"Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker." Den visan har jag dragit en gång förut men sedan dess har jag utvecklats till det bättre i fråga om kaffedrickning. Om man skall följa med sin tid så duger det inte att bara dricka bryggkaffe. Moderna kaffedrickare har varit ute i stora världen och lärt sig en del och Sverige är ett land som är högt utvecklat när det gäller att ta efter nya seder och bruk. Min vän fotografen ansåg att jag var i hög grad efterbliven som drack stora muggar med vanligt kaffe med en skvätt mjölk i och dessutom alltid ville ha påtår när vi var ute och fikade. Själv föredrog hon espresso. För att framställa den drycken fordras det en speciell maskin som kaféer med självaktning håller sig med. Numera dricker jag också espresso en och annan gång men om sanningen skall fram så kommer det aldrig att bli min favoritdryck. Den lilla vätska som finns i kopp espresso släcker då inte kaffetörsten och inte hungern heller för jag vill ha kakor till kaffet. Ingen världsvan person skulle komma på idén att äta kanelbulle till espresso så det låter jag bli. Nästa steg i modern kaffedrickning tog jag när fotografen bestämde att det skulle drickas latte. Den var ett strå vassare för det var lite mer vätska. Även l den drycken skall intagas utan tilltugg men man får lite mer valuta för sina pengar när man beställt in en latte. Jag har alltid poängterat att man aldrig blir för gammal för att lära och nu är jag tillräckligt utbildad för att besöka alla sorters kaféer utan att blamera mig. Det är väl ett framsteg så gott som något även om jag föredrar bryggkaffet.
Nu är det sensommar och årets varma sommar sjunger på sista versen. Det är lite vemodigt och lite svårt att se något positivt i. Men det är bara att kämpa på och ännu är det grönt och vackert och det blommar för fullt i blompottorna som stadsträdgårdsmästaren så frikostligt placerat ut lite här och där i vår lilla stad. Det där med blommor tror alla är något som vi alltid haft stora variationer av. Men så är ingalunda fallet. Min gamla mormor hade inte många sorter i sin lilla täppa. Hon tog frö av sina egna krasseblommor och lejongap och satte nya varje år. Dessutom hade hon en liljeväxt som var perenn. För övrigt fick hon hålla tillgodo med ängsblommorna. När jag var barn fanns det inte många hus som hade balkong och följaktligen odlade inte stadsborna några blommor om de inte hade en koloniträdgård förstås. Blomsterhandlaren hade mest rosor och nejlikor att sälja och på hösten köpte vi astrar och krysantemum på torget. Av blommor blir man glad och det blir jag alltid när jag ser dem. .Min vän fotografen är också förtjust i blommor och har massvis på sin balkong. Den har jag ingen bild på men jag tycker att det är underbart att det i september blommar för fullt utomhus. Då känns vintern långt borta och den längtar jag absolut inte efter..
Nu sjunger sommaren på sista versen och det här året har vi verkligen haft en fin sommar. Men dagarna bara flyger iväg och man vet inte var de tar vägen. Amerikanske presidenten har gästat oss och det blev ett verkligt ståhej. Det bästa med hans besök var att vi fick njuta av ren och frisk luft i innerstan ett par dagar för att biltrafiken var avstängd. Sådan frisk luft hade jag varenda dag under barndomen för då fanns det inga bilar. Hästskjutsar sprider inga avgaser men hästarna bajsade lite då och då och lämnade efter sig små högar. I de högarna hittade gråsparvarna sin föda och det vimlade av sådana fåglar i våra tätorter. Nu finns där inte gråsparv så långt ögat når. Det finns det visst säger någon, men då kan jag tala om att det är pilfinkar man ser och det är hur lätt som helst att förväxla den med gråsparven för de ser i det närmaste likadana ut. Men gråsparvarna kanske dyker upp på nytt för nu är det väldigt populärt med hästar igen. Dagens hästar behöver inte slita hårt för att få havre. Dem har man numera för sitt nöjes skull och för att rida på. Tonårstjejer älskar hästar och det gör de som vinner på trav också. Jag för min del gillar hästarna på dagens bild och kan till slut konstatera att jag som vanligt kommit bort från det ursprungliga ämnet.
Katter är rätt trevliga djur om de inte klöser förstås. Katten (Felis catus på latin) är ett rätt litet smygjagande rovdjur som vi människor håller som husdjur av olika anledningar. Själv har jag aldrig haft någon katt för det är inte säkert att grannen vill sköta om den om jag vill resa bort. Min gamla mormor, som bodde på landet, hade alltid en katt och när den blev för gammal skaffade hon en ny och alla kallades de för Mia. Mormor var ingen riktig kattvän för hon schasade alltid ut Mia när hon ville in i stugvärmen. Mormor höll sig med katt enbart av egoistiska skäl för att hon inte heller gillade råttor och möss inne i stugan. Mormors katt var självförsörjande vad det gällde fast föda men den fick en skvätt mjölk varje kväll. Längre än så sträckte sig inte mormors välvilja. Det var hårda bud att vara katt på landet och inte mycket bättre var det för den som blivit skeppskatt. En sådan fick nog leva på vatten och "rått kött." Och varför skriver jag om katter? Jo, för att de är väldigt söta, mjuka och gulliga sällskapsdjur som man inte behöver gå ut med varje kväll innan läggdags, Det tyckte jag var en stor fördel när jag tog hand om grannens katt några dagar, Vi hade det mysigt tillsammans och i motsats till mormors Mia fick den här katten bättre mat. Han bjöds på leverpastej och fick lapa god och pastöriserad mjölk. Jag är en riktig kattvän och kan intyga att både grannen och hennes katt uppskattade min djurvänlighet. Dessutom är kattfotot helt bedårande eller hur?
Äldre personer gör i de flesta fall inte mycket väsen av sig och jag är inget undantag. När två eller flera personer är församlade brukar det alltid finnas minst en person som är mer talträngd än de övriga och som har förfärligt mycket att berätta. Då låter jag vederbörande prata på och glädjas åt uppmärksamheten. Jag nöjer mig med lyssnarens roll. Finns det mer än en pratsam person i församlingen blir det lite mer komplicerat och lite jobbigare att hänga med när de pratar i munnen på varandra. Någon har sagt att jag inte är någon vidare sällskapsmänniska men själv tycker jag att när det skall pratas så fyller jag den allra viktigaste funktionen. Ingen vill väl prata för döva öron. Det slipper de när jag är närvarande och snällt hör på. Istället för att babbla skriver jag och till min stora förvåning får jag respons på det skrivna.. Det finns till och med sällskap som vill visa upp mig för offentligheten. Jag tänker inte avslöja när och var det skall ske utan det får förbli en hemlighet tills vidare. I det här sammanhanget tycker jag att det kan vara lämpligt att visa upp en bild som min vän fotografen gjort sig stort besvär med. Lite efterlyst har jag ju blivit och helt osällskaplig är jag inte heller.
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS