Min sida vid 102

Först blev jag hundraåringen, inte den som hoppade ut genom fönstret och försvann, utan som den som började blogga vid hundra år. Vid 101 hade jag nästan blivit kändis och varit med i TV . Men tiden går, jag har blivit 102 och är kanske världens äldsta bloggare.

Blandat

När man vänder blad,  börjar man  på en ny sida, vilket jag har gjort idag. Vad den skall innehålla, vet jag i ögonblicket ingenting om, men det ger sig så småningom. Hitintills har jag avhållit mig från att skriva om idrott,  eftersom jag inte är speciellt sakkunnig på området. Promenader och simning har jag ägnat en del tid åt, men någon utpräglad "hurtbulle"  eller idrottsfantast har jag aldrig varit. Under senast förflutna tid har min tidning skrivit oändliga spaltmetrar och helsidor om VM-fotbollen. Det intresserar mig inte nämnvärt vilket lag som vinner, men jag tycker ändå, att det hör till allmänbildningen  att veta vad som försiggår i tiden. Därför vet jag att Tyskland vann och att värdlandet till befolkningens stora sorg  bara blev fyra. Jag såg också på en bild i tidningen, att tyskarnas förbundskansler var närvarande  vid finalen och att hon blev mycket förtjust över resultatet. Kanslern ifråga är en liten rundnätt dam i sin bästa ålder och jag måste säga, att jag beundrar henne mycket. Hon rör sig som fisken i vattnet i politiska och viktiga sammanhang och är inte det minsta imponerad av alla de storväxta, manliga individer som hon tampas med så gott som dagligen. Det är inte storleken det beror på. Man kan vara "liten men naggande god" men skall jag ha en åsikt om den ryske härskaren som satt på samma läktare, som Merkel, så tillhör jag inte hans närmaste beundrarskara. Därmed är min första sida till ända och jag vet inte var det jag skriver om egentligen kommer ifrån. Dagens konstnärliga bild har ingetsom helst  samband  med texten, men jag gillar den. 14 /7   2014            

Onödig tankeverksamhet

När jag börjar fundera tänker jag ofta på helt vanliga saker och varför de är som de är eller blivit som de blivit. Det är inte alla gånger problemen löser sig och då blir jag rätt frusterad. Vetenskapen påstår att tänkande är en medveten process som pågår i människans psyke. Att man skall tänka sig för innan man talar eller fattar viktiga beslut  har inte alla begripit och det är därför det görs så många dumheter och pratas så mycket strunt.  Den tanklöse  är oftast impulsiv och gör förhastade saker som han ångrar efteråt.  "Eftertankens kranka blekhet" kommer då som ett brev på posten när skadan redan är skedd och det i de flesta fall är helt "kört."  Framtiden undviker jag att "grunna" på,  för det är roligare att tänka på tider som gått och på allt man varit med om i sina dar. Ibland tänker jag på sådant,  som jag inte begriper varför jag tänker på eller varför det överhuvudtaget rör sig i hjärnan. I dag började jag plötsligt fundera över att vi är i juli månad och varför den kallas för juli. Det tog jag förstås reda på och fick veta att vi  och de flesta europeiska länder rättar oss efter den gregorianska kalendern  och månaderna har fått sina namn efter  romerska gudar, kejsare och andra storheter. Hur det kommer sig att  inte alla månader har lika många dagar och att vi har 12 stycken orkar jag inte tänka på just nu. Eftersom mina tankar flaxar hit och dit tycker jag att det är lämpligt att illustrera med en fågel.          15/7  2014.   

Mina drömmars stad

Vårt Stockholm är vackert. Vackrast är den på sommaren när parkerna grönskar och det blommar i rabatten och lite överallt. Men det är närheten till vattnet som gör att staden kallas  Nordens Venedig. Mälaren är utan tvivel ett strå  vassare  än kanalerna  och  Stockholm  vackrast ändå.  Vår huvudstad ligger också vid Saltsjön, som inte är någon sjö utan en fjärd i  Stockholms inlopp som sträcker sig från Norrströms utlopp till Värtan i Södra Lidingö. Jag kan inte se mig mätt på all denna skönhet och jag tror att den imponerar på hitresta turister. Imponerar  gör nog alla vackra skärgårdsbåtar som tar oss ut på vattnet. Jag tror att jag har gjort alla turer som finns med undantag av att åka med den gamla ångbåten SS Mariefred, som går till  den lilla idylliska staden som båten är döpt efter. Skalderna har ju besjungit vår huvudstad i olika tonarter, så det kan ju vara onödigt att jag tar till övertoner och blir lyrisk. Men jag tröttnar aldrig på den här staden. Pä den tiden jag var barn och bodde  i en småstad söderut var Stockholm  nästan ouppnåelig. Därför blev jag lycksalig den gången som skolresan gick till huvudstaden. Som barn tänkte man inte på stadens skönhet utan det var vistelsen här och besöken  på Slottet och NK som var resans höjdpunkter. För att inte tala om att jag, som aldrig tidigare sett eller åkt i en hiss, fick fara både upp och ner i den nu nerlagda Katarinahissen. På den tiden uppskattade jag nog turen i hissen högre än utsikten därifrän.      16/7  2014                             

 

Gamla tiders resande

Nuförtiden reser de flesta någonstans på semestern och när som helst kan man ta sig till någon av Europas huvudstäder  och fira weekend om lusten faller på.  Att resa  är enkelt och det finns otroligt många resmål att välja på. När jag var barn kom man inte särskilt långt. Det fanns järnväg men tågen var långsamma och obekväma. I Skåne fanns det  ett flerta av  smalspåriga järnvägslinjer och när jag var barn reste vi  en och annan söndag  och hälsade på släkten på landsorten några mil bort. Vi tog tåget till  närmast belägna järnvägsstation och dit  kom värdfolket med hästskjuts  och hämtade vid stationen. Hästen var oumbärlig på den tiden. Visst fanns det en och annan bil men de var ytterst sällsynta på vägarna och inte var man egendom. En vanlig arbetare hade varken tid eller råd att resa eftersom han arbetade på lördagarna och inte fick någon semester. Soliga sommarsöndagr åkte stadsborna i min lilla stad familjevis till det närbelägna Åhus för att bada i havet. Man reste dit med morgontåget, hade mat med sig för hela dagen  och åkte tillbaka hem med ett kvällståg. Vuxenbiljetten kostade tur och retur en krona och tio öre och barn över sju år åkte för halva summan. Det var den sortens rekreation som den arbetande befolkningen kunde kosta på sig när de varken hade lediga lördagar eller semester. Jag fick nyligen frågan om jag som barn varit i Köpenhamn. Den staden såg jag först i vuxen ålder. Utanför Sveriges gränser åkte man så gott som aldrig på "den gamla goda tiden"            17/7  2014

Solskensminnen

Idag tyckte jag att det blev i hetaste laget när jag blev tvungen att ge mig ut i solskenet mitt på dagen. De flesta av mina medmänniskor klarar sig förvånansvärt  bra  i solgass, men jag är troligen felkonstruerad och blir överhettad vid 24-25 graders värme. Människor i allmänhet  verkar ha någon sorts inbyggd termostat, som reglerar kroppstemperaturen men jag bara kokar över. Efter dagens vistelse i det fria var jag totalt utslagen. All verksamhetslust var som bortblåst och jag  förmodar att min utståndna vedermödor i solens sken också tagit kål på skrivförmågan. Därför har jag letat i minnenas  arkiv efter något  gammalt  som jag kan berätta  om mitt förhållande till solskenet. Det finns att välja på, men jag nöjer jag mig med att tala om, hur det var, när jag i mitt tidigare liv var gift med en verklig soldyrkare. Han ville gärna sola och bada på sydligare breddgrader. Det ville inte jag, men om man har lovat att "älska i nöd och i lust" så får man ju anpassa sig lite efter varandra och omständigheterna och kompromissa. Då ser man lösningar på de flesta problem, bara genom att visa lite god vilja och inte stirra sig blind på att de är olösliga. Vi  klarade detta galant. Jag trivs som fisken i vattnet och gillar att simma. Därför kunde jag tillbringa en stor del av dagen i det våta och resten av tiden satt jag hopkrupen under en solparasoll. Den ljumma kvälenr passar såväl bleka som solbrända och allting blev frid och fröjd.  Maken kom hem brunbränd och visade upp den färska solbrännan och jag var glad över att min bleka hy inte tagit skada. På dagens bild är jag också glad och nöjd med med tillvaron i det fria.   18/7  2014.

Utflykt med båt

När jag tidigare berättade om skärgårdsbåtarna  och de som trafikerar Mälaren hade jag aldrig åkt båt till Mariefred. Men jag har åkt landvägen dit otaliga gånger när jag för längesedan ägde en sommarstuga  som låg 2 km utanför den lilla staden. Idag blev det av att ta båten. Eftersom turen tar tre timmar i vardera riktningen har man god tid  att njuta av utsikten och studera medpassagerarna. En lördag mitt i sommaren är det en brokig blandning av utländska turister och svenskar av alla årgångar. Min vän fotografen tar bilder och håller mest till på soldäck. Jag satt i en salong under tak i och såg på solglittret på vågorna och landskapet vi passerarade. Vid framkomsten möttes vi av folk klädda i medeltida dräkter, ståtliga riddare och högre ståndsdamer.  Man firade medeltidsdagar med marknad  och tornerspel och den här lördagen var staden festligare än vanligt. Men Mariefred är en idyll  alla dagar med sina gamla pittoreska hus och smala gator och sist men inte minst det gamla Vasaslottet Gripsholm. Jag är helt nöjd med utflykten och på hemvägen åt vi en god ångbåtsbiff i fartygets lilla gulliga matsal. En sådan här båtresa är avkopplande och intressant. Hunden är inte min, men att den uppskattade mig som medpassagerare framgår av dagens bild.   19/7 2014

Huvudbonader

Det är inte särskilt inne nuförtiden att damer och herrar går omkring med en hatt på huvudet i vardagslag. Annat var det förr i tiden. Till och med som liten flicka hade jag  hatt när jag skulle vara fin. Mina bröder bar sjömansmössa och jag och systrarna stråhatt på sommaren och en huvudbonad av lite varmare material på vintern. Stråhattarna dög flera år i rad.  Om man strök fernissa på dem på vårkanten blev de nästan som nya. Min pappa gick aldrig någonsin ut barhuvad. Det var helt otänkbart. Gamla mormor däremot blev aldrig ägare av någon hatt under hela sin långa  livstid. Hon hade sjal på huvudet, som knöts under hakan. Den var mestadels blommig och den finaste var av blankt siden. Som tonåring stoltserade jag omkring med ny hatt höst och vår. Nu går jag barhuvad höst som vinter och det skall bli förfärligt kallt om öronen innan jag tar på mig en mössa. Min vän fotografen använder hatt när det blir gassigt och värmebölja och mössa när  kylan biter i örsnibbarna och anser att jag är oförståndig som går utan. Vid vårt  senaste  besök i Drottningholmsparken, då det var tämligen hett, placerade hon en medförd hatt på  mitt envisa huvud. Jag måste erkänna att den fyllde en viss funktion och jag tror att jag skall revidera min inställning till  hattar  en och annan gång. Jag  är nämligen inte sämre än att jag kan ändra mig. Fotot är taget  i Drottningholm där man kan beställa våfflor med hjortronsylt till kaffet.   20/7  2014.

Servering i det gröna

Att dricka sitt eftermiddags kaffe på någon uteservering när man vistas ute på sommaren är mycket populärt numera och det faller sig naturligt och det har de flesta råd med. Annat var det när jag var barn och tonåring. Då var det riktigt exklusivt att frekventera ett sådant ställe. I min lilla stad fanns det allt som allt två trädgårdsserveringar och de hade ibland  en trio, som spelade för gästerna. En gång varje sommar slog pappa på stort och tog familjen med på ett besök. Då drack föräldrarna kaffe och barnen fick sockerdricka och bakelse. Det kändes stort att sitta ute och bli serverad och vara gäst. Nutidens barn och ungdom tycker inte att det är det minsta märkvärdigt. Jag tycker fortfarande att det är lite extravagant och trevligt att dricka kaffe på trädgårdsservering och njuter av det. På så gott som alla utomhusserveringar träffar man också på en del objudna gäster som kanske inte uppskattas av alla, men som jag tycker är väldigt trevliga. Det är småfåglarna som flaxar omkring i närheten av borden. Vanligtvis är det talgoxar eller pilfinkar och de är helt ogenerade och orädda.  Fåglarna på bild är två kaxiga pilfinkar som min vän fotografen fångade på bild när vi drack vårt kaffe i trädgården vid Tant Bruns Kaffestuga i Sigtuna.  De gjorde rent hus på tallriken.   21/7  2014

Resor på önskelistan

Idag är det så varmt att jag inte orkar tänka ut någonting att skriva om och då kan det vara lämpligt att tacka alla snälla och vänliga personer som hör av sig med  kommentarer.  Det uppskattar jag verkligen. Jag har bl a fått en fråga om vilka länder jag skulle vilja besöka. Det är en hel del men det lär inte bli verklighet utan jag får väl nöja mig med att att resa i fantasin. Jag skulle så gärna vilja  gå en liten sträcka av den Kinesiska muren och se   Himmelska fridens torg, men den långa flygresan verkar lite avskräckande. Jag känner också en önskan att få se Alexander Nevskijkatedralen i Bulgariens huvudstad Sofia. Jag har besökt Bulgarien två gånger och ägnade mig då bara åt Svarta havets stränder. De var inte särskilt märkvärdiga och komforten på turisthotellen under kommunisttiden lyste med sin fråvaro. Men jag har hört mycket talas om huvudstaden och den vackra ortodoxa kyrkobyggnaden uppförd  i nybysantinsk stil. Den anses vara en av de största och vackraste ortodoxa kyrkorna i världen. Min vän fotografen, som är född och uppvuxen i Sofia  har inte nog av lovord över katedralens skönhet. Visserligen har jag sett Peterskyrkan i Rom och Vasilijikatedralen i Moskva men det skulle glädja mig om jag  också fick se Sofias stolthet. Den är avbildad på dagens foto.     22/7   2014

En berättelse om humor och skratt

Det var länge sedan jag tog till ett ordstäv, när jag skulle skriva.  Sådana brukar jag använda mig av när det råder idétorka i mitt gamla huvud. Den nu rådande värmeböljan har ingen gynnsam inverkan på mina hjärnceller och mitt sinne för humor är en smula avtrubbat. Humor är en gudagåva och humoristiska personer lockar ofta sina medmänniskor till glada skratt. " Ett gott skratt förlänger livet" är ett känt ordstäv och ett annat påstår att "skrattar bäst som skrattar sist". Jag har skrattat mycket i mina dar och även blivit skrattad åt och det har kanske inverkat på antalet levnadsår. När jag var yngre visste jag inte vad humor var och blev förfärligt ledsen när folk gapskrattade åt mina kommentarer i sällskapslivet. Jag kände mig bara dum och enfaldig och trodde att omgivningen gjorde narr av mig. En gång, i ett stort sällskap, där vi lekte sällskapslekar, fick jag till uppgift att i fem minuter tala om "disktrasans betydelse i folkhushållet". Vad jag i förtvivlans mod hasplade ur mig, har jag ännu idag ingen aning om, men folk skrek av skratt och jag rusade gråtande ut från tillställningen. En trösterik person påstod, att jag varit lika rolig som Ruth Holm. Eftersom denna komiska dam inte var särskilt snarvacker, grät jag ändå mer över liknelsen. Numera får folk skratta så mycket de vill när jag pratar. Jag har förstått att jag fått humorns gudagåva  och Ruth Holm var faktiskt en riktigt begåvad komiker, när jag tänker efter.   23/7  2014

Rapport från insidan

Det är förfärligt varmt ute och de hälsovårdande myndigheterna, som tänker på allas väl och ve, råder den äldre befolkningen att hålla sig inne och inte riskera att få värmeslag. Jag, som tar till mig goda råd och levnadsregler har därför inrättat mig efter rådande omständigheter och håller mig hemma. Inomhus behöver jag inte klämma in behagen i en åtsittande behå och kan slopa klädedräkten helt och strosa omkring i evadräkten om jag finner det lämpligt  Jag har proviant för några dagar framåt och jag dricker litervis med vatten. För att inte rubba saltbalansen lägger jag matjessill  på frukostmackan  och jag tror att jag kommer att överleva ett par dar. Jag kan inte minnas några värmeböljor från min barndomstid men det beror kanske på "att man räknar de lyckliga stunderna blott" som  det står i en vistext från den tiden. I rekordboken läser jag att min lilla stad hade 32,5 grad varmt  27/5  1892  men det var före min tid och räknas inte.  I Norrland är det också varmt, men jag tror att det kommer att bli värre när polarisen smälter och isbjörnarna dör ut. Jag tror att vår framtida generation får det hett om öronen och får betala priset för att nutidens människor förstört klimatet för dem. Jag känner mig lite medskyldig till det elände som komma skall och hoppas innerligt att våra myndigheter  och vetenskapen kan klura ut ett bra botemedel innan det är för sent.           24/7  2014

När näckrosen blommar

idag behöver man tänka på något svalkande eftersom det fortfarande är 30 grader utomhus och min inomhustermometer visar 28 grader. Helst skulle jag vilja lägga min lekamen i blöt i närmaste sjö men vistelsen på stranden och transportsträckan  avskräcker mig. I våra sjöar finns det inte bara fisk utan också vissa former av växtlighet. Vassruggar är inte särskilt dekorativa men de brukar vara hemvist för gäddor och abborrar och sådana har jag fiskat rätt många i mitt tidigare liv. Därför anser jag att vassen har ett visst existensberättigande om man håller efter den lite. Näckrosorna anser jag vara en verklig prydnad för ett vattendrag. De skall helst se ut som på dagens bild, men till nöds tycker jag att den vita näckrosen har ett visst skönhetsvärde. Blomman har fått sitt namn efter Näcken som i folktron var ett övernaturligt vattenväsen som höll till i älvar, åar och insjöar. Näcken finns också avbildad på flera kända konstverk där han sitter och spelar på fiol eller harpa. Näckens polska finns i flera varianter och spelas ofta av ortsspelemän. Konstnären Bror Hjort har gjort en berömd  träskulptur som fått namnet Näckens polska. Den finns till allmänt beskådande i Uppsala. Jag skriver det här bara för att kontrollera om mitt gamla pedagogiska jag fungerar i värmen. Det gör det någorlunda. Men jag tror att datorn inte mår riktigt bra eftersom gårdagens inlägg försvann spårlöst ut i rymden. Tanken att jag själv kan ha varit vållande till fadäsen är mig helt främmande.. 25/7  2014                                                                                                                                                       

Solnedgång

Det är fortfarande 30 grader varmt i Stockholm och solen lyser från en klar himmel. Jag tror att t o m soldyrkarna längtar efter solnedgången och lite svalka.  Solnedgångar kan vara otroligt vackra och ser inte likadana ut på alla delar av jordklotet. Det är svårt att säga var de är som vackrast, men jag är patriot och håller på att det är de svenska.  Idag går solen ner i Stockholm  kl 21:24 och vid niotiden skall jag ta mig en promenad och njuta av  kvällssvalkan och se hur solen sakta dalar i väster. Solnedgångar är romantiska  och flera författare  bl a Strindberg har skrivit om dem i sina romaner. Vetenskapen är lite mer prosaisk och beskriver den så här: solnedgången inträffar när man från en planet eller annan himlakropp som roterar runt solen, tycker sig se solen sakta  gå ner över horisonten. De lärde får påstå vad de vill, men just nu är jag mest lyrisk över solnedgången av praktiska skäl. Det hindrar inte att jag anser solnedgångar vara otroligt vackra skönhetsupplevelser. Jag tycker faktiskt riktigt synd om norrlänningarna högst upp i Sverige. Där går solen knappt upp på vintermånaderna och på sommaren är den kvar desto längre. I Kiruna t ex skall solen i dag gå ner kl 23:02 och då har de flesta gått och lagt sig. Jag älskar solnedgången och det gör min vän fotografen också. Jag tror att bilden visar hur vackert solen kan dala en sommarafton vid Vätterns strand.  26/7  2014                  

En dag i slottsmiljö

Idag känns det lättare att andas. Ingen har väl undgått att märka att det regnat ordentligt, åskat och blixtrat. Det har medfört en del olägenheter men jag tror att att det friskade upp luften och livsandarna. Den här söndagen hade jag särskilt sett fram emot eftersom min vän fotografen och jag hade bokat in oss för ett besök på Salsta slott, som ligger strax norr om Uppsala. Detta gamla väl bevarade barockslott har en lång och intressant historia, som man får till livs om man åker dit. Man kan få lekamlig spis också för på slottet serveras en mycket smakfull  Afternoon Tea med tillbehör. Jag har bara upplevt rituell tedrickning en gång tidigare i mitt liv, men den här i slottsmiljö var nog lite noblare. Jag tycker egentligen inte om teblask, men med tillbehör var det inte alls dumt. Det är betydligt omständigare med engelsk tedrickning så jag kommer inte att ändra vanor utan jag dricker kaffe hemma i vanlig ordning. Efter tedrickningen blev det visning av slottet och det ciceronen inte visste om byggnaden och dess historia var inte värt att veta. Slottskapellet blev jag stormförtjust i och hade jag varit ung och gått i giftastankar så skulle jag inte haft något emot att säga ja till brudgummen i det fina kapellet. Den här dagen blev riktigt trevlig  och nu hoppas jag bara att värmeböljan tagit slut så att jag kan återgå till ett normalt liv.  27/7  2014

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer om värme och slottsbesök

Jag trodde i min enfald att värmen skulle ge med sig efter skyfallet och åskdundret i går. Men så är ingalunda fallet och det är fortfarande varmt ute som inne. Varmast är det inomhus i min bostad. Jag har köpt mig en fläkt som jag sätter på och då känns det svalare. Det är bara som jag inbillar mig. Fläkten vispar omkring  luften runt omkring  men antalet värmegrader förblir oförändrade. Detta inverkar menligt på mina skrivartalanger  och idag ser jag mig nödsakad att köra slottsbesöket i repris. I de gamla slottsgemaken var det svalt och skönt och det var intressant att lyssna till  byggnadens och dess ägares historia. Förr i tiden bodde adelsmännen på fina gods och herresäten och var mäktiga värre. Nu är det ett fåtal  grevar och baroner som har råd att bo i slott. Salsta slott har varit i flera adelsätters ägo men ägs nu av staten och är sedan 1991 förklarat som byggnadsminne. Detta på grund av att det är ett välbevarat barockslott och att det har en historia som går tillbaka till medeltiden. Nu kan man, som jag berättade igår, dricka  afternoonte där på söndagarna och det är polulärt att gifta sig i det fina slottskapellet och sedan intaga bröllopsmiddagen i källarvalven. Jag är mycket intresserad av gamla slott och har besökt en hel del av dem. Det är ju bra om de kan återanvändas på något sätt och  def vore förfärligt synd om de skulle stå och förfalla. I Skåne finns det fler än 200 slott och herresäten, men jag har bara sett ett fåtal  av dem. När jag var barn fick tjänstefolk usel lön och då hade godsherrar råd att behålla sina slott.    28/7  2014

Slöseri med Guds gåvor

Idag läser jag i tidningen att vi i Sverige slänger 1.2 miljoner ton matavfall per år, vilket motsvarar 127 kg per person. Det låter förskräckligt och är då verkligen resursslöseri  av  stora mått. Folk stirrar sig blinda på bästföredatumet och tror att allt blir odugligt så fort det har gått ut. Jag tar inte så högtidligt på datummärkningen utan luktar och smakar. Ännu har jag inte blivit matförgiftad. Vi slängde aldrig någon mat när jag var barn trots att vi inte hade några kylskåp. Även om mänskligheten under årens lopp har gjort stora tekniska framsteg så måste vi ha värphönor för att det skall bli några ägg till pannkakorna. Moderna värphönor faller för åldersstrecket när de är 1,5 år gamla  och sen  har de gjort sitt och avlivas. Höns är fullt ätbara och deras kött har mer smak än kycklingens. Men mig veterligt går det inte att köpa en höna i det här landet och koka soppa och hönsfrikassé på, vilket  min mor kunde göra. Men alla gamla höns blir inte avfall .Man tar till vara hälften av dem och använder till färdiglagad mat. Den andra hälften bränns upp eller blir djurfoder. När det finns så mycket folk som svälter, tycker jag att det är stor synd och skam att inte ta till vara på allt som är ätbart. När jag läst tidningsartikeln färdig såg jag att 1 miljon värphöns varje år eldas upp. Då blev jag verkligen förskräckt och mycket bekymrad  över att man kan slösa så med så med våra resurser.           29/7  2014

Tankar i det blå

Jag är inte speciellt gnällig av mig men värmeböljor är inte bra för äldre personer, säger läkarkåren och då  kan även en tålig person ha rätt att beklaga sig en smula. Det inverkar visserligen inte på klimatet, men om någon vill höra på så lättar det en aning. Idag har temperaturen utomhus sjunkit, vilket jag tacksamt noterat. Inomhus har jag fortfarande 30 grader. Här hjälper det inte med korsdrag  för väggarna  magasinerar solvärmen och återkastar den. Jag har den gångna veckan längtat intensivt efter svalka och vederkvickelse och idag blev jag nästan bönhörd. Molnen hopade sig på himlen och det kom en liten regnskvätt. Moln är som bekant en samling av i luften svävande vattendroppar eller iskristaller. Vanligtvis befinner sig  molnen upp till 10 km över markytan. När de svävar högt uppe i det blå kan de vara väldigt vackra  och bilda otroligt fantasieggande formationer. Jag gillar att höja blicken mot himlen och betrakta vita ulliga moln. Den här årstiden består de inte av iskristaller, men jag har faktiskt upplevt en midsommar då marken var vit av snö. Dä gnällde jag också. Men nu är det slutkverulerat för den här gången och tack vare väderpratet blev det ett inlägg även denna dag.   30/7. 2014

 

 

Omvärderingar

Jag prenumererar på en morgontidning, som jag läser varje dag .Det gör jag av födsel och ohejdad vana eftersom mina föräldrar prenumererade på lokaltidningen. En lokaltidning i en småstad skriver om både det ena och det andra som händer på bygden och är roligare att läsa än den stora rikstäckande tidningen, som varit mitt husorgan i 65 år. Men man får reda på en hel del av att läsa tidningar och jag hänger med i världshändelserna. Det är inte särskilt uppmuntrande att läsa om allt krig och elände i världen. Man skulle ju kunna tro att det efter två världskrig  skulle  råda evig  fred och lycka i världen. Men så är ingalunda fallet och jag tycker att det är rent bedrövligt att  människor bombar och skjuter ihjäl varandra utan urskiljning. Betydligt roligare är det att läsa vetenskapliga artiklar. I sådana omvärderas ofta saker och ting och det som en längre ansetts skadligt för hälsan blir helt plötsligt nyttigt och vice versa. Häromdagen läste jag att mörk choklad i rimliga mängder minskar risken för hjärt-och kärlsjukdomar. Och inte bara det, man blir klokare också om man tar en bit choklad då och då. Det sägs nu även förbättra hjärnfunktionerna. Om det är sant, så så kan jag utan samvetskval stoppa i mig en chokladkaka då och då. Jag älskar mörk, lite bitter choklad och har känt mig väldigt syndig varje gång jag njutningsfullt mumsat i mig en stor bit. Jag skall hålla ögonen öppna även i fortsättningen för rätt vad det är dyker det upp ännu en trevlig nyhet. Jag har ingen bild på chokladkakor men jag har svårt att tro att det som syns på bilden kommer att bli förklarat som hälsosamt.  31/7   2014

Kontaktlöshet

När man som jag har levt ett långt och omväxlande liv borde man ha mycket att berätta. Jag påstår inte att allting var bättre förr, men det var hur som helst betydligt annorlunda. Vi hade varken radio eller TV. Vi hade ingen telefon heller, det hade bara prominenta personer på den tiden. Men vi umgicks med släkt och grannar och vi tog hand om varandra när det så behövdes. Min  familj bodde i en större hyresfastighet, givetvis utan hiss och med en rad utedass på gården. Trappstädningen sköttes av hyresgästerna och varje våningsplan tog sin trappa. Den som bodde på nedre botten städade  sin farstu och källartrappen . Gud nåde den som fuskade, den fick "sina fiskar varma." Flera familjer delade på ett utedass som de fick städa. Man visste vad varenda hyresgäst hette  och som barn hälsade jag och neg när vi möttes. Nyinflyttade togs om hand  och introducerades i gemenskapen. Nu bor jag i ett ännu större hus och känner iinte en kotte. Var och en vill sköta sitt och jag gör som alla andra och sköter mitt. Åker man tunnelbana tilltalar man inte sina medpassagerare, för övrigt sitter de flesta och pillar på eller ringer i sina mobiler. Det är förstås ett sätt att hålla kontakt, men det är betydligt trevligare att se den man talar med. Detta inlägg illustrerar jag med ett sydländskt landskap.  1/8   2014

Dagens evenemang

Det har väl inte undgått menigheten att det har varit Pridefestival i storstaden. Jag har ingen åsikt om  varför den måste hållas, men den fyller säkert ett behov. Festivalveckan lider mot sitt slut och kulminerade idag när Prideparaden tågade genom  staden från Mariatorget i söder till Östermalms Idrottsplats. Eftersom jag  anser det viktigt att hålla sig a jour med allt som rör sig i samhället åkte jag till stan för att titta på spektaklet. Det hade en förfärlig massa andra människor också  gjort. De hade dessutom varit ute i god tid och fått plats i de första leden. Min lilla kortväxta person hade väl inte den allra bästa koll på allt som hände, men jag  såg det mesta. Det var en förfärlig massa deltagare som gick till fots eller åkte i ekipage och alla såg glada och lyckliga ut för att de fick visa upp sig i all sin härlighet. Att klä av eller klä på sig var tydligen den enskildes ensak för det var stor variation på utstyrseln. En del var kolossalt stiliga andra var det inte. Mest applåder fick den person som klätt ut sig till den skäggiga Eurovisionsschlagervinnerskan. Det är säkert jobbigt att demonstrera i sommarvärmen, men själv blev jag så trött efter att ha stått rakt upp och ner i en och en halv timme att jag måste inta horisontalläge när jag väl var hemma igen. Det här lite ekivoka demonstrationståget var ändå väl värt besväret för arrangörerna hade verkligen ansträngt sig för att få det  glatt och livat. Något foto från evenemanget har jag inte men katten på bilden är riktigt söt.   2/8   2014

En tradition

Den här årstiden skall man äta kräftor. Det är i augusti som det skall ske och helst skall man sitta på en uteveranda och ha papperslyktor hängande på ett snöre över bordet. Det hör till att ha roliga hattar på huvudet om det skall vara helt enligt reglementet Jag har aldrig kokt kräftor, för jag inte hjärta att släppa ner ett levande väsen i en gryta med kokhett vatten. Däremot känner jag inga samvetskval över att äta dem om någon annan har tagit livet av dem. När jag var barn hade vi inga kräftskivor Jag hade för övrigt inte sett en räka heller på den tiden. Vi åt inga skaldjur. Det fanns inga att köpa. Nu äter vi kinesiska kräftor. De är billigare än de svenska trots att de transporteras hundratals mil. Det är upp och nedvända världen men det är det ingen som bryr sig om. Jag har haft för vana att anordna kräftskivor varje år, men i år blev det ingen, för gästernas antal har reducerats år från år. Det kändes som ett  traditionsbrott och när jag såg att man kunde köpa 12 kräftor i en pappkartong slog jag till och köpte mig en förpackning. Kräftorna  har jag idag spisat till middag. De smakade förträffligt och jag låtsades att jag var tillbaka på min  uteveranda  och att månen lyste stor och rund. Man får göra det bästa av sin ensamma tillvaro och gör man det så har man inte tråkigt. Min veranda har jag ingen bild av men bildens moderna variant är inte dum den heller.   3/8  2014

Jag leker med ord

Det har varit årets varmaste dag idag, påstår meteorologerna. Jag tycker synd om alla som måste förvärvsarbeta i den här värmen. Om de gör skäl för sin lön  idag så är det en verklig prestation. Jag har inte presterat någonting alls på hela dagen. Det har sina fördelar att vara pensionär för man har redan gjort skäl för den summa som betalas ut månadsvis.  När jag bloggar på Min sida  arbetar jag visserligen, men  det är bara sådana som Blondibella  som tjänar pengar på att blogga. Jag betalar en slant för att jag tar upp plats i etermedia och  det gör jag för mitt höga nöjes skull.  Ett något udda sätt att roa sig på kan man tycka. Jag leker med orden  och fantiserar lite ibland. Idag tänkte jag  ägna mig åt ordet rabatt, som är ett substantiv. Detta ord kan ha  flera olika betydelser. Det ena är att "få rabatt när man handlar" och då reduceras priset. Den sortens rabatt tilltalar mitt sinne för ekonomi för då sparar jag en slant. I den andra betydelsen  är rabatt något man odlarn blommor i. Denna typ av rabatt tilltalar mitt skönhetssinne i hög grad. De som planterar blommorna  är riktiga konstnärer och deras kompositioner sprakar ofta av färg. Jag blir glad varje gång jag ser vackra blommor och en del av dem doftar så gott. Jag vet inte om tunnan på bilden kan kallas för rabatt men de fina blommorna ser ut att trivas ändå. .   4/8  2014                                                                                                                                                                                                    

En dryck i tiden

Att dricka kaffe på stan har blivit väldigt populärt numera. Kaféerna  växer upp som svampar ur jorden.  Det går fortfarande att få vanligt bryggkaffe på de flesta ställen om man undviker espressobarer  och trendiga  inneställen. På sådana dricker man cappucino eller espresso. Jag tycker inte att man släcker kaffetörsten med de små skvättar som man blir serverad, men det är antagligen inte meningen heller. Om jag har fattat saken rätt så skall man sitta och smutta vällustigt  på innehållet i den lilla koppen  och inte  sörpla i sig  allt på en gång. Jag har sällan förutfattade meningar  eftersom jag levt länge och sett hur allting blivit förändrat. Därför har jag beslutat  att ta till mig den nya kaffekulturen. Jag startade med "latte" men den drycken är alldeles för menlös i  min smak. Nästa steg blev espresso och det kan man vänja sig vid en och annan gång. Sen fick det bli cappuccini och den sortens kaffe smakade riktigt gott. Cappuccini är, när den görs på rätt sätt en kaffedryck gjord på lika delar espresso, ångad mjölk och mjölkskum. Det kan jag inte fixa i mitt kök så jag har införskaffat en kartong med  pulvermix i  portionsförpackningar som jag häller i kokhett vatten. Det funkar rätt bra. Jag slår min vän fotografen med häpnad  med mina nya kaffevanor  men så är jag ju också en tant som följer med sin tid eller hur?  5/8  2014

Djurgårdspromenad

Idag var det inte varmare än att jag vågade mig ut. Konditionen var inte helt borta och jag klarade en promenad från Blockhusudden till Kafé Kruthuset, som ligger längst  ut vid Hundudden på Norra Djurgården. Det är ett väldigt trevligt ställe  med utsikt över Värtan och Fjäderholmarna. Det är mysigt att dricka sitt kaffe vid ett bord intill strandkanten och lyssna till vågornas kluckande och vindens sus i trädkronorna. Kaféet  är faktiskt inrymt i ett gammalt kruthus med tjocka väggar och är en riktigt ärevördig gammal byggnad. Det byggdes i slutet av 1600-talet. Fältmarskalken Erik Dahlberg fick då i uppdrag av kung Carl XI att rita och planera detta krutförråd vid inloppet till Stockholm. Kungarna på den tiden krigade vilt och man sköt ihjäl fienden med kulor och krut, Nu har vi andra förstörelsevapen men det är en helt annan historia. Det är underbart på Djurgården och så rofyllt. Där finns någonting för alla åldrar alla tider på året. De gamla värdshusen Bellmansro och Djurgårdsbrunn har brunnit ner men  det finns fortfarande  många ställen där man kan få någonting till livs. Stockholm är, som jag sagt så många gånger förut, en av världens vackraste städer och Djurgården är en underbar oas  att vistas på om man vill slippa trafikbuller och avgaser.   6/8  2014

Känd eller okänd

Jag kan  konstatera att jag är en ganska okänd "kändis."  Det är ytterst sällan att någon kommer fram till mig och frågar om det var jag som varit med i TV. Om det hände  ofta  skulle jag nog känna mig generad.  Jag  är nämligen en anspråkslös person  och det enda som skiljer mig från mina jämnåriga är att jag blivit bloggare på gamla dar, vilket har gjorts märkvärdigare än det i själva verket är. TV har antagligen visat upp mig för att jag var lite udda  och att det ännu så länge är ovanligt att åldringar kommunicerar i etermedia  och skyltar med sina åsikter.  Det kommer att bli allt vanligare, det kan jag lova, för kommande generationer av pensionärer  har använt datorer i åratal både hemma och på sina arbetsplatser och vet hur man hanterar dem. Det visste inte jag, men jag  lärde mig  trots min ålder. Hur som helst så har jag ju varit med i TV några gånger och det händer någon enstaka gång  att jag blir igenkänd på stan. Det är vänliga och snälla personer som tilltalar mig och det är inte utan att jag innerst inne känner mig lite glad och en aning stolt. I går när jag väntade på båten, som skulle ta mig från Blockhusudden till Nybroplan  fick jag en mycket trevlig pratstund  med  en förtjusande dam som inte bara ville veta om jag var jag utan också önskade bli förevigad på bild tillsammans med mig. Det ingav mig ett visst självförtroende. och det har jag behov av en och annan gång när det känns lite motigt. Kommentarer är också till stor uppmuntran och jag tackar alla som hör av sig.  7/8  2014

Djurgårdsbrunnskanalen

Ibland kan jag inte se mig mätt på vackra blommor och fotografier på sådana. Jag blev alldeles lyrisk av bilden jag visar upp idag och kan berätta att den är tagen  från den lilla bro som går över Djurgårdsbrunnskanalen där man har utsikt över Värtan. Den nuvarande kanalen blev färdig 1834 och kom till på initiativ av Carl  XIV Johan, som  ville  försköna Djurgården och torrlägga  Isbladskärret. Kanalen var också tänkt att komma till användning för att frakta grönsaker från skärgårdsöarna  och in till staden. När man går längs med kanalen är det svårt att föreställa sig  vilket slavarbete det måste ha varit när  hela denna långa kanal grävdes för hand  enbart med hjälp av  vanliga spadar och spett. Det tog tio år att få den färdig  och jag tycker uppriktigt synd  om alla de stackars människor som tvingades att slita sig fördärvade på projektet  Nu kan man flanera i lugn och ro på båda sidor av kanalen och njuta av grönskan och naturens skönhet. Där är faktiskt vackert på vintern också när snön ligger vit på marken. Jag blir aldrig trött på Djurgården  och jag tycker att alla som tar våra parker för givna bör tänka på att det är ett privilegium att vi har dem och får vandra omkring och ha glädje av dem utan att det kostar oss ett öre.   8/8  2014

Det är getingarnas år i år

Det finns mycket som är vackert, nyttigt och riktigt bra i vår flora och fauna. Men det finns också företeelser  som  är allt annat än trevliga och som jag för min del gärna velat vara utan. Bor man i en stad behöver man inte vara rädd för vilda djur och giftiga reptiler, men i stan finns det "flygfän" som nästan är livsfarliga. Det är getingarna jag tänker på, mest för att jag flera gånger i mitt tidigare liv har haft mycket tråkiga erfarenheter av de små randiga djuren. Getingen tillhör familjen midjesteklar och det  lär finnas  mer än 4000 olika arter. Så många finns det inte i Sverige men vissa år förekommer det getingar i så riklig mängd att man har svårt att freda sig när man vistas ute i det fria. Min vän fotografen blev t ex getingstucken på vår senaste Djurgårdspromenad. Ett getingstick är ganska smärtsamt, det vet  jag av egna erfarenheter. I dag försökte vi i görligaste mån undvika dem, men det var inte lätt. De fanns överallt och hade invaderat restaurangen där vi intog lunch. Det är inte bara sötsaker som lockar dem. De tycks vara allätare och kravlade omkring ogenerat på tallrikarna och sniffade på såväl kött som fisk. Fotografen gav slaget förlorat och lämnade sin portion halväten, men jag hann faktiskt få i mig  det mesta innan vi flydde fältet. Det är rätt snopet att så små kryp ska vinna över fullvuxna  människor. Men "bättre fly än illa fäkta" säger ett gammalt ordstäv och det är så sant som det är sagt, åtminstone  när det gäller getingplågan.  9/8  2014

Om promenader och annat

Min vän fotografen och jag brukar åka till Drottningholm flera gånger om året. Det är ett mycket populärt turistmål och antagligen omtalat i de flesta turisthandböcker. Jag tror inte att det är så mycket för att den nuvarande kungafamiljen bor där utan mer för att det har en lång historia  och är vårt bäst bevarade kungliga slott. Det uppfördes redan på 1600-talet och finns med på världsarvslistan sedan 1991. Jag har inte varit inne  i själva den magnifika slottsbyggnaden sedan jag var på skolresa i Stockholm 1927 och det jag då såg av prakten i slottsgemaken  och salarna då kommer jag inte ihåg idag. Parken eller slottsträdgården är en sevärdhet i sig med  låga häckar och formklippta figurer av buxbom. Det står en och annan staty också i parken och vattnet porlar i fontänerna. Det är demokratiskt att vem som helst får lov att promenera omkring  i  de kungliga trädgårdarna. Vi svenskar får göra en del saker som inte är tillåtna i främmande land och som vi skall vara tacksamma för och inte missbruka. Då tänker jag på Allemansrätten  och att vi tack vare den inte bara får promenera i privatägda skogar utan att vi får lov att  plocka med oss hem skogsägarens  svampar och bär alldeles gratis. Svampplockning  är  en givande sysselsättning och man får  frisk luft och motion på samma gång. Det behöver stadsborna som motvikt till stressen och avgaserna i i vår stora stad.  10/8  2014

Vatten

Idag har det regnat och det var riktigt skönt. Luften blev svalare och jag tror att det torra gräset sög åt sig fuktigheten med välbehag. Vatten är livgivande och utan vatten klarar sig inget levande väsen. Vi behöver vatten för såväl invärtes som utvärtes bruk. Det kom jag att tänka på när jag idag fick frågan om hur det gick till att tvätta håret i min barndom. På den gamla goda tiden fanns det inte så många sorters rengöringsmedel. Ville man tvätta kläder var det soda eller såpa som gällde. Man satte en klick grönsåpa på skurborsten och skurade bort smutsfläckar eller gnuggade plaggen mot tvättbrädan av korrugerad plåt.  Det var en omild behandling, men plaggen användes  rätt många dagar innan de hamnade i tvättbaljan. Badrum var i det närmaste obefintliga i början av 1900-talet så det blev lite si och så med badandet. Jag och mina syskon blev tvättade och rengjorda i köket med tvål och vatten, som värmdes på spisen. Champoneringsmedel fanns det inte, så det blev tvållödder i  håret också. När man var skolflicka hade man som regel huvudlöss, eftersom hygienen  var som den var. Min mor tog itu med ohyran med hjälp av finkam och sabadillättika. Men de små djuren återkom ständigt eftersom inte alla barn hade mammor som var lika rationella. Det var faktiskt en hel del problem förenade med att hålla sig  hel och ren när jag var barn.  Det är betydligt bättre och bekvämare nu, när man kan ställa sina ungar under duschen och tvätta dem rena från hjässan till "fotabjället."  Till sist vill jag tala om att det blir ett par dagars uppehåll i  bloggandet. Jag skall nämligen vara med om en jordfästning  i min födelsestad i Skåne.      i1/8  2014

Också ett reseäventyr

Då är jag hemma igen och sitter vid min dator. Den som företar en resa har alltid någonting att berätta och det stämmer även i mitt fall. Högtidligheten jag skulle övervara  blev stämningsfull och samvaron med släkten mycket angenäm. Tågresan från Centralstation till Lund förflöt utan intermezzon och jag möttes vid tåget av min yngsta syster och hennes svärson. Det blev ett kärt återseende, som jag sent skall glömma. Så här efteråt inser jag att sydländska ömhetsbetygelser inte lämpar sig för riktig gamla damer. Jag gav nämligen min syster en riktig "bamsekram"  med påföljd  att vi båda tappade balansen  och föll handlöst ner på perrongens  hårda asfaltsbeläggning. Man hinner tänka mycket i de ögonblick man svävar fritt. Jag var fullt och fast övertygad om att min sista stund var kommen och att  "loppet var kört". Svärsonen hade  "fullt sjå" med sin svärmor som blödde från ett sår i huvudet och såg rätt medtagen ut. Själv blev jag liggande på rygg till allmänt beskådande. Sent omsider fann  en av åskådarna sig föranlåten att resa mig i upprätt ställning. Mot alla odds var jag i det närmaste hel men ordentligt chockad och jag skrattade hysteriskt tills jag kom på att jag faktiskt kunde stå alldeles själv och att det enda synliga resultatet av markkontakten var ett blödande sår på handen. Åskådarna bidrog med servetter och dylikt  att stoppa blodflödet med, men det ploppade på oavbrutet. Svärsonen ansåg till slut att det var lämpligt att åka mot hemmet med de båda omskakade damerna. Väl framme blev jag omplåstrad på ortens närakut och allt var frid och fröjd. Min vän fotografen tycker att jag är en tuff tant och en överlevare. Hon bidrager med dagens bild som som hon anser vara  en lämplig illustration till äventyret. Jag kan tillägga att jag endast har gott att säga om den skånska närakuten och deras sätt att klistra ihop min blessyr som läker fint.   15/8   2014

 

Stenigt

Idag när jag var ute på stan och nästan snubblade på en gatsten som satt löst funderade jag över varför våra gator är belagda med sten. Det måste vara för att sten  är ett slitstarkt material  som man inte nöter ut i första taget och för att det finns förfärligt gott om sten lite överallt. Sten är även ett mansnamn  som använts sedan forntiden och på skolans historielektioner läste man om Sten Sture den äldre och den yngre. Det är för övrigt ätten Sture som fått ge namn åt Sturegatan och Stureplan i vår huvudstad. Många gamla ordstäv handlar också om stenar. "Man skall inte kasta sten när man sitter i glashus" är ett tänkvärt sådant och betyder att man skall granska sina egna fel ordentligt innan man börjar klanka på sina medmänniskor. Den  som "hugger i sten"  misstar sig grundligt och "att lägga sten på börda" är inte snällt för då ökar man svårigheterna för en stackare som redan har det besvärligt. Man brukar resa stenar till minne av prominenta eller historiska personer och förr i världen ristade man runstenar över vikingarna och deras färder till sjöss. I Skåne hittar  man "Ales stenar" som är en välkänd sevärdhet. De lärde tvistar fortfarande över anledningen  till att de står där de står. Stenarna på dagens bild gör inte stranden badvänlig men jag tycker ändå att de är ett naturligt inslag i landskapet.  16/8  2014

Musik i det gröna

Om man bor i storstaden och håller reda på det som händer och sker kan man deltaga i mycket som är trevligt och helt gratis. Idag bjöd Dagens Nyheter för trettiofemte året i rad på utomhuskonsert vid Sjöhistoriska muséet. Kungliga Filharmonikerna stod för musiken och Lisa Nilsson var solist. Det är en folkfest utan like och stockholmarna går "man ur huse" medförande picknick och filtar och slår sig ner i gröngräset och njuter av det medhavda och kända kompositörers verk. Jag har suttit där många år i rad men numera känns det alldeles för obekvämt att sitta på marken, så jag avstår från picknicken. Idag kunde jag lyssna från en parkbänk alldeles bakom scenen. Visserligen såg jag ingenting men musiken hördes tydligt och det var rätt skönt att vila de gamla benen efter en lång promenad från Djurgårdsbron till Sjöhistoriska. Bussarna som går ända fram är alltid överfulla och man får vara ute i väldigt god tid om man vill komma med en buss. Friluftskonserter gillar jag sedan barndomen. Jag är född i det som en gång var en typisk militärstad där två militärorkestrar tävlade om att underhålla stadsborna med vacker musik på olika sorters blåsinstrument. På somrarna  spelade de i en musikpaviljong i stadsparken. Denna park har av för mig obekant anledning fått namnet Tivoliparken. Min förkärlek för orkestermusik grundlades redan i barndomen och den har hållit i sig. Min vän fotografen deltog inte dagens evenemang och det blir därför en av hennes fina blombilder som pryder dagens inlägg.   17/8 2014  

Rötmånad

Det verkar som om värmeböljan  och rötmånaden är över för den här gången. För den som  inte vet vad rötmånaden  är skall jag försöka reda ut begreppen.  I kylskåpens tidevarv behöver nutidsmänniskan  överhuvudtaget inte befatta sig med  de problem som rötmånaden  förorsakade  i min barndom  och ännu tidigare.  Rötmånaden är  ett begrepp i  den gamla " Bondepraktikan " för en månadslång  period i slutet av juli och början av augusti.  Då var det som regel riktigt varmt och man konstaterade att maten höll sig sämre  och mjölken surnade fortare. Då florerade det  också en massa rötmånadshistorier, som berättade om en massa konstiga saker som kunde inträffa speciellt under rötmånaden, t ex att kalvarna föddes med två huvud eller grisarna med sex ben. Jag är ju stadsbarn, men eftersom det under min barndom inte fanns kylskåp varken i butiker eller hem, så var det extra besvärligt  att förvara färskvaror under den varma perioden. Mjölk och grädde surnade och "blåsur" mjölk ville ingen dricka och mögligt bröd gjorde ingen människa glad. Jag har varit med om många rötmånader i mitt liv och när det var som varmast i år sände jag en tacksamhetens tanke till den som uppfann kylskåpen.Tack vare honom har jag har inte kastat bort den minsta lilla mjölkskvätt sedan slutet av 1950-talet. Jag kanske bör tala om att Bondepraktikan var en gammal folkbok med råd och tips som  bönderna kunde ha nytta av i sitt dagliga arbete. Den trycktes för första gången i Sverige år 1662.  18/8  2014

Djur i min natur

Jag försöker att promenera en stund varje dag  och jag  har en runda  som  jag en gång i tiden döpte till  "kaninrundan". Den går genom ett parkområde  där  vildkaniner brukar beta  i stort antal.  Jag och mitt sällskap  räknade  dem som tidsfördriv.  Som mest såg vi en gång  32 stycken under en timmes promenad.  Vildkaniner kan vara  ett stort problem , men många gillar  dem och tyckter att de är jättegulliga. Kaniner är släkt med hararna och det finns tama arter som man har i bur för att kela med. Under tiden för andra världskriget  hade man kaniner i bur för att dryga ut den magra köttransonen. Kaninstek smakar lite sött men om man piffar upp den med lite kryddor kan den bli riktigt delikat. I min hembygd har det funnits vildkaniner så länge jag kan minnas. När jag var barn fångade man vildkaniner med snara eller sköt ihjäl dem med hagelbössa. När man avlägsnat skinnet sålde man dem som mat på torget. En snarad kanin kostade på den tiden en krona och tjugofem öre och den som man satt hagel i kostade en riksdaler. Det blev billigt protein och jag har ätit stekt  kanin  och spottat ut hagel åtskilliga gånger i mitt liv. Jag kom att tänka på de här små djuren därför att jag ser dem så gott som varje dag på gräsplanen  framför mitt hus. och det är inte utan att jag också tycker att det är små söta djur.   19/8  2014

Realisationstider

Vädret är i nuläget en smula instabilt, men passar mig betydligt bättre än vad värmeböljan gjorde. Det lämpar sig t ex för shopping och i realisationstider kan i varje fall de som är smala och småväxta eller drar stora storlekar göra riktiga fynd. Vanliga affärskedjor riktar in sig ungdomarna som är mer för slit och släng och egentligen inte bryr sig särskilt mycket om stil eller passform. Det måste jag tänka på, för hur i all världen skulle det se ut om jag, gamla människan gick ikring i toppar som är ringade nästan ner till naveln fram och har ärmhål, som räcker i det närmaste ända ner till midjan. Gäddhäng och skrynklor vill jag inte gärna visa upp för den stora allmänheten. En dam i min ålder skall givetvis inte klä sig som en tonåring, men det är inte helt fel att vilja piffa upp sig lite grann, för att inte se omodern och gammalmodig ut. Till min stora förvåning fyndade jag idag på realisation. Jag hittade ett plagg att ha upptill och ett annat som till nöds passade nertill. Det senare kommer att bli fullt nvändbart när jag har kapat av det en bit. Lite besvär kan det ju vara värt när man för en gångs skull har gjort ett fynd. Om det var ett riktigt fynd ger sig så småningom. På dagens foto visar jag upp väl begagnade men fullt användbara klädesplagg.     20/8  2014

Aktualiteter

Det har väl inte undgått någon att det är valår i år och att vi skall välja en massa herrar och ett lite mindre antal damer till riksdagsledamöter, kommunal- och  landstingstingsfullmäktige den 14 september. Det kommer att kosta en förfärlig massa pengar som läggs på valpropaganda och röstfångeri.  På mitt centrums torg har det redan spikats upp ett antal valstugor och till och med en gammal tant bjuds in i dem så här före valet. De största partierna har rätt snygga små hus. De andra har byggt upp lite oansenligare baracker. Jag har aldrig varit inne i en valstuga, men jag tror att jag skall titta in i en med det snaraste så jag får veta vad valarbetarna sysslar med. Det är antagligen de osäkra väljarna de är ute efter och som de försöker prata omkul. I valtider pratar alla politiker om hur väl de vill landets medborgare och hur mycket bättre vi skall få det om just deras parti vinner valet. Det mesta är struntprat för om det inte finns pengar nog så blir det ingenting av de fagra löftena. Som pensionär får jag betala högre skatt än den som arbetar och det kan jag i värsta fall stå ut med om det ger äldrevården eller skolan lite större resurser. Idag är det  ett förfärligt tjatandet om hur dålig skolan har blivit och det tycker jag är riktigt sorgligt för det är ju i skolan som man skall lära sig för livet. Det tror jag att jag fick göra under min skoltid och det gläder mig den dag som idag är.  21/8 2014  

Fredagsnöje

Idag har jag varit på bio på eftermiddagen. På filmpremiär t o m  och sett en riktigt  trevlig film av Woody Allen. Vi har nämligen förmånen att vissa filmer premiärvisas på våra fina biografsalonger i Filmstaden Råsunda. Det är trevligt att en och annan gång se film på en riktig biograf och på en stor filmduk. Film i TV blir liksom aldrig samma sak. Lite småfjuttigt så där i största allmänhet. Man borde förstås gynna svensk filmproduktion och se svenska filmer. men det är något visst med de amerikanska filmerna. De är lite mer påkostade och glamorösa och deras skådespelare blir världsberömda. Många av våra svenska skådespelare har försökt sin lycka i Hollywood men det är väl bara Greta Garbo  som lyckats bli "gudomlig" och oförglömmelig. Man har spelats in film i Sverige sedan 1895, och det har faktiskt skrivits filmhistoria i min lilla skånska hemstad  Där startades nämligen en gång  Sveriges första riktiga filmproduktionsbolag  som  spelade in stumfilmer sådana som Värmlänningarna och Fänrik Ståls sägner m fl. I min lilla stad finns även ett välkänt filmmuseum som har besökare från hela landet. Jag måste tyvärr erkänna att det var tämligen tomt i biolokalen trots att det var premiär. Men jag själv är fullt nöjd med mitt besök. Biograferna är lite  gentilare mot pensionärerna än stadens teatrar, för man kan lösa pensionärsbiljett. Det fick man göra en gång i tiden på såvä teatrar som musum men det tillhör förfluten tid numera. 22/8  2014

Lördagseftermiddag i stan

Det är fortfarande sommar och rätt som det regnar så kommer det en skur, vilket inte hindrar mig från att vistas ute  och insupa lite syrerikare luft än den som finns inom hemmets väggar. På en lördag är det ett pulserande liv på stadens gator och man undrar var alla människor kommer ifrån och varför de har så bråttom. Jag har sällan  bråttom numera men det måste man ha på Drottninggatan för eljest blir man omkullsprungen eller knuffad. Idag var det många begivenheter på stan. I Kungsträdgården sjöng en stor gospelkör och den lyssnade jag till en bra stund tillsammans med min bästis, som också uppskattar promenader och gratisunderhållning. När det visade sig att det fanns ännu mera folk församlat vid Kungliga slottet måste vi givetvis ta reda på varför gator var avspärrade och vad som där utspelades. Det visade sig vara ett idrottsevenemang av stora mått och benämnt Triathon. Deltagarna  måste vara riktiga "hurtbullar. Först skall de nämligen  simma 750 meter, sedan cykla 20 km och till sist löpa 5 km. När de kämpat igenom allt det här sprang de i mål vid Slottsbacken. Vi tittade en stund på cyklisterna och avslutade därefter stadsvistelsen på Kafé Panorama fem våningar upp i Kulturhuset. Därifrån ser man ut över Sergels Torg och det livliga folklivet, vilket är rätt fascinerande för den som bor i förorten. Jag berättar det här i upplysningssyfte  till gästande turister och för att det gav material till dagens inlägg. Fotot visar inte Slottet utan ett annat pampigt hus i stan.       23/8  2014

Cykling

En cykel, förr kallad velociped,  är ett av mänsklig kraft framdrivet transportmedel som är att rekommendera i våra dagar, när det gäller att vara miljömedveten. Cyklar fanns även i min barndom, men man fick göra en stor investering om man ville bli cykelägare när jag var ung. Därför hade jag aldrig någon cykel som barn. Min första cykel glömmer jag aldrig. Den fick jag som 20-årspresent. Jag bodde då långt hemifrån och var fattig som en kyrkråtta. Hyra  och mat och ett och annat klädesplagg slukade nästan hela lönen. En snäll farbror i min hemstad köpte en gammal herrcykel för en tia, tog bort ramen och svartlackerade hela cykeln. Sen kom den som present med järnväg. Jag tog emot den med blandade känslor. Den gick att cykla på, men den tilltalade inte  mitt skönhetssinne. Jag döpte den lite föraktfullt till "bastarden" och skämdes lite grann för att jag inte hade en riktig damcykel. Den blev min trogne följeslagare  under många år och blev aldrig stulen. Vi hade riktigt vådliga äventyr tillsamman "bastarden" och jag. Jag minns särskilt en gång, då jag i sällskap med flera andra cyklister var på nedfärd på en smal skogstig från en högt belägen plats. Då hände något med cykeln, jag tappade kontrollen och for skrikande som "ett jehu" över stock och sten nedför slänten. Det kändes som evigheter innan jag kom till plan mark. Sällskapet väntade  sig inte att återse mig "helbrägda" men bastarden stod mig bi och landade mot alla odds snyggt och prydligt i ett dike. Där blev jag sittande lite uppskakad men oskadd kvar på sadeln. Med det gamla ordstävet  "att någon är ute och cyklar"  menas att vederbörande har gjort bort sig så till den milda grad att det nästan blir humoristiskt. Min vådliga cykelfärd var säkert skrattretande.  På bilden cyklar jag inte men visar upp realisationsfynden jag gjorde för ett par dagar sedan.  23/8  2014

Yrvaket

En del personer sover dåligt och ligger ofta sömnlösa. Jag tillhör dem och trodde för länge sedan att denna brist på naturligt beteende  skulle orsaka mig  en alltför tidig hädanfärd  redan i blomman av min ungdom. Det blev inte så. Jag har alltid avundats folk som bara lägger sig ner och sover som stockar antingen det är natt eller dag. Själv har jag varit tacksam för ett par timmars sömn mitt i natten. Enligt vetenskapen är sömn ett medvetande tillstånd då en organism  en kortare tid är utan medvetande.  Det låter krångligt och jag antar för min del att när man sover så vilar man kroppen medan  hjärnan arbetar lite som på sparlåga och bearbetar det  som hänt när man var vaken. Det må vara hur som helst med det som händer när man sover men det förklarar inte varför jag kan drömma förfärliga mardrömmar efter en lugn och fridfull dag. Jag har i mitt tidigare liv konsekvent undvikit att gå och lägga mig mitt på dagen för att inte förstöra nattsömnen, men på äldre dar kvittar det liksom, eftersom  jag för det mesta disponerar min tid som det behagar mig själv. Idag var dagen synnerligen behagfull och efter en god lunch i trevliga människors sällskap i en avlägsen förort ansåg jag det lämpligt att vila en stund efteråt. Döm om min förvåning när jag närmare midnatt vaknar i kolmörker fullt påklädd. Sedan jag orienterat mig i tid och rum och inte funnit det särskilt meningsfullt att klä av mig omedelbart satte jag mig ner för att skriva, Det blev givetvis som det blev, vilket jag beklagar. Kossan på dagens bild illustrerar perfekt hur desorienterad och till plattad och konfys man kan känna sig trots en vederkvickande tupplur. 25/8  2014

Glädjeämnen

Många yngre personer tror att det är förfärligt trist att bli gammal. Men eftersom ungdom är ett övergående tillstånd blir de flesta människor gamlingar vad tiden lider. För den skull behöver man ju inte ta ut åldrandet  i förskott utan det är bäst att leva i nuet och ta dan som den kommer. Jag har inget recept på hur man åldras med behag och vet inte varför just jag fått förmånen att bli över hundra.  Det har troligen med generna att göra och att jag vågar avvika från den gängse uppfattningen om hur en gammal tant bör uppträda  till vardags eller söndags. Ingen är en dag äldre än han eller hon känner sig och man blir aldrig för gammal  för att lära sig något nytt om den goda viljan finns och  lite tålamod.  Är man frisk skall man ta vara på alla möjligheter som erbjuds  att ha det  lite roligt. Ett gott skratt förlänger livet, har man sagt i alla tider. Den här årstiden är det många som traditionsenligt har ätit kräftor på verandor och i  bersåer. Förståndiga pensionärer har upphört att ha hus  och verandor men kan gilla kräftätning  ändå. Jag kan för min del intyga  att de små djuren smakar lika bra om de måste avnjutas i ett vanligt kök. Dagens bild är från en sådan tillställning som gick av stapeln häromdagen. Vi var sex glada pensionärer som följde ritualerna till punkt och pricka  och samtliga skrattade lika gott som jag gjorde. Med detta vill jag bara ha sagt att ingenting blir roligare än man gör det och pensionärslivet har faktiskt  en hel del ljuspunkter som inte bör underskattas.    26/8  2014

Rösträtten

Häromdagen fick jag mitt röstkort. Ett röstkort får ju alla som är myndiga och svenska medborgare så det är väl ingenting att prata om, tycker väl de flesta. Men så har det inte varit i alla tider. En och annan kvinna som var riktigt rik och ogift kunde i nåder få rösta förr i världen, men antalet kvinnor som hade rösträtt var försumbart. När jag föddes hade min mor inte någon rösträtt och hon hann bli  32 år när lagen om kvinnlig rösträtt tillkom år 1921. Min gamla mormor röstade för första gången i sitt liv när hon var 64 år. Hon tyckte då, att det var väldigt märkligt och betydelsefullt. Det var en stor och viktig händelse i hennes liv. Mormor hade sällan fått bestämma själv över sitt arbetsamma  liv utan alltid  tagit emot befallningar av herremän och kaxiga bönder. Jag har röstat varje gång det varit val och har ingen som helst förståelse för röstskolkare. Låt vara att det kan vara svårt att veta vem man skall rösta på och varför, men rösta skall man göra för det är en rättighet. Politikerna vill oss bara väl. De lovar runt och det finns miljarder i statskassan som de vill spendera till medborgarnas bästa. Skolan och välfärden tänker alla på och det är mer än en partiordförande, som vill bli vår nästa statsminister eller åtminstone tilldelas en ministerpost och samregera. Det är sannerligen tur att vi bor i ett civiliserat land så att partimedlemmarna inte krigar och slåss för att få makt. Man kan rösta före valdagen också och till och med genom ombud om man har förhinder. Det är väl ordnat inför valdagen. Jag kan tala om att jag står som nr 2 i röstlängden i mitt valdistrikt. Det är jag mäkta stolt över.  27/8  2014

 

Ett inlägg i debatten

Så här i valtider frågar TV-journalister ut partiledarna utan inbördes ordning. Idag var det Folkpartisternas partiledare som "grillades. "  Han ser rätt tillförlitlig ut, men hans parti är så litet att han antagligen inte får bestämma särskilt mycket. Han sköter skolfrågorna  och skall man tro på vad tidningarna säger, så är det inte mycket bevänt med elevernas kunskapsnivå i våra dagar. Det är visst klent beställt med ordningen också och fast det är skolplikt är det många som skolkar och stannar hemma. Det var mer ordning och reda med både det ena och det andra när jag gick i skolan. Vi satt som tända ljus i bänkarna och vågade inte säga ett knäpp om vi inte fick "frågan" först. Läxorna kunde de flesta som "rinnande vatten" och ordet dyslektiker kände ingen till, vilket gjorde, att den som inte hängde med, antingen förklarades vara lat eller dum i huvudet. De kunde bli "kvarsittare" under flera år och gick givetvis ut skolan med underkänt i alla läsämnen. Det var riktigt synd om dem som "kom efter" i skolarbetet, men det var hårda bud på den tiden. När man kom till skolan på morgonen fick man stå i "giv akt" vid bänken och sätta sig ner först när lärarinnan (det fanns inte många manliga lärare förr) skrek "sitt ner i bänkarna." Ingen fick stryk i min skola, men elaka lärarinnor luggades ibland och eller daskade till med pekpinnen över fingrarna om någon vågade "mopsa" upp sig. Undantar man  det där med pekpinnen och luggningen, så tror jag att vår skola var bättre än nutidens "flumskola."  Bilden har ingenting med dagens skolväsendet att göra, men det behövs något som piggar upp det här lite allvarliga  inslaget i skoldebatten.      29/8  2014                                                                     

Bortflugna fåglar

Djurgården är ett av mina favoritställen för promenader. Djurgården har stort ytinnehåll och där finns många promenadstråk och har man ögonen med sig upplever man alltid något nytt. Idag hade jag tänkt mig att visa upp fågellivet i Isbladskärret på Södra Djurgården för min vän fotografen. Isbladskärret är en liten fågelsjö och där sägs det, att  hägern häckar högt uppe i trädkronorna  och spatserar  i sankmarkerna för att leta föda. Sjön skall också enligt sakkunskapen ha ett rikt och varierat fågelliv. Detta fågelliv lyste dock med sin frånvaro idag och de enda "flygfän" som stod att upptäcka var två gräsandshonor som spatserade omkring på den utsiktsplats vid kärrets enda ände som är avsett för fågelskådning. Lite snopet för mig som utlovat otaliga motiv för fotografering. Jag rehabiliterade mig en aning när jag kunde peka på en uppspikad plansch med fåglar som simmade omkring på det idag helt fågelfria kärret. Livet är, som alla vet, fullt av besvikelser och det är inte mycket som blir som man tänkt sig, varken fågel-eller människoliv. Det är bara att vandra vidare. Det gjorde vi och  luften var ren och klar och solen lyste så länge vi befann oss på Djurgården. Träden har ännu inte börjat skifta färg och jag kände mig vederkvickt till kropp och själ och tacksam för att mina gamla ben klarade av ännu en långpromenad. Det är inte de omtalade gräsänderna från Isbladskärret som finns på dagens bild utan dessa två fåglar befann vid Blockhusudden.  29/8  2014

 

Vintagefestival

Idag vet jag inte i vilken ände jag skall börja, men det har varit en annorlunda lördag. Det kan jag utan överdrift påstå, när det lider mot kväll. Det är inte många hundraåringar, som får vara med ute i svängen. Den som hoppade ut genom fönstret och försvann var ju av manligt kön och i högsta grad fiktiv, medan jag däremot finns på riktigt. För mig helt okända personer tycks tro, att jag klarar av både det ena och det andra. Varför vet jag inte, men jag får ofta inbjudan att deltaga i olika sorters evenemang. Idag hade Sörmlandkommunen Stallarholmens Hembygdsförening anordnat en Vintagefestival och det var ett storslaget jippo, vill jag lova. Där fanns kläder och allt möjligt annat från tider som gått. Vädret var perfekt och mycket folk hade samlats. Om jag inte är fel underrättad var en modevisning festivalens höjdpunkt och då skulle kläder från olika tidsepoker visas upp av personer i olika åldrar. På catawalk skulle det ske, minsann. Att denna catawalk var en på marken utlagd trasmatta var helt i sin ordning i sammanhanget och det hela kom, så att säga, närmare åskådarna. Jag fick vara med och visa upp en riktig festblåsa från "anno  dazumal" och jag tror aldrig att jag varit så elegant i hela mitt liv. Dagens bild gör varken kläderna eller min kavaljer full rättvisa men vi mottog folkets jubel med all den värdighet vi lyckades åstadkomma. Att detta mitt första uppträdande på catawalk skulle sluta med att publiken unisont sjöng Owe Thörnquists slagdänga " Dagny kom hit och spill" var ju inte särskilt tidstypiskt, men jag tog det för min del som en komplimang. Det satte liksom lite extra "knorr" på min debut i modevärlden och jag  tackar arrangörerna för att jag fick vara med. Att jag hade roligt, är en sak som är säker.  30/8  2014

Jag är upprörd

Det känns lite avslaget så här dagen efter den händelserika gårdagen, men man kan ju inte ha roligt jämt. Trevliga minnen skall man förstås tänka tillbaka på och glädjas åt. Årets sommar är inte slut ännu och det gäller att till fullo utnyttja de dagar av den som återstår innan  det blir höst. Min lilla stad har många oaser, som invånarna  är glada och tacksamma  över och som de gärna vill ha kvar. En sådan är Råstasjön där det finns ett rikt fågelliv  och härliga promenader. Där blommar blåsippor och vitsippor på våren och har man tur kan man få se hägrarna, som har sina boplatser i träden i närheten av sjön, spankulera omkring på sina långa ben och leta efter föda. Men den här idyllen vill politikerna ta ifrån oss och bygga en massa strandnära hus vid sjön. Det tycker jag och en massa andra människor inte är rätt mot stadens medborgare, som vill ha kvar naturen orörd som den är idag. Visserligen råder det bostadsbrist men hus med sjöutsikt är inte billiga att bo i och ingenting som vanligt folk har råd med. Det ligger redan en hiskeligt ful arena inte långt i från vår fina sjö och det borde räcka med skrytbyggen så här långt, tycker jag och en massa andra stadsinnevånare som börjat protestera högljutt enligt ett inslag i dagens Rapport. Det var detta inslag som gjorde mig lite upprörd och arg på de politiker som vill ha min röst om några dagar. Dagens bild visar en orörd idyll  vid Filmstaden i Råsunda  där man kan bli serverad utsökta våfflor med hjortronsylt och grädde.  31/8  2014

Minnesbilder

I år är det ett år då man skall minnas mycket som hänt för länge sedan. Det är 150 år sedan mitt husorgan Dagens Nyheter gavs ut för första gången. Jag har läst den i närmare 60 år vid det här laget och tänker fortsätta ett tag till.  Det är 100 år sedan första världskriget bröt ut och 75 år sedan Hitlers arme gick in i Polen och startade andra världskrigets vansinne. Det krigas fortfarande lite varstans i världen  och ingen förstår varför människor i vår moderna tid  ska ha ihjäl varandra  och ödelägga land och riken. Jag har mycket otydliga minnen av första världskriget och kommer bara ihåg att det var ont om mat och ännu mer ont om kaffe. Under andra världskriget hade överheten i Sverige  lärt sig  av det första och det mesta var ransonerat från början. Jag hade en hel kortlek med ransoneringskuponger att hålla reda på. Det var jätteviktigt att ta ut vad man blivit tilldelad så att man inte gick miste om något. Köttilldelningen var minimal och det påstods att man på restaurangerna serverade stekt hund och katt, fast man kallade det för någonting annat. Jag minns att jag ibland stekte något som jag kallade för "minatyrsill."  Senare fick jag veta att det vi åt kallades skarpsill, en sorts små fiskar som normalt blir till ansjovis. De fick bli  surrogat för riktig fisk som sällan fanns att köpa. Vår skog använde vi effektivt och gjorde till och med tyger av  den. Jag var på den tiden ekiperad i kläder gjorda av cellull. och det gick förvånansvärt bra det också. "Man tager vad man haver" och "nöden har ingen lag" är ordstäv som fick sin tillämpning när det var krig och ofred runt omkring oss. Men det var tur att Sverige höll sig utanför kriget och var neutralt. Därför har vi det bra idag och Sverige är nu ett av världens rikaste länder.   1/9  2014

 

 

Ekorrar

Det finns folk jag känner, som påstår att jag är en riktig ekorre. Jag samlar i ladorna så att säga och kylskåp och frys är fulla med kakor och mat. Man skall ju se om sitt hus och passa på att handla när det är extra pris. Allting blir ju bara dyrare och jag som var med när man fick en stor brödkaka för 50 öre ser ju hur inflationen  äter upp pensionsökningen och idag får jag betala 25 kronor för en liknande limpa. Tills för ett år sedan bakade jag mitt bröd själv, men när hushållsassistenten lade av övergick jag till köpebröd. Fortfarande  bakar jag mina kanelbullar själv, även om det känns motigt att knåda deg. Ibland går det för mig som för ekorren. Jag glömmer bort var jag gjort av maten och det är med sorg i hjärtat jag då kastar en möglig bröd- eller köttbit. Ibland tar jag mig själv i kragen och bestämmer mig att en gång för alla att äta upp förråden och tömma frysen. Hitintills har det stannat vid de goda föresatserna. Tidigare i mitt liv skulle kyl och frys frostas av med jämna mellanrum och det var på sitt sätt bättre, för då blev det liksom en naturlig inventering av lagren. Idag har jag vitvaror som är så moderna att de sköter den saken själv. Detta gör att min goda vilja kommer till korta och det blir ingenting av de goda föresatserna. Jag skall inom en inte alltför avlägsen framtid göra ett nytt försök att bättra mig, tror jag. Bättre sent än aldrig säger ju ordstävet. Beträffande djuret ekorre, så är det en liten söt gnagare, som lever såväl i barr- som lövskog och ett djur som har för vana att samla kottar och frön på sommaren för att ha mat på vintern.  2/9 2014                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                      

Sol och hav

Idag var det ljuvligt sensommarväder. Sensommar hos oss inträffar, som alla vet,  i augusti-september och luften är klar och ren. Fågelsången har tystnat och jag antar att flyttfåglarna så smått förbereder sig för färder söderut. Lite vemodig känns det, men vi som bor i kungliga huvudstaden har så  mycket som vi kan vara glada över. En stor del av dagen har min vän fotografen och jag tillbringat på Skeppsholmen. Denna ö ligger i Saltsjön och den var under 300 år Kungliga Flottans ö och då fick vi vanliga dödliga inte  traska omkring där. Nu är det fritt fram och vi tog en promenerad runt hela ön. Vi vilade oss på halva vägen och drack kaffe på Hotell Skeppsholmens terrass. Det känns lite lyxigt  att sitta där och titta på det vackra folket som håller konferenser och vid måltider och raster hämtar luft på terrassen. Hotellet är inrymt i byggnader som populärt kallas Långa Raden. Ursprungligen uppfördes de som logement för Carl XII:s drabanter. Alla byggnader på Skeppsholmen har en historia och de används nu för olika ändamål. Minst tre av dem är museum och för älskare av gamla skutor och segelbåtar är Skeppsholmen rena eldoradot. Båtarna ligger förtöjda sida vid sida längs kajerna och jag älskar att titta på dem. Jag känner mig riktigt glad över dagens upplevelse, inte minst för att mina gamla ben klarar av att gå från Kungsträdgården och runt hela den stora ön och tillbaka igen. Men om sanningen skall fram, så kändes det rätt skönt att ta en liten tupplur efteråt.  3/9  2014

Turist på hemmaplan

Eftersom det gäller att ta vara sommarens sista vackra och varma dagar startade min vän fotografen och jag redan på förmiddagen dagens program. Vi tänkte åka till Djurgården och leka turister och för riktiga turister är den södra delen ett måste. Vi nöjde oss  med att betrakta Wasamuséet, Abbamuséet,Junibacken och Skansen från utsidan eftersom vi sett insidorna tidigare. Men vi strosade runt i flera timmar och njöt givetvis av det vackra vädret. Det blir man hungrig av och vi hittade ett fint ställe bakom Nordiska Muséet där man kunde intaga sin mat sittande i vackra vita skinnsoffor med pösande färggranna kuddar. Priset på maten var i klass med interiören men portionerna i minsta laget, men vi fick i alla fall sitta betydligt mjukare än på en vanlig krog. Sådant måste ju kosta så klart. Jag är inte riktigt som övriga gamla damer i min ålder. Jag har behållit barnasinnet kvar. Jag föreslog därför att eftermiddagskaffet skulle intagas på Gröna Lund. Av erfarenhet vet jag att man där kan äta utomentligt goda våfflor med hjortronsylt och grädde för en skaplig penning. Kaffet får man visserligen i en pappersmugg  men det överser jag med när jag får sitta alldeles nere vid vattnet med fin utsikt över Söders höjder. Tilläggas kan, att nöjesetablissemangets direktion låter pensionärerna  gå in i parken alldeles gratis. Om det är för att mormödrar och morfäder  skall lockas dit med barnbarnen, vet jag inte. Antagligen är det ren bussiness och alls ingen välgörenhet." De tar in på gungorna, vad de förlorar på karusellen:"  Dagen blev lyckad, men ack så trött man blir i benen när man leker turist.  4/9  2014

 

En kritisk recension

Jag tycker mycket om kaffe och har skrivit om detta flera gånger. Kaffe piggar upp och på sistone påstår sakkunskapen att det är nyttigt att dricka kaffe. Drycken har fått en högre status och kaffebryggarna blir alltmer sofistikerade och eleganta. Saker och ting blir rätt som det är omvärderade och för närvarande kan jag tillåta mig att dricka hur mycket kaffe som helst utan att jag behöver känna mig som missbrukare. Häromdagen läste jag i min tidning att det skulle anordnas en kaffefestival på Mosebacke och jag blev förstås både intresserad och nyfiken. Detta evenemang ville jag gärna vara med om för festivaler är det inte varje dag och en festival är för mig ett stort musik- eller kulturevenemang. Det var därför jag med  spänd förväntan begav mig till ort och ställe för att njuta av gott kaffe. Besökarna skulle nämligen få dricka så mycket kaffe de ville ha och det lät lovande. Man fick visserligen betala en femtilapp i entré men kaffebönor är ju inte gratis och när det nu gällde festivalkaffe var det ju som hittat. Kaffe på maten på en restaurang kostar minsann  betydligt mer. Det är sällan något blir som man väntat sig och det blev inte det här festivalbesöket heller. Det fanns nämligen inget kaffe färdigt när det var öppningsdags och det blev till att vänta både länge och väl innan jag blev bjuden på en skvätt svart beskt kaffe i en liten pappersmugg. Det hela var enligt min mening så långt ifrån festival som tänkas kan men jag hade kanske för stora förväntningar. Möjligen tar det upp sig och  blir bättre vad tiden lider eftersom det varar i dagarna tre.       5/9  2014              

Kulturintresse

Jag är ingen "kultursnobb"  men jag tycker att det finns goda skäl till att vara orienterad i det som händer såväl kulturellt som  politiskt. När det gäller kultur är storstadsbon privilegierad och har tillgång till så mycket som en landsortsbo bara kan drömma om. Jag har själv varit en "lantlolla" en gång i tiden och det är kanske därför jag är så mycket i farten och tar del av utbudet. Mest om  det är gratis, eftersom jag tycker, att biljettpriserna på våra teatrar är i dyraste laget för den som hör dåligt och måste sitta på första parkett. Idag har jag varit på   "Dramaten.  Inte på någon föreställning utan på visning av salonger och övriga lokaliteter.  Det var rätt kämpigt  att ta sig uppför alla trappor till tredje raden. Lite lättare blev det när det bar neråt. Under promenaden fick man veta nästan allt som är värt att veta om teatern och  gamla kända skådespelare  samt beskåda deras porträtt som prydde väggarna utanför raderna. Vi såg några av dagens aktörer också som repeterade en kommande pjäs. Kungen har sin egen loge, som är fin värre, men den visas inte för allmänheten, fast jag har faktiskt vid ett tidigare besök sett hur beviljat kungen har det om han vill gå på teatern. Efter alla strapatser  drack vi kaffe och vilade benen på balkongen utanför "guldfoajén. Där satt vi både länge och väl och tittade på folkliv och båtar vid Nybroviken. Vår Kungliga teater är en stilig byggnad. Det var det många som konstaterade i dag. De flesta var äldre damer  och jag tror att om inte tanterna höll kulturlivet igång  så skulle det förtvina.   6/9  2014

Om sommaren den sköna

Nu sjunger sommaren på sista versen och skall jag fortsätta att tala i liknelser, så har sommaren 2014 varit en bra komposition. Den har haft allt för att gå till historien som solig och vacker och badvänlig. Möjligen i hetaste laget för mitt personliga välbefinnande, men så mycket bättre för soldyrkarna. Jag tillhör inte den senare kategorien och kan därför inte ståta med någon solbränna. Riktigt vinterblek är jag inte, men näst intill. Men jag tror att jag samlat på mig lite nyttiga D-vitaminer och är redo för att möta höstmörkret. Det bästa med sommaren är att man inte behöver bylta på sig så mycket kläder utan kan se lite somrig ut. På tal om kläder, så måste jag säga att en del personer klär av sig väl mycket och blottar kroppsdelar som de inte bort utsätta för allmänt beskådande. Men man skall inte missunna någon att må bra och alla är i sin fulla rätt att njuta av solen även de överviktiga och de trådsmala. Själv känner jag mig vedekvickt av mitt sätt att fira sommar, trots att jag inte har levt badortsliv och varit på utlandssemester. När man bor i en så fin och naturskön sommarstad, som jag gör och tar vara på tiden, kan man ändå skaffa sig lite omväxling i tillvaron. På gamla dar blir man tvungen att pruta ner lite på sina anspråk. Jag har I alla fall njutit av allt som blommat och växer och har vistats mycket utomhus. Det tänker jag forsätta med till frosten kommer. Om vi har tur blir det en vacker brittsommar också innan snön faller. Det är bara att se tiden an och hoppas på det bästa. 7/9 2014

Svampplockning

Nu är det aktuellt att plocka svamp, om man vet var man skall leta och har möjlighet att komma ut i skogen. Det har inte jag längre, men en gång i tiden plockade jag hektolitervis  med kantareller och andra matnyttiga svampar. Giftsvamparna lät jag stå och det borde alla göra som har bristande kunskaper i svampkännedom. Det är högst oroväckande att läsa i tidningen att en Hötorgshandlare bjudit ut giftig svamp på torget. Skyldig i det här fallet var förstås plockaren. Om denne var identisk med den som skickat svampen till Hötorget förmäler inte historien, men det borde inte ha hänt. Det är mycket trevligt att vandra i skogen och fylla korgen med doftande svampar. Däremot är det mindre lustbetonat att rensa en massa svamp. Eftersom min frys inte kunde härbärgera hur mycket svamp som helst, lät jag mina icke svampplockande vänner få del av överflödet. De förvärvsarbetade på den tiden och var därför tacksamma att få svampen rensad, förvälld och förpackad i lagom stora  plastförpackningar. Min man, som var den pådrivande till svampskogen, var lindrigt intresserad  av efterarbetet, men eftersom det ena  är en följd av det andra slapp han inte undan. Det är inte utan att jag känner lite avund mot dagens svampplockare. Det är både hälsosamt och roligt att gå i skogen och leta ätbara svampar. Jag har god  kännedom om minst ett tiotalet läckra svamparter men vill absolut inte kalla mig för expert, men får anses vara en god amatör.  8/9  2014

Utfrågning

Vetenskapen ägnar sig åt de mest olikartade forskningsområden som man kan tänka sig och den har till min stora förvåning  börjat intressera sig för hur det kommer sig att en del människor blir över hundra år gamla. Detta kan till stor del bero på att vi har fått det bättre och att maskiner utför de tyngsta arbetena numera. Som varande en typisk hundra -plus- individ  har jag idag blivit utfrågad om anledningen till att jag blivit gammal och hur jag levt livet. Det var en TV-personlighet från ett bolag som för tillfället ägnar sig  åt hundraåringar, som ställde frågorna. Jag hade inga bra svar men en sak är säker, jag  kämpar på så länge jag bara kan. Åldringsvården  har inte så gott rykte att jag längtar efter att ta del av den. Jag lever så sunt det går att leva och har inga laster att tala om. Jag aktar mig för att ta ut olyckor och elände i förskott utan tar dagen lite som den kommer. Det blir enklast och minst bekymmersamt då, har jag konstaterat. Frågeställaren filmade mig också och det på riktigt nära håll helt utan minsta tillstymmelse till make up. Det oroar mig lite, för vid mina tidigare framträdande i TV har de alltid snyggat upp fasaden lite grann innan de låtit kameran gå. Men "ger man sig i leken får man tåla den" säger ordstävet. Jag får därför skylla mig själv som ställt upp. Jag gjorde det  bara för att bevisa  att en hundraåring är en helt vanlig människa. Hon har bara fått lite större livserfarenhet än de yngre generationerna hunnit skaffa sig. Upplysningsvis kan jag tala om att det blir visning i november och att dagens foto inte har det minsta med saken att göra.  9/9   2014

Skördetider

Det är skördetider så här års och de svenska, saftiga och aromatiska äpplena finns att köpa i dagligvaruhandeln.  Äpplet är en frukt som är välkänd sedan tidernas begynnelse och alla har väl  läst i biblisk historien om hur Adam och Eva blev fördrivna från Paradiset för att ormen frestade dem att äta ett äpple från kunskapens träd.  Biter man i det sura äpplet så har man gjort något som man vet har en negativ inverkan och som man skulle ha undvikit om man varit lite förutseende. Äpplen är mycket matnyttiga och det sägs att om man äter ett äpple om dagen, så håller det doktorn borta. Jag har bakat ett otal äpplepajer i mitt liv och kokt lassvis av äpplemos av egna och andras äpplen. Den som har egna äppelträd får ibland så mycket frukt att de inte vet hur skall handskas med den och de delar ut frukt till höger och väster. Jag har inte längre några fruktodlare i bekantskapskretsen och nu får jag inga äpplen gratis. Men vid dagens vackra sensommarpromenad råkade jag se ett äppleträd, som verkade ägarlöst och under dess krona fanns det en massa röda granna äpplen, som ramlat ner i gräset. Jag plockade faktiskt upp ett drygt kilo av överflödet och ansåg mig göra en god insats i folkhushållningens tjänst. Varför skulle fin frukt ligga och ruttna på marken när jag påpassligt nog hade en plastkasse i väskan? Det blev en riktigt fin paj av flertalet äpplen, resten kokte jag kompott av. Om man är om sig och kring sig så får man både något i sig och på sig, säger ordstävet och det ligger något i det eller hur?  10/9  2014

Namnsdagskaffe

Jag har haft namnsdag idag och det skulle vara en överdrift att påstå att gratulationerna har strömmat in, men det kom några stycken och dem tackar jag hjärtligt för. Vädret var det bästa tänkbara och min vän fotografen och jag gjorde en stärkande promenad längs Ulvsundasjöns stränder. Det är en vacker promenad och pilträden doppar en del av sina bladverk i vattenbrynet. Pilträd är jag mycket förtjust i eftersom de växte i riklig mängd i landskapet Skåne. Före promenaden  förtidsröstade jag. Det gick friktionsfritt och jag fick konstaterat att jag avancerat i röstlängden och nu står som nummer ett på densamma. Det betyder förmodligen att jag är stadens äldsta innevånare. Denna placering behåller jag gärna ett tag till om jag får bestämma själv. Igår berättade jag också, att jag fixade  till en äppelpaj av den fallfrukt jag tog hand om vid gårdagens långpromenad. Pajen blev, om jag skall berömma mig själv, högst delikat och nästan lika god som den min mor brukade baka en gång för mycket längesedan. Jag inviterade min fotograferande vän på namnsdagskaffe  och jag nästan skäms att tala om att vi två åt upp så gott som halva pajen.  Promenader är alltid  befrämjande för aptiten och det är inte heller lång tid på året som man har tillgång till goda svenska äpplen att göra paj av. De gröna knallhårda utländska kanpå intet sätt  jämföras med våra rödkindade goda äppelsorter. Jag uppmanar bekanta som obekanta att njut av dem medan tid är.Det tänker jag göra.  11/9  2014

Kärt möte

Det betyder mycket att ha goda vänner. Sådana som man kan lita på och som ställer upp när man behöver dem. Leden glesnar ju äldre man blir, men turligt nog har jag inte umgåtts enbart med jämngamla personer. Därför har jag idag vänner som är yngre än jag själv och så länge de inte tröttnar på mitt sällskap är jag glad och tacksam över att de finns. Jag får vara med om mycket trevligt som piggar upp humöret och skingrar ensamheten. Sedan jag blev "bloggare" har jag också fått en hel del kommentarer från snälla och vänliga personer. Det blir jag jätteglad över och det sporrar mig  till att fortsätta att blogga. Det är så klart roligt att ha många läsare  och om de vill "tycka till" och har åsikter så blir det ändå roligare att skriva. Det händer faktiskt en och annan gång att jag blir igenkänd på stan och får en kram och en pratstund med någon trevlig dam. Jag tror inte att en mansperson skulle komma på idén att krama om mig. Pratstunderna gör mig ännu gladare och jag går hem med stärkt självförtroende och känner mig lite grann betydelsefull. Det är ju alltid trevligare att få ros än ris och de flesta människor blommar upp om de får lite beröm en och annan gång. Jag är inget undantag från den regeln och därför vill jag idag rikta ett varmt tack såväl till dem som gör sig besvär med att skriva kommentarer som till dem som kramar om mig. En av dem som kramats finns på dagens bild och hon visade sig vara en högst charmerande och trevlig person, vilket även min vän fotografen intygar.   12/9  2014

Aktualiteter

Idag är det dan före dan  d v s  valdagen närmar sig och partiledarna slutspurtar och valtalar lite varstans ute i landet. Folk velar lite hit och dit och vet inte om de skall rösta blått eller rött. En del tycker att det kan kvitta vad man röstar på för det är som att spela på lotteri, där det mesta är nitar. Politikerna  "lovar runt och håller tunt"  och bryr sig inte det minsta om den lilla människan. Däremot ser de alltid om sitt eget hus och får ett bra avgångsvederlag när de slutar. Hur som helst, så tycker jag att det är rätt spännande att se hur det går, trots att jag blivit till leda trött på alla de olika prognoser som påstås visa vartåt det lutar. Går det "åt pipan" för ett parti, så brukar de byta partiledare och hoppas på bättre lycka nästa gång. Partiledarna skall jag  inte nagelfara för de blir tillräckligt kritiserade och åthutade i valdebatterna, men jag tycker, att de har sett ovanligt välskräddade ut i den här valrörelsen. Slipsarna har varit välknutna och byxorna välpressade på de manliga exemplaren och de kvinnliga har varit snygga i håret  och propert klädda. Samtliga tänker väl på ordstävet "som man är klädd blir man hädd." Vad  ordet hädd betyder är jag övertygad om att mina kloka läsare kan räkna ut själva. Det här inlägget är enligt min mening så opolitiskt och neutralt som det bara kan bli, och ändå är det rykande aktuellt. Jag illustrerar det med en blomma som har en färg som än så länge tycks vara opolitisk.  13/9  2014

I valet och kvalet

Idag har svenska folket röstat och TV håller som bäst på med att tala om hur det har gått för partierna i valrörelsen. För en del har det "gått åt pipan" och för andra har det gått bättre. Jag tycker att det är "olidligt spännande" med politiken. Det kan gå precis hur som helst och det tror jag att det kommer att göra den här gången. "Idag röd i morgon död" brukar det heta men det stämmer inte för när jag lämnade TV-tittandet för att blogga verkade det som om de röda laget vunnit över det blå och att vi som en följd av detta skall få en ny och lite orutinerad statsminister. Mig kvittar det vem som blir statsminister för jag tror inte att det förändrar mitt dagliga liv nämnvärt om vederbörande är röd eller blå. Det som kan oroa mig en smula är om det blir oavgjort. Det är i ett sådant läge som det kan bli det man kallat för "rödgrön röra." Det är aldrig bra när någonting blir rörigt och vi får väl hoppas "att det innan kvällen är slut blivit  "ordning och reda."  Det har det varit under nuvarande finansministern, sägs det och det vill till ett väl utvecklat sinne för ekonomi om en nytillträdande skall slå herr Borg i popularitet. Ett parti, som de övriga inte gillar gick stadigt uppåt och kunde bli så kallade "vågmästare." Detta orsakade en viss  oro i lägren. I nuvarande stund har jag ingen aning om det politiska läget och jag tänker därför avsluta dagens inlägg  och återgå till valvakan. Det är en medborgerlig skyldighet att hålla sig informerad, tycker jag. Rönnbär kan vara en passande illustration eftersom det för en del partier "kan komma surt efter" 14/9  2014

Städernas stad

Det känns ännu inte som höst och träden har inte börjat skifta i gula och orange toner. Sommaren 2014 är värd  en eloge som den vackraste jag kan minnas, trots att jag upplevt många fina somrar. Jag har inte gjort särskilt många eller långa resor i år, men en sommar i Stockholm blir aldrig tråkig utan den har gett mig många fina upplevelser och intryck. Det är inte för inte som staden kallas för Nordens Venedig. Jämförelsen gör inte vårt Stockholm full  rättvisa. Jag tycker inte alls att Venedig är speciellt vacker. Kanalerna är smutsiga och illaluktande och de gamla husen har sett sina bästa dagar. Vackrast är staden när den speglar sig i Adriatiska havet, men vårt Stockholm kan spegla sig både i Mälaren och i Saltsjön och är betydligt grönare och vackrare än Venedig. Visst kan det kännas exotiskt att glida fram i en gondol om aftonen på en kanal och lyss till musik på mandolin. Men det går ändå inte upp mot att höra näktergalen drilla från ett buskage i någon av våra slottsparker. " Stockholm är städernas stad" sjunger våra trubadurer  och det instämmer jag till fullo i. Min vän fotografen gör alltid vår fina stad rättvisa när hon tar bilder och jag tror inte heller att jag på något sätt underskattar stadens skönhet när jag blir lyrisk och klär mina tankar i ord och prisar staden på mitt eget sätt. Jag är riktigt tacksam  över att jag bosatte mig här en gång för längesedan. Numera har jag ju tid  att njuta av dess skönhet och lovorda den alla dagar på året. Jag tror inte att jag överdriver eller tar i för mycket 15/9  2014

Småstadsidylliskt fågelliv

Idag kändes det att sommaren håller på att ta slut men luften var hög och klar och solen lyste efter bästa förmåga. Vi har fina promenader i förorten också och gör man en tur runt Lötsjön i Sundbyberg får man se inte bara ett rikt fågelliv. utan kan njuta av vackra blommor och de lummiga trädens grönska. Min vän fotografen är helgalen när det gäller att plåta av fåglar, så det tar tid att göra en sjörunda i hennes sällskap. Idag kunde vi se en häger bland simfåglarna. Eftersom den satt blickstilla vid vattenbrynet studerade vi den ingående. Den är inte det minsta färggrann i fjäderdräkten, men är trots sin grå färgskala en riktigt vacker vadarfågel.  Svanarna är som alltid vackrast och ståtligast bland svenska vattenfåglar. En av skönheterna var antingen på dåligt humör eller "folkilsken" i största allmänhet, för den försökte gång på gång att bita mig, när jag gjorde närmanden. Jag inbillade mig att svanar bara gick till angrepp när de ville freda sina bo och ungarna. Inte vet jag, vad som rör sig i en liten fågelhjärna, men den här svanen var kanske hungrig och hade väntat sig att jag skulle ge den en brödbit och inte bara stå och glo. I så fall var den i sin fulla rätt, för det är rätt oförskämt att stirra på såväl djur som människor, när man tänker riktigt efter. Givetvis avslutade vi sjörundan vid den trivsamma serveringen som ligger så vackert alldeles intill den lilla insjön. Det smakade underbart med nybryggt kaffe efter allt fågelskådandet.      16/9    2014                                                                                                                                                                                                                                                                                                             

Sensommarpromenad

Septemberdagarna är ljuvliga i år och jag bara njuter av att vara utomhus. Det finns otaliga promenadstråk att välja mellan och idag tog jag och sällskapet spårvagnen och åkte till Waldemarsudde.  Där är blomsterprakten i särklass och vi vanliga "plebejer" får lov att besöka  prins Eugens magnifika bostad med tillhörande park och trädgård. Målarprinsen lät bygga huset  efter sina egna och Ferdinand Bobergs ritningar och  bodde här större delen av sitt liv och målade  otaliga tavlor. Han hjälpte också andra konstnärer att försörja sig genom att köpa deras alster. Han var en riktig mecenat och när han dog skänkte han byggnader och konstverk till staten. Det var generöst, tycker jag. Staten är ju vi svenskar och alla som har möjlighet får komma in i hans magnifika villa som blivit museum. Visserligen får man betala entréavgift  för att titta på konsten, men det som finns i parken ser man alldeles gratis. Blomsterodlingarna är en fröjd för ögat och blir man trött i benen finns det vackra soffor att slå sig ner på. Den obligatoriska kaffetåren intog vi på parkkaféet Ekbacken och där är pilfinkar och talgoxar så orädda att de spatserar omkring på borden mitt bland gästerna och de  plockar ogenerat till sig en smula här och där. De föraktar inte heller en liten vaniljsåsrest som blivit kvar om man ätit husets goda paj. En dag som denna gör mig glad till sinnes men jag tycker att det är ganska orättvist att storstadsborna har tillgång till nästan allt som är kungligt och ståtligt medan landsortsborna är i det närmaste helt utan sådana sevärdheter.   17/9   2014

 

Ett gott föredöme

"Idag har jag varit på turné", hade jag kunnat skriva om jag varit en diva, men divalater har jag inte skaffat mig ännu. Jag har fortfarande självdistans och går inte till överdrifter. Men jag kan berätta att jag varit ute och åkt tåg. Resan gick till en stad i Östergötland. Den staden verkar vara ett föredöme för andra orter för där visar man intresse för de äldres väl och ve. Det anordnades nämligen en Äldredag i stadens pampiga Kongress- och Konserthall. Man bjöd på underhållning av olika slag och visade upp allt tänkbart som gamlingar kan ha nytta av så länge de är friska. För de vårdhövande hade man ännu mer att erbjuda. Den senare kategorin har i våra dagar en tendens att bli allt fler och då kommer inte den mänskliga arbetskraften att räcka till. För att lösa  problemen har man under senare tid försökt uppfinna tekniska apparater som  kan komma till användning. Unga forskare och duktiga innovatörer kan redan idag visa upp alldeles förträffliga tekniska hjälpmedel som underlättar i vården och tillsynen av de äldre. Om någon undrar var jag kommer in i sammanhanget, så är det dels för att jag är gammal och dels för att jag i det stora hela är rätt positivt inställd till tekniska framsteg. Därför visas jag upp som ett föredöme. Jag sitter på ett podium och blir utfrågad  och berättar om mig själv, bloggandet och vad som är så bra för gamla tanter när det gäller datorer. Då kanske en eller flera tänker: " Kan hon, så är det kanske inte så svårt ändå." Jag  lyckades nog omvända några stycken idag. Att agitera på det här sättet är riktigt trevligt, allrahelst om man får applåder och helt fång av de vackraste rosor som belöning. Jag har tyvärr inget foto än från den här tillställningen utan tar ett där fotografen visar upp mig och en parksoffa från Waldemarsudde.  18/9  2014

Smått och gott om hundliv

Hunden är människans bästa vän, påstås det. I så fall har jag inte haft någon "bästis" och följaktligen gått miste om mycket här i livet. Det verkar vara inne att ha hund numera och det är ibland till nackdel om hundägaren inte är en riktig djurvän utan bara har hund  som statusobjekt. När jag vistas hos släkten i Skåne träffar jag en och annan hund, som mitt värdfolket har hand om tillfälligt när ägarna inte kan sköta hundpassningen själva. Hundar håller reda på vem som hör huset till och viftar inte på svansen för gästen i första taget.  Men när man blivit accepterad visar djuret en mycket vänlig attityd. Den senaste "jycken" jag träffade slickade efter någon dag mina händer som sympatibevis och bekräftelse på att vi kunde vistas under samma tak. Ibland undrar jag vad som rör sig i en hundhjärna och hur det kommer sig att hunden är så klok att den kan användas till en massa olika uppdrag och sysslor. Hunden är trofast och hängiven sin ägare och det är rörande att se en hund som leder en blind. Det är bra för ensamma människor att ha hund för då bryts isoleringen och hunden ger upphov till kontakt människor emellan. Hundägare brukar prata med varandra när de möts. De har ingen brist på samtalsämnen  och hundarna nosar vänskapligt eller skäller på varandra allt efter lust och fallenhet. Min vän fotografen gillar hundar som motiv om de är söta eller har något annat utmärkande drag. Jag tror inte att hon är någon riktigt passionerad hundvän men när hon frågar ägaren om hon får plåta hunden blir han eller hon pratsam, glad och stolt över sin vovve. Hundar är trevliga sällskapsdjur och jag skulle inte ha det minsta emot att vara matte till den lilla näpna vovve som finns på dagens bild.  19/9  2014

  

Om tycke och smak

Det finns mycket som är vackert och dekorativt och som gör sig på bild. Det är en fråga om tycke och smak och sinne för det estetiska. Där skiljer det sig mycket oss människor emellan. Tycke och smak skall man inte diskutera, sägs det, men det tänker jag göra ändå. En del människor följer gällande mode slaviskt oavsett om det klär dem eller ej. Andra bryr sig inte det minsta om hur de ser ut och visar upp sig i de underligaste kreationer utan att skämmas. Jag är rätt konservativ i min klädsmak. Jag gillar färger, men sätter inte ihop dem hur som helst utan det ena får liksom passa ihop med det andra. Numera ser man inte många damer med "råttfärgat" hår utan det är fritt fram att färga håret och bli blondin, brunett eller varför inte kopparfärgad om man känner för det. Förr såg man på klädedräkten om personen var ung eller gammal. Gamla tanter såg rätt trista ut i långa kjolar och knäppkängor. Nu klär man sig i jeans i alla åldrar, till och med när man skall vara "fin" och gå på kalas. Det är bara de kungliga och societetsdamerna som har hatt och handskar när de visar upp sig. Vi andra går barhuvade på sommaren och sätter på oss en yllemössa när det blir riktigt kallt. Det är demokratiskt  och förenklar tillvaron. Våra hem möblerar vi också efter tycke och smak. Själv gillar jag att ha tavlor på väggarna och prydnadssaker på hyllorna. Där är jag lite omodern och gammaldags och det blir onödigt mycket som skall dammas av. Prydnadssakerna på bilden finns inte i mitt hem men det är ett smakfullt och lite ovanligt arrangemang.  20/9  2014  

Om nutida och dåtida besvärligheter

Jag, har nu  nått en ganska aktningsvärd ålder och  känner den dag, som idag är inget större behov av att arbeta och anstränga mig. På ålderns höst skall man "njuta sitt otium" som det så vackert heter. Det betyder på vårt eget tungomål att man efter väl förrättat värv skall "vila med värdighet." Hur det går till har jag ännu inte kommit underfund med. Jag kan inte tänka mig att sitta stilla på en stol och vänta på att kommunala vårdnadsutövare skall bädda sängen åt mig och servera mina måltider. Det är bra med  hemtjänst, men den är som bäst så länge man slipper använda den. Det är för övrigt så många regler och föreskrifter som gäller vården att "brukaren" (en stackars gamling som inte klarar sig själv) sällan får den hjälp han anser sig behöva.  Hjälparna arbetar visserligen inte på "ackord" men  är så tidsreglerade och stressade att  "brukaren" också  blir nervös. Jag vill därför sköta mina göromål själv så länge det går. Idag har vi som väl är en del arbetsbesparande redskap och maskiner som underlättar och besparar oss de värsta mödorna. När jag till exempel bokat tvättstugan och ser hur tvätten skvalpar omkring och blir ren nästan av sig själv, tänker jag  tillbaka på min barndoms tvättdagar. Det tog nästan en hel dag att tvätta stortvätt.  Min mor värmde en balja vatten i en vedeldad bykgryta, tog fram grönsåpa och gnuggade kläderna mot en tvättbräda. Därefter koktes tvätten i sodalut i bykgrytan. Luten sköljdes ur i flera omgångar vatten. Efter att ha vridit eller med ett klappträ bankat ur det mesta sköljvattnet hängdes tvätten upp till tork på linor utomhus  Ett sådant slit skulle jag inte klara idag. Skam till sägandes blir jag ganska trött efter ett tvättpass trots att maskinerna gjort jobbet. Rosen på bilden är en hyllning till min mor och hennes medsystrar som fick jobba hårt för att hålla hus och hem rent och propert.   21/9  2014     

Roligt nästan jämt

Idag har jag gjort en ny erfarenhet.Jag har ju lärt mig det mesta jag kan om datorer på en datorkurs för äldre och det var så trevligt och lärorikt att jag fortsatt av bara farten. Dessutom tror jag att jag gör kursanordnarna en tjänst genom min blotta närvaro, för då kan tveksamma elever inte ursäkta sig med att de är för gamla, eftersom jag bevisligen och bokstavligen innehar rekordet i ålder. Det var inte bara ny kurstermin utan lokalen var också ny för året. Allt var ljust och fräscht och kaffeapparaten som  skulle ge oss en livgivande dryck i pausen var ett under av finesser och gav oss önskad sort av kaffe om vi stoppade i en femma och tryckte på rätt knapp. Datorerna var bärbara sådana och muspekaren var trådlös. Det där med trådlös mus kände jag en viss oro inför. Jag hade en gång i begynnelsen när jag var novis i datorhantering  haft stora bekymmer med en sladdförsedd mus innan jag  fått den tam och hanterlig. Men det var onödiga bekymmer, för den visaade sig fungera lika bra som den jag har hemma. Som väl var fick vi samma lärare som förut, nämligen min kära och beprövade vän fotografen. Hon vet allt om datorer och har en ängels tålamod med mina egenheter. Premiären blev inte precis som arrangören tänkt sig för det blev en massa strul med internetanslutningen. Det bekymrade mig inte det minsta för allt det nya var spännande. Tids nog blir jag varse att datorkurs är allvar och inte bara en lek. Jag fick två nya kurskamrater också, som det skall bli roligt att lära känna. De bärbara datorerna föreföll mig vara klumpiga och tunga att bära och jag skulle då inte vilja släpa omkring en sådan Jag har den inte på bild men visar hur jag petar på en liknande pryl.  22/9  2014

Matprat i överkant

I morse fick jag nästan ostsmörgåsen i vrångstrupen när jag bläddrade i dagens tidning. Sommaren sjunger visserligen på sista versen, men än är det långt till jul. Det tycker inte krögarna för de första stora annonserna om julbord fyllde en hel tidningssida. De kommer att fylla ett par tre stycken sidor dagligen när det närmar sig jul. Själv vägrar jag  att tänka på julskinka och Janssons frestelse så länge träden ännu är gröna. Kräftsäsongen gör man inte något större väsen av i pressen, men det beror kanske på att svensken bara äter kräftor i August månad. Sill däremot kan man äta när som helst, men flest burkar matjessill går det åt till midsommarfirandet. Egentligen borde vi ha valt den ljusa midsommaraftonen till vår nationaldag. Då är svensken nämligen mer svensk än han är under resten av året. Sill var fattigmans mat förr i tiden, men nu är den nästan lika dyr som laxen. Svenskens matvanor har ändrats genom  åren. Det beror troligen på att folk reser mer utomlands. Utrikes är man inte bekant med sillinläggningar. Svensken blir kontinental och lär sig äta fetaost och oliver i Grekland och pasta i Italien. Basfödan potatis är i det närmaste utkonkurrerad av ris och spagetti. Jag vet inte om det skall kallas för utveckling eller dekadans. Vi borde visa svenskhet och hålla på vår goda husmanskost. Det gör jag och lagar därför rotmos och fläsklägg på samma sätt som mor gjorde. Ärtsoppan, som man kan köpa i korvförpackning, ratar jag. Det är hur enkelt som helst att koka en hel gryta ärtor till samma pris som man betalar för en liten plastkorvsförpackning. Hur det kom sig att jag startade med smörgåsbord och  slutade med ärtsoppa vet jag inte, men normalt avslutas julbordet med risgrynsgröt.  23/9 2014A

.

Blandat och lite hur som helst

Om man följer med vad som händer i dagspressen så får man alltid reda på något nytt. Idag kunde jag på Kultursidan läsa,  att det  har fått en sorts status om man skriver som en tolvåring. Någon status att skriva som en 102-åring är det tydligen inte och om statusen minskar med antalet år  så är mitt sätt att skriva i det närmaste en katastrof.  Jag fick veta att man inte skall använda  många ord utan istället få fram sitt budskap med smileys och symboler. Det kommer jag aldrig att klara  och tills vidare använder jag  det ordförråd, som jag genom att flitigt läsa böcker har införskaffat mig. Men jag tar gärna emot goda råd och anvisningar om någon vill hjälpa mig att bli mera tidsenlig. För övrigt det riktigt trevligt att leva i vår tid med moderna bekvämligheter, som underlättar det dagliga livet. Jag vet hur det var att hålla rent omkring sig innan man uppfann dammsugaren.  Då nvände vi sopkvast och skyffel och den som vill försöka den metoden nu blir varse att det är ganska ineffektivt.  Det var inte särskilt lätt att hålla sig själv ren heller utan badrum och varmvatten. Badrummet värderar jag extra högt sedan jag varit med om stambyte i fastigheten och varit utan bekvämligheter en längre tid. Då hämtade jag kallvatten från  en kran i farstun och fick bära ut spillvattnet till avloppshon i samma farstu.  Efter en sådan erfarenheter fick jag mig en tankeställare och är glad att jag lever i ett modernt samhälle. Men jag är lite bekymrad över klimatförstöringen och tycker uppriktigt synd om de nya generationer som får ta itu med allt som de föregående ställt till med  Dagens bild kan vara en passande illustration till primitiv rengöring.  24/9   2014

Klädbyte förr och nu

Nu är det nog slut på sommaren och det blir dags för tråkiga vinterkläder. När jag tänker tillbaka på det som brukar kallas för "den gamla goda tiden" är jag glad att jag inte lever i den och bor i en småstad. Det var förfärligt viktigt hur man var klädd när jag var ung. Det skulle vara ny hatt vår och höst och på våren borde man vara klädd i ny "dräkt" d v s  kjol och kavaj skulle vara av samma tyg och inte av samma snitt som året före. Då skämdes man och ville helst inte visa sig. Kavajer hade herrarna till vardags och till fest. Det som damerna satte på sig kallades för dräktjacka. Långbyxor var endast för herrar. Damer skulle se kvinnliga ut till söndags och vardags. Nu kan man ha jeans även om man går på fest. För länge sedan kallades de för "blåbyxor" och användes bara av arbetare, mest av snickaren. Kvinnorna satte på sig ett förkläde när de höll till i köket för att inte fläcka ner klänningen. Det var inte  lätt att tvätta kläder förr och kemtvätt är en senare tids uppfinning. Kläder var hem- eller skräddarsydda och att vara finsömmerska eller herrskräddare var statusyrken. Herrskräddaren satt på ett bord med benen i kors när han använde nål och tråd. Varför han inte satt på en stol begriper jag inte. Konfektionen var inte uppfunnen och det fanns  gott om sömmerskor och skräddare. Strykfritt hade ingen hört talas om. Strykjärnet användes flitigt. Jag är otroligt glad för att det inte är lika jobbigt som förr när jag skall byta från sommar- till vintergarderob och jag hatar att stryka.  Kläderna på bild duger inte utomhus längre tyvärr.  25/9  2014 .   

"Ingen är profet i sin egen stad"

Det har hänt några gånger att jag mött folk på stan som har frågat mig om jag är personen, som visats upp i TV. Det kan jag ju inte neka till eftersom det är ett faktum. Det är alltid trevliga personer som ställer frågan och vi pratas vid en stund. Något sådant händer aldrig i min hemstad, inte ens i det stora huset där jag bor. I min trappuppgång finns det närmare 50 lägenheter och jag är inte bekant med en enda av hyresgästerna och de har i sin tur inte en aning om vem jag är. Det är bara att konstaterar att så är det och kommer att förbliva. Det finns ett gammalt ordstäv från bibeln som säger "att ingen är profet i sin eget stad"  och det ligger nog något i det, för evangelisterna reste ju till Rom och andra ställen för att profetera. Nu har ju inte jag så mycket att profetera om, så det kan kvitta för min del, men det skulle kännas rätt angenämt om någon hälsade och sade ett par ord t ex när man samåker i hissen. Jag är lite blyg och försynt och vågar inte inleda ett samtal själv. För övrigt tror de flesta att gamla tanter är oförmögna  att föra intressanta samtal. Det kan bara det unga vackra folket göra ocht gör det också om de är bekanta med varann  Detta är ingen klagovisa utan bara ännu ett konstaterande av sakernas tillstånd. Jag har fått så många trevliga kommentarer på mitt bloggande och på mina sidor att jag känner mig alldeles tillräckligt uppskattad och sen kan det kvitta att ingen bryr sig i min hemstad. Jag har fått resa till andra städer för att propagera och bevisa att gamla tanter inte är så dumma som folk i allmänhet tror. En bild på "den fula ankungen" kan vara en passande illustration,   26/9  2014  

 

 

 

 

 

 

Köksbestyr

Vi människor är väldigt olika varandra. Inte bara till utseende utan på alla möjliga andra sätt och vis. Inte ens syskon liknar varandra  utan kan vara varandras diametrala motsatser. Från tidernas begynnelse har kvinnans plats varit vid spisen. Nu förvärvsarbetar  de flesta och är jämställda med männen och platsen vid spisen är mer eller mindre vakant.  En del kvinnor kan inte laga mat och de har inte den ringaste lust att lära sig heller. Till den kategorin hör min vän fotografen.  Hon som alla andra måste ju äta för att överleva men jag  misstänker att hennes kosthåll inte har mycket gemensamt med mitt.  En och annan gång får hon en anfall av huslighet och inhandlar ingredienser till en maträtt, som hon känner sig sugen på. När det sen kommer till tillagningen infinner sig eftertankens kranka blekhet och där står hon med sina matvaror och vet varken ut eller in.  I går hade hon hittat ett pajskal i frysdisken och bestämt sig för att äta  ost- och skinkpaj  eftersom hon hade ägg och skinka i kylskåpet, som behövde ätas upp.  Det blev en paj till slut och av dagens bild framgår vem som  lagade till den. Resultatet hade blivit  bättre om jag tillverkat den hemma i mitt eget kök. Jag är ingen vän av halvfabrikat. Det man gör själv från början till slut blir bäst. Men den gick att äta och jag fick stoff till det här inlägget. Men som mina läsare kan se är min vän en utomordentlig fotograf.  Hon har en massa  andra talanger också och alla är vi ju inte ämnade till att bli mästerkockar.  27/9    2014                                                                                                                                                                                                         

 

Med sinne för estetik

Jag tycker om det som är vackert men jag vet inte om jag kan kalla mig för estet. Begreppet estetik kommer från grekiskan och är läran om förnimmandet av det sköna, läran om det sköna eller konstens filosofi.  Det låter lite invecklat men det är väl så att man blir gladare av att titta på det som är vackert än att fästa blickarna på smutsiga och fula saker. Det är enklare att vara estet på sommaren än mitt i vintern. Den senare kan ju ha ett visst skönhetsvärde  när snön ligger vit på marken  och grangrenarna tyngs ner av tusentals vita snöflingor. Allting är relativt  men jag håller före att sommaren ger de största skönhetsupplevelserna. Då blommar det för fullt  i naturen och gräset är som grönast. Det finns något som kallas för trädgårdskonst också och den ser vi stadsbor prov på i rabatterna och i blompottor lite varstans. Min vän fotografen är den verkliga esteten och kan se det vackra inte bara när det gäller blommor utan också i föremål, djur och människor. Hon fångar det med sin kamera och tar det med sig hem  och bevarar det till sin egen och även  till andras förnöjelse. Jag blev så imponerad av växtligheten på dagens bild att jag inte kan undanhålla mina läsare att ta del av den. Tänk vad en trädgårdsmästare kan hitta på att plantera när han har fantasi och en massa plantor. Han måste ha varit en estet. Husbehovsodlaren  håller sig mestadels till petunia och lobelia och penséer på våren förstås . De är vackra på sitt sätt men inte särskilt estetiska.  28/9  2014

I sagans värld

Jag är en stor beundrare av författare som kan skriva riktiga och läsvärda böcker, men allra mest beundrar jag sagoboksförfattarna, t ex danskarnas H C Andersen och vår egen fantastiska sagotant Astrid Lindgren. Hon föddes i Vimmerby år 1907 och dog i Stockholm 2002. Trots att jag var vuxen när hennes böcker kom ut i tryck har jag läst alla dem alla och har sett samtliga filminspelningar. Pippi Långstrump blev också opera och den såg jag med stor behållning på Kungliga Operan i Stockholm. De flesta barn vet om, att det idag går att uppleva Astrid Lindgrens sagovärld på Junibacken som ligger på Djurgården samt i födelsestaden Vimmerby. Till Junibacken  kan också den vuxne gå, om inte annat så för restaurangens skull. Där äter barnen köttbullar och pannkakor och de vuxna kan glädjas åt konditoriet med de härligaste bakverk och glassar. Astrid sitter som staty utanför Junibacken. Den ärebetygelsen är hon väl värd. Jag fabulerar ju ibland och har rätt livlig fantasi. Även om jag inte är någon riktig sagoberätterska och kan mäta mig med Astrid, tycker jag, att det var trevligt att posera tillsammans med kvinnan, som till och med gav den gamle finansministern Sträng en känga, Det var när han ville att hon skulle betala mer än hon tjänade i skatt. Hon skrev då den berömda sagan om Pomperipossa. Sträng måste, efter att den publicerats, ta sitt förnuft till fånga och ändra på skattesatsen. Sagoberätterskor är helt underbara och underfundiga. och i sagornas värld händer de underbaraste äventyr.          29/9  2014

barndomsminnen

När man blir gammal tänker man ofta på barndomen mest som en lycklig tid då solen alltid lyste och himlen var blå. När jag någon gång berättar för en unge om min lyckliga barndom gapar barnet av för förvåning och tror att jag ljuger och fantiserar. De tror att bilen har funnits sedan tidernas begynnelse och att det inte går att leva utan mobiltelefon. De har nog aldrig åkt hästskjuts. Det fick jag göra varenda gång jag skulle hälsa på min mormor eller någon annan släkting som bodde på lite avstånd. Vi liftade med en mjölkkusk. Mjölkskjutsarna stod i långa rader framför mejeriet som låg på min mammas gata och vi kände igen både hästar och kuskarna. Det går inte särskilt fort att åka med häst och vagn men det var det enda samfärdsmedel som fanns att tillgå innan bilen blev var mans egendom. Till vår gata kom mjölkskjutsarna från landet tidigt varje morgon och lämnade in gårdagens mjölk för separering och smör och osttillverkning. Vi kände varenda kusk men blev mest bekanta med dem som bodde i samma by som mormor  Det var rätt primitivt att sitta bredvid kusken eller bak i vagnen bland tomma mjölkkannor, men som barn tyckte man att det var väldigt spännande och för övrigt enda sättet att komma hem till mormor. Tillbaka åkte vi bland fulla mjölkflaskor och det var rätt skönt att komma hem till stan igen. Nu håller man sig med hästar mest för nöjes skull och mjölken kommer med bil till mejerierna, men vi kanske får använda l hästen igen i framtiden om vi skall bli miljövänliga. 30/9  2014

Ett inslag i samhällsdebatten

Det är riktigt bekvämt att vara människa i våra dagar. Annat var det i tidernas begynnelse när folk skulle "äta sitt bröd i sitt anletes svett" och jobba och ligga i "för att få något i sig och på sig"  Nu är våra liv reglerade från vaggan till graven och myndigheterna håller en vakande hand över oss så att skall vara trygga. Visserligen får vi betala skatt men "smakar det så kostar det" och någonstans måste ju pengarna komma ifrån. Barnbidragen är frikostliga och ju fler barn folk skaffar ju mer pengar blir det till deras försörjning. Barnen behöver inte längre ta hand om sina föräldrar när de blir gamla för det anser de vara samhällets plikt. Egentligen skulle dagens samhälle vara ett paradis på jorden om allt vore som det är tänkt att det skall vara, men man kan aldrig vara riktigt glad. Tyvärr finns det en massa smolk i glädjebägaren. På sista tiden har skolan  inte motsvarat de förväntningar som elever och deras föräldrar ställt på den och alldeles för många ungdomar går ut gymnasiet utan godkända betyg. Utan sådan får de inget arbete och det kan bli problematiskt. Ett stort problem kommer jag och flera andra äldre att bli vad tiden lider när vi blir skröpliga och behöver vård och omsorg. Den mänskliga arbetskraften kommer inte räcka till då, påstår sakkunskapen. Själv hyser jag inga bekymmer över den saken. Jag har nämligen hört att i framtiden kommer tekniken att hjälpa till att ta hand om oss. Det kanske blir en robot som skall sköta om mig hemma och på avstånd kan de ansvariga kolla både mig och roboten med hjälp av datorteknik. Lysande framtidsutsikter! Vårt fosterland är det verkliga välfärdssamhället som vi alla och mest de äldre skall vara glada att få framleva sina dagar i. Själv är jag stolt över att få pryda inslaget med en ståtlig blomma.           1/10  2014           

 

                                                             

Tankar om hösten

Det går inte att blunda för fakta längre, det är slut på sommaren och det är höst. Det mest positiva med hösten är att träden får så vackra färger och att bladen lyser i guld och orange färgskalor ett tag framåt. På min gata skiftar lönnarna i röda nyanser och är riktigt dekorativa så länge det varar. Att det är skördetid märker man inte längre eftersom det finns frukt och grönt att äta året om. Det kunde man inte göra när jag var barn. Vi  frossade på solmogna trädgårdsprodukter på hösten och sen var det slutfestat för året. Det känns lite vemodigt att sommaren är slut för i år. På den tiden diktarkonsten hölls i ära skrev kända poeter nostalgiska dikter till alla årstider. Dessa dikter läste vi i skolan och deklamerade dem med hög röst, känsla och övertygelse för lärare och skolelever. I en av sina mest kända dikter kallar Erik Axel Karlfeldt hösten för "Den vår de svage kallar höst."  Det låter riktigt poetiskt och vackert. Jag tror inte att nutidens skolungdom läser och deklamerar högtravad poesi längre. De har nog inte hört talas om andra nationalskalder än Bellman och Taube och minns dem för att de har satt musik till sina dikter. Ingenting är längre som förut och att vi går mot dystrare tider är ett som är säkert. Jag skall därför se över vintergarderoben med det snaraste  och förbereda mig för ännu bistrare tider. Men om jag tänder ett stearinljus när mörkret faller på, tror jag att det är lättare att förlika sig med höstmörkret.  2/10  2014   

Om kossors liv och leverne

Om man som jag läser tidningarna flitigt får man reda vad som händer i politiken och en massa annat mer eller mindre väsentligt. Idag läste jag om lantbrukaren i Skurup som är så djurvänlig att han lägger en två centimeter tjock madrass under sina kossor. Detta för att de skall vila mer, leva längre och producera mer mjölk. Helt krassa och ekonomiska skäl så klart, men säger tidningen,  kossorna uppskattar omtanken  och det har blivit så populärt att de  ligger och drar sig länge på mornarna. Det här är inte en dag för tidigt för jag har alltid tyckt att de mildögda husdjuren hitintills blivit mycket "taskigt" behandlade. De slits ifrån sina mödrar när de är små för att människan skall dricka upp deras mjölk och när de blir vuxna står de instängda i en ladugård i långa rader. Maskiner suger mjölken ur dem  direkt i en slang och den töms i en behållare som åker direkt till mejeriet. Något sexliv har de stackar djuren inte längre för de insemineras och det är sannolikt inte det minsta lustbetonat varken för tjur eller kossa . När de blir gamla och lämnar för lite mjölk slaktar man dem och vi äter upp dem som slottsstek eller kalops.  Det är inte undra på att en del personer blir veganer. Det är inte dag för tidigt att de här utnyttjade djuren får det lite bättre i sina ladugårdar och en madrass som man kan ha sovmorgon på är ju alltid en god början. Rötmånadshistorier förekommer bara på sommaren, så jag för min del tror att den här berättelsen är sann.   3/10  2014  

Höstpromenad

Idag fick jag uppleva ännu en vacker dag. Året 2014 går nog till historien som ett år då vi kunde njuta av många ljuvliga dagar och sommaren varade länge. En ljummen oktoberdag är det underbart att vandra omkring i Bergianska Trädgården och titta på allt vackert som växer. Det är glest med besökare men blomsterprakten och artrikedomen är storslagen. Man lär sig en massa om såväl nyttiga växter som andra som växer och frodas bara för att de är vackra. Ingen tänker längre på att man förr i världen odlade olika växter för att färga dåtidens ylle. Om man inte för längesedan lärt sig  att växtfärga hade folk i århundraden gått omkring i färglösa, trista  kläder. Fårull har en rätt tråkig färg i sig själv. Numera är det bara hemslöjdare som växtfärgar garnet innan de använder det till sina alster. Jag föreställde mig aldrig att det fanns så mycket matnyttigt som kunde odlas i våra trädgårdar. Det lärde jag mig idag när jag gick omkring  bland bärbuskar och köksväxter. Till och med ett kålhuvud är riktigt vackert om det växer i Bergianska. Kunskaper om växterna insuper man genom att läsa om dem på skyltarna, som finns framför vartenda växtslag. Jag rekommenderar alla som är intresserade av natur och växtlighet och har möjlighet därtill att besöka denna vår botaniska trädgård. Jag älskar den. Tilläggas kan att min vän fotografen och jag avslutade vandringen med att dricka kaffe utomhus vid växthuskaféet. Det var kanelbullens dag idag  och den bulle vi åt på Bergianska var det inte det minsta fel på.   4/10  2014

Föremål från en gången tid

När min vän fotografen häromdagen frågade mig vad föremålen på dagens bild kallades och vad de användes till, blev jag inte särskilt förvånad. De är ytterst sällsynta i vårar dagar. Tvättfatet med tillhörande vattenkanna försvann ur de flestas dagliga liv samtidigt med att vi fick rinnande vatten och avlopp i våra bostäder. När jag i min tidiga ungdom var nödsakad att bo i möblerade hyresrum var dessa två föremål obligatoriska  Ett hyresrum innehöll vanligtvis en säng med tillhörande bäddutrustning, byrå, ett litet bord, en eller två stolar och det viktigast av allt, kommoden med tvålfat, handkanna och tvättfat. I bästa fall hade man en hink, att hälla smutsvattnet i, om man ville tvätta sig mer än en gång om dagen. Det blev lite si och så med hygienen och jag försöker minnas hur och när jag badade, men det har jag inte det ringaste minne av. I min barndomsstad frekventerade vi där befintligt varmbadhus en gång i veckan. I min familj var vi nämligen renliga och propra av oss redan på den tiden. Förmodligen fanns det något liknande i den östgötastad jag bodde i. Jag kan aldrig tänka mig att jag gick omkring obadad i veckor och månader. För den som upplevt handfat och badbalja av zinkplåt är det en sann njutning att dagligen kliva in i ett helkaklat badrum med alla moderna bekvämligheter och låta vattnet skvala över hela kroppen närhelst man har lust. Men det går åt väl mycket varmvatten, tycker jag.  5/10  2014

Tur i oturen

Ibland vaknar jag liksom på fel sida och hela dagen känns förstörd. En sådan dag kallades  för Tykobrahedag förr i tiden. Tyko Brahe var en känd vetenskapsman och astronom som fick i uppdrag av Kejsar Rudolf II  att märka ut dagar som var mest otursförföljda. Han var rätt otursförföljd själv och slutade sina dagar på ett ganska snöpligt sätt. Hans otursdagar är troligen helt bortglömda numera  och de finns inte i almanackan. Mina egna Tykobrahedagar kommer närsomhelst och utan föregående varning och det går inte att gardera sig.  En sådan dag går allting  "åt pipan" och ingenting blir som det borde ha blivit.  Det är rätt frustrerande när ena strumpan försvunnit vid påklädseln fast man bevisligen hade två när man klädde av sig. Inte är det roligare att äta frukost när gröten blivit vidbränd och ägget för löst. Man blir inte glad precis om  glasögonen är som bortblåsta när det är dags att läsa morgontidningen.  Då vidtar ett febrilt letande trots att de ligger mitt framför näsan. Jag skall inte berätta om allt elände som drabbar min person  en otursdag. Jag vill nämligen inte att dessa mina tillkortakommande  skall skyllas på att jag är gammal och lite virrig. Jag hade massor av otursdagar redan i min gröna ungdom och överlevde dem. Otursdagar är som väl är av ganska övergående natur och inte särskilt talrika, tack och lov. Lite prövningar får vi alla stå ut med. Den här oktoberdagen har jag haft en av mina Tykobrahedagar men den tog slut för en timme sedan. Eljest hade jag inte kunnat visa upp dagens helt underbara  höstbild.      6/10  2014                 

 

Lokalsinne

Idag har det meddelats vilka som får Nobelpriset i medicin. Jag brukar inte läsa så noga varför en person eller flera får Nobelpriset, därför att jag inte förstår motiveringen eller  begriper vad det handlar om. Men idag läste jag noga och blev riktigt intresserad. En 75-årig amerikan och ett lite yngre norskt äkta par skall dela på priset. De har upptäckt lokalsinnet eller rättare sagt de hjärnceller som hjälper oss att hitta rätt när vi skall till eller ifrån en plats. Det hjälper nämligen inte att bara ha en karta att gå efter och inte ens att ha ett gps. Det senare har jag vetat länge för jag har en olycksalig förmåga att irra omkring när jag rör mig på okända platser. Jag har inget utpräglat lokalsinne och kan till och med virra bort mig i de egna kvarteren om jag kommer från ett annat håll än det invanda. I villande skogen är jag helt borta och håller mig noggrant i hälarna på kompisar med lokalsinne. Då kommer jag garanterat hem efter en utfärd. Ingen kan få mig att ta ett enda steg bland en massa träd utan ledsagare. Mina lokalsinnesceller är troligen dåligt utvecklade eller också saknar jag dem helt. När jag som ensamstående flyttade till huvudstaden  hade jag inga ciceroner  att lita till och jag visste inte ett jota om var de olika stadsdelarna befann sig. Jag åkte från min förort med spårvagnen till ändhållsplatsen och med den som utgångspunkt utforskade jag en bit i taget. Om det tyder på en gnutta lokalsinne eller det är skånsk envishet vet jag inte men idag är jag en hejare på att hitta runt i Storstockholm, men i förorterna blir jag totalt vilse i pannkakan.   7/10  2014

 

 

 

Luftens tiggare

Det är ännu inte försent att göra fina promenader och uppleva hur naturen förbereder sig för vinterdvalan. En hel del träd är fortfarande gröna och andra skiftar i färg. Idag tog jag och ett par vänner tillfället i akt att vandra längs vattnet på Djurgården förbi statyerna  av Jenny Lind och Gunnar Wennerberg.  Den senare är skalden som i duetterna "Gluntarne" på ett idylliskt och humoristiskt sätt skildrar studentlivet i Uppsala år 1840.  Djurgården i sig  själv är en idyll, särskilt så här på hösten när det är i det närmaste folktomt och luften är ren och  klar. Vi stannade till vid Rosendals trädgårdar och åt lunch. Det gjorde även en flock pilfinkar, som avgjort var de fräckaste och oräddaste  av alla de fåglar jag hitintills träffat på när jag suttit på en trädgårdsservering. Här gällde det att noga vakta allt ätbart, men de här småfåglarna var hur snabba som helst och min kokoskaka till kaffet flög i luften innan jag hunnit ta en enda tugga av den. Jag kan inte begripa hur en pytteliten fågel kan flaxa iväg med en kaka som väger lika mycket som den själv. Damen som skötte serveringen gav mig faktiskt en ny alldeles gratis och den och ett par brödskivor delade jag frikostigt med mig till de små tiggarna som åt smulorna ur handen på mig. Det här dagen och den här upplevelsen kommer jag  att minnas när det blir vinter med snö och is och solen lyser med sin frånvaro och alla uteserveringar är stängda och ödsliga. Pilfinkar är förfärligt söta men jag tycker nästan att den lilla blåmes som sällat sig till flocken var sötast av dem alla och inte mindre framfusig och orädd.    8/10  2014

 

Matprat i kvadrat

Man skall inte vara kategorisk och det är förtjänstfullt om man kan erkänna att man kan ha fel en och annan gång. Jag fördömer i stort sett alla färdiglagade matförpackningar och näringsfattiga halvfabrikat och tycker att de är smaklösa och fulla av tillsatser med obegripliga bokstavskombinationer. Men jag är rätt nyfiken av mig  och jag provar därför nyheter i matdisken. Det kan ju komma tider då jag inte klarar av att stå vid spisen. Man kan aldrig så noga veta förrän man prövat. Egentligen borde jag inte göra gratisreklam, men jag tittade inte efter namnet på fabrikanten, när jag häromdagen hittade ett paket med "pulled pork" i mataffären.  Han må vara vem han vara vill, men det var faktiskt riktigt gott det som fanns i två påsar i en kartong. Rätten skulle tillagas i ugn och min vän fotografen och jag åt den tillsammans med ris och grönsallad. Såsen gjorde susen och var välkryddad och riktigt aromatisk. Jag jag kan därför tänka mig att köpa ett nytt paket inom en inte alltför avlägsen framtid. Men så länge de plastförpackade färdigrätterna mest innehåller smaklös sås och likaledes smaklöst potatismos, " nobbar" jag  dem. Jag tror att min goda hälsa är ett resultat av goda matvanor  och dem tänker jag inte frångå så länge jag får bestämma själv. Men jag kommer  i fortsättningen att ge bra matfabrikanter en chans om det visar sig att de  säljer förstklassiga och välsmakande  rätter. Det är aldrig försent att ändra sig.   9/10  2014

Efterrätt

Jag är barnsligt förtjust i efterrätter. Det skall Inte vara glass utan något annat sött och gott. Min mor var kokerska i fina familjer innan hon blev min mor och det hon inte visste om efterrätter var inte värt att veta. Därför är jag uppfödd med fruktsoppor och kompotter till vardags och lite finare efterätter till söndagsmiddag. "Änglamat" var det bästa vi visste. Jag tror inte att nutida barn vet varken hur det ser ut eller vad det smakar och det gör nog inte många vuxna människor heller. Därför skall jag berätta att det är skorpor som man blött upp i mjölk och blandat med sylt. Röran är sedan toppad med vispgrädde. Så här efteråt låter det ganska "läbbigt" men det smakade mums när man var barn.  Marängsviss fick vi också och det var ännu godare  Den rätten  förekommer än i våra dagar och består av  maränger, riven choklad och vispgrädde. Det riktigt vattnas i munnen när jag tänker på hur gott det var. En tredje "höjdare"  från min barndomsdagar var "karamellpudding" som på fackspråk kallas creme brylé  eller brylépudding  när den serveras på restauranger. Jag tycker synd om dagens ungar som sällan får efterrätt eftersom förvärvsarbetande mödrar har fullt upp med att servera varmrätt efter slutad arbetsdag. I bästa fall  skopar de upp lite  glass en och annan gång.. Glass var en i det närmaste  okänd företeelse när jag var barn. Det fanns ju inga kyl och frysar på den tiden.  Fint folk gjorde glass en och annan gång men det var en omständig procedur att frysa den med hjälp av krossade isbitar. Att jag skriver om efterrätt beror på att inspirationen hade sinat helt.  Livets efterrätt har väl alla hört talas om  och den desserten  slår det mesta tycker mor- och farföräldrar när de skryter om sina barnbarn. Vad bildens dessert kallas har jag inte den blekaste  aning om.  10/10  2014

Höstfägring

Nu sjunger det mesta i naturen på sista versen och själva får vi hålla oss inomhus när vi skall äta och dricka. Vår huvudstad har numera ett otal trottoarserveringar och folk sitter ute med sina muggar och tallrikar fast det är mitt i oktober. Min vän fotografen som reser utrikes lite mer än jag gör, tycker sig nästan vara förflyttad till i Paris och att vi har blivit så kontinentala och levnadsglada några månader om året att vi nästan kan mäta oss med italienarna. Några månader om året blommar även våra parker upp och det sätter jag mer värde på än en stol på en trottoarservering. Det finns mycket dahlior i rabatterna så här på höstkanten. Dahlior är ett korgblommigt växtsläkte som förekommer i ett trettiotal arter och de kommer ursprungligen från Mexiko. Att de här i landet kallas dahlior beror på att de är uppkallade efter en svensk botanist som hette Dahl.  De är som alla skönheter lite ömtåliga och om  rotknölarna skall bilda blommor kommande år måste de grävas upp innan frosten kommer. Tulpanlökar är lite mer robusta och har man satt ner sina tulpanlökar på hösten blommar de snällt flera vårar framåt. Det är med stort vemod jag ser naturen "lägga sig ner och dö" och snart är det bara barrträden som är gröna i vårt fosterland.  Men jag kommer att ta alla tillfällen i akt att  i morgon och kommande dagar njuta av höstens blommor och lövträdens sista sprakande färgkaskad, Än så länge är det långt till vinter.     11/10  2014

Fågelskåderi

När man promenera i huvudstaden med omnejd träffar man på  olika företeelser i naturen. Det man möter ofta och är vardagligt tänker man inte särskilt på utan det bara finns till och skall så vara. Häromdagen när min vän fotografen och jag tog oss en promenad  runt Lötsjön i Sundbyberg  hajade vi till, när vi fick syn på en ensam häger, som i sin tur satt totalt blickstilla och storögt tittade på oss. Jag har aldrig sett en häger på nära håll förut, men jag visste,  att det för ett antal år sedan försiggick ett stort hägerprojekt på Skansen och att man så småningom släppte ut alla fåglarna för att de skulle häcka fritt i våra omgivningar. Det  lär finnas många av dem vid  Isbladskärret. men vid våra besök där, har vi förgäves spanat efter de här långbenta fåglarna. Det exemplar vi  råkade få syn på, var en gråhäger. Jag trodde i min enfald att hägrarna var släkt med storkarna,  men det var de inte, utan de tillhör familjen pelikanfåglar och ingenting annat. De är inte särskilt vackra, men är fenomenala på att fånga fisk med sina långa näbbar. Svanar och änder är trevligs på sitt sätt men att få se en häger på nära håll i storstadsmiljö var en extra bonus. Jag har en viss förståelse för att fågelskådarna reser land och rike kring för att titta på sällsynta fåglar för jag är själv rätt fascinerad av bevingade varelser. Vid besök i Skåne på somrarna får jag tillfälle att se storkarna häcka på ett hustak här och där. Det är en rätt trevligt upplevelse det också. De var försvunna ett bra tag men nu är de tillbaka i det skånska landskapet igen.   12/10  2014

Skönhet och kirurgi

Jag tillbringar inte mycket tid vid TV-apparaten utöver att jag följer nyhetsprogrammen och sådant som det nästan är en riksangelägenhet att titta på.  Ikväll såg jag  "Fråga doktorn" därför att man skulle tala om skönhetsoperationer. Lite till man är vi väl mer eller mindre  nöjda med det utseende naturen utrustat oss med, men vi finner oss i vårt öde och försonas med våra skavanker.  Det har jag gjort, för jag skulle aldrig i livet våga mig på att bli mer eller mindre  korrigerad  med skalpeller och knivar. Man vet vad man har men inte vad man får. Titta bara på foton av den amerikanska idolen Michael Jackson. Han blev till slut så förvandlad  att hans ansikte inte gick att känna igen och inte blev han vackrare heller. Däremot är skönhetsoperationer  som höjer livskvaliteten  endast av godo. Förr i världen blev ungar som föddes med "gomspalt" vanställda för hela sitt liv, men nu ser man ingen med ingen i vårt land med den defekten utan felet rättas till direkt och det syns  knappt att en unge blivit opererad. Allting har två sidor även skönhetsoperationer och kosmetiska sådan  är som regel mycket dyra. Det har blivit inkomstbringande att öppna skönhetsinstitut men jag för min del skall inte besöka dem. Visserligen skulle det vara trevligt om rynkorna försvann och gäddhängen kom bort, men det är billigare att låta bli att titta sig i spegeln. Jag låter nog naturen ha sin gång och fortsätter att åldras.  Dagens bild är en naturlig skönhet.    13/10   2014

 

I sagans värld

När jag var barn läste vi mycket sagoböcker och den här årstiden började jag  beställa jultidningar som jag sedan skulle sälja till granntanter och släktingar för att de skulle ge bort dem som julklappar. På försäljningen tjänade jag några kronor som jag i min tur använde till att köpa julklappar för. Vi var inte bortskämda med egna pengar när vi var barn och veckopeng hade vi aldrig hört talas om, än mindre haft någon. Nutidens ungar som går omkring med egen portmonnä och senaste modellen av mobiltelefon kan inte föreställa sig hur glada vi barn var om vi hade några kronor att röra oss med. Prata i en telefon gjorde vi aldrig eftersom  det var högst ovanligt att ett vanligt hushåll hade egen telefon. Egentligen var vi riktigt barnsliga och naiva och jag tror nästan att vi var lyckligare än senare tiders barn för det var så lite som roade oss. Vi hade små pretentioner och  det var därför en läskunnig unge blev både tacksam och glad över att få sagohäftet "Tomtar och troll"  i  julklapp. Dessa sagoväsen satte fantasin i rörelse och vi trodde nästan att de fanns på riktigt för dumma vuxna skrämde oss ibland med "att trollen skulle komma och ta oss" om vi inte var snälla. Begreppet troll kommer från gammal nordisk folktro. Konstnären John Bauer var den som illustrerade sagoboken "Bland tomtar och troll" och hans bilder är så levande att  fler än jag tror att troll skall se ut precis som dem han ritade. Det var dagens trolska bild som förde mig tillbaka till den ljuva barndomstid då jag inte bara läste sagoböcker utan också sålde dem med några örens förtjänst.  14/10  2014

På kryss

Det är väldigt inne att åka på kryssning och rika pensionärer kryssar mer än andra kategorier av  folk som disponerar sin tid. Fattigpensionärerna får vackert hålla sig hemma och leta efter extrapriser för att överleva. Olika falla ödets lotter och det har aldrig varit riktigt rättvist här i världen, men kryssarna tänker bara på sig själva och vill se sig om. När de väl har betalt resan är allt inclusive och betjäningen står på tå och bockar för att få extra dricks. Jag har faktiskt långfärdskryssat en gång i mitt liv, men det var före jättebåtarnas tid, så jag vet inte hur det känns att bo på en båt som är nästan lika stor som Grand hotell. I Stockholm kan man kryssa varenda dag med Finlandsbåtarna, men en sådan kryssning har ingen som helst status även om den också frekventeras av pensionärer. Dessa  kryssar fram och tillbaka över Östersjön och många åker buss från landsorten för att kryssa. En del gör det för att båtarna har danssalong där dansanta gubbar och tanter kan hålla om varandra och dansa foxtrot för glatta livet. Det händer också att de ensamma hittar en ny partner på dansgolvet och lite romantik på gamla dar är bara trevligt och förgyller ålderdomens höst. Det är möjligt att det uppståren en del parkonstellationer även på lyxkryssningar, men de flesta kryssar väl för att få se nya länder och bli lite beresta. En vanlig segelfarkost kryssar när den på sicksack-kurs tar sig fram mot vinden. Jättebåtar som sicksackkryssar skulle vara en fara för den övriga sjöfarten och sådana vill vi inte se i våra farvatten. Men jag går gärna ner till kajerna och tittar på när kryssarna lägger till. De kommer som en fläkt ifrån den stora världen.     15/10 2014

Om pumpor och helgfirande

Nu kan man köpa stora gula pumpor i affärerna. Jag tror inte  att de är avsedda som mat utan det är väl meningen att folk skall vara ute i god tid så att de kan fira Halloween enligt föreskriven ritual. Den helgen fanns inte  i mitt tidigare liv, utan det är en senare tids påfund som vi tagit efter från Amerika. Jag tror inte att svenska folket tar till sig utländska sedvänjor lite hur som helst, utan det är säkert affärsmännen som har sett den som en chans att få lite extra klirr i kassorna när höstmörkret breder ut sig och folk kryper in i stugvärmen. Den som firar Halloween bör klä ut sig, helst i spökdräkt. Pumpan skall användas som  ljuslykta. Den  blir en sådan om man gröper ur innanmätet och skär lämpliga hål i skalet och placerar ett tänt ljus inuti. Sedan är det meningen att lyktan skall skina som en "gubben  i månen."  Egentligen undrar jag över varför svenskarna apar efter en massa utländska konstigheter. Vi borde hitta på något typiskt äktsvensk om vi nödvändigtvis känner behov av att festa innan julen står för dörren. Hur som helst så kommer det att gå åt en massa pumpor. Kan man sen  koka soppa på pumplyktan efteråt behöver den inte hamna  i soppåsen. En  rutinerad Halloweenfirare behöver inte läsa det här, som är avsett för de okunniga. Jag kom att tänka på det här sedan jag läst en massa om pumpor i tidningen. Folk tävlar nämligen i pumpodling och den som odlar den största vinner tävlingen. Rekordodlaren, som gödslat och vattnat bra hade  åstadkommit en jättepumpa som vägde 993 kg. Vad man skall ha en sådan till och om den var ätbar, förmälde inte historien.  Pumpan på bild växte i Bergianska trädgården och där  visade man upp vackra pumpor i varierande storlekar och färger. Själv tänker jag strunta i både Halloween och pumpor.  16/10  2014A

Nostalgi i överkant

Utanför mina fönster ser jag två träd som är helt gröna och en hel rad av färgsprakande lönnar. Det går ju inte att hålla sommaren kvar, men så länge träden inte är helt kala känns det som att det är hopp om livet. Tidningarna svämmar över av julbordsreklam och alla sångartister  med självaktning annonserar om sina julkonserter i kyrkor eller i någon mer profan lokal. Det gäller att vara ute i god tid för att publiken skall strömma till när det blir dags. Det är så mycket ståhej  redan nu kring  det kommande julfirandet att hälften vore nog. Jag tänker inte bry mig. Är det någon som bryr sig om mig skall jag tacka och ta emot. Ingenting blir i alla fall som förr och som det var när mina barnaögon tindrade. Antagligen är jag nostalgisk i överkant, men det är väl positivt  att fortfarande kunna se sin  barndoms jular i ett rosenrött och vackert skimmer. Tänker jag efter ordentligt, så var nog julen en rätt så ansträngande procedur  för min kära moder.  Hon lutade sin egen lutfisk  och bytte vatten på den i veckovis innan jul, bakade sju sorters kakor och fixade hemlagade syltor och pastejer. Vi  "hjälpte till" att koka knäck"  och göra hemlagad marsipankonfekt och  fick provsmaka godiset innan det åkte ner i plåtburkar  för kommande utdelning. För att återvända till det dagsaktuella skeendet, kan jag meddela, att dagens bild avspeglar  höstens vemod. och alltings förgänglighet.   17/10   2014.

Underhållning för längesedan

Karuseller är, som alla vet, snurrande åkattraktioner och de har funnits ända sedan den bysantinska tiden och de  förekommer än idag  i de flesta  nöjesparker.  Vi  som var med i början på 1950--talet har inte glömt ett radioprogram som hette "Karusellen." som leddes av Lennart Hyland. Han var sportjournalist och  hade en svada och en påhittighet som ingen före honom visat prov på.  Den tiden fanns det ingen TV och Hyland och hans underhållande karusellprogram blev mäkta populärt i slott och koja. Folk satt som klistrade vid sina radioapparater och biografer och restauranger var folktomma på lördagskvällarna när Karusellen sändes. Hyland hade en massa roliga infall och han lanserade  bl a "frufridagen" för att husmödrarna skulle få det lite ledigt och slippa stå vid spisen. Han upptäckte  "Snoddas"   bandyspelaren, som hade en oskolad sångröst. "Snoddas" sjöng sin "flottarkärlek" så att hela svenska folket smälte. Efter sitt uppträdande i "Karusellen" blev han folkidol och for land och rike kring och sjöng "haderian, hadera" med känsla och inlevelse. Man hade inte så stora pretentioner på nöjen den tiden. Popidoler är en senare tids företeelser och "Snoddas" uppenbarelse var något helt nytt. Några år senare såg vi Hyland och hans Karusell  i TV på bästa sändningstid. Han blev om möjligt ändå populärare i TV än han varit som radiounderhållare. Populärt är också uttrycket "det man förlorar på gungorna, tar man igen på karusellen" underförstått att gör man en dålig affär, får man se till att tjäna in förlusten på någonting som är bättre.  Därmed har jag sagt allt jag ville säga om karuseller.       18/10  2014

Orsak och verkan

Idag började jag helt plötsligt att tänka på  hur det kan komma sig  att jag är den jag är och inte känner mig  "vimmelkantig" och helt desorienterad i det samhälle jag lever i.  Det har gått så fort och ingenting är längre som förut. När jag var barn var Sverige nästan  ett U-land  och de flesta livnärde sig på jordbruk. Det har inte jag behövt göra, men det gjorde min mormor. När jag gick till skolan de första åren hade jag en griffeltavla och en suddsvamp i skolväskan samt ett par smörgåsar att äta på rasten. Vi var så långt ifrån skolluncher, smarta telefoner och datorer som  tänkas kan, men skolan var i det närmaste problemfri och vi respekterade lärarna, som höll oss "i tukt och Herrans förmaning."  Ingen ifrågasatte att alla ungar skulle undervisas i "kristendom" och lära sig "biblisk historia." Vi måste lära oss en massa utantill och jag kan den dag som idag är rabbla upp både stora och mindre profeter och evangelister och 10- Guds bud. Vad det var bra för vet jag inte, men vi tränade  kanske upp minnet. Dyslektiker och barn med ADHD fanns inte i min skolvärld, men jag misstänker att de stackars ungar som klassades som dumma och lata och blev kvarsittare inte själva rådde för att de misslyckades med bokstäverna. En unge som inte satt stilla i bänken ansågs ouppfostrad och olydig, Han fick en massa ovett och blev bryskt utkörd  och fick stå i korridoren resten av av lektionstimmen. Själv hade jag vad man på den tiden kallade för "läshuvud" och det är kanske en bidragande orsak till att jag kunnat väl anpassa mig till nutiden. Idag klankar alla på skolan, men det skulle nog inte vara dumt om den hade lite mer av disciplin, ordning och reda. Det var nog en aning bättre på min tid, åtminstone med skolan. Fotot visar jag endast av den anledningen att jag tycker att det är vackert.      19/10   2014

Dags för solsemester

Den häe årstiden är det dags för flyttfåglarna att  ge sig iväg till varmare breddgrader och i fågelstationen i Falsterbro kollar ornitologerna fågelsträcken för fullt. Flyttfågel kallas den fågelart som företar årsvisa förflyttningar mellan olika uppehållsorter. Egentligen förstår jag inte hur de bevingade små varelserna orkar flyga iväg. och hur de hittar till rätt ställe, men det är väl instinkten som leder dem rätt. Numera är det en hel del svenska pensionärer som övervintrar på sydligare nejder. Antingen har de eget hus  eller hyr in sig på i befintliga bostäder. De vill, liksom flyttfåglarna, ha det somrigt och skönt året runt. Sannolikt är det bra för deras hälsa och välbefinnande och de tar ut det "gottaste" av tillvaron genom att flytta på sig. Det är inte utan att jag med visst avundsjuka säger farväl och önskar  "lycka till och på återseende."  Själv är jag som vissa fågelarter en  "stannfågel" och tvungen att stå ut med svenskt väder året runt. Fågelarter som stannar kvar i den kalla norden är fåtaliga men de är rätt stryktåliga. Duvor och kråkfåglar gillar jag inte men jag tycker att de trots allt är duktiga övervintrare. Kanadagäss har blivit en landsplåga men som väl är drar de oftast iväg söderut på hösten. Kuttrande och kraxande flygfän härdar ut men det beror säkert på att de kan hitta mat lite varstans. Att jag pratar om flyttfåglar kommer sig av att jag idag vinkade farväl till en lyckligt lottat person som vände Sverige ryggen och for iväg till Spaniens sol och värme. Bilden talar för sig själv.  20/10  2014

Rykande aktuellt

Sedan ett par dagar är U-båtsjakten i skärgården det stora samtalsämnet och tidningar och TV- tävlar om att hålla oss underrättade. Idag uppträdde högste befälhavaren för rikets försvarsmakt i TV. Han kallas kort och gott för ÖB och är en trygg skåning som brukar låta höra sin röst i media en och annan gång. Idag var han högeligen upprörd och tog till en riktig svordom när han skulle yttra sig om det fräcka tilltaget att inkräkta på vårt territorium. Han sade: "att det är rent ut sagt för djävligt" och använder han sådana ord så är det faktiskt befogat. Politikerna säger inte så mycket eftersom de har nedrustat de senaste åren. Det var länge sedan våra unga män gjorde värnplikten och lärde sig lyda order, veta hut och bli vuxna karlar. När jag var barn hade vi  två regementen i min lilla stad och stan vimlade av beväringar, som jagade  flickor när de hade permission. Vi hade inte mindre än två stycken militärmusikkårer, som konserterade i  Stadsparken på sommaren. Musikkårerna var vi mycket stolta över, helst när de spelade vid vaktavlösningsceremonierna utanför det som kallades för Högvakten. Vår vaktavlösning var inte lika storslagen som vaktavlösningen vid Kungliga slottet, men den var pampig ändå, tyckte stadsborna. Societetsflickorna brukade uppvaktas  av fänrikar och löjtnanter och en del av dem slutade som välbeställda fruar till kaptener och överstar. Som det framgår av ovan relaterade är jag väl insatt i det militära och därför vågar jag instämma med ÖB i att det är för "djävligt" när främmande U-båtar far fram i vår vackra skärgård. Min vän fotografen håller sig på landbacken eller i en båt ovan vattnet, när hon fotograferar. Det är därför en helt vanlig skärgårdsbild i dagens inlägg.  21/10  2014                                                                                                                                                                                                        

Gammalt och nytt

Jag är väldigt omodern när det gäller möbler och inredning. Numera skall ett rum ha så lite möbler som möjligt och vara nästan tomt eller på lite finare språk  vara "avskalat". Jag tycker inte om avskalade rum för det finns ingen riktig hemtrevnad i dem. Är det för glest med möbler, ser det ser ut som om  kronofogden varit på besök och lagt beslag på en del av bohaget. Jag vill ha det mysigt och ombonat omkring  mig och ha tavlor  på väggarna, inte inramade planscher. Det är inget större fel på planscherna men riktiga "oljefärgstavlor" skapar liksom en varmare atmosfär. Det är klart att jag också har lagt mjuka mattor på mina golv för de fullbordar inredningen och det är rätt skönt att sätta fötterna på mjuka mattor. Jag tycker om allting som är estetiskt tilltalande  och som man kan vila ögonen på. Därför går jag gärna på gammeldags konditorier och dricker kaffe. Det finns inte så många kvar längre för de är utslagna av moderna kaffebarer. Tro inte att jag tycker att allting skall vara vid det gamla och invanda och att jag är en bakåtsträvare. Nej, jag är riktigt modern av mig och har lagt av med spetslakan för länge sen och tagit till mig den nya seden med påslakan, fast jag tyckte det var väldigt synd på alla mina broderade lakan, som nu ligger i skåpen till ingen nytta. Det här med gammalt och nytt tog jag till för att visa upp hur skönt man kan sitta i en gammal soffa.  22/10   

Min fönstertädgård förr och nu

Jag gillar blommor och krukväxter och har så långe som jag kan minnas intresserat  mig för fönsterodling,  Numera kan man köpa sina växter fixa och färdiga och behöver inte få jord på fingrarna. Det är praktiskt och lättvindigt men så var det inte förr. Då odlade man dem själv.  Det var vanligt att "knycka" ett skott eller en liten kvist hos grannar eller vänner om de hade en växt man inte ägde själv. "Sticklingarna" eller skotten fick stå i vatten tills det bildats rötter och planterades sedan i krukor. I bästa fall blev de till vackra "fönsterträd " efter något år. I min barndom var det dåligt beställt med blommor överhuvud taget. Den enda blomsterhandel som fanns var dåligt sorterad. Den sålde rosor eller nejlikor till bemärkelsedagar  och i bästa fall kunde man köpa en storväxt palm som krukväxt. I mitt barndomshem hade vi en sådan palm på en piedestal, en Aralia i ett av fönstren och en Aspedistra i ett annat. Den senare kallades för ungkarlsblomma  och kunde ses i så gott som  alla hem. Ingen odlade pelargonier på sommaren eftersom det var ytterst sällsynt med balkonger. Nu är blommor vardagsvara  och det finns tulpaner nästan året runt. Krukväxter finns i stor sortering  i min mataffär och jag planterar inte längre  om mina växter. Det är enkelt och lustbetonat  att vara blomsterälskare i våra dagar. Köper jag en orkidé  blommar den snällt under flera år. Orkidér doftar gott och är betydligt vackrare än den Aspedistra min mor hade på fönsterbrädan. Men blomstervattningen kommer jag inte ifrån ännu så länge.  24/10  2014

Höstrusk

Jag tycker inte om vädret vi har för tillfället. Det är inte ett dugg roligt att kämpa i motvind med ett uppspänt paraply eller att trampa i stora vattenpölar. Förra hösten åkte jag rutschkana  på ett eller flera våta höstlöv och ramlade inte pladask utan baklänges med en väldig smäll. Blodvite uppstod, som det brukar stå i polisrapporter, när någon skadas och det ploppar röd vätska ur ett sår. Min blessyr blev hopsydd på en närakut med 12 eller13 stygn. Jag kommer inte så noga ihåg antalet men det är inte så viktigt för såret läktes så småningom.  Sedan dess hyser jag en viss misstänksamhet mot våta höstlöv på asfalt och rör mig så försiktigt jag kan. I min gröna ungdom när arbetskraften var billig sopades höstlöven bort efter hand som de ramlade ner, men det har fastighetsägare och parkförvaltningar inte råd med längre. Nu får vi dras med löven både länge och väl. Löv som inte har blåst bort under vinterhalvåret sopas i bästa fall bort när det börjar våras. Men det är långt dit och jag vill ha frisk luft och motion eftersom det stärker både kropp och själ.  Men regnar det och blåser har jag fullt upp med att hålla i paraplyn för att den inte ska vända på sig. Det går helt  enkelt inte koncentrera sig  på hur fötterna skall förhålla sig till halkiga löv. Detta är en bidragande anledning till att jag idag gnäller om vädret. Jag vet mycket väl att man inte skall prata varken i eller om vädret för det är som det är och blir som det blir i alla fall. Höstlöv som de ser ut på dagens bild har jag ingenting emot.   24/10  2014     

Egenheter

Jag försöker, så gott det nu går, att anpassa mig till den moderna tiden. En del saker är bättre än de var förr men den moderna kaffedrickningen är på gott och ont. Hemma dricker jag mitt bryggkaffe i tunna skira porslinskoppar med en skvätt mjölk. Sockret slopade jag för länge sedan och lärde mig uppskatta den lite bittra smaken utan sötningsmedel. När jag idag dricker mitt kaffe ute får jag acceptera att inte bara servera mig drycken själv utan också dricka den ur tjocka klumpiga muggar. Jag ogillar dessa  muggar för de tilltalar inte mitt skönhetssinne. Min vän fotografen är mer tidsanpassad och föredrar muggar. Det blir mer kaffe på en gång när det serveras ur mugg. Hon tycker inte att de små skvättar som ryms i mina gammeldags kaffekoppar är mycket att komma med. Tycke och smak bör man inte diskutera  och därför går jag en gyllene medelväg när jag bjuder henne på kaffe. Jag serverar det i mina tekoppar, som jag sällan använder. Jag tycker att te är rätt blaskigt och inte lika uppiggande som kaffe. Jag tar gärna en kaka eller tårtbit till mitt kaffe. Jag räknar nämligen inte kalorier på min ålders höst eftersom jag vill ha lite hull på benen när det blir dags för åldringsvården. På inrättningar för äldre brukar det vara tunnsått med godsaker och många åldringar är rätt "magra om bena tillika om armar och hals" (Ferlin). Det är som livsnjutare  och lite gammaldags jag har denna aversion mot klumpiga muggar. Antagligen är det ekonomiskt fördelaktigt med den sortens kärl för att de klarar maskindisken bättre  än mina tunna koppar skulle ha gjort.   25/10  2014

I konstens värld

Idag var höstvädret riktigt bra på förmiddagen och jag har lustvandrat på Djurgården och besökt Thielska Galleriet. Det är en sann njutning att vandra omkring i en stenrik bankirs fina gemak och titta på den konst han samlade på sig. Han sålde palatset med konst och allt till svenska staten 1924. Det är tack vare staten som vi vanliga dödliga kan gå och titta på hans fina tavlor och skulpturer. Thiel var en intressant person och ganska skandalomsusad. Man kan läsa om hans liv och leverne i en bok men det står rätt mycket om honom i Google också om någon skulle vara intresserad. Jag är lite vetgirig av mig, och läser gärna på innan jag gör några påståenden. Alla museum har restauranger och Thielska är inget undantag. Den drivs nu av Monica Ahlberg som är känd från Rosendals Trädgårdar. Hon är en riktig hälsoprofet och det märktes på utbudet. Min vän fotografen och jag åt en välsmakande morotssoppa med hembakat surdegsbröd medan  fotografens särbo nöjde sig med te och en kaka. Jag gör lite reklam för det som är bra och trevligt för det tycker jag att det är värt. Den här dagen var dessutom extra trevlig för jag fick en hel timme till skänks sedan jag varit uppe några timmar. Jag hade nämligen totalt glömt att mina klockor skulle ställas om, innan jag gick till sängs i går kväll. Egentligen begriper jag inte vad det skall vara bra för att ändra på tiden två gånger om året. Men jag gör som alla andra och flyttar klockvisarna fram eller tillbaka, för jag vill ju inte komma i otakt med den övriga mänskligheten.  Vem den manlige individen på dagens foto är framgår av texten.   26/10   2014

På sluttampen

Det är väl fler än jag själv som har märkt att  den senaste tiden har det gått lite trögt att komma fram till mitt senast skrivna inlägg. Jag tänker därför börja på rn ny sida från och med i morgon. Den nya sidan hittar man under rubriken "serverat."  Själv kommer jag att vara precis som förut och ta dagen som den kommer och skriva som det passar mig. I går blev det inget inlägg för jag var ute och förlustade mig. Jag var på Cancerfondens Rosa- bandet gala och såg hur miljonerna rullade in allt eftersom tiden framskred. Det blev mer än 88 miljoner till forskningen och en gång i framtiden  har man kanske löst alla problem och cancern är utrotad precis som  barnsjukdomarna, som jag och alla andra ungar fick genomlida när vi var barn. Vi vaccinerades nämligen bara mot smittkoppor på "den gamla goda tiden"  och fick dras med "kikhosta", vattkoppor och de andra smittosamma barnsjukdomarna som senare generationer slipper helt ifrån. För att återgå till Cancergalan, så bevistades den av en massa kändisar som blev fotograferade i vederbörlig ordning. Min obetydliga person blev inte avfotograferad och lika bra var det, för ingen fotograferar mig lika bra som min vän fotografen. Jag måste ändå säga att jag var hedersamt placerad  och kunde se allt som försiggick. Galor fyller sin funktion  och folk blir lite mer givmilda när TV är inblandat i insamlingar. Man kan således även i det här fallet säga att ändamålet helgar medlen. Som jag nämnde i början kommer det inte att skrivas mer på den här sidan utan jag vänder blad och vi möts vi igen under fliken "Serverat." Dagens fot togs innan sommaren var till ända.   28/10  2014

 

 

Om sknhet i största allmänhet

De flesta av oss tycker om det som är vackert och reagerar negativt på det som är fult eller groteskt. Vi beundrar vackra människor och vänder oss nästan bort när vi ser en riktig "fuling."  De verkliga esteterna har förfinad smak och omger sig bara med vackra föremål.  En skönhet är vanligtvis en vacker kvinna med regelbunden ansiktsform, smärt och stilig kropp och vacker hållning. Skönhet är enligt vetenskapen inte bara en människa utan också  en egenskap hos en person, plats eller ett objekt som åstadkommer en psykologisk upplevelse förenad med l njutning och tillfredsställelse hos betraktaren. Det där låter ganska så krångligt och högtravande. Jag för min del tror, att vi människor har en medfödd förmåga  att  skilja på vad som är vackert och vad som är fult. Det kan vara en smaksak också men tycke och smak vill jag inte diskutera. Ute i naturen finns det mycket som är vackert. Vackra landskap  och naturscenerier t ex. Bland det vackraste som naturen skapat är blommorna. Skönast bland dem alla  är nog rosen som har kallats för blommornas drottning . Den har blivit kärlekens blomma också. Unga män brukar uppvakta  sina kärestor med en bukett röda rosor. Min vän fotografen är en riktig estet och skönhetsdyrkare och hon är galen i att fotografera blommor, både enstaka och i mångfald. Eftersom det just nu inte finns några blommor  i naturen plåtar hon dem hon ser inomhus. Jag blev lyrisk när jag fick dagens vackra foto och kände mig föranlåten att beskriva skönheten i största allmänhet,

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Marcus | Svar 15.07.2017 22.45

Hej Dagny!

Du verkar vara en vis dam. Således har jag en fråga: Vilket ord är det bästa du finaste upp under dina 105 solvarv?

Allt gott.
mvh,
Marcus

Rolf Johansson | Svar 13.05.2017 18.06

Jag och min fru såg TV-programmet om dig!
Vi ungdomar (52 och 56 år) uppskattade programmet mycket och vill gratulera dig på din födelsedag i efterskott!

Vera Andersson | Svar 09.05.2017 16.01

Hej Dagny!
Varmaste gratulationer ! Tack för den optimism och livslust som du står för! Det betyder mycket i en tid, när man inte riktigt räknar med äldre.

Christina Malmros | Svar 09.05.2017 15.27

Ett stort GRATTIS pa DIN jätte speciella dag önskar dig Christina fran Schweiz, med stor bukett med härlig blandning av vilda blommor

Margaretha | Svar 09.05.2017 14.36

Grattis till så många år :STARKT.

Thule Abrahamsson | Svar 03.03.2017 23.27

Heja dig!

Jag är riktigt imponerad av din stil och din positiva inställning till livet. Fortsätt så.

Rose Marie Rupertsson | Svar 01.03.2017 03.53

Hej Dagny! Har precis läst din bok och tycker att den var jättebra Nu ska jag låna ut den till mitt barnbarn som är snart 12år så han får läsa hur det var förr

Anki | Svar 12.01.2017 19.11

Hej Dagny! God fortsättning på det nya året , ser fram emot att läsa om.dina äventyr. Kram Anki

Julia | Svar 08.01.2017 21.16

hej Dagny!!! jag skriver dig från Ukraina och jag är jättetacksam dig för din lust att skratta och att leva så roligt och intressant livet.

Eva-Leticia | Svar 08.09.2016 23.56

Dagny. Du bjöd på många skratt o roliga kommentarer. Jag ser framemot att bli gammal när jag ser dig o hur du hanterar livet☺. Kramar.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

I går | 19:52

Tack för trevlig blogg! Jag är bara 83 och det är ju inte något att komma med, men tänk att få leva så länge som du! Hur gör man? Äter du något speciellt? Kram

...
I går | 15:07

Hi Bojan,
Fick tips av min bror om dig efter att du varit sommarpratare. Vilken härlig människa du är och vilken rolig blogg.

...
I går | 14:18

hej. Jag är en japansk man i min tjugoårsåldern.
I Japan sändes en dokumentär om dig i förra månaden, var jag mycket imponerad av programmet.

...
I går | 09:15

Hej Dagny,
Du är en sann inspiratör och förebild. Din blogg är underbar att läsa med många härliga kommentarer. Det skulle vara trevligt att ses.
Kram Maria

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS