Jag kör vidare på invanda spår

Nu har jag serverat färdigt och börjar på ny sida, men jag kör vidare på invanda spår.

Programförklaring

Idag börjar jag på ny sida och vad det skall bli av den är det ingen som vet, inte ens jag själv.  Man vet som väl är inte så mycket om morgondagen heller och det är kanske lika bra att var dag får ha nog av sin egen plåga. Vet man riktigt säkert vem man är själv?  Det tvivlar jag på.  Den bild omgivningen har av min person stämmer nog illa med min självbild. Men jag är övertygad om en sak, nämligen att jag inte riktigt är prototypen för en dam i min ålder. Jag är som jag är och uppför mig inte riktigt som gamla damer förväntas uppträda. Jag tycker inte att jag är färdig med livet och att det borde vara dags att jag slog mig ner och började njuta av  mitt "otium"  och lät omgivningan passa upp mig. Jag känner mig inte alls mogen  för att bli omhändertagen.  Jag  vill fortsätta  "att gå på i ullstrumporna" och jag vill reda  mig själv. Jag anser inte att "man blir för gammal för att lära sig något nytt"  och jag tycker inte heller att det är för sent att börja om från början om det skulle behövas. Min blogg  startade jag sedan jag fyllt hundra och i början var det bara den närmaste omgivningen som läste den. Jag fick hjälp att starta men nu är bloggen i det närmaste självgående och blir läst  även av yngre personer. För detta är jag glad och tacksam.  Jag är också  glad och tacksam över de fina illustrationer min vän fotografen bidrager med. Jag kör alltså vidare och Så länge det går skall jag försöka att  hålla mig underrättad om vad som sker hemma och ute i den stora världen så att jag har något att referera till och inte stagnerar. Jag ser även fram emot att bli kommenterad och motsagd om jag har fel.        24/2    2015  

SKIDÅKNING

Sport är egentligen inte min grej. Men jag anser det vara min skyldighet att veta så mycket om den, att jag kan skilja på hockey och bandy och att hålla reda på vem som är stjärna och i vilken idrott vederbörande tävlar. Därför skummar jag pliktskyldigast igenom sportsidorna i min dagliga tidning.  I dag svallade sportjournalisterna över i lovord över Charlotte Kallas VM-guld.  I dessa instämmer jag till fullo, allrahelst när jag erinrar mig mina egna vedermödor i skidspåren.  I  Norge är, att "gå på tur" medfött, men jag är född i Skåne och där är skidåkning emot naturens ordning. Där fanns sällan någon snö när jag var barn och följaktligen inget behov av skidor. Jag var 30 år när jag köpte mitt  första och enda par  Då var jag bosatt i Mellansverige, där snö och vinter hör ihop. Jag investerade även  pengar i övrig utrustning såsom toppluva, pjäxor och skiddress. Ska det vara så ska det vara.  Sedan var det "bare  o åk", som Stenmark sade. Det var inte sant för min del. Jag tyckte det var jättesvårt bara att hålla mig upprätt  på brädbitarna. Ännu svårare var det att hantera dem för att komma framåt, uppåt eller nedåt. Det var bara att ta det från den humoristiska sidan och när jag skulle ut på tur, förklarade jag glatt  att det bar iväg ut  "för att ramla omkull". Jag räknade aldrig vurpornas antal.  Som väl är har jag blivit utrustad med "gåpåaranda" och har man den läggningen ger man inte upp i första taget. Det var bara att resa sig upp, borsta av snön  och staka på. Det blev aldrig någon storåkare av mig utan jag förblev sämst i sällskapet. Mitt motto har alltid varit:  "skam den som ger sig"  och jag kämpade tappert. Min teknik blev aldrig vad den borde varit, men  jag lärde mig  i alla fall  att stå på ett par skidor. Med envishet och god vilja kommer man i alla fall en bit på väg. Nu lär sig tvåringar att åka skidor men de har som väl är inte lika långt ner till marken som jag hade när jag dråsade omkull. Bilden refererar inte till ämnet men det är i alla fall en vinterbild.     25/2  2015

 

Diskutabelt

Jag undrar om inte den nutida människan är mer eller mindre avtrubbad. Till  kategorin nutidsmänniskor räknar jag då in mig själv trots att jag är en kvarleva från förra århundradet. Det händer så mycket konstigt, tråkigt och hemskt och vi bryr oss inte. Jag har idag som alla övriga morgnar plöjt igenom morgontidningen och läst såväl svenska som utländska  nyheter och lagt ifrån mig bladet utan att jag hittat något som jag anser vara värt att kommentera. Det  blev en guldmedalj till, men den var väntad och ingen överraskning. Stormen har lagt sig efter de senaste terrordåden och nu är det lugnt tills nästa smäll kommer. En sak som upprör många människor tigs för det mesta ihjäl och det må vara mig förlåtet att jag  "lägger näsan i blöt" och rör om lite grann. Det som inte direkt angår en ska man helst inte låtsas om för det blir enklast så. Ingen har väl undgått att se alla tiggare som sitter och fryser utanför butiker och andra ställen där folk passerar. Det är ett storstadsproblem  och i natt hade en del av dem lagt sig att sova på Sveavägen och blivit bortkörda av polisen i den arla morgonstunden. Det är förnedrande att vara tiggare och jag känner mig inte det minsta som en välgörare när jag lägger en slant i pappersmuggen de sträcker fram. Gator och torg är givetvis inga lämpliga sovplatser och polisen gjorde bara sitt jobb, men det var säkert ett trist uppvaknande.  Våra myndigheter borde ta tag i det här problemet och diskutera det i EU. Tiggarnas hemland  är ju anslutna till denna förnäma församling och borde åläggas att ta hand om sina medborgare och ge dem tak över huvudet så att de får sova ifred. Men ingen bryr sig och därför är det som det är i världen.  Fotot har inget gemensamt med  innehållet     26/2   2015

I dansens virvlar

Så blev det äntligen dags för programmet jag väntat med spännig på.  Att det är Let´s ´dance är väl  inte svårt att förstå. Jag tycker att det är lite av trolleri att det går att göra dansare av amatörer som varken är unga, vackra eller ser särskilt smidiga och dansanta ut. Mest nyfiken är jag på Ingemar Stenmark När han åkte slalom vann han ära och berömmelse  och fick han frågan om hur man skulle göra för att bli som han svarade han att "det är bare o åk." Antagligen intalar han sig  att om han bara jobbar på, så kommer färdigheten tack vare  envishet och kämpaglöd. Han är min favorit nummer ett. Tvåan är en rundnätt Jonas, som har glimten i ögonvrån och tar sitt dansande från den humoristiska sidan. Dans är en rolig sorts motion och det  är ett nöje att dansa. På den tiden jag var ung ansågs man ha dansat färdigt när man gifte sig och den som hamnade på "överblivna kartan" d v s förblev ogift hade för alltid slutat upp med dans. I våra dagar kan den danslystne dansa även på ålderns dar. Pensionärsdans är populärt värre  och på dem finns det ingen åldersgräns uppåt. Är man dansant så är man. Enda nackdelen med dessa pensionärsdanser är, att danskavaljererna är så fåtaliga att de nästan är värda sin vikt i guld. De är som tuppen i hönsgården och känner sitt sitt värde, när de väljer ut en  danspartner. Jag hade tur när jag gick på pensionärsdans för jag hade  min egen danskavaljer med hemifrån och behövde aldrig sitta "panelhöna" och vänta på att bli uppbjuden. Nutidens buggande är lite mer demokratiskt  för det är mer likt solodans i grupp, tycker jag..  27/2   2015   

Musiksmak i tiden

Nu är den sista deltävlingen i melodifestivalen över och jag för min del drar en lättnadens suck. Det är ju visserligen ingen som tvingar mig att  titta på den, utan det är en form av frivilligt självplågeri, som jag ålagt mig för att inte riskera att bli betraktad som  passé och  efterbliven i musikaliska sammanhang. Den musik som framförs ligger ju i tiden och att jag inte begriper mig  på den, beror inte på att det är fel på den, utan det måste vara så att mina öron för länge sedan blivit  inställda på schlager och gammaldags musik. Sådan som låter melodisk  och om den har en text så är den berättande och handlar om någonting,  gärna något romantiskt. Texten behöver inte vara melodramatisk som  i gamla tiders schillingtryck,  utan sådär lite lagom småtrevlig så att man kommer ihåg den och kan gnola den lite tyst för sig själv medan man lyssnar. Jag vet ju att musiksmaken har förändrats under tidernas lopp och jag vet, att när jag var ung, klankade vi på folkmusiken och kallade den för fiolgnäll. Jazzmusiken var väldigt inne ett tag och jag måste tillstå att jag gärna lyssnar på saxofon och klarinett och de övriga instrumenten som finns i en jazzorkester. Det var snålt med musik i min barndom och vi skämdes inte för att lyssna på Frälsningsarmens strängmusik . Den var uppmuntrande och rätt käck och soldaterna sjöng och spelade med känsla och övertygelse, det kan jag intyga. Min musiksmak är således som den är, men jag kommer att bjuda till så att jag hänga med i utvecklingen.  Fågeln på bild är en skönsångare i min smak  27/2   2015

Helgarderad i fall att ....

Det mesta nuförtiden är enkelt och bekvämt och man behöver inte anstränga sig nämnvärt. Annat var det på den tiden då man gjorde upp eld genom att gnida två pinnar mot varandra så att det uppstod gnistor och man så småningom fick till en eld. Idag är det inte många som behöver tända upp eld, varken ute eller inne.  Allt går med elektricitet eller batterier. Det är problemfritt utom när proppen går eller det blir strömavbrott. Kaffet brygger de flesta  i en elektrisk bryggapparat och tevattnet behöver inte gå omvägen via en kastrull på spisen utan serveras direkt i koppen från den elektriska vattenkokaren. Det är inte klokt så bra vi har det och hur bortskämda vi har blivit. När stormen ryter och träden blåser ner ledningarna blir det "annat ljud i skällan" och jobbigt för den bortskämda menigheten. Det tog flera tusen år innan man kom på det här med elektricitet men på bara några minuter kan ledningarna blåsa ner om stormen friskar i. Så tänker jag ofta när jag vrider på kontakten  till kaffebryggaren. Förr i världen stod jag på helspänn och passade kaffekitteln. Eljest kokade den över och spred ut kaffesumpen över köket. Den här sortens reflexioner  gör bara den som har eller har ägt en kaffekittel. Jag har behållit min ifall att den skulle behöva användas  en gång i framtiden. Man kan aldrig så noga veta. Som vi slösar med allting kan t o m elektriciteten ta slut. Skulle det bli så illa, så har jag faktiskt kvar ett gammalt fotogenkök också.   1/3   2015

Aktuellt problem

Idag blev man inte glad av att lyssna till Rapport. Den tråkigaste nyheten var att det finns skolungdomar som är så aggressiva att de hotar att slå sina lärare. Det låter förskräckligt att en skola skall stängas och alla elever skickas  hem för att några bär sig illa, om inte rent av  olagligt åt. Skolagan är sedan länge förbjuden och läraren får inte bära hand på sina elever för då riskerar han att bli åtalad och kan mista tjänsten. Jag tycker att varenda unge bör vara  glad över att han har en skola att gå till och får lära sig något. Det är en stor förmån att gå i skola och lärarna gör säkert så gott de kan för att upprätthålla ordning och reda. Jag blev ledsen om jag någon dag måste vara hemma från skolan. och glad över att jag fick lära mig  läsa  och att inhämta kunskaper i alla ämnen. Det har jag nytta av den dag som idag är. Tack vare skolan kan jag skriva mina blogginlägg  på någorlunda god svenska och jag stavar sällan fel.  Vi skrev uppsatser rätt ofta och de blev mina första lärospån i det som nu kallas för ordbehandling. Vår skola var bättre än den är idag på så sätt, att vi respekterader lärarna och var lydiga och beskedliga. Vi vågade inte vara uppstudsiga hemma heller. På den tiden var vi tvungna att lära oss tio Guds bud utantill och i fjärde budet står det skrivet: "Hedra din fader och din moder, på det att dig må väl gå och du må länge leva på jorden". Det budet respekterade och efterlevde de flesta av oss och det var betydligt bättre disciplin i hem och skola på min tid som barn än det är nu. Att det sen fanns mycket annat som inte alls var bra är en annan historia. Jag hoppas nu att de akuta skolproblemen får en bra lösning  och att inga skolor någonsin skall behöva stängas på grund av slagsmål. Dagens bild kan jag möjligen ha använt tidigare men den tål att ses ändå.      2/3  2015

Vårens barndomsminne

Jag tror att vintern har kommit av sig och att det börjar våras både bland berg och dalar. Det kan givetvis komma ett bakslag och lite blötsnö, men jag litar på att Kung Bore (vintern) har dragit sig tillbaka  och inte visar sig förrän till nästa år. Nu i mars månad kan man börja spana in vårtecknen och något som jag redan har sett är snödroppen. Den är, som alla vet, en vit liten ljuv liljeväxt som blommar tidigt på våren. När jag var barn plockade jag sådana åt min mor redan i februari. Var jag plockade dem talade jag inte om men så här efteråt har jag kommit på att de borde ha fått stå kvar på växtplatsen.  När jag plockade dem gjorde jag mig nämligen i barnsligt oförstånd skyldig till intrång och skövling av en växtplats på privat mark. Det begrep jag inte då, utan jag levde i barnets oskyldiga värld och trodde att blommor och blad var till för att plockas varhelst de befann sig. Mitt brott är sedan länge preskriberat men än idag skäms jag lite. I min barndom plockade jag ett och annat i vår stadspark också  men det skedde  också i god tro och i barnsligt oförstånd. Mina yngre syskon förärade aldrig vår moder några blommor på våren. De var heller inte lika nyfikna, påhittiga och äventyrslystna som jag, vilket min moder ofta påpekade. Detta såg hon inte som något som talade till deras nackdel. Hennes uppskattning av mina här uppräknade egenskaper var totalt obefintlig när hon framhöll den övriga syskonskarans förtjänster. Jag är än idag riktig glad över att hon aldrig fick reda på var jag plockade vårens första snödroppar när jag var ett litet barn. De här av  min vän fotografen plåtade snödropparna hade ingen av oss en tanke på att plocka med oss.        3/3 2015

Aktuell samhällsdebatt

Idag läser jag i min tidning att vi äldre har låg status trots att vi blivit fler. Det är ingen nyhet för mig, för så har det varit länge. Min egen status har dock förbättrats något sedan jag började blogga. Folk i allmänhet tror för det mesta att de äldre i det närmaste tappar vettet i och med att de åldras. Det är som mycket annat helt fel. Hög ålder är inte lika med  varken visdom eller vettlöshet. Det finns kloka människor och galningar i alla åldrar. Man kan inte "stryka alla över en kam". Förr i världen vördade man de äldre för deras erfarenhet och visdom.  Men det var då det. Jag känner inte för att bli vördad,  jag är fullt nöjd  om jag blir betraktad som en helt vanlig person som det går att prata med. I samma artikel läste jag något som gjorde mig mera beklämd. Man har frågat ungefär 85 000 personer om hur de ser på  de äldre och 10% av de tillfrågade tyckte att gamla människor var en börda och att de får alldeles för mycket av staten. Staten både tar och ger och en s k "fattigpensionär" tycker nog inte att hennes lilla pension med bostadstillägg är tilltagen i överkant. Det skrivs och talas mycket om de äldre i våra dagar, men det är inte därför, att det helt plötsligt har blivit "inne" att bli gammal. Det grundar sig helt och hållet på  krassa ekonomiska skäl. Vi håller nämligen på att bli alldeles för många som lever längre. Detta faktum vet våra kära politiker inte hur de skall tackla den dag vi blirskröpliga och det blir dags för vård. De måste ta itu med saken medan tid är och just nu vet de varken ut eller in. Jag har nästan blivit ett orakel  och får frågor till och från om vad jag tycker och tänker i frågan. Jag tycker ingenting annat än att det inte är en dag för tidigt att man  börjar bry sig lite om de äldre. Min generation är inte stor och vi är rätt "mesiga" av födsel och ohejdad vana. Men politikerna får passa sig för 40-talisterna, för de är desto fler och kaxigare och de går kanske ut i stora demonstrationståg  på gator och torg och demonstrerar högljutt om de inte blir rätt behandlade. Vördnad tror jag inte att de bryr sig om men respekt kräver de säkert.   4/3  2015.

Ingen vår i sikte

Idag har jag varit ute och letat efter vårtecken men jag hittade inte ett enda. Inte ens talgoxen lät höra sitt gnissel. Jag gick då på shoppingtur för att i bästa fall försöka förnya mig själv. Det bästa med varuhusen är att man kan gå och rota bland klädhängarna precis som man vill.  Man behöver inte köpa något  för ingen bryr sig. Det är självbetjäning så gott som överallt. Skulle man mot förmodan hitta något provar man  och går till kassan och betalar. Det är hur opersonligt som helst. Det finns förstås även specialaffärer och  dem besöker jag en och annan gång när jag vill ha något snyggt, som inte tillverkats i massupplagor.  I sådana  affärer blir man betjänad och känner sig betydelsefull och önskas välkommen åter, om man har handlat någonting.  Köper jag  jeans eller någon annan byxa nålar de t o m upp byxbenen åt mig. Det finns nämligen ingen butik  i vårt avlånga land som saluför benkläder i längder som passar mina korta ben. En enda gång har jag hittat  byxor som inte måste kapas, men då befann jag mig i det stora landet i väster. Där bor det så mycket folk av alla storlekstyper att  man tillverkar plagg även för kortväxta. Idag hittade jag som vanligt ingenting i varuhusen men det var uppiggande att se alla köpsugna ungdomar handla på sig vårgranna klädesplagg. De bryr sig inte om att byxbenen  är för långa utan viker upp en bit eller låter dem vara  som de är även om det "korvar" sig på smalbenet.  Jag kommer att fortsätta  leta efter våren för snart är den här.   5/3   2015

 

Bloggning

När jag började blogga visste jag egentligen inte vad en blogg var för någonting. Jag visse att kändisar och politiker bloggade och att det  var något som blivit populärt och "Inne" och att de antagligen  gjorde det, för att det var roligt eller för att de ville göra sig märkvärdiga.  Att det behövdes läsare visste jag också för annars skulle det inte vara någon  ide att skriva. Hur man skaffade dem hade jag inte en aning om. Till en början var det  bara den allra närmaste bekantskapskretsen som läste vad jag skrev. Det hade nog stannat därvid  om inte en tidning fått nys om att jag  fanns och var över hundra år. Om jag bara varit 70 hade det inte varit lika märkvärdigt men ovanligt ändå, för folk i allmänhet har inte någon större tilltro till  åldringars förmåga över huvud taget. Jag kom på något sättatt bli ålderdomens motsvarighet till  barndomens  "underbarn."  Wolfgang Amadeus Mozart var ett sådant underbarn, för han  började spela klaver vid tre års ålder och skrev sitt första musikstycke vid samma ålder. Underbarn anses riktig försigkomna  och jag inte riktigt lika efterbliven som jag borde ha varit vid min ålder. Hur som helst så bloggar jag nu för tredje åreti rad och jag tror att besökarna är betydligt fler vid det här laget. Det beror säkert på att min blogg är illustrerad. En illustration är en ritning, skiss, målning, fotografi eller något annat verk som på sitt sätt belyser och ger information om det skrivna. Jag ger min vän fotografen en eloge för dagens bild som informerar om att nu är det slut på vintern och kung Bore får ge sig för våren.   Jag vill också  tacka mina läsare för att de kommenterar det jag skriver. Det sporrar mig till att fortsätta.   6/3 2015

Vår i luften

Idag har jag hittat tydliga tecken på att våren år på väg och det känns hoppfullt. Jag befann mig på Djurgården och där stack det upp lite små gröna skott här och där på sina ställen. Men riktigt glad och överraskad blev jag, när jag upptäckte en flera kvadratmeterstor yta full av utslagna gulsippor. Gulsippan(ranuncuilodes) är släkt med vitsippan, som på latin  heter "anemone memorosa."Den gula är mindre vanlig än den vita men jag tycker att vitsippans  latinska namn låter  poetiskt och lite romanmtiskt. Det påminner mig om den vackra visan  "anemone memorosa" som vi nynnade på när jag var ung. Sången är sedan länge glömd och förgäten, men hon som sjöng in den hette Molly Åsbrink. Hade man haft melodifestivaler på den tiden  hade den säkert varit en vinnare. Jag blev riktigt upplyft vid synen av de gula blommorna och den här dagen var räddad. Sipporna växte för övrigt i gräset nedanför café Ekbacken vid Valdemarsudde. På detta förnäma konstmuseum  hade man  hängt om  sedan jag var där sist och i flera salar visades  konst av den dansktyske målaren Emil  Nolde.  Han  påstås vara  den första riktig kända expressionisten. Tavlorna  är färgsprakande och färg är just  vad själen behöver efter en lång och grådaskig vinter. Målarprinsens bostadsdel var som vanligt prydd med de underbaraste blommar. Man kunde till och med sniffa på utslagna syrener som husets trädgårdsmästeri  drivit upp. Har manr den stora förmånen  att få se så mycket vackert en vanlig lördag  i mars månad kan man känna sig privilegierad och det är just vad jag gör. Fotot av sipporna är taget med en mobilkamera och gör tyvärr inte blommorna full rättvisa.    7/3   2015

Marssöndag

Idag har det varit rekordvarmt, soligt och skönt för den som inte behövt anstränga sig. Ansträngt sig har däremot alla de Vasaloppsåkare gjort som har segat sig fram fast det varit dåligt skidföre. Det påstås att Vasaloppet som går " i fäders spår för framtids segrar" är instiftat till minne av  en historisk skidfärd  som Gustav Vasa gjorde  mellan Mora och Sälen. Det är inte sant, säger sakkunskapen, för Gustav Vasa visste inte ett dyft om skidåkning utan han åkte sträckan med häst och släde.  Alla historier är ju inte sanna och det är lite synd att Vasakonungen inte  var först ut på banan. Det är  hur som helst en bravad och ett kraftprov  och jag tror att både vår nuvarande kung och hans son klarade av den, så lite av kunglig glans har loppet trots allt.  De som tar sig fram hela vägen är beundransvärda antingen de behöver kort eller lång tid för bravaden. Helst skall en svensk vinna, tycker jag. Den här dagen har en annan betydelse också. Den kallas "den internationella kvinnodagen"  men har då inte firats på något särskilt uppseendeväckande sätt utan  i det närmaste förbigåtts med tystnad. Dagen instiftades  redan år 1910 och det är meningen att  hela världen  skall  uppmärksamma  att det är lite si och så med jämställdheten mellan män och kvinnor. Lite bättre har det väl blivit  på 105 år men riktigt bra lär det nog aldrig bli, är jag rädd. Något som definitivt var bra idag och som säkert blir ännu bättre vad tiden lider var vårvädret. Det har varit en ljuvlig dag och jag såg knoppar på sälgbuskarna. Det är ett tydligt vårtecken och  jag kallade blommorna på kvistarna för "kissekatter" när jag var barn.   8/3  2015

Besök i en undre värld

N u tror jag att det är vår på riktigt och det känns skönt att vara ute i solens sken. Idag förenade jag nytta med nöje. När jag strosade på Skeppsholmen erinrade jag mig att det pågick en konstutställning i Bergrummet. Bergrummet är en underjordisk anläggning som ligger rakt under Östasiatiska museet. Den anlades en gång i tiden för att ge plats åt marinchefen och hans stab i händelse av krig. Sedan har den i det närmaste blivit bortglömd. Numera  anordnar man  konstutställningar där en och annan gång och för närvarande pågår  Stockholms Konstsalongs Vårsalong. Den har man tidigare  visat i lokaler i Hagaparken. Dessa lokaler har blivit hajakvarium  och 100  jurybedömda konstnärer får ställa ut sin konst under jord. Bergrummen passar bra som utställningslokaler och det kostar inte mer än en femtilapp att besöka utställningen.  Första gången jag var där, visade man en stor samling kinesiska terrakottasoldater och det var en pampig utställning. Jag visste tidigare ingenting alls om de hemliga rummen  under jord på Skeppsholmen. När jag kom till Stockholm för ett antal år sedan fick allmänheten  överhuvudtaget inte tillträde till  den här ön. Den var helt och hållet förbehållen krigsmakten  och strängt bevakad. Nu är den en utomordentligt trevlig ö att promenera på. Går man längs kajerna kan man titta på en massa trevliga gamla segelskutor och andra äldre typer av fartyg och jag kan varmt rekommendera turister att ta sig en titt på en ö som är väl värd ett besök. Min vän fotografen var inte med idag så jag saknar aktuellt foto och låter sidan prydas av en bild  på  blommor som redan börjat säljas för plantering  i balkonglådorna.  9/3  2015

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bevattning

Vatten är enligt vetenskapen en kemisk form av väte och syre, som är nödvändigt för allt liv  Det tänker vi inte på när  vi vrider på  kranen  och låter rent fint vatten rinna rakt ut i avloppet. Det är resursslöseri som man inte kan kosta på sig om man får sitt vatten från en avlägset belägen brunn. Regn är också vatten och det behöver bönder och trädgårdsmästare ha för att det skall växa  på fält och i täppor och inte bli missväxt. Jag som odlar i mindre format  måste vattna mina växter på fönsterbänken eljest vissnar de och dör. Vattenkannan  är ett redskap som håller mina växter vid liv, fast om sanningen skall fram glömmer jag att vattna rätt som det är och då skattar  mina mest vattenkrävande växter åt förgängelsen. Jag har märkt att vattenkannan idag inte bara är en nödvändighetsartikel som öser  vatten på plantor och fönsterträd.  Ingalunda. Det har gått mode i vattenkannor och de är numera designade liksom en hel del andra bruksföremål. Har man en balkong eller trädgård ingår vattenkannan och dess placering i helhetsbilden. Det man bör tänka på är, att den egna vattenkannan är av  rätt färg och form samt att den inte är för stor. Att det blir ett ideligt skvättande med en liten kanna är helt betydelselöst bara den ser snygg ut och pryder sin plats. Pryder sin plats gör inte kannan på bilden  utan den är helt ute och den som vattnar med en sådan bör snarast skrota densamma och inköpa en mer dekorativ variant. Själv skall jag önska mig en stilig vattenkanna i födelsedagspresent för min  gamla ser rent ut sagt bedrövlig ut.    10/3  2015

 

Våren nalkas

Det är ingen behaglig temperatur utomhus just nu, men jag har bestämt mig för att det är vår och har ställt undan vinterkängorna.  I går rapporterade min tidning att en,  säger en, ensam körsbärsblomma  hade slagit ut i Kungsträdgården. Den var fotograferad och såg lite vilsen och frusen ut där den satt i ensamt majestät  på en svart kvist.  Den ångrade säkert att den inte blivit kvar i sin lilla knopp och väntat på  den riktiga blomningstiden. Den väntar jag också på för det är så vackert den korta tid som de japanska körsbärsträden blommar. Vi har dem helt och hållet som prydnadsträd och jag har då aldrig sett att det blivit några bär på dem.  För den intresserade kan jag tala om att trädet är av plommonsläktet och tillhör familjen rosväxter. Den 18 april skall vi fira Körsbärsblommans dag  och i år tror jag att det blir extra festligt för det är 10-årsjubileum. Vi är utlovade stämningsfull underhållning  och om det inte ösregnar skall jag vara på plats. Japanska föreningen är medarrangör och det borgar för att blomningen firas på ett värdigt och rätt sätt. Det kan ju tyckas vara i tidigaste laget att orda om en blomsterfest innan det synts  ett endaste litet grönt "musöron" på den svenska björken, men i dessa dagar då vinden blåser  snålt behöver man något att se fram emot för att inte misströsta. Den krokus jag visar på dagens bild  är från förra året för de som brukar sticka upp utanför min port lyser fortfarande med sin frånvaro.      11/3   2014

Poesi och verklighet

Idag var det soligt och skönt ute och behagligt att vistas ute. Det blåste inte från något håll. Blåst har tyvärr alltid haft en menlig inverkan på mitt sinnestillstånd. Den får mig avogt inställd och jag gillar liksom  inte läget. Jag, om någon, borde  vara van vid blåst för i Skåne är det sällan vindstilla.  Öppna landskap har sin tjusning, enligt Ulf Lundell. Men han är poet och sådana har inte samma syn på verkligheten som vi vanliga dödliga. Han trivs säkert på den blåsiga slätten, eftersom han lämnade Stockholm och bosatte sig för gott på Österlen. På skånska slätten finns  det inte många träd som läar, när det stormar  och vinden tar i. Det ser man för övrigt på "pilevallarna", vars träd lutar betänkligt och ser ut att  kunna blåsa omkull vilken minut som helst. När jag nu, så här omotiverat, har halkat in på ämnet poeter  kan jag nämna en till som gillade öppna landskap. Det var Evert Taube vår nationalskald. Jag läste i tidningen idag, att en reporter hade rest i hans fotspår och letat efter Samborombom  och Carmencita. Han fann förstås att Evert förgyllt verkligheten mer eller mindre och att det inte var någon speciellt romantisk plats att resa till. Jag tycker att man skall låta poeter dikta och fantisera bäst de vill, för vi vanliga dödliga behöver deras drömbilder för att slippa ifrån  den krassa verkligheten en och annan gång  när  den blir för trist och grå. På dagens bild har jag flytt från stadens larm och sökt  lugnet i naturens sköte.  12/3  2015

En recension

kväll har jag tittat på Let´s dance. Jag vill inte påstå att det är ett intellektuellt eller folkbildande program utan snarare tvärtom. Men damerna, proffs som amatörer, har mycket stiliga kläder på sig, ibland  kort-kort men för det mesta riktiga festblåsor med riklig vidd i kjolarna. Det är trevligt att se lite uppklädda människor en och annan gång som motvikt till den jeansklädda allmänhet man möter dagligen. Programmet är förstås inte någon modevisning utan mer en sorts lättsam underhållning. Min beundran  för noviserna, som ställer upp och mot alla odds lär sig att dansa, är mycket stor.  Men de får förstås en bra slant för  besväret och en del av kändisarna (det är inga vanliga dödliga som blir tillfrågade) blir ännu mer kända än de var innan de gav sig in i dansens virvlar. Programmet är på något sätt också ett förnedringsprogram. Domarna är i snorkigaste laget och skräder inte orden när de betygsätter   prestationerna.  Jag, som antagligen ingenting begriper, tycker att alla deltagare är jätteduktiga. Stenmark är, som alla vet, en "vinnartyp" och vinner han den här danstävlingen blir det nog mer för att han går "hem i stugorna" än för att han blivit danskonstnär. I skrivande stund vet jag inte vilket par som blivit utröstat och jag bryr mig strängt taget inte heller, för det är förfärligt tjatigt att titta på alla reklaminslag som finansierar programmet. Bilden som inte har något gemensamt med danstävlingen är en vy med utsikt över Söders höjder.   13/3  2015

Lördagsevenemang

Så kan man äntligen andas ut och i fortsättningen ägna lördagskvällarna något annat än att lyssna på Melodifestivalen. Den är så klart inget måste, men jag vill hålla mig  a jour så att säga.  Som varande Solnabo, har det förargat mig en smula att våra politiker lagt en massa skattekronor på skrytbygget Friends Arena, men idag var den behövd och fullsatt, vilket den sällan blir annars. Om bästa låt vann får stå för de röstandes räkning. Det lägger jag mig inte i.  Men vinnaren är ung och stilig och f d Allsångsledare och att han  "går hem i stugorna"  i Sverige är inte alls konstigt, men det är långt ifrån säkert att han blir Europavinnare när det blir dags för den stora finalen. Nu är det mesta "ståhejet" över och hur  som helst så gillar jag skådespelet med ljuseffekter, flammor. eld och allt det andra som lyste och sprakade under de här utsändningarna. Det är så pampigt och riktigt effektfullt.  Det envisa dunkandet på trummor har jag inte mycket till övers för, men man får ta "det onda med det goda" och acceptera helheten.  Moderna artister bryr sig numera sällan om att klä om sig, när de skall uppträda  utan de kommer "lite hipp som happ"  i urblekta tröjor  och skrynkliga  jeans och ser det som den naturligaste sak i världen. Min generation var på sin tid noga med att skilja mellan vardags- och söndagskläder och när man skulle gå på bjudning eller till söndagen tog man på sig finkläderna  och på vardagen var det inte så noga. Jag har sagt det förut att tiderna förändras och vi med dem och det är faktiskt tur att det är så. På så sätt finns det  saker att diskutera och skriva om. Dagens vinnare fick en ståtlig bukett men den jag visar upp idag  är inte fy skam den heller.      14/3  2015    

Kort om ett långt liv

Idag tänkte jag ägna mig en smula åt de snälla och vänliga personer som kommenterar mitt skrivande och är intresserade av min person. Det finns ett antal läsare som undrar hur jag blev som jag blev och varför. Det vet jag knappt själv men jag tror att tillfälligheter och ödet spelar stor roll. Det är stor skillnad mellan att var ung arbetssökande i våra dagar och att vara det  på den tiden jag skulle ägna mig åt förvärvsarbete.  Jag ville studera och bli något, men familjen  saknade de ekonomiska förutsättningar som fordrades. Nu är studier gratis men det var de inte då. Min mor var änka och jag hade tre minderåriga syskon som skulle försörjas. På den tiden fanns inga sociala skyddsnät utan det gällde för individen att klara sig eller att gå under. På trettiotalet var det dessutom en depression och arbetslöshet som  vi inte sett maken till varken förr eller senare och det fanns ytterst få arbeten att välja på. Det var bara att acceptera vad som bjöds. Jag fick nöja mig med ett arbete som jag aldrig skulle ha valt frivilligt. Sedan  ägnade jag 20 år åt en sysselsättning som inte på långa vägar när motsvarade vad jag drömt om. Efter dessa 20 år vågade jag mig på att sadla om, men det var först under de sista 15 åren av mitt arbetsliv som jag kände att jag trivdes. Jag arbetade då på Försäkringskassan och sysslade med pensionsärenden. Bland annat tog jag hand  personer som klagade över de fått för lite i pension. Vi följde gällande lagar efter bästa förmåga men ibland kunde det ändå bli fel.  Det var roligt, såväl  att rätta till felaktigheter, som att övertyga andra  missnöjda  om att de klagade i onödan.  Ovanstående är mitt livs historia i korta drag och jag kan tillägga att jag på gamla dar är fullt tillfredsställd med att lata mig och ha det lugnt och skönt och när andan falller på sätta mig vid datorn och skriva om lite av varje.     15/3 2015

TV-framträdande

Idag har jag visats upp i TV-rutan igen. Jag har så att säga gått i repris. Tro för all del inte att det beror på att jag är märkvärdigare än andra som medverkat i "Fråga Doktorn-programmet utan anledningen var att dagens intervjuperson hade insjuknat. Det är ganska pinsamt att se sig  själv i rutan  och att höra sin egen röst. Man låter inte som man tror att man låter och man  förlorar en del illusioner om sig själv. Jag är inte speciellt rutinerad. Första gången jag uppträdde  i TV  blev jag medveten om att  det varken är storlaget eller glamoröst. Det är kala rum  och det är lätt att snubbla över en massa  kablar som ligger utslängda på golven utan ordning och reda. Det kan i bästa fall finnas  en soffa och ett bord  i inspelningslokalen. Första gången jag medverkade  i TV  valdes jag  till "Veckans svensk" och gick hem med en segerpokal och en jättebukett med stiliga blommor. När jag åkte dit  hade  inte den blekaste aning om att jag skulle vara med i ett tävlingsprogram. Det blev jag varse först när jag var på plats. Att jag vann den gången var nog mest för att de röstande tyckte synd om mig och att det var orättfärdigt  av TV att låta en gammal tant tävla mot en ung och stilig idol. Det vägde inte jämt så att säga eftersom idolen var ingen mindre  än Måns Zelmerlöv. Jag tror inte han grämde sig över förlusten utan tog den som en gentleman. Jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite stolt över vinsten  och pokalen har fått en framträdande plats i bokhyllan. Vissa personer presenterar sig  "som kända från radio och TV" men riktigt så högfärdsgalen tänker jag inte bli utan skall fortsätta med att vara mig själv och ingen annan.   16/3  2015

Ute i naturens sköte

När det börjar våras händer det mycket i naturen. Bland annat föder fåren  sina lamm  i mars månad. Om någon undrar varför jag, som inte har det minsta med fåravel att göra, skriver om lamm, så beror det på, att just nu skuttar de allra sötaste små lamm omkring på ortens 4H-gårdar. De är så ulliga och gulliga att man skulle vilja  ta dem i famn och krama om dem. De små raringarna har sin bästa tid  så här års och deras framtida öde är ännu inte  bestämt. De stackars fåren får föda sina lamm enligt naturens ordning, men eftersom de är tamdjur är det människan, som bestämmer om de får leva vidare och ge upphov till nya lamm eller om de skall bli lammstek framåt hösten. Inte ens en 4H- gård kan behålla alla lamm som föds. Fårfarmaren lever  av att klippa ullen av dem och på att slakta djur och sälja köttet.  Vi människor är grymma och  håller oss med tamdjur  för vårt höga nöjes skull eller för att  krasst äta upp dem.  Det är inte snällt och ibland funderar jag faktiskt på att bli vegeterian. Men jag är ändå nästan lika glad som barnen för att det finns lamm och killingar i vår närhet och jag hoppas att föräldrarna ser till att barnen får träffa dem. Ungar i stadsmiljö lever ett onaturligt liv bland bilar och avgaser och i våra dagar har det blivit ännu mer konstlat och mot naturens ordning eftersom  de använder fritiden framför datorn  eller också sitter och "pillar"  på sina mobiler.  4H-gårdar finns  det många i Stockholmstrakten  och jag rekommenderar ett besök för just nu är de små lammen som allra sötast. Själv skall titta på så ofta jag kan och så länge de inte vuxit till sig,    17/3  2015

Samlarmani

Jag har en medfödd förmåga att samla på mig en massa "grejor" med tanke på att de kan vara bra att ha och kan komma till pass förr eller senare.  Detta innebär att det är ganska trångt i lådor och skåp. Du är en riktig "ekorre" säger bekantskapskretsen. Jag  vet inte om detta uttryck kan anses vara är en förolämpning mot mig eller mot ekorren. Den senare samlar ju nötter och grankottefrö  för att ha som mat under vintern  och ekorrens  handlande får väl anses vara fullt legalt och visar  på att även ett oskäligt djur kan handla praktiskt och vara förutseende. Det har förstås hänt, att den lille gnagaren glömt bort var förrådet ligger och då är ju hela idén  förfelad och inget bra betyg åt ekorren. Det händer även mig en och annan gång att jag har glömt var jag har "gömman" och vad jag har gömt i den. Det är så klart fatalt och pinsamt  och att bli  jämförd med ekorren är då inte helt orättvist. Jag måste också erkänna, att min frys är rätt fullpackad, trots att det får anses vara helt onödigt, eftersom  jag bor i en storstad och affärerna håller öppet alla veckans dagar från tidig morgonstund till sena kvällen. Men till skillnad från ekorren  samlar jag bara mat på ett ställe och även om jag glömt vad jag lagt i frysen så kommer jag i alla fall i håg var denna befinner sig. Jag är troligen inte helt och hållet jämförbar med ekorren, men jag borde kanske ta itu med min fula vana att spara på saker och ting- 18/3   2015

   

 

Några ord av tacksamhet

Jag måste tillstå att jag är glatt överraskad över alla kommentarer jag har fått de senaste dagarna. Om jag inte hade en viss självdistans skulle jag bli smått högfärdig över allt beröm som öses över mig.  Men jag vill framhålla, att jag bara är en helt  vanlig människa, som fått förmånen att få vara frisk och därför blivit lite äldre än flertalet andra som föddes när det förra seklet var ungt.  Att jag började blogga på äldre dagar är förstås  inte alldeles vanligt, men jag tycker, att det är viktigt att  inte sitta med armarna i kors och tycka att man har gjort sitt. "Sysslolösheten är alla lasters moder", säger ordspråket och  enligt min mening är det bättre att ha en hobby,  än att slöa  och göra dumheter. Min tid räcker tyvärr inte till för att skriva enskilt till alla som har hört av sig,  men ingen är glömd och alla skall veta att jag är uppriktigt glad  och tacksam för det gensvar jag har fått. Det finns de, som vill veta lite mer om min person och var jag kommer ifrån och det vill jag tillmötesgå i detta inlägg.  Jag är söderifrån och rätt stolt över mitt skånska ursprung. Min  dialekt har slipats av  under de år som gått sedan jag lämnade hembygden, men det hörs ändå när jag öppnar munnen att jag inte är född i "Uppsverige." Jag tror, trots detta, att jag skriver en svenska som är ganska vårdad och utan alltför många dialektala inslag.  Enligt min åsikt, är det  viktigt, att vårt språk inte förflackas och urartar.  Som väl är, har jag sinne för  humor, som är en "gudagåva"  och det gör att jag  inte tar så gravallvarligt på livet och dess fataliteter. Ingen vet sitt öde, och det är totalt onödigt att ta ut sitt elände i förskott. Jag trivs också bra i öppna landskap och bland blommor och blad i naturen.    19/3   2015  

Optimist eller pessimist?

Det finns de som påstår att jag är en optimist därför att jag envisas med att säga att man aldrig blir för gammal att lära sig något nytt. Det håller jag fortfarande på. Den som däremot framhärdar och påstår att det är omöjligt, kallar jag för en pessimist och en bakåtsträvare. Sedan bör man förstås veta hur folk i allmänhet klassar den ena eller den andra sortens människor. Jag tror att jag har en bra förklaring.  Optimisten är den som ser ljust på sin självupplevda värld och tycker, att den är den bästa möjliga. Han är positiv till det mesta här i livet, medan den pessimistiske ser precis  samma värld som den värsta tänkbara. Han tycker att det mesta är eländigt och rent av  "pyton."  Läser man tidningen och lyssnar på nyheterna är det inte utan att jag ger honom rätt. Det som  hände i Göteborg är fruktansvärt och  mycket sorgligt. Ännu värre är, att det är fullt möjligt att det kan hända ännu värre saker, närsomhelst och varsomhelst i denna  ojämlika och orättvisa värld som vi lever i.  Jag skulle önska, att alla vore snälla och vänliga mot varandra. Rättvist blir det aldrig. Jag som levt så länge tycker, att vi har fått det  bättre  på alla sätt. Vi får gå i skolan längre och då  borde nutidsmänniskan ha lärt sig skillnaden mellan rätt och orätt. Jag är inte religiös, men jag tycker att alla borde rätta sig efter "tio Guds bud. " Man behöver inte  "älska sin nästa som sig själv"  men skall i alla fall inte skjuta ihjäl honom. Eftersom jag började skriva om optimism, hoppas jag även i år att få uppleva att tulpanerna lyser upp rabatterna  lika fint som de gör på bilden från förra året.   20/3  2015

  

Naturliga onaturligheter

Jag trodde inte mina ögon, när jag i morse såg att marken var vit av snö. Jag hade räknat ut kung Bore totalt och trodde på våren. Men  Sverige ligger ju  inte så  långt ifrån  polcirkeln och  normalt ska vi ha vinter så här års.  Det var riktigt vackert att se den vita snön och jag tror att krokusarna tål att bli lite frostnupna .Jag tycker mer synd om de stackars småfåglarna  som haft det varmt och gott söderöver och nu skall behöva  frysa och fara illa. Naturens ordning är som den är och det är inte utan att jag ibland funderar över en del företeelser  i naturen, som jag nästan tycker är onaturliga. De stora kraftiga kråkfåglarna till exempel. De har stora rejäla vingar att flyga med, men stannar ändå kvar i Norden  året runt medan  svalor och lärkor och en hel del andra småfåglar  flyger till Afrika eller andra ställen söderöver fast de inte har mycket till vingar att flaxa med. Egentligen skall man inte fundera över sådana här saker för det finns  så mycket som är konstigt och obegripligt för en vanlig dödlig. I dag läste jag i lokaltidningen  att det finns bävrar inom kommunen . Det tycker man är trevligt och lite yvas över, så länge inte bävrarnas  naturliga levnadssätt skapar onaturligheter i stadsplaneringen. Bävern är ju en hejare på att fälla träd och bygga fördämningar och det kan han göra alldeles av sig själv utan  att ha fått någon utbildning.  Stadens förvaltning har lovat att låta  bävrarna vara i fred så länge de häller sig  inom rimliga gränser. När snön har försvunnit skall jag försöka ta mig en titt på de här lite ovanliga kommuninnevånarna. Min vän fotografen har trixat lite med dagens foto, som således inte är helt naturtroget.   21/3  2015

Färdiglagat

Jag har en viss motvilja mot färdiglagad mat. Inte för att jag tycker illa om att den finns utan för att den är som den är. Det är en utmärkt idé att den, som av olika anledningar inte kan eller vill laga sin mat får tillgång till färdiga rätter. Men det jag vänder mig emot är, att den är smaklös och i huvudsak består av sås och potatismos. Köttet eller fisken, som borde vara det väsentliga, ser man inte mycket av. Kåldolmar, som är jobbiga att göra, kan man  till nöds acceptera, men de är långt ifrån så goda som jag lagar dem själv. Häromdagen beslöt jag att ge den färdiga köttbullen i plasttråg en chans. Min mammas köttbullar har jag berättat om tidigare och dem kan inte ens jag efterlikna idag eftersom jag inte längre äger en hushållsapparat med tillhörande köttkvarn. Färdigmald köttfärs har inte så hög kvalitatet. Man vet egentligen inte vilka köttslamsor som mals ner till färs. Köttbullarna, som skulle provsmakas var inte Mamma Scans mrn de såldes till extrapris. Kostnaden var således överkomlig, men utseendet  inte särskilt aptitretande. De var inte ens runda till formen utan såg  mer ut som kuber med rundade hörn.  Smeten sprutas troligen ut från ett rör och kapas i lagom stoa bitar innan de hamnar i den stora industristekpannan. De här deformerade sakerna var inte ens ordentligt brynta utan lite murriga i färgen. Smaken är inte lått att beskriva. Köttbullar smaksätts vanligtvis med salt och peppar och en aning lök. De här hade en jolmigt sötaktig  smak, men de luktade någorlunda som köttbullar. Jag vet, att nutidens barn föds upp med Mamma Scans köttbullar och tycker att de är toppen. De kommer troligen aldrig att få så goda köttbullar som jag åt i min barndom utan deras smak är präglad av de färdigköpta. Jag har tyvärr inget foto på de omskrivna köttbullarna. utan dagens bild visar upp en annan rätt som jsg bjuder gäster på en och annan gång.  22/2   2015

.

 

 

 

Plankning

Idag läser jag i tidningen att SL skall satsa 4,4 miljoner kronor för att komma åt "tjuvåkarna" som "plankar" in och åker gratis på tunnelbanor och lokaltåg.  Det är inte en dag för tidigt att de tar stortag mot fusket. Jag måste säga att gratisåkarna är väldigt viga och vältränade när de  skuttar över spärren och hoppar in. Det tjuvåks på bussarna också, men det fordrar en annan sorts teknik förmodar jag.. Min tunnelbanelinje är särskilt utsatt och jag såg t ex häromdagen en ung pappa med en fyraåring i famnen göra ett galant hopp över spärren medan spärrvakten och jag tittade på. Det var förmodligen inte första gången och jag förmodar att den lilla flickan tror att detta är det naturliga och riktiga sättet att komma till tågen. Det kallas för plankning även om hindret i det här fallet inte är ett plank.Plankning är nämligen ett vardagligt begrepp, när man hoppar, klättrar  eller stiger över ett plank eller ett stängsel .Så länge den här kampanjen pågår är det bäst att fuskarna köper sig en biljett eller stannar hemma för det kostar att åka fast. I London kollar spärrvakter att resenärerna har biljett både när de börjar eller slutar en resa. Varför man inte kan göra likadant i Sverige begriper jag inte, men vi är troligen ett godtroget folk, som litar på människors ärlighet. Det är på tiden att ändra på det så att utlänningarna slutar att kalla oss för "die dumme swede". Världen är  ond och vill bedragas  är ett uttryck som är så sant som det är sagt. Själv betalar jag min biljett och ännu är det ingen som har sett en gammal tant som "plankar"  varken hit eller dit. Jag tror att det görs mest av tonåringar och yngre män.  Kvinnorna är, om inte ärligare, så fegare och vågar inte ta  risker. I brist på bild på plankare visar jag en snöbild, på vilken jag tycker mig skymta ett staket i bakgrunden.   23/3  2015

.

Utflykt i vårens tid

Idag  var det härligt solsken, ingen blåst och det kändes som riktig vår i luften.  Man blir som pånyttfödd av solens strålar och slutar upp att slöa. En sådan här dag tänker jag alltid  på Tage Danielssons humoristiska film: "Släpp fångarna loss, det är vår" och då känner jag mig själv fri såsom fågeln och en smula lössläppt. Men en dam i min ålder förväntas uppträda  värdigt  och jag  får med hänsyn till mitt goda rykte inte släppa loss hur som helst. Det känns trist att det som är lustbetonat för det mesta också betraktas som syndigt och bör undvikas. Att vara lite kulturell  är däremot respektabelt  och jag bestämde mig för att inte "hoppa över skaklarna" utan "hålla mig på mattan."  Nationalmuseum har jag alltid gillat, men det är för flera år framåt stängt för reparation och en del  konstskatter visas upp på den gamla Konstakademien. Det ville jag ta mig en titt på. idag.  Det blev tyvärr inte möjligt idag därför att just nu visar man en  fotoutställning, vilket jag kunnat få reda på om jag hade läst på lite bättre. Foto kan förstås också vara stor konst och den behärskade den finska fotografen Denise Grünstein, som disponerade samtliga salar. Där fanns riktigt stora och även mindre fotografiska konstverk och jag önskade att jag haft min vän fotografen som sällskap och ciceron. Hon om någon begriper sig på fotokonst. Det gör inte jag. Efteråt flanerade jag längs med vattnet och kunde konstatera att svanar och andra sjöfåglar, som vintertid  håller till  i det strömmande vattnet framför slottet, fortfarande var kvar. Det var så vackert att se de vita fåglarna majestätiskt simma omkring att bara den synen var värd stadsbesöket.   24/2   2015

Vårfrudag eller Våffeldag

Idag skall vi fira Vårfrudagen och minnas ljungfru Marias bebådelse.  Väfflorna kom in i bilden på grund av ett rent missförstånd och för att man dialektalt uttalade ordet Vårfrudag  på felaktigt sätt så att det i vissa öron lät som man sade "våffeldagen".  Sen hakade tillverkare av våffeljärn och våffelmix på och så hade vi fått ännu en kommersiell dag att fira. Våfflor kan vara mycket goda till efterätt eller till kaffet om de görs enligt originalreceptet. Detta är det inte många som gör numera utan man  blandar ut färdigköpt mix med vatten och lite smör. Jag gör varken på det ena eller andra sättet för mitt våffeljärn är av modell ä och tungt som bly. Jag tänker inte investera i något nytt. Jag nöjer mig med att åta våffla hos någon vän eller när jag gästar Drottningholm eller när jag mitt i sommaren sätter mig på strandkaféet på Gröna Lund. Där kan man få nygräddad  våffla med hjortronsylt och grädde för en skaplig penning. Att jag gör mig omaket att äta våffla just där, kommer an på, att Grönan släpper in  pensionärer gratis numera. och att det faktiskt finns mycket vackra blommor att titta och allt är inte bara "tingeltangel." Utsikten över vattnet är inte heller "fy skam:"  Idag blev det inga våfflor.Jag fick en smakbit av en demonstratris  i min dagligvarubutik, men det räknar jag inte. Men jag hoppas att mina läsare fått sitt lystmäte och ätit dem på tradiotonrllt sätt med hjortronsylt och vispad grädde.  Dagens foto är från Gröna Lund  och det är ingen överdrift att säga  att jag längtar till sommarens  fröjder och en nygräddad  väldoftande  våffla.    25/3  2015

Lite blandat

Jag har varit lite krasslig ett par dar, men är snart mitt gamla jag igen och  det känns bra. Det kanske behövs en och annan gång att bli  påmind om att hälsan är en "gudagåva" som inte är alla förunnad och som man därför skall  vara tacksam över. Hälsa är ett begrepp som går att  definiera  på många olika sätt, men det vanligast använda är, att den är "ett tillstånd av fullständigt fysiskt och psykiskt välbefinnande. Jag har haft förmånen att må bra  in i ålderns höst, men ingen vet hur länge det varar. Det finns därför alla skäl i världen att glädjas över detta faktum. En vanlig fråga som jag och de flesta människor får är: "Hur mår du? Den frågande är inte särskilt intresserad av den tillfrågades hälsotillstånd utan förväntar sig slentrianmässigt  "Tack bra."  Får han sedan höra en litania över den tillfrågades alla krämpor och besvärligheter, känner han sig högeligen besvärad och ångrar att han frågade. Vi använder en massa artighetsfraser  i umgänget med varandra och jag förmodar att det är det som kallas för "vett och etikett" och som behövs för att vi inte skall "trampa i klaveret."  En del människor är ganska  främmande för det här med vett och etikett och uppträder rätt ohyfsat  och sådana är det inte roligt att ha i umgängeskretsen. Jag känner som väl är inga sådana personer utan de människor jag umgås med har alla lärt sig det som kallas för "vanligt folkvett."  Är man  osäker om hur man skall uppträda på fester och finare tillställningar går det att  tillfråga  ett orakel. som har en spalt i min dagliga tidning. idag har jag svamlat lite hit och dit, vilket kan vara svårt att illustrera,  men hönsfåglar är ju aktuella så här i påsktider, så jag tar till ett par sådana,    26/3  2015   

Indisposition

Jag har varit en smula indisponerad de tre senaste dagarna. Jag har nämligen frusit alldeles förfärligt. Eftersom jag befunnit mig inomhus där temperaturen är termostatreglerad  kan det inte bero på kyla, utan måste ha andra orsaker. När man fryser utan att det råder bister kyla, måste det bero på andra inre eller yttre omständigheter. En anledning kan vara, att man fått feber. Feber associerar jag med värme och har trott  att man vid febertillstånd skall känna sig varmare än vanligt. Det må vara hur som helst med den saken, jag skakadei alla fall och frös riktigt ordentligt. Jag är ingen älskare av brända och destillerade drycker, men jag  tog i ren desperation en rejäl klunk wisky utan att klunken hade det minsta inverkan på frossan. Frossa är ett motoriskt ofrivilligt tillstånd då musklerna dras samman och vibrerar under en längre sammanhängande period och då man fryser alldeles förskräckligt, fast man borde vara "skållhet." Diagnoser överlåter jag åt läkarkåren att ställa, men  jag har under ett par dagar hållit mig inomhus. eftersom jag tar det säkra före det osäkra och är rädd om "mitt unga liv."  Det är dock ganska trist att vara isolerad från yttervärlden, i synnerhet som dieten börjar att bli en aning enformig i brist på färskvaror. Men jag är fast besluten att vara fullt kurant till påsken, då jag hopps att någon snäll och vänlig person inviterar mig till att avnjuta "påskalammet"       27/3   2015

Hönan eller ägget

En vanlig klurig fråga som ingen har något ordentligt svar på är den om hönan och ägget. Vilket som var först?  Jag som försöker bena ut det mesta gick bet. Aftonbladet påstod att de hade löst gåtan, men jag begrep inte ett dugg av den artikel i vilket det en gång för alla skulle vara klarlagt. Nu kan jag inte släppa frågan. Utan höns blir det ju inga ägg och dessa höns måste ju en gång i tiden kommit någonstans ifrån. Det får nog bli som med bibelns skapelsehistoria. Man får tro blint och inte ställa frågor för det finns inga vettiga svar. Vi kanske skall nöja oss med att det  i våra dagar finns  höns och att de numera värper ägg året runt, vilket de inte gjorde när jag var barn. Då fanns det inte ett ägg att uppbringa på vintern, såvida man inte konserverat dem på sommaren. Ägg är nyttig mat och innehåller alla näringsämnen som vi människor behöver. Vi svenskar äter knappt 207 ägg per år och person och nu till påsk vill det till att butikerna har laddat upp, så att alla får sitt lystmäte. Jag har levt på ägg de senaste dagarna och har därför inte blivit undernärd under min krasslighet. Chokladägg och andra sötsaker som läggs i ägg av kartong är inte lika nyttiga, men vi svenskar är världsmästare i godisätning. Karamellkungen har högsäsong till påsken och säljet tonvis. Han är stormförtjust över seden  att föräldrar och även andra personer tävlar om att ge barn godis just till påsk. Jag skall inte ge bort påskgodis för jag tror inte att jag träffar på några ungar den här påsken, men kommer det någon liten "påskkäring" och knackar på min dörr, skall jag inte vara snäl. Jag tycker att småflickor som klär ut sig till Blåkullahäxor är förfärligt söta. Det är bildens små kycklingar också och dem är jag glad över att få visa läsarna.    29/3  2015

Tröst i bedrövelsen

Eftersom jag ett antal dagar har lidit av det som normalt kallas förkylning beslutade jag mig för att ta reda på varför man råkar ut för den här vanliga åkomman och varför den kallas förkylning trots att man drabbas utan att ha blivit nedkyld.  Istället är det så, att man har fått en infektion i de övre luftvägarna som lätt sprider sig och  och påverkar framförallt näsan. Den rinner och man nyser och skickar ut viruset i alla riktningar om man inte har näsduken till hands. Det finns inga botemedel mot förkylning men sjukdomen går att behandla. Hur detta skall gå till förmälde inte den läkarbok jag konsulterade, men jag tog ett antal Alvedon för säkerhets skull. Människokroppen  har ju en viss förmåga  till självläkedom och den är i alla lägen bättre än piller. Det går åt ett antal näsdukar under en förkylningsperiod och det är tur att det nu finns sådana av papper. Jag har haft snuva under tygnäsdukens tid och är idag glad att den epoken är över. Det blir lite enformigt att vara isolerad och avskärmad från mänsklig kontakt, men jag tänker i morgon friskförklara mig själv och återvända till ett normalt liv. Jag fick även feber under den här perioden, men om den säger vetenskapen, att den inte skall uppfattas som ett sjukdomstillstånd i sig utan den fyller en funktion som markör för att  kroppen försvarar sig mot infektionssjukdomen. Jag har känt mig manad att vidarebefordra dessa trösterika synpunkter till läsekretsen för den händelse att någon blir drabbad av viruset.   En bild som dagens kan aldrig bli fel i något sammanhang.   29/3  2015  .   

Inför helgen

Påsken har fler helgdagar än själva julhelgen, men den föranleder inte lika mycket "ståhej" som  julen gör. Det är ingen stor mathelg och "påskalammet! är inte samma måste, som t ex julskinkan. Äggen och sillen hör till  och i bästa fall en Janssons frestelse. Jag skall inte göra någon större affär av påsken, men är hembjuden till släkten två av dagarna och att det då vankas lammstek en av dem, är jag helt  övertygad om. Äggpickning är en gammal tradition på Österlen och går ut på att knäcka toppen  av ett oskalat ägg mot motståndarens ägg. Äggen skall vara hådkokta och gärna färgade. Skåningar är ju matglada  och  det skulle varit angenämt att få avnjuta ett traditionsenligt påsksmörgåsbord på någon av de skånska gästgivargårdarna. Påskliljan brukar påpassligt blomma så här års  och min dagligvaruhandlare  säljet dem dels i krukor och dels avskurna, knoppade sådana i knippor om 10 st,  för det facila priset av av 15 kr per knippa.  Vissa saker är så billiga i våra dagar att man undrar om tillverkaren eller odlaren över huvud taget får någon som helst vinst på affären. Förr i världen brukade jag sätta färgade fjädervippor i björkris och pryda upp interiören med, men det har jag slutat med. Det finns visserligen fortfarande sådant ris att köpa, men det egenhändigt tillverkade blev mer estetiskt tilltalande och personligt. Någon himlastormande glädje och förväntan inför högtiden känner jag inte, men jag unnar den arbetande befolkningen några dagars ledighet och hoppas på vackert vårväder.  30/3 2015

Aprilskämt

I morgon är det den första april. Det är den dag då man enligt traditionen skall lura sina medmänniskor och spela dem en massa spratt. Det var mycket vanligare förr och togs på största allvar.  Aprilskämtet  är en typ av practical  joke som tillämpas över hela världen. Jag vet inte om det svenska skämtlynnet är på upphällningen numera. När jag var ung fick man i varje fall vara riktigt observant den första april, så man inte gick på en blåsning när man läste morgontidningarna. De tävlade med varandra om att skriva trovärdiga artiklar som bara var lurendrejeri.  År 1950  var det en tidning som på fullt allvar påstod att Öland hade lossnat från havsbottnen och var på väg  in mot kusten. I april 1962 sändes ett inslag i  TV-nyheterna  där Kjell Stensson berättade att man fått en ny utrustning i TV-huset, som gjorde det  onödigt föe allmänheten att byta ut  sina gamla svartvita TV-ar mot  färg-TV.  Det var fullt tillräckligt att sätta en nylonstrumpa över bildrutan  så blev det färg-TV på momangen. Det var många som gick på det och försökte.  Jag vet inte om svenskarnas skämtlynne har avtagit med åren, men nuförtiden är det sällsynt med  roliga aprilskämt  i såväl  tidningar som i  TV.  Ett riktigt otroligt skämt, som verkar trovärdigt skulle pigga upp  mig avsevärt i morgon. Det får inte vara några fula, tarvliga skämt utan sådana som har en liten knorr och som man kan skratta åt utan bitter eftersmak. Är det någon som lurar mig april i morgon lovar jag att skratta gott även om jag går på en riktig nit.  31/3  2015

Desorienterad i tid och rum

Ingenting är längre som förut. Inte ens gång första april.  Några aprilskämt förekom inte varken i tidningar eller nyhetsmedia, så den sedvänjan har troligen tjänat ut och gått till historien. Det var kanske lika bra det, för en del människor tål inte skämt utan tar allting gravallvarligt. Själv trodde jag mig ha blivit riktigt grundlurad och manipulerad  för  TV-s programtider stämde  inte med min verklighet och jag missade en del. För en stund sedan  klarnade det och jag blev varse att jag inte var nutidsorienterad. Det hade helt undgått mig att det hade blivit sommartid medan jag varit sjuk. Jag hade stannat kvar i vintern och blivit "akterseglad. Som väl var hade jag inte missat några sammankomster så här långt, men det skulle  gått rent på tok i påsk om jag  inte sent omsider anpassat mig till gällande tideräkning.  Egentligen begriper jag inte varför man skall hålla på att vrida klockorna fram och tillbaka vår och höst. Det gjorde vi aldrig när jag var ung utan det här är ett senare tiders påfund. Det lär vara för att vi skall utnyttja  dygnets ljusa timmar lite bättre och det kanske man bör göra eftersom det är bra för hälsa och välbefinnande. Hur som helst är jag glad att jag kommit ikapp tiden och inte längre är efterbliven och desorienterad.  1/4  2015

GLAD PÅSK

Idag är det Skärtorsdag och den behöver man inte fira som en helgdag om man inte känner för det. Förr var det en reningsdag och förberedelsedag inför påsken.  I våra dagar är det försäljningen av godis som slår alla rekord den här dagen. Ingen annan dag på året säljs det lika mycket godis som på Skärtorsdagen och i inget annat land i världen äts det så mycket godis som i Sverige. Det är inget världsrekord som vi kan vara stolta över  och ingen vet väl heller varför det har blivit så. Visst är det gott med lite godis en och annan gång och jag belönar mig själv då och då med en bit mörk choklad. Det räknas inte som syndigt  längre utan  har till och med upphöjts till att vara mer eller mindre nyttigt. Idag är det  även "påskkärringarnas dag."  Enligt gammal folktro åker de iväg till Blåkulla  den här dagen för att förlusta sig med "den lede själv." Det är då för väl , att vi lever i ett modernt  och upplyst tidevarv   och att folk inte längre  tror på häxor eller troll.  Annat var det på den tiden vi i inte bara trodde på häxorna  utan vi  brände dem på bål  och var vidskepliga i största allmänhet. Småflickorna som klär ut sig till häxor idag gör det som tidsfördriv och en rolig lek medan de väntar på att få ännu mer godis av släkt och vänner. Jag kan garantera att "Karamellkungen" gör rekordförtjänster den här dagen. Han säljet tonvis med smågodis  och  gnuggar  händerna  i förtjusning över det stora godissuget. Avslutningsvis  vill jag tillönska mina trogna läsare : En riktigt Glad och Trevlig Påskhögtid.  Fotot är jag stormförtjust i för det gör både tillbehören  och mig själv full rättvisa.  3/4  2015

Mera påskhälsningar

Idag är det Långfredag och det är inte många som bryr sig om eller ens har reda på varför vi firar den. Annat var det när jag var ung, Då var den årets längsta och tråkigaste dag, Man skulle ha Jesu lidande och död i åminnelse och inte företaga sig någonting som kunde anses lustbetonat. Allt var stängt och igenbommat och alla offentliga nöjen var förbjudna, Inte förrän 1969 blev det tillåtet att ha lite roligt igen. Vi barn blev uppklädda, gärna i något svart och tillsagda att leka stillsamma lekar.  På något sätt är det sorgligt att dagen har förlorat sin betydelse. Vi nutidsmänniskor som stressar omkring och har bråttom alla dagar på året skulle må bra av att stanna upp åtminstone en dag på året och begrunda varför vi inte kan sitta stilla  utan har så förtvivlat bråttom jämt.  När jag var barn gick tiden väldigt långsamt.  Att behöva vänta en kvart var som en evighet. Nu flyger dagarna iväg  och jag kan idag inte fatta vart alla mina år har tagit vägen. De år som jag varit "bloggare" har nog varit bland de roligaste i mitt liv för det känns som om jag på något sätt har "kommit ut"  och förverkligat mig själv genom mina läsare.  Min vän fotografen har varit min trogne följeslagare  och hennes bilder har ibland sagt mer än mina ord.  Idag är det hennes påskhälsning  som jag anser vara det viktigaste med dagens blogginlägg.  Den påminner  mig  om den tid när såväl seklet som jag själv var ungt. Den är lite exklusiv  och  annorlunda och frågan är om inte jag också är en relik från "anno dazumal"      374   2015

 

 

 

, ,

Påskafton i ensamhet

IIag är det dagen då man skall åta  ägg, Ju fler dess bättre. De skall helst vara dekorerade eller målade och skålen de ligger i skall lysa upp påskbordet. Själv har jag firat  påskafton i största enkelhet i mitt eget sällskap, för det erbjöds inget annat den här dagen. Jag blev inte inbjuden till något gästaabud.  Igår var jag på släktkalas  och undfägnades traditionsenligt med lax och i morgon blir jag utspisad med lika traditionsenlig lammstek så det finns ingen anledning för mig att sucka och känna mig bortglömd. Jag skall roa mig med att titta på  ett Melodifestivalprogram i TV där Petra Mede är programledare. Hon är som klippt och skuren för rollen. Välklädd och stilig och med en gudabenådad humor och självdistans. Eljest  tillbringar jag inte många timmar dagligen framför TV-apparaten utan nöjer mig med att titta på nyheterna och ett par andra program. "Veckans brott"  är mitt favoritprogram.  Programledaren är påläst och rutinerad och gör aldrig bort sig i något sammanhang. Huvudpersonen är så långt ifrån  "charnknutte"   man kan komma, men vet vad han talar om och skriver  egna kriminalromaner.  Han öser inte beröm över rikets poliskår utan har gett dem rätt många "kängor"  för att de inte lägger ner tillräckligt med energi på att lösa brott. För övrig är jag glad över att jag har en TV att titta på. när det känns ensamt. Före Radio och TV-tiden fick vi sjunga själv om vi ville ha underhållning,  De vackra ägg som pryder dagens inlägg gjorde sig min vän fotografen omaket att måla åt sig själv. Hon är inte rädd för besvär och vet hur hon vill ha dem. 4/4  2015

,   

 

Mathelg

På påskdagen är det tänkt att vi skall fira Kristi uppståndelse ifrån det döda, men jag tror inte att det är särskilt många som bryr sig om själva anledningen till att den skall firas. Påsken är  långhelgen  då man har ledigt från jobbet och  tar igen sig  och har det skönt  På Påskdagen är det tradition i min släkt att en av mina systerdöttrar bjuder på lammstek med tillbehör. Det blir en kulinarisk upplevelse för i släkten är de flesta  damerna riktiga mästerkockar och  de lägger ner stor omsorg på matlagningen. Steken smakade förträffligt och rönte strykande åtgång. Även de mindre barnen uppskattade anrättningarna.  När jag var barn serverades det alltid stek till söndagsmiddagarna.  Man alternerade mellan olika köttslag, men kalvsteken ansågs vara den finaste och den serverades med gräddsås och vinbärsgelé. Efterätt var standard  och "änglamat" var det bästa vi visste. Jag tror att maten betydde mycket mer förr än vad den gör nu.  Men det är kanske en missuppfattning för det ät är en förfärlig massa matprogram  i TV-rutan jämt och ständigt och det ges ut kokböcker i det oändliga.  Idag skall maten  vara näringsriktig och närproducerad för att  uppfylla alla krav som ställs på den och veganerna blir allt fler. Hur som helst så är det trevligt med mathelger och mat med traditioner och jag är glad över att jag  har blivit utspisad  och mätt alla dagar under helgen.  Den omtalade steken blev inte förevigad på bild så jag visar upp en av min vän fotografens kycklingbilder i stället.    5/4   2015 .  

Påskresumé

Annandag påsk är en dag som ingen egentligen vet varför den finns. Ingen bryr sig heller om att fira den på något speciellt sätt.  Jag tog mig en promenad i vårsolens glans och kände ljumma vindar smeka kinden. Min påsk har i det stora hela varit som den alltid har varit. Inga uppseende väckande händelser har stört friden. Nu ser jag  framemot att det blir vardag igen och  lite ordning och reda. Mina  vardagar är på intet sätt krävande, men  eftersom jag numera tituleras för "bloggare"  krävs det av mig att jag skriver någonting framåt kvällen. Vad det skall handla om kan vara nog så "knivigt" att hitta på om det inte har hänt något omvälvande under dagens lopp. Det är tacksamt att kommentera  våra politiker och deras förehavanden. Jag kan se att vår statsminister är mycket på resande fot och ute i den stora världen. Han vill väl sätta Sverige och sig själv på kartan och gå till historien som den som fick lite uträttat. Jag är glad att jag inte är politiker för de får för det mesta en massa skäll både för sådant som de har gjort och för det de struntat i att göra .Jag väntar med spänning på vad som blir resultat av den "rödgröna rörans " tid vid makten.  Det är en blandning som vi inte sett till tidigare  i politikens korridorer.  Den som lever får se vad det kan bli av det hela. En bild på en ståtlig tupp  kan vara en lämplig  avslutning  på  fjäderfäexposén  som jag visat upp tidigare påskdagar     6/4  2015

 

 

 .

 

Dialektala egenheter

Ibland har jag undrat varför vi som talar svenska inte pratar likadant över hela landet. Det skulle vare mer naturligt kan man tänka. Jag blev pinsamt medveten om att jag pratade helt annorlunda än omgivningen när jag som tonåring flyttade från Skåne till Östergötland. Uppvaktande kavaljerer gjorde sig lustiga över mitt sätt att tala och det tärde på relationerna måste jag tillstå. Van som man var att använda diftongerna flitigt såg jag ingenting lustigt i det utan pratade på  som jag lärt mig mitt modersmål en gång i världen.  En tonåring tycker inte om att bli utskrattad  i något sammanhang, så till slut bestämde jag mig för att jag måste lära mig det nya språket för att inte bli till åtlöje i sällskapslivet.  R-ljudet nerifrån halsen försvann först och sedan gick diftongerna samma väg. Men man fick tänka till ordentligt innan man talade uppsvenska. Numera kan jag inte använda de skorrande R-ljud jag lärde mig som barn utan jag har min egen hemgjorda rikssvenska, Ingen betvivlar dock var jag kommer ifrån och det råder inte minsta tvivel om att jag inte är stockholmare. Nu skäms jag inte för de skånska resterna i mitt tungomål utan är nästan lite stolt över att vara söderifrån  och lite halvdansk. Var fågel sjunger efter sin näbb  och jag tycker att det är riktigt trevligt att det finns så många olika dialekter i det svenska språket och att allihop ändå är riktig svenska.   7/4  2015.

  -

Bostadsbrist

Vi har en  en skriande brist på bostäder och ungdomen har svårast att hitta någon stans att bo. Det var inte mycket bättre förr, men då hade vi inte lika stora pretentioner. I min barndom  var det ytterst få barn som hade eget rum. Det var helt enkelt inte tal om att de skulle  bo för sig själva. Man bodde hemma hos mor och far tills man gifte sig och bildade egen familj. Den som förblev ogift kallades för hemmadotter eller hemmason och hade låg status. Fick man ett arbete på annan ort, så hyrde man ett möblerat rum. Det var mest änkor som hyrde ut rum för att kunna ha kvar sin bostad efter försörjarens död. Jag har bott i möblerade rum under ett antal år och det var rena nomadlivet för man flyttade ofta och trodde varje gång att det skulle bli bättre hos en ny hyrestant. Som hyresgäst kunde man inte låsa sitt rum och hålla hyrestanten utanför, för man fick bara nyckel till ytterdörren och när man var borta snokade tanten omkring bland ens tillhörigheter. Hyrestanter var ett nödvändigt ont i mitt liv och jag kan berätta historier om sådana som var rena "skräcködlorna" utan minsta förståelse för att jag  som hyresgäst hade rätt att leva mitt eget liv. Men de fyllde en funktion i samhället och så länge det fanns lediga rum pratade ingen om bostadsbrist. Med de krav som nutidsmänniskan har kommer det att dröja länge innan bostadsbristen kan byggas bort. Jag kan tala om att jag för närvarande bor mycket rymligt och bra, men att jag inte hyser den avlägsnaste tanke på att bli hyrestant.. 8/4  2015

Skuggor och dagrar

Idag kan man inte annat än att säga att våren har kommit  Pilträden har redan börjat grönska och i Kungsträdgården har de första körsbärsblommorna slagit ut. Det är inget hav av blommor ännu, men de kommer vad det lider. Det är en vacker tid vi går till mötes och man blir glad till sinnet. Idag har jag sett lite av livets avigsidor när jag  besökte  ett demensboende och  en väninna, som tyvärr inte fått behålla sina själsförmögenheter. Väninnan hade födelsedag och detta skulle firas med tårtfest för personal och omhändertagna. Patienten hade ingen aning om dagens betydelse eller att det var hon som bekostade kalaset, men jag förmodar att det ändå blev ett trevligt avbrott i en enahanda tillvaro. Jag beundrar den personal som åtagit sig att arbeta med demenssjuka.  Drottning Silvia gjorde den här gruppen sjuka människor mer synlig, när hon tog hand om sin egen dementa mamma och sedan grundade Silviahemmet, där man utbildar Silviasystrarna  till kompetenta demensvårdarinnor. Vi vet inte varför en del personer blir dementa och när jag var barn kände ingen till ordet demens. Man såg att en del äldre personer blev som barn på nytt och sade att de "gick in i bardomen."  Någon särskild vård kostade man inte på dem, utan  gjorde dem gärna  till åtlöje och drev med dem. Det var faktiskt inte särskilt människovänligt, men berodde nog på rena okunskapen. Det är tur att vi är lite människovänligare och begriper lite bättre i vår moderna tid.  9/4  2015

Amatör eller proffs?

Konsten att blogga vet jag inte om jag behärskar. Men jag försöker. Konsekvent undviker jag att läsa andras bloggar, för jag vill inte influeras och ta efter. Därför skriver jag fullständigt efter eget huvud och är kanske ingen riktig bloggare när det kommer till "kritan" utan något  mer obestämt och diffust. De små "snuttar" jag skriver tror jag inte att man kan kalla för krönikor men att kalla dem för kåserier låter pretentiöst. Det får anses fullständigt snurrigt att dag efter dag vara sysselsatt utan att vara medveten om vad man håller på med. Det är klart att jag "rider på vågen" att vara över hundra, för på gamlingar kan man inte ställa lika stora krav som man har rätt att göra på en yngre individ. Det är bra för en bloggare att läsa tidningar och lyssna på nyheter för då håller man sig a jour med världshändelserna.  Men jag tycker inte att vi har blivit ett dugg klokare med åren utan vi slåss och "fajtas" precis som vi gjort i alla tider. Inte ens religionerna är fredad mark utan även troende slåss om vem som har den rätta tron. Nu skall Sverige liera sig med sina närmaste grannländer och det kan väl vara klokt att de små "slår sina påsar ihop för att kunna "mopsa upp" upp sig mot den store lede fienden .  Det skulle vara ännu bättre om vi allihop kunde enas om att göra luften omkring oss lite renare att andas in, för andas bör man annars dör man Om det här är ett riktigt blogginlägg vet jag inte, men det är i alla fall ett försök till ett sådant.   10/4  2015

I vårens tid

Idag har jag varit ute och mött våren. Inte i Södertälje, där man möter den i schlagerns värld utan i den lilla idyllen Vaxholm.  Där andas man havsluft och insuper atmosfären och det fläktar skönt från havet. Man kan ta sig dit på olika sätt, men idag valde vi bilen framför att ta båten. När man traskat omkring i ett par timmer blir man hungrig och i Vaxholm hör det på något sätt till,  att man skall äta stekt strömming. Sådan serveras man bäst på Vaxholms Stadshotell.  Varje småstad med självaktning har alltid ett Stadshotell och det i Vaxholm befintliga svarar upp mot de krav en kräsen gäst kan ställa.  Vi fick vardera tre frasigt stekta strömmingsflundror serverade på en stor rejäl tallrik och på bländvit  duk. Man får alltid gott potatismos och rårörda lingon till fisken. I min barndom var stekt strömming  fattigmansmat, men i Vaxholm är den upphöjd till delikatess. I den lilla staden finns det massor av småaffärer och en del konstnärer har valt att sälja sina alster över disk. Lena Linderholm till exempel har en kombinerad affär och utställning, som är trevlig att besöka, men långt ifrån billig att handla i. Även om jag känner en viss åtrå till att bli ägare till någon av hennes målade porslinskannor avskräcker priset. Att tappa ett sådant konstverk i golvet skulle känts förödande. Jag kan intyga att det var trivsamt att uppleva en vacker vår- och aprildag i den lilla kuststaden och vädret var sagolikt.    11/4   2015

Vårmode och annat

Jag har full sysselsättning med att hosta. En torr, envis hosta som kittlar i svalget och enbart känns obehaglig. Troligen är det sviterna efter den förkylning som däckade mig i förra veckan. Vad jag skall göra åt den vet jag inte och inte ens Google visste något effektivt botemedel. Så jag hostar på och blir ganska trött av ansträngningarna. I övrigt framskrider våren och en del buskar i husets trädgård har slagit ut och det är ganska trevligt att vara utomhus och andas vårluft. Numera är det inte lika viktigt att förnya sig på våren och köpa nya vårkläder. Det var ett måste när jag var tonåring i en liten småstadshåla där alla visste allt om alla, även vad vederbörande haft på sig året före. Det var före konfektionens tid och då sattes hemsömmerskan i arbete. Om ni tror mig eller ej så satt dessa slavinnor och sydde kläder en hel dag för fyra kronor och maten. Vår sömmerska var ett geni och vi blev moderiktiga och välklädda varje vår. Det hörde till att man gick till modisten också och köpte sig en stråhatt. Det fanns sådana ned band och rosett och blomgarneringar. Nu är det inte lika viktigt att göra sig vårfin. Ingen bryr sig om ifall jag har nya eller gamla kläder och en hatt har jag inte haft på huvudet på åratal. På vintern tar jag på mig en mössa för att inte förfrysa öronen. Jag tycker själv att jag verkar rätt moderiktig och inne på dagens bild.     12/4  2015

Hälsosamt och nyttigt

Det är ett evigt tjat om mat i TV och i alla tidningar. Det publiceras recept på rätter, den ena vackrare upplagd än den andra. Jag tittar pliktskyldigast och kollar receptet. Efter att ha tittat efter vad som behövs för att laga rätten,  ger jag vanligtvis upp,  eftersom ingredienserna är för många  och för det mesta onödiga att köpa in och min kryddhylla redan  till bristningsgränsen är fylld med kryddor och essenser, som jag inte behöver i vardagslag. Men jag förstår att matskribenterna menar väl när de uppmanar oss att äta näringsrik och hälsosam mat. Fisk äter de flesta alldeles för lite av, men utbudet  av mat från sjöar och hav är magert. Djupfryst torskfilé  och fyrkantiga bitar av lax i plastfolie är det som finns att tillgå i dagligvaruhandeln. Laxen är ju i naturligt tillstånd en fet, vacker och silverglänsande fisk. men det som saluförs är rektangulära fiskskivor som inte ser det minsta aptitretande ut, vare sig de är kvar i frysdisken eller blivit kokta och lagda på en tallrik. Bildens portion blev jag serverad i somras på en stor,  i det närmaste folktom restaurang på Djurgården. Att den var folktom förvånade mig till en början, men sedan jag fått in fisken och sett vad den kostade förstod jag att man nog bara gick dit en gång. Jag måste tillstå att de tre strömmingsfiléer jag åt i Vaxholm i går var läckrare än den torra laxbit som lagts ovanpå det som restaurangen kallade för potatissallad. Om man skall få svenska folket att äta nyttig fisk får man nog piffa till den lite.   13/4  2015

Vårtecken och teknik

 "Vårvinda friska, leka och viska" sjöng vi i skolan när jag var barn. Det vet jag inte om man gör i dagens skola. Just nu tycker jag att vårvindarna är i friskaste laget och i det närmaste iskalla. Vädret kan man inte göra någonting åt utan får ta det som det kommer, men jag måste tillstå, att blåst har en otrevlig förmåga att ta fram mina sämsta sidor. Jag blir argsint, sur och vresig, vilket inte påverkar blåsandet i någon riktning utan bara försämrar mitt renommé.  Var och en har sina svagheter och när jag ändå "talar i vädret" kan jag lika gärna berätta att regn inte inverkar menligt på mitt lynne. Det kan skvala både långe och väl utan att humöret dalar. Däremot blir jag oerhört irriterad när det tekniska krånglar. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med mobiltelefoner. Jag kan inte fatta att man behöver vara uppkopplad och nåbar varenda minut.  I min barndom fanns det inte många telefoner i det svenska riket och folk klarade kommunikationerna ändå. Man skrev t ex brev till varandra som kom med posten. Nu tror jag inte att det är många som brevväxlar. Jag har hört att skolbarn inte ens kan läsa skriven stil längre. Det anses troligen förlegat att lära sig något så omodernt. Däremot läste jag i dagens tidning  att ungarna börjar använda surfplatta redan i 2-årsåldern och att de klarar av att spela spel på den. Vad månde det bliva av de barnen?  Jag lekte med dockor och hoppade rep i den åldern, och därför är jag som jag är idag,  dålig på teknik. Min vän fotografen är både observant och teknisk och hon har på bild  fångat ett par skrattmåsar  som har synts i vår omedelbara närhet. Ett vårtecken så gott som ett annat.    14/4   2015

Tekniska problem i vårmånaden

Idag  har jag blivit på det klara med att jag inte riktigt hänger med min tid. Jag pratar aldrig i mobiltelefon. Jag fick en sådan i present när jag fyllde 90. Vid den tiden fyllde den ett behov därför att  en mig närstående person behövde transporter med Färdtjänsten. Jag behöver väl inte tala om att den sortens fordon inte alltid kommer när de skall göra det. När detta behov upphörde var min mobil i det närmaste onödig. I går hade jag behövt vara "mobilminded" för det kom ett viktigt SMS  till min orutinerade person. Att få fram detta meddelande gav mig en del huvudbry för jag visste inte riktigt hur det skulle gå till.  Om mobilen också fick en chock av den ovanliga tilldragelsen eller den bara led av ålderdomssvaghet vet jag inte . Den självdog och på den vägen är det. Nu är jag inte helidiot tekniskt så jag kommunicerade över mail och efter mycket om och men var mina problem ur världen. Eftersom det inte skadar att det blir en smula spänning  i det här lite seriösa bloggandet så skall  jag idag bara tala om att jag i morgon skall ut och resa, men inte tala om varthän det bär. När jag väl är hemma igen skall jag investera i en ny och tidsenlig mobil med stora tangenter.  Jag skall be min tekniskt begåvade  vän fotografen vara med vid inköpet så att inte någon ung smart försäljare prackar  på mig en apparat som jag inte klarar av. Eftersom vi lever i vårens tid. tycker jag dagens bild passar även idag.    15/4   2015

Bloggstrejk

1dag strejkar jag och ställer in. Jag tar semester och visar på dagens bild hur avslappnad jag kan känna mig när jag skall ut på vift. Om allt går bra är jag tillbaka i morgon.  16/4 2015

J

 

 

Hemma igen

Idag återgår jag till vardagen och är hemma igen. Jag åkte till Göteborg och var gäst i programmet Debatt, som sänds  sent på torsdagarna. Där skulle man bl a debattera äldrefrågor. Det är ett brännbart ämne  och  högaktuellt i  politiken och i alla medier.  Den vård som ägnas våra äldre är väl på gott och ont och många av dem blir omhändertagna på ett föredömligt sätt, andra kan råka ut för att bli mer eller mindre vanvårdade och får sällan eller aldrig komma ut i friska luften. Riksdagen har instiftat lagar som t ex säger att kossorna skall släppas ut ur ladugårdarna och komma ut på grönbete varje år. Men det finns ingen lag som dikterar att människor skall ha samma rätt som kossor och därför kommer en hel del gamla människor aldrig utanför dörrarna,  när de väl har hamnat på äldreboende. Jag tycker inte man skall behöva lagstifta om en så självklar sak men det kanske blir nödvändigt i vår snöda värld där det är pengarna som styr och allt som överhuvudtaget går att rationalisera bort försvinner i hanteringen.  Min mor var bland de första i sin generation som fick hjälp av det som nu kallas Hemtjänst. Jag vet inte vad man kallade det för då, men de som  ägnade sig åt att hjälpa äldre kallades för "hemsamariter."  De fick hjälpa sitt vårdfall med allt denne behövde få gjort  utan restriktioner och de var fantastiska. Här kan jag intyga att det faktiskt var bättre förr och även medmänskligare. Jag har inget foto att visa upp från  tilldragelsen, men jag såg att pilträden har slagit ut och jag är barnsligt förtjust i grönskande pilträd.      17/4   2015                                         

 

 

Körsbärsblommans dag

Idag var det Körsbärsblommans dag i Kungsträdgården och de flesta blommorna var utslagna dagen till ära. Att säga att där var mycket folk är att ta till i underkant för det var det verkliga folklivet. Det vimlade av folk i alla åldrar och utstyrslar. Eftersom dagen anordnas av stadens Japanska förening fanns det många kimonoklädda orientaliska damer på plats. Körsbärsblom  är underbart vackert men av kort varaktighet och det är kanske just därför som den är så högt uppskattad. Alla med mobil eller vanlig kamera fotograferade blomprakten. Man kunde äta japansk mat eller handla japanska varor om man kände sig hågad. Min vän fotografen och jag tröttnade så småningom på folklivet och slog oss ner på Söderbergs anrika Café som ligger alldeles i närheten av S:t Jacobs kyrka. Där var det också "knökfullt" men vi lyckades hitta ett ledigt bord på deras uteservering. Deras "blåbärsbakelse" är riktigt "smarrig"  och vi lät oss väl smaka. Väl på hemmaplan kunde jag konstatera att vitsipporna äntligen slagit ut i "Ingentingskogen" som jag har i min omedelbara närhet. Att något heter Ingenting låter konstigt i våra öron, men namnet lär den ha fått efter ett gammalt soldattorp som en gång funnits på platsen. Det blåste visserligen lite kallt i dag, men nu har jag bestämt mig för att det är vår och har hängt undan vinterjackan för gott.    18/4  2015

Mer från Körsbärsblommans dag

Den som är född i en småstad blir nog aldrig en riktig storstadsbo.  Småstadsbon blir redan som barn präglad av att tänka på "Vad ska folk säga-mentaliteten?"  Storstadsbon är sig själv och bryr sig inte och vågar därför uppträda som det behagar henne och i kläder och utstyrsel, som hon gillar eller som hon tycker passar det egna jaget.  I gårdagens vimmel  i Kungsträdgården  såg man prov på hur folk valt att klä sig. En del var så lätt klädda att de huttrade i blåsten och jag hoppas för deras egen skull de klarade sig från en vårförkylning.  Andra var lite mer påklädda och satsade  på varierad utstyrsel  och färgval.  Den svenska "tanten" har sin egen klädkod och är för det mesta förutsägbar  och ointressant. Men den unga generationen beundrar jag, för de vågar "spöka ut sig."  Numera behöver ingen ha den hårfärg som naturen utrustat henne med utan kan variera sig i det oändliga. Jag var själv en oäkta  blondin med hjälp av vätesuperoxid en gång i tiden, men  nu på gamla dar nöjer jag mig med att vara alldagligt grå enligt naturens lag. Min vän fotografen är även intresserad av människor som objekt och i går när det var Körsbärsträdets dag  fanns det gott om motiv.  Jag vill inte undanhålla mina läsare ännu ett bra  foto från gårdagens begivenhet . 19/4  2015

 

Vackert foto och en mindre vacker berättelse

Världen är ond och full av bovar och bedragare.  Värst tycker jag att det är när rån och överfall träffar äldre försvarslösa personer. Jag har ju åldern inne för att vara ett lämpligt offer. Det hade jag kunnat bli ett par gånger om jag varit tillräckligt godtrogen. En gång försökte en smart kvinna lura av mig bankkoden genom att påstå att jag fått ett litet arv, som skulle sättas in på mitt konto. Häromdagen ringde mig en herre, som troligen tänkt sig att komma till min våning och plundra den på värdesaker. Han ville kontrollera och justera mattan jag hade framför min TV. Han påstod sig  ha sålt den  till mig för ett antal år sedan och att den vid det här laget behövde en liten justering. Jag gapskrattade inte åt honom utan dumt nog blev jag oresonligt arg för att han trodde att jag var naiv och ett lätt offer. Jag skällde ut honom och slängde på luren. Det var dumt gjort. Hade jag tänkt efter lite, så skulle jag ha gått med på att han fick besöka mig. Han hade säkert medfört en kumpan som skulle gått runt i lägenheten och plockat till sig värdeföremål medan han själv fixade mattan. Jag borde  ha ringt polisen omedelbart efter samtalet och med polis på plats vid besöket hade boven hamnat inom lås och bom. Men man är ju alltid efterklok och då är det så dags. Nästa gång jag blir utsedd till rånoffer skall jag använda mitt goda förstånd lite bättre. Bovar går nog inte i kyrkan och hyllar inte tio Guds bud, men de skulle behöva en omvändelse och bli bättre människor.  20/4  2015

 

Basföda

Äta bör man, annars dör man. Det vet vi alla och stoppar i oss allt möjligt nyttigt som onyttigt. Det finns något som kallas basföda och jag skulle tro att det som man anser vara basfödan i Sverige är potatisen. Vi försöker visserligen ta till oss seder och vanor utifrån, men jag tror inte att varken ris eller spagetti konkurrerar ut den kära potatisknölen. Den togs troligen till  vårt land av soldater som vände hem från Trettioåriga kriget ute i Europa. Riktigt populär blev den först på 1800-talet då man kom på att det gick att använda den vid tillverkning av  brännvin. Det var kanske inte så bra, men det har alltid funnits folk som gillar starkvaror. Men potatisen blir för det mesta till mat. Vi äter den mest kokt rakt upp och ner till kött- och fiskrätter. Överbliven kokt potatis kan användas till mycket. Man kan göra potatisplättar men det är enklare att  bara steka upp den eller göra pyttipanna på såväl  potatis- som köttrester. När jag  var barn fick vi en hel hektoliter(100 l)  prima potatis för en tia. Nu får jag betala en tia för ett enda kilo. Jag måste tillstå att jag är en stor vän av potatis. Den är som godast råstekt, men även vanlig stekt potatis är gott och näringsrikt. Jag har inte heller det minsta emot en portion fluffigt potatismos. Något skall man ju skriva om och idag inspirerades jag av min vän fotografens bild på helstekt potatis.   20/4   2015

Reflektioner en vårdag

Nu börjar träd och buskar att bli gröna och solen skiner på vitsipporna som  lyser upp i backar och skogsdungar. Vitsippan är vacker och har ett romantiskt latinskt namn som jag berättat om förut. För att ingen skall glömma att det är Anemone Memorosa upprepar jag namnet. Idag hsr jag för omväxlings skull besökt min pensionärsförenings månadsmöte. Jag tror inte att pensionärsföreningar är särskilt inne bland nytillkomna pensionärer. De tycker att sådana är töntiga och roar sig på egen hand. Men jag har varit medlem i 38 år så jag betalar utan prut min årsavgift och går på föreningsmöten. På dessa blir man underhållen av någon artist eller föredragshållare, dricker kaffe och samspråkar med bordsgrannarna. Inte så rafflande precis,  men en  gång i tiden fyllde dessa föreningar en större funktion än de kanske gör idag. Som på de flesta tillställningar är det mest kvinnor som besöker mötena. Herrarna stannar för det mesta hemma.. Det är eldsjälar som sitter i styrelsen  och ett antal osjälviska varelser, som kokar kaffe och diskar. Allt föreningsliv skulle upphöra, om inte dessa oegennyttiga personer ställde upp. Hur det går i framtiden är svårt att sia om. Det är inte alls säkert att den generation som jämt skall vara uppkopplad kommer att vara intresserad av föreningsliv. Jag såg i TV idag att det är svårt att att få ungar att träna. De sitter hellre och petar i sina telefoner eller "paddor" som de kallar iPaden.  Det är mycket som blivit annorlunda tack vare tekniken. Om allt också blivit bättre är väl tvivelaktigt, men våren framskrider och det är jag glad över. Dagens foto anser jag vara bedövande vackert.  22/4 2015

 

Årligt kosläpp

Idag läste jag i tidningen att det är dags för det årliga "kosläppet"  d v s att någon gång mellan den 23 april och 12 maj skall bönderna enligt lag släppa ut korna på grönbete. En del kossor skulle aldrig få komma ut ur ladugården annars. Det är nämligen rationellare att ha dem inomhus året runt. I Skåne är kosläppet ett stort folknöje och flera stora gårdar ordnar en del jippo i sammanhanget. När jag deltog i debattprogrammet i TV diskuterade vi frågan  om det skulle bli nödvändigt att stifta en liknande lag för att även åldringar på institution skulle få komma ut i friska luften. Det får de nämligen inte på alla ställen. Den stackars personalen har fullt sjå för att hinna med att ta hand om dem inomhus. Det låter som en paradox att kornas friluftsliv är viktigare i Sverige än de äldres  och sjukas  Artikeln jag läste var illustrerad och man såg hur kossorna tog glädjeskutt när de väl kommit utanför ladugårdsdörren. En del kor är lyckligt lottade och får vara ute hela sommaren, andra har det inte lika bra och blir fösta tillbaka till båset i ladugården efter en kort stund ute i det fria. Gubbar och gummor i rullstol eller med kryckor skulle väl inte ta några glädjeskutt precis men jag är övertygad om att de skulle bli gladare och lyckligare om de fick komma ut en liten stund. Själv är jag lyckligt lottad och bestämmer själv när jag vill gå ut. Men det skall helst vara vindstilla  för idag  blåste det full storm och det gillar jag inte.   23/4  2015

Dagens TV

I kväll har jag förstås tittat på finalen i Let´s dance,  Nyfikenhet är en av mina laster eller skall vi hellre kalla nyfikenhet  för en bra egenskap?  Jag vet inte. Men i varje fall får man inte reda på mycket om man inte är tillräckligt nyfiken. Jag visste redan på förhand att Ingemar skulle vunnit även om han inte lärt sig dansa. Han är svenska folkets idol. Hur som hels så var han en värdig vinnare . Han är närmare de sextio och han fixade faktiskt  alla turer och steg han behövde för att bli dansör. Jag tror att det var rätt jobbigt innan han kom så långt. Den andra finalisten hade ju naturligare  förutsättningar, eftersom hon var både ung, vacker och smidig. Programmet är inte klassat som speciellt kulturellt men allt behöver ju inte vara seriöst och gravallvarligt. Det behövs lite lättare gods ibland. Det håller nog inte "kulturtanterna " med om. Om kulturtanter handlade ett annat TV-program jag såg idag. De är oumbärliga för kulturlivet. Kulturen skulle tyna bort totalt om inte dessa  tanter  fyllde teatrar och konsertsalonger. Jag tror att jag varit en sådan där kulturtant när jag var lite yngre. Då var det för övrigt lättare att vara kulturell än det är nu. På den tiden köpte man biljett till föreställningar i en biljettkassa. Nu skall den bokas på internet och det är inte alla kulturtanter som är hemma på datorer. Även om dansprogrammet får anses vara okulturellt ger jag en ros till segraren, som gjorde bra ifrån sig trots åldern.  24/4   2015.

En gammal segelbåt

Idag har jag varit ombord på ett gammalt segelfartyg. Inte på af Chapman utan på den gamla skuta som ägs och drivs  av stiftelsen Solnaskutan för att stadens ungdomar skall få komma ut på sjön och lära känna hur kamratskap och gemenskap fungerar under resans gång. Det kostade ingenting att gå ombord, men jag höll mig på övre däck, för jag vågade inte klättra ner för de lite svårforcerade trappor som ledde till de undre regionerna. Man skall  inte ta onödiga risker vid min ålder, utan vara rädd om det liv man har kvar. Det här med  en skuta är ett bra initiativ  och väl värt att stödja. Idag försökte man få in lite pengar genom att sälja kaffe med hembakat dopp och varm korv. Man hade också satt upp ett loppmarknadsstånd, men jag har tillräckligt med prylar redan och kan inte köpa på mig mer. Egentligen borde jag ordna en egen loppmarknad för att bli av med överflödet. Folk är varandra mycket  olika. Själv har jag svårt att skiljas från gamla prylar medan andra personer slänger dem hej vilt. Det är för övrigt inte lätt att bli av med det man samlat på sig. Endast ett fåtal yngre gillar gamla stoppmöbler och tunga mattor. De vill ha en ren och avskalad miljö, som är lättstädad och rationell. Därför köper de gärna  Ikeamöbler som efter ett tag åker "på tippen" för att bytas mot något modernare.  Mina röda plyschmöbler är 54 år gamla och ser ändå  nästan nya ut. Den gamla skutan är ännu äldre för den  byggdes 1908  och efter mer än hundra år är den i riktigt bra skick. Min vän fotografen var inte med på båten, men fotot är från dagens utflykt. Jag hade turen att  träffa goda vänner som jag drack mitt kaffe tillsammans med.   

Också ett jubileum

Idag läser jag i min tidning att Arla firar 100-årsjubileum. Det är kanske ointressant läsning för de flesta, men mjölk är min favoritdryck och jag är glad att den finns lätt tillgånglig och i praktiska förpackningar numera. Mejerihanteringen kom jag i kontakt med redan i koltåldern eftersom vi bodde alldeles i närheten av mejeriet i min lilla stad. Dit kom mjölskjutsarna med skramlande kannor i tidiga morgonstunden. Det var inte så noga med hygienen på den tiden och mjölken  såldes  till konsumenten direkt över disk. Mjölkförsäljerskan hade stora öppna kar med mjölk bakom disken  och slevade med ett långskaftat bleckmått upp mjölken och hällde den i kundens mjölspann, som kunde vara av aluminium eller emaljerad. Man köpte  oskummad- skum - eller kärnmjölk. Den senare ser man numera inte  på butikshyllorna. Den anses kanske inte lämplig som människoföda längre. Filmjölk var ett okänt begrepp. Ville man  äta filmjölk hällde man upp sötmjölken i små skålar och lät dem stå varmt tills mjölken surnade. En god filbunke hade fin konsistens som liksom skivades upp när man åt den överströdd med kanel till efterrätt eller till frukosten. Vispgrädde och kaffegrädde slevades också  upp med ett likaledes långskaftat decilitermått  och ner i kundens gräddsnipa eller gräddspann. Om jag minns rätt kostade en liter oskummad mjölk 18  öre litern och ett mått vispgrädde ungefär lika mycket.  26/4  2015

Vetande från tidningsläsning

I tidningen kan man läsa on allt möjligt elände och ibland blir man verkligen förvånad. Den politiska röran skall jag inte kommentera för det finns andra och intressantare saker som kan vara värda att ventilera i den här spalten. Visste ni  t ex att vi går omkring med inte mindre än 2 kg bakterier i våra tarmsystem?  Att jag var en sådan bakteriehärd hade jag ingen aning om. Dessa bakterier och mikroorganismer  finns naturligt i tarmen och de skall hjälpa till att bilda K-vitamin. Vad  detta vitamin skall vara bra för, vet jag däremot inte.  Många av de hundratals bakterier som finns i tarmen är riktigt nyttiga och snälla och  bekämpar de skadliga. Det verkar som om det är rena slagsmålet i våra matsmältningsorgan och det är inte underligt att man tycker att det "kurrar" i magen ibland eller att man får "magknip."  Jag tror inte att man blir lyckligare av den här vetskapen utan jag blev faktiskt lite oroad. och tycker att det känns olustigt. Det finns mycket som inte borde finnas och just den här årstiden är det många som lider av pollenallergi och inte alls gillar att björkarna blommar och att de vackra gula hängena sprider ut en massa pollenkorn eller frömjöl, som orsakar rinnande ögon och näsor. Varför en del människor är allergiska och andra inte är det skall jag inte gå in på. Men jag är glad över att jag utan obehag kan njuta av lövsprickningen och vårluften. Bilden visar ett imponerande träd  som jag inte vågar artbestämma.      27/4   2015

 

Trivialiteter

Livet är inte bara en dans på rosor..Vardagslivet är fullt av trivialiteter och tråkiga jobb som måste utföras  antingen man gillar dem eller ej. I min barndom hade bättre folk pigor eller husjungfrur som skötte städning och tvätt och en massa annat medan frun i huset var fin dam och och kunde behaga sin  herre och man när han kom hem efter slutad arbetsdag. Jag har aldrig varit någon fin dam. Jag har förvärvsarbetat och skött mina hushållssysslor själv efter bästa förmåga. Men det kändes lite  motigt att dra omkring dammsugaren och städa golv  på äldre dar. Därför låter jag en städfirma göra det  en gång  i månaden och tar sedan lite med "hartassen" själv  emellanåt. Hartassen är ett uttryck som min mor använde när det inte blev så noga .Idag är jag trött efter att ha tvättat. Det borde jag inte bli eftersom min bostadsrättsförening har hypermoderna tvättstugor och maskiner med många  olika program. Det är så många att man känner sig som "åsnan mellan hötapparna" och inte vad man skall välja. Jag slipper att göra som mor som måste gnugga tvätten mot en bräda av korrugerad plåt och värma hinkvis med vatten  när hon hade tvättstugan.Tvättstugorna är oftast det stora trätoämnet i moderna fastigheter. En del hyresgästerna har ingen som helst tvättkultur och städar aldrig efter sig. Äldre tanter av husmoderstyp ondgör sig över tidens förflackning och klagar hos värden. Det gör inte ordningen mycket bättre. Bilden har ingenting gemensamt med texten, men jag blev glad när jag fick den av min vän fotografen.  Att det inte blev någon blogg i går beror inte på mig utan på något tekniskt fel.   29/4  2015

Valborgsmässoafton

Idag är det alltså Valborgsmässoafton, den dag då man tänder eldar  och körerna sjunger "Vintern rasat" och "Vårvindar friska. " Jag har inte varit med om  varken det ena eller andra men har haft trevligt ändå.  Förmiddagen tillbringade min vän fotografen och jag på Drottningholm. Där var det vårlikt värre och vitsipporna  lyste upp gräsmattorna lite överallt. Det var trädgårdsutställning vid China Slott och där ställdes det ut penséer i de mest skiftande färger och storlekar. Jag är en stor blomstervän och njöt av fägringen och det stora urvalet. Blomman har fått sitt namn efter det franska order "penseé" som betyder tanke.  Det var vaktavlösning när vi anlände och jag må då säga att den del av det svenska försvaret som man visade upp där var en prydnad för fosterlandet. Svenska folket kan vara tacksamma över att få vandra omkring nästan fritt i slottsparken. Bara en liten  del kring kungabostaden är avspärrad. Drottningholm är ett känt utflyktsmål och särskilt japanska turister vill se var kungen bor och och man ser många av dem under turistsäsongen. Vi  brukar kunna intaga kaffe med nygräddade våfflor i kaféet vid China slott men idag var det stängt, så vi drack kaffe i det lite förnämligare Slottskaféet. Kvällen har jag avslutat med en utomordentligt god middag hos mina bästa vänner. Jag är riktigt nöjd med min Valborgsmässoafton och det vackra vårvädret. och ser fram mot morgondagen då vi inleder den sköna majmånaden.   30/4   2015

 

Första maj och lite annat

Idag var det alltså 1 maj och enligt traditionen har det demonstrerats och hållits politiska tal lite överallt i landet. Det är arbetarrörelsens  internationella högtidsdag och den här dagen har firats sedan  år 1890. På den tiden fanns det väl en massa orättvisor att demonstrera emot. Riktigt rättvist blir det aldrig men idag är arbetstiden reglerad  enligt avtal och lagar och det  går inte längre att "hunsa"  en löntagare hur som helst.  Det hålls  första majtal i alla större samhällen och t o m den före detta statsministern Göran Persson har första maj-talat. Han är numera godsägare och arbetsgivare och så långt ifrån en proletär som en människa kan komma. Men prata det kan han och vackert tal är väl det viktigaste en sådan här dag. Själv har jag firat min namnsdag. Sedan jag börjat kalla mig Bojan finns det större skäl att fira den här dagen. Min vän fotografen och jag åt middag på en asiatisk restaurang. På en sådana får man god och välkryddad mat för en betydligt billigare penning än på de flesta  svenska  restauranger.  Som regel blir man serverad  friterad banan med glass till efterätt. Det fick duga i stället för tårta till kaffet. Jag har skrivit så mycket om min vän fotografen att det kan vara dags att presentera henne i bild.  Fotot är inte dagsaktuellt. Sedan det togs har hon låtit hårsvallet falla för saxen och tonat den återstående frisyren i en pikant lite röd ton. Jag tycker att hon blev sötare och ser yngre ut nu. Det är en välsignelse att det går att göra om sig och ändra hårfärg, men jag är inte övertygad om att jag skulle bli ett dugg pikantare med en röd "kalufs."  Det får bli vid det gamla invanda gråa för min del.    1/5 2015

 

 

Sköna maj

Maj  månad är årets ljuvligaste månad med späd och skir grönska och vackra vårblommor.  I de södra landsändarna kallades den för blomstermånad och i norr för  lövmånad.  Våra skalder har gripits av våryra i maj månad  och skrivit dikter som  sin tur inspirerat musikaliska personer att tonsätta dem.  Jag är född i början av maj  och därför tycker jag att vårmånaden är alldeles speciell.  När jag var barn brukade ungdomen  "maja"  eller som vi kallade det "sjunga maj i by." Då gick ungdomar från den lokala bygden från gård till gård och sjöng och spelade för de boende för att tigga ihop till gåvor i form av  mat, pengar eller brännvin. Blev de belönade och undfägnade satte de en lövad kvist  på grindstolpen. och sjöng en glad sång och tackade. Fick de ingenting alls eller ansåg gåvan för snålt tilltagen, avslutade de besöket med att sjunga en nidvisa och håna och skratta ut "snåljåparna."  På den tiden fanns det inte så mycket att roa sig med så majsjungningen gladde både sångarna och de som  blev besökta. Den här trevliga majtraditionen är väl i det närmaste helt bortglömd  och det är bara sådana gamlingar som jag, som kommer ihåg den. Om jag skall ha en åsikt om dagens majdag, så får den inget högt betyg. Det var regnigt, kallt och blåsigt och det var faktiskt skönast inomhus. Fotot är från blomsterutställningen i Drottningholm. Det behövdes något vackert. för idag var min inspiration  i det närmaste bortblåst.      2/5   2015 .

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Löjtnantshjärtan

Maj är blomstermånade för mig som är född i södra delen av landet. Jag har alltid gillat blommor och i mitt hem har jag en massa krukväxter att pyssla med. I  ett tidigare liv hade jag stor  trädgård  och då odlade jag  olika sorters blomster, bland annat löjtnantshjärta eller blomsterlyra som den också kallas. Den var min favoritblomma, och jag  tycker att den har ett så vackert och romantiskt namn. De röda och hjärtformade blommorna år väldigt söta.  När jag var ung vurmade jag för unga löjtnanter och tyckte att de var jättetjusiga i sina stiliga uniformer. Det vimlade av unga stiliga löjtnanter i min hemstad som var en typisk militärstad. Där fanns inte mindre än tre regementen stationerade i vår småstadsidyll.   Samtliga är numera är nedlagda och stadens universitet har övertagit kasernerna som blivit undervisningslokaler. Löjtnanter spelade ofta  hjälterollen i den tidens filmer  och de minnestrogna kommer ihåg när Sickan Carlsson med sin kvittrande röst sjöng  "ett löjtnants hjärta råkar lätt i brand" i en filmkomedi inspelad 1942.  Numera är det inte mycket bevänt med rikets försvar  och de löjtnanter som finns kvar är inte det minsta romantiska i baskrar och trista grå uniformer. Men blomman löjtnantshjärta är sig  lik. Den har redan slagit ut på soliga ställen och jag skulle inte ha det minsta emot att ha dem i en vas på matsalsbordet.   3/5   2015

Man kan inte ha roligt jämt

Ibland undrar jag varför det blir smutsigt och dammigt jämt. Det hjälper liksom inte att städa för efter ett tag ser det lika ofräscht ut ändå och dammtussarna hopar sig. Städning blir ett tröstlöst evighetsarbete. Jag  gillar inte att städa men har känt mig tvungen att hålla smutsen ifrån mig för att inte bli kallad för "lortmaja."  Når vårsolen lyser ser man klart hur oklara ens fönster är och det skäms man över. I min krafts dagar storstädade maken och jag höst och vår och allt blev skinande rent från golv till tak. När jag blev ensam ansvarig  lejde jag för fönsterputsningen. Jag har inglasade balkonger och en massa fönsterrutor som skall putsas.  Proffset, som jag anlitade  klarade av dem på ett par timmar, men då hade jag röjt undan krukväxter och allt som hindrade hans framfart. Sedan skulle allt på plats igen och det blev i det långa loppet väl mycket för en dam med hundra år på nacken. I år beställde  jag därför storstädning av min städfirma.  I morse kom  städpatrullen  bestående av tre unga damer, som med friskt mod tog itu med fönsterrutor, golv och väggar. De var inte lika flinka som fönsterputsarmannen, men  i gengäld behövde  jag inte  göra några insatser själv utan de plockade fram och tillbaka med bravur. Det är en välsignelse att få betala med rutavdrag och jag hoppas att den rödgröna regeringen låter oss behålla förmånen fortsättningsvis. De rödaste påstår att den gynnar de rika, men jag tycker att den är bra för den äldre befolkningen också. Jag tar upp sådana här ämnen ibland eftersom man inte skall blunda för vardagslivets fataliteter. Det avbildade fönstret ser nyputsat ut och ger fri sikt över naturen utanför.     4/5   2015

Från det ena till det andra

Idag när jag var ute på vårpromenad såg jag att häggen slagit ut. Håggen är ett medelstort träd i familjen rosväxter som blommar på våren med  vita väldoftande blommor. Den här  tiden och fram till syrenblomningen anser många vara vårens höjdpunkt. När fruktträden blommat ut ser man inte många blommande träd. Linden blommar visserligen i juli men den  har små oansenliga blommor. Det är ljuvligt med blommande träd och buskar och våren är den vackraste tiden på året. Jag sniffade ordentligt på väldoften idag och humöret var på topp. Hägg förekommer också som efternamn och det finns flera nu levande och döda kändisar med  namnet Hägg. Den mest berömde var väl löparen och bragdmedaljören Gunder Hägg. Han sprang som en hind och slog världsrekord på löpande band. Han föddes i en liten norrländsk by 1918. På den  tiden var idrottsmän amatörer som idrottade för ärans och sportens skull och inte för pengar. När det blev känt att han tagit emot lite slantar och överträtt amatörbestämmelserna  blev han år  1946 diskvalificerad på livstid. Det var hårda bud på den tiden. Numera  blir en del idrottsstjärnor rika som troll och kan ta bra betalt  för att "lira"  med bollar eller hoppa högt eller långt.  I våra dar kan det mesta köpas för pengar och världen är hård och kall  men att njuta av vår och blomning är gratis. Därför tänker jag ta vara på  vårens ljuvlighet så länge jag kan. Något foto på hägg hittade jag inte  men syrenen på dagens bild  skäms inte för sig.    5/5  2915   

Faror som lurar

Jag har alltid trott att djupfrysta livsmedel var garanterat bakteriefria och att virus och allt annat otyg förintades av kylan. Så är det tydligen inte. Nyheterna talar i dagarna om, att  en massa åldringar blivit sjuka av att äta djupfrysta hallon till efterrätt.  De svagaste av dem  blev så illa däran att de avled. Jag äter själv ofta djupfrysta bär och även färska importerade  hallon och blåbär och tycker att det är en bra och lättvindig dessert. Att behöva koka de djupfrysta kan aldrig bli detsamma. Men det är bäst att vara rädd om "livhanken" så jag skall beakta varningen. Eftersom det inte fanns några kyl- och frysskåp i min barndom och inte heller några sådana förrän på 1940-talet blev jag väldigt förtjust när de kom in i mitt liv. Lite mer förtjust än jag borde vara och de är för det mesta proppfulla. Mitt sunda förnuft säger, att det är idiotiskt när man bor i en stad och har nära till livsmedelsbutiken som har öppet till kl 22:00 varenda dag helg som söcken. Men det var faktiskt inte så dumt att ha ett lager när jag hade influensa vid påsktiden. Jag är tyvärr behäftad med ännu fler svagheter. Jag jagar "extrapriser" och har därför inte avsagt mig alla de reklamblad som delas ut. Det betyder en massa makulatur som skall bäras till avfallsstationen 100 meter bort. Ibland får jag för mig att jag skall bli en bättre och förståndigare människa, men hittills har jag misslyckats med alla goda föresatser. Men de  djupfrysta hallonen  kommer jag att äta kokta hädanefter.  6/5  2015

I morgon är en annan dag

När jag tänker efter så har jag uppnått en aktningsvärd ålder och under mitt liv öppnat och stängt en massa dörrar och lämnat otaliga platser, händelser och rum  bakom mig. Under tiden har jag varit med om roliga saker och andra som inte varit särskilt positiva. Det har gått relativt bra för det mesta. En och annan gång har det varit rena katastrofen, men trots allt  har jag klarat mig i det långa loppet. Jag är en aning fatalist och benägen att tro att det var så ödet ville ha det. Idag upplever jag min sista dag som 102-åring  och i morgon öppnar jag dörren till mitt etthundratredje levnadsår. Hur det kommer att bli har jag inte den blekaste aning om och det är nog bäst så.  Inte många gamlingar "börjar på ny kula" efter att de uppnått sin 100-årsdag. Jag fick nästan  ett nytt liv efter den dagen. Småungar berömmer man om de klarar saker man inte väntar sig av dem.  De blir sådana fall  kallade för underbarn och man tycker att de uppför sig "lillgammalt" och annorlunda. Jag har aldrig hört att man kallar någon åldring för "undertant" eller "undergubbe" om de varit duktiga. "Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann" var förfärligt märkvärdig.  Men han var en fiktiv romanfigur, medan jag däremot är en hundraåring på riktigt och en av kvinnligt kön. Tanter förväntas inte göra mycket väsen av sig och minst av allt får de för sig att bli bloggare på äldre dar. Det blev jag och på den vägen är det. Jag tänker gå på som vanligt och fortsätta ett tag till . Detta får bli mitt sista ord som 102-åring  och i morgon tänker jag inleda 103-årsdagen med party. Jag älskar party och skulle gärna "slå klackarna i taket" lite oftare om det begav sig.  7/5  2015

 

 .

Kalas och landskapsrätter

Nu har jag avverkat största delen av den första dagen på mitt etthundratredje levnadsår. Om jag summerar intrycken så konstaterar jag att dagen varit trevlig och omväxlande.  Jag blev  uppvaktad med blommor och paket, hurrarop och sång. Det var nästan lika mycket "ståhej" som om jag fyllt 50. Min vän fotografen har förevigat mig och kalaset ur alla tänkbara  vinklar och har lagt ut några av fotona som en bildspel på min bloggsida. Jag är av den åsikten att födelsedagar bör firas  lite festlikt  efter råd och lägenhet. Den som är av motsatt mening skall man respektera och lämna ifred. Mitt skånska påbrå förnekar sig aldrig. Jag tycker som urskåningen om "möen mad och goer mad och mad i rättan tid:"  Mina gäster serverades en läcker byffé och den ädlaste av drycker. Om man bor i Småland och har kalas får man mycket ofta festostkaka med grädde och sylt till dessert.  Av mina småländska släktingar förärades jag en sådan ostkaka i present. Denna typ av ostkaka har inte mycket mer än namnet gemensamt med den som säljs i butiken i fyrkantiga metallfolieformar. Presentostkakan var tillverkad enkom för mitt kalas av en välkänd "ostkakebagerska."  Den var läcker och hade exakt den rätta konsistensen. Mina uppsvenska gäster hade aldrig tidigare smakat äkta småländsk ostkaka  och höll med om att den slår skåningens paradspecialitet "spettekaka"  med flera hästlängder. Spettkaka  i all ära, men det smakar bättre med en saftig jordgubbstårta till kaffet och det bjöd jag på idag. Att jordgubbarna inte är svenska den här årstiden får man bortse ifrån.  Ostkakakan  kanske ser ut som vilken pudding som helst, men jag garanterar att den är läcker. Den finns avfotograferad  i  det bildspel jag nämner i början.   8/5   2015  

 

 

Skrivkonsten

Jag har ju på senare år blivit en skrivande person, som  för mitt höga nöjes skull ger uttryck för vad jag tycker och tänker eller sysslar med. I den moderna och tekniskt utrustade värld vi lever i behöver man inte längre penna eller papper för att skriva. Skrift är egentligen ett sätt att med hjälp av symboler(bokstäver) representera språkliga uttryck. Skrivkonsten har man utövat  länge. I början använde man kilskrift. Vikingarna högg in runor i flata stenar för att för kommande släkte  berätta om  avlidna personers bravader och härjningståg i främmande länder. Så småningom kom man på att skriva brev och böcker med gåspennor som doppades i bläck. Papper visste man ingenting om utan präntade omsorgsfullt ner bokstäverna på pergament. När jag i skolan avancerat från griffeltavla till skrivbok skrev vi i början med blyertspenna och använde radergummi för att sudda om det behövdes. Därefter fick vi skriva med bläckpenna av stål. Då gällde det inte sprätta till så det blev plumpar i  skrivboken.  På kontoren korresponderade man med skrivmaskiner. Jag befarar att nutidens skolungdom inte lär sig skriva på gammalt hederligt sätt och inte vet ett "skvatt" om skrivkonsten. En nioårig gosse i släkten hade hört talas om skrivmaskiner och frågade nyligen sin farmor hur en sådan antik sak såg ut och hur den användes. Hade han frågat mig kunde jag visat upp min gamla reseskrivmaskin jag har stående i en garderob. Den behöver jag inte längre, för även jag har blivit moderniserad och skriver med hjälp av datorn.   9/5  2015   

Lättjefullt

Idag har jag varit lat, riktigt ordentligt lat och struntat i de plikter som kallat. Jag hade behövt ägna tid åt att återställa ordningen och sätta saker på plats efter kalaset häromdagen.  Att vara lat är riktigt förkastligt och enligt kristendomens morallära är lättjan  en av de sju dödssynderna.  Ett svenskt ordstäv säger att" lättjan är alla lasters moder". Ordspråkets motsats påstår  att "arbete befordrar hälsa och välstånd."  Givetvis är det också sant eftersom den som ligger i och "knegar" inte hinner att synda och hitta på några dumheter.  Idag är det dessutom söndag och då skall man enligt samma morallära inte arbeta. Numera är det inte många förvärvsarbetande som har tid att helga vilodagen och vila sig på veckoslutet. Istället ägnar de sig åt att göra inköp och ta itu med det som de inte orkat eller hunnit med efter arbetsdagens slut. Förr i världen gick den arbetande befolkningen samvetsgrant till kyrkan för att lyssna till högmässan vareviga söndag. En del av  dem var så trötta efter veckans slit att de somnade mitt under predikan. Men de satt i alla fall på kyrkbänken och uppfyllde därmed  tidens krav på att helga vilodagen. Nu gapar kyrkorna tomma, kyrkan är skild från staten och det är inte alla församlingar som har råd att behålla sina kyrkor. De avkristnar och säljer dem till högstbjudande, som sedan driver privat och profan verksamhet i dem. På fotot ser jag  lagom avslappnad och viklande ut,   10/5  2015

Kontakter och kontaktlöshet

Nu har jag röjt undan efter födelsedagsfirandet och det känns skönt. Det blir ganska stökigt när man skall bli uppvaktad i hemmet och måste flytta en del möbler för att gästerna skall få plats. Men det är roligt att ha gäster. Det är lika roligt att bli utbjuden och idag har jag varit på ett riktigt inneställe  och ätit lunch med några betydande personer från Cancerfonden. I sådana sammanhang känner jag mig lite betydelsefull jag också och det är rätt bra för självförtroendet, som sviktar ibland.  Jag  bidrager efter bästa förmåga till Cancerfondens insamlingar därför att de har som mål att den hemska sjukdomen inte bara skall botas utan  utrotas helt. Det är ytterst sällan jag rör mig kring Stureplan där det "vackra folket" håller till. Idag r när vårsolen lyste, rädde där ett livligt folkliv. Fullt på trottoarserveringar och runt den berömda "Svampen."  I min lilla stad är det  trist för det messta och lite si och så med flanerande och uteliv. Trots att jag blivit lite omskriven i tidningar och visats upp i TV blir jag aldrig igenkänd när jag flanerar på hemmaplan. Inte ens grannarna på mitt våningsplan hälsar eller byter ord med mig. Här försvinner man i mängden och ingen bryr sig. Det har min förkrympta småstadssjäl svårt att acceptera för jag tycker att det skulle vara trevligt med en liten pratstund om man t ex träffas i hissen eller på gårdsplan. Men det är bsra atr ta seden dit man kommer och vara anonym efter bästa förmåga. Men om jag finge välja skulle jag mycket hellre se en omgivning som  vore lite mer social och sällskaplig.  11/5  2915

Jag filosoferar

Livet är fullt av besvikelser och för att möta och övervinna dem måste man kunna ta sig själv i kragen" och starta på nytt. Det finns mycket som man kan bli besviken över. Att bli besviken på sig själv är inte det värsta som kan hända, eftersom de flesta människor är benägna att se sig själv i ett försonande skimmer och finna ursäkter för eventuella begångna felsteg och  orätt handlande.  Att bli besviken på nära och kära känns betydligt värre. Det känns inte bra om någon person som man satt "på piedestal" helt plötsligt visar sig vara en vanlig dödlig med många fel och brister. Om idealet sedan sviker när det hade behövts  en insats, känns det dubbelt så bittert. För att undvika besvikelser bör man akta sig för att ställa krav vare sig  på släkt eller vänner. Vissa  vänner har man för hela livet och de ställer upp i vått eller torrt. Dem skall man vara rädd om och vårda vänskapen ömt. Bekanta kan man ha många eller ett fåtal.  En del av dem  är trevliga att umgås med, andra vill vara din vän när du har medgång och är som bortblåsta om det kärvar till sig. Berömda människor har ofta en hord av beundrare omkring sig som vill sola sig i stjärneglansen och låtsas vara vänner. Det gäller  därför "att skilja agnarna från vetet" och se vem  som är en  äkta vän eller bara en "ögontjänare."  När man blir gammal glesnar leden och det är trist. Jag har lyckligtvis några vänner kvar och en del bekanta och det är jag uppriktigt glad över. Att lökväxter doftar och lyser upp om vpren tycker min vän fotografen att vi alla bör glädjas åt.  12/5  2015

Lite om en kär leksak

Idag såg jag i tidningen att den populäre Lasse Berghagen fyller 70 år och det tycker jag är väl värt att uppmärksamma eftersom han är en person som de flesta gillar.  Hans mest kända sånger är väl "Stockholm i mitt hjärta" och "Teddybjörnen Fredriksson." Jag är mycket förtjust i texten till teddybjörnsången och man kan riktigt höra att han älskade sin käraste leksak. Trots att  jag är vuxen tycker jag om teddybjörnar. Det beror säkert på, att jag aldrig fick någon sådan att leka med när jag var liten. På den tiden  var det inte många ungar som blev bortskämda med leksaker. De enda leksaker jag har minne av är en blunddocka, ett par gummibollar och ett hopprep. Inte mycket att skryta med men det räckte för min del, eftersom barn på den tiden roade sig på ett helt annat sätt än de gör nu. Nog är det väl bra mycket bättre att använda fantasin och leka och rasa utomhus än det är att sitta inne och peta i en dator eller mobil timme ut och timme in.  Vi  fick mycket "spring i benen" av att leka "tag fatt" eller "hoppa hage". Jag tror att jag grundlade min goda fysik redan på den tiden genom barndomens lekar. Cykel fick jag aldrig någon förrän i sena tonåren. Om jag skall  återgå till min kärlek till teddybjörnar så köper man inte sådana åt sig själv i vuxen ålder, men jag har i alla fall en  "pytteliten" en, som jag hittade på en loppmarknad. Den blev min för ett par tior och då gjorde jag samtidigt en insats åt "Rädda barnen." Man skall vara glad ät det lilla är min levnadsregel och jag tycker riktigt mycket om den lilla nalle jag blev ägare till på äldre dar. Nog är den väl gullig eller hur?    12/5  2015

  

Metardagen och ett fiskeminne

Idag är det enligt almanackan en röd dag mitt i veckan och den arbetande befolkningen får långhelg om de arbetat in fredagen eller tar ut en semesterdag. För mig personligen är Himmelsfärdsdagen som vilken torsdag som helst och jag firar den inte. Enligt kristen  tro är det helgdag för att vi skall minnas att Kristus efter uppståndelsen fördes upp till himmelriket medan elva apostlar stod och tittade på. Det låter lite äventyrligt, men de flesta bibliska berättelser är minst sagt osannolika. Den här dagen kallas också för den stora metardagen. Då brukar fiskeintresserade ta fram metspöet ur vinterförvaringen och ge sig ut för att fiska. För det mesta brukar det ösregna men idag var det faktiskt uppehållsväder. För  längesedan fiskade jag lite grann som ett fritidsnöje, men då använde jag kastspö. Att sätta en levande mask på kroken anser jag vara djurplågeri och sådant har jag aldrig ägnat mig åt. Det behövs en viss färdighet för att svinga ett kastspö och för det mesta hamnade linan i vattnet när jag fiskade och allt gick väl och var frid och fröjd.   Men mitt rykte som fiskare blev åtskilligt skamfilat när jag en gång fiskade från en roddbåt ute i sjön och kastade så vårdslöst att kroken fastnade i huvudet på roddaren. Där satt den som fastvuxen och det blev bilfärd till närmaste lasarett där en kirurg fick operera. Läkaren log "i mjugg när vi kom. Det såg onekligen rätt komiskt ut, för i rena förskräckelsen hade spö och krok fått hänga kvar vid patienten och följt med till sjukhuset. Läkaren konstaterade att det var en stor "fisk" som jag fått på kroken och det hade han faktiskt rätt i.  Efter den bravaden ville ingen längre fiska i mitt sällskap.  Det var inte i  sjön på bilden som fiskafänget ägde rum   14/5  2015                                                                                                                                            

Sköna maj

I dagsläget går det inte att anmärka på våren beträffande grönska och blomning, men det är kallt och blåsigt. Jag skulle njuta betydligt mer av vårens härligheter om solen tittade fram. Men läser  man den gamla "Bondepraktikan" står där ordagrant: "April  våt och Maj kall, fyller bondens lador all."  Om kylan är bra för skörderesultaten, då skall man inte vara så dum att man gnäller för att det är kallt. För den som aldrig hört tals om  Bondepraktikan, kan jag berätta att den är en gammal folkbok som utgavs för första gången år 1508. Den har sedan med stöd av traditionerna utvecklats  till en handbok med råd och anvisningar till bönder. Det var minsann inte så lätt att vara bonde förr i världen. Då skötte man gårdarna  med hjälp av pigor och drängar och en och annan hästkrake. Nu går allt i svindlande fart med elektricitet och maskiner. Mjölken kommer till mejeriet utan att en mänsklig hand varit inblandad i hanteringen.  I våra dagar vill miljökämparna  att bönderna skall  driva ekologiska jordbruk eftersom jordbruket står för en stor del av miljöförstöringen och släpper ut en massa  "dynga" i naturen. Det blir till att tänka om och återgå till  ett naturligare sätt att odla och "skippa" konstgödsel  och kemikalier. Bönder har alltid varit ett tjurigt släkte och i Svensk historia  kan man läsa om "bondeuppror" och bönder på krigsstigen mot myndigheternas påhitt och föreskrifter. Det ger sig så småningom och det gör väl våren också, men idag har häggen ännu kvar sina blommor och de doftade ljuvligt. 15/5  2015

I syrenernas tid

Nu blommar syrenhäcken som finns i min omedelbara närhet och jag har insupit doften och konstaterat de gamla syrenbuskarna ser lite förvildade och taniga ut, men väldoften är det inte något fel på. Syrenen kommer ursprungligen från Sydostasien men finns förvildad och planterad hos oss. Det är inte särskilt tacksamt att sätta syrener  i en vas. Tar man in dem så vissnar de fort. Inom folktron sätter man syrenen i förbindelse med spökerier och vidskepelse. En vanlig föreställning  var, att personer födda mellan kl  23 och midnatt kunde se spöken i syrenbuskarna vid samma tid på dygnet. Vidskepelse existerar även i våra dagar även om den grasserade värre under medeltiden.  Jag tror inte på spöken, men det finns folk som påstår att det spökar på en del av de kungliga slotten. Drottning Desideria (fransyskan) gillade aldrig kylan och livet i Sverige och hon sägs vandra omkring som en orolig ande i det stora slottet vid Strömmen. Man påstår att en del personer "spökar ut sig" och då menar man att de har dålig smak och satt på sig brokiga och extravaganta kläder. Tycke och smak skall man förstås inte diskutera och jag antar att den som "spökat ut sig" själv tycker att hon är fin och det är väl det viktigaste i sammanhanget. Om dagens inlägg  inte är särskilt sammanhängande så beror det på att mina tankar fladdrar omkring lite hur som helst. Men syrenbilden sitter på rätt plats.   16/5   2015

En varning !!! Den här sidan har blivit för lång!!!

Den uppmärksamme har säkert märkt att den här sidan har blivit i längsta laget och lite trög att hantera,Jag vänder därför blad och börjar på ny sida fr o m idag. Jag har valt att kalla sidan "Sommarfröjd" därför att nu nalkas den ljuvligaste tiden på året. Sommaren kan visserligen vara kylslagen och blöt men sommarnätterna blir längre och ljusare och vi har ju längtat efter den under hela den mörka och kalla vintern.   17/5  2015

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

mary coolman | Svar 30.07.2016 04.26

Hej, jag vill bara säga ett stort tack till Dr. OGUNDU för vad han har gjort för mig, tog han tillbaka den man jag älskar och vårda med hela mitt hjärta, en man som lämnade mig för en annan kvinna för bra 6 månader, med 2 barn, jag bara bestämde sig för a

Solveig Regine | Svar 29.05.2016 18.27

Sender en hilsen fra Nord-Norge nærmere sagt Tromsø! du er ei knalltøff dame og har mange fine tanker og visdom å dele med andre.KLEM!

paul | Svar 22.03.2016 11.35

Paul Gregg

Jag är Paul Gregg, när jag hittade så småningom vittnesbörd om detta spell caster Dr.sunny, hur han hjälpt många människor att få sina älskare och t

Mio min mio | Svar 05.03.2016 16.37

Hej Dagny! Det är inte alltid lätt att bli gammal (vi äldre vet). Det är därför så fantastiskt att läsa dina positiva ord. Du är beundransvärd, var rädd om dig!

Grete | Svar 05.03.2016 13.53

Hei Bojan!
Tiden sto plutselig litt stille under Skavland Igår. For ei dame! Du gjorde inntrykk med din iver over livet, og din lune humor, - til ettertanke!

Catrine Jansson | Svar 05.03.2016 13.45

Vilken förebild Du är! TACK,TACK,TACK!!!!!!!

Christel | Svar 05.03.2016 11.59

Dagny, du förgyllde verkligen vår och andras fredagskväll!
Jag tror att vi sett dig på TV en gång tidigare, var lika underbart.
Ha det så gott!

Freddan Olsson | Svar 05.03.2016 08.17

Hej Dagny! Har börjat läsa Din blogg och gillar den!
Tur att Du har så korta ben så att Du når ner till marken
och står stadigt med båda fötterna på Terra Firma

pia | Svar 04.03.2016 23.38

Gud välsigne dig, Dagny ! Jag ber för dig.

Thomas | Svar 04.03.2016 23.34

Det skulle vært flere eldre som er så positive til livet som det du er

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

I dag | 12:02

Dear Dagny, I would like to tell you that I and everybody in the cinema really enjoyed your movie "Life Begins at 100". It´s never late to try new things:).

...
I dag | 09:41

Pensionärer brukar prata om sina sjukdomar, men det gör inte du! Har du aldrig varit sjuk? Tack för dig, fina Dagny!

...
I går | 00:06

Vilken härlig fest och födelsedag på Ulla Winblad! Så ska livet vara!

...
I går | 15:42

Hej Dagny. Du verkar som en fruktansvärt trevlig och beundransvärd person och undrar om jag skulle kunna få möjlighet att intervjua dig för mitt skolarbete?

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS