Jag hänger med

Med den här vinterbilden, som är tagen på Skansen, vill jag hälsa mina läsare hjärtligt välkomna till den nya sidan, som jag kallat "Jag hänger med." Jag hoppas att ni också hänger med och att vi skall trivas tillsamman.

Klockor och Nyår

Så har vi kommit in i det nya året och de flesta av oss kommer att möta 365 nya dagar i total ovisshet om vad de kommer att innebära. Det är bara bra att ingenting veta, för då behöver man inte gå och oroa sig i onödan. För första gången har jag firat Nyår alldeles ensam med mina tankar. Det gick riktigt bra och jag hade inte tråkigt en enda minut. Jag tittade på TV och inväntade Malena Ernmans uppläsning av Tennysons Nyårsklockorna. Hon gjorde sitt bästa, tycker jag. Jag har under årens lopp hört många olika skådespelare läsa Nyårsklockorna och har till och med lyssnat till den allra första och i mina öron även den störste av dem. Det var den berömde Dramatenskådespelaren  Anders de Wahl, som var först ut.  Han läste dikten första gången 1895 och höll sedan på varje nyår till år1955. Han ägde det som man brukar kalla för "en tordönsstämma" och deklamerade så klart och tydligt att det hördes ut över Skansen, trots att det på den tiden  inte fanns varken ljudanläggningar eller högtalare. Klockorna som skall ringa in nyåren är våra kyrkklockor och de är inte vilka klockor som helst. Den första kyrkklockan hördes i Neapel år 535. Man ville nämligen ha någonting, som kunde ljuda över stad och nejd, för att sammankalla de kristna till gudstjänst. Våra egna kyrkklockor ringer fortfarande till gudstjänster, men kyrkorna har numera inte många besökare. De kyrkklockor, som ringer vid bröllop är lite mer publikdragande och romantiska. Denna  sort av  klockringning blev i min ungdom en riktig schlager  när "smörsångaren " Sven-Olov Sandberg sjöng den på sin mest sålda grammofonskiva med titeln: "När bröllopsklockor ringa sin milda sommarsång."  Melodien smälte  alla våras hjärtan och de mest sentimentala torkade en tår ur ögonvrån. Det går bra  att spela vissa  låtar på de gjutna  klockorna  om man kan konsten och är tillräckligt musikalisk. Den  ntresserade, som vill lyssna på klockspel kan gå in på You Tube och där till exempel lyssna på klockspelet i Lunds Domkyrka. Det låter riktigt vackert, det vet jag, som varit där. Så högt upp som till kyrkklockor har inte min vän fotografens kamera nått ännu och därför visar jag hennes bild på ett annats slags klocka som kan ses på vårt vackra Stadshus,   1/1  2016  

På bättringsvägen

 

Ibland blir jag lite filosofisk och börjar begrunda mitt och mina medmänniskors daliga liv och leverne.  Så länge man arbetar försörjer man sig själv och får betala skatt så att samhället kan fungera. Vissa människor är konstnärliga  och blir berömda för all framtid föratt de har åstadkommit stora mästerverk. Andra är uppfinningsrika och de skapar fiffiga maskiner och redskap som underlättar för den övriga mänskligheten. Men de allra flesta av oss är förfärligt vanliga och tråkiga och kommer inte att lämna något bestående avtryck eller bli ihågkomna av eftervärlden. Min ambition har alltid varit, att så länge det är möjligt klara mig själv  och inte ställa till besvär för omgivningen. Men när mitt högra ben blev mindre funktionsdugligt var jag lagom kaxig och tvungen att tänka om. Det kändes otroligt skönt att ha någon att stödja sig på och jag skulle inte kunnat resa bort över julen om jag inte fått hjälp av och på tåget. Det är jag mycket glad över. Även mina kära läsare har visat mig stort deltagande och det tackar jag särskilt för. Nu är jag helt återställd och kan promenera helt obehindrat. Idag har min vän fotografen motionerat mig i flera timmar och jag känner mig  vederkvickt av att ha varit ute i det sköna vintervädret. "Av skadan blir man vis" säger ordspråket  och ett annat säger " att i nöden prövas vännen." Av detta har jag lärt, att man tacksamt bör ta emot  den hjälpt man får för "själv är inte alltid bäste dräng" säger ett tredje ordspråk.  Fotot är taget när den första snön hade fallit.    2/1   2016                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                               

Blandat innehåll

Nu har nästan tre dagar av det nya året gått  av de 366 dagar som2016 består av. Jag påstod felaktigt att 2016 hade 365 dagar därför att jag glömt bort att det var skottår i år. Skottår har  vi vart fjärde år, för att det skall bli lite ordning på tideräkningen. Eftersom sättet att räkna tid är synnerligen invecklat  och nästan en vetenskap i sig, skall jag inte utveckla räknesättet närmare, för då kan jag trassla till det riktigt och det aktar jag mig för. Tiden får ha den gilla gång den har, men jag vet, att den extra dagen placeras i februari, som i år har 29 dagar i stället för 28. När det är skottår får giftaslystna kvinnor, enligt en oskriven lag, fria till mer eller mindre giftaslystna karlar om det finns sådana i deras umgänge. Hur ofta det praktiseras finns det ingen statistik på, så jag kan inte berätta  hur ofta det sker. En del karlar kan ju behöva en "puff" framåt  om de är lite blyga eller senfärdiga av sig. Jag har aldrig friat själv som tur är. I motsatt fall skulle jag förblivit ogift i alla mina dagar. Så frigjord och tilltagsen, att jag tar ett sådant initiativ, är jag inte. Jag borde inte skämta om sådana här saker, för äktenskapet är en allvarlig historia och det skall till ett gott samarbete mellan parterna om det  skall räcka livet ut. Numera skiljer sig folk alldeles för lättvindigt. Ibland är en skilsmässa den bästa lösningen och då är det bara bra att parterna kan gå skilda vägar. I min barndom var skilsmässor ytterst sällsynta. Det hörde också till undantagen att gifta kvinnor hade yrkesutbildning. Alla var i stort sett hemmafruar och beroende av att bli försörjda. Tog mannen initiativ till skilsmässa  fick han betala underhåll till hustrun. Det var egentligen inte meningen att det här inlägget skulle bli allvarligt, men jag har tyvärr en olyckligt förmåga att alltid röra ihop saker när jag skriver. Vad dagens bild har gemensamt med inlägget får läsaren klura ut själv.    3/1   2016

Det har blivit bättre

Idag bestämde jag mig för att mitt onda ben skulle vara återställt och fullt brukbart och gav mig i kast med att ta bort bandaget. Det var lättare sagt än gjort för vaden  var synnerligen väl emballerad i förbandsmaterial som jag aldrig sett förut. Jag har varit lite skeptiskt inställd till sjukvården i största allmänhet och mest för den inte alltid tar väl hand om den äldre befolkningen, som behöver den bäst. Men den har varit föredömlig  i mitt fall  och jag fick till och med hembesök av en distriktssköterska, som var både vänlig och effektiv. Jag fick tid hos  en läkare nästa vecka och att få träffa en sådan, är faktiskt en förmån som jag uppskattar. Jag tror inte att min ben behöver mer vård, men det kan ju vara tryggt att få veta att man är fullt återställd. Alla läkare är tyvärr inte som den helt underbare Kvartersdoktorn som visats  i TV. Det borde de vara, för då skulle det nästan vara roligt att vara patient. Som alla vet, är han aktuell som min medtävlare om titeln "Årets  Senior" och jag kommer  inte bli ledsen om han vinner titeln, för det är han värd. Han tar hand om både unga och gamla och är mysig och trevlig. Han går hem till  patienterna, som inte kan ta sig till hans mottagning och det är det inte det inte många läkare som gör numera. Jag har inga särskilda meriter, utan jag får troligen vara med och tävla  för att jag är så rysligt gammal. Att blogga är inte märkvärdigt alls och man behöver inga förkunskaper. Det krävs förstås en dator som fungerar tillfredsställande . Det gör min tyvärr inte just nu och skulle det bli ett tillfälligt uppehåll i bloggandet, så beror det på att min hårddisk har kapsejsat.  Idag gick det vägen som tur var. Eftersom helgen ännu inte är slut visar jag upp en av fotografens fina tomtebilder.  5/1  2015  

Prat om mat

Idag var det bistert kallt och riktigt vinterklimat när jag skulle hälsa på släkten i en grannkommun. Men möts man av värme och gemenskap och får en god måltid så tinar  man upp och glömmer att det är kallt och ogästvänligt ute. För den som lever singelliv är det riktigt angenämt att bli bortbjuden en och annan gång, bli uppassad och omhuldad och ha sällskap vid matbordet. Min värdinna visste precis vad som lämpade sig  en kulen vinterdag och bjöd på en helt underbar fisksoppa och gott bröd. Jag har inte ätit fisksoppa på den dag jag minns för sådan lagar man sällan i ensamhushåll. Men min mor inpräntade i alla sina barn, att det var viktigt att äta ordentligt även om kassan var skral. Jag tror att det är mors goda mat och förbättrade livsvillkor som gjort att jag fortfarande är i livet. Färdiglagat och halvfabrikat i all ära men inget slår rejäl hemlagad husmanskost. Efter allt det här pratet om mat vill jag säga några ord om de kommentarer jag får. De flesta är positiva och synnerligen vänligt skrivna och dem blir jag mycket glad över. Några är lite mer kritiska och dem tål jag också eftersom jag vet att jag inte är någon övermänniska utan en helt vanlig mänsklig varelse behäftad med en massa fel och brister. Ett av mina "kardinalfel" är att jag är lite för mycket "rakt på sak." Jag lindar inte in mina ord i vackra fraser utan säger utan krumbukter vad jag tänker och tycker. Det är säkert mycket odiplomatiskt och otaktiskt. Jag avser inte att såra någon och har jag gjort det, ber jag om ursäkt. Fisksoppa har jag ingen bild på, men att soppan på bilden var god är säkert. Och visst  ger fotot ett aptitretande intryck?   5/1  2016

Slut på Julen

Idag är det slut på julens helgdagar och den arbetande befolkningen återgår till vardagslivet och sysselsättningen. Trettonhelgen  är en kristen högtid och enligt bibeln firar vi den för att tre vise män kom ridande till Betlehem när de hört talas om att en ny konung var född . Honom ville de hylla  och förära gåvor. Än så länge är trettondagen en röd dag i almanackan, men det är långt ifrån säkert att den kommer att förbli en sådan mycket länge till, har jag läst någonstans. Vi lever i en krass tid  och eftersom vi inte är speciellt kristliga och kyrksamma av oss, så tycker statliga myndigheter att det finns goda skäl att ta bort ett antal arbetsfria röda dagar. Om folk arbetar mer, får staten också in mer skattepengar. Utgifterna stiger stadigt, nu när flyktingströmmarna väller in i landet och behöver bostäder, skolor och en massa annat. Jag tror inte att svenska folket vill bli av med någon av sina helgdagar. Tar man bort dem blir det säkert ett "ramaskri" och högljudda protester. Men vi är inte där än. Nu när julhelgen är slut blir alla semleälskare glada. Efter trettonhelgen tjuvstartar nämligen många bagare och börjar baka och sälja semlor. Numera är det inte samma  ordning på semleätandet som det var förr. I min barndom åt vi bara semlor en enda dag på året och det var på "fettisdagen"  och det kändes nästan lite festligt. Nu kommer det att finnas semlor ända till påsken  och bagarna gör sitt bästa  och fyller bullarna med mandelmassa och gräddskum. idag brukar många tända granen för sista gången innan den åker ut, om den kommer från skogen förstås Den gran jag visar idag finns hos släktingar som bo på Söder. Den är från tiden de vistades i USA och den följde med flyttlasset när de återvände till  fosterlandet.      6/1  2016

Hälsovård

Idag hade jag tid på min Vårdcentral för kontroll av det benproblem jag haft den senaste tiden. Eftersom det nu har löst sig av sig själv borde jag ha avbokat besöket, men det gjorde jag inte, för jag hade lite andra småskavanker, som det kunde vara bra att få åtgärdade. Besöket blev mycket positivt.  För det första kostade det inte ett öre. Staten  bjuder fr o m årsskiftet på gratis läkar- och sjukhusvård för dem som är 85 år och äldre. Det tycker jag är gentilt och det är bara att tacka och ta emot. Jag tror inte att det kommer att missbrukas, för äldre personer  gör nog inte fler läkarbesök än de som är absolut nödvändiga. Det är för omständligt att boka tider både hos doktorn och hos Färdtjänsten. Doktorn var vänlig, gjorde sig god tid med undersökning och var intresserad av mina problem. De är inte så stora att de inverkar menligt på min rörelseförmåga  eller mitt välbefinnande i största allmänhet. Det är troligen ovanligt att en 103-åring kan ranta omkring som jag gör och är i stånd att ge klara och rediga svar på frågor som ställs. Doktorn ansåg mig vara i det närmaste unik. Själv tycker jag inte att jag är speciellt märkvärdig, men när en läkare gör påståendet, får jag väl acceptera det som sägs. Som tur är, har jag inte för vana att skryta över mina färdigheter. Dessa är förvärvade under ett långt och strävsamt liv och därför möjligen värda ett erkännande. Min goda hälsa har jag fått som en gudagåva utan egen förskyllan. Den kan eventuellt bero på goda gener och i viss mån även på sunda levnadsvanor. Man blir vad man äter, sägs det.  7/1    2016

 

 

 

Skinnvaror i tiden

Nu när det är kallt och vintrigt skulle man behöva klä sig i päls. Det gjorde man förr i tiden och det var status att äga en pälskappa av t ex persian eller nutria. I våra dagar har det blivit asocialt och nästan brottsligt att klä sig i pälsverk. Djuraktivisterna slåss för djurens rätt och tror, att de är riktigt djurvänliga. De går så långt i sin iver att rädda minkar och rävar att de öppnar burarna hos pälsfarmarna och släpper ut avelsdjuren  i vår fria natur. Hur de skall klara sig där, bryr de sig inte det minsta om. Det är ett brott mot gällande lag och allt annat än djurvänligt, men det tar de ingen hänsyn till. Människor har klätt sig i djurhudar från tidernas begynnelse. De tog till vara på skinnen från djuren de jagade  och åt upp köttet. Hudar från vilda djur var nämligen det enda material som fanns att tillgå, innan man lärt sig att bereda ull och väva tyger. Men tiderna förändras och vi med dem och pälstillverkningen har i det närmaste upphört i våra dagar. Man får leta länge i Stockholm innan man ser en pälsaffär. Att vara körsnär är inte längre ett lukrativt yrke. När jag var i tonåren, var det min högsta dröm att bli ägare till  en persianpäls. Den tiden var det endast överklassens damer, som  klädde sig  i pälsverk på vintern. Min dröm gick i uppfyllelse så småningom och jag har under årens lopp ägt ett flertal pälsar utan att det känts speciellt märkvärdigt eller lyxigt. Det var varmt och skönt med en pälskappa och om den var snyggt designad var den klädsam också. Min senast inköpta päls hänger sedan flera år tillbaka i garderoben oanvänd. Det är troligen slöseri med resurser, men så länge den hänger där, retar jag i alla fall inte upp djuraktivisterna. Jag vet inte om det är lika syndigt att sitta på ett litet fårskinn. Ännu har jag inte hört talas om att  får och lamm har blivit "befriade" av våra djuraktivister.   8/1   2016

 

På isen nu och i barndomen

Kylan håller i sig och  isen har lagt sig på våra sjöar.  Den som har lust kan, om han äger ett par skridskor, ge sig ut för att åka. Det är länge sedan jag stod på ett par skridskor. Jag minns ännu mina nybörjarskridskor. De hade  en krok framtill och det tyckte jag var "töntigt" och skämdes över att inte få åka på spetsiga skridskor. Sådana åkte de större barnen på. Man tog  sats med spetsen innan det bar iväg. Jag uppnådde aldrig någon större färdighet i skridskoåkning för isar smälter rätt fort bort i de södra landskapen. Skridskorna lade jag på hyllan redan I tonåren och har inte åkt sedan jag var femton år. I Stockholm kan både barn och vuxna åka skridskor flera månader på året på en konstfrusen isbana i Kungsträdgården. Det är väldigt roligt att titta på  de allra minsta, när de  tar sina allra första skär på den hala ytan. De lär sig rätt fort och skrattar bara när de "drattar" på ändan. Ungar i vår stad har det beviljat med alla sorters aktiviteter och nutidens "dagisfröknar"  lär dem  allt möjligt trevligt. De "byltar" på dem ordentligt och ser till att de rör på sig och får frisk luft varenda dag. Dagis fanns inte i min barndom och givetvis inte några konstfrusna skridskobanor, men vi hade roligt ändå.  Om någon från min hemstad läser det här, så skulle det vara intressant att veta om isen lagt sig på Helgeå och om kanalerna är igenfrusna. På dem åkte jag och  lekkamraterna skridskor en gång i tiden fast det inte var tillåtet. Vi var rätt "busiga." Min mailadress är:      carlssondagny@hotmail.com     ifall inte kommentarutrymmet räcker till.  Dagens bild är min vän fotografen glad över att ha tagit och att hon lyckats att fånga glittret över vattenytan så bra är outstanding. Den är tagen under en vintrig promenad längs Ulvsundasjöns strand.     9/1   2015

 

                         

  

Säg "Nej till cancer"

I morgon  kl 20:00 bör hela svenska folket sitta framför sina TV-apparater för då är det  Cancergala i TV4. Till den är jag inbjuden av den anledningen att  jag, som så många andra säger: "Nej till cancer"  Det gör jag inte  bara  för min egen skull utan för att cancer drabbar så många, unga som gamla utan förbarmande. Cancern tog min makes liv och jag hatar sjukdomen intensivt av den anledningen. Det  är en hemsk sjukdom  och vi får hoppas att den så småningom blir helt och hållet utrotad.  Vi skall i morgon och andra dagar, inte bara säga ett klart  "nej till cancer" utan också, efter bästa förmåga, lämna ett bidrag, som blir till hjälp för  cancerforskningen. Jag tror på svenska folkets givmildhet och hoppas att såväl enskilda givare som företag skänker så mycket pengar att resultatet överglänser förra årets rekordinsamling. Man kan tycka att det är fel, att samla in pengar med hjälp av ett underhållningsprogram, men i det här fallet tycker jag att "ändamålet helgar medlen" och att "alla sätt är bra utom de tråkiga."  Programmet innehåller en del allvarliga sekvenser också, men i det stora hela blir det nog en glad och trevlig tillställning. Programledarna är desamma som  vid förra årets gala och jag tror, att Kristin Kasperson och Tilde de Paula  och deras manliga kollega kommer att leda galan på ett föredömligt och ansvarsfullt sätt. Jag kommer säkert inte  att bli synlig i bild särskilt  mycket, för jag är en  obetydlig "kändis"  i sådana här sammanhang. Men det känns viktigt att vara på plats och "dra siit strå till stacken." Jag kommer att rapportera från evenemanget så småningom.    10/1   2016

Gårdagsreferat

I går blev det inget blogginlägg eftersom jag var inbjuden till Cancergalan, som sändes i TV-4. Cirkus var fullsatt av  mer eller mindre riksbekanta kändisar. Där fanns också en del personer som har haft och blivit botade för cancer. De berättade om sin sjukdom och rekommenderade varmt dem som inte redan var månadsgivare till Cancerfonden att bli sådana. Vid tidigare galor har man ätit gemensam middag på Cirkus, men denna gång bjöds vi en lättare förtäring på stående fot. Denna besparingsåtgärd betyder, att det blir mer pengar till forskning och det är ju högst behjärtansvärt. Jag förmodar, att de flesta av mina läsare hade tillfälle att följa programmet, som även innehöll en del artistframträdande .Jag kunde konstatera, att Sven- Bertil Taubes framträdande  var mycket populärt och han fick mer applåder än vad de yngre artisterna fick. Jag är inte speciellt förtjust i den moderna popsången, men  den hör nutiden till  och skall givetvis sjungas på vår tids arenor. När jag var ung köpte jag skivor och lyssnade till sånger eller schlagers  som var "inne"  i dåtiden. Min mor och mormor ägnade sitt musikintresse åt de mer sentimentala shillingtrycken. De kallades så, för att texten  trycktes upp, och såldes till  hugade spekulanter för 25 öre  per visa. Detta var före vinylskivans och vevgrammofonens tid och jag minns att min mor sjöng dem för oss, när vi satt framför brasan på kvällskvisten. Det var helt i sin ordning.och det var vad jag fick höra när jag var barn. Varje generation har rätt att ha sin egen musik och vi gamlingar skall inte klanka på den för att den inte passar våra öron. Jag hade hur som helst en mycket trevlig gårdagskväll och det bästa av allt var, att det blev så många månadsgivare som kontinuerligt stöder och betaler in pengar till l cancerforskningen. Till de personer, som frågar efter min mailadress, svarar jag , att den finns i mitt blogginlägg som skrevs den 9 januari i år. Bilden visar mig tillsammans med en av Cancerfondens tidigare  generalsekreterare  och jag hade plockat fram en gammal festblåsa ur garderoben och tonat till frisyren lite..    12/1   2016

Tankar i kylan

Jag vill inte påstå att det är någon njutning att promenera när kylan biter i skinnet, men man får göra en "dygd av nödvändigheten" och  gå ut och röra på sig ändå. Norrlänningarna  klarar ju upp till 40 minusgrader  och det får mig som  "sörlänning"  att skämmas för att jag gnäller när det är fem. Det är inte att undra på att de norra landsändarna är glest befolkade. De består ju mest av skog och ödsliga vidder.  Att solen lyser dygnet runt mitt i sommaren är dålig kompensation  för  den långa kalla vintern.  Men turistnäringen  i obygden gör det bästa av det sämsta och utnyttjar natur och sitt klimat för att locka till sig turister. Jag såg i min tidning ett referat från Jukkasjärvi där det finns ett berömt ishotell.  En del brudpar gifter sig däruppe och tillbringar bröllopsnatten på renfällar lagda på en isbädd.  Det lär vara populärt att  åka till norrländska ishotell och den som haft en sådan upplevelse glömmer den nog inte i brådrasket. Jag har inte varit längre upp i Norrland än i Östersund  och det var mitt i sommaren. Då svärmade myggen som bäst  och gjorde det lite svårt att njuta av att solen sken även mitt i natten. Att jag ordar om Norrland beror på att det blivit tal om att skicka en del av flyktingströmmen dit, nu när bostadssituationen blivit katastrofal i storstäderna. Den som ser Sverige som sina drömmars mål och ett paradis på jorden, får kanske ett bistert uppvaknande när kylan biter i skinnet. Så här års längtar vi svenskar efter sol och värme och reser därför med glädje till ett varmare klimat den här årstiden. Dagens bild är tagen på en skogbevuxen skärgårdsö en varm sommardag .    13/1   2016

&

Med risk att förefalla tjatig, upprepar jag, att det inte var ett dugg trevligt att vistas ute idag. Det var minus 12 grader. Inte mycket, om man jämför med kylan i Arktis, men tillräckligt mycket för att min gamla kropp ska bli stelfrusen efter några minuters utevistelse. Sakkunskapen säger, att kyla kan beskrivas som antingen negativ energi eller brist på värme. Det stämmer, för bristen på värme var total och min energi mycket negativ. Jag tyckte att kylan bet i skinnet och stannade inte ute särskilt länge. Jag bor i en varm och ombonad lägenhet, men när det blir så här kallt sjunker temperaturen inomhus också. Därför har jag helgarderat mig och sitter just nu placerad vid ett elektriskt värmeelement som strålar ut livgivande värme vid mina fötter. Att det ökar på elräkningen struntar jag i, eftersom det ökar mitt välbefinnande i hög grad. Jag fick frysa mycket i barndoms- och ungdomsåren, för då fanns det ingen centralvärme i bostäderna. Eldade man inte i vedspisen och kakelugnen blev det svinkallt i rummen. Jag har varit inneboende hos snåla rumsuthyrare som inte kostade på mig många vedträn, hur kallt det än var ute.  Då kunde man vakna på morgonen utan att kunna tvätta sig för vattnet i handfatet hade frusit till is. Jag är ju född före badrummens och varmvattnets tid och blev van vid kalla rum och kallt tvättvatten redan i tidiga barnaår. Därför har jag vett att uppskatta våra moderna bekvämligheter till deras fulla värde och tycker, att jag gjort mig förtjänt av att ha det bekvämt och ordentligt varmt inne på gamla dar, allrahelst när det är minusgrader ute.   13/1   2016

Jag har lärt mig att bloggning är en form av dagboksskrivning där man skall berätta om sina tankar och upplevelser för hugade läsare. Det är tämligen enkelt för den, som träffar många människor och lever ett rikt liv. Jag  har det rätt ensamt ibland, men det är ingen mening att sucka och tycka synd om sig själv, utan man får ta i tu med någonting  som skingrar tankarna. Den här årstiden  kan man inte bara bylta på sig och ta en stärkande promenad, utan  måste tänka på, att det är halt och oframkomligt  på de vanliga promenadstigarna. Förr i världen var man noga med att sanda trottoarer och parkvägar, men i mina omgivningar har jag inte sett ett sandkorn så här långt. Det kanske är en besparingsåtgärd  eller också är det bara sådana som jag, som tycker att det är halt. Hur som helst, så gör väglaget att jag inte är ute långa stunder och inte heller vågar gå i min vanliga takt. Jag tar det lite försiktigt, för att inte "dråsa" omkull  och bryta lårbenshalsen. Det skulle vara förödande för vem som helst, men än värre för en 103-åring med skört benstomme. Det här innesittandet verkar menligt på mina skriverier och jag skäms över att inte ha intressanta upplevelser att delge läsaren. Så långt som till att fantisera ihop äventyr  och händelser har jag inte kommit än, utan jag försöker så gott det går att vara sanningsenlig. Riktiga författare använder både fantasi och verklighet när de skriver, men jag tror, att blogg bara skall handla om verkligheten. Dagens kalla väderlek  inverkar också menligt på min verklighetsförankring och därför blev dagens inlägg  inte bättre än så här. Det är min förhoppning att min vän fotografens konstnärliga foto skall förbättra det dåliga intrycket.  15/1   2016

 

 

Negativ värme är en något snällare benämning på den iskyla som råder utomhus just nu. Jag försöker att se något positivt i det mesta i tillvaron, men hård vinterkyla är ett undantag från den regeln. Elräkningen blir givetvis större den här kalla vintern eftersom jag  hjälper upp  inomhustemperaturen med ett elektriskt värmeelement, som står bredvid mig när jag sitter vid dator eller TV. Men den kostnaden tar jag, för det är nästan värre att frysa inom än utomhus. Jag tycker uppriktigt synd om dem, som eldar med ved och måste ut till vedboden titt som tätt för att fylla på vedkorgen. Det är en rätt smutsig och tung syssla att värma upp sin lägenhet med fossilt bränsle. I mitt barndomshem  eldade vi  med ved  i köksspis och kakelugnar. Men jag minns också, att det stod en järnkamin framför en av kakelugnarna  och den eldades med kol. Kol värmde bättre än ved och kaminen behövde bara fyllas på morgon och kväll. Det var riktigt arbetsamt att hålla varmt inne förr i världen, för att inte tala om hur smutsigt det blev, när askan skulle rakas ut varenda morgon. Veden köptes  i  meterlånga stockar, som var kluvna mitt i itu och sen lejde man en vedhuggare som sågade och högg den till  lagom stora vedträn. Som barn har jag burit mycket ved och travat upp den i vedboden. Numera är det väl bara en och annan stuga på landet som saknar centralvärme och varmvatten. i huset där jag bor kommer den goda värmen från ett fjärrvärmeverk och termostater reglerar värmen. När man som jag har upplevt hur det var förr kan man till fullo uppskatta  hur bekvämt och bra det blivit. Jag är verkligen glad över att jag får det varmt och skönt inomhus utan att jag behöver anstränga mig det minsta.  15/1  2016.       

Kylan fortsätter men om man tar långkalsonger på sig och för övrigt byltar på sig det varmaste man har, så går det även för en frusen individ att transportera sig från ett ställe till ett annat. Jag längtade efter att få vara med om någonting trevligt och när "bästisen"  idag meddelade, att hon införskaffat biljetter till  filmen "En man som heter Ove" blev jag stormförtjust. Jag har läst boken med samma titel. Den är skriven av Fredrik Backman och filmen har fått mycket bra kritik och en massa nomineringar till årets "Guldbagge." Jag blev inte besviken. När jag ser en bra film lever jag mig in i handlingen och tänker inte på att det jag ser är skådespeleri och att aktörerna får mer eller mindre bra betalt för att agera. Jag trodde, när jag gick till bion, att det var ett lustspel jag skulle få se och att det skulle bli många glada skratt. Det blev det kanske också, men Rolf Lassgård spelade sin roll så bra, att jag greps ända in i hjärterötterna. Om sanningen skall fram, så grät jag nog en liten skvätt en och annan gång också. Jag fick full valuta för den 100-lapp jag fick betala för biljetten. Vi Solnabor är lyckligt lottade för vi kan se bra filmer på hemmaplan. Filmstadens biografer är smakfullt inredda och ger besökaren ordentlig plats för fötterna, när han eller hon väl har satt sig. Efter filmförevisningen bjöd min bästis och hennes make mig på en god middag. Jag är till 100% nöjd med denna  vintersöndag. Den har gett mig full kompensation för de iskalla dagar då jag på grund av kylan.inte vågat mig utomhus. Dagens inlägg kan tyckas vara i positivaste laget, men när jag tycker att någonting är bra eller dåligt, så är det bara min egen uppfattning  jag uttalar. Eftersom stans julgranar och snön finns kvar, visar jag än en gång en fin vinterbild.  17/1   2016

Det är en gudagåva att få vara så frisk som jag är och det är många som förundras över min goda hälsa. Själv tar jag detta som  bevis för att de törnar jag fått i i livet har härdat mig mer än de gjort mig svag. Den som lever ett skyddat liv blir inte lika motståndskraftig. Förr eller senare kommer även mina krämpor i dagen, men den dagen den sorgen. Jag besökte min Vårdcentral idag, inte för att jag var sjuk, utan för att få konstaterat att jag inte var det. Läkaren blev nästan glad över att se mig, för jag gnällde inte det minsta. Lite skavanker har vi alla, men läkaren  påstod, att min kondition var bättre än den hos hans 70-åriga patienter, som föddes på 40-talet  Det är just den generationen, som sociala myndigheter nu är lite bekymrade över. De har inte upplevt Sverige som  det U-land jag föddes i. De har haft det bättre och fått använda maskiner till de tyngsta jobben. Deras arbetstid har varit betydligt kortare. Av den anledningen, tror man inte, att de  nöjer sig med vilken äldrevård som helt, utan kräver kvalitet på den vård de anser sig behöva. Om jag kan hålla mig frisk lite till, så kanske jag, när det en gång blir dags, kommer att få glädje av att 40-talisterna inte bara teg och tog emot. Det gjorde åldringarna  förr och det var inte ens tal om att de skulle beklaga sig. Just nu struntar jag i kommande vårdbehov  och gläder mig över att jag mår riktigt bra än så länge. Ännu gladare kommer jag att bli när det blir sommar och jag får åka skärgårdsbåt.    18/12 2016    

Jag har alltså köpt en ny dator som jag inte begriper mig på. Den gamla gav upp och det blev jag djupt bekymrad över.Jag hade förväntat mig att den skulle hänga med tills jag själv lade av med att använda tekniska apparater. Man skall ju leva som man lär och därför är jag absolut tvungen att lära mig hur den härr nya fungerar. Folk över hundra anses inte vara speciellt lättlärda och jag är inget lysande undantag från regeln. Min vän fotografen har åtagit sig att undervisa mig i det nya system som nya datorer begåvats med. Blir det ett användbart inlägg av mitt förslingsverk, skall jag i morgon i höga tonartet prisa hennes pedagogiska förmåga. Med stor sannolikhet bekräftar det mina egna påståenden att "ingen är för gammal för att lära sig något nytt," stämmer. Det ger samtidigt legitimitet åt folks påstående, att jag är en smula unik. Jag tror inte det finns fler 103-åringar än jag, som investerar ett flertal sköna tusenlappar i en ny dator. Den gamla passade mig precis och tills vidare är det enda positiva, som jag tills vidare kan säga om den nya är, att den har ett betydligt rejälare och bättre tangentbord än den gamla. hade.Min gamla passade mig precis. Det är jag inte säker på att plaggen på dagens bild gör. 20/1 2016

Jag tänker inte bli tjatig och upprepa mina tillkortakommanden med den nya datorn. Jag

inser min begränsning och det får ta den tid det tar, för att jag skall lära mig det nya

systemet. Min mentor och vän fotografen tar hand om min utbildning och kommer även

att hjälpa till att få in det jag skriver på minsida.se/Bojan tills vidare. Idag läste jag i min

tidning, att en utredning kommit fram till, att det är kvinnorna i samhället, som bär upp

kulturen. De läser fler böcker och går på fler konsertlokalaler och teatrar än vad männen

gör. Karlarna tycker troligen att de gjort sitt efter dagens slit och vill ha det lugnt och skönt

när de kommit hem. Beträffande idrottsarrangemang är herrarnas intresse säkert större

än kvinnornas. I fråga om mat, som enligt artikelförfattaren också är kultur, äter folk

mycket mer ute nu, än de gjorde förr. Vanligt folk hade den tiden inte råd och det var

nästan suspekt för en arbetar­eller medelklassfamilj att gå på krogen. Jobbarna hade

matlåda med sig till arbetsplatsen om de inte bodde så nåra, att de hann hem för att äta.

Restaurangerna i min lilla hemstad var ytterst få och sällan fullsatta. När jag vid 19 års

ålder lämnade hemstaden hade jag aldrig ätit på restaurang. Idag kan jag få uropeisk

och asiatisk mat allt eftertycke och smak. Jag hyser en viss förkärlek för det asiatiska

köket. Aiatisk mat känns inte lika tung och mastig som den svenska husmanskosten. Om

den senare har jag ändå bara gott att säga, eftersom jag är uppfödd på husmanskost. Är

det sant att mat är kultur, så utövar vi ju kulturella handlingar vareviga dag, Jag är inte

helt säker på att det är finkultur att äta köttbullar med sås och lingon eller om det är den

svenska nationalrätten. Men ett vet jag och det är, att de flesta av oss vill ha färskpotatid

med sill och gräslök på Midsommarafton och det vill jag också ha. Varför min vän

fotografen betraktar restaurangmaten på dagens bild så misstänksamt minns jag tyvärr

inte. 23/1 2016

Dagens rubrik är en smula ironisk för jag känner inte någon större lust att skriva i den nya datorn. Jag måste dessutom ändra mina invanda rutiner och det tilltalar mig inte heller. Ett gammalt ordstäv säger, att man skall inte lära gamla hundar att sitta" vilket betyder att en äldre har svårt att ändra ingrodda vanor. Nu är det ju så, att jag är "envis som en åsna" och har lite svårt att "ge tappt" i första taget. Det är på gott och ont och man vet inte riktigt hur mycket tålamod det skall till innan man "ger slaget förlorat". Men jag skall kämpa ett tag till. Min vän fotografen har för en tid sedan köpt samma sorts dator, men till skillnad från undertecknad är hon yngre och flexiblare och en hejare på datorer. Omställningen var för henne om inte "lätt som en plätt", så i alla fall betydligt enklare än för mig. I dag har hon hjälpt mig med vissa inställningar och på ett lättfattligt sätt förklarat en del av det, som jag inte förstod mig på. Nu får det vara nog om datorn för idag. Nu, när kylan gett med sig, kan man i stort sett leva ett normalt liv och inte bara sitta inne kura. I morgon skall jag ägna mig lite åt kultur och besöka något museum. Det kommer att bli billigare än förut, för staten har varit generös och slopat inträdesavgifterna fr o m årsskiftet. Jag tror att det numera är gratis inträde överallt utom på Vasa-och Abbamuseét. Till dem, som skrivit kommentarer den sistlidna tiden riktar jag ett stort och varmt tack för att de muntrat upp mig. Det känns väldigt skönt för en ålderstigen bloggare att inte bara vara "en ropande röst i öknen" utan en persom som blir lyssnad till eller som i mitt fall blir läst av fler än bara de allra närmaste. Blommorna på dagens bild vill jag förära min vän fotografen för att hon lotsat mig in på rätt spår i datorvärldens irrgångar.  24/1   2016 

 

 

Det här kommer inte att bli något referat från någon konstutställning eller från besök på museum. Jag borde ha vetat bättre än att utlova ett sådant, när jag så väl vet, att de flesta museum har stängt på måndagar. De har ju söndagsöppet som service mot den allmänhetet som på sin ledighet vill ägna sig åt något kulturellt. Jag kände mig rätt dum och snopen när jag ryckte i den bastanta dörren till Konstakademiens hus på Fredsgatan 12 idag på eftermiddagen. Där huserar vårt Nationalmuseum under tiden det byggs en ny och fin byggnad åt statens konstskatter. Jag tror inte, att det är särskilt många infödda stockholmare eller turister, som varit inne i den här byggnaden, som ursprungligen byggdes som palats åt greveätten Sparre år 1671- 1672. Det är en synnerligen intressant byggnad. Bara att få kliva upp och ner för trapporna i huset är värt ett besök. Jag har aldrig varken förr eller senare hållit i så kraftiga och rejäla ledstänger, som det finns där. Alla som har tid och lust bör ta tillfället i akt och titta in och se vad Nationalmuseum bjuder på den närmaste framtiden. Det kostar ingenting fr o m i år. I morgon tänker jag göra ett nytt försök. Den, som är en smula tanklös och disträ, får ofta gå flera steg för att han eller hon glömt det ena eller det andra. Min gamla mormor sade alltid: "det man inte har i huvudet får man ha i benen" och det är då verkligen sant. Jag har gått många onödiga steg rätt ofta och idag var jag faktiskt "ute i ogjort väder." Ordspråket har ingenting med väderlek att göra utan handlar mer om, att den som inte tänker efter före får ansträmga sig mer efteråt. Fotografen har förevigat mig med inramning och fotot skäms inte för sig i något sammanhang,   25/1   2016

 

 

 

 

Idag kom jag in på Nationalmuseums lokaler på Konstakademien. De håller nämligen öppet på sina bestämda tider och håller man reda på dem går man inte förgäves. Jag tar lite lättvindigt på en del saker och tror att det är si eller så och det är inte bra. Det skall vara ordning och reda i en gammal dams tillvaro allrahelst om hon skall göra eller ha besök. Då blir det inte en massa steg i onödan. Hur som helst så fick jag se vad som ställdes ut. Det var modern konst och den begriper jag mig sällan på. Vart århundrade har ju sin egen konst och det är helt i sin ordning, Det har alltid varit så, men jag vill ändå gärna förstå vad utställda tavlor föreställer. Det gör jag alltid när jag tittar på målningar av Anders Zorn och Carl Larssom m fl. Rembrandt och Rubens målade också för mig begripliga tavlor och deras dukar blänker och strålar. Jag tycker om de vackra förgerna, som gör dem så njutbara för ögat. Idag betraktade jag särskilt noga en av tavlorna. Jag tror, att konstnären kallade den för "Längtan. Den hade sex kolsvarta rektanglar målade på en ljus duk. Jag hade önskat att jag förstod  hur konstnären tänkte när den målades men det lyckades jag inte med. En del av tavlorna gillade jag och insåg, att det nog inte var helt nödvändigt att förstå allt man tittade på. Det har inte varit lätt att vara konstnär i något århundrade. Jag har läst berättelser om många konstnärer och enligt dem har de flesta haft det det fattigt och besvärligt innan de blvit etablerade och erkända. Själv har jag  alla fall gjort en del för konsten, det kan mina besökare intyga. Det hänger rätt många tavlor på mina väggar. Efter besöket i konsthallen provsmakade jag en av årets semlor. Den smakade riktigt bra och var tillverkad och dekorerad enligt bagerikonstens alla regler.   26/1   2016

 

 

 

Idag har det varit en lite annorlunda och omtumlande dag och jag har inte helt återgått till den krassa verkligheten när jag skriver det här. Jag har nämligen tävlat. Numera kan man tävla i nästan vad som helst och bli utsedd till skönhetsdrottning  eller manlig idol av något slag. Äldre personer är ytterst sällan tävlingsobjekt men sedan något år tillbaka kan någon kvinnlig eller manling äldre individ bli vald till Årets Senior. Tidningen Veteranen, omdöpt till Senioren, anordnar en tävling och i år blev jag nominerad som kandidat till titeln Årets Senior tillsammans med några personer betydligt mer kända och meriterade än mitt eget obetydliga jag. En av kanditarerna var den omåttligt populäre "kvartersdoktorn", som jag hållit som storfavorit. Jag trodde inte mina öron när jag fick veta att jag vunnit titeln. Samtliga kandidater, tidningens anställda och en del andra personer fanns på plats i Seniorens fina lokaler på Hantverkargatan. För den, som inte är bekant med pensionärsorganisationer och dylikt, kan jag berätta att pensionärsföreningen, som utger Senioren, tidigare kallade sig SPF(Sveriges pensionärsförbund). Och vad vann jag då förutom "äran och berömmelsen?" Jo, jag fick ett stort fint inramat diplom där det står, varför jag fick priset, en stilig kristallpjäs och en magnifik rosenbukett, Det var mingel med vin och läckra smårätter både före och efter prisutdelningen. Mingel var något okänt för äldre generationer, men jag tycker, att det är ett enkelt och bra sätt att bjuda in lite större sällskap. Man behöver inte hyra in bord och stolar till gästerna utan de står rakt upp och ner, äter och dricker och pratar. Jag kan intyga att det var trevligt och gemytligt på alla sätt och jag blev hämtad till kalaset hemma vid min dörr och hemskickad till samma dörr med trygg eskort. Det var inte alls dumt att bli Årets Senior. Fotot av mig och doktorn har inte min vän fotografen tagit.  27/1  2016

 

 

Idag har jag tagit det lugnt pch kollat alla brev och kommentarer som jag har fått efter att jag utsetts till Årets Senior 2015. Förra året var vinnaren en man. Jag är mycket tacksam över alla vänliga ord och för de superlativer som östs över mig. Det känns varmt och gott i själens alla skrymslen. Men det kändes orättvist att mina medtävlare inte fick någon form av premiering, i går, för att de ställt upp i tävlingen. De var ju alla, var och en på sitt sätt, värda att vinna titeln. Men det är alltid lika orättvist i livets alla skiften och blir så, att "The winner take it all" som ABBA sjunger i en av sina mest kända sånger. Gruppen var ju utan tvivel en oslagbar vnnare på sin tid och har t o m fått sitt eget museum på Djurgården. Benny Andersson och Björn Uvaeus är för övrigt aktuella med en ny musical. Den kommer utan tvivel att gå för fulla hus och bli en vinnare den också. Jag själv är i vanliga fall inte någon vinnare och har aldrig vunnit något på lotteri. Jag får bara nitar varje gång jag sticker ner handen i en tombola. Därför köper jag numera bara lotter som säljs till förmån för något välgörande ändamål. Då kan det vara meningsfullt att satsa lite slantar och inte lika snöpligt att bli utan vinst. Att jag blev vinnare i går, beror inte på,att jag för en gångs skull hade "bondtur." Det var helt och hållet beroende på att mina kära läsare varit snälla och rara och röstat på mig. Det tackar jag ännu en gång varmt för.  28/1   2016

 

 

Det är något trassligt med sidan idag och jag vet inte vad som har hänt. Min tekniskt begävade vän har uppmanat mig att skriva som vanligt, så rättar hon till det när hennes tid tillåter. Jag lyder hennes råd. "Den råd lyder är vis" säger ordspråket och jag hoppas att det är sant. Idag har jag inspekterat min stads senaste skrytbygge, den stora gallerian Mall of Scandinavia, som lär vara Nordens största köpcentrum. Den ligger i det som kallas Arenastaden. Namnet har stadsdelen  fått eftersom ett annat skrytbygge som ligger strax intill gallerian. Det är Friends Arena, som var det första skrytbygget på platsen. I min lilla stad bygger man stort och fint och för att det skall verka riktigt storslaget ger man det amerikanska namn- Här duger det inte med vanliga svenska benämningar för det anses inte markera att det rör sig om lokaler som har något mer än vanlig landsortsstandard. Jag kände mig som en liten myra i det stora komplexet. Det var i det närmaste folktomt idag, troligen  på grund av vädret. Nu hoppas affärsidkarna att det med tiden skall komma massor av folk för att handla och att det skall locka många turister. Jag hoppas de får rätt för annars blir det nog inte många affärsidkare som klarar hyrorna. Fint skall det vara, kosta vad det vill, men nog är det roligare att handla i små intima butiker med manuell betjäning äm att gå omkring i stora köplador,  Nör jag var barn fick fruarna smaka på osten innan de bestämde sig och i tygaffären fick man små lapparmed hem för att få tid tänka till om färgen var bra innan man köpte klännings- eller kapptyg. Det var på hemsömmerskornas tid och den kommer aldrig igen. Nu har jag i alla fall sett det omtalade affärscentrat men jag längtar då inte efter att komma tillbaka, det är då ett som är säkert. Det är inte utan, att jag efter det här besöket, tycker att det var lite mysigare att handla förr. Jag tog en kopp kaffe med en sockrig bulle innan jag åkte hem.   29/1   2016

 

Så länge man orkar skall man försöka att vara intresserad av det som händer och sker i närheten och omvärlden. Det är min livsfilosofi och jag gör så gott jag kan än så länge. Varje morgon läser jag Sveriges största morgontidning och det har jag gjort i 65 år. Jag har läst den utan svårighet med och utan glasögon, under alla dessa år, men nu har jag bestämt mig för att inte prenumerera längre. Jag tycker, att de som trycker den, snålar med trycksvärtan och "brödtexten" (det heter faktiskt så) är i blekaste och tunnaste laget för mina gamla ögon. Lokaltidningen, som man får gratis, kostar på sin tidning betydligt större boskstäver och rejält med trycksvärta. Jag kommer därför att hålla mng till den i fortsättningen och komplettera med TV-nyheter. Det betyder att jag inte kan vara lika väl uppdaterad i fortsättningen och det grämer mig verkligen. Nu säger någon, att det finns nyheter i datorn, men eftersom jag vill läsa nyheter när jag ligger i min säng, så är det ingen lösning. Den omtalade tidningen innehåller även annonser om kulturevenemang och dem läser jag också. En sådan föranledde mig att gå till Moderna museet idag och det var rätt intressant  att återse museets egna alster och de dagsaktuella utställarnas verk. Det trevligaste var de stora svampskulpturerna som stod uppställda i den långsmala ingångshallen. Det var mycket folk som strövade omkring i salarna och jag har hittintills aldrig sett så många som kostade på sig att intaga förtäring i kafélokalen. Det berodde möjligen på, att inträdet numera är gratis och man tar en uppiggande kaffetår för de sparade pengarna. Det gjorde jag, när jag fått nog av konsten. Jag har inget aktuellt foto utan visar istället ett av min vän fotografens konstnärliga alster.   30/1   2016 

 

 

 

Vissa dagar är som stora svarta hål. Man vet inte om man vill stiga upp på morgonen och ta itu med varken det ena eller det andra. Det känns totalt förlamande att inte veta varken ut eller in och man undrar vad det egentligen skall tjäna till att anstränga sig. Den sorten problem hade man inte när man själv förtjänade sitt levebröd utan då,var det bara att kliva ur sängen och gå till jobbet antingen man hade lust eller ej. Det blev en viss ordning och reda och man följde givna rutiner. En pensionör eller senior, som han nu skall kallas, har det mycket besvärligare. Han eller hon måste själv sköta dagordningen såvida vederbörande inte har hemtjänst. Jag är en sådan, som tills vidare kan bestämma över mig själv och jag måste då säga, att det kräver ett visst mått av energi och viljeansträngning. Det är faktiskt riktigt skönt att ligga och dra sig i sängen på morgonkvisten, men hemfaller man åt den sortens  lustar ofta, förrycker det hela dagens schema och det blir mer eller mindre rörigt i vardagslivet. Något som man skall hålla konsekvent på är mattiderna. Det är bekvämt och enkelt att ta en smörgås eller två istället för att laga riktig mat. Det gör jag faktiskt en och annan gång, men då får jag dåligt samvete. Min mor framhöll alltid att maten skulle ätas i lugn och ro på bestämda tider och vara god och vällagad. Mat var viktigare än fina kläder, sade hon och hennes råd följer jag efter bästa förmåga. Jag är ingen riktig ordningsmänniska, men jag gör så gott jag kan och  än så länge tror jag att jag lyckats hålla en viss regelbundenhet i tillvaron även som senior. Jag har inte för vana att ge goda råd, men jag kan intyga att jag får en bättre kontroll över min tillvaro om jag stiger upp samma tid varje dag och inte ligger och drar mig på morgonkvisten. Jag tycker att dagens foto illustrerar både hur skönt det är att slöa och en viss skäpighet och oreda vid viloplatsen. Men jag vill tillägga, att det är ett av fotografen konstuerat foto för jag har mig veterligt aldrig legat på den gula filten.   31/1  2016

 

 

 

 

Att blogga ligger i tiden och jag vet inte hur många bloggare det finns. Det bryr jag mig inte om heller, för jag har nog av mig själv och min egen blogg. Att skriva i den varenda dag har vissa svårigheter, för ibland sinar "författarådran" och då blir det lite "marigt" att få till det. Jag är inte heller säker på att en bloggskrivare kan kallas för författare. Sådana skriver ju noveller och romaner och för dem kan de få Nobelpris i litteratur om det vill sig. Men det verkar nästan som att det anses lite märlvärdigt, att jag gamla människan ger mig till att blogga. Det förefaller att vara en sysselsättning för det unga och vackra folket. Dessa har sitt eget sätt att skriva på och de använder ofta en massa förkortningar och ord, som jag inte hittar i Svenska Akademins ordlista och därför inte riktigt är bekant med. Jag är lite gammalmodig och mitt svenska språk lärde jag mig i skolan. När jag använder ord, som inte står i ordboken  sätter jag citattecken om dem för att poämgtera att jag inte anser dem vara helt korrekt svenska. Det jag nu skrivit är en form av programförklaring för att läsaren skall veta varför bloggen är som den är och kanske inte som de borde ha varit. Den allra yttersta anledningen är faktiskt den, att jag inte hade den blekaste aning om, vad jag skulle skriva idag och därför tog jag till en nödlösning för att fylla textutrymmet. Dagens bild har inget samband med texten . men visar att min vän fotografen aldrig har några svårigheter att få till det med sina alster.   1/2   2016

 

 

Jag är en riktig "Laura" när det gäller att orientera mig och har förfärligt dåligt lokalsinne. Det innebar stora problem för mig som "lantlolla" när jag flyttat till storstaden. Jag blev inhyst i ett möblerat rum i Råsumda och arbetade i Sundbyberg och så småmingom lärde jag mig att hitta rätt både fram och tillbaka till jobbet. Det var värre när jag tog mig till Stockholms City på fritiden. Jag visste varken upp eller ner eller var den ena stadsdelen låg i förhållande till den andra. Jag fick lära mig en gata i taget och efter en tid klarade jag även att ta mig till Djurgården. Nu hittar jag lite överallt och  är kapabel till att guida lantisar om de behöver ciceron. Men i förorterna är jag hopplöst borta. Idag skulle jag besöka en läkarcentral i Sollentuna. Min husläkare hade remitterat mig dit. Jag är inte särskilt krasslig eller akut sjuk, just nu, så det var inte därför jag skulle dit. Jag har bara lite ytliga och konstiga besvär, som ingen annan dras med och sådana hade min Vårdcentral aldrig hört talas om. I Sollentuna hittade jag varken ut eller in och jag irrade omkring både länge och väl utan att komma rätt. Jag tog  god tid på mig och frågade ett otal mötande personer utan att jag lyckasdes få svar som jag kunde orientera mig efter. Till slut blev jag riktigt olycklig av allt irrande och skulle aldrig hittat rätt om jag inte tagit en taxi. I en skog vågar jag aldrig någonsin gå ensam för då skulle jag aldrig hitta hem igen. Min beundran för den, som kan ta sig in i och ut ur den villande skogen  är oändligt stor. Själv går jag vilse i en liten dunge.   2/2   2016

  

 

 

 

 

Jag gillar att se positivt på det mesta både i dagsläget och i tider längre tillbaka i tiden, men nu tycker jag faktiskt att det händer saker, som vi var förskonade ifrån förr. Våra unga flickor sägs bli sexuellt ofredade när de vill ta sig ett bad och stärka sig med en simtur. De vill inte gärna anmäla tråkigheterna, men när de gör det, kan de skyldiga bli åtalade och ställda inför rätta. Då visar det sig ofta, att de år för unga och inte straffmyndiga och att de kommit till vårt land som ensamkommande flyktingbarn från en kultur där flickor och pojkar under inga omständigheter får vistas i samma simhall. Där kan det följaktligen inte kan bli något som helst ofredande. Jag var själv väldigt begiven på att bada och simma, när jag var barn och tonåring, men på den tiden hade vi i min lilla stad olika badtider för damer och herrar både i kall- och varmbadhuset. Simhallar var ett okänt begrepp på den tiden. Pojkar gick inte ens på samma skola som flickorna. Skolorna för de minsta barnen fanns i olika  stadsdelar och småflickorna gick på den som låg i öster. Större barns skolor låg i norra och södra stadsdelarna. Varför det var så, vet jag inte. Flickor och pojkar lekte på den tiden ytterst sällan med varandra och risken för ofredande var minimal. Jag tror, att det i dessa invandringstider uppstår en hel del kulturkrockar och att våra resurser inte räcker till, för att omhänderta och upplysa nytillkomna medborgare om att de måste visa hänsyn. De måste också lära sig hur man inte får uppträda i det nya fosterland de valt att komma till. Det finns för övrigt en hel del svenska ungdomar som också skulle skulle bli trevligare om de lärde sig hur man bör uppföra sig när man bor i välfärdslandet Sverige. Ingenting blir någonsin så bra att det inte kan bli bättre. Att jag visar en bild på krusbär, beror på att det finns ett känt gammalt talesätt som säger "att blott Sverige svenska krusbär har." Det myntades på sin tid av skalden Carl Jonas Love Almqvist när han var i landsflykt och längtade hem till fosterlandet.  3/2   2016

 

 

¨

Mitt förhållande till solens sken

Idag sken solen från en klar himmel och det kändes skönt att ta den dagliga promenaden och man fick en liten känsla av kommande vår. De flesta svenskar är riktiga soldyrkare och i Stockholm sätter sig ledigt folk på Konserthusets och Dramatens trappor för att lapa sol så fort den tittar fram. Det ser riktigt trevligt ut och ingen tycks bry sig om att stentrappor är kalla och obekväma sittplatser. De bara njuter. Själv är jag lite rädd för solen, därför att min bleka hud inte tål att bli bestrålad. Jag är inget lämpligt sällskap för soldyrkare och jag längtar inte heller till Canarieöarna trots att en fjortondagars period där skulle förkorta vinterhalvåret. I mitt tidigare liv offrade jag mig för en solälskande makes skull och reste till Mallorca eller någon Canarieö ett antal gånger. Jag undvek solen vid badstranden med hjälp av solhatt och en hyrd solparasoll, men jag skulle inte stått ut, om det inte funnits chans att söka svalka i vattnet. Bad älskar jag, allrahelst om det är behaglig badtemperatur. Sådan är det ytterst sällan i vår egen Ostersjö. I min barmdom reste vi till Åhus vid Östersjökusten för att sola och bada. En tågbiljett dit kostade en krona och tio öre för en vuxen och 55 öre för ett barn tur och retur. Badresor längre bort var otänkbara på den tiden. Det fanns vare sig flygplan eller flygtrafik när jag var barn. Ville någon åka utomlands fick det ske med hjälp av tåg eller båt. Vi fick vara nöjda med det svenska solskenet. Jag gläder mig över sommar sol för mina medmänniskors skull och unnar dem att bli läckert bruna, bara jag själv får vistas i skuggan.  Bilden visar den typ av solsken som jag gillar mest.              4/2    2016

 

 

 

 

 

 

i

..  

Matlagning

När folk frågar mig varför jag blivit så gammal, svarar jag, att det kan bero på goda gener och i någon mån på att jag ätit god och vällagad mat under största delen av mitt liv. När jag var ung och fattig blev det väl lite si och så med maten och jag var tämligen magerlagd, men senare i livet, när jag blev min egen kock, fick jag åter hull på benen och mådde riktigt bra. Jag tycker att det är roligt att laga mat. Jag följer bara recept när jag bakar bröd eller kakor. Den dagliga matlagningen experimenterar jag lite med, för då blir det lite roligare att stå i köket. Någon gång kan ett så optimistiskt sätt att laga mat resultera i fiasko, men det händer så gott som aldrig, för jag har grundläggande kunskaper i kokkonst och lång erfarenhet. Ovning ger en viss färdighet i alla sorters sysslor. Veckomatsedel  gör jag inte heller upp, utan tar en dag i taget. En torsdag, som idag kokar jag ärtsoppa. Numera är den vegetarisk för det går bra att använda buljongtärning och slopa den feta fläskläggen. Pannkakssmeten är färdigvispad och den står nu i kylskåpet för att mjölet skall svälla, innan jag börjar gräddningen. Det är bra att det finns färdiglagad mat att köpa, men det vore bättre, om den största delen i förpackningarna bestod av kött eller fisk och inte av en massa sås och potatismos. Jag är nog både kritisk och elak, men allting är tyvärr inte så bra som det borde vara.  4/2   2016

Rättelse: När ovaanstående redan var publicerat, såg jag i datorn, att det var fredag idag och att jag tydligen inte hängt med i tidens gång. Jag börjar kanske på att bli gammal? och gaggig?

 

Vardagstristess

Jag har ju blivit något av en kändis på gamla dar. Det sätter kanske lite guldkant på tillvarom en och annan dag och ger lite omväxling i det enahanda. Men året har 365 dagar och flertalet av dem är inte det minsta glamorösa utan merendels rätt trista. Den förträfflige humoristen Hasse Alfredsson sade i ett humoristiskt sammanhang "att livet är som en påse. Om man inte fyller det med något blir det tomt och innehållslöst." Men han sade inte vad detta något skall bestå av utan överlämnade åt var och en att klura ut det själv. Jag har ännu inte nått det stadium i livet då jag vill slå mig till ro och sitta med armarna i kors och säga att jag gjort mitt. Jag skulle vilja fylla min "påse"med trevliga och intressanta saker och träffa trivsamma personer och ha det lite "mysigt." Jag hade mycken glädje av min gamla dator, ända tills den lade av. Den var som en kompis och det var inga svårigheter att handskas med den. Min nya dator är jag mer eller mindre osams med och samarbetet är utan tvivel sämsta tänkbara. Den saboterar till och med min bildhantering. Häromdagen envisades den med att vända ett foto på en soluppgång upp och ner. Jag ansträngde mig för att få den på rätt köl, men lyckades inte. Jag om någon bör ju sjunga datorns lov och framhålla dess förtjänster, eftersom jag ständigt propagerar för, att andra äldre personer kan kan klara av och ha både nytta och glädje av en dator. Idag kändes tillvaron lite trist, men jag ser fram mot en bättre morgondag. Jag försöker med en ny bild på en solnedgång och hoppas att det skall fungera.   6/2   2016  

Vår i luften

Idag sken solen från en klar himmel och det var vår i luften. Min vän fotografen och jag tog en stärkande promenad på förmiddagen och det kändes befriande att se att snön var borta. Vi har vackra parkområden i vår lilla stad och bor inte i en stenöken. Myndigheterna vill gärna bygga bostäder vid vår fina fågelsjö Råstasjön men det protesterar vi emot och jag hoppas det går vägen så att vi får behålla idyllen. Men det är krassa intressen att kämpa mot och ont om bostäder, så man kan aldrig veta hur det går. I de sydligare landskapen har vårblommorna redan slagit ut, men i våra trakter lyser de ännu med sin frånvaro. Inte en enda snödroppe eller vintergäck såg vi till, men man vet ju att de sticker upp nu när vårsolen värmer. Jag tänker ibland, att det är rätt märlvärdigt, att alla blommor och växter har fått vackra och passande namn. Det är till största delen Carl von Linnés förtjänst. Han föddes 1707 och var redan som barn intresserad av växter. Han blev så småningom professor i botanik och utforskade växternas sexualsystem.  Det kan inte ha varit lätt att hålla reda på alla örter och växtarter och resa runt i Sveriges avlånga land med hästskjuts och katalogisera allt som växte. Han kunde redogöra växternas sexualsystem och visste allt om ståndare och pistiller. Det gör inte jag, men jag är omåttligt intresserad av blommor och kan namnen på en hel massa örter. Det imponerar på min vän fotografen, som inte vet lika mycket om den svenska floran, men hon lär sig under våra vandringar ute i naturen. Botanik förekommer troligen inte som ämne i bloggvärlden, men eftersom min blogg antagligen inte är som andra bloggar så tar jag mig friheten att skriva om det som faller mig in. Eftersom det inte fanns några vintergäck att fotografera visar jag en oskuldsfull vit blomma  7/2    2016

Apans år

Idag läser jag i min förträffliga morgontidning att det enligt kinesisk astrologi är apans år i år. Eftersom det mig veterligt inte förekommer några djurår i landet Sverige, så blev jag nyfiken på vad ett sådant år kunde innebära för kinesernas del. Det visade sig vara ett mycket positivt och bra år. Det är en väldigt speciell kraft som styr och påverkar detta tecken. Det skall vara särskilt bra att börja träna på någon sport och vara utåtriktad och det är också hälsans speciella tecken. Det låter som musik i mina öron och känns samtidigt lite sorgligt att det inte är apans år här hemma hos oss. Men det är väl därför, att det för det mesta är kallt och ogästvänligt i det här landet och  att vi är så fantasilösa, torra och praktiskt inriktade. Detta har visserligen inneburit att vi fått det rätt bra i det här landet  och numera är nästan världsbäst på välfärd och omhändertagande. Staten sörjer för oss från vaggan till graven och ingen skall egentligen behöva lida nöd. Men ändå finns det uteliggare och hemlösa som solkar v'älfärdsbilden. De skulle kanske haft det bättre om vi tillämpat apans år i Sverige också. Min vän fotografen är mer intresserad av astrologi än vad jag är och hon påstår, att jag enligt kinesisk astrologi är en råtta. Det känns nästan som en förolämpning. Fick jag själv välja djurskepnad så skulle jag nog föredraga att vara en uggla. Min mormor sade visserligen en gång "att jag var klok som en liten hund" och stämmer det, så har jag ingenting emot att bli hund också. Det här inlägget är ett utslag av mitt skämtlynne och inte så allvarligt menat.      8/2   2016

Tandvård

Idag har jag varit hos min tandhygienist. Inte för att jag längtade dit utan för att jag blivit kallad, Denna yrkeskategori fanns inte i min barndom, men vi hade faktiskt tandläkare redan på den tiden. Vi hade till och med skoltandvård och var således inte helt efterblivna i fråga om tandvård, På landsbygden fanns det inga tandläkare och hade man tandvärk gick man till smeden och drog ut den onda tanden. När man dragit ut de flesta, måste man ta sig in till staden och träffa tandläkare, som gjorde avtryck av gommen och rekvirerade löständer. De mindre bemedlade hade inte råd med tandläkarbesök och det fanns många unga som hade lösgom redan i 20-årsåldern och som regel även en massa obehag av densamma. Min gamla mormor fick alla sina tänder utdragna och lösgom både uppe och nere i munnen, men hon gillade aldrig sina löständer, utan mosade och finfördelade maten och tuggade lite med själva käken. Hon hade heller aldrig använt en tandborste i hela sitt långa liv. Vi i vår tid har alla skäl att vara tacksamma för att det är lite bättre tandstatus numera. Nu får det vara nog med tandprat för min del och jag vill i stället tacka för alla snälla kommentarer jag har fått. Numera får jag sådana även från vårt östra grannland Finland och jag tackar alla de finlandssvenskar som hört av sig. Det är så roligt att ha många läsare och höra vad de har för synpunkter på mitt skrivande. En blombild piggar alltid upp och jag visar gärna min vän fotografens bild på en vanlig balkongblomma.            9/2   2016

Frågor och svar

Jag blir ibland betraktad som mycket klok och världsvis, men det är jag ingalunda. Jag är inget orakel. Ett orakel sägs begripa mer än de flesta  och kunna svara på de mest komplicerade frågor. Jag skulle behöva ha någon att fråga själv, för ibland vet jag varken ut eller in och står där som ett veritabelt frågetecken. Längre tillbaka i tiden fanns det kloka gubbar och gummor som lärt sig en del om livet och våra medicinalväxter. Dem rådfrågade man när man blev sjuk, eftersom det inte fanns några läkare. Kloka gummor tillämpade gamla huskurer och sådana känner jag en viss misstro mot. När jag som barn vistades hos mormor på landet och ramlade och fick skrapsår, hade hon ett enda universalmedel att ta till. Hon kallade det "lysol" och det sved som eld i såret. Hon "band sedan om skadade lemmar med remsor av sönderrivna lakan. Hon var en riktig "krutgumma" som aldrig klagade och hon tog "livet med en "klackspark" även om hon hade det ganska tufft ibland. Hon hade nog goda gener, den gamla tanten och dem kan jag ha fått i arv. Hon saknade boklig bildning, för på hennes tid gick fattiga barn bara i skola några månader på året. Resterande tid på året fick de arbeta och hjälpa till i hushåll och lantbruk.Tid för lekar och nöjen var minimal. Ju mer jag tänker på "den gamla goda tiden" ju gladare är jag att jag lever idag och inte då. Så om någon frågar mig om om det var bättre förr, så kan jag ännu en gång svara  med några ord från en musicaltext: "att vår bästa tid är nu" och vi bör alla göra vårt bästa att ta den till vara. I övrigt har jag inga  kloka svar att ge dem som vill fråga mig till råds. När dagens bild togs, stod jag själv bakom kameran, men det var nog mer tur än skicklighet  att den blev bra. Min vän fotografen är ett tacksamt motiv att föreviga. 10/2   2016   

 

 

 

 

 

Ändrade vanor

Idag har jag ägnat mig åt mig själv och mitt välbefinnande. Jag, som är en kvarleva från en äldre och mer spartansk tid, sköter kanske inte vissa kroppsvårdande funktioner på det sått yngre generationer gör. För det första fick man lära sig som ung att inte tänka så mycket på sitt utseende utan vara nöjd med det man fått sig givet. Hade man rakt här var det meningen att det skulle vara rakt och den som fått vackra lockar var priviligierad och mycket avundsvärd. Puder och smink var synd och flärd och lite suspekt. Sedan kom permanenten och helt plötsligt var det fullt legalt att det spikraka håret kunde göras lockigt, utan att man behövde värma en locktång, Det fanns nämligen sådana som användes flitigt på 20- och 30-talet. Eftersom badrum inte ingick i tidens bostadsstandard så kunde man givetvis inte duscha som folk gör nu i tid och otid, utan det var väl lite si och så med renligheten och hygienen. Man använde parfymer rätt flitigt och parfymdoften fick dölja kroppsodören. Allt det här kom jag att tänka på, när jag idag besökte min fotvårdsklinik och fick mina fötter välansade och naglarna klippta. Om sanningen skall fram så var det först sedan jag fyllt 101 år som jag slutade upp att sköta fötterna själv. Då räckte armarna helt plötsligt tnte till för att klippa nageln på höger lilltå. Och då gav jag tappt. Av födsel och ohejdad vana är jag mycket för ”gör det självmetoden” och det har alltid bjudit mig emot att låta någon annan göra det som jag utan svårighet kan göra själv. Det sparar man pengar på och känner sig ekonomisk och samhällstillvänd. Numera går jag med jämna mellanrum och får fötterna i trim. Jag tar inte längre fram dammsugaren utan låter en städfirma göra grovjobbet medan jag sitter i ”godan ro” och väntar på att få det rent och fint. Jag känner inte det minsta samvetskval över min lättja utan tycker att det är otroligt skönt att ha det lite bekvämt och bra på gamla dar. Vad man skall illustrera ett sådant här inlägg med, vet jag inte utan tar till ett av min vän fotografens fina alster. 11/2 2016

 

. .

 

 

 

 

Dagens trams

Vintern håller i sig och idag låg det ett tunt snötäcke på marken när jag gav mig ut. Det kändes helt i sin ordning för än är det långt till vår. Visserligen har Vårsalongen öppnat, men dit skall jag inte gå den här veckan. I stället har jag idag varit på Nationalmuseums utställning Konstnären, som finns på gamla Konstakademien. Där fanns det konstverk, inte av en konstnär utan av många. Jag har sagt det förut, att jag inte är någon ”kultursnobb” utan bara intresserad av konst i största allmänhet. Jag är intresserad av en hel del annat också, för man skall inte vara enkelriktad. Det var mycket folk på utställningen och det beror möjligen på att man numera går in gratis och då har alla råd och behöver inte dra sig för kostnaden. För övrigt pratas det mycket om Melodifestivalen,för den tycks vara ett riksintresse och i morgon är det Malmö som står för utsändningen. Jag brukar slötitta, men jag kan inte mobilisera något större intresse för tillställningen. Det är sällan någon större skillnad på låtarna. Nu har uppståndelsen kring ”Årets senior” lagt sig och jag har blivit en helt vanlig åldring igen och ingen bryr sig längre om den titeln. Den fina blomkvasten jag förärades var av god kvalite och står lika vacker än. Den har jag haft stor glädje av för blommor blir man gladare av på vintern när det inte växer något utomhus. Nu skall det snart bli ”Alla hjärtans dag” och jag såg i min tidning en annons från det ”Stora Varuhuser” att det kunde vara lämpligt att ge sitt hjärtas dam en röd plånbok som kostade mer än 3.000:00 kr. Jag tyckte det lät horribelt. Om jag vore någons älskling så skulle jag hellre vilja ha en bllligare plånbok med resterande sedlar i. Hur som helst så är det trevligt att få presenter och även om jag inte får några själv så hoppas jag att mina medmänniskor får uppskattning på den här här konstruerade gåvodagen. Den har ju tillkommit av krassa och kommersiella skäl, men det är ett bra påhitt tycker jag . Affärerna tjänar pengar men det är som det skall vara för att det skall gå runt. Min vän fotografen "gör inga tavlor" men väl andra trevliga fotografier.    12/2   2016

 

 

 

 

 

 

Melodifestival

Så har jag pliktskyldigast tittat och lyssnat på Melodifestivalens andra utslagstävling från Malmö. För mig är det inte speciellt njutningsfullt, men eftersom det numera är en angelägenhet som berör en stor del av landets befolkning, så bör även jag hålla mig a jour och veta hur det går till och vilka som går till final. Det är ett påkostat scenario med mycket glitter och glamour och pampiga ljud- och ljuseffekter. Glittrer är min behållning av kvällen. Det var bara en programledare ikväll och jag saknade Petra Mede och hennes humor och proffsighet. Eftersom låtarna är som vår tid vill ha dem, så tänker jag inte inte säga ett enda förklenande ord om dem. Schlager som ”Violer till mor” och ”Där björkarna susa sin milda sommarsång” hade sin glanstid en gång för länge sedan och skulle inte ha en chans i en nutida Melodifestival. Men jag sjöng med i refrängerna och lärde mig texten till slagdängorna, på den tiden. Det är väl lite text i de moderna sångerna också, fast mest är det upprepning av samma textrader stup i ett. När min gamla mormor levde hade hon ett mycket talande utryck för tomt prat och intetsägande trams. Jag relaterar hennes ordstäv, som lyder: ”Det var mycket skrik och lite ull, sa han, som klippte grisen.” Det är egentligen mest synd om de som blir utslagna i Melodifestivalen men de som vann förra veckan och idag kan bli utslagna i finalen och då är det roliga slut. Jag tror inte att mogna män skall ställa upp i Melodifestivaler. Tommy Körberg som är en gudabenådad sångare hade inte en chans  och idag åkte Tommy Nilsson ut med dunder och brak. ”Kvinnaböske” var med förra året och hade inte större chanser han. När ABBA vann en gång för länge sedan jublade hela svenska folket, för att segra med en sång som handlade om ett nederlag var verkligen inte illa gjort av en svensk kvartett. Något foto som matchar en Melodifestival har jag inte utan tar till en blombild igen. 13/2 2016  

Alla Hjärtans Dag

 

Idag har vi alltså firat Alla Hjärtans- eller Sankt Valentins Dag. Den är i Sverige helt och hållet en senare tids påfund ,  vi började först år 1960 att fira den och då helt och hållet i kommersiellt syfte.  Men den fyller på något sätt ändå ett gott ändamål och både affärsmän och gåvomottagare har glädje av den. Jag läste någonstans, att vi importerar en miljon rosor till den här dagen. Rosorna odlas i Kenya, så det är långa transportvägar i kylrum. Rena slöseriet med resurser men ändamålet helgar ju medlen, sägs det . Jag har aldrig fått några Hjärtansdagspresenter för den sedvänjan har aldrig gått hem i de stugor jag vistats i, men jag har överlevt det också . Idag har jag i alla fall firat dagen i sällskap med bästa vännerna och vi har intagit en god och närande middag på en förstklassig restaurang. Det är rätt festligt att en och annan gång få sig maten servererad och slippa stå vid spisen själv. Vi har en förfärlig massa restauranger i min lilla stad och ibland undrar jag hur de kan överleva, men antagligen är det den arbetande befolkningen s lunchvanor som håller dem flytande på vardagarna och sedan vill den yngre genererationena gärna gå på krogen när arbetsveckan är slut. Den generation av nytillkommande pensionärer som föddes på 50-talet har nog bättre ekonomi än äldre årgångar och en annorlunda iivsstil och de kommer säkert att hålla restautangerna flytande i framtiden. Vädret var råkallt och långt ifrån trevligt idag men jag hoppas att mina läsare känt värme och kärlek strömma mot sig den här dagen och haft en fin Alla Hjärtans dag- Jag är hekt till freds med min. 14/2 2016

Vinterklimat och fötter

Om dagens väder har jag inte mycket gott att säga, men jag tog i alla fall min dagliga promenad. Jag är tämligen karaktärsfast och tar alla daaar den dagliga motionsrundan såvida det inte är full storm, Blåst har dålig inverkan på mitt goda humör och jag blir om inte ”folkilsken” så näst intill. Det är inget bra karaktärsdrag, men det grundlades redan i barndomen, för i Skåne bläste det jämt. I övrigt var ju klimatet där nere ganska behagligt. Snön brukade försvinna lika fort som den kom. Det gör inte den snö som täcker marken utanför min bostad. Den får nog knarra under fotsulorna ett bra tag till är jag rädd för. Numera finns det väldigt bra fotbeklädnader för alla sorters väder och gamla tiders pampuscher och galoscher hör till historien. Det var mest herrarna som bar galoscher förr i tiden, I mina tidiga tonärsdagar längtade jag febrilt efter att bli stor och få gå i högklackade skor. Det såg så vuxet och vackert ut när unga damer gick i högklackat. Jag lärde mig aldrig att gå snyggt på högklackade skor utan vinglade lite hit och dit. Jag har insett att det inte är någonting för mig utan att foträta lägklackade skor är det enda raka. Tack vare dem har ljag lyckats bevara mina fötter snygga och intakta . Inga krokiga tår och liktornar på mina gamla fötter, som väl är. Min fotpedagog som sett det mesta ifråga om fula fötter anser mina vara en god reklam för hennes rörelse o ch har fotograferat dem med sin mobil. Nu har jag som vanligt kommit bort från ämnet som var snö och vinter men jag återkommer till ordningen genom att visa ett vackert vinterfoto som min vän fotografen tagit när hon i söndags kollade om våren var på väg, Det var den inte utan den hållet greppet, 15/2 2016

 

Fataliteter

Ibland vet man varken ut eller in och då är man illa ute, Allting sammansvär sig och ingenting vill bli bli riktigt bra och arta sig på det sätt

som man själv vill ha det och tänkt ut det. Jag har en olycksalig benägenhet att lägga ifrån mig saker och ting och sen är det totalt omöjligt att hitta rätt på dem igen. Mest är det glasögonen som försvinner, Det har ingenting med min höga ålder att göta, för jag var inte bättre när jag var yngre. Jag behöver bara glasögon när jag läser. Mitt allra första par fick jag i 50.-årsåldern utan att det var direkt av nöden påkallat. De försvann titt som tätt och som mest var de borta mer än ett halvt år och jag trodde aldrig att de skulle komma till rätta mer. Som väl var såg jag rätt bra ändå och klarade mig utan, Jag hittade dem i en kista på vinden. Där hade jag lagt dem när jag haft ett ärende till vindskontoret ett halvår tidigare. Sedan började jag praktisera att ha dem i en snodd runt halsen och det var inte så dumt. Tack vare snoddarna  sparade man in en hel del tid på att slippa leta .En gång i tiden fanns det snoddar man kunde använda och då gick det åt mindre tid till letandet. 

Mina övriga tillhörigheter kan jag till nöds hålla reda på och nycklarna till ytterdörren hänger jag alltid ordentligt på en krok när jag har varit ute. Det besparar mig tid och bekymmer. En del människor är perfektionister och gör allting rätt, Deras hem och de själva är ett under av felfrihet . Jag hade en syster som var perfekt in i minsta detalj och jag beundrade henne mycket Hon tyckte att jag var förfärligt slarvig och förebrådde mig min oordentlighet. Jag genmäde då ”att jag var slarvig på ett ordentligt sätt” och att det räckte för min del. Jag tror att ”petimetrar har det rätt trist. De går så upp i sin ordentlighet att de inte hinner ha särskilt roligt. Jag har idag beslutat mig för att göra ett allvarligt försök att hålla reda på glasögonen,. Men det sägs att vägen till helveter är belagd med goda föresatser, så det är kanske klokare att låta blir.  Det är långt till vår så jag visar idag en av min vän fotografens fina vintermotiv.   16/2   2016

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sabotage

Jag är högeligen frustrerad eftersom jag inte lyckats bli vän med min nya dator. Den är visserligen en teknisk pryl, men ibland visar den prov på i det närmaste mänskliga egenskaper. Inte goda sådana utan rent ut sagt infama. Den saboterar min verksamhet som bloggare Någon förmåga att tämja den har jag inte. Jag är sedan skolåren ganska perfekt ifråga om rättstavning men nu påstår kritiker att det vimlar av stavfel i mina blogginlägg. Det kan möjligen bero på att tangentbordet är svart som natten och tangenterna mer lämpade för små barnfingrar än för mina som är av större format. I dagsläget har även alla sidor och sajter krympt och allting är så smått att det skulle behövas förstoringsglas för att läsa det. Just nu sitter jag och kisar på det jag skriver och det är med nöd och näppe jag kan se vad jag åstadkommit. Min vän fotografen har tröstat mig med att det ser normalt ut för den som läser. Jag tycker inte om att datorn saboterar min verksamhet, men eftersom det är ett naturligt betende för mig att inte ge slaget förlorat i första taget, så skall jag kämpa på ett tag till. Nog om detta. Det händer trevligare saker också. Idag har jag varit på min pensionärsförenings årsmöte och blivit bjuden på kaffe med stadens godaste semla. Jag blev dessutom hedrad för att jag blivit Årets Senior och jag fick lite vackra berömmande ord och en storståtlig blombukett. Det är trevligt att bli firad. Synd bara att ära och berömmelse är en färskvara och inte varar särskilt långe. Pensionärsföreningar är inte längre något nytt och de har inte blivit attraktivaremed åren. Nytillkomna pensionärer har andra intressen och roar sig själva. Jag kan också roa mig själv än så länge, men jag är lojal mot min förening och betalar utan knot årsavgiften och går på deras månadsmöten. Jag visar ännu en bild på semlor och vill påpeka att antalet inte är detsamma som på tidigare bild.  17/2 2016

 

Att åldras

 

Idag skall jag börja med att citera en vers som jag läste i går och som säger en del om

åldrandets vedermödor:

Du ska inte tro du blir yngre.

Fast stundom du känner det så

Du blir bara tyngre och tyngre

och svårare får du att gå

Du skall inte tro du blir längre

för krymper det gör du ändå

Du ser bara sämre och sämre

och tänderna bliver så få

 

Det är inga ljusa framtidsutsikter, men det var värre förr. Då var äldre personer gamla redan efter att ha fyllt 50 och sen var det slut på det roliga. Då skulle man klä sig , om inte i säck och aska, så förfärligt gammalmodigt och värdigt. Nu kan en pensionär klä sig ungdomligt och följa sista modet om hon känner för det. Välsituerade pensionärer gör långresor och ser sig om i världen, för alla vill inte passa barnbarnen utan ha roligt själv, s å länge det bara går. Barnbarnen ägnar de sig åt när de får tid. Jag är visserligen förfärligt gammal, men jag känner mig inte tyngd av årens antal utan tar en dag i sänder . Jag har inte slutat att shoppa , utan ser jag något snyggt så köper jag. Jag har skött mina tänder väl och i bästa fall klarar de sig så länge jag lever. Man skall inte pjåska med sig själv. Man tål mycket mer än man tror sig om. Jag köpte mig en ny dator på gamla dar och det är väl inte så vanligt att man investerar i dyra apparater vid min ålder, men min vän fotografen tror, att om jag ”lägger manken till” så kommer jag att lära mig hantera den hjälpligt. Jag tänker försöka, men det skulle inte vara dumt om läsekretsen ”höll tummarna för mig” och stärkte mitt självförtroende. 18/2 2016

.

 

 

 

 

.

 

 

 

f

 

 

I

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stadspromenad

Det har väl inte undgått mina läsare att jag för en tid sedan var med i en dokumentärfilm som visats i TV. Nu har denna film gått på exfport till utlandet. I varje fall har den visats i Finland och i Belgien. Nu får jag vänliga och snälla kommentarer därifrån och dem tackar jag mycket för.Jag blev också mycket god vän med filmens regissör Åsa Blanck och vi ses en och annan gång och har har en trevlig pratstund tillsammans. En sådan har vi haft idag och det är mycket stimulerande för en gammal tant att få umgås med den yngre generationen, allra helst som den årgång jag tillhör är i det närmaste utdöd. Vi startade med att dricka kaffe på ett fasionabelt kafe i Kungsträdgården och flanerade sedan i de närmaste omgivningarna. Jag tycker att det är roligt att flanera och har man ögonen med sig så ser man alltid något som är intressant. Skridskoåkarna på spolad konstfrusen bana i Kungsträdgården är ett ptttoreskt och trevligt inslag. En del åkare klarar sig suveränt och nybörjarna ”drattar” på ändan titt som tätt, men tappar inte sugen. Vi tittade också på fågellivet framför slottet. Svanar och änder från dammar i när och fjärran flyttar in till stan på vintern och ”åker snälskjuts” på stans fågelutspisning i Strömmen. Det unnar jag dem, för det är bra att ha födgeni i en hård och krass tillvaro. Det flöt omkring små isflak där fåglarna höll till och en del av fåglarna tycktes njuta av ”jumpa” på isen. Kanske har även sjöfåglar ett visst leklynne och tycker om att det rör sig. Man kan aldrig så noga veta. Dagens bild tog vännen Åsa när vi drack kaffe och som den PR-människa hon är har hon lagt ut den på Facebook, där den rönt stor uppmärksamhet och föranlett många kommentarer, som jag tackar varmt för. Folk tycker att jag ser pigg ut och det gläder mig att höra, för sade de motsatsen skulle jag bli lite deppig. 19/2 2016

TV-underhållning

 

Fö en stund sedan stängde jag min TV efter att ha slötittat på dagens avsnitt av Melodifestivalen. Jag vill inte påstå att jag har njutit av underhållningen för den var inte synnerligen välljudande. Men det är min åsikt och jag har full förståelse för den som bara älskar programmet. Att medelålders män inte skall tävla i "Mellis" som det populärt kallas, är ett som är säkert. Det är ungdomens program och unga människor som röstar på unga sångare och sångerskor. Christer Lindarw i all ära. Han är hur söt som helst i kvinnokläder och sjunger lika bra som övriga artister, men i dagens Melodifestivalen hör han inte hemma. En vacker gosse med itaienskt påbrå och ett sött litet flickebarn vann finalplatserna och var saliga av lycka. Det som jag tycker är festligast av alltihop är scendekoren och alla ljuseffekterna. Det glittrar och det sprakar och är hur glamoröst som helst och jag är fylld av beundran över teknikens underverk. TV är annars inte mycket att ha om man bortser från nyhets- och naturprogrammen. Annat var det i TV-s barndom. Då fanns det bara ett enda program och det tittade alla på med stor vördnad. Lennart Hyland var programledare och hittade på en massa tokigheter bland annat "Frufridagen" då mor i huset skulle vara ledig och bara bli uppassad. När Hyland ledde "Karusellen" eller "Hylands hörnas" avstannade så gott som all verksamhet i Sverige och folk satt som klistrade vid sina TV-apparater. Det var inte färg en gång utan bara svartvitt för hela slanten. TV var ett underverk och jag som var ung innan det ens en gång fanns radioapparater var mycket stolt när jag bytte min svartvita TV till en med färg.Nutidens barn tror att alla tekniska prylar har funnits alltid, men sanningen är, att det fanns knapptast en enda i början på 1900-talet. Det fanns inte ens cyklar för vanligt folk. Dagens bild har Åsa Blanck tagit. 20/2 2016

Vårsalong

Idag lyste faktiskt vårsolen från en klar himmel och livsandarna börjar vakna till liv. Jag beslutade mig för att besöka årets Vårsalong. Den brukar hålla till på Djurgården, men Liljevalchs anrika konstsalong är på grund av ombyggnad utlokaliserad till City i ett höghus bakom Gallerian. Det var inte lätt att hitta dit, för jag är dåligt lokaliserad i trakterna kring Brunkebergstorg. Men när man väl kommit upp i hissen var det värt besväret. Det är en viss fördel att gå på konstutställning ensam, för då kan man ägna sig åt konsten och slipper att rätta sig efter mer eller mindre stressade och ointresserade följeslagare. Det var mycket konst av unga konstnärer och det är trevligt med förnyelse och nya uttryck. Entreavgiften blev en glad överraskning för man behövde inte betala mer än 20 kronor, troligen för att statens museum nu släpper in besökarna fritt. Det var idel glada överraskningar för för i år fanns det även utomhuskonst och samtidigt som man tittade på den hade man en vidunderlig utsikt över hela stan. Någon kaffeservering lyckades jag inte upptäcka, men det gör jag nog vid nästa besök, som jag tänker göra en vardag, när det inte är så mycket folk. Några värblommor har jag inte sett till ännu, men februari är väl inte direkt någon vårmånad i våra trakter. I måndags fyllde Solnas stolthet AIK 125 år och har under tiden bytt ut Råsunda mot Friends Arena. Jag måste, ”skam till sägandes” erkänna att mitt intresse för fotboll inte är särskilt stort och jag har inte varit på en enda match i hela mitt liv. Därför har jag lite svårt att förstå hur ett fotbollsproffs kan vara värd miljarder kronor. Men jag skall inte diskutera sådant jag inte begriper och låter fotbollsfantasterna sköta sitt. Min vän fotografen har också besökt Vårsalongen och det är hennes bild av ett av konstverken, som jag piffar upp dagens inlägg med.   21/2    2016

,

Självbekännelse

Det känns rätt bra att ha fått lite bestämmanderätt över datorn. I början ville den inte alls göra som jag ville utan den körde liksom sitt eget race. Gamla tanter är inte mycket för förändringar utan vill att saker och ting skall lunka på i gamla invanda spår. Det har så småningom gått upp för mig att jag inte riktigt är som andra äldre och att jag ibland förvånar mina medmänniskor. Vi är nu en gång alla unika var och en på sitt sätt. Jag är kanske unikare och envisare än de flesta och vägrar att ge mig. En och annan gång tappar jag sugen och funderar en stund på om jag skall ge upp, men gör det inte för det verkar vara fegt och inte ett dugg roligt. Tvärtom är det förfärligt trist. Dessutom är jag än så länge rätt pigg och företagsam och känner mig inte färdig att resignera. Jag har nog dragit en vinstlott i hälsolotteriet och åren har farit rätt skonsamt fram med mig så här långt. Jag skriver det här därför att jag ständigt får frågan vad jag gjort för att bli så här gammal. Jag har inte gjort ett dugg utan det har bara blivit så. Jag var mer krasslig i 30- 50-års åldern än jag är nu. Jag fick aldrig förverkliga de drömmar jag hade som ung, men jag har tagit revansch på ett oblitt öde nu på sluttampen och nästan blivit en rikskändis. Att bloggandet kunde ha en sådan genomslagskraft trodde jag aldrig. Jag hade aldrig blivit filmad i en dokumentär om jag inte bloggat dels i egen blogg och dels som gästbloggare. Inte heller hade jag blivit ”Veckans svensk” eller ”Årets Senoior” men den titel jag gillar bäst är ändå att vara världens äldste bloggare. Det är mina mina läsare som är det allra bästa av allting för de kommenterar och sporrar mig. Jag har inga barnbarn men läsarna är mitt livs efterrätt. 22/2 2016 

Ingen vår i sikte

Idag har jag letat efter våren på Djurgården, men den lyste med sin frånvaro och fanns inte att upptäcka. Jag hade rätt svårt att upptäcka transportmedlen dit också , för de fanns inte på sina vanliga platser, Spårvagnen som normalt avgår från en plats utanför NK, hade flyttat till Nybroplan och var för dagen strömlös och ersatt med buss. Med en sådan kom jag till Prins Eugens Waldemarsudde och där var det mesta avspärrat för omhängning och inte att besöka. Jag fick i alla fall lämna ifrån mig en hundralapp i entren och det tyckte jag var lite sniket, när man får gå gratis på Nationalmuseum och Moderna. Men det fanns i alla fall en hel del nya tavlor att titta på och det var rätt skönt att komma in i den goda värmen . Som vanligt fanns en del konstintresserade damer på besök och herrarna lyste också som vanligt med sin frånvaro. Om inte pensionärstanterna upprätthöll kulturen skulle den förtvina. Snön lyste vit på Djurgårdens gräsmattor och signalerade att vintern. håller greppet. Men inne i Prins Eugens bostadsrum prunkade stora knippen av de vackraste tulpaner och narcisser i vaserna och blomsterprakten var dagens behållning. Man kan komma vilken årstid som helst till Waldemarsudde och alltid får man njuta av vackra blommor på bord och på fönsterkarmar. På sommaren är det ett sant nöje att gå omkring i slottsträdgården och titta på allt vackert som växer där. Jag promenerade en hel del idag och det är inte utan att jag undrar hur länge min goda kondition kommer att hålla i sig. Förmodligen ett tag till eftersom jag fortfarande försöker att gå en lång runda varje dag. Att ligga på sofflocket och dra sig är visserligen förfärligt skönt och avslappnande men jag tror att promenader är nyttigare för såväl unga som gamla. Tulpanfotot är inte min vän fotografens. 22/2 2016

I brist på bättre

Det är inte särskilt meningsfullt att gnälla över kylan, men jag är till leda trött på den. Solen sken visserligen idag men den värmer inte min frusna kropp och själ. Idag känner jag mig så djupfrusen att även inspirationskällan frusit till is och jag vet inte vad jag skall skriva om. Sådant händer även riktiga författare och det är nog värre om de lovat förläggaren att skriva en bok och får idétorka. Riktiga författare får betalt för att de skriver. Det får vissa bloggare också. När jag gästbloggade för Vårdguiden och för Skandia betalade de mig för min medverkan, men när jag skriver i den här bloggen betalar jag själv för nöjet att få blogga. För det mesta har jag inga svårigheter att få till ett blogginlägg. När jag inte kan hitta på något bättre skriver jag om gamla tider. Unga människor tror att vi haft det som vi har det nu i evärderliga tider och kan inte föreställa sig en tid då det inte fanns varken bilar eller maskiner. Befolkningen försörjde sig mest på jordbruk grävde i landet med en vanlig spade, skördade med lie och räfsa och hade inte en enda jordbruksmaskin. Men vi hade ren luft och ingen miljöförstöring. Det senare är det enda positiva jag kan säga om ”den gamla goda tiden” för den var inte speciellt god, när man tänker efter. Det var bara de välsituerade som fick utbildning och kunde bli något i samhället. Den fattige var och förblev fattig för det mesta. Alla fick visserligen lära sig läsa och skriva hjälpligt. Min mormor gick inte skolan många veckor av sitt liv för det gjorde inte fattiga barn förr i tiden. De skulle hjälpa till i jordbruket. Hon lärde sig en hel del i livets hårda skola och hade mycket att berätta för sina barnbarn. Jag har också upplevt en hel del och om inspirationen kommer tillbaka så skall jag berätta mer en annan dag. Bilden har ingenting med inlägget att göra men den är rätt trevlig ändå. 23/2 2016

Under takåsarna

Jag tror att jag b erättat att jag i min ungdom löste min bostadsfråga genom att bo i möblerade uthyrningsrum. Det var ingen idealisk lösning men det var vad som stod till buds för ogifta herrar och damer på den tiden när man inte ens kunde drömma om en egen lägenhet. Vi hade inte så stora pretentioner utan var glada över att ha tak över huvudet. Hyresgästen var i det närmaste rättslös-

Hyrestanten bestämde reglerna och de var stränga. Någon gång låg min bostade högst uppe på en vind. i en så kallad vindskupa. Den minsta bostad jag någonsin haft var i en liten vindskupa på 6 kvadratmeter. Den rymde en säng, en liten byrå, en kommod och en järnkamin. På kommoden fanns ett tvättfat och bredvid den en handkanna med tvättvattnet. Det var min första bostad som jag inte behövde dela med en kompis. Min sista bostad innan jag gifte mig låg också i en vindskupa, men då hade jag kommit på ”grön kvist” och hyrde den omöblerad och hade egna möbler. Det ingick ett litet toalettrum med vattentoa och handfat med kallvattenkran. Gissa om jag trivdes när jag fick bestämma själv och slapp rätta mig efter en hyrestant. Jag kanske skall tala om , att det fanns ett litet skåp i det ena hörnet av rummet med ett gaskök, som man ”matade” med poletter. Om jag ville kunde jag laga mig lite mat. I varje fall bjuda eventuella gäster på kaffe om jag hade lust. Vår generation av ungdom har högre krav på sin bostadsstandard och det är nog därför det råder sådan bostadsbrist. Barn vänjer sig vid att ha egna rum och när de flyttar hemifrån vill de ha en modernt utrustad lägenhet. Jag undrar hur politkerna skall lösa bostadsfrågan nu när det kommer så många flyktingar till Sverige. Det blir rätt bekymmersamt eftersom de flesta av dem vill bo i storstäder och inte flytta till Norrlands ödemarker. Eran med möblerade rum lär inte komma tillbaka är jag rädd. De pittoreska vindskuporna på bild har fotografen plåtat från Vårsalongens lokaliteter, 25/2 2016

 

Vårvinter

Jag begriper inte riktigt varför jag anses märkvärdig, men jag är glad å övriga gamlingars vägnar att det finns människor som har upptäckt att vi äldre inte är så dumma när allt kommer omkring. Jag får vara med om allt möjligt trevligt och ibland vill man att jag även skall göra lite reklam när jag skriver. Hjärt-och Lungfonden vill t ex att jag skall be folk att kolla pulsslagen för att de skall vara säkra på att de inte har hjärtsvikt och det gör jag så gärna. En person som intervjuat mig tycker att jag skall tala om adressen till intervjun och det gör jag motvilligt för jag tycker adressen är lång och krånglig.

www.dinlivsstil.nu/senior/motdagny-carlsson-varldens-aldsta-bloggare

Jag har varit ute en stund idag coh tittat efter entuella vårtecken, men  det fanns inga att upptäcka. I Skåne däremot är våren på väg och lite vårblommor har visat sig. I mina trakter ligger snön fläckvis och vädret är grått och trist. Det vackraste jag vet med den skånska våren är när bokskogen står i sin skiraste skrud på vårkanten. Vi har en och annan liten dunge med bokträd på några platser i stockholmstrakten bl a vid Ulriksdal och jag hoppas att jag kan se dem grönska även i år. Björkarna är visserligen vackra även de, när de slår ut på våren, men för en skåning är bokträdet alltid nummer ett. Skåningen har fått ord om sig att vara lite skrytsam och skrävlig men det tror jag bara är fult förtal och folk som är ”stöddiga” finns det överallt i vårt avlånga land. Det är klart att jag är lite lokalpatriot för jag är ju född därnere. Fåglarna bild har idag öppet vatten.   26/2 2016

 

 

 

Konst och musik

Jag vet inte om det är en medborgerligt plikt eller inte att titta på Melodifestivalen. Jag har i alla fall tillbringat 1 1/2 timme framför TV-n  och lyssnat. Behållningen är att titta, för jag gillar alla ljuseffekterna och glittret. Det sprakar och lyser och är en fest för ögat. Jag har sagt det förut och det är att mogna artister skall inte ställa upp. De har inte skuggan av en chans och deras låtar passar inte i det här sammanhanget. Det är ungdomens musik som gäller och även om jag inte gillar den, så står jag ut med dunket, som ackompanjerar sången. Den vackraste flickan och den yngsta gossen vann idag och de var glada som lärkor över framgången. Men de är inte ända framme än för sedan skall de ju tävla igen innan det blir slutfinal. Den här musiken är av övergående art och inte som Evert Taubes som går till historien. Jag vet inte om våren har kommit än men jag har idag sett de första vårblommorna. Det var visserligen lite fusk, för de växte i blompottorna utanför Grand Hotel och det var pärlhyacinter och en för mig okänd sippart som jag såg när jag passerade på väg till och från Moderna muséet. Jag gick dit för att kolla om det blivit gratis och det hade det. Man visade sina gamla samlingar och lite nytt. Konst är ju alltid konst även om den är konstig. Datorn är också konstig för tomrummet i mitten har tillkommit utan min medverkan och jag duger inte till att få bort det.  27/2  2017

Socialt

När jag får en beröm och folk höjer mig till skyarna och påstår att jag har en massa goda egenskaper blir jag inte övermodig utan känner min begränsning. Jag lyder under Jantelagen och den säger ”att du skall inte tro att du är någonting.” Jantelagen är förstås ingen riktig lag utan en uppdiktad sådan, som den norske författaren Aksel Sandemose har hitat på för att sätta folk på plats så att de inte blir övermodiga. Det är förstås inte bra med mindervärdighetskomplex heller, för då blir man hämmad och tror att man är oduglig och lite dum i huvudet. Nutidens barn lär sig redan på dagis att bli självständiga och att de ”kan själv.” När jag var barn fick vi aldrig komma till tals, i vuxna personers sällskap såvida vi inte blev tilltalade. Vi fick inte säga du till far och mor och inte till någon annan vuxen heller. I skolan hade lärarinnan en förfärlig respekt och ingen unge vågade vara ”stökig” i skolan. Det är tur att samhället har blivit barnvänligare i vår tid. Det fanns ingenting som kallades för barnbidrag när jag var barn. Den typen av kassaförstärkning kan vi tacka Olof Palme för. Det har väl inte undgått någon att det är trettio år sen han blev mördad . Min dagliga tidning har i flera dagar skrivit sida upp och sida ner om denne person som kom från överklassen och blev socialdemokrat och grundaren av vårt svenska välfärdssamhälle. Av princip diskuterar jag inte politik i bloggen, men eftersom jag är född under en tid då det inte fanns skymten av välfärd så måste jag ju tycka att det var ett stort framsteg att det nu inte bara finns barnbidrag utan också sjukförsäkringsförmåner och allmän pension, Den senaste tiden har staten blivit så generös att vi som är över 85 år får gratis läkarvård också. Däremot är det inte lika beviljat för en gamling som vill in på ett äldreboende. På sådana räder det brist och det är svårt för den som behöver bli omhändertagen att få plats. 28/2 2016  

 

 

Korv

Idag läste jag i min tidning att charkuterivaror inte är särskilt hälsosamma och att man gjort försök med att blanda in lite grönsaker bl a i korvsmet för att få korvarna lite nyttigare. Testet föll inte särskilt bra ut för provsmakarna gillade inte nymodigheterna utan de vill ha sin korv som den alltid har varit. Falukorven är väl den mest populära och att det överhuvudtaget finns falukorv beror på forna tiders gruvhantering. Man använde linor av tvinnad oxhud för att hissa upp malmen i dagens ljus. Till det gick det åt många oxar och för att få nytta av köttet kom man på, att att man kunde göra korv av kossornas kött. Falukorven har anor sedan 1500-talet så den skall vi äta med vördnad och inte fuska till orginalreceptet med varken  grönt eller något annat. Jag äter inte mycket korv, men en smörgås med prickig korv är inte dumt. Min mors smörgåsar med en skiva god medwurst var mumsmums när man varit ute och lekt. Ute på stan kan man äta varm korv bestruken med senap och instoppad i ett bröd, men sådan köper jag ytterst sällan. I min lilla stad hade vi en berömd korvgubbe, som hette Ingvar och han är nog den enda korvgubbe som ihågkommits med en staty. Korv-Ingvar står staty på vår stads torg. Hamburgare är numera ett populärt födoämne som jag kan äta en och annan gång och hamburgerkedjan berömmer sig av att deras hamburgare är gjorda av rent oblandat kött. Min vän fotografen tar bilder även på korv och den på bild lär vara en fransk sådan. Om den skall ätas kokt eller stekt eller precis som den är, har jag inte den blekaste aning om.   29/2   2016

 

Vår

Idag skall jag ägna lite tid åt de snälla människor som läser min blogg och kommenterar den. De är rätt många och jag tackar dem alla. Även de som läser utan att kommentera är jag tacksam för.Det skulle kännas rätt olustigt om jag inte hade några läsare. Jag har sett att även min vän fotografens bilder röner stor uppskattning och det är de väl värda. Det är bilderna som fullkomnar texten och nu när det börjar våras så känns det lite lättare bäde att skriva och att leva. När man var barn sniglade tiden fram och man bara längtade tefter att bliva "stor." Det blev man ju tids nog och det var väl på gott och och ont. Vid mina år har jag ingen framtid utan jag tar en dag i taget och det känns lite avslaget. Jag gläds givetvis åt att ha god hälsa för det är ju inte alla åldringar förunnat. Jag tror också att jag har alla själsförmögenheter i behåll och det är det bästa av allt. De äldre "som går in i dimman" lider väl inte av det, men nog tycker man att förståndet borde räcka livet ut. Det påstås att jag blivit en förebild för andra äldre, men det är väl att ta i. Jag gör i alla fall så gott jag kan och är glad så länge "jag inte tappar sugen." I dag hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om och förr eller senare får jag lägga av med att blogga, men jag lovar att kämpa på ett tag till. Man har bett mig om min mailadress och det är inte länge sedani jag hade den i ett inlägg, men jag upprepar den :                    carlssondagny@hotmai.com

Nu tackar jag för idag och återkommer i morgon. 1/3   2016 

 

Gästspel

Idag har jag inte haft några sysselsättningsproblem. Jag har varit inbjuden till ett äldreboende på Kungsholmen samt till en TV-inspelning. Men jag tar en i taget och börjar med äldreboendet. Där ville även TV vara med innan de tog mig till TV-huset på Gärdet. Nutida äldreboende är så långt man kan komma från forna tiders "fattigstugor" och de äldre bor i egna lägenheter och får god omvårdnad allt efter behov. Eftersom kvinnor lever längre än männen är de senare i minoritet på äldreboenden. Där fanns åldringar som är moderna och alerta och försedda med datorer och de ville gärna prata om sina apparareter med mig som de trodde var sakkunnig. Efter att ha druckit kaffe tillsammans med de äldre och vi hade pratat färdigt åkte TV- människorna iväg med mig till TV-huset. Jag skulle vara med om att spela in ett Skavlanprogram. Detta behöver väl ingen närmare presentation eftersom det är populärt och går på bästa sändningstid. Vi var fyra gäster och den första var en blond vacker dam, vars skönhet jag inte kunde konkurrera med, utan jag beslöt att bjuda på mig själv och vara naturlig och obesvärad. Det gjorde jag med besked och jag var nog i frispråkigaste laget, men rev i alla fal ner ett antal skrattsalvor. I min ungdom blev jag förtvivlad när folk skrattade åt mig och trodde att jag gjort mig till åtlöje, men nu på gamla dar tror jag att jag har begåvats med en gnutta torrolig humor och är rätt slagfärdig i replikerna. Hur som helst så skall man inte krångla till saker och ting utan vara naturlig och sig själv i alla sammanhang  och gör man bort sig ¨är det inte hela världen."  Jag har inget aktuellt foto utan det blir min vän fotografen som får bjuda på bild som vanligt.  2/3  2016

Dagen efter

idag känns det en smula avslaget efter gårdagens upplevelser. Jag har fått frågan om jag inte blir nervös när jag skall vara med i TV. Det blir jag inte, för det är inte lönt att oroa sig i förväg. Det kan ju inte bli mer än fiasko och blir det så illa, så är det ju ingen mening att ta ut misslyckandet i förskott. Det som man behöver mest är tålamod och det behövde jag igår för jag var sist in av fyra medverkande och fick vänta länge. Jag har alltid trott att det här programmet gick "live" men det spelas in på onsdagen och sänds på fredagskvällen. Det var roligast när kameran släckts ned och och publiken satt kvar. Kameran blev jag van vid när dokumentärfilmen spelades in och till slut reagerade jag inte alls när den var på. Jag skådespelar inte, utan jag är mig själv och det får räcka. På TV får man en egen loge och kan känna sig som en primadonna om man har lust. Inte behövde jag svälta heller, för det stod en riklig buffé framdukad. hela kvällen. Skavlan är inte vilket underhållningsprogram som helst utan det gästas av mycket prominenta personer inom politik, vetenskap och kultur m fl områden. Varför jag fick vara med i så celebert sällskap, vet jag inte, men det behövs kanske ett udda inslag en och annan gång som motvikt till allt det seriösa. Nu väntar jag bara på mina vänners reaktioner och på mina läsares kommentarer. Skavlans favoritgodis var lakritskonfekt och det är mitt också. Jag fick skålens innehåll med mig hem och det mumsar jag som bäst på.     3/3 2016

Intervjuad

Det var med en viss tveksamhet jag satte mig vid TV-n i kväll för att titta hur programmet med Skavlan blev. Jag kunde ha gjort bort mig riktigt och fått skämmas ögononen ur mig. Det blev bättre än jag väntat. Jag var äldst och sist ut i prorammet. De övriga medverkande var både yngre och intressantare än jag själv och det kändes riktigt pirrigt. Kvinnan som var först ut var vacker och hade upplevelser som saknar motstycke. Äventyrsseglaren var snygg och i en klass för sig.-Robert Aschberg har jag träffat en gång förut och han är alltid sig själv och sig lik.Det var ett trevligt sällskap och det är inte utan att jag känner mig lite stolt över att jag fick vara med bland celebriteterna. I morgon väntar jag på kommentarerna och kritiken. Jag hoppas den blir nådig, för jag var bara mig själv och svarade på frågorna efter bästa förmåga. I övrigt är världen sig lik och tiden går sin gilla gång och det börjar våras. I varje fall tog regnet i dag de sista isfläckarna som legat utanför min port. Jag har fått rapport från Skåne och där har vintergäcken blommat i ett par veckor nu och snödropparna har vissnat. Tulpanerna har stuckit upp gröna blad. Det är hopp om livet och det kommer att bli sommar i år också.J ag hoppas att snart kunna berätta om vårtecken från min egen närmaste omgivning, men tills vidare lyser de med sin frånvaro. Blomman på bild en ger jag mig själv som belöning för att jag klarade av att svara på Skavlans frågor.  4/3  2016

Evenemang

Så har jag min vana trogen ägnat kvällen åt att titta oå Andra Chansen i Melodifestivalen. Inte för att jag är stormförtjust i musiken utan för att det liksom hör till. Inte bryr jag mig heller om vem och vilka som vinner. Det låter jag de röstande avgöra. Men jag är barnsligt förtjust i glittret och allt det som sprakar och lyser på scenen. Det är så långt ifrån den folkparksunderhållning jag bjöds på i min ungdom när det inte fanns varken radio eller TV. Skulle man höra musik hemma och inte hade något musikinstrument, så fick man använda sig av grammofon och själv veva igång den. Mitt gästspel i Skavlan har rönt stor uppmärksamhet och jag har fått en ansenlig mängd snälla kommentarer och dem är jag mycket tacksam för. Det har t o m kommit sådana från utlandet och de flesta från trevliga norska tittare. Men programledaren är ju norrman och programmet går samtidigt i norsk TV. Jag tar uppståndelsen med en nypa salt för om ett par dar är den över och folk får annat att tänka på. Men det är roligt så länge det varar, för min vardagliga tillvaro är inte soeciellt glamorös utan merendels ganska ensam och trist. Jag får glädjas över att jag är frisk och det är ju alltid en tröst. I morgon är det Vasalopp och det skall jag också titta på ,för jag beundrarar alla dem som stakar sig igenom den långa sträckan, Gustav Vasa har visserkigen aldrig åkt skidor mellan Sälen och Mora men det låter bättre om man trpr på den skrönan. Han kunde inte ens åka skidor sägs det. Men när en kung har gjort någonting blir det liksom lite festligare och låter roligare.   5/3   2016

 

 

Om arbetsliv och annat

Idag beslutade jag mig för att åka till Djurgården och spana efter vårtecken. Till min stora besvikelse fanns det inte ett enda att upptäcka. Det duggregnade och var allmänt olustigt och allt annat än vårlikt. När jag kom hem igen var marken täckt av nyfallen snö och allt såg vinterlikt ut. Jag får nog ge mig till tåls ett tag till. Affärerna är ju sedan länge söndagsöppna och folk handlar för glatta livet och strosar omkring med sin klädkassar på Drottninggatan. Affärna i min barndoms stad hade aldrig söndagsoppet. Däremot stängde de aldrig före kl 18:00 på lördagarna som var vanliga arbetsdagar för alla kategorier som yrkesarbetade. Det fanns ingen arbetstidslagstiftning utan arbetsgivaren  bestämde arbetstidens längd efter eget gottfinnande. Arbetarna var sällan organiserade, men det hade funnits vissa fackföreningar redan på 1800-talet. Jag var själv inte ansluten till någon fackförening de första 10 åren av mitt arbetsamma liv, men så hade vi långa arbetsdagar också och fick inga ordentliga matraster. Fackföreningarna har varit starka i vårt land, men det är inte säkert att de förblir det i framtiden när maskiner, robotar och datorer tar överoch gör det tunga arbetet. Ibland funderar jag över om människan kommer att bli överflödig och vad vi egentligen skall ha henne till om det blir så illa. Sysslolöshwt är ju alla lasters moder och roten till allt ont, sägs det, medan arbete däremot befordrar hälsa och välstånd. Hur som helst skall vi vara glada över att arbetsbefrielse än så länge är en utopi och tills vidare får nog de flesta jobba fram till pensionsåldern. Men då kan man ha sina bästa dagar och det har jag. Dagens bild är från Konstakademins ingångshall.  6/3   2016

 

 

Filmförevisning

Ikväll har jag varit på filmförevisning. Närmare bestämt på dokumentärfilmfestival som hålls på Folkoperan. Jag har haft sakkunnigt sällskap av min egen dokumentärfilmare Åsa Blanck. Det startade festligt med mingel och man fick lite småsaker att äta och ett glas champagne. Det är trevligt att mingla. Det gjorde jag aldrig i mitt tidigare liv men sedan jag blev bloggare har det hänt några gånger. Jag kanske skall tala om att kulturministern gjorde festivalen den äran och höll ett tal. Vad hon sade har jag glömt, men det är ju inte så viktigt i sammanhanget för jag skulle ju se på film inte höra föredrag. Filmen var tyvärr inte textad och ljudet var så högt att det slog lock för öronen och jag hade därför inte mycket behållning av pratet. Men jag gillar att vara ute i större sammanhang och tycker att man skall vara tacksam för att bli bjuden på evenemang och inte gnälla och vara otacksam. Om jag skall vara ärlig så så tycker jag att filmen kunde varit lite kortare och inte fullt så långrandig. Det var trevligt att komma till de södra delarna av stan, för där är man mera sällan och nu håller ju innefolket till på Söder och har övergett de gamla förlustelseställena vid Stureplan. Stockholm är förstås "städernas stad" oavsett i vilken stadsdel man befinner sig. När man bor norrut håller man ju mest till i hemtrakterna eller åker in till city och jag tyckte därför att det hade nyhetensw behag att åka söderut. Restiden är inte lång när man som jag kan åka tunnelbana hela vägen. Jag har förstås inget aktuellt foto men min vän fotografen plåtar allt mellan himmel och jord och jag tycker att klipporna är imponerande.   7/3   2016

Internationella kvinnodagen

Jag förmodar att det stora flertalet medborgare har uppmärksammat att vi celebrerat Internationella kvinnodagen idag. Det har pratats jämställhet och likaberättigande över hela landet. Expressen har idag namngivit och porträtterat 100 kvinnor, som fått namn om sig att ha gjort skillnad. Även jag finns med i  förteckningen och har placerats som nr 64. Ingen framfrädande plats förstås, men bättre än Gudrun Skymans för hon står sist på listan och har nr 100.Jag har dessutom varit inbjuden till Expressens TV idag (de har faktiskt egen TV) tillsammans med ingen mindre än moderatledaren Anna Kinberg Batra. Hon står som nr 27 på listan och det får väl anses vara en skaplig placering även om jag tycker att rangordningen har sina brister. Moderatledaren och jag blev utfrågade om hur vi såg på jämställdheten. Jag fick mest frågor om skillnaden mellan förr och nu och det var inte så svårt att svara på, för i min barn-och ungdomstid var könen så ojämlika som de bara kunde bli. På den tiden fick en gift kvinna inte yrkesarbeta i kommunal- eller statlig tjänstom om hon var gift och kvinnor fick inte rösträtt förrän 1921. De gifta männen nedlät sig ytterst sällan att hjälpa till med barnen och hushållsarbete var dem ännu mer främmande, eftersom de fleta gifta kvinnor var hemmafruar. Anna Kinberg Batra var en ytterst charmerande bekantskap, helt chosefri med ett mjukt och behagligt sätt, men jag tror säkert att hon kan visa hårda nypor om det skulle behövas i regerinsställning. För övrigt har min telefon gått varm idag för journalister tror visst att jag är ett orakel eller kan det möjligen bero på att jag inte är så rutinerad i intervjusammanhang och snällt svarar på deras frågor. Att bilden inte är rättvänd beror att datorn trilskas och förstör för mig   8/3   2016

 

Matreklam

Det händer mycket i mitt liv nu, som jag aldrig skulle kunna föreställa mig för något år sedan. Idag har telefonen ringt i ett och jag har svarat på en massa frågor. Jag vet långt ifrån allt utan jag känner min begränsning. Häromdagen fick jag brev från en firma som skickar hem färdiglagad mat till folk och igår stod de utanför min dörr med en fullpackad matkasse. Jag lagar visserligen min mat själv, men i dessa bråda tider var det ju tacknämligt att någon tänkte på att jag skulle äta också och inte bara prata och stå i. Rent ädelmod var det väl inte, för jag förmodar att de vill att jag skall säga några vänliga och välvalda ord om den fina gesten.  Idag har jag provsmakat den första rätten och den utföll till min fulla belåtenhet och det var rätt skönt att inte behöva stå vid spisen når jag mest pratade i telefon. Jag har fått mat för hela veckan och är djupt tacksam mot den ädle givaren. När jag såg att det fanns rotmoss med rimmad oxbringa i s'ändningen, slickade jag mig om munnen, för det är en av mina älsklingsrätter och lite tidsödande att laga. För att ingenting skall förfaras har jag placerat en del av överflödet i frysen och jag lovar att åta upp alltsammans i sinom tid. Det var betydligt snyggare matlådor än dem pensionärerna kan få sig hemskickade från sociala instanser. Mat skall smaka bra, se aptitlig ut och ätas på tallrik och äldre personer med dålig aptit skall inte sitta och rota i en matlåda. Den som är uppmärksam kan se i gårdagens inlägg att moderatledaren idag intar rätt läge och står på benen. Min vän fotografen Elena Ström har varit mig behjälplig med att få oss på rätt köl, vilket jag tackar mycket för.  9/3   2016

Rapportering

Nu har ståhejet efter Skavlan lagt sig och jag har tid att tänka. idag har jag avklarat den sista intervjun som gjordes av en dam född i Brasilien. Hon filmade också och filmen skall visas för att "peppa upp" äldre i hennes hemland så att de blir datorintresserade. Det var ett gott ändamål och sådana ställer jag upp på. Sedan ville Seniornet i Sollentuna att jag skulle besöka deras årsmöte och bli utfrågad av deras elever om varför jag blivit datorintresserad. Det tyckte jag också var behjärtansvärt. Seniornet har tagit till uppgift att låta äldre lära äldre att hantera datorer. Dit ville SVT1-s dokumentärfilmare följa med för det har blivit bestämt att det skall bli en uppföljare till dokumentären "Det är inte så dumt att bli gammal". Jag har ju blivit van vid TV-kameror, så jag bryr mig inte om att filmare hänger mig i hälarna. Efter Skavlanbesöket har personer från mitt förflutna hört av sig och även en del släkt som jag inte haft kontakt med tidigare har blivit mer eller mindre intresserade av min person. Det som gladde mig mest var att jag fick mig tillsänt en del gamla foto, som jag var med på och foto av min barndoms lekkamater. De flesta av dem lever inte längre, så det är roligt att ha bilder på dem. Jag fick även ett foto av mig själv som ung och det gladde mig så mycket att jag beslutade att visa det på bloggen. Jag har ju inte varit gammal och skrynklig i hela mitt liv . Även om jag inte var någon skönhet som ung, så tycker jag, att jag ser glad och pigg ut på dagens bild. Idag på min sedvanliga promenad i min närmaste omgivning mötte jag en hare som skuttade tvärs över gatan in i en skogsdunge. Det tyckte jag var exotiskt för att vara i stadsmilje, men den hade kanske drabbats av våryra och tagit lite för vilda skutt och kommit vilse i environgerna.  10 /3  2016

Vårpromenad

Idag tog jag mig en riktig långpromenad och gick ut för att leta vårtecken i parken vid Ulvsundasjön, Det enda jag lyckades upptäcka var några halvvissna snödroppar vid Huvudsta slott. Alltid något men om solen skiner några dagar till kommer slänten vid omtalade slott att lysa alldeles blå av scilla och vårstjärnor och folk kommer att vallfärda dit för att titta och njuta. Man får ta vara på de få skönhetsupplevelser som finns den här årstiden. Isen har inte smält helt utan ligger som ett grått poröst täcke vid strandkanten. Det som vi Solnabor i dagligt tal kallar för Huvudsta slott heter egentligen Huvudsta Gård. Det riktiga slottet är en envåningsbyggnad som man flyttat en bit från den stora byggnaden. Detta gamla slott kallas också för "Mördarslottet" för det var där Anckarström, Claes von och några andra adelsmän 1792 planerade mordet på Gustav III. Numera ägs det gamla slottet av Svenska Kyrkan som har barndagis där på dagarna. På kvällarna, åtminstone sommartid, håller samma kyrka gudstjänster där och ibland har de  konserter. Solna har en hel del slott och sevärdheter inom sina gränser och mest stolta är vi över att kronprinsessfamiljen bor på Haga och är stans förnämsta innevånare. Man kan ju tvista om man skall ha kung eller president men jag för min del tycker att det inte är lika mycket glamour över presidentskapet.Solna är för övrigt äldre än Stockholm och det är vi lokapatrioter också  lite "malliga" över. Hur som helst så har vi fina promenadstråk i min lilla stad.  11/3  2016

Final

Så har jag även ikväll tittat på Melodifestivalen fast jag egentligen inte förstår mig på musiken. De har korat en vinnare som blev den yngste i raden sedan Carola vann. Men det är ju helt i sin ordning att en purung och sympatisk pojke vann den här gången. Jag begriper mig visserligen inte på musiken men det är av mindre betydelse för det är i alla fall en form av underhållning och det är många som sitter och lyssnar. Texterna är för det mesta på engelska och inte särskilt snillrika utan det mesta är upprepningar av samma ord om och omigen. Melodifestivaler har vi haft i femton år nu så idag var det lite av jubileumsföreställning.Jag tycker alltid mest synd om den artist som kommer sist för alla har väl tänkt sig att bli vinnare. Idag liksom vid de föregående Melodifestivalkvällarna uppskattade jag ljuseffekterna och pyrotekniken. Det är festligt när det sprakar och gnistrar och lyser av alla de färger. Om artisterna bara stod och sjöng under en vanlig glödlampa skulle det inte vara lika festligt.Jag har förstånd att uppskatta ordentlig belysning eftersom det inte fanns så mycket av den varan i min barndom.Jag kan tala om att gatubelysningen i min lilla stad kom från gaslyktor,som tändes och släcktes manuellt av gubbar i stadens tjänst. Dessa gaslyktor lyste bara upp platsen där de stod och mellan lyktorna var det tämligen skumt.Tacka vet jag den belysning som finns idag för nu kan man hitta hem om man varit ute sent i höst-och vintermörker. Festivalvinnaren gick hem med en rejäl blombukett men jag visar bara upp en ensam blomma idag.   12/3  2016

Tidlöst

Idag har min vän fotografen skickat mig en bild av blomman som finns i bild. Vi såg den i Bergianska trädgården för en tid sedan och hon trodde att det var en krokus. Det är det inte, fastän det nästan ser så ut. Blomman heter tidlösa, är förfärligt giftig och blommar i september- oktober. Jag har faktiskt sett den blomma även i december. När något sägs vara tidlöst är det svårt att åldersbestämma. När jag var lite yngre än jag är nu, sade mina vänner ofta att jag var tidlös. Jag såg nämligen inte ut och uppförde mig som de tyckte jag borde enligt prästbetyget. Lite mer av obestämd barnslighet tyckte man. Jag tyckte att det lät positivt och hade inget emot att anses vara tidlös. Det har jag inte heller något emot den dag som idag är. Folk är egentligen alldeles för åldersfixerade. Det blir t ex en 50-årig arbetslös varse på arbetsförmedlingen om han är arbetssökande. Finns det yngre sökande går jobbet utan vidare till denne , trots att den äldre är mer meriterad. Jag hade turen att bli arbetslös på 60-talet för då var det brist på arbetskraft och jag fick nytt jobb utan vidare fast jag passerat 50-årsdagen. Ett bra jobb till och med, som jag trivdes med . Om det berodde på att jag såg tidlös ut eller på mina meriter, vet jag inte. jag tycker att i vår moderna där man talar högt om jämlikhet bör man inte vara åldersfixerad utan  bedöma människor efter deras personliga förtjänster. En inskränkt dumdryg person kan vara hur ung som helst men är ändå inte roligare att umgås med än en trivsam gubbe. Det tycker i alla fall jag.  13/3   2016

Bastarden

När man var ung var livet fullt av besvikelser och bedrövelser. Aldrig blev det riktigt som man tänkt sig. Fattig var man som en "kyrkråtta"  och kunde bara drömma om lyx och överflöd. Det gällde att få något "i sig och på sig" och det fick räcka med det. När jag var 20 och hade flyttat från stan och försörjde mig själv, önskade jag mig en cykel, så att jag kunde hänga med kompisar och kanske ta cykeln till jobbet. Att köpa en på avbetalning gick inte för man var inte "betrodd" Jag blev själaglad när en snäll fabror i hemstaden  lovade mig en cykel till min 20-årsdag. Glad som en lärka gick jag till järnvägsstationen för att hämta den. På den tiden gick det att skicka paket och resgods med tåg. Glädjen förbyttes strax i den bittraste sorg, för det var ingen riktig damcykel jag fick. Det var en gammal herrcykel som farbror sågat av ramen på och lackerat om med svart färg. Jag kunde slängt den i väggen men svalde förtreten och cyklade hem den. Jag döpte den omedelbart till "bastarden" och skämdes alltid över den när bastarden och jag var i damcykelsällskap. Den blev ändå min trogne följeslagarare i mer än 25 år och vi hade otaliga äventyr tillsammans på smala skogsstigar. En gång släppte jag tramporna mitt i skogen och trodde min sista stund var kommen, när cykeln for i hiskelig fart över stock och sten  bland tätt växande träd i en utförslöpa. Men bastarden stod mig bi och vi landade snyggt och prydligt i ett dike och utan att jag fick en enda skråma. Bastarden glömmer jag aldrig och så här i efterskott är jag faktiskt riktigt tacksam mot den  ädle givaren.14/3  2016

 

Ensamhet

Ensamheten kan man påtvingas eller välja själv och i det senare fallet trivs man och tycker att det är bra att "rå sig själv". Själv är jag lite sällskapligt lagd och avskyr att vara ensam. Men eftersom bekantskapskretsen blir fåtaligare med åren, så får man finna sig i sitt öde. För tillfället blir jag visserligen hyllad och ärad i alla tonarter, men jag byter gärna alla ärebetygelser mot trevliga samtal och samvaro. Man kan känna sig totalt ensam även i sällskapslivet, men då stämmer inte personkemin eller också har man inte träffai rätt personer. Författaren Hjalmar Söderberg har skrivit en bok om själens obotliga ensamhet och den var en bestseller på sin tid. Nu tror jag inte man läser varken honom eller Strindberg längre. Möjligrn som litteraturhistoria, inte som kvällslektyr. En del personer är otroligt sociala och de har ofta en stor vänkrets och räcker till för alla. Andra är lite blyga och håller sig i skymundan. Jag gillar den sociala typen för de sprider glädje omkring sig och tänker inte i första hand på sig själva. Djuren lever ofta i flockar eller i parförhållande som varar livet ut. Det gjorde människornas parförhållande förr i tiden också och en skilsmässa var i det närmaste en skandal. Det är det inte nu för idag skilljer sig folk alldeles för lättvindig och det går ut över barnen. Jag tycker synd om de ungar som alternerar mellan föräldrarna och inte har någon varaktig hemvist. Allt är på gott och ont och inte ens jag vet om det var bättre förr. Den stackar fågeln på bild ser övergiven ut och får därför illustrera total ensamhet.  15/3  2016

Gensvar

Häromdagen klagade jag lite smått över den ensamhet man påtvingas när man blir äldre och vännerna försvinner en efter en. Jag hade inte väntat att få något gensvar, men det fick jag och idag har jag träffat en ung trevlig kvinna som sällskapat med mig och vi har haft ett antal angenäma timmar tillsammans. Det var spännande att gå ut för att möta en person när man inte har en aning om hur denna kan se ut. Men vi hittade varandra utan problem eftersom hon visste vem jag var. Vi möttes i Kungsträdgården och hade inga svårigheter att konversera medan vi gick Skeppholmen runt och tittade på alla båtarna. Vädret var strålande men inte så varmt att det gick att dricka kaffe utomhus utan vi avslutade promenaden på Söderbergs anrika kondis som ligger i Kingsträdgården. Jag är mycket tacksam mot den söta sjuksköterskan Anna som offrade sin lediga dag för att sällskapa med mig på en vårpromenad. Efter en så angenäm eftermiddag kändes det lite prosaiskt att komma hem och samla ihop smutstvätten och gå ner i tvättstugan. Vi har inte en sådan i vårt hus, utan flera stycken och de är under av modernitet med maskiner som har en massa olika program. Det svåraste är att v'älja det rätta. Varje gång jag trycker på en knapp för att tvätta, minns jag när jag använde skurborste och gnuggade tvätten mot en bräda av korrugerad plåt för att få den ren. Då drar jag en lättnadens suck över att jag fått det bekvämt på gamla dar och att det nu finns tvättmaskiner som gör så gott som hela jobbet.   16/3  2016

  

Tulpaner

Så här års när snön har smält men det inte finns ett enda grönt strå eller grönt blad i vår natur blir jag glad över att det finns tulpaner att köpa lite varstans. Vi importerar lökar från Holland och de odlas i stora drivhus av trädgårdsodlare så att vi först kan köpa röda tulpaner till julbordet och därefter saluförs vanliga tulpaner i flera månader framåt. När man tänker efter och vet att det krävs en lök,värme och arbete för att det skall bli en blomma, så är det inte dyrt med en 50-lapp för en knippa tulpaner. Förra året fick jag dem en tia billigare, men är det inflation så är det och pengar har snart inget värde- Detta har jag perspektiv på, för jag var med på den tiden när man kunde gå till butiken med en ett-öring och komma därifrån med en snyggt inslagen kola för just det, ett enda öre. Då fanns det inga tulpaner. För det första var "köpeblommor" rena lyxen och hade man inte egen trädgård, så hade man inga blommor heller. Det importerades varken det ena eller det andra på den tiden. Med undantag för sura apelsiner till julhelgen.Nu importerarvi allt från mat till maskiner, men som väl är exporterar vi också och nu är mitt "fattigsverige" ett rikt och välmående land som ger bistånd till nutida U-länder. Vi har fått råd att importera massviss med tulpanlökar och det är blommorna som kommer ur dem, som gläder mig just nu. Min vän fotografen påstår att det är Eldstulpaner på dagens bild och det tror jag också. 17/3  2016     - 

 

 

 

Lite om TV

Jag tittar inte speciellt mycket på TV utan kollar pliktskyldigast nyheterna. Man vill ju veta vad som händer hemma och i stora världen. Inte blir man glad för det är mest elände. Skavlan tittade jag på ikväll och missade "Lets dance". Det senare är ju inget allmänbildande program precis, men det visar, vad det kan bli av en icke dansant novis under sakkunnig ledning- Alla tävlande kan ju inte bli en Ginger Rogers eller Fred Astaire, men Ingemar Stenmark gjorde det otroliga och vann tävlingen för ett par år sedan. I år skall Wassberg "visa framfötterna" och försöka göra om bravaden. Om han lyckas återstår att se, för domarna är stenhårda. Man kan ju undra hur folk fick tiden att gå innan det fanns TV. Jag överlevde till och med att vara utan radio, när jag var barn och tonåring, men då läste jag istället och skaffade mig ett stort ordförråd, som jag har nytta av när jag bloggar. Men nu undrar jag om inte TV har spelat ut sin roll åtminstone för de yngre årgångarna, som mest sitter och petar i sina mobiltelefoner. Men jag tror att många ensamma äldre har glädje av sin TV, för det blir lite sällskap och tiden går fortare. Innan jag avslutar dagens inlägg vill jag tacka för alla snälla kommentare som kom efter att jag varit med i Skavlan. Jag blir glad av att veta att jag inte "gjort bort mig" och att folk är nöjda med min insats. En del vill ha min mailadress. Den har jag lämnat ut flera gånger förut i bloggen, men gör om det en gång till. Min adress är:   carlssondagny@hotmail.com    Blommor kan det inte bli för mycket av och de pryder alltid sin plats.      18/3  2016

 

Min första åktur

När jag var barn var bilen en sevärdhet. Om det händelsevis syntes en bil i stadsbilden stod vi ungar bara och stirrade till dess den försvann ur synfältet. Hästskjutsar var vi vana vid , för vi bodde grannar med ett mejeri och dit kom sådana varje morgon lastade med med skramlande mjölkkannor. Vi lärde känna de flesta av bonddrängarna som kom med mjölken och vi höll reda på vad varje häst hade för namn. Givetvis visste vi varifrån drängarna kom  och vad de hette. Mormor bodde en mil från stan och dit gick det inga tåg. Slulle vi hälsa på henne eller hon på oss fick vi åka med mjölkskjutsen. Drängarna blev glada över lite sällskap på de trista turerna fram och åter till mejeriet och vi fick gärna åka med. Jag var väl 6-7 år när jag ensam åkte till mormor första gången. Halvvägs fanns det en liten skogsklädd backe som man fick åka igenom. För ett litet barn  var dungen en stor mörk skog. Innan vi kom dit berättade drängen hårresande historier om rövare, som höll till i skogen och vad som kunde hända om han inte lyckades köra ifrån dem. Jag blev vettskrämd när han piskade på hästarna, de var för det mesta alltid två, och jag skrek i "högan sky.." När han släppte av mig vid mormors grind var jag alldeles "förgråten när jag rusade in i mormors trygga famn. Hon tröstade mig med att rövarna bara fanns i drängens fantasi och att denne bara tyckte det var roligt att skrämma vettet ur små barn. Han hade det inte särskilt nöjsamt annars om dagarna med långa slitsamma arbetspass och turerna till stan var rena avkopplingen för honom. Jag åkte mjölkskjuts många gånger efter den första, men just den glömmer jag aldrig.  19/3   2016å

På Kungsholmen

Våren är inte mycket att skryta över just nu, fast det idag är vårdagjämning. Detta begrepp är inte en dag utan en ögonblicklig händelse, som inträffar på olika klockslag i världen. Vi skall snart ändra våra klockor för att det skall bli sommartid och det gör vi år på Påskdagen. Vad ändringen av klockorna skall vara bra för har jag ännu inte blivit klok på. Man får lita på vetenskapen fast ibland tror jag att "förståsigpåare" bara trasslar till begreppen för vanligt folk. Det må vara hur som helst med vårdagjämningen, men min vän fotografen och jag har idag flanerat på Kungsholmen, som numera räknas som en lika förnåm stadsdel som Östermalm och det lär vara fint att ha sin bostad där.  Alra finast är det att ha den på Norrmälarstrand och ha utsikt över Målaren. Vi höll oss idag i trakterna kring Fridhemsplan och S:t Eriksgatan. Den senare gatan är döpt efter Erik den Helige, som blivit stadens skyddshelgon. Det händer en och annan gång, när jag är ute och går, att jag blir stoppad av okända personer, som sett mig i TV. Men för det mesta är det ingen som bryr sig och jag inbillar mig inte att "jag är någonting." När jag är ute på stadsgator glor jag mest på husfasaderna. Det finns både vackra och fula hus i hela Stockholm och har man ögonen med sig upptäcker man mycket som har både skönhetsvärde och motsatsen. Jag har haft en bra dag och på bilden ser man mig och fotografen avfotograferade på S:t Eriksbron.     20/3   2016

 

Dagens evenemang

Numera är det nästan inne att diskutera äldrefrågor. Samhället kommer snart att få stora problem med att ta hand om  gamlingarna när de inte längre klarar sig själv. Man diskuterar möjligheterna att ta tekniken till hjälp när inte den mänskliga arbetskraften räcker till. Nya generationer av äldre, exempelvis 50-och 60-talister, kommer att ställa helt andra krav på samhällets insatser än vad 30-och 40-talisterna gjorde. Min generatiopn skall vi inte tala om, för den bara tackade och tog emot och var glad över att överhuvudtaget få vård av det allmänna. Jag har fått ord om mig att vara lite positivt inställd till modern teknik och har därför vid flera tillfällen blivit inbjuden att deltaga i seminarium och liknande forum, där detta diskuterats. Det finns idag företag som specialiserat sig på sig på att konstruera och tillhandahålla såväl digitala som lite mer praktiska hjälpmedel  och en del av dessa verkar riktigt lovande. Idag  besökte jag Arena Välfärdsteknologi, som höll till  i Arbetsgivarnas lokaler på Sturegatan 11. Arbetsgivarna kallar sig numera Almega. Vad dessa bokstäver står för fick jag ingen förklaring till eller också frågade jag fel personer. Jag spelade ingen större roll  på sammankomsten  men var väl inbjuden för att representera de äldre, som för övrigt lyste helt med sin frånvaro i sällskapet. Detta bestod mest av yngre tjänstemän och tjänstekvinnor. Jag bjöds på kaffe med dopp och fick två flaskor ädel champagne för min insats. De senare tackar jag speciellt för och sparar dem oöppnade till min stundande födelsedag. Jag gillar sprudlande champagne för den förhöjer feststämningen. Jag blev väldigt fotograferad, men har ännu inte fått något foto att visa, Får jag ett sådant från dagens möte byter jag ut dagens bild.  21/3  2016 

Min vän fotografen

När jag skriver om min vän fotografen, har jag inte tänkt på, att hon för mina läsare blir en okänd och lite mystisk figur och på något sått overklig. Men hon finns på riktigt och nu vill mina läsare veta vad som döljer sig bakom signaturen. Hennes namn är Elena Ström och hon är roten och uppjovet till att jag blev en kändis. Elena är journalist till yrket, men när jag 2011 gick på datorkurs blev hon min lärare i datorkunskap. Hon var säkert misstrogen när hon fick en nästan 100-årig elev. Men det gick vägen någorlunda och hon säger själv att hon upptäckte att jag hade en del egenskaper, som var lite ovanliga. När jag ville lära mig blogga blev hon överraskad, men hjälpte mig att designa och starta 123minsida.se/Bojan.. Den blev en lyckad satsning och sidan fick många läsare. Då vaknade journalisten inom Elena och hon ville skriva en artikel om den person som hon ansågs vara världens äldste bloggare. Jag protesterade vilt, men orkade inte säga nej i längden. Det blev sedan en artikel i lokalpressen. Övriga tidningar hade inte det minsta intresse av att skriva om en gammal tant, men efteråt har de vaknat och jag blir ständigt intervjuad. Elena håller än idag ett vakande öga på min blogg, korrigerar och hjälper mig på alla sätt om jag "strular" till det. Trots en betydande åldersskillnad har vi blivit vänner och umgås så ofta vi kan. Jag hade inte blivit den bloggare jag idag är och jag skulle förblivit totalt okänd för svenska folket om jag inte haft den stora turen att bli elev hos och vän med "min vän fotografen". Jag tror lite grann på ödet och ibland skall man ha lite tur också.        22/3   2016

Påskvecka

Det är väl bara vi äldre som kommer ihåg att förr i tiden benämnde man  alla dagar i påskveckan med speciella namn. Tisdagen kallades för fettisdagen och då kunde man frossa och äta t ex i semlor. Idag är det enligt gammal tradition dymmelonsdag även kalliad askonsdag. En dymmel lär vara detsamma som träkläppen i forna tiders kyrkklocka och kläppen skulle man enligt gammal sedvänja byta ut mot en kläpp av metall just på onsdagen före påsk. I vår tid bryr ingen sig om sådant där gammalt trams utan påsken är förknippad med äggätning och i det stora hela en riktig mathelg i vårens tid. Den här veckan är det på sina ställen kampanjpris på ägg. De är faktiskt så billiga att jag skäms när jag köper dem och tycker synd om äggproducenterna. Jag menar inte hönorna, utan de personer som driver hönserier och ser till att äggen kommer ut i handeln. Man kan köpa marsipan-och cholkladägg också om man gillar sötsaker. Det går åt en massa ägg av kartong även i år som sedan till Karamellkungens stora glädje skall fyllas med smågodis. Jag gläder mig inte nämnvärt över påskveckan och inte över helgen heller. Jag har inga traditioner att följa, men jag hoppas att solen lyser under helgen . så att jag kan göra härliga livgivande promenader.  23/3   2016

Skärtorsdag

Idag har vi kommit så långt i tideräkningen att det blivit skärtorsdag. Det är ingen röd dag och folk är i allmänhet inte lediga från jobbet. De flesta helger och dagar firas till åminnelse av någonting från bibeln. Ordet "skär"  betyder även att rena (göra rent) och har man läst lite i den heliga skriften, så vet man, att den här dagen tvättade Jesus lärjungarnas fötter innan de satte sig till bords för att äta den sista måltiden. Han ville visa dem att han inte höll sig för god för de simplaste sysslor. Det gör inte jag heller, utan så länge jag orkar kommer jag att städa och ha rent och snyggt omkring mig. Idag sken solen och min vän fotografen och jag har promenerat runt hela Lötsjön (ligger vackert i Sundbyberg) och så småningom kan vi nog visa vackra bilder på fågellivet i din lilla insjön. Idag blir det en aktuell påskbild som har genomgått viss fototeknisk behandling. Jag avhåller mig från att beskriva hur det har gått till, för fotokonst begriper jag inte. När vi gått runt sjön intog vi kaffe med bakelse i det mysiga kaféet som ligger några meter från vattenbrynet och kallas för Gröna Stugan. Min vän fotografen, som vet att jag är lite barnslig förärade mig ett kartongägg, som precis som de ägg barnen får nnehöll smågodis  Jag har ätit snask framför TV-n och haft det mysigt i kväll. Eftersom vi nu har en långhelg framför oss vill jag också passa på att önska alla mina läsare en riktigt GLAD PÅSK!  24/3   2016

Långfredag och sidbyte

Idag skriver jag för sista gången på den här sidan. Den har blivit för lång och ohanterlig. Min nya sida har jag kallat för "Gammalt och Nytt" och mina läsare hittar den direkt under den förra  "Jag hänger med."  Långfredagen i dag är inte längre vad den var i min barndom. Då var den verkligen lång och sedd med barnaögon var den årets tråkigaste dag. Man kläddes upp i den bästa "söndagsstassem" redan på morgonen, tillsades att leka stillsamma lekar och vara snäll och tänka på hur eländiigt Kristus hade det när han hängde på korset. Det var långt till kväll den dagen trots att jag och några andra odygdspåsar oftast fuskade med de stillsamma lekarna när ingen såg oss. Det straffade sig förstås om man kom hem smutsig eller om småsyskonen skvallrade för mor. Långfredagen idag har gått fort. Dels har fotografen hjälpt mig så att sidbytet skulle gå friktionsfritt och dels har jag varit på släktkalas. Jag har faktiskt lite släkt i Stockholmsområdet fast vi ses inte så ofta. Men släktkalasen blir jag bjuden på, vilket jag verkligen uppskattar. Min släkt häromkring består av tre syskonbarn med familjer. De är numera pensionerade och gör ofta långväga resor. Innan jag avslutao dagens inlägg och den här sidan vill jag tacka alla läsare för att de hängt med och uppskattat det jag skrivit. Jag hoppas att ni följer med till den nya sidan, som jag tänkt börja på i morgon Päskafton.  25/3   2016. . 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Maj-Britt Erlandsson | Svar 24.07.2016 11.01

Hej bästa Dagny! Vill gärna följa dina blogginlägg i fortsättningen för dina kloka åsikter och tankar om livet då för länge sedan och i nutid och för din humor!

Britt | Svar 02.07.2016 19.38

Hej Dagny! Det är himla jobbigt att scrolla ner, ner, ner för att läsa senaste inlägget. Kan du inte ha senaste inlägget överst så man ser det först? Kram!

Rosa 03.07.2016 12.08

Titta även på höger sida längts ned på sidan.Bloggen heter idolen bloggar

Rosa 03.07.2016 12.03

Hej Britt.Tryck på kommentarerna på höger sida så kommer Du ner till sista inlägget. MVH Rosa

Mia Enberg | Svar 20.06.2016 21.01

Hejsan Dagny...jätteintressant att läsa dina inlägg. Såg dig hos Skavlan för lite sedan och jag blev så glad för du är så underbar att lyssna på. STOR KRAM..Mia

Magdalena | Svar 28.05.2016 11.50

Hej Dagny!
Jag riktar mig inte till något blogginlägg nu, men jag måste bara få säga dig att du får mig att gråta av Glädje och Kärlek när jag ser och hör dig ❤️️

Jenny | Svar 10.05.2016 22.20

Grattis i efterskott

Anita Arnefors | Svar 16.04.2016 08.57

Fantastiska Dagny! En förebild för alla åldrar! Vilken gåva du fått att få vara frisk och uppleva dessa, över 100 år. Följa utvecklingen i teknikens århundrade.

Eivor | Svar 09.04.2016 19.35

Man bara lycklig, helt salig av att följa dig Dagny, du är en förebild för alla oss åldrande pensionärer.

Caroline | Svar 01.04.2016 11.11

Nå har vi sett dokumentaren din på skolen, og hele klassen syns du er rå! Du er en stor inspirasjon til mange❤️

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

I går | 22:28

Hjärnan är toppen,
Så även kroppen,
Du är så grym
Som nu ska på gym.

...
I går | 19:58

Undrar samma sak...

...
I går | 19:54

Det stavas nämligen "brott".

...
I går | 18:51

Tror ju inte att bloggen är orsak till stölden av din plånbok men sen dokumentären vet "man" vad du heter och bor och "man" ser dig ute ensam gåendes....

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS