma sig i sakta ojämn takt och snart nog ser vi den lilla bleka blinkande lampan som hänger i Humpes halsband - Puhhhh!

Sent igårkväll, när jag öppnade min mail hade jag fått adressen till Humpes brorsa Hugos nyöppnade Hemsida. Vad glad jag blev. Den var så mysig - när jag fått klartecken från matte Eva ska jag lägga in en länk på min nya länksida. Se bild på Humpebrorsan Hugo ovan.

Nu har vildarna sluppit ut från sina burar och fått lite energi i form av lunch. Bakom min rygg i soffan brottas det och pussas och Krizzi sittter och morrar barskt åt slynglarna.
Ska jag ta ut ungbusarna i regnvädret eller ska jag stålsätta mig och betala räkningar innan. Och ska jag åka med grannen Lisbeth ut till stugan tills imorrn om ett par timmar, fast det regnar? Det är inte så lätt att vara spontan när man ska släpa omkring på tre hundar.

Utmanad!!!!!

Regler* Länka den som utmanat dig -det är Harriet som utmanat - och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

1 Jag lever efter devisen ”Gräset är inte grönare på andra sidan staketet” ”Gräv där du står” ”Lyckan kan man inte JAGA ifatt den kan man bara skapa där man är, här och nu”.

2 Jag är dålig förlorare – och dålig vinnare också. Känner mig värdelös när jag förlorar och tycker synd om dom som känner sig värdelösa när det är jag som vunnit. Är alltså ingen tävlingsmänniska

3 Tycker bättre om höst vinter och vår än om sommaren. Tål inte hög värme, men älskar att vara ute i naturen alla andra årstider än sommaren.

4 Tycker om, och äter ALL slags mat. När jag var barn var jag matvägrare och tyckte inte om NÅGON mat

5 Har värdinnenojja vilket leder till att jag aldrig bjuder hem någon, synd för det är trevligt att ha gäster.

6 Jag tycker verkligen illa om att städa, har väldigt låga ambitioner att ha ordning omkring mig vilket leder till förväntat resultat – tycker att man kan använda den tiden och energin till saker som är MYCKET roligare

7 Jag är saksamlare och avskyr att slänga saker vilket förstärks av och förstärker föregående punkt

De jag vill veta mer om är.......tja det är ju inte så populärt att pracka på folk sånt här så jag uppmanar alla att skriva frivilligt  jag är också nyfiken.

Söndagkväll - puh! En intensiv helg har börjat stänga ner.

Fredagkvällen avrundades med att Hanna och jag baxade runt på mina stora gamla ärvda möbler i vardagsrummet. Klockan hade hunnit bli ganska mycket tyvärr, men jag hoppas att mina grannar inte tog illa vid sig eftersom det var fredagkväll och allt, Ommöbleringen föranleddes av att jag måste göra en rejäl förändring i min lägenhet för att motivera ett riktig genomgående storstäd inför vintersäsongen - jag är rejält omotiverad för sådana aktiviteter nämligen, normalt sett
Denna självinsikt har lett till att jag får en ny interiör inför varje december. Variationerna är inte oändliga i mitt lilla vardagsrum så nu är nog soffan tillbaka där den stog för c:a 4 år sen! Har köpt nya panellängder som jag ska inrama fönsterväggen med och som jag hoppas blir bra. Än så länge är förnyelseprocessen bara påbörjad

Vi hade lyckats få till en spontan Sökhelg i sökgänget denna helg. Dvs både lördag och söndag körde samma ekipage (nästan samma gäng i a f). Jag hade bestämt att köra Krizzi på lördagen och göra Humpes grundläggande övningar på söndagen. 
För att börja med lördagen så var det EN MYCKET LYCKLIG GAMMELHUND jag fick med mig ut i sökrutan. Hon gjorde ett mycket duktigt sök utifrån våra kravlösa pensionärsambitioner. Jag gör avkall på lydnadsstruktur och petitesser och sånt passar en boxer bra, eller åtminstonde min lilla älsklingsgumma. Och glädjen var det som sagt var ingen brist på. Hon ser minst lika pigg ut efter söket som före. 
Hela dagen gick åt för våra sex ekipage och mörkret var totalt när vi var hemma i vår röriga och ännu inte färdigmöblerade lägenhet. Då var det ju inte dags att städa heller. Umgicks lite via datorn och väldigt snabbt var kvällen slut.  
Vi avnjöt ett formidabelt fyrverkeri från balkongen då jag tyckte att jag skulle passa på och socialisera Humpe inför snart instundande nyår  och framtida påskar medmera fyrverkerihelger. Jag stod på balkongen och höll den förstummade Humpe i famnen och uttryckte mig positivt vid varje ny knall och stjärnregn som täckte himlen. Det höll på mycket länge så vi hann verkligen  känna in tjusningen med fyrverkerier och förhoppningsvis har vi nån hjälp av det om knappt två  månader när vi väl inte slipper undan dessa krigsliknande lekar. Humpe orkade inte engagera sig ända till slutet och det var väl bra.

Imorse när vi kom till sökskogen föreslog E att vi kunde köra vanligt sök först och så kunde dom som ville stanna och köra "bonussök" för icke sökkunniga hundar - typ Humpe, Jag hade tänkt föreslå att vi gjorde ett kortare uppehåll när två ekipage kvarstod så kunde vi som ville, lägga spår till dom hundar som inte fick köra sök. så att dom också fick nåt att göra under dagen. Men det här var ett bättre förslag - då skulle bägge mina hundar kunna få jobba med söket.
När det var dags för den, återigen, lyckliga Krizzi att få göra dagens sökrunda så kom jag på att jag skulle låta Humpe vara med på söket för att se hur det går till.
 
Humpe stod kopplad på stigen när jag skickade ut K på sökslaget. När hon markerade med sökrullen kopplade jag lös Humpe och han fick följa med på påviset och delta i "julaftonen" ute hos figuranten - jäkla vilken fart det blev.
Krizzi tyckte att det här var URKUL! Att kapplöpa ut till figgen. Det tog bara ett påvis innan Humpe hade lärt sig vad man gjorde ute i skogen. YiiiiiHOOoo!!

Det blev ju inget perfekt sök den här dagen heller då, snarare alldeles förskräckligt busigt och skojigt. Efteråt fick jag höra att Krizzi inte hade varit speciellt nådig mot figgarna ens på markeringarna trots hon inte behövde konkurrera med Humpe just då. Men kul var det hur som helst och det kommer ju inte att bli någon vana - och jag tror att det var mycket LÄRORIKT  för Lillhump. Nu slipper han kanske begränsa sitt sökengagemang till att vara med och valla rutan innan själva söket, Boxervallare ska man nog bara vara sporadiskt.

Bonussöket gick av stapeln i sen skymning och ösregn. Humpe fick göra vittringsövningen "Björnen Sover" Där figurant ligger längst in under ett invallat gransnår så går man med hunden runt, runt allt närmare själva gömslet. Det gäller att hålla stenkoll på hundens reaktioner för det är deras minsta lilla reaktion man ska förstärka och uppmuntra att den tar kontakt med figgen och att den får upptäcka att "julafton" utbryter, med godis och buslekar.
Det gick jättebra för Humpe och E och han firade julafton rejält. Som jag tidigare nämnt är det inte lek och kamp som gäller för lillgossen utan det är MMMMAAAATTTT som gäller som belöning. Så föremålsintresset ska vi fortsätta träna på.........

Klockan var 5 när vi var hemma denna dag också. Då var det dags att duscha och ge sig iväg på födelsedagsuppvaktning kl 18. Om man dessutom räknar in att jag fick cykla iväg ner på stan och köpa den Novemberkaktus som fördelsedagsbarnet önskat sig, så förstår vem som helst att promenaden tvärs över stan med en ganska trött Humpe skulle bidra till en rejäl försening. Men så fick det bli. Cykelturen ner på stan ledde till en skällande burinstängd valp som kissat ner fällen - igen!
Men själva kalaset gick bra. Humpe är ju ganska lätt att ha med sig. Hälsar och pussar på alla utan att storma runt, trycker kinden mot ungsluckan så länge den är varm och sover vid mattes fötter långa stunder.
Några små kisstänk fick jag torka upp innanför dörren utan att jag tror att någon annan märkte nåt. Och inte allför sent gav vi oss av hem igen till ensamma Krizzi.
Gissa om jag har en valp som snarkar vid min sida här i soffan efter en sån helg...........

Äntligen Fredag. Nu sitter jag här i valpvaktssoffan..... Gôtt!
Jag är glad för idag har vi kunnat ägna oss åt människofokuserade verksamheter var och en på sitt håll, Hanna och jag, och hundarna (alla 3) har klarat av det utan nåt tjafs! dvs inget skäll och gap, inga kissefläckar, inget nedrivet eller uppätet/förstört. Tysta sovande hundar - visserligen i olika burar alt. rum (Krizzi i sovrummet), men med tanke på allt som kan summeras från veckan så är det ett enormt framsteg (se äv. Hannas blogg från veckan).
Jag hann tyvärr också få en upprörande rapport från Krizzis dagis av Grete igårkväll och då kan man ju verkligen undra vem som har mest valpbeteende, för där var det bänkrensning, matstöld och soffinvasion (hundförbud där). Tyvärr går det inte att misstänka NÅGON annan än Krizzi eftersom ingen annan hund där i huset ta sådana initiativ ens med K som påhejjare. 
Humpe däremot har kommit sig sedan den förskräckliga onsdagkvällen.
Valputveckling sker verkligen i språngvis!

Igårkväll fick han följa med på födelsedagsvisit. Hemma hos mattes väninna finns två stycken Welsh Springer Spanieltikar. Och efter viss protest från den yngsta fick Humpe röra sig lite friare runt fikabordet.
Äldsta dottern i familjen som är duktig både på Agility och Freestyle engagerade sig i lillhump.
Hon var en rolig lektant tyckte Humpe som under kvällen lärde sig "snurra runt" som en riktig Freestylehund och upptäckte glädjen med att rulla boll (tennisbollar är förbjudna i hans eget hem efter div. tragiska kvävningsolyckor i olika grannklubbar).

Jag skulle önska att Ellen och Humpe kunde fortsätta att bygga vidare på sin relation.
Jag har så svårt att se mig själv satsa på en Freestylekarriär, men det kanske kunde öka GLÄDJEN med att lära in nya konster hos min lille älskling om det vore möjligt. Och hon är faktiskt väldigt duktig.

Vi var kvar tills Humpe blev så nödig att han hann rann över lite innan han till slut sa till och då passade vi på att gå hem till den övergivna Krizzi. Vi fick sällskap på vägen av Ellen och yngsteWelshen som då kom mycket bättre överens med Humpe när vi var utomhus än inne i hennes revir.

Till helgen har vi bokat in oss på två sökträningar, 1/dag . Jag hade tänkt att ge varje hund varsin dag för vi har en överenskommelse i vår sökgrupp att vi inte kör mer än en hund per gång. Det blir lätt lite drygt om man gör på annat sätt för nästan alla i gruppen har fler än en hund och då kan sökträningen dra ut i det oändliga. Det är tidskrävande som det är ändå. 
Jag ska också möblera om för att påbörja min röjning av min extremt stökiga lägenhet. Valpägandet tar av både tid och ork från hushållnära tjänster kan jag meddela om någon är intresserad.

Och så blir det ytterligare en födelsedagsuppvaktning -varför har just jag så många skorpioner i min bekantskapskrets?




 

Fick ett mail från Hanna under tiden jag skrev förra dagboksanteckningen: Humpe har diarré , har han ätit nåt konstigt????
Suck! nej det är ju detsamma som alltid - det man vet är ju dietkulor, resten sker i ovisshet.
Så länge det inte är "sprut-diarré" får vi hålla tummarna.
Jag rusade i a f ut och köpte Mjasvälling som var slut där hemma, så att felet inte låg i att han ingen välling fått på två dygn ( men ska stora gossen vara beroende av barnvälling????).

När jag kom hem på eftermiddagen var valpstormen i full gång: jagajagajaga runt i  2:an. Bitabitabita, sno saker ur varandras munnar morra skälla brottas och sist och absolut inte minst: kissakissakissa överallt. Den goda kissfria intentionen - 0-visionen - var som bortblåst. Suck igen!
Stämningen blev väl lite hysterisk ska medges där den ena hunden kissar medan man räddar den andre nerför trappen och ut genom porten. Vi springer om varandra upponer för trappen, Hanna och jag,  medan en ny stackars hyresgäst kånkar möbler och kartonger under tiden hon förvånat åser våra aktiviteter. Vad ska den stackars människan tro - Vad har hon köpt lägenhet i för hus egentligen?Hoppas hon förstår att det bara är valpar och att dom bara är två (Krizzi står utanför allt sånt här) fast det verkar vara så många.

Gaia åkte hem fast Humpe fortsatte att vara uppvarvad med ett frenetsikt tuggande på en tuggknut. Han har så lätt för att fastna i sådana sysselsättningar se.
Till slut var jag tvungen att plocka ur tuggisen ur hans mun för jag skulle gå ner i tvättstugan och var osäker på om han skulle försöka svälja den stora knuten innan den var färdigtuggad och kvävas - och förresten vet jag inte om hans lilla ämliga mage mår bra av sån diet även om han inte skulle kvävas.

10 minuter senare kommer jag upp och Krizzi står utanför den stängda sovrumsdörren och trampar oroligt - hon vill in dit. När jag öppnar sovrumsdörren kastar hon sig in under sängen, som om jag var arg på henne(!) så har hon alltid gjort då.  Jag börjar fatta ett och annat... "Är det verkligen så illa!!!!" muttrar jag för mig själv och börjar leta efter min valp. Det är definitivt inte Krizzi som är aktören i det här dramat

Humpe hittar jag OVANPÅ KÖKSBORDET!!!! Där står han och slickar på resterna av Gorgonzolaosten, kanterna som vi skar av när vi blandade det i pastan tidigare. På golvet ligger en liten förskärare, ett kastrullock från diskbänken och några andra små nedramlade saker.
När jag läxat upp honom hittar jag en stor tekopp under soffan och först när jag lyft upp soffdynan ser jag att där också liggen en matsked.
Humpe är just då inte värd så mycket ska ni veta. Nån jäkla förälskelse kan jag inte förstå hur jag kunde ha känt för några timmar sen.

Innan jag riktigt har återhämtat mig från min besvikelse ringer det på mobilen. Det är Humpes brorsa Hugo från Skåne som ringer. Ja, hans matte och husse alltså. Ewa och Bo från Landskrona.  Så får jag lite rapporter hur Hugo mår. Dom ska upp och ställa honom på utställningen i Eskilstuna den 16/11 och frågar om jag ska dit också. Jag är så sugen på att åka dit, för vad jag förstår så ska några - eller alla - av Humpes syskon ställas ut då. Jag skulle så gärna vilja träffa dom. Men det blir c:a 45 mil framotillbaka med hyrd bil och utan sällskap utan att Humpe (eller Krizzi) får göra nåt - det känns inget kul. Det vore roligare om det skulle ge min Humpe något mer. Varför inte försöka få till det på Boxerlägret till sommaren?!
Hugo väger 17 kg!!!     Vad kan mitt lilla benrangel väga tro? 11?
Men annars låter dom väldigt lika - till och med fisarna luktar lika illa.

Jag har fått så många fina responser på min tidigare positiva bloggning idag så det känns lite tråkigt att det vände så fort - det är nästan som om det är något magiskt med att uttrycka sig så positivt - sånt straffar sig - men se så är det INTE. Det betyder bara att livet ÄR bara sånt - ibland upp, ibland ner. Nästa gång glädjen slår till ska den sitta i längre, får man bestämma sig för - och mjölktänderna har faktiskt inte växt ut igen, så det finns nåt att glädja sig åt.

Jag är så lycklig.
Min lilla Humpe mår fortfarande bra. Han är som vilken boxervalp som helst nu:
* Glad och Pigg och Busig.
* Inget kissande inomhus under hela veckan.
* Han har börjat lägga på sig lite hull och fryser inte längre.
* Han tycker att det är kul att vara ute,  t.o.m om det är mörkt och kallt.
* Han liksom strålar Energi.

Allt har hänt på den senaste veckan - ja, bra i magen har han ju varit i några veckor - 3 veckor snart. Men allt det andra!!!!
 
Snart är han helt tandlös också: Alla tänder sitter löst. Han byter tänder. Min lille plutt håller på och blir "stor". 
Igårkväll var det en hörntand som hamna på snedden, hela tanden låg liksom OVANPÅ tandköttet. Nån liten rottråd måste ha suttit fast för jag fick inte ta bort den.

---

Imorse var jag med om en ganska upprörande episod som ändå inte upprörde mig -  Och det tror jag skulle ha varit omöjligt för några veckor sen.

Jag hade två stora pappaerskassar med mig ut till cykeln som stod i cykelstället på trottoaren utanför porten. Dom skulle med till återvinningen som Krizzi och jag cyklar förbi på väg till jobbet.
Humpe och Krizzi var med i koppel, vi skulle möta upp Gaia och Hanna som snart skulle komma med bussen.
Det visade sig vara inte helt lätt att spänna på kassarna på pakethållaren, så jag var tvungen att använda bägge händerna. Krizzi satt och såg frusen ut bredvid mig och Humpe hade tryckt upp sig mot porten, såg ut som om han ville in. Det var kallt.
Och jag kämpade på med en motsträvig spännrem och när jag till slut lyckades och tittade upp satt bara Krizzi där och såg förskräckt ut. Vart hade Humpe tagit vägen!!!???? 
Långt bort vid husets ände stod Humpe på gräsmattan med kopplet släpande efter sig. Han stod och tittade ut över den rusningstrafikerade gatan på alla människor som stretade på väg till sina jobb på motsatta trottoaren.
"Gulp" - borde jag ha tänkt, men se det gjorde jag inte. Jag hann visserligen slå en snabb koll vilka bilar som jag behövde få att uppmärksamma en liten ostyrig valp, men avstånden verkade ganska OK om inte Humpe skulle göra ett tok-ryck. förståss! 
Det var där jag var lugn invärtes - för när jag ropade på rätt sätt åt honom så bryter han sitt intresse för det andra folket och kommer i glad galopp till sin hulda matte!!
  PUSS ÄLSKLING! jag blir så glad och stolt (och förälskad) i dig.

---

 
Jag måste också rapportera att han nu
> Hämtar ivägslängda rulleslangen och 
> Avlämnar i min hand! - åtminstonde utan störningar.
> Krypet står kvar på samma nivå som i slutet av förra veckan, men det gör inget för det ska vara RIKTIGT BEFÄST innan vi går vidare.
> Vacker Tass och
> Dansa kan han utan problem men han har inte orden som kommando befästa.

Nu är det roligt att vara valpägare!

Vilken härlig helg! Hallåviin

Ett strålande senhöstväder med gnistrande rimfrost. Långt ut på landet, i tystnaden, med böljande skogar och böljande fält. En oavbrutet strålande sol varvat med en blinkande stjärnhimmel. Mycket frisk luft, god mat och deckarfilmer.
För boxerdamerna var det glädjens återkomst. Frihet, lek och vila och flockumgänge.
För gamla blinda och döva borderterrierdamen Ticka betydde det att få låta det ofördärvade väderkornet få styra henne, egna promenader runt på markerna och  och med matte i långkoppel få hänga med flocken på långa härliga skogspromenader.

För Humpe var detta ett helt nytt och fantastiskt äventyr.
Ett stort hus med massor av golvyta (jämfört med våran övermöblerade tvåa hemma i stan eller 32 kv.meters stuga på landet). Att upptäcka att man kan springa runt runt med tuggisar, eller snörboll eller skinnknuten.
Att reta "moster" Riska.
Och varje gång matte började oroas så öppnades en dörr rakt ut på en enorm gräsmatta där man kunde välja mellan att sätta sig ner två valpsteg från dörrn och bara kissa och sen rusa in igen eller ta en stor runda och lukta på alla dofter efter vilda djur och andra kryp och kanske hitta nåt bär eller nåt som är ätbart.
Långa fria promenader tillsammans med hela flocken genom skogen och förbi husen i byn skuttandes tillsammans med hundtanterna.

Och sist men inte minst, sova på matte i Tv-soffan i timmavis och att ha alla andra omkring sig med samma uppgift. Det gjorde gott för en liten stadsvalp vill jag lova - och jag tror banne mig att han faktiskt började tycka att det var kul att gå ut, fast det var kallt ute.

Humpe fick göra sitt livs första valpspår också.
Först fick han gå med och lägga ett spår tillsammans med mig som Riska - den duktiga spårhunden - skulle få gå. Sen fick han hänga med Krizzi när hon gick sitt spår och då jobbade han på som om det var hans spår och som om han aldrig gjort annat än gått spår - det var mycket lovande att se måste jag säga.
Sen till slut fick han gå sitt eget pyttekorta "ramla-på-spår" med godis på apporterna/leksakerna. Han gick väl inte hela spåret i spårkärnan men han hittade nog hela spåret och alla tre leksakerna, så det var en god början.


Straxt efter söndaglunch fick vi lov att packa ihop för att bli skjutsade ner till rälsbusshållplatsen för att åka in till stan. För det var dags för valpkursavslut.
Rälsbussen stannar om man har vridit på en skylt, det gjorde vi. Sen kom tåget insvischande där vi stod på våran smala perrong.
Det var två vagnar på tåget och på alla dörrarna stod det en överkorsad hund dvs hundförbud!
Vad gör man?
Jag, det var bara jag och mina hundar som skulle gå på tåget på den hållplatsen, gick bara på ändå - och där visade det sig var överfullt med passagerare så det var bara ståplaser kvar. Det var kanske bra för då kunde jag sitta på huk bredvid Humpe när han gjorde sin första tågerfarenhet i livet. Jag har ju tänkt mig att han ska bli lika resvan som alla mina tidigare hundar har varit.

På Stationen mötte oss Eivor som hade Hanna och Gaia med sig och vi åkte direkt till klubben.
Det var en ganska trött Humpe vid det här laget, men han brukar ju vara trött när vi är på valpkurs.
Krizzi hade i uppdrag på denna kurs att visa upp Lydnadsettans program vilket hon gjorde med gott resultat med tanke på att vi inte tränat på länge.
Sen fick valparna träna inkallning och föremålsintresse. Det kan jag ju konstatera, att Humpe har nära noll föremålsintresse. Hmmmm det får vi prioritera!

Sen lämnade vi den solupplysta appellplanen och gick upp i stugan. Där skulle Humpe visa upp sin konst "Kryp": Det kan han ju inte, men vi har lyckats nöta in "ligg" och sen använder vi metoden att jag har en godisbit som han vet om, i min knutna hand som ligger mellan hans framben. När han tittar mig i ögonen säger jag "varsågod" och öppnar handen och han får godiset. När det här sitter så ska man alltså lägga handen länge och längre från nosen och till slut saka man kunna stå upp och börja gå vid sidan av sin krypande hund. Kul att träna också.
Ett par andra konster som dom andra hundarna hade lärt in ska Humpe och jag också träna på har jag tänkt: Vacker Tass (Gaias konst) och Dansa. Krizzi fick lära sig Kullerbytta på sin valpkurs och det var hon mäkta stolt över att visa upp i sin ungdom, nu är jag lite för orolig för hennes nioåriga rygg för att tillåta henne få göra kullerbyttor.

Återigen en innehållsrik och minnesrik dag för lillhump, åtminstonde för Krizzi och jag som höll oss vakna hela dagen.
Själv minns han nog bäst dom 2 goda wienerbröden som han lyckas nå upp till på bänken uppe på Hannemo i förmiddags och som var SÅÅÅ goda.

Jag har närt en Epikuré vid min barm!
En liten vällusting.

Humpe ser till att NJUTA så mycket han kan. Om han finge bestämma så skulle mycket i hans liv inte ske. T.ex skulle inga sena, kalla kvällspromenader ske - då är det bättre att kissa varmt inomhus, eller inga för tidiga promenader heller. Att vakna och gå upp, skulle ske vid 10 eller 11-tiden om det var på hans villkor.
Bus är kul, tycker Humpe, men inte för länge. Hellre mat då
För MAT skulle det vara, hur mycket som helst, gärna rött kött, rå kyckling, eller rutten fisk. Äggulor är gott och tuggade tuggummin från trottoaren, eller varför inte kattbajs. Men det är väldigt gott med välling på kvällen också och i värsta fall även torrfoderkulor, helst nån annans.

Denna njutningfulla läggning har jag anat mer mindre under hela hans 2½ månad hos mig men igår blev det ännu tydligare:

Att ligga och njuta i en solglänta är UNDERBART tycker Humpe och under gårdagkvällen fick vi se Humpe uppleva någonting som nog har etsat sig fast i hans minne:
När mattarna lagar mat i vanliga ugnen så finns inget bättre ställe i hela vida världen än att sitta tätt, tätt tryckt intill den varma, goa ugnsluckan. Då blev hans ögon dimmiga av njutning öronen låg slickade bakåt och man nästan såg dreglet rinna till i mungiporna. Där satt han stilla bortkopplad från omvärlden fram tills dess Hannas köttfärslimpa var färdigstekt.
Då konstaterade han besviket att njutningens tid var slut. Men han stack in sin lilla trubbiga nos i ugnen så långt han förmådde utan att bränna sig när det var dags att ta ut maten.
Jag nämnde för honom att det finns maträtter som ser ut just så som kallas för "Helstekt Spädgris" men han verkade inte låta sig skrämmas.
- Jag kanske skulle låta ändra bruket av bakugnen och göra om det till hundbur med lagom värme på - då kanske det inte skulle vara valpskall i buren så fort man lämnade lägenheten med honom instängd där.
Tänk att få se hans lilla nöjda ansikte ligga och sova därinnanför ugnsluckan, det vore väl en kul idé?! Det gäller ju bara att se upp med vilken värme man ställer vredet på.

Idag har jag redan varit och jobbat några timmar, och sen tagit en promenad med alla tre hundarna innan jag sjönk ner i soffan med bloggskrivandet. Klockan har inte blivit 12 ännu. 
Efter kl 18, när Gaia ska förenas med sin fredagsarbetande matte, så åker jag och boxerägandeväninnan bort. Vi ska ta hand om systerns kursgård och 2 hästar över Allahelgonahelgen.
Det ska bli skönt att komma bort i ett par dagar. Det har varit lite inskränkt nu i några månader när jag har suttit hemma och tagit hand om valpdiarrémage vecka ut och vecka in.
Stackars jag förstås som inte fått så mycket omväxling, men framförallt stackars Humpe som gått miste om en viktig del i sin valpträning att åka bort och bo i främmande hus och känna främmande dofter och titta på hästar m.m.m.m.
Nu ska han få dela hus och hem med moster Riska och gammelmoster Ticka (borderterrier).
Vi ska slappa, mysa, titta på deckare och dricka cognac (eller öl, vi får se). Haloweengodis och kulörta lyktor får vi inte glömma och eftersom kursgården ligger mitt i skogen så kan vi promenera och lägga några spår och göra lite uppletande m.m.
Det känns himla gôtt, det som väntar! På söndag tar jag rälsbussen (obs mera valpsocialisering!) in till stan med första bästa tur för då är det dags för valpkursavslut på eftermiddagen. Jag blir hämtad av Eivor vid stationen så det gäller att ha ALLT med sig från början.
Jag har lovat att Krizzi ska visa upp lydnadsettan för valpägarna. Och sist men inte minst så ska Humpe och jag visa upp den "konst" som vi har blivit tilldelade oss: KRYP!!!!!
Det gäller att träna på den konsten fram tills dess. Han kan redan lägga ner sig på kommando och det är ju första steget eller hur?????
Apropå färdigheter så har faktiskt Humpe lyckats förstå Avlämnandet i Byteshandeln äntligen, eller i a f någorlunda (vi behöver träna MYCKET på det också) men det gör mig så glad att han förstår att man kan lära sig NYA saker och HUR det går till!!!! Som ett unikum kan jag berätta att MopsSally kunde apportera en mycket liten rulle redan när hon var 10 veckor!!!
Men allt det här ska vi träna i helgen och nu när Humpe är utan lekkamrat, för se Gaia hon åker med Hanna till hennes hemtrakter. Dom andra tre hundarna är ju gamla hundnuckor som han inte låter sig störas så mycket av.

Hej! Det här är Humpe som berättar. Igår var det en riktigt äventyrlig dag vill jag lova. Jag har sovit så länge efter det så jag har precis börjat vakna upp och börjat minnas.
Först väckte matte mig som vanligt med mat och kort kissrunda. Sen, istället för att gå ut och möta Gaia på trottoaren som vi brukar göra vid 8-tiden på morgonen, så satte matte på mig polotröjan coh så gav vi oss iväg till bussen, matte, Krizzi och jag. Jag gick ju och tittade efter Gaia hela tiden på väg till busshållplatsen för hon brukar ju komma med bussen, men inte kom hon inte. Däremot skulle vi själva åka buss. Det var ju spännande, för sist jag åkte buss så var jag så liten så matte fick bära ombord mig, nu fick jag gå själv. Det gick bra, men det var lite läskigt att gå av bussen för trappen var så brant och så var det så långt ner till marken, men det klarade jag till slut innan dörrarna stängdes.  
När vi kommit av visade det sig att vi var hemma i Gaias kvarter - åh, äntligen skulle jag få möta min älsklingskompis! Krizzi och jag hjälptes åt att släpa matte bort till porten där vi visste att Gaia och Hanna bor, och sen uppför alla trappor. Vi försökte bägge gnälla framför dörrarna som är på våningarna under deras ifall att.....man vet ju aldrig.
Sen vart det återföreningens vilda glädje - som vanligt.

Matte stressade vidare med Krizzi till  hennes dagis medan jag fick stanna hos goa Hanna och glada Gaia. Jag ville ju egentligen att Krizzi också skulle vara med hos oss, men efter ett tag saknade jag henne inte längre för då hade vi fullt upp, Gaia och jag.

Matte Hanna hade tydligen något annat än bus i åtanke. Hon packade och packade och tog med sig regnjackan min och våra matportioner och sen trädde hon på mig min polotröja igen och så gick vi ut - Gaia slipper minsann använda tröja hon. Mattarna säger att det är för att jag är så maaager och att jag blir så lätt frusen.

Utanför huset träffade vi tant Eivor - våran fröken på valpkursen. Vi skulle åka med hennes bil till klubben för det var förmiddagsträff för daglediga där.
 
Jag tycker att det är lite jobbigt på den där klubben som mattarna älskar att vara på, för det är alltid en massa främmande hundar där och man ska vara ute i regn och kyla och mattarna vill att man ska sköta sig i kopplet m.m.  Och inte hade jag min trygga mammaKrizzi med mig som skulle försvara mig och skydda mig och visa hur man gör i alla situationer den här gången. Tur att jag hade Gaia med mig där i alla fall.

Vi skulle ut i skogen och gå. Vi gick på led alla hundarna och deras mattar och ibland skulle vi gå förbi varandra och sitta still när andra gick förbi och sånt där som mattar tydligen tycker är viktigt. Puhh

Och till slut fick vi gå in i stugan. DÄR visste jag precis vad jag ville: Jag rusade in till soffan och klättrade upp i ena hörnet för att få en liten tupplur, för så dags var jag såååå tröttttt, hade ju inte sovit på flera timmar då ju. Alla hundar som försökte störa mig morrade jag åt, där fick dom!

Vi fick åka bil hem igen till Gaias lägenhet och väl där pratade matte Hanna om ENSAMHETSTRÄNING. Konstig idé tycker jag - vad är det för vits med att splittra flocken? Det finns väl INGENTING gott i det, eller hur? 
Att sova i en bur går väl an. Att man blir inlåst i buren går väl också an, även om jag tycker bättre om att sova i soffan, men när mattarna går ut genom dörren och stänger den DÅ blir jag upprörd - HUR KAN DOM????? Jag brukar ropa efter dom då, men det är bäst att bli tyst när dom kommit hem igen för dom blir så arga om jag fortsätter att ropa. Förut blev jag alltid KISSNÖDIG när dom stängde buren men det blev också ett himla hallå, så nu försöker jag hålla mig, då uteblir det värsta hallået.

Matte Hanna sprang till tvättstugan hela tiden sa hon, sånt säger min matte också ibland och då lönar det sig inte att ropa dom tillbaka där i buren.
Till slut slutar dom att springa iväg så då har man lyckats få dom på andra tankar tror jag.
Sent på kvällen kom Min matte och min älskade mammaKrizzi till slut tillbaka.  när Mattarna åt mat under tiden som jag nöjd låg och slumrade i soffan. Och plötsligt så skulle vi ut i kylan och åka buss igen. Jag förstod till slut att vi var på väg hem till Vår lägenhet och Min soffa. 
Det var allt kul att komma hem då efter hela dagen, men den hade ju varit innehållsrik och ganska kul trots allt. Men som sagt - trött blev jag.
Hej då
Eran Humphry

En hel dag har dom varit åtskilda, dom små liven , och när dom återses på måndagmorgonen är det som om vi har hållt dom åtskilda i veckor. Gaia stormar in i lägenheten och kastar sig i glädje över sin ÄLSKADE lekkamrat. Sen stormar dom in i soffan och sätter igång och brottas, och kramas och pussas och bits och till slut surnar till på varann, så har veckan fått sin uppstart.
 Jag är hemma hos dom denna måndag. Det är skönt att tillbringa sin 4:e lediga dag i sträck (om man bortser från fredagens 2 arbetstimmar mellan 8 - 10) och det tillsammans med alla tre hundarna. När man nu sitter här och skriver i soffan så ömsom brottas dom och ömsom sover dom tätt, tätt tilsammans med mig och med varandra eller som nu när dom tuggar på varsin litenliten pappbit från en tom toapappersrulle. Sida vid sida ligger dom och tuggar och tuggar med nosarna alldeles tätt ihop. Snart är dom små bitarna upptuggade och då börjar dom brottas igen under gurglande ljud, det är ett fascinerande skådespel att titta på.

Jag lagade till en enklare lunch när jag gett hundarna mitt-på-dagen-maten. Valparna lekte i vardagsrumssoffan och det blev allt mindre och mindre bullrigt därinne och till slut föll dom i sömn
- vad var jag trodde -
När jag kommer in i vardagsrummet ligger två MYCKET VAKNA valpar inbäddade i vita moln. Hela soffan är täckt av ett vitt moln och sida vid sida ligger dom små älsklingarna med munnarna fulla av vita tussar. Så där rök en soffkudde!
Hur är det möjligt att jag, som har haft 7 valpar, och jag som har haft drygt två månader på mig med denna valp, och jag som har hunnit lära känna denna lilla Lapska Vallhundsvalp, hur kan jag bara INBILLA mig att dom skulle ligga och sova???!!! Bara för att det var TYST i rummet?????!!!!!  Hallå, enfaldiga matte!

Vi har ju kommit lite i otakt iom tidsbytet igår så det gäller ju att skapa rutiner för dom små älsklingarna. 
På förmiddagen lyckades jag genomföra en ensamhetsträning med ungarna inlåsta i varsin bur och Krizzi avskärmad fårn rummet med burarna i. Det ledde till att jag spontanköpte en klänning på H&M inför vinterns alla fester. Det kan stå mig dyrt denna ensamhetsträning, tur att Hanna har dom flesta vardagsvakterna. 

Nu ska jag snart förekomma den egentliga Stormperioden mellan 15 - 17 och ta med mig alla tre ut på en promenad bort till skogen.

Jaha, så var det fredag igen! Nu prövar vi nya grepp: Jag sticker iväg o jobbar ett par timmar på morgonen och försöker ta mig hem så fort som möjlígt vid kl 10. Det är då Hanna börjar jobba på fredagarna. Fem fredagar i sträck har jag annars tagit enstaka semesterdagar för att ta hand om vilddjuren (och Krizzi) här hemma. Men det håller ju inte i längden att all min semester går åt till fredagar när det egentligen bara handlar om nån halvtimme som glappar i vaktavlösningen.
Veckan som gått har varit en mycket växlande vecka utifrån valpperspektiv.
Humpes tillstånd har förblivit stabilt (hurra!!!!....om jag törs?!). Vi har gått upp i dygnsdos med maten och än så länge klarar hans lilla mage av att ta hand om maten. Klarar av att ta upp näring också tycks det för han har satt fart och börjat växa på höjden. Det är nästan så man ser honom växa - men däremot blir han inte tjockare - tyvärr. Han ser fortfarande ut som en Belsenfånge med bara skinn, ben och knotor. Men nu vet jag att jag måste ge mig till tåls och inte öka matdoserinen bara för det.
Jag får väldigt bra stöd från både veterinärerna och all deras personal - dom har verkligen engagerat sig i lilla Humpe som går fram som en pussande liten virvelvind när han är där.
Och uppfödaren som oroar sig och engagerar sig trots alla mil som ligger mellan oss och som gör besök irl svårgenomförbara.
Hanna är mitt STORA vardagliga stöd, vi som gråter och skrattar ihop i takt med våra små vilddjurs infall och upptåg.
Snart hoppas jag att mina och Humpes förmågor ska kunna testas och utvecklas i klubbens regi och att mina klubbkompisar står ut med både min enfaldiga lilla valp och med obildbara mig, Jag har en känsla av att jag kommer att behöva mycket stöd då med......

Igårkväll var vi förresten på klubben och umgicks lite med några av våra klubbkompisar. Humpe och Gaia fick lite skotträning för första gången - Humpe skvatt till men oroades inte så värst när han såg Krizzi ligga platt i gräset och tigga godis ur mattes hand. Detta måste vi fortsätta med. Det brukar ju inte vara svårt att hamna i närheten av någon skjutträning när man är ute och promenerar i våra strövmarker som vimlar av skjutbanor, men jag tror att det bara hänt nån gång att det har skjutits på långt håll när Humpe har skogspromenerat och då har han tittat åt skyttens håll. Hög prio såledeles.
Igår fick han svansa med när Krizzi gick fritt följ (i den mån det gick med valp runt fötterna). Han fick sitta uppbunden när jag kallade in Krizzi framför nosen på honom inklusive titta på när jag godisbelönade henne för det. Bägge två fick som belöning springa genom agilitytunneln med godisbelöning efteråt. Sen var faktiskt LillHump slut i valphjärnan och sov på min arm resten av klubbesöket inne i stugan. Gôtt så.

Krizzis regntäcke har kommit bort. Jag har vänt ut-och in på min ryggsäck och på mitt hundskåp hur många gånger som helst utan framgång och jag tänker att det bara MÅSTE finnas här - men icke! Och som vanligt när man har 2 boende så tror man alltid att det man letar efter, finns på det andra ställen, så misstänkte jag ju det nu också, trots att jag minns att jag stoppade ner täcket i ryggsäcken innan jag åkte hem ifrån stugan sista gången jag åkte hem därifrån. Nu har jag varit där ändå och letat men som sagt, jag vissssste ju....... 
Efter detta har jag mailat runt till mina bilägande kamrater och undrat om dom har hittat något bortglömt litet regntäcke i sin bil, men ingen har anmält något fynd.
Till slut tar jag till det sista - för det mesta osvikliga chansningen: köpa nytt! sånt brukar återföra ALLT som har kommit bort. Det tyck vara en oskriven naturlag som man kan utnyttja för att påverka ödet!!!

Under gårdagen tänkte jag slå till. Det var en vacker höstlördag med strålande sol och jag visste att man sålde hundtäcken på rea 50% på en djuraffär i staden. Dit är det dock några km att gå. Jag hade ansvar för tre hundar:1) Gaia, frisk och energifull lappsk,2) sjukskriven svältbehandlande boxerHumpe och så 3) den täcklösa själv, ålderdamen Krizzi, som för dagen är rejält halt på sitt högerframben, ett allt tätare återkommande problem efter vilda lekar i skog och mark. Fredagen hade innehållit ett sådant härjande med lappen Gaia, så hältan förvånande mig inte.
Men man kan inte cykla med en så halt hund. En boxervalp som inget får äta kan man inte promenera med. den enda som jag skulle kunna gå med var Gaia, men hon skulle ju inte ha något täcke!
Bilbristen är ovanligt påtaglig vid detta tillfälle.

Som av en händelse ringer min boxerägande väninna och vill ha prommissällskap.
 
Jomenvisst, hon kan skjutsa mig till djuraffären med alla mina hundar och medan jag provar täcken så kan hon åka ut till fälten och släppa alla andra hundar som kan och vill (ja, Humpe vill ju förstås men bör inte...). Efter att ha ändrat konceptet lite följer G med in i affären tillsammans med Humpe som ju aldrig har varit i en djuraffär och behöver lite social träning.
Jag köper ett praktiskt, tunnt fodrat täcke, som är waterproof och som andas - det är inte alls lika tufft och mysigt som Hurtta-täcket som kommit bort, men som sagt väldigt praktiskt och det kostade bara 179:-.

Sen åker vi ut till fälten och släpper hela högen med hundar.
Humpe iklädd varm polotröja bär jag runt på den timmeslånga promenaden (puh!)
Krizzi får själv avgöra om, och hur mycket hon ska flänga denna dag. Och hon gör det - flänger alltså, med Gaia och syster Riska. Vi får ta det imorrn tänker jag.

Dåligt samvete ägnar jag för tillfället bara åt Humpes välfärd - och jag kastas hela tiden mellan ytterligheter. Skulle han ha varit hemma istället?
Han får ju bara äta 2 dl torrfoder och 2½ dl majsvälling / dag! Hur mycket eller hur lite kan man räkna med att han ska orka???? Inget egentligen tycker jag, men han ger mig hela tiden motsatta signaler.
 
Idag, återigen en underbar höstdag. Jag går bara korta kissrundor med Humpe runt i grannskapet. Iklädd sin polotröja förstås för att han måste ju vara frusen när han inget äter - Men också för att jag inte vill att folk ska se hans MAGRA lekamen. Han ser ju ut som ett sånt där skräckexempel på bilder på hundar från främmande djurhatande länder, som man gråter över. Tänk om någon tänker och inget säger.....!!!!!

Efter en underbart lång och slapp frukost i mitt solupplysta vardagsrum börjar Krizzi röra på sig. Så är det alltid - klockan 11 på söndagarna ska Krizzi rasta sin matte - that´s it!
Och hur ska nu det gå till??? Mitt dåliga samvete ska ska inte gödslas idag utan mitt goda samvete hade jag tänkt - idag ska han få vila lille plutten.

Så ringer min väninna igen och jag frågar försynt om hon kan tänka sig att ta med Krizzi när hon ska rasta sina hundar, men det vill hon inte, hon vill HA SÄLLSKAP.
Tja, högst en timme då, inte lämna Humpe längre än så.
- OK!
Efter att ha kissat Humpe och lämnat upp honom i lägenheten åker vi ut till Gamla Flygplatsen och släpper damerna på ängen. Flänget har lungnat sig lite idag (3:e dan i rad för Krizzi). Hon haltar inte alls lika mycket idag vilket gör att jag förstår ännu mindre av hennes åkomma.
Vädret är så underbart så vi tycker det är synd att åka hem till varsina ostädade hus istället för att njuta av höstsolen. Så vi bestämmer oss för att köpa fikabröd och hämta Humpe och kaffetermos och åka ut till en skogsbacke och sitta still (man KAN kompromissa med sitt samvete!) och fika.
När jag blir avsläppt utanför porten möter jag granntanten ovanpå som informerar mig om att någon hund håller på att riva väggarna i min lägenhet
GULP!
Innanför dörrn möter mig en GLAD Humpe. Glad över att jag har KOMMIT HEM igen! I köket har köksbordet rensats och besudlats av små valptassar. Det ligger ljusstakar och tallriksunderlägg på golvet och en ögondroppsflaska är tuggad på. En väska med saker som skulle med till stugan nästa gång ligger upp-o-ner på golvet med allt utspritt (som tur var inget ätbart i den) En bok och en hög glasburk med torkade svampar har han rivt ner ur bokhyllan i köket(locket satt kvar på som tur var). I vardagsrummet har soffbordet också rensats på torkpappersrullar och högar med papper. I Soffan ligger en förskärare, modell mindre, och framför balkondörren veckans största bajshög (obs: -HÖG inte -pöl = BRA!) Vid sidan om detta ett par kisspölar. Och runt omkring mina fötter hoppar en lycklig Humpe!

Så vilken ytterlighet av mina samveten ska jag lyssna på:
a) ska jag ta med honom på Krizzis promenader fast han egentligen inte borde ork eller inte borde behöva
eller 
b) ska jag lämna honom ensam hemma, fast han tydligen har mer energi än man förstår är möjligt
????????
Ja, är det nån som kan svara så gör gärna det - annars kan ni kanske förstår varför jag är så trött hela tiden 

Utflykten blev jättelyckad i solens sken på kullen med utsikt över fälten.


Och inte har Hurtta-täcket dykt upp inte - hm!. 

Nu är det fredag igen. Och nu är lilla Humpe inskriven på Solstadens smådjursklinik för att utredas och för att få näringsdropp. Förhoppningsvis får vi en ände i denna tråkiga sjudomsperiod. Eftersom kliniken har stängt på natten så får alla inneliggande patienter nattpermission och lilla Humpe tillbringade kvällen hemma i Tv-soffan. På vänster framben finns en kanyl inlindad bakom röda bindor. En plaststrut har han också fått med sig hem och stundtals fick jag lov att sätta på honom den för att bl.a. hinna laga mat åt mig själv.
Varje timma skulle Humpe ha 2 matskedar (!) Majsvälling, så det var bara att ställa in mobilens alarm 1 ggn/ timme genom hela kvällen igår och bestämde mig för att sova så mycket det gick mellan 12 och 5. Sen gjorde jag iordning ett gäng med burkar med 2 msk välling i bredvid mig i sängen, tog min valp till mig och la mig och sov. Nån gång runt 3 vaknade jag och gav honom lite välling men annars så fungerade min tidsplanering. Det är tur att han är så glad och gooo och enkel att ha och göra med, min lilla älskling. Han hade ingenting emot att ha strut på sig. Han låg hela natten snällt och stilla på min arm och sov så jag kunde ha koll på honom och hans kanyl (alltså behövde jag inte använda struten när vi sov) och vällingen var ju bara så UNDERBART god.  Veterinären berättade på telefonen att han pussade runt på all personal på kliniken också och imorse när jag skulle avlämna honom på kliniken igen trippade han in genom porten med glatt viftande svans - märklig liten gosse!!!!
Det är så skönt att känna att vi kommit till en ny fas i utredningen och att någon tar ansvar för vad som behövs göras, man är ju så ensam och utlämnad när ens lilla älskling är akut sjuk och man vet att man måste göra något men man vet inte vad.
En sak som förvånat mig är att man fortsätter att hitta spolmasklämningar i hans avföring. Han har avmaskats sammanlagt 8 gånger under sitt 4 månadersliv! Nu har han fått sin nionde avmaskning som ska följas upp om en månad. Resistenta maskar???? Han äter hundbajs, tror veterinären, men se jag tror inte det. Visserligen äter han ALLT han hittar ute och mycket får jag plocka ur hans lilla mun, men alltid när jag SER att han tittar och luktar på hundbajs säger jag barskt NEJ och han brukar då ge sig, men vem är jag att säga att jag ALLTID ser allt. Och som min väninna sa, han kan ju få i sig kattbajs utan att jag hinner uppmärksamma det. Frågan är hur jag ska kunna undvika det framöver - tejpa igen munnen inför promenaderna .....?  ;-) Jag föredrar faktiskt tanken på resistenta maskar och då försöka hitta ett kraftfullare preparat.
Nu har jag tagit en underbar promenad genom skogen med Krizzi och Gaia och dom två har faktiskt mycket glädje av varandra.
Solen skiner och det är en strålande höstfredag.
Lena o jag ska ut och förbereda legor inför morgondagens söktävling och sen i eftermiddag ska jag åka och hämta ut min lilla älskling igen.

Idag har valpdagiset vart på utflykt till sommarstugan. Vilken glädje för små valpar. Dom flängde runt, runt i timmar. Så vilade dom i gräset i solen ett tag och sen flängde dom igen. Dom grävde upp förra årets örtagård. Dom åt mängder med råddjursbajs (när jag gett upp att jaga efter dom). Dom gnagde på plommonkärnror som låg utspridda över hela tomten (?!). Humpe stod på bakbenen och plockade nypon på taggiga buskar och dessemellan sprang dom och sprang och tumlade runt med varandra i närkamp på stora gröna gräsmattor. Vilken skillnad från andra dagar när dom försöker göra samma saker i min lilla 2:a inne i stan.
Innan dess hade jag pratat med två av Humpes syskonägare. Den ena bor i Skåne och den andra bor i Stockholm. Det var riktigt roligt att höra entusiastiska valpägare. Vi känner igen oss i varandras berättelser. Hoppas vi kan fortsätta att hålla kontakten.
Jag pratade också med Humpes uppfödare. Det känns bra med hennes engagemang.
Humpe har sen 4 dagar gått över på ett nytt foder, allergifoder med Lax i. Tyvärr har inte det gett så mycket förbättring som jag hade hoppats på . Vi har tagit nytt bajsprov som är på analys.
Han har fortfarande diarré och inatt mådde han illa och kräktes. Jag fick sova med lampan tänd för så fort jag släckte blev han orolig .
Han sov i sin bur men jag fick klappa på honom när han blev orolig så han kunde fortsätta sova. Min sömn blev förstås inte så god.
 
Hoppas att vi sover gott i natt. Just nu snusar Krizzi och Humpe djupt bredvid mig i soffan

Så var det då fredag igen. Här sitter jag med valpgänget i soffan. Dom är för tillfället ganska sovande. Framemot kl 14-15 drar det igång. Själv har jag drabbats av samma åkomma som min lilla valp - diarré - och måste passa på att vila medans valparna gör det så jag orkar hantera dom när den vilda tiden kommer i eftermiddag.
Igårkväll åkte vi ut på klubbens öppethusträning. För Hanna och mig gällde väl mest att bara VARA. Men först tog vi en återhämtningspromenad i skogen där valparna fick sträcka ut över stock och sten. Sen tillbringade vi nån timme vid kanten på appellplanen under det att mörkret föll. Många var det som ville hälsa på såväl Humpe som Gaia, både två- och fyrbenta. Denna gång tyckte Humpe att det var roligt att vara på klubben. Det tyckte han ju inte i måndags på valpkursen då han sov sig igenom kvällen. Nu hade han ju dessutom trygga Krizzi med sig också. 
Tiden rullar på och valparna blir allt äldre. Nu har Gaia fyllt 4 månader och på måndag har Humpe levt i 16 veckor - Ofattbart åt båda hållen - Hur kan det vara möjligt att det bara är 8 ynka veckor sen jag hämtade min lilla prins - det känns som om vi har delat en eon av tid. Samtidigt som man känner: My godness hela 4 månader vad FOOOORT det går! Vart tar veckorna vägen????
Jag längtar fortfarande efter att han blir så vuxen så att man kan ta långa, långa promenader med honom. Då ska vi tillbringa all ledig tid i skogen. Nu kommer man inte så långt, speciellt när man inte har tillgång till bil. 
   

Idag har Humpe mått strålande. Han har varit glad och pigg och lekfull. Vad lätt mitt mattehjärta blir. Speciellt med tanke på att dom senaste dagarna har varit ganska dåliga.
Under gårdagen var Humpe på sin första valpkurstillfälle. dom andra valparna kände redan varandra och Humpe tyckte inte det var ett roligt äventyr. För att skydda hans lilla späda lekamen hade jag köpt ett hundtäcke på Rusta på eftermiddagen. Eftersom man ju inte får ta med sig sina hundar in på Rustas hundavdelning så köpte jag på känn. Det blev på tok för stort. Och åh vad obekvämt han tyckte att det var att gå omkring i täcke på den mörka planen. Vi gick på en kort promenad genom skogen på en patrullstig där Birgitta satt bakom en buske. Humpe hade inga problem att upptäcka henne men tyckte att det inte var nån idé att kliva iväg genom blåbärsriset för att hälsa. Efter en enklare valpinkallning fick Humpe gå in i stugan och vila. Sen sov han gott under resten av kurstillfället.
Han sov gott under en stor del av dagen tidigare också. Men idag har jag en annan hund.
Dessutom har vi gjort ett nytt besök på veterinärkliniken och tagit blodprover för att hitta källan till det onda. Humpe var glad till o med där och viftade på svansen ända in i u-rummet. Han hade gått upp i såväl kilo som i proteinvärde (Hurra!). Nu ska jag ta nya bajsprover (rolig sysselsättning!)
Efter det gick storflocken (Krizzis 3 hundarsdagis och Humpes och Gaias lekgrupp) en promenad på Sörmon där alla 5 hundarna fick springa sig till ännu mer glädje. Vilka nöjda, trötta  och glada hundar jag trängs med i soffan nu då. Och trött och glad är jag med, efter ett antal av orosdagar.   

Två slutsatser av dagen:
 1) Morot är INTE bra för små valpdiarrémagar - eller för några valpmagar alls egentligen -
2) 0-visionen går inte att uppnå om man har NÅGOT SOM HELST annat att fokusera på (och kanske lite beroende på punkt 1)

Förklaring:
1) Både såväl Gaia som Humpe - och speciellt Humpe har haft magproblem idag efter morotsgnaget igår. - NATURLIGTVIS!!!! Hade jag bara varit liiite seriös hade jag sett det framför ögonen på nätet att man inte ska byta fibrer i hundmaten, det kan tydligen påverka magen på varenda hund. Humpe har haft riktigt illa med sin diarré idag. Han har väl bajsat 20-30 gånger och stundtals bara "vatten" som runnit ur honom, den stackars lilla plutten. Ett antal gånger även innomhus eftersom det inte hjälper att hinna ut med honom till gräsmattan utanför huset, för han fortsätter att bajsa med ojämna mellanrum utan kontroll.
Därför har jag också dragit slutsats punkt 2) dvs 0-visionen med inga kisspölar inomhus på hela dagen går inte att uppfylla om det hela tiden är en jakt på kiss-eller bajsnödiga valpars minsta tecken på "behov". Om man springer ut med en eller två hundar så fort någon slår upp ögonen eller ser ut att vända sig mot ytterdörren eller balkongdörren eller avbryter sig mitt i leken, eller bara lämnar rummet man sitter i m.m. m.m. så MÅSTE det till slut bli så att fel hund är med ut eller en hund (Krizzi ) försummas så länge så man till slut bara MÅSTE gå ut med bara henne och därpå följande ouppmärksamhet på dom små övergivna valparna.
Att jag dessutom var upptagen med att förbereda en visist på en födelsedagsuppvaktning efter (valp-)vaktavbytet gjorde mig mindre uppmärksam. Därför har oräknerliga kissepölar sett dagens ljus i min tvårummare idag.

Utöver detta kan jag dra ytterligare en slutsats: Det blir ingen spårdag i Boxerklubbens regi för oss i morrn! Humpe är för dålig i sin mage + att dom förvarnar för storm från inatt o framåt.
Det är såååå synd och tråkigt att allt går om intet på grund av lille pluttens dåliga mage.

Jag har många funderingar på vad man ska satsa på för att få honom bättre. GODA RÅD lider man inte brist på kan jag säga, men man kan inte ändra insatser hela tiden, det är ju ofta lång tid som behövs för att se någon bestående skillnad om man gör någon förändring. Eftersom han lider brist på protein så är det lätt för mig att tänka att han behöver ett foder som är fyllt med högkvalitativ protein, men under kvällens födelsedagsuppvaktning fick jag tips av värdinnan att hennes hund är glutenintolerant - hon hade liknade problem som jag och hon tog saken i egna händer och har nu låtit sin hund under c:a 6 år få gå på glutenfri vet.med.foder. Hennes veterinär har fått vänja sig vid tanken, för det var inte hans förslag, men hunden mår så bra så bra. - det är väl en sak jag skulle kunna tänka mig att pröva, men jag är medveten om att det lika gärna kan vara PRECIS VAD SOM HELST!!!!
Just nu har jag nappat på två förslag jag fått via nätet. Jag blöter hälften av hans torrfoder vid varje måltid och så sprider jag ut maten hans på en stor bricka så att han helt enkelt inte KAN slänga i sig maten på tre sekunder i ett enda svälj. För även om hans glôpenhet inte ORSAKAR hans magproblem så kan ingen LEVANDE VARELSE må bra av att KASTA I SIG MATEN  på Humpes sätt. Han tappar andan ibland för att han sväljer hela sin måltid på ett enda svälj. Varför skulle han INTE ha gaser och diarré. Få se om det här hjälper på lite sikt.
Han måste bara bli bra vår lilla pluttgubbe.

Nu är det V-A-V-dag igen. Dvs Vård-Av-Valp-dag. Dagen tillbringas till stor del i sköna soffan. Valparna sover sida vid sida, nerdrogade av D.A.P.-avgivaren och mattes hypnotiska kraft (njaa, den har ju aldrig haft nån inverkan förr så det var bara ett skämt!) . Det gäller att passa på att njuta!
Snart är vi framme vid den tidpunkten på dan när dom här små vilddjuren brister ut i HYSTERISKA AKTIVITETER!
Det brukar ske vid c:a kl 15 - 18. Och då stormar det runt en. För det mesta sammanfaller det med ens egna behov av att behöva sitta ner och äta lite och pusta ut efter dagens slitochsläp. Hanna o jag försöker ge oss tid att sitta ner och prata om våra små älsklingar och annat kul och den som har haft hundvakten står för matlagning och senaste valpnytt. Och valparna dom flänger och flänger runt, runt, jagandes varandra över och under alla möbler som går att ta sig över och under. dom brottas och skäller och biter och tuggar sönder. Ibland blir dom osams så man får dra loss dom ur varandras käftar och det värsta är att dom kissar 1 miljon små pölar - oavsett hur många gånger man än gått ut med dom.
Nu har det gått några dagar utan kissepölar inomhus och jag kan bara önska att jag kommer att lyckas med det idag också - Hanna har fått världens snits på det här.
Igår gjorde vi ett nedslag på lill Humpes skola - dvs klubben. Gaia har varit där några gånger men det är först nu som Humpe änteligen har fått sin 3-månadersvaccination. Tyvärr har hans mage återigen försämrats och diarrén har slagit till igen - det var en månad sen nu och jag hade börjat hoppas att det skulle vara över på lång sikt.
.....nej nu måste jag nog ta ut dom små älsklingarna och kyla ner dom lite - stormen har inletts!!!!!

Åter i soffan: Har just fått lite ro i tjället efter att har tilldelat valparna varsin morot att gnaga på. Inte vet jag om det är fördärvligt med morot för diarrévalpmage men det är ju värt att pröva. Morotspuré sägs ju hjälpa.
Humpe är ju hungrig JÄMT och eftersom all näring RINNER ur honom nästan meddetsamma han fått det i sig, så kanske morotsgnaget tar lite längre tid i vilket fall som helst verkar det vara en sysselsättning som små valpar verkar gilla.

Om Humpe fick beskriva sitt besök på klubben så skulle det låta så här:

Matte körde iväg oss rakt in i mörka skogen innan hon parkerade bilen och när hon lirkade ut mig ur bilen, som jag inte alls ville gå ur, så visade det sig att det var ett ställe med massor av folk som bara stod och väntade på oss i mörkret och det luktade av andra hundar. 
Så kom dom fram dom där främmande människorna som verkade känna mig - konstigt! Och dom klappade mig och lyfte upp mig och pussade mig och fastän jag inte kände dom så kändes det bra.
 
Och så plötsligt ur mörkret kommer det en massa hundar uppför backen med sina människor i kopplen. Rakt emot mig. Det var jätteläskigt - Stora svarta  hundar (ja alla var ju inte svarta förstås) och dom går förbi lilla mig på bara några meters avstånd och dom är alldeles tysta och drar ingenting. Dom bara TITTAR på mig - hjälp, vad ska man göra då????
Men som tur är gick dom bara förbi och matte tar med mig in i stugan.
Det var ett konstigt ställe, inomhus men ändå inte som hemma - inga burar, inga sängar m.m..
Fast en soffa fanns det som tur var så där satte sig matte och fikade med mig i knät. Hon pratade och pratade med alla som var där så tillslut föll mina ögon bara ihop. Jag var sååå trött. Gaia satt ju i fåtöljen bredvid och hon såg ut att ta det lungt, det kändes tyggt tycker jag, för hon hade tydligen varit där förut. 
Sent omsider tyckte väl matte att jag hade sett nog (hihi jag såg ju ingenting för jag sooooov) och då skulle vi gå igen. Men när vi kom ut i mörkret igen då ville jag in igen - men min matte är hopplös hon verkar alltid göra tvärtemot vad jag vill JÄMT! och hon är mycket starkare än mig så det blir alltid som hon vill. Tur att det var en bil hon bar mig till så jag inte behövde gå ut i skogen.  

Det var Humpes språkrör som talade, nu är det jag igen:

Hoppas nu att han inte blir så dålig av sin diarré så jag tvingas ställa in Boxerklubbens spårdag på söndag. Jag ser fram emot detta att försöka lägga ett litet ramla-på-spår och ett riktigt bruksspår åt gammelfia - vi behhöööööver en dag i skogen. Jag är så less på att vara orolig för lillHumpes mage.

Tack Harriet för utmärkelsen http://www.blogtown.se/blog.php?id=ladusvalan

För dem som vill anta utmaningen går det till så här:
1. Den som fått utmärkelsen kopierar bilden och lägger den på sin blogg
2. Länka till personen som gav dig utmärkelsen
3. Ge utmärkelsen vidare till sju bloggar
4. Länka till dom bloggar du gett utmärkelsen
5. Lämna ett meddelande på bloggarna som du gett utmärkelsen till.

Mina utmärkelser går till dessa bloggar:
Hanna   http://hanna123.wordpress.com/
Lina   http://www.nogg.se/startPage.asp?idHomepage=5040
Maria  http://vildsilkesdumbledore.blogg.se/
Helena  http://www.blogtown.se/blog.php?id=heastenmark
Wanja Boxerladyn  http://blogg.aftonbladet.se/6488/
Kajsa-Lotta http://profiler.aktivhund.se/kajsa-lotta/Blogg.aspx
Marianne http://www.nogg.se/blogg.asp?idHomepage=35042

See you!!!

Idag har min lilla Krizzi fått köra sök.
Hon är så duktig och ansvarsfull mot valparna och mot mig när jag är stressad och plötsligt har jag fått en boxerdam som gör allt jag vill. Hon håller ordning på sig i sammanhang som hon aldrig tidigare har ansett sig behöva. T.ex är det inget problem att möta andra hundar längre. Hon har inte alls samma behov av att ta kontroll över hela situationen. Det här trodde jag skulle bli svårare när det kom en hund till i flocken, men så blev det alltså inte. Hon är gladare också och bjuder gång på gång upp mig och valparna (oftast Gaia!) till lek. 
I dag fick hon göra det som hon verkligen tycker MYCKET om - söka. Och hon jobbade så målmedvetet. Trots att det kom flera svampplockare både på stigen och ute i rutan så letade hon frenetsikt efter figuranterna.

Det var en häftigt kuperad ruta och hon föll vid ett tillfälle när hon hoppade ner från en bergskant. Hon kom av sig för en sekund innan hon sprang vidare men sen har hon inte visat nåt men av det. Jag blir ju lite orolig över vad hon kan drabbas av med tanke på hennes svaga punkt: lätt spondulos i nackregionen.



Humpe fick vara med och valla rutan då han fick träffa ytterligare en sur, mullrande hundtant - bc Kelda - men så fick han träffa STORA SPÄNNANDE riesenschnazern Nelson - det var den största hund Humpe har sett och svart var han. Humpe blev så liten, så liten och fjäskade runt hans nos.
Men jag må ju säga att om hans attityd mot andra hundar  framöver har avspeglats i hans möten hittills så är jag mycket nöjd. Han har god social kompetens och är bra på att läsa dom hundar han möter. Ja, jag vet - han är inte ens på gång att bli könsmogen än....... men man kan väl hoppas, hans pappa lär vara  icke hanhundsilsken så man kan ju hoppas att det går i arv. Är lite trött på bitchiga hundar som ska tala om för allt och alla vem det är som bestämmer (förlåt Krizzi - nu när du håller på att förändra dig, men det har ju tagit sina modiga 9 år!!!)

Ytterligare en vecka har gått. Imorgon är jag ledig igen. Fredagarna är ledigdagar för mig under en period medans valparna växer till sig och mognar (närnärnär kommer det????).
I måndags var vi på återbesök på djurkliniken. Humpe har både vuxit och blivit bättre i magen. Men det tog flera dagar innan jag fick svaret på blodproverna - och tyvärr hade ingen bättring skett. Fortsatt antibiotika, dietfoder och framförallt oro.
Det händer saker hela tiden med Humpe och man blir ju lite fundersam ibland - är det normal utveckling för just den här lilla individen eller är det ett uttryck för sjukdom eller näringsbrist eller annan sjukdom - innekissande t.ex, eller ovilja att gå ut m.m.

Arbetskraven för min del är nu i full gång och Hanna har fått hänge sig åt valpskolning på heltid. Hon samlar underbara bilder i ett webbalbum och ibland hinner jag att kasta mig in och titta lite på våra små älsklingars äventyr medan jag jobbar

Valpsjukdom, Extrautgifter typ engångsavgifter och stora räkningsanhopningar har lett till att budgeten har gått i kvav och kaoskänslorna smyger runt i vråna redo att anfalla.

Så plötsligt kommer några positiva signaler. Vetten ringer och berättar att han inhämtat ny information från olika håll i Sverige och Hör och Häpna: Humpes värden föranleder i dagsläget inget större ingripande utan han ska sakta men säkert gå över till vanlig valpkost. Han ska avsluta sin antibiotika, han ska inte mera äta sin pastej ( - som han iof sig ÄLSKAR) och sen ska vi hålla alla våra tummar att han inte får tillbaka diarrén.
Min oro för hans totala oförmåga att vara ensam (som jag är övertygad om stimulerar hans tarm till diarréstatus) kan också avhjälpas enligt vetten genom att jag köper en D.A.P. dvs en elektrisk Feromonavgivare som sänder ut lugnande doftsubstanser av samma sort som den digivande valptiken avger när hon diar. Vetenskapligt upptäckt och utprovad.
Jag slår till, direkt i telefonen och några timmar senare är jag nyfiken ägare till en feromonavgivare som jag sätter i kontakten hemma i mitt vardagsrum och sätter mig ner och väntar på mognandet slår till hos min lilla valp.

Ett sista exempel på hur det ser ut före mognandet ska ni få här: 
Idag - innan feromonet - kommer jag hem med Krizzi till Hanna och valpar. Hon har lagat mat och vi sätter oss till bords efter att jag på en snabbis ut med Humpe har avklarat både en snabb kiss och en av dagens få bajsingar.
Medan vi äter c:a en halvtimme hinner valparna flänga ut och in mellan sovrummet och vardagsrummet och kissa 6 gånger på golvet och I SOFFAN!!!! Helt bisarrt! Medans man torkar på ett ställe uppstår 2 nya pölar - och vi ser inte vem av dom det är som kissar på varje pöl. Då har dom alltså inte kissat inne en enda gång under hela dagen nån av dom! 
Hanna tar till slut sin Gaia och går efter att jag har stängt in Humpe i hans Canvasbur som han sover i på nätterna. Till slut somnar han där och jag säger till Krizzi att ligga där inne i rummet hos honom och sprida lite lugn medans jag går iväg en kort stund och handlar nåt att göra ren soffan med (textilschampo).
Det blir en snabb promenad och jag är hemma igen på 20 minuter. Nere i trappen hör jag desperata vavavavavav!!!! och lite mer basbaserat ooooooooouuuuuuuuuu. Jag inväntar 2 sekunders uppehåll och går in i lägenheten.
Krizzi står innanför kompostgallret till sovrummet och är alldeles desperat och Humper har lyckats rulla iväg i sin canvasbur som har fällt ihop sig med honom inuti. Tyghögen sprattlar och gnäller. - Suck - var är feronomet?! 
Jag släpper ut Krizzi och stänger in Humpe i den stoora stålburen i vardagsrummet och lägger ett stort skynke över nästan hela buren - han är trött, det ser jag ju.
Jag försöker rengöra soffan och springer ner och bokar tvättstugan till i morgon - min lediga dag - för att tvätta soffskynket. Jag installerar feronomavgivaren och sätter mig äntligen ner för att ta det lite lungt efter att ha släppt ut Humpe ur buren där han faktiskt har sovit några minuter. Han kastar sig omedelbart upp bredvid mitt knä och vill ligga tättättätt.

Hur lång tid tar det innan feronomet börjar verka?????  

Jag ställde inte in skogsbesöket inför idag, trots Krizzis olyckliga hälta. Tänkte se hur hon mådde idag och om inte annat så kunde jag bistå mina sökvänner på deras träning + låta Humpe få göra några små valpövningar. Jag hade ju lånat bil och vädret var så vackert och hundarna var glada och ville vara uuuute.
Krizzi går ju lite ansträngt men var inte halt direkt idag.

När vi kommer ut i skogen släpper jag min glada små älsklingar och dom har så rooooligt. Krizzi flänger med sin lille prins så att spån och stickor ryker. Och hon är så förväntansfull på SÖÖÖK.
När jag till slut letat mig fram till den nya rutan råder ingen tvekan. Att neka min gammelgumma ett sökpass skulle göra henne deprimerad och hon skulle få ändå ondare. Ibland är det viktigare att välja livskvalité före hälsa.

2 sökslag får hon göra med kopplade påvis (fär att dra ner tempot lite) - och hon mår TOPPEN. Lite för få slag tycker hon men där sätter jag stopp, för det var ingen snäll ruta för en handikappad liten boxer.

Mina snälllllla sökkompisar tycker att vi kan ta oss lite tid till
Humpeövningar efter avslutningsfikat. Vi är bara 4 förare, solen skiner, det är en lagom varm höstsöndag och ingen har bråttom efteråt - kan det vara mer perfekt?!
Så alla är nöjda och belåtna efter söket och då får Humpe göra sitt livs första figurantsök. Han var så liten och han var så glatt svansviftande när han skuttade iväg genom det höga blåbärsriset efter Peter som han sett springa iväg med hans matburk och gömt sig. Odon- och skvatramriset växxte högt över hans rygg så man såg bara den glatt viftande vittoppade svanstippen. Det här var nåt för Humpe! 

Nästa lektion i Humpeskolans sökutbildning ska handla om vindvittring med Björnen-sover-övning och patrullstigen mm.

Krizzi, älsklingen, har plötsligt blivit halt.
Plötsligt, utan förvarning står hon på hallgolvet och ser olycklig ut.
Höger framben håller hon rakt ut från kroppen och vill inte stödja på det.

Någon timme innan hade vi tagit en c:a timmes promenad med valpen i sakta mak runt dom närmaste kvarteren.
Hon gjorde en anträngande sak. Hon hoppade upp på en mur och ville ha godis däruppe - så gör vi jämt när vi går just den vägen.
Efter godiset hoppar hon ner, som hon alltid brukar göra.

Det var alltså någon timme innan och nu har hon nog bara hoppat upp i och ur min säng (den är ju förstås hög, men den hoppar hon ju alltid i och ur).

Hon har riktigt ont ser jag. Jag hittar ingenting - ingen svullnad, ingen ömmande led, inget sår. Jag lyfter upp henne i sängen och masserar hennes högra framben. Hon får en ½ Magnesyl men verkar inte ha nån glädje av den. 

Krizzi går stundtals på 3 ben, speciellt i trappor. Hon kan stödja på benet till o från men nu 1½ dygn senare har hon fortfarande ont, speciellt i början när hon legat, men hon gör t.o.m. försök att leka med Humpe och då använder hon högerbenet att lägga över honom.
Efter lekstunderna haltar hon mera ett tag.

Imorgon, söndag, hade vi bokat in oss på sök - det skiter sig ju. Åtminstonde för Krizzis del. Kanske kan jag köra några enkla valpövningar med Humpe. 
Eftersom jag har bokat bil i bilpoolen - i första hand för att åka på valpträff och när den blev inställd pga sjuk valp så bokar jag in mig några timmar på ett sökpass för att Krizzi äntligen ska få göra det hon älskar och jag har tillgång till bil. Nu har jag två sjuka hundar och en bil som jag får betala för oavsett om jag använder den eller inte.

Ibland är livet obarmhärtigt.

Imorgon, fredag, har jag tagit Vav-ledigt = Vård-av-Valp-semester. Hanna ska ju jobba och det är min tur att ta hand om Humpedagiset.

Så nu har jag klarat av min första arbetsvecka. Mitt nya liv som 2 hundägare, som Humpeägare. Första höstveckan efter semestern.

Det har varit spännande att se hur Valpdagiset skulle fungera - och hur jag skulle fungera.
Krizzi har varit glad och fått en massa motion eftersom jag numera cyklar fram o tillbaka till jobbet.
Hanna och jag har haft glädje av varandra och lilla Gaia och lilla Humpe och har haft det så kul och så bra.
Så det känns som om vi har börjat uppleva en rytm i livet.

Och rytm är nog någonting som jag tror Humpes mage mår bra av. Visserligen sprider han en air av surströmming omkring sig efter näst sista måltiden för dagen - då när vi sitter där runt bordet och  själva ska äta, då sipprar en fullständigt outhärdlig doft ur lilla Humpe som obemärkt sover vidare.
Men annars tycker jag nog att Humpe verkar må bättre. Någon riktig diarré var det länge sen han hade och bortsett från dofterna han sprider så blir det alltmer likt vilken liten boxervalp som helst.
Fast jag tycker han sover mycket och att han är en liten ynkis som inte vill vara ute, utan helst vill smita in genom porten igen så fort vi kommit ut, och att han vill sova i knät på en så fort man sätter sig - vad är det för en brukshund????? - säger jag, men mina mer förstående vänner talar om för mig att oavsett ras, så är han bara en liten bebis och bebisar vill stitta i knät och vill bara vara ute om det är roligt - och det vet jag ju också förstås när jag tänker efter och sätter mig ner och väntar att han ska växa till sig.

Tyvärr avbokar vi kennelträffen som ska gå av stapeln i helgen. Vi tycker inte att han ska utsättas för så mycket nya intryck och "nya" hundar. Han är ju inte vaccinerad ännu och han behöver lugn och ro framför valpträffar.
 
Det gör mig uppriktigt ledsen för just sånt tycker jag är roligt. Att träffa andra med samma bakgrund, med samma intressen och som man kanske kan se likheter och skillnader hos.

Humpe mår nog bättre av att vara i stan över helgen och bara vara med matte och Krizzi. Kanske åker vi ut till stugan om solen skiner, men bara över dan i sådana fall - men i morgon bitti är det sovmorgon, det uppskattar vi alla utom möjligen Krizzi

Det är skönt att bosätta sig i stan igen. Det blev för kallt, för mörkt och för långt bort, att bo kvar i stugan.
Jobbet väntade och vardagen.
Det är en osedvanligt kall höst och det känns grågrågrågrå alltsammans.
 
Lilla Humpe får mängdträna sin civiliseringsförmåga dvs att gå i koppel, att gå på trottoarer, att möta en massa människor (utan att hälsa på alla), höga ljud, en massa främmande hundar, tusenmillioner olika dofter, bilar, cyklar, skateboardsåkare och MOTORCYKLAR.

Humpedagiset har kommit igång där lilla Gaia och han leker och lär sig, träna potträning tillsammans.
Hanna och Gaia kommer hem till mig på morgnarna. Krizzi och jag sticker iväg till våra vanliga dagligverksamhet.
På kvällarna är valparna T R Ö T T A och nätterna blir stillsamma med Humpe i stadsburen.

Det glädjande för dagen är att Humpes prover inte har visat några fler dåliga resultat.
Det är bara dom stora bristerna i proteinet som vi fick i förra veckan.
Man hade hittat spolmaskägg i bajsproverna vilket är lite förvånande eftersom jag redan har extraavmaskat honom trots att han avmaskades i v7 som sig bör.
Så nu har jag införskaffat ny tub (den gamla blev kvar i stugan) Och med vettens strikta förordningar trar jag till i överkant vid dagens omavmaskning. "Här ska det banne mig inte finnas några spolmaskägg i min lilla pluttis".
Han har fått fortsatt antibiotikabehandling eftersom det kanske har hjälpt lite.

Under eftermiddagen fick jag möjlighet att flexa ut pga felplanering och cyklar hem vid 2-tiden.
 
Vi tar en promenad till Mariebergsskogen, jag och Hanna med våra hundar. Det tar flera timmar att bara gå dit för ingenting bara ääääär när man har två jämnåriga valpar. Det är många balansövningar och nejövningar som man måste passa på att träna.
Väl där får vi en möjlighet att träna lite enkla sökövningar. och vi avslutar Skogspromenaden med ett besök i Lillskogen som har alla möjliga slags husdjur, typ grisar, får, getter, kor m.fl.

Humpe är helt fascinerad av smågrisarna. - se bilden ovan - Han håller sig fast i staketet när jag försöker bära honom därifrån.
Jag tror att han har kommit på att dom ääääter hela tiden
- och dom äter A L L T dom kan hitta i sin hage.
Tänk vilken drömsituation för en liten, ständigt hungrig liten boxerkille. Gaia var betydligt mer intresserad av fåren - kan det vara för att dom passar en vallare, även om dom överhuvud taget inte ser ut som renar, som ju skulle stå Gaias närmast.

Vilken äventyrspromenad för våra två små valpar och vår boxerpraktikanttant (Krizzigumman leker och skuttar och snor leksaker nästan som om hon vore en unghund)

Vi köper med oss en pizza på vägen hem som vi delar på.
När Hanna o Gaiat har åkt hem slår tröttheten till och jag sitter och nickar över datorn trots att kl bara är 21. Det ska bli RIKTIGT skönt att gå lägga sig nu när sömntåget kom tidigt idag.

Vilken bra dag det var igår. Sol och ingen diarré.

Efter en lite gråmulen morgon klarnade det upp och det blev en strålande förhöstdag. Mina små älsklingar från Stockholm var här och vi myste med
oändlig frukost/11-fika. Krizzi och Humpe mådde som prinessa och prins med lekkamrater och kelobjekt.
Höstmarknad på Alsters Herrgård ostar och hembakat bröd. Ungarna är n
nere vid bryggan och under gårdagen hälsade dom på sin , för tillfället, sjuka sommarlovskompis. 
Sista chansen att vara ledig, imorgon kommer allt att vara slut och jag kommer att vara i full gång.

Nu har  vi äntligen varit hos Veterinären med Humpes diarré. Första besöket blev inställt pga akutoperation. Men bussträning dit och hem blev det likaväl och ett träningsbesök på kliniken. Igår åkte vi tillbaka och då fick vi träffa veterinär Jörgen. Förstås blir veterinären förskräckt när han får höra att lillplutten inte går upp i vikt. Jag minns ju mina tidigare boxervalpar när man stolt konstaterar att ens lilla guldklimp går upp dryga kilot varje vecka. Humpe har gått upp c:a 1,7 kg på 4 veckor!!!!! Bajsprov och blodprov och lite kläm här och där. 3 ansenliga timmar tillbringade vi i ett undersökningsrum på veterinär kliniken i väntan på ditten och datten och provresultat. Alla resultat är förstås inte fullt färdiga förrän i nästa vecka, men vi har ändå hunnit konstatera att Humpe lider ganska stor brist på protein. Orsaken kontra verkan är för svårt att klargöra utan att hela batteriet med prover är färdiga. Och vad Jörgen främst verkar nyfiken på är bukspottskörtelns funktion(!?!). Med oss hem fick vi en hel hög med små burkar med proteinhöjande blötfoder ("mmmmmm" sa hungriga Humpe och slickade sig om munnen) + antibiotika.
Reaktionen av dessa två åtgärder blev förstås .........DIARRÈ... what ells???  
I vilket fall som helst så känns det gôtt att någonting är igångsatt för lilla Humpe.
Sista helgen i frihet (innan jobbstarten på måndag) tillbringar vi i stugan med delar av släkten från Stockholm. Han måste ju träffa släkten han har berikats med. Så nu vandrar han (eller rättare sagt, Krizzi - som vet vad handlar om) omkring och väntar på att grabbarna boys, 9 o 11 år gamla ska vakna nere i Lillstugan så det kan bli lite race här i stiltjen.

StadsHumpe

Hjälp jag hr fått en ny valp! Jag har fått en "nyfödd" StadsHumpe istället för den allt tryggare och medvetna SommarstugeHumpe jag lämnade på landet igårmorse.
Ett dygn har vi nu tillbringat i stan och för Humpe verkar det som om det är en ny värld (ganska läskig sån). Alla bilar och människor och ljud och alla dofter - han är helt överväldigad.
Till att börja med undrade han nog när vi skulle åka "hem" igen så att han kunde bajsa. Kissa lärde han sig snabbt att det var tryggast att göra på det egna sovrumsgolvet. Efter ett tag blev han tvungen att kolla om det fungerade att bajsa där också - och det gjorde det. Det var uppenbart lite svårt för honom att hålla sig när han var ute och gick, för att sen rusa direkt in  i sovrummet och "göra ifrån sig". Min lägenhet är fullständigt TÄCKT av tidningar.
Igår eftermiddag var det dessuton hunddagis här. Matte gjorde sitt första "nyttiga" handtag på ett antal veckor när jag gick in och gjorde några intervjuer för mitt extraknäck på företagshälsovården.
Humpe, Gaia och Krizzi klarade av hela eftermiddagen tillsammans med stackars Hanna som ägnade ganska mycket tid med att springa upp och ner för trapporna med olika hundar (eller kombinationer av hundar) har jag förstått och ändå så tror jag att - åtminstonde Humpe - gjorde mest ifrån sig inomhus.
Jag blir onekligen lite förvånad när jag ser hur Humpe åter blir liiiiiten och sårbar och osäker. Stundtals tycker jag att han är riktigt som en stor hund, men inte här inte.
Det är ju förstås många nya rutiner och en massa nya upplevelser. T.ex. ska jag klä på mig och sätta på Humpe en sele med vidhängande lina innan jag kan gå ut med honom kl 5.30 när han börjar pipa i sin bur. Kissa kan man ju i värsta fall göra på gräsmattan i stan när man inte orkar hålla sig längre och efter en viss tillvänjning, men att komma sig för med att bajsa när bilarna svischar förbi i mörkret och gräset är blött ända upp på magen, det är svårt det. - men jag uthärdade så till slut blev det en liten klick - och matte jublade - och Humpe såg mest förvånad ut.
Men han hade fort upp för trappan för sen ville han ha mat. Där väntade en trött men hungrig Krizzi också.
Jag gör, som sig bör, ställer ner äldrehundens skål först och då - då svischar det bara till när jag plötsligt ser den lilla skiten står och GLUFSAR i  sig av Krizzis mat. Han som går på sträng diet! Undrar hur mycket han hann få i sig??? Stadsskålarna har ju inte sin givna plats för honom som dom har i stugan. Och nu luktar det helt uppenbart hundfis i hela lägenheten. Och jag som har ett av fem bajsprov kvar att ta innan eftermiddagens veterinärbesök. Kan det provet visa adekvata resultat tro?
 
Idag ska väl ändå bussträningen bli av. Vi ska åka till veterinären nämligen. Igårmorse, i stugan, hade jag packat ner Humpe i en ryggsäck på magen och mina få förnödenheter inför 1½ dygn inne i stan i en ryggsäck på ryggen, det stora burpaketet i handen och Krizzi i koppel och gav mig iväg till bussen en halv timmes promenad från stugan. Då stannar grannen och undrar om jag vill åka med in till stan! Åh vad glad jag blev, trots att det sabbade min planering - "jag skjuter på bussträningen tills imorrn" sa jag till mig själv. Det blir ju bra eftersom jag inte ska ta med mig Krizzi till Humpes veterinärbesök så jag kan ägna mig åt lilla Humpe ensam.

Ikväll bär det av till stugan igen, för åtminstonde den närmaste helgen.

Igår var det ingen bra dag - igen-!

Min lilla Humpe var dålig i magen igen och igår var han verkligen dålig. Först hade han diarré av mycket lös karaktär inne på sovrumsgolvet  och sen bara sov han.
Han låg inlindad i en filt och soooooov sig genom hela dagen trots att hans lilla kompis Gaia fanns runt omkring honom hela tiden. Hon, däremot, sov mer än jag nånsin sett henne göra tidigare och sen försökte hon leka med det som fanns att leka med när man inte har nån kompis att leka med. Till slut blev hon gnällig, med all rätt. Krizzi fick avstå från ens den kortaste promenad för andra dagen i rad (det åtgärdades först senare på lördagskvällen, när Gaias matte fick ta valpvakten). 

Naturligtvis är jag orolig för honom och ser fram emot veterinärtiden vi har nästa vecka. Till saken hör ju att han äter ALLLLLLT han hittar ute, så det är inte säkert att all diarré har samma orsak.
Även om jag går hackihäl på honom och plockar ut saker ur munnen på honom hela tiden så hinner jag inte med innan han har stoppat in något nytt i munnen, speciellt svårt att hinna med är det när det är två valpar som kliver omkring i trädgården och äter på saker.
Knastrar det i munnen på honom så har han säkert hittat en snigel som han knaprar i sig med skal och allt. Igår t.ex., mitt i allt diarréande, hittar jag honom med en olivkärna i munnen som Gaia har lyckats sno åt sig genom att ställa sig på bakbenen vid diskbänken och lyckats sträcka sin långa nos över kanten på tallrikarna som står där och väntar på att diskvattnet ska bli varmt, och så lyckas hon  (hur?) få med sig ett antal olivkärnor (kanske 6 st) som hon delar med Humpe.

"Det skulle vara bättre om du bodde i stan med honom för då hade du koll på honom i kopplet" säger min kompis som bor i villa i stan med sina hundar. Jo, men om jag verkligen försöker dra mig till minnes hur det var att ha valp i stan för 9 år och 10½ år sen, så var det evigt passande att se till att dom inte skulle mumsa i sig fimpar, begagnade prillor, kolapapper och gamla torkade tuggummin.

Idag mår Humpe bra igen.   Bajset är fast och fint, fastare än nånsin nästan! Och så är han glad och lekfull (och kelig).
Krizzisyster Riska med hundkompis och matte kommer hit med hämtpizza och efter den lunchen åker vi ut i skogen.
Vi hittar stooora fina kantareller så det kommer att räcka till middagsmålet.
Lilla Humpe får skutta med och vid något tillfälle får han leta upp sin matte som gömmer sig lite lätt - grundläggande sökövningar.
Snart nog blir han trött och när jag försöker jag knö´ ner han i ryggsäcken som jag ska ha på magen, märker jag verkligen att han har vuxit! Trots att han är maaaager som ett pinnstaket så lyckas han fylla ut hela ryggsäcken.
 
Han somnar i sin ryggsäck och stoppar ner nosen så han håller på att få andtäppa.
När vi kommer hem så är han en mycket trött valp, och blöt, och hungrig. Han somnar i mitt knä, inlindad i en filt med bara ett par näsborrar utanför.
- tänk att han snart kommer att väga uppåt 30 kg!

Rapport från Boxerland

Att det känns som om det kryllar av hundar omkring en när man har två valpar och en vuxen boxer runt fötterna på sig i en liten sommarstuga, det är sant.  Men idag började jag undra om man kan förmedla den känslan telepatiskt till en myndighet!? 
Jag var ju så klart upprörd över den ofantliga summan som Humpes helförsäkring kostade. Jag fick många reaktioner från er läsare och andra i min omgivning på det, och frågan är varför jag inte reagerade mer aktivt själv - visserligen ringde jag till Folksam men bara för att ändra betalningsfrekvensen.

På natten låg jag vaken och gruvade mig för framtida ekonomiska bekymmer och bestämde mig för att börja rota i det. Byta försäkringsbolag eller dyligt. Att vara Boxerägare är dyrt, det vet alla som prövat, men så till den milda grad verkar smått dumdristigt.

Idag ringer jag upp Folksam och damen som svarar söker upp mitt ärende och säger: "Två boxervalpar ja?!" "TVÅ????" "Ja, en Humphry och en Utrillo!" - Då förstår jag! Det var så att jag strulade så mycket med anmälan och anmälde både per klubbens ombud och per telefon eftersom jag skulle komplettera m.m. och så blev det två olika hundar registrerade. !.
Tjejen på Folksam skrattade när jag berättade att Utrillo och Humphry var en och samma lilla valp. Och dom hade ju samma registreringsnummer konstaterade hon.
Summan halverades - vilket i o för sig är en hög summa bara det: 3.300:- men ändå överkomlig (är man boxerägare så är man!!!).

Humpe har nu sovit i bur tre nätter i rad och det går allt bättre. Om han gnyr nån gång så stoppar jag bara in några fingrar mellan gallren och då strryker han kinden och örat emot mina fingrar som en katt och somnar om - gullet, Kanske är det jag som lider mest av att inte ha hans lilla kropp liggande sked med mig på natten. När dagen till slut har kommit och morgonkissandet och frukostskålen är avklarad för hans del så får han komma upp i min säng och då kryper han tätt tätt in till mig, smackar med sina små miniatyrboxerläppar och somnar nöjt med hakan över min hals. han är så go då så jag ryser.
Men men, om detta kommer att göra det lättare för honom att klara av att jag lämnar honom så får jag bära det. Bara det inte gnager på tilliten till mig, han har ju varit mycket lyhörd för mig, kommit när jag ropat och slutat med det han hållit på med när jag sagt nej och framförallt har han haft ett överdåd av pussar till övers för mig närhelst jag så ösnkat. Man kan inte vara annat än kääääär i det lilla krypet.

Nu är lillappen Gaia här i sitt Boxerland och de tu tumlar runt på gräsmattan när solen tillslut tittar fram efter ett halvt dygn av storm och ösregn. Eller rättare sagt: just nu är dom tvångsseparerade till varsin bur på verandan för att sova middag och hämta ork till eftermiddagens glada lekar. Ingen av dom verkar det minsta sjuka eller verkar ha varit med om dramatiska sjukdomstillstånd för bara några dagar sen.
Hoppas det här vädret står sig några timmar för det är inte roligt att dom härjande inomhus - eller för den delen torkandes blöta, sprattlande valpar.


 

Stadsbesök
Den dyyyyra dietkosten börjar ta slut. Det är inte så väldigt länge sen Humpebajset var ganska rinnande så det är nog bara att köpa ny dyr påse. Vi ska dessutom förse oss med en burk som ska innehålla Humpes fekalier den 11/9 när det är dags för veterinärbesök.
I Humpeskolan ingår även bussresor men latmasken slår till och jag liftar med grannen Lisbeth in till stan på eftermiddagen och lånar hennes bil medans hon jobbar och passar på att uträttar mina ärenden.

Alltså åker vi in till stan, Humpe, Krizzi och jag vid lunchtid. Vi tar en kort promenad - Humpes första stadspromenad. Krizzi får det stora förtroendet att föra sin lilla telning runt på "sin" promenadrunda och Humpe är mäkta imponerad. ALLT väcker hans intresse: ljuden från dagiset med glada barn, trottoarkanten, mötande personer (som han vill följa med), bilar som susar förbi, bildörrar som slår, främmande lukter i gräset och i luften, En gubbe som klipper buskar med en elsåg, ett kolapapper som blåser omkring m.m.
Lägenheten erbjuder många roliga leksaker och mattes duschtid går åt till att undersöka alla möjligheter till att krypa in på ställen som jag inte förstod fanns.
Därefter åkte vi till veterinärkliniken - och det var SPÄNNANDE. Flera stora hundar och massor av goda tuggisar och annat godis. Hur många som helst kröp omkring på knäna på golvet och lät sig pussas av Humpe, både av besökare och personal. Mest spännande var en glad Rodhesian ridgebacktik på 4 månader, men hon var 3 gånger så stor som Humpe så han höll sig på behörigt avstånd. Veterinären fick också möjlighet att säga hej och dela ut en klapp fast vi inte har tid hos honom förrän om drygt en vecka.
Jag passade på att väga Humpe och till min glädje hade han gått upp. Han väger nu 6,1 kg. Fast i mitt huvud borde han väga drygt 7 kg nu, men det kommer väl. Han gick ju ner till att börja med pga den eländiga diarrén.

Efter att ha fått med mig den dyrbara 2 kg-påsen åkte vi hem till Sallymops och hälsade på. Hon verkade inte ens irriterad på att det dök upp en till liten gul boxervalp i hennes liv. Hon fick ju ta hand om Krizzi den där dagen för ganska precis 9 år sen när jag kom och ställde ner henne framför Sallys förvånade nos.
I Humphrys ögon var Sally det märkligaste han hade sett! Den gick inte att leka med och den gick inte att skälla på, den luktade gammal hund och den lät själv som en hund när den tiggde godis av husse Gunnar. "Vad kan det vara?" tycktes han undra.
Efter fika i trägården bar det av till mattes arbetsplats där en rad med jobbarkompisar kom ut och pussade på valpen - då var Humpes ögon så tunga, så tunga. Han sjönk ihop i sin bur varenda gång jag stängde in honom och han somnade djupt.
Han märkte inte ens att jag hämtade Hanna och Gaia och skjutsade dom till samma veterinärklinik som jag lämnade några timmar tidigare. Jag hann också med ett besök i en djuraffär där jag köpte Humpes första pipleksak (en stor napp) och dessutom hittade en ursnygg spårsele till hans vuxna lilla kropp nedsatt till endast 50:- så nu har jag börjat den materiella präglingen på min lilla bruksprins.
Trots att han var slut som valp efter stadsbesöket orkade han leka glatt med sin nya pipleksak - i ett par minuter - sen sov han tungt i soffan mellan mig och ryggstödet - den älskade lilla pussgurkan.
Jag hade fått räkningen hem på Humpes försäkring på 6.600:- som skulle vara betald den 9 september!!!!!! Det är inte gratis direkt att ha hund.
Och helst av allt vill jag ju inte ha något utbyte av just dom pengarna - konstigt men sant 

Igår fyllde Humpe 10 veckor. Två veckor har vi levt tillsammans nu, Krizzi, Humpe och jag. Det har varit mycket intensiva två veckor - det känns som om vi har delat flera år tillsammans. Inatt har Humpe för första gången i sitt liv sovit ensam - i bur!

Gårdagen som utvecklades till en riktigt solig och fin sensommardag fick en riktigt tråkig vändning. Efter en gemensam koppelpromenad i grannskapet stängde jag in lillhumpe i sovalkoven med kompostgaller och en tuggis och sen cyklade Krizzi och jag till närmaste affär, c:a 4 km bort. Det tog lite drygt en timme - hon springer så sansat vid cykeln, min lilla älskling.
När vi kommer hem till stugan hör vi lilla Humpes förtvivlade ensamhetsyl innifrån sovalkoven och när jag öppnar dörren slår en stanken emot mig.
 
Han har återigen fått riktigt vidrig sprutdiarré i HELA sovalkoven. Sängkläderna är förstås nerskitade, men också uppå gardinen som hänger ner mot sängen, mina rena kläder som låg i en hög på sängbordet. vattenglaset var vält. Han hade trampat runt i bajset och klättrat mot fönstret och vält ner min klockradio son stod där - och det värsta av allt: bajset var BLODBLANDAT. 
Jag blev jätteförskräckt och rädd, Humpe var överlycklig över att vi var hemma igen och Krizzi försökte trösta mig dvs TOTALKAOS!

Med tanke på att jag inte har rinnande vatten i stugan och att jag inte har något byte till mina sängkläder (pga specialmått) så såg jag inte hur det skulle gå att lösa den närmaste tiden.
När jag såg Humphrys glada, pigga och tillsynes friska engagemang i mina desperata aktiviteter ansåg jag att jag behövde börja fundera på hur jag skulle ta hand om all skit och hur jag skulle handha Humpes behandling.
 
Jag snabbade mig att tvätta täcket och påslakanet i regnvatten i små hinkar och såpa, så att dom skulle hinna torka i solen innan kvällen.
Jag var ganska förtvivlad fram tills jag pratat med veten som lugnande säger att det nog är dags för antibiotikabehandling, men att ta lite prover först. Ingen akuttid tyckte han. Kanske nästa vecka! Skönt.
Den stora utredningen med biopsi och gastroskopi är inte aktuell än med en så liten valp.
Min fråga om det är nervöst utlöst så tror inte vet. att det är huvudsaken, men att det kan påverka.
 
Humpes och min mycket taighta relation reagerar däremot alla tillfrågade på. Han ligger alltid i mitt knä eller på min mage. Han är såååå gooosssig och pussar och ler åt mig hela tiden.

Naturligtvis gör han saker på egna initiativ och går på små upptäcksfärder på ensam hand i trädgården och kan vara borta bra länge - 20-30 minuter kanske. Då får han förstås hållas med det för mig. För att inte tala om när han och Gaia sysselsätter varandra timmavis (då är det bara att övervaka att dom håller sig kvar i trädgården). 
På natten sover han dock c:a 1 dm från min kudde. Jag bara njuter av det - BORTSETT från när jag är tvungen att lämna honom i ensamhet. Då blir han helt tröstlös och okontaktbar.
 
En gång (säger 1 gång!) har jag lyckats lämna honom utan att kaos utbröt och då hade han och Gaia lekt i två dygn och han hade somnat DJUPT i korgen när jag och Krizzi lämnade honom för en timma. Då vaknade han när vi kom hem, blev glad och somnade om. Det är väl så man vill att en hund ska bete sig? 

"Träna honom att sova i bur" säger mina vänner (inkl. veten) - en har t.o.m erbjudit sig att göra det åt mig!
Men nu tycker jag att det var dags att pröva, nu när han har blivit 10 veckor.
Så med mycket bök och stök (ommöblering) lyckas jag klämma in den lilla stålburen i min minimala sovalkov och med nytvättade och nättojämt torra sängkläder somnar vi i varsin binge.  Kl 06.30 vill han ut o kissa - lite tidigare än han brukar men då vill han ha kroppskontakt - och det får han, efter kiss- och matkontroll.
Bajset är helt normalt igen - bortsett ifrån att han la högen längst in under verandan vilket betyder att jag måste sätta på mig arbetsoverall och åla mig in och plocka upp det nån dag så att vi inte i alla tider ska påminna oss om den lilla, lilla valpen Humpes eskapader.

 Jag har meddelst telefonkontakt haft mig uppdaterad hur lilla Gaia mår som konstigt nog har haft en märklig allergireaktion med åtskilliga veterinärkontakter under samma dramatiska dag som LillHump var dålig.
Det var ingen bra dag utifrån valpperspektiv. Läs på Gaias (förhoppningsvis) uppgragraderade blogg: http://hanna123.wordpress.com/

Dag 2
Vilken skillnad det är med valparna , mellan dag 1 och dag 2 i deras umgänge. Igår härjade dom OAVBRUTET om man inte gick in och särade dom. Och lekarna var så mycket tuffare än idag. Idag har dom gått runt i trädgården och pysslat med ditten och datten både tillsammans och var för sig. Jag har t.o.m haft tid att rensa rabbatt. Ibland har någon eller bägge valparna varit med och grävt eller sorterat uppdragna ogräsrötter eller burit runt på småkrattor eller arbetshandskar, men inte oavbrutet och faktiskt låtit sig hindras av ett "nej".
Tyvärr ramlade bägge godispåsarna ur min ficka upptäckte jag och naturligtvis hade valparna sprungit iväg med Frolicpåsen och mumsat i sig dom små mumsbitarna (kanske 6-8 smådelar av kanske ett par Frolic). Så nu har väl Humpe fått smak på RIKTIGT godis.  I övrigt har dom absolut inte varit besvärliga mot mig och tydligen inte heller mot varandra.

Humpeskolan 
Humpeskolan igår skulle ju innehålla ensamhetsträning och koppelpromenad tillsammans.
Det var slitiga och upprörande erfarenheter.
Jag konstaterade att det inte går att träna koppelpromenader med två valpar om man inte har sele på bägge. Därför jag rekvirerade en pyttesele till lillHumpe inför fortsatt skolning av Hanna igårkväll.
Det går absolut inte att låta dom ens småleka med varndra när man ska gå med dom ihop, men däremot nosa på samma fläckar och titta på samma saker, det är utvecklande.
 
Ensamhetsträningen hade ingen framgång vid detta tillfälle för Humpe.
Gaia däremot låg tyst och stilla vid sitt galler när hon låg instängd i köket. Humpe skrek och klättrade på sitt galler i sovalkoven. När jag röööt åt honom gick han och la sig slokörad och låg tyst i nån minut, så att jag äntligen kunde belöna honom med kel, godis och befrielse. 
Det är väl mängdträning som gäller förstår jag - suck

Idag skulle Humpeskolan bestå av mer fokuserad ensamhetsträning, längre koppelpromenad och tillsist: godisletande på gräsmattan med kommandot "Leta!"

Promenaden gick betydligt bättre med selar på bägge. Vi gick längre och dom förstod kanske att det är KUL att bara promenera - att promenader har ett EGENVÄRDE. Det blev inte alls så mycket businviter idag. Humpe blev trött och fick bäras en bit, men sen hittade han nån skit som han hann börja äta på innan jag förstod vad han höll på med - det tyckte han nog var kul.

Eftersom dom var lite trötta efter sin promenad stängde jag in dom direkt efter prommisen så att dom fick ligga ett tag på varsitt håll medan jag drack en kopp kaffe innan jag och krizzi lämnade stugan för gammelgummans egentid.
Det var svårt för Humpe att ligga och vara tyst även denna gång, men till slut gick det när jag blev barsk på rösten (vad tråkigt det är!). Jag hann inte utanför grinden förrän han drog igång igen (suck). 
Jag gick väl kanske i en ½timme och precis innan jag var hemma igen hörde jag att grannen Lena startade sin motorcykel för att åka på sitt MC-läger. - Humpe tycker att hennes MC-ljud låter JÄTTELÄSKIGT. Vad synd! Och mycket riktigt så var det ett förfärligt boxervalpsgap i stugan, ja, jag tror ju inte att det BARA orsakades av Lenas MC, men jag vet ju inte. Den här gången fick han lugna sig (med mitt barska bistånd) och ligga ett bra tag innan han belönades med kel, godis och frisläppande.

Till slut skulle dom få lära sig uppletandets absoluta grunder. I åldersordning Krizzi, Gaia och Humpe fick var och en sitta och titta på hur godisbitarna kastades ut och sen fick dom på kommandot "Leta" springa ut och koppla på sina små outnyttjade luktsinnen för att hitta fynden. Dom andra hundarna fick sitta på verandan och lära sig genom att titta på.
Det gick Jättebra. Valparna fick göra det 3 gånger per valp så att dom hann uppfatta att det var ett mönster.
 
Därefter var faktiskt barna trötta och sa inte piip när jag delade av dom var för sig för en eftermiddagslur.

Nu är dom två igen. Vildvalpen Gaia är tillbaka i Humpes värld. Välkomnandet blev lika våldsamt denna gång som sist, fast det var lättare att bryta. Humpe kastar sig över Gaia som om han är aaaaaarrrrrrrggggg (jag bävar för hans framtida 30-kilosskepnad). Nu gick det att bryta och efter nån minut kunde vi släppa valparna och då hade inte Humpe en chans.
Trots att Gaia bara är två veckor äldre så är hon så mycket mer utvecklad både kroppsligt och mentalt.
Hon springer mycket fortare än Hump som galopperar efter på sina rangliga ben och för stora tassar.
Hon har smal, spetsig nos som hon nafsar vilt omkring sig i sin lek, han har sin lilla trubbiga boxernos och är ganska försiktig med bitandet i leken (åtminstonde mot oss tvåbeningar).
Dom är således ganska olika i sin lek men har ändå glädje av varandra så fort den stora uppståndelsen vid återföreningen har lagt sig.

Men herre gud, vilket intensivt liv det blir när dom två har tillgång till varandra hela tiden.
Den här gången får vi börja ganska tidigt att dela på dom så att dom inte leker OAVBRUTET.
Ingen av dom har blivit så mogna att dom kan avbryta leken utan det märks på deras irritation när dom börjar bli trötta.

Till råga på allt så vill ju Krizzi vara med och antingen leka med valparna (vilket hon inte riktigt behärskar) eller vill ha min odelade uppmärksamhetmed kel och godisutdelande. Ibland blir hon också avdelad men hon kan vara ensam i trädgården vilket inte valparna kan för tillfället.

Ni skulle ha sett min promenad till brevlådan nu på morgonen, när jag gick med 2 kopplade valpar som bara ville leka med varandra och en vuxen boxer som bara ville ha kontakt med sin matte.
Krizzi brukar stolt bära tidningen hem från brevlådan, men det gick ju inte när matte höll på att kämpa med två vilda valpar i snöre.

HUMPESKOLAN
Humpeskolan idag kommer alltså att innebära att förflytta sig tillsammans med annan valp i snöre, kanske runt kvarteret.

Därefter ska valparna var för sig vara ensamma i stugan medan jag går en kortare promenad med bara Krizzi.
 
Detta är något som dessa två kommer att behöva kunna om bara några veckor när vardagen drar igång. Därför blir det lite tufft i några dar nu med förhoppning om det blir en positiv erfarenhet för dom små liven.

Appropå positiv erfarenhet i kombination med ensamhetsträning så vaknade jag i natt av att Humpe yyyyyylar sitt ensamhetsyl.
Naturligtvis drömmer han, jag ligger bara c:a en dm ifrån honom, och han slutar när jag skakar honom lätt. Där ser man att det har gått in i hans lilla valnötsstora hjärna att livet innehåller ENSAMHET, sen om det är en positiv erfarenhet är jag väl inte så övertygad om.
Faktiskt har han vid två tillfällen somnat ensam i hundkorgen det senaste dygnet - det har varit helt OMÖJLIGT för honom att sova utan kroppskontakt med mig, eller Krizzi, tidigare. Snart är han 10 veckor och det kanske är en normal frigörelsetid för en valp av brukshundstyp.
Än har jag inte börjat oroa mig för hur det ska gå att lämna honom ensam på sikt, men jag måste ju säga att han har extremt dåliga förebilder: Krizzi var helt rabiat i 10-månadersåldern när jag blev tvungen att lämna henne ensam på dagarna när hennes daghusse plötsligt dog och ibland återkommer galenskaperna än idag i nio års ålder. Gaias skärande stämma är ju heller ingenting som lugnar en hysterisk boxervalp.
Men, men, nu ska här börja tränas - kanske har dom gapat sig färdiga här på landet så att lägenhetsvistelsen i oktober blir någorlunda ok. 

Humpeskolan har kommit igång.
Sakta men säkert har jag dragit igång Humpeskolan. Nu får han ju äta och han gillar sina dietkulor bra, så det får bli godisbelöningen - törs ju inget annat för tillfället.
Igår hade jag ensamträning åt bägge hundarna. Jag var bjuden på födelsekalas här ute i stugområdet och eftersom förselsedagsbarnet redan hade tre, kanske fyra, hundar hos sig tyckte jag att det var bättre att lämna dom små älsklingarna ett litet tag.
Krizzi satt och tittade efter mig i fönstret när jag gick, Humpe sov. Efter nån timma, när jag inte stod ut att vara ovetande om hur det fungerade längre utan gick hem, hörde jag förtvivlade vaffvaffvaff innefrån stugan, men Krizzi var tyst. Förmodligen signalerade hon att jag var på ingång, för då tystnade också Humpe så jag kunde gå in direkt.
Senare, när det var dags att äta födelsedagstårta tog jag med mig Humpe till festen och det tyckte han var MYCKET roligt. Både att busa med 2 årshunden och vandra från knä till knä hos människorna. 3 små barn fanns där också och dom väckte inte nån särskild uppmärksamhet hos HumpeDumpe.

Byteshandel
Idag satte jag mig med den slangbiten som är en blivande sökrulle och med massor av foderkulor i andra handen. Jag visade vilket godis han skulle få om han nosade på rullen. Ganska snabbt kopplade han ihop sambandet : att dutta med nosen på rullen gör att matte släpper till en av alla dom där goda matkulorna hon har i handen.
Efter ett par korta träningstillfällen var vi mogna att visa upp kunskaperna för Lisbeth - grannen. Och det höll. Hon såg att han uppenbart hade förstått. Kul, nu är grunden lagd för framtida apportering och sökmarkering i resten av Humpes liv.

Inklickning
Klickljudet är inget roligt ljud, tycker Humpe - än så länge. Jag har  börjat försöka få honom att koppla ihop det starka ljudet med godis. Eftersom han älskar uppmärksamhet så kommer nog det här att gå som en dans när han förstår att han får massor av uppmärksamhet ( - och godis) när det låter sådär.

Spår
Sist men inte minst idag har Humpe gått med på sitt livs första spår. Vid förmiddagens ensamhetsträning lämnade jag Humpe vaken ensam inne i stugan. Krizzi lämnade jag ute i trädgården med stränga förmaningar att inte gapa och skälla för då skulle Humpe börja gråta också. Hon visste så väl vad jag skulle göra efter mina tydliga förberedelser, så hon fann sig i att bli lämnad.
Så gick jag till den absolut närmaste skogsdungen och la ett kort spår på kanske 100-150 m, med flera vinklar och över stock och sten med 4 apporter + slutapport.
När jag kom åter till stugan var där tyst och stilla. Humpe hade gjort ett försök att klättra upp på högen med dynor som ligger övertäckta alldeles innanför dörren på skohyllan. Dynorna  coh cykelkorgen låg utspridda över golvet med en översiggiven Hubbe mitt i allt. Men han grät inte.
Efter nästan 1 timme gick vi så upp till skogen och jag satte på Krizzi spårselen. Hon blev så LYCKLIG - hon älskar att jobba.

Sen bar det iväg i spåret. Krizzi är ganska nogrann och rusar inte iväg i spåret så jag kunde låta linan släpa efter och därefter kom Humpe skuttande, jagandes ömsom linan och ömsom Krizzi och sist kom jag.
 
Med stoisk tålmodighet markerar hon alla apporterna med en liten valp studsande runt fötterna och Humpe uppmärksammas på att hon får godis när hon lämnar över pinnen till matte.

För flera år sen läste jag en artikel över hur man fick så goda resultat på spåret hos sina polishundar om dom innan 3 månaders ålder fick vara med när en rutinerad spårhund spårar. Det bidrar till min övertygelse att den bästa läromästare en hund kan ha, är en annan hund.

Valpkurs
Om en och halv vecka börjar vi på valpkurs också och då får han ännu fler förebilder (förhoppningsvis)

Ikväll återkommer kompisen Gaia hit inför hennes mattes helgjobb, så då blir det nog fullfart igen. Det är ju skola det också.

Idag har Humpe besökt staden för första gången i sitt liv.
Han transporterades ENSAM i en bur i baksätet på bilen - gråt och tandagnisslan! Ett litet tag - sen sov han.
Trappuppgången var spännande och trapporna klarade han av på gamla meriter - han är säker i trappor lillen..
Lägenheten var ROLIG! Där fanns en innehållsrik leksakskorg med leksaker ärvda i flera generationer av hundar. KUL, tyckte Humpe. Jag tror också att han  hittade en och annan borttappad matkula på köksgolvet ocskå också.
Matte satt vid datorn hela tiden och betalade räkningar medan Humpe-Dumpe upptäckte VÄRLDEN.
Krizzi intog sitt lilla hus = buren.
Därefter var jag tvungen att cykla ner på stan och handla lite. Då fick Krizzi lämna ifrån sig sitt hus och jag låste in Humpe i buren.

När jag cyklade nerför gatan hörde jag en späd liten stämma genom fönstret ropa vaff vaff vaff och sida vid sida vid det hördes den desperata Krizzis Woawoawoawoa.
En timme senare kommer jag tillbaka till gatan och hör vaff vaff vaff och Woawoawoawoa.
Tur att det är mitt på eftermiddagen så ingen granne borde bli störd i sin sömn i alla fall.

Och som en händelse träffar jag min närmaste granne ovanför när jag står i trappen och väntar på att olåten ska göra lite uppehåll så jag kan gå in i lägenheten utan att belöna ylandet.
Granntanten verkar ha glömt att jag har berättat om mitt framtida valpköp. Hon låter sig dock charmas av den lilla svansande  Humphry när han väl släppts ut ur sitt fängelse.

Jag är ganska svettig efter stressen nere på stan och passar på och ska duscha. Då bajsar Humphry sitt värstastinkande diarrébajs på golvet i mitt sovrum, efter det blir det än mer viktigt att hinna duscha innan vi flyr ut till stugan, friheten, friska luften m.m.
 
Hoppas att inte burvistelsen har skapat en negativ känsla inför lägenheten nu, för om 2 veckor är det dags att börja inskolningen inför jobbstarten. Det kanske också är dags att börja ensamhetsträningen här i stugan också.  

Rapport från en valphage

På kvällarna brukar vi sitta och prata om vad det är vi ska komma ihåg från den här "underbara" valptiden, Hanna och jag. Att tiden sencurerar ens minnen, det är vi bägge på det klara med. Naturligtvis kommer vi att skratta åt, eller åtminstonde le åt en hel del av dessa dagars upprörande upplevelser.

Tex när Gaia leker med en geting som inte är riktigt död och får ett getingstick mitt på känsliga valpöverläppen. Hon gråter och gråter och ser nästan ut som en boxer efter en halvtimme. Hon har munnen halvsluten och dräglet rinner ur hennes mun och ögonen är halvslutna och den nyblivna matten får för första gången uppleva att hon är en verklig TRÖST för sin valp. Vi är inte så kaxiga då, för hur vet man att en valp är ÖVERKÄNLIG, vad är det för symptom på det? När är det dags att sätta in kortison? hjälper magnecyl? vad händer om man slickar i sig Xylocain.............?
 
Eller när Humpes diarré bara sprutar ur honom efter ett mål med ris och någranågranågra torrfoderkulor  trots att uppfödaren föreslår risdiet eller ännu hellre SVÄLT. (han är ju såååååååå hungrig!!!). Min lilla gris är bara skinnoben! På morgnarna ligger jag i sängen och räknar hans revben och får ÅNGEST. Hur tjocka är diarréfria boxervalpar vid 8½ vecka, är inte hans små ben krumma av näringsbrist, han är väl inte uttorkad.........?
 
Eller när den lilla Lapska Vallhundsvalpen envisas att gå hackihäl på sin (sura och ifrågasättande) IDOL Krizzi. K mullrar ur djupet men den lilla svartvita valpen viftar glatt på svansen och trampar på i hälarna. Vi tvåbenta förutser det kommande utbrottet men kan inget göra (i längden). Krizzi har också fräst ifrån lite handgripligt fast egentligen utan någon långvarig effekt (kanske säger det mer om Krizzis "hundilska" än nåt annat?)

Eller när dom gnäller och gläfser timme ut och timme in och man försöker hitta det som skulle kunna få dom tysta och när man så TILL SLUT, stänger dörren för att slippa höra - och då - kommer diarrén eller kisset på mattan eller i bästa fall något söndertuggat.

Eller att min älskade Krizzi och jag inte har lämnat tomten på 4 dar, bortsett från 50 meterspromenaden till brevlådan varje morgon efter tidning, och då har vi oftast en valp som skuttar runt benen på oss.

m.m.m.m.

Är det typiska upplevelser för valpägare eller är det nåt man "glömmer" efterhand när man bara minns den där sommaren som var så underbar för man var valpledig , eller tänk vilken MYSIG tid det var , eller som dom säger på dvd´n man numera får med sig hem tillsammans med sin valp: "Ta vara på den underbara valptiden, den är så kort".....
 - Jag kan inte  sticka under stolen med att jag nog längtar lite framåt i tiden, liiiite i a f, kanske tills magen har stabiliserat sig och min ångest för hans tillväxt och ev. bristsjukdomar har nått rimliga nivåer.
Kanske när man kan börja använda godis vid inlärning t.ex.
Just nu är det pussar som är belöning för lillprinsen, men det får han ju hela tiden i tid och otid för att han är så söööööööt, så hur ska han förstå att just den pussen är en belöning?!

(måste göra ett avbrott i mina reflektioner och berätta att min lilla 8½ veckasvalp just nu har gett tydliga tecken på att vilja bli utsläppt från verandan för att kissa och bajsa [FAST bajs!!!!] - snacka om stolt matte!).

Jag fick till slut tag på min kompis, veterinären, igår, angående diarrén. Han bekräftade vad jag tycker mig ha förstått efter diverse debatter i bl.a. AH, att man börjar överge teorin om svält vid diarréer. Valpen har sen igår fått ZooLac-pastej (var 8:e timme) och Royal Canins torrfoder Intenstinal. Ända upp till 8 gånger/ dag kan man dela upp dygnsdosen, vilket är en tröst för en orolig matte som har förväntats inte ge sin huuuuungriga valp någonting överhuvudtaget.
Det värsta var väl att en tub och 2 kg torrfoder kostade sammanlagt 345:-! Men jag ställer gärna upp på både pengar och anpassad dygnsrytm för att få honom fit for fight.

Tur att man är valpledig, säger jag bara, hur skulle man annars kunna hantera sina nyuppkomna problem.

Snälla kompisar måste man ha också för hur skulle annars dietkosten komma ut till stugan när man är billös???? Tack för all hjälp alla VÄNNER


Idag hade jag tänkt försöka plocka upp alla nedfallna plommon som ligger som getingmagneter ute på gräsmattan.
Igår såg jag Gaia ligga och rulla sig alldeles bredvid ett ruttet plommon med ett par getingar på.
Och lilla Humphry kom skuttande rakt fram till ett plommon för att äta på och när jag hann rycka undan honom kunde jag räkna upp till 4 eller 5 getingar på plommonet.
Frågan är bara NÄR ska jag kunna smyga ut genom kompostgallret på verandan och göra min insatser med handskar på utan att väcka ett helt gäng med hundar som vill följa med och se vad jag gör.
Får väl vänta några timmar till fram på eftermiddagen så att inte grannarna retar upp sig på det liv jag kommer att sätta igång. 

Vilket liv! tycker Krizzi. Hon har svårt att förstå varför det ska vara så här. För lite mer än 3 dagar var livet sig likt: hon och hennes matte levde sitt stillsamma förutsägbara liv.
Sen hittar matte på nånting som var svårt att förstå: hon köper en kronprins till henne - Humphry. Det tog ett dygn, så började Krizzi se vissa posiitiva saker med den lille parveln. Hon kom underfund med att det inte BARA betydde att matte skulle delas med en till och att hennes trygga liv skulle störas av en odräglig spoling. Han var ju ganska mysig och var MÄKTA imponerad av henne och går gärna i hennes fotspår och tittar imponerat på allt hon företar sig - lite smickrad blir hon allt, och när hon vågar säga ifrån till honom (rädd för mattes ilska) så har hon märkt att hon kan få VÄLDIGT mycket RESPEKT från honom och hon blir alltmer nöjd med det lilla livet.
Men så dyker Hanna (extramatten) med SIN lilla valp - Gaia - och så börjar bekymren om igen. Både Krizzi och Humphry behandlar valpen som en utomjording. Krizzi är sur och lättretad och mullrar ur strupen. Humpe kastar sig över henne och SKRÄMMER  henne - det blev ingen lek där inte, stackars Gaia.
Sakta men säkert byggs en relation upp mellan Krizzi och den lilla Lapska Vallhundsvalpen, ömsesidig respekt, är väl kanske ett sätt att benämna relationen. Relationen mellan Humpe och Gaia blir snart MYCKET lekpräglat. Dom får såååå roligt ihop. Problemet blir snarast hur man ska begränsa dom vilda lekarna. Det hela hängde på när Gaia började ta för sig och försvara sig för vassa boxervalpständer.
Här ute vid stugan finns obegränsat (näst intill i valpögon i a f) utrymme att härja runt på gräsmattor och bland buskar, inomhus och utomhus. H och Gaia sover i lillstugan och vi andra tre sover i "storstugan". Det gör att valparna får lugn och ro på natten.
Idag har Hanna tagit 8-bussen in till stan för att jobba hela första dagen och vi 4 är kvar i stugan. Det ösregnar stundtals och lekutrymmet är avgränsad genom kompostgaller mellan inomhus och på verandan.
Krizzi lider visserligen akut brist på promenader  och Humpe har fortfarande diarré till och från efter flytten och går fortfarande på risdiet .   Men annars råder harmoni i tjället. Att gamla Krizzi kan sitta i sin fåtölj och koll över sitt kungadöme genom fönstret och över alla sina underlydnader utan att hela tiden utöva sin makt, var kanske mer än jag vågade hoppas på för en vecka sen. 

Vår lilla kronprins artar sig. Till o med Krizzi håller med mig! Han kan leka själv i upp till en timma. Och Krizzi tillochmed börjar vilja leka med honom. Idag har ingen olycka skett inomhus (vad jag har sett i a f). Däremot kissar han duktigt så fort han kommer ut. Diarréen är inte helt borta än men är något bättre. Jag har tagit till Canikur vilket ju är ett mycket bra medel och som jag råkade ha här ute i stugan. Humphry är ständigt hungrig och det känns så grymt att han ska svältas när han yyyylar efter mat. Jag halvfyller hans lilla mage med ris, risavkok och filmjölk. När jag, som vid dagens lunch tog med några torrfoderkulor, blev det rinndiarré igen. Det blev en ny Canikur och sen dess har varken det ena eller det andra varit aktuellt.
Jag har klippt av en bit slang som jag tänkte att han skulle vänja sig vid som lösrulle vid framtida sökträning. Den har han apporterat ett flertal gånger till sin matte !!!! Om ni blir impade så ska jag avslöja hur jag gjort: Jag sätter mig på tröskeln till verandan och busleker inne i hallen med rullen med honom och så slänger jag iväg den ut på verandan och han fortsätter att jaga efter den. Han tar den i mun och jag ropar in honom med det samma när han är på väg in med rullen för att fortsätta leken. Så tar jag rullen ur munnen på honom under tiden som han får MASSOR med beröm. Eftersom han är dålig i magen kan jag inte belöna med godis. Och än så länge räcker pussar och glada rop som belöning - han är så oerhört glad i folk så det är nog den bästa belöning han kan få.
Vi tog en lååång promenad ner till sjön i dag också. Han sprang på sina små ben och stannade och tittade på ALLT. Bl.a såg han två tåg gå förbi på nära håll och han var oerhört fascinerad. Att Krizzi gick rakt ut i det där blöta och hämtade plankan som matte kastade ut var också märkligt, men han var INTE lockad att gå efter - det får vi ta senare. På hemväg pratade vi med grannen som har en pitbull och en papillon för att lägga upp en strategi för vårt framtida hundägarskap - då hittade Humpe en spännande sandhög som tonade upp sig som ett mindre fjäll för honom. Vilken hit för en 8-veckorsvalp.
Nu på eftermiddagen var vi och mötte Hanna som kom med bussen ut till Alster med sin lilla valp. Nu ska dom lära känna varandra dom små för deras framtid kommer att vara sammanflätad. Humphry var inte lika övertygad. Han blev jätte arg på den där valpen som la beslag på hans gräsmatta. Jag fick stänga in honom för att Gaia skulle kunna göra sig lite hemmastadd. Dom ska bo i lillstugan och morgondagen ska ägnas åt att få dom att ÄLSKA varandra. Spännande

Humpry har anlänt!
(obs. långt inlägg) Så är äntligen den stora dagen här när det är dags att hämta lilla prins Humphry - och vadhänder då? jo, internetuppkopplingen pajjar. Varför förstår jag inte, men det är inte möjligt att sprida mina tankar längre än till mitt internminne - suck!
Men det problemet är ändå fokus i lägre  prioritet en sån här dag.

Den långa resan tvärs över Sverige var fylld av förväntan. Vi visste att 5 små nybesiktade, nyvaccinerade och nychippade valpar väntade där en var av speciellt stort intresse.
Och mycket riktigt, översvallande glada valpar och deras farmor väntar bakom grinden när vi efter den tre timmar långa resan dit är framme. Fika och skriverier och mysigt snack i ett par timmar innan det var dags att packa in oss i bilen igen och vända kylaren tillbaka mot Karlstad med ytterligare en hund utöver dom tre hundar vi redan hade med oss. Men dessförinnan så genomförde vi den nervösa (för mig i a f) förstaträffen mellan Krizzi och Humphry. Krizzi är en dominant dam som är mån om sin höga rang. Dom hundar som hon accepterar lyder henne helt enkelt. Inledningsvis får alla nya hundar noggranna anvisningar från henne om att det inte är nåt att snacka om. Tyvärr även valpar om än dock mer utpräglat tikvalpar. Detta var ett argument för en hanvalp faktiskt - plus att hon gillar vuxna hanar bättre.
Nu skulle hon få träffa sin 8 veckors kronprins för första gången och mina farhågor skulle bekräftas, eller hellre avskrivas. Det kändes viktigt att det skulle ske på neutral mark hemma hos Humphry och inte hemma i hennes eget lilla kungarike. Alla valpar och vuxna boxrar stängdes in i huset och Krizzi fick inta trädgården i eget majestät. Efter ett tag gick M och hämtade Humphry. K fick chans att nosa på honom bakifrån först. Till min stora förvåning kommer inget morr över hennes läppar utan efter en snabblukt vänder hon bort huvudet och tittar längtansfullt bort mot grinden. Det blev inget mer som tur var och jag förstod att hon hade förstått att det var något speciellt med just den här valpen.
 
Jag informerades inanna vi åkte om att valparna hade diarré förmodligen pga plommonen som låg på gräsmattan.
Denna diarré fick vi erfarenhet av på den långa resan hem. Humpe hade myckey svårt att koppla av i bilen hem. Han hade ändå många bilerfarenheter eftersom den omtänksamma uppfödaren hade varit ute mycket med valparna med resor både till Brukshundklubben och skogen. Men nu var han intresserad av skogen genom sidofönstren och mötande trafik genom framrutan. Han skulle gnaga på Saabinredningen, på tuggpinnen som jag hade med mig och på mina fingrar. Han skulle pussas och klättra över ryggstödet till baksätet. tre gånger fick vi stanna för att kissa valpen och åtminstonde en gång även diarréa. Som nychippad skulle vi vara lite försiktiga så att chippet inte hoppade ut, det vet jag ju inte om vi lyckats med förstås för Humphry han klättrade och han ålade och gosade med oss. Så vi får se med tiden om det finns nåt chip i lilla Humphrys nacke.
 
Väl hemma får Krizzi lära sig förstå att detta omak ska bestå. Det där lilla krypet ska visst tillbringa sitt liv i hennes lilla begränsade kungarike. Nu gurglar det åter ur hennes strupe för att markera om vem som har rätt att bestämma.
Diarréerna fortsätter och den nyinlagda trasmattan som ska dölja den fula byggplasten som täcker hela stugans golv är snart nedbajsad. Humphry yyyyyylar när han vaknar upp och upptäcker att han är ensam inne i stugan (med öppen ytterdörr dock) medan jag försöker tvätta trasmattan med regnvatten. Då reagerar Krizzi helt adekvat minsann, hon kommer och hämtar mig bakom uthuset med gnäll och spring mot stugan.
Han är vrålhungrig den lille parveln förstås, allt rinner ju rakt igenom, och jag blir så osäker hur jag ska göra. Får grötris av en granne och kokar lite ris till risavkok och blandar med adophilus-fil och ger honom en portion utöver schemat.

Till slut är det dags att försöka skapa några slags nattrutiner. Krizzi sover normalt vid mina fötter i sängen. Jag vill nog ha uppsikt över Humphry pga diarré och första natten utan syskon. Han får sova vid min kudde. - och Om han gjorde! Han sov som en stock hela natten medan jag låg och hörde hans snusningar och smackningar och drömskällande och stundtals också snarkningar. Han ändrade liggställning oavbrutet och skulle helst ligga med huvudet över min hals så jag fick svårt att andas. Klockan visade på 03 vid senaste gång jag kollade. Sen sov jag ytligt och oroligt i några timmar innan Krizzi ålade sig upp och låg med nosen vid Humpes rumpa , vilket i sig var ett gott teckan. Kl 8 gick vi upp.

Idag har Humphes livserfarenheter fördubblats eller kanske ännu mer. Ett urval: lös promenad tillsammans med Krizzi genom stugområdet ner till  sjön, upplevt sjön, vågor, vassrötter,  badplatsen, grannhunden som skrämdes, Krizzis vaktskall (också skrämmande), pissmyror som bits,  agilitytunnel som är blå, oranga koner,  kamplekar med matte, apportering med matte, halsband hela dagen, cykeltur i cykelkorg (Krizzis motion), kräks och en död fågel, blivit rädd och ylat av ensamhet när matte gick på dass, fler grannar, tant Krizzis gränssättning när hon vill vila, hälsa på folk hon tycker om och när hon står och väntar på mat. Livet är såååå spännande tycker Humphry. Diarrén har kommit och gått. Jag har prövat med Canekur som tidigare har varit helt outstanding i sådana sammanhang, men som jag nu inte riktigt kan avgöra om den hjälper. Jag samråder med min trevliga uppfödareoch hoppas att problemet löser sig snart. I vilket fall som helst verkar inte Humphry må allt för dåligt. Han är såå pigg och initiativrik.

SEMESTERÅNGEST
Var inte så stressad" vädjar Lisbeth, min granne på landet. Hon kommer och hämtar mig i min lägenhet med min GIGANTISKA packning. Hon har förstås HELT RÄTT! Jag är urstressad.
Jag kommer direkt från jobbet, har jobbat på tok för länge utan en rejäl ledighet och jag har sovit alldeles för dåligt/för lite under c:a en veckas tid.
Så varför skulle jag INTE vara stressad egentligen - det konstiga är väl att jag inte upplever det själv.

Packningen består av kläder grejjer och MAT för 4 veckors sommarstugeboende där svårigheterna att ta sig till civilisationen kommer att vara maximala.
Kläder som varit inne i stans tvättstuga och återvänder ut till stugan och sist men inte minst: ALLT som en liten 8-veckors VALP behöver sin första månad i sitt nya liv.

"Lugn, bara lugn" säger L. "Nu åker vi förbi Lantmännen och ser efter om dom säljer hönsnät så åker vi hem och bygger valphage!" - åh, underbara Lisbeth! vilken människokännedom, vilken inlevelseförmåga, vilken medmänsklighet. För NATURLIGTVIS: - hur ska JAG kunna vara avkopplad och svischa över från fullt jobb (- som ju handlar om att ta hand om människors problem i varierande omfattning -) till att rofullt se tiden an med sommarstuga, trädgård, valp, vuxenhundsbehov och mat i olika former för oss tre, där vi ska  tillbringa dom närmaste 4 veckorna och postlådetömningar, betalning av räkningar, blomvattning hemma i lägenheten under tiden (när det dessutom är svårt att resa runt med en stor och en liten hund utan bil).

L hjälper till att bära in all min packning och hälsar mig välkommen upp på hennes veranda på en semesterfirardrink.
Att sitta i eftermiddagssolen på hennes veranda och titta ut över viken och lyssna på TYSTNADEN, gör så gott för själen. Där och Då börjar min semester.
Jag bjuds kvar på middag när mannen i huset kommer hem med den hembeställda potatisen. Sen kavlar vi upp ärmarna Lisbeth och jag och börjar bygga.
Vi bär och bankar och klipper och hamrar och rullar och knipsar och tillslut har vi byggt oss en gigantisk valphage.
Där ska valparna få härja - Humphry och Gaia - boxervalpen och kompisens Lapska Vallhundsvalp ska få tumla omkring så mycket dom bara orkar.

Jag kom på att jag ska arrangera en liten fredad zoon för gammelgumman boxertant också,  eftersom hon nog inte kommer uppskatta att alltid vara  byte i deras vilda lekar.
Eftersom hon är en bestämd dam finns risken att alla lekarna kommer att ske på hennes villkor och hur utveklande skulle det vara???.

När mörkret kommer är vi klara och vi sitter på verandan och tar ett glas vin som avslutning på dom första skälvande timmarna av den långa och hett efterlängtade semestern.

Om tre dagar åker vi tvärs över Sverige och hämtar vår lille Prins som fyller 8 veckor på måndag - sen blir livet sig aldrig mera likt!

Åh min lilla, älskade Sökboxertant! Igår berättade jag för henne att vi skulle ut i skogen och söka, när jag kom o hämtade henne efter arbetet - och hon visste inte till sig av glädje. Sen gick vi hem och under tiden jag gjorde mig i ordning satt hon i hallen och väntade.
Hon gick som nr 4 av 4 hundar vilket förstås gjorde henne ännu mera ivrig när det var dags, men sen, ute i sökrutan - VILKEN ENERGI! Det är långt, långt ifrån den hunden som för tre veckor sen med möda släpade sig ner till bryggan med hela lilla semesterfamiljen.  Söket är LIVET enligt Krizzi (fast det är ju semesterfamiljen också förstås).
Pga att mörkret börjar tränga sig på och att klockan började närma sig 21 ville jag inte utsätta hennes semesterotränade kropp för alltför stora påfrestningar så jag ville inte utnyttja ALLA bergsskrevor som fanns i just den här rutan. Markeringen gick bra vid sista legan men vid det lösa påviset HOPPAR hon ner på den stackars figgen som låg under en bergssida som var 1,6 m kanske. Och det var nog mest figgen som blev omtumlad.
Gissa om det var en nöjd och trött hund som kröp ihop vid mina fötter igårkväll. Vi kör ett pass på söndag också, sen blir det andra bullar för fröken K som får dela sin efterlängtade söktid med lillebror Humpe. 

Tidigt imorse ringde klockan. Yrvaket försöker jag koncentrera mig. Javisstja - det är ju idag vi ska åka låååångt och det är idag jag ska få träffa den lilla valpen Gaija för första gången. Vi ska hämta hem henne till hennes blivande hem, jag och hennes matte.

Jag har träffat en ( säger 1) Lapsk Vallhund förut och nu är det dags att få stifta bekantskap med ytterligare en.

Dom senaste månaderna har jag lärt mig mycket om Lapska Vallhundar som jag inte hade en aning om tidigare. T.ex att dom är `distansvallare´ på ren. Dvs det är dom Lapska Vallhundarna som samerna använde när renflocken skulle förflyttas från fjäll till fjäll. Väl på plats fanns det andra hundar som vaktade och höll samman flocken. Naturligtvis fanns hundarna med hela tiden och överallt men den Lapska Vallhunden är framavlad att outtröttligt arbeta sig fram över stora avstånd - ett mycket tufft arbete eftersom varken svårigheter i terräng, klimat eller med rovdjur skulle få den att balla ur.  

Självständigt arbetande och med egna problemlösningar är karaktäristiskt för "Lappen".
Men den har också en välkänd av-och-på-knapp som gör den uppskattad som en modern sällskapshund idag.

Den Lapska Vallhunden och den Finska Lapphunden har i princip samma ursprung men det som skiljer dom år är just skillnaden i arbetsuppgifterna och extriört i sin pälslängd. Lappen är korthårig.

Idag har jag även lärt mig att valpmässigt är Lappvalpen oerhört mycket mer livliga än vad Finnvalpen är.

- Och så har jag drunknat i ett par kolsvarta, pigga små valpögon som skärskådat mig utan rädsla och som uthärdat 4½ timme i en skakande, bullrande bil med en sur boxertant i bagageutrymmet.
När vi stannade för att låta lilltjejen få kissa så sjönk hon utmattad ner i en liten huttrande hög i en regnblöt grästuva 2 meter från dom dånande bildäcken som oavbrutet svischade förbi. Det blev inget kissat förrän hon nått  fredad zon på det nya hemmets fina parkett.

Tänk att i den situationen börja leka! Leka och tugga på en tuggis och pussa dom människor som fanns där.
Snacka om anpassningsförmåga!
Inte ett pip av saknad efter syskon eller valpdomshem. Och tanken svindlar när man tänker på att hon föddes för bara 9 veckor sen. För 17 veckor sen var hon inte ens gjord!

Ja, det är inte utan att man blir lite andäktig!

Hur som helst kommer lilla Gaija att få ett intressant liv och hon kommer att få göra många roliga saker - jag tror inte att hon för en sekund kommer att sakna sina lapska uppdrag eller sina renar eller sina fjäll.
Om en vecka kommer t.ex. en ny liten killkompis att dyka upp i hennes värld kallad Humphry.

Puh, nu har en märklig vecka avverkats
.
Jag har arbetat varje dag, om än bara några timmar / dag. Jag har flexat friskt för att kunna umgås med mina nära och kära från Stockholm som har tillbringat sin Värmlandssemester i min stuga under veckan.
Veckan innan hade slagit sina egna rekord genom att bjuda på Värmlands varmaste dagar någonsin (?) med hela 32 grader i luften och 27 grader i vattnet.
Då plaskade vi omkring i Vänerns vattenbryn medan Krizzi låg och flämtade i den stora alens skugga (när inte hon också plaskade omkring i Vänern).

Efter en förfärligt trevlig områdesfest, i sista stund, nere vid bryggan kväll och natt mellan fredag och lördag byttes det otroligt vackra vädret ut till motsatsen - dvs kalllt, regnigt, ruggigt och mer "typiskt svenskt sommarväder".
Då är det  inte alltid så roligt för hela lilla klanen att tränga in sig i en liten sommarstuga. Men med tanke på att vi var många, både små och stora så fungerade det jättebra.
Men vardagen kallar likafullt. Det första gägnet bröt upp på onsdagen och vände bilkylaren mot Stockholm. Det blev tomt och tyst för oss som var kvar. Därefter bar det av mot Stockholm även för gäng 2 under gårdagen. Och kvar i tystnaden var Krizzi och jag. 
Krizzi har ju njutit av sällskap dygnet runt och hon har sluppit att följa med in till stan när jag var tvungen att cykla iväg till busshållplatsen. Hon har verkligen blivit väl omhändertagen med promenader och utfodring och har visat sin tacksamhet med tillgivenhet och genom att bli låg och deppig när dom åkt sin kos.
Jag kan ju fylla mina tankar med att längta efter Humphry. Krizzi vet inte vad jag vet att om 9 dagar kommer hennes liv att bli MYCKET förändrat och redan på söndag kommer också hon att få annat att tänka på när vi ska åka till Kungälv över dagen och hämta hem en annan liten valp som Krizzi kommer att leva i närhet av framöver.
 
Nu är det bara en arbetsvecka kvar för egen del. 

Nu är det beslutat!
HumphryHumpe är vald: Valsängens Utrillo kommer om 1½ vecka att utnämnas till Prins Humphry.  

Valet känns helt OK för tillfället, men jag anar att jag många gånger kommer att undra hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade gjort ett annat val. Det är en tröst att veta att jag skulle undra lika mycket om jag hade valt Valsängens Unesco.

Det jag vet nu är att jag har valt en valp som vid 6 veckors ålder är aktiv, initiativrik, orädd, pussig och oerhört charmig. Kommer jag att kunna förvalta alla dessa utomordentliga egenskaper??????

Förhoppningsvis kommer vi tillsammans att gå en välfylld och spännande framtid tillmötes.

Bäst att jag tar det lite lugnt och passar på att sova ut nu innan den lilla parveln tar över mitt liv - och pussar på Krizzi så att hon förstår att jag ällllllskar henne oavsett vad jag släpar hem, in i hennes revir. 

...eller är det här lilla Humpe?????
Hjälp jag kan inte bestämma mig!!!
Fast å andra sidan VET jag att jag kommer att ÄLSKA det lilla krypet vilket det än blir.
Senast onsdag kl 15 SKA jag ha bestämt mig - det har jag bestämt nu (alltid något!)

Nu ska jag ägna mig åt att skriva plus och minuslista på egenskaper som jag vill / helst inte vill ha hos en hund (som man å andra sidan kanske inte kan utläsa på en åttaveckorsvalp)

Idag har jag träffat Humphry!
Humphry är en av tre små boxerkillar som om två veckor ska flytta hem till mig och Krizzi.
Han är målet av en lång lång längtan (för mig i a f). För snart 2 år sen öppnade jag ett bankkonto som hette "Valpkontot" med flera hundra i autoöverföring varje månad till vår framtida lilla kompis. Sen har turerna gått fram och tillbaka.
Egentligen skulle han vara en hon men så blev det inte av olika skäl. Nån som kommer att bli glad över det är nog Krizzi (framöver) - hon har konstigt nog mycket mer tålamod med små hanvalpar än små tikvalpar.
Så för exakt 6 veckor sen föddes 5 små underbara kryp där tre små grabbar kunde bli den definierade Humphry (- eller även kallad Humpe).

Och fram tills idag har han bara varit en suddig bild av något alldeles nyfött (marsvinsliknande) som sen följdes av en bild av en 2 ½ veckas nyuppvaknad rasoidentifierad valpnylle.

Idag var äntligen den efterlängtade stunden inne när jag fick lyckan att köra den långa vägen tvärs över Sverige för att bedåras av alla valparna och framförallt beundra lilla blivande Humphry.
Det är inte alls lätt att välja och valet är inte är inte klart än, men nog verkar det allt klarare.
Bedömningarna handlar om aktivitetsnivån, driftighet, mod, kelighet, kontaktvilja, färg, gullighet m.m.m.m.
Det slutliga beslutet kommer jag att ta inom dom närmaste dagarna.
 
Om två veckor åker jag den 45 mil långa resan och hämtar hem vår lille prins. Sen ska Krizzi och jag vara 4 veckors valplediga. Det är mycket vi ska klara av med vår lille kompis för att ett nytt fantastiskt kapitel i BOXERLIVET ska ta sin början.
 
Leksaken jag tog med mig för att grundlägga en god image av hans nya liv la Humphrys farmor genast beslag på och KRÄVDE att vi skulle slänga iväg gång på gång, för att hon skulle få möjlighet att apportera. Farmors goda gener hoppas vi går i arv i rakt nedstigande led. Kanske möts dom på tävlingsbanorna framöver.