BLOGGA MED MIG!

VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG

Jag är en tuff tant, som gillar det mesta. Det kan vara en opera men det duger också med vanliga samtal om både roliga och svåra saker. Det  roliga gillar jag mest.

Man säger att jag har humor och är lite rakt på sak. Humor gör kanske att saker och ting inte behöver tas alltför allvarligt och det kan man ha nytta av ibland när det trasslar till sig.

Att vara rakt på sak är nog diskutabelt. Det är lätt att "trampa någon på tårna" och det vill jag inte göra. Men jag tycker avgjort att man skall vara sann och ärlig. En och annan nödlögn behövs ibland om den fyller ett gott ändamål.  Men vi skall vara rädda om varandra.

 

Ovanstående bild är tagen vid China slott. Där pågår f n en trädgårdsutställning. på slottets trappor.Blommorna på bilden är penséer.De fanns där i alla variationer och färger men är nu borta eftersom man byter kontinuerligt till andra sorters blommor.
En bild från Skansen och Solliden. Där kan man äta smörgåsbord både sommar och vinter. Det är mysigt alla tider på året.
Jag trivs vid datorn. Den kan man använda till mycket. Affärer hänvisar till sina hemsidor och biljetter av alla de slag skall köpas på nätet.

Men ibland längtar man efter service där det finns människor att tala med.

Senaste nytt

30. jun, 2012
Nu skall jag sätta igång på allvar. Jag brukar skriva
lite raljerande om nästan vad som helst. Det bästa man ka göra vid mina år är att "se sig lite grann så där från ovan" Någon framtid kan man ju inte räkna med, men tänk så roligt man kan ha om man kan skratta åt sina svagheter. Att spilla ut mjölken när man nyss varit och köpt den behöver inte bli någon tragedi.Skratta åt dig själv när du ligger där och torkar för det ser rätt komiskt ut och du kan köpa en ny förpackning. Fortsättning föjer en annan dag.
Dagny

Nu har det hänt något

Kära vänner i etern eller var ni nu befinner er.

Titta på rosorna. Är de inte vackra? Jag har haft dem som bordsdekoration, men de pryder sin plats även här på sidan.

Men det var inte det jag ville berätta om utan hör och häpna. Nu har jag skaffat ytterligare en sida oå bloggen, Till den är alla och envar välkomna att skriva något snällt eller varför inte något elakt. Ibland kan elakheter vara riktigt roliga om man inte utsätts för dem själv förstås.Det är många som gärna  ger sin nästa en "känga" men som helst inte vill ha en spark tillbaka.Men lite kritik får man tåla. Det gör jag.

Hör av er

Bojan

 

Jordgubbar

Idag kunde här avbildade bär inhandlas för 15:00 kr för 500 gr.Jag nästan skämdes när jag köpte dem. Hur mycket får odlaren? Han som sätter plantor, bevattnar och sköter om dem. Staten vill ha moms och handlaren avans. Hur går den ekvationen ihop? jag begriper det inte.

I min ungdom kostade bären 50 öre litern på torget i den sydsvenska stad där jag är född. Det var säkert odlaren eller någon i familjen själv som skötte kommersen. 50 öre var nycket pengar på den tiden. Vi handlade för ettöringar, tvåöringar och femöringar då. För 5 öre fick man en strut karameller. Plastförpackningar fanns inte. Inte veckopengar heller.Nutidens barn kommer inte ens att veta hur en tioöring såg ut. De vill nog ha en sedel med sig till butiken. Var det bättre förr? Jag tror det inte. Men jag tror att vi som sett utvecklingen i dagens samhälle känner tacksamhet över att veta om både förr och nu. Ingen behöver slita vid tvättbrädet mer för nu går tungt arbete med maskin och det är inte så dumt det heller.

påstår Bojan

Handla eller shoppa

Vad är det för skillnad på att handla eller shoppa? Jag bara undrar? Förr i världen shoppade vi inte. Vi gick till affären och köpte det ena eller det andra som vi behövde. Det låg inte inplastat eller i kartonger utan man såg vad det var och köpte så mycket eller lite som man behövde.

Idag och alla andra dagar kan du i varenda mataffär hitta en massa lockande erbjudanden. Du får köpa alla möjliga sorters förpackningar billigare om du vill ha 2 eller 3 stycken av dem.

Jag vill bara ha en. Det är det många som vill. Men ändå är det ingen som bryr sig om alla de som hushållar för sig själv och numera kallas för singlar. Vi borde opponera oss

tycker Bojan

Mammas köttbullar

Man skall inte kasta mat. Det har jag lärt mig. Idag gjorde jag det ändå.Jag hade köpt något som kallades grillkorv och visade sig vara bruna saker utan skinn, lukt och smak.Varken grillning, stekning eller kokning gjorde dem ätbara så det fick bli soppåsen. Det grämde mig lite.

Mat ska smaka gott och den ska se aptitlig ut. Det gjorde mammas köttbullar. De var hemgjorda .Hon köpte en bit oxkött med ben och en bit fläskkött. Detta malde hon i en  handdriven köttkvarn tillsammans med lagom mängd lök. Jag tror att det slank med en kokt potatis också. Inget skorpmjöl där inte. I med lagom salt och peppar och sen formades jämnstora klotrunda bullar, som stektes i smör och smakade mums. Såsen var inte dum den heller gjord på avkok av köttbenen. Det var då det. Nu får jag äta maskingjorda bullar som kallas för mammas, men de är varken klotrunda eller välsmakande tyvärr.Sådan är utvecklingen när allt skall gå med elektricitet och vi skall besparas tungt arbete,

Bojan

Konsten att köpa tågbiljett

Jag skall ut och åka tåg. Till det behövs en biljett .Förr köpte man den i en biljettlucka. I Stockholm heter det biljettexpedition. Nu behöver man inte gå till en sådan längre. Nej, den skall köpas på nätet Gud bevars. Jag försökte, men det var inte helt lätt.Jag bestämde mig för att åka på morgonkvisten för det var billigast. Andra klass och reserverad sittplats skulle det vara.Jag gjorde dock inte det avgörande "klicket."

De små grå cellerna arbetade. Borde inte en pensionär få rabatt? Det framgick inte av SJ-sidan. Att prata med en levande varelse skulle kanske ge svar och det gjorde det. Nu åker jag i första klass Salong och blir serverad frukost vid min fönsterplats för en mindre slant än jag skulle gjort  i andra klass. Biljetten kom hem direkt till min dörr. Tala om sevice. Inte ett ont ord om SJ längre. De kan ju vara riktigt bra ibland.

Bojan  

 

 

En bra uppfinning

Jag välsingnar den som uppfann kylskåpet och frysen förstås. För länge sedan hade folk oå landet jordkällare. De var inte dumma de heller. De som bodde i stan fick nöja sig med ett kallt skafferi. Några hade råd med isskåp.Då kom "iskarlen" med stora isklumpar som skulle hålla maten kall.Isen togs upp på vintern och förvarades i "isdösar" tills de behövdes på sommaren. Desa isdösar var täckta med någonting som hindrade isen att smälta. De var fiffiga även på den tiden.

Min första sommarstuga saknade alla moderna bekvämligheter. Kylskåpet var en plåttunna med lock nedgrävd i marken. Det lät lite suspekt, när man sade, att man skulle gå till soptunnan och hämta mat. Men maten kyldes och räven som snokade omkring kom inte åt den.

Idag skulle jag lite oförberedd få kaffefrämmande. Inga problem här inte. Bara att öppna dörren till frysen pch plocka fram mina hembakta kanelbullar och en köpt prinsesstårta. Kom inte till mig och säg att allt var bättre förr för det var det inte. Kylskåp är bra och t o m TV gör program om dem och går hem till kändisar och rotar i deras innehåll.

Bojan

Ute eller inne

Det är inne att vara ute allrahelst nu på sommaren för då skall man verkligen vara ute i det fria. Det är inne också att äta ute. Det är mest inne att göra det på Stureplan. Nu har det blivit nästan lika inne att äta ute på Söder.Det har t o m blivit inne att bo på Söder. Det var det inte förr.

Idag har jag ätit ute på Söder på restaurang med trottoarsevering förstås.Det är ju som alla vet mest inne att äta utomhus på sommaren även om man skall svepa en filt om sig och ha infravärme över huvudet. Det behövdes inte idag. Jag och sällskapet hittade en restaurang där det inte kostade "skjortan" och maten var god.Det regnade inte heller och  Söder var verkligen värt besöket tyckte

Bojan

Du eller ni

I våra dagar är det väl inte många som funderar över hur de skall tilltala personen de har framför sig. De säger helt enkelt du till alla eller kanske till nästan alla. Kungen bör man inte dua, inte heller medlemmarna i hans familj. Att en och annan uppnosig TV- reporter sagt du till Kronprinsessan har hon haft överseende med och leende låtit passera.

Förr var det inte så enkelt. Du sade man till nära vänner och i bästa fall till alla inom familjen. Själv har jag aldrig duat min mor fast hon hann vara med om du-reformen. Skulle man tilltala "fint" folk var det med titlar och allt. Det var: Fru Doktorinnan hit och Herr Doktorn dit. Det var givetvis herr Doktorn, som hade studerat medicin och fått titeln. Frun fick sin på köpet så att säga. Det fanns förstås en och annan kvinnlig läkare även då men de var mer tunnsådda.

Har ni varit med om att "lägga bort titlarna?" Det har jag. Det var liksom en ära när någon man kände högtidligen föreslog detta och man fick säga du till vederbörande. Man kunde dricka "duskål" också och det var fint värre.

Att vi nu använder du, när vi skall tilltala någon känns självklart. Det sägs vara Bror Rexeds förtjänst. Han lär ha meddelat sina underlydande år 1967 att han ämnade säga du till dem alla hög som låg. Det anammades också av en större del av svenska folket. Att en och annan "änkenåd" förfasaden sig över tidens förfall och hade svårt att förlika sig med tanken på att bli duad av t ex ett bodbiträde  får bli en annan historia. Jag tycker att han gjorde det bra Bror Rexed.

Bojan

 

Mat och åter mat

Det är matprogram överallt. I TV och i radio lagar de mat. Det finns inte en tidning i Sverige som inte har recept på mat. Det ena konstigare än det andra och med ingredienser som man inte kan hitta i närbutiken och man inte ens visste att de fanns.

Idag lyssnade jag lite slött på radion och hör och häpna de talade om mat, men inte om konstiga utländska rätter med obegripliga namn utan om gammaldags svensk husmanskost. De lagade pepparrotskött som min mamma gjorde. Det var gott det. Men när den intervjuade matlagerskan började tala om att använda överblivet kött och mala det tillsammans med salt sill och göra sillbullar, hajade jag till på riktigt. Det gjorde intevjuaren också. Han trodde inte det kunde bli ätbart. Men det blir det. Serverade med sötsur korintsås är de en delikatess. Fråga mina närmaste vänner. Jag brukade bjuda på sådana förr i tiden. Min sötsura sås slår kinesernas med hästlängder. Ta en titt på bilden. Ser det inte gott ut?

Bojan

Norrmälarstrand

I Stockholm finns det fina promenadstråk. Man vet inte var det är vackrast.Det finns flera där man kan gå längs med sjöstranden och bara njuta av att titta på grönskan och speglingarna i vattnet.Det finns fågelliv också. Vackra svanar och föralldel de mindre populära kanadagässen, som är för många och mest anses lorta ner .Lite änder och sothöns kan man också få syn på om man har ögonen med sig.

Min favoritpromenad är Norrmälarstrand (det skall skrivas som ett ord lärde jag mig någonstans). Där växer pilarna frodigt långt ut i vattnet och det är så vackert att man blir andlös. Jag gillar pilträd.Det gör man när man är född "söder om landsvägen." Det finns trevliga ställen att dricka kaffe på också. Jag har varit där idag och solen sken faktiskt. Att promenera är nyttigt. Gör som jag flanera på Norrmälarstrand det är värt besväret.

Bojan

 

Talesätt

Jag har kommit på mig själv med att ofta använda gamla talesätt när jag pratar eller skriver någonting. Man säger t ex envis som en åsna eller dum som en gås .Att en åsna kan vara trilsk och envis kan jag vara med på, men gåsen är långt ifrån dum. Jag har läst någonstans att det var gäss som räddade livet på Martin Luther en gång med sitt kackel. I Skanör tjänstgör de nästan på samma sätt som en gårdvar. Att de sedan blir slaktade och uppätna är ett bevis på ett annat talesätt nämligen att otack är världens lön. Att var och en blir salig på sin tro är ju nästan religiöst och att det är sant som det är sagt hör man ibland.

Man vill ha svart på vitt på saker och ting och menar då att det skall vara rätt och riktigt nedskrivet på ett papper. Inget båg där inte. Att få bita i det sura äpplet är också talande för då tvingas man att göra det man inte vill. Jag kan många flera, ja hundratals men det tar vi en annan gång,

Bojan

 

 

 

Allsång

Allsång på Skansen är väl något som tilltalar vårt svenska folk. De sjunger och fäktar med armar och ben som de värsta sydlänningar. Idag var de 36.000 där påstods det och alla verkade lika uppåt.Det fanns en del kändisar också på parketten. Det kanske inte heter parkett, men de satt så de syntes i alla fall. Det blev mer sång än vanligt för Tomas Ledin fick hel en timme på sig att sjunga och  avslutade med "Sommaren är kort" och det är då sant både om det sägs eller sjungs. Jag avnjöt det hela i fåtöljen framför TV-n.

En gång för några år sen var jag på plats och avhörde det "live" om man får använda uttrycket. Bästa vännen och jag befann oss mitt i folkhavet och hör och häpna, kameran svepte över oss ett flertal gånger och släktingar i både de sydliga och nordliga provinserna hade sett oss på TV och de förundrade sig storligen över att tanterna klarat av strapatserna att hålla sig både framme och på benen i flera timmar.

Jag undrar hur alla de 36.000 personerna tog sig från Skansen idag. Jag minns från mitt besök, då det säkert inte var mer än hälften så många, att vi fick använda "apostlahästarna" ända till närmsta T-banestation. Det mäste bli rena folkvandringen i kväll. Men det är inte mitt bekymmer.

Bojan

Emballage

Jag har konstaterat att jag släpar hem en massa plastpåsar när jag handlar. De där små som finns i rullar i varje livsmedelsaffär.De större som man samlar samtliga inköpta varor i blev det också överflöd av så länge de var gratis. Nu tar affären betalt för dem och då handlar jag i tygkasse. Sparsamhet är en dygd,

När min mor gjorde sina inköp hade hon med sig en torgkorg. I den småstad vi bodde fanns det kött-torg, fisktorg och torg  för grönsaker och frukt. Madamerna som sålde kött och fisk gjorde det i stabila vagnar på fyra hjul. När torgdagarna, de var onsdag och lördag, var över kom det hästar som transporterade bort dem. De hade givetvis också skött transporten till respektive torg. Jag tror att kött och fisk slogs in i papper, men grönsakerna åkte direkt i korgen. Det var roligt att följa med till torget där flera pratsamma torgmadamer konkurrerade med varandra. 

Jag tror att man försökte introducera korgen på nytt för några är sen, men det kom av sig, Det var synd för då hade vi inte behövt så många plastkassar.En del var nog bätte förr ändå.

Bojan

Jeans

Jeans är ett universalplagg för unga och gamla, rika som fattiga.Jag har aldrig ägt ett par jeans. Min man vägrade att bära sådana och förklarade kategoriskt att de var arbetsbyxor och ingenting annat. Det är inte utan att jag varit påverkad av hans åsikter. Mina vänner bär jeans och framhåller deras förträfflighet och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Därför beslutade jag att ge jeansen en chans när jag behövde ett par svalare benkläder.

Vis av tidigare erfarenheter bestämde jag mig för att inköpa det omdiskuterade plagget i en affär, som inte bara frekventeras av trådsmala tonåringar. Sagt och gjort. Jag började med att prova min storlek. Den räckte inte till över lilla magen. Inte nästa heller. När vi hade gått igenom tre storlekar gav expediten upp och förklarade att om jag menade allvar med byxköpet fick jag tänka om .Hon föreslog ett plagg med resår runt om.Jag känner ingen större entusiasm över sådana men beslöt ändå att pröva. De visade sig vara plagg som man kunde andas både ut och in i så jag slog till och köpte dem. Det blev således inga jeans för mig den här gången heller och det lär inte bli några överhuvudtaget. Livet är fullt av besvikelser, men dem får man ta.

Bojan

 

N. 

 

Kungar

I går halkade jag av oförklarlig anledning in på ämnet kungar och började fundera över numreringen av dem. Det fanns en Erik XIV men alla de andra tretton hade man ju liksom aldrig hört talas om.Vilka var de? Inte ens Google kunde redogöra för alla. Men när jag var inne och googlade på ämnet upptäckte jag vilka roliga och färgstarka namn en del av våra  gamla kungarna hade haft. De blev inte heller kungar för att deras far hade varit en sådan utan de valdes troligen på egna meriter eller för att de var bra på att slåss.

Vi har en gång haft en kung som hette Ragnvald Knaperhövde, men varför han fått just detta namn förmälde inte historien. En kallades Häkan den Röde och den lyckades jag inte hitta någon bild på. Däremot föreslog Google en bild på Håkan Juholt men honom var jag inte ett dugg intresserad av. Gubben ni ser på bild här kallades Knut den långe och var troligen en riktigt imposant person.

Den kungen vi har nu med nummer XVI har ju också fått ett tillmäle men skvallerjournalistik vill jag inte ge mig in på i historiska sammanhang. Någon ordning får det vara.

Bojan

Kverulans

Idag skall jag kverulera d v s jag skall lufta mitt missnöje över vissa saker i tillvaron som jag inte är nöjd med. Det är först och fråmst det som kallas service men sällan är det. I min ungdom fanns det verkligen service. Varenda butik med självaktning  hade en "springpojke" som bar hem varorna till kunden eller i bästa fall fraktade dem på cykel .Fina fruar bar aldrig hem sina varor själv inte. Köpte du ett klädesplagg som inte passade riktigt hade affären en ändringssömmerska. Hon sydde in eller släppte ut sömmar, kortade eller förlängde plagget och allt var gratis för kunden. Biträdet i affären bockade eller neg och önskade välkommen åter.Det gör de inte nu. Går du t ex in på HM letar du själv upp plaggen, provar dem och betalar. Om de passar eller ej är din ensak.

Behöver du ringa en myndighet eller någon liknande inrättning möts du sällan av en vänlig röst som frågar vad de kan hjälpa till med. Nej,för det mesta är det en inspelad röst som säger att du skall trycka olika siffror, stjärna eller kryss beroende på ärende. Rösten talar så fort att du inte fattar ett dugg. I bästa fall om man väntat tillräckligt länge kan det finnas en mänsklig själ i slutändan. Det fanns det inte idag när jag hade en sak att uträtta. Vad det var gör detsamma. Jag fick ge upp och får ordna det på annat sätt.

Nu hoppas jag på fyrtitalisterna. När de blir äldre kanske de ställer krav och en del saker blir bättre. Åtminstone när det skall telefoneras.

Bojan 

Nu skall jag ut och resa

Jag berättade för ett tag sedan att jag tänkte åka tåg och att jag till ett fördelaktigt pris inhandlat en biljett hos SJ. Vart resan skulle gå förmälde inte den historien, men nu skall den göra det. Jag skall åka tlll Skåne. Det skall bli spännande. Släkten tycker inte att det skall bli lika spännande. De tycker inte att gamla tanter skall ge sig ut ensamma och kliva av och på  snabbgående transportmedel. Tänk om de ramlar av?  Jag skall försöka att klara av det. Givetvis inte att trilla av utan undvika en sådan malör Man kan ju ha turen att träffa någon snäll medresenär som som ger den gamla damen ett handtag. Jag tror att det skall ordna sig för jag är lite fatalist. Lite grann tror jag på ödet också. Släkten jag skall hälsa hade lite farhågor i början och erbjöd sig att komma farande i bil och avhämta mig så att säga vid dörren, men det tyckte jag var att ta i. Inte skulle det vara miljövänligt heller.

Det kanske dröjer några dagar till nästa blogg, men den kommer. Jag lovar.

Bojan

 

Tågresan

Så blev det dags att anträda tidigare omtalad tågresa söderut och jag steg upp i ottan för att inte komma försent till tåget. Som ägare till ett säsongkort på SL tog jag av sparsamhetsskäl tunnelbana från min närmaste station på den blå linjen. Det funkade förträffligt trots att tåget på grund av pågående arbete i den undre världen tvingar den resande att byta till grön linje vid Fridhemsplan.

På Centralstationen var jag inställd på att det var raka spåret till tåget, men det blev att kliva upp och ner i trappor innan jag nådde rätt perrong. Väl där anlände tåget punktligt och jag äntrade rätt vagn. Jag skulle ju gudbevars åka fint och i första klass salong. När jag var inne i vagnen tittade jag mig omkring  med förundran för jag såg ingenting som såg förstklassigt eller salongsmässigt ut. Jag frågade därför en tillstädesvarande tågvärdinna var första klass kunde befinna sig. Till svar fick jag att jag just stigit in i densamma. Jag blev en smula konfunderad men tåget började gå och det gällde att hitta fönsterplats nr 13 med bord. Det visade sig att fönstret befann sig till 98% bakom sittplatsen och eftersom mina ögon inte befinner sig i nacken kunde det inte bli fråga om att njuta av panoramat utanför. Bordet upptäckte jag inte heller, så det blev att anlita värdinnan på nytt. Hon fällde ut en pytteliten klaff från stolsryggen framför och vips var jag försedd med bord.

På min biljett hade jag läst att jag skulle serveras frukost vid bordet, men när det ropades ut att denna skulle avhämtas vid buffé blev jag lite lömsk och greppade tag i tidigare omtalad värdinna för tredje gången och visade biljetten. Hon kunde inte förneka faktum och det blev frukost serverad på den lilla klaffen fram mig.Vad frukosten bestod av? Jag skall berätta. På en servett fick jag två bitar bröd och en pappersmugg kaffe med mjölk. I en rektangulär liten pappask hittade jag c:a 1 1/2 dl apelsinjuice och 1/2 dl vitamindryck samt en liten plastask innehållande en skiva skinka, tre mindre rektangulära ostskivor, en klatt smör, en gurkskiva och en minimal strimla paprika. Jag blev mätt och klagar inte.

Resan fortgick utan anmärkning tills vi kom till Linköping där det skulle bytas förare. Den tillträdande var av någon anledning obefintlig och skulle efterforskas och ev ersättas. Hur problemet löstes fick vi aldrig reda på men resan fortsatte. Det skall jag också göra  en annan dag.

Bojan

 

Fortsättning på tågresan

Man skall ju helst komma fram till målet när man reser någonstans men det gjorde jag inte i går. Jag reste ju i första klass och hade förutfattade meningar om hur fint det kunde vara och det var ju lite dumt. Jag trodde att passagerarna mest skulle vara affärs-eller tjänstemän fullt upptagna med datorer och mobiltelefoner.Den enda som använde mobilen var jag själv, som ville upplysa min närmaste släkting om att jag klarat av att stiga av tåget och att jag förmodligen också skulle komma av det när det blev dags.De övriga i vagnen var ungdomar, som efter frukosten slocknade och sov sig genom resan,Man skulle nästan kunna tro att man hamnat i en tyst avdelning. Det lär finnas sådana har en person med tågkunskaper berättat för mig. Där får man inte säga ett knyst. Eftersom jag inte hade någon att prata med så var jag också tyst som en mus.

Jag hade biljett till Helsingborg och skulle byta i Lund till någonting som skåningarna är ensamma om nämligen "Pågatåg" Ni ser ett sådant på bilden, Jag trodde att de kallades så för att de var uppkallade efter berömda skånska litterära gossar eller män. Det stämde inte alls för jag såg ett som hette Alice Lyttkens och hon var då ingen gosse utan en på sin tid mycket berömd författarinna. Henne kommer inte många ihåg, men det gör jag för jag har gott minne. Det blev inget pågatåg för mig, Förtroendet för mig som tågresenär var lika dåligt hos släkten i Skåne som den varit hos den på avreseorten, Jag avhämtades direkt från perrongen i Lund och fördes i bil till bestämmelseorten utan mellanlandning. Det var bekvämt och bra men jag hade nog klarat mig helskinnad till Helsingborg om det varit nödvändigt. Jag märker att jag är lite "långrandig" när jag skall beskriva tågresor så framkomsten får jag ta en annan gång.

Bojan

 

Jag måste säga att SJ även har sina förtjänster. Före varje stopp talade högtalarrösten om för avstigande på vilken sida de skulle kliva av tåget samt avgångstider för anslutande tåg

 

 

Äntligen framme

I två dagar på rad har jag berättat om att resa med SJ samt att sista delen av resan gjordes med bil. Det var en riktit fin en. Jag fick sitta i framsätet minsann.  Det var min favoritsysterdotter jag skulle gästa och hon satte sig i baksätet medan hennes man rattade bilen. Han var en utomordentlig chaufför och det skulle senare visa sig att han var bra på en massa andra saker som jag skall berätta om senare. Jag njöt av det skånska landskapet genom bilrutan. Det hade ju varit skralt med utsikten från den så kallade fönsterplats jag haft på tåget. Men det har jag ju redan berättat om tidigare,

Nu råkar de flesta personer födda "norr om landsvägen" ha förutfattade meningar om  Skåne. Det är platt som en pannkaka, säger de. Det är inte sant. Där finns ett flertal lummiga, långsträckta åsar,nordöstra Skåne påminner om Smålands natur, det ljuvliga Österlen har sina kullar.Ja, det finns  faktiskt en mycket omväxlande natur i vårt sydligaste landskap.Jag är ju visserligen lokalpatriot men jag överdriver inte.Varför skulle så många kändisar norrifrån vilja flytta dit och bosätta sig ?Jag bara frågar.

Resmålet Helsingborg kallas, om jag inte minns fel, för Sundets pärla, Den gör skäl för namnet och vilka vackra hus det finns där t ex Rådhuset. Det syns väl på bilden .Nu blev jag för mångordig igen och jag har mycket mer att berätta. Det får vi ta  i morgon.

Bojan

 

.

 

 

Slutmålet

I går berättade jag om bilturen från mitt tåg.Tack vare den kom jag till släktens fina villa med en fantastisk trädgård. Den eminente bilföraren visade sig även ha stora talanger i matlagning och dukade fram en massa god mat bl a en utsökt gubbröra.  En rätt som trots namnet med fördel kan avnjutas också av fruntimmer i olika åldrar. Det dukades upp flera goda måltider under min vistelse som denne "köksmästare" lagt sin hand vid. Tro inte att min favoritsysterdotter var någon "duvunge" vid spisen. Ingalunda. Det rådde bara en mycket berömvärd arbetsfördelning i det huset. Det kan jag intyga.

Sedan blev det sightseeing varje dag och gissa om jag fick uppleva en massa trevliga saker och platser bl a de pittoreska fiskelägena på Skånes västkust. Ni känner väl alla till "Mölle by the see" från Povel Ramels gräsänklingblues. Det är fashionabelt av bara den och ligger verkigen naturskönt till. Kullens fyr besökte vi naturligtvis och den platsen om någon bevisar väl att Skåne inte är platt. Det skulle bli för långrandigt om jag skulle berätt allt. En sak gick jag dock miste om, det berömda "vattenriket" i Kristianstad. Det var andra gången jag var där  förgäves mitt i sommaren och båtturerna hade tillfälligt uppehåll. Otur för mig och helt oförlåtligt gjort av därför ansvarig turistbyrå. Det förlåter jag dem inte.

Bojan

En salong vad är det?

Ja, vad är nu en salong. Därom äro meningarna delade. Mycket delade t o m. Inte ens Svenska Akademiens ordlista hade någon ordentlig förklaring. För mig är en salong ett stort vackert rum som är stiligt inrett. Lite ståtligt så att säga. För SJ är det i nutid något helt annat. Det skall komma en förklaring i sinom tid.

Jag åkte tåg och hade en biljett, som berättigade mig att åka första klass fönsterplats salong. Jag tyckte inte att det stämde och beklagade mig för släkten vid framkomsten. Det fick stanna vid det. Först när husets dotter kommit resande för att få träffa mig kom förklaringen. Hon var utom att vara en förtjusande flicka även i besittning av stora tågresekunskaper, som hon delade med sig.

Att åka Salong med SJ innebär att man får åka utan att ha en annan persons "nuna" framför sig d v s som i mitt fall att jag satt och glodde på den stolsrygg jag hade framför mig. Jag hade hellre tittat på en eller flera medresenärer och kanske fått en trevlig pratstund under resans gång. Blir det fler tågresor ska jag spara den slant som det kostar extra att resa i det Sj kallar för salong. Hem åkte jag andra klass salong men då visste jag ju besked. Det var t o m en trevligare resa för jag hade ett fönster att titta ut genom. På utresan var ju största delen av utlovat fönster bakom min rygg. Man lär så länge man lever. men en salong ska vara en salong och ingenting annat tycker

Bojan

 

 

Sophiamöllan

Idag tänktejag, att jag kanske borde vara lite seriös för en gångs skull, och då skall jag berätta någonting som hände när jag var ute på "turné" eller vad man skall kalla det när jag besökte de idylliska skänska fiskelägena. I Viken blev det något extra. Där var här avbildade väderkvarn i full gång, vingarna snurrade och man malde mjöl för glatta livet. Allmänheten hade tillträde och till på köpet var det gratis.

Aldrig hade jag trott att en väderkvarn, på skånska kallad för "värmölla" kunde vara så stor. Den här hade fyra våningsplan. Det kallas säkert inte för våningar på mjölnarspråk. Vi fick följa hela proceduren från korn till mjöl och man fick klättra från botten och upp till vingarna på branta, smala trappor som mest liknade stegar.Släkten oroades en smula när jag gav mig upp till översta "loftet" och samtliga hade de allvarligaste farhågor när jag skulle påbörja återtåget till markplanet. men jag kom "helskinnad" både upp och ner. Och det var verkligen värt besväret att få uppleva hur våra förfäder fick jobba för att få mjöl till sitt dagliga bröd. Min favoritsysterdotter blev så facinerad av upplevelsen att hon inhandlade två påsar av det nymalda doftande mjölet av mjölnaren, detta trots att hon egentligen inte har tid åt att ägna sig åt brödbakning. Jag tror att den här verksamheten bedrivs helt idéellt av en stiftelse. Jag vill säga att jag är fylld av beundran för de som ställer upp och ger turister och andra  en riktig  bild av  hur det var förr i tiden. Jag var imponerad och är mycket tacksam för att jag fick klättra upp och se hur kvarnvingarna  fungerade.

Bojan

 

 

 

Koka soppa på en spik

Ibland går det inte att förnya sig och då får man använda gamla knep. Därför ska jag prata om gamla talesätt igen. Det mäste ju "sätta myror i huvudet" på utrikesfödda. som skall lära sig svenska, när de hör svensken säga att någon "har tappat hakan" eller fått "tomtar på loftet." Jag känner en sådan som blev alldeles konfys när hon fick höra att en person som var i antågande "hade skinn på näsan."  Hon tyckte inte att vederbörande hade annorlunda hud på sin näsa än de övriga i församlingen. När en person "har en räv bakom örat" verkar det ju mindre troligt eftersom ett så stort djur rimligen inte får plats där. "Att man ska ta seden dit man kommer" är något som utrikes födda borde ta till sig för då skulle det inte bli så mycket snack om anpassningen. "Att rätta mun efter matsäcken" borde också vara en sund levnadsregel för den som har benägenhet att leva över tillgångarna. "Du skall inte tro att du är något" låter inte bra, ett sådant talesätt kan man ju få mindervärdighetskomplex av. Det finns tusentals av sådana här visdomsord som talar för sig själv, men dem kan vi spara till ett senare tillfälle annars kanske jag  "pratar i nattmössan."

Bojan

 

Telefoner

Idag har varenda unge som kommit över koltåldern en mobiltelefon. Den tycks ha blivit oumbärlig. Folk pratar i den på gatan, på tunnelbanan, ja precis överallt Det gäller att vara tillgänglig ute och inne, hemma och borta. När jag var barn var det inte många som hade telefon, Man skrev brev till varandra, var det något riktigt brådskande gick man till telefonstationen. Där fanns det två telefonhytter. Man beställde samtalet av en telefonist och kunde få vänta i timmar innan det blev klart. Om inte den du ville tala med hade egen telefon begärde du samtalet till hans granne. Han "budade" dig som det kallades. Det var inga snabba ryck på den tiden. Man betalade för det antal perioder samtalet varade och det var dyrare ju längre bort den uppringda telefonen befann sig.Man ringde inte i onödan minsann.

Apparaterna såg ut som på bilden och en sådan satt som den satt, på väggen nämligen.Nu finns det snart inga fasta telefoner hos den yngre generationen längre. Gamla tanter som är lite krassliga och behöver ha "larm" som det heter kan inte bara ha mobiltelefon utan måste ha en vanlig telefon. Apparaterna har krymt och kan t o m vara sladdlösa och tanten kan bära den med sig från rum till rum. Tekniken går framåt och det skall vi vara glada för.Själv har jag både sladdlös hemmatelefon och en mobil. Hur jag använder den senare tar vi en annan gång. Det här var bara lite prat om förr och nu, jag har sagt det tidigare: allting var inte bättre förr.

Bojan

 

Skönhetsupplevelser

Idag kommer jag närmast att bli lyrisk. Jag har upplevt så mycket skönhet och fått så mycket frisk luft att jag känner mig styrkt till själ och kropp. Det finns massor  att se i själva storstaden men det finns överflöd av det som är sevärt även utanför densamma. Det har ryktats om att det byggts en exklusiv konsthall på Värmdö på en högrest udde vid Baggensfjärdens östra rand, Den ligger inbäddad bland höga furor och grova klippblock. I själva utställningsbyggnaden finns det restaurant och café så ingen behöver gå omkring och vara hungrig.

Jag och ressällskapet åkte skärgårdsbåt dit. Vid tidigare tillfälle har jag lovsjungit dessa båtar och ställen de låter oss komma till. Den här resan gick genom smala sund och öppna fjärdar och var en skönhetsupplevelse i sig, den utställda konsten en annan. Nu har jag nästan gjort PR för den här anläggningen men såväl jag som mina medresenärer var mycket nöjda med vår dagsutflykt. Vi hade båtbiljett för hemresan också men gjorde den med SL-buss för det gick fortare. Jag kan tilllägga att det fanns underbara promenadvägar på resmålet men dem skall jag vandra när höstlöven prunkar i sina vackraste färger.

Bojan

Att bli gammal

Skall man se ut på ett visst sätt när man blir gammal? Det tycker inte jag. Får man klä sig hur man vill? Det tycker jag att man skall få lov till, men man skall förstås förstås köpa kläder som döljer skavankerna, inte framhäver dem.

Vi skall vara glada över att det finns rollatorer och kryckor för dem behöver sådana. Alla vill väl vara friska och rörliga och åldras med behag men det finns ingen garanti för att man får som man vill. Det är bara att ta det som det kommer. Jag är förfärlig gammal men jag känner mig inte gammal. Jag propsar på att bli behandlad som vilken människa som helst. Inte som en gammal fossil. Det finns säkert många flera av min sort. Vi borde gå ut och demonstrera och göra som ungdomen, protestera högljutt och kräva att man lyssnar på oss. Varför skall t ex pensionärer betala mer skatt än de som arbetar? Jag  bara frågar. Jag uppmanar därför alla gamla tanter: "Morska upp er!" Förresten vore det inte dumt om gubbarna  gjorde detsamma. Då skulle vi höras bättre.

Bojan

Skolan för länge sedan

Idag fann jag mig föranlåten att fundera över skolan förr och nu. På min tid satt vi i bänkar eller pulpeter i rader efter varandra. Läraren hade sin plats vid en kateder som var upphöjd en halv meter över golvet och vederbörande var försedd med en pekpinne. Bakom henne, det var oftast en hon, befann sig den svarta tavlan med kritor och svamp att sudda med. Läraren var inte snäll alla gånger utan kunde även använda pekpinnen till att daska en stackars elev på fingrarna. Det är inte tillåtet nu.

Man lärde sig multiplikationstabellen, rättstavningslära, kristensdomskunskap och en massa nyttigheter som historia och geografi och mycket, mycket annat. Jag pluggade och lärde in och de kunskaperna har jag fortfarande kvar i mitt gamla huvud. Det var ordning och reda och läraren var en högt respekterad person. Det är andra tider nu. Eleverna ränner omkring i salarna lite hur som helst. De har fickräknare och datorer till sin hjälp och behöver egentligen inte belasta sitt huvud med en massa vetande. Allting kan man ju få reda på på Google eller andra sajter. Nu kan t o m läraren få stryk av en elev om det vill sig riktigt illa.

Så klart att de som verkligen vill lär sig en massa även nu och även de mindre välbärgade kan få studera och bli någonting. Det kunde inte en fattig unge förr i världen. Men det som fick mig att fundera var rättstavningen i vissa bloggar och annat jag läser på datorn. Det är lite si och så med behandlingen av det svenska språket. En som stavar rätt är i alla fall

Bojan

Idéer

Idag är jag totalt tom på idér och då börjar jag fundera över vad en idé egentligen är för någonting. Det är i alla fall ingenting som man kan plocka fram på beställning. Det finns folk som har fixa idéer och sådana är då inte alls att rekommendera. Den som får en riktigt fix idé brukar vara svår att tala till rätta och kan ställa till det ordentligt för sig själv och andra. Sedan finns det ljusa idéer och det skulle jag behöva en just nu. Tokiga idéer lär det visst också finnas och får man en sådan i huvudet så kan det gå riktigt galet. Det vet jag av egen erfarehet.

Jag har läst någonstans att en idé kan vara en plötsligt uppkommande tanke, som kan ge en första överblick över ett visst ämne eller en början till ett resonemang ofta originellt  eller nytt. Det lät förfärligt vetenskapligt och tråkigt. I alla fall så  fixade jag några rader trots bristen på idéer. Att inte ha någon idé alls var kanske en ljus sådan. Man kan aldrig så noga veta.

Bojan

Sophantering förr och nu

Idag damp det ner en lapp i min brevlåda om att sopnedkastet skulle tillfälligt stängas av en tid och ersättas av soptunnor på gården. Det fick mig att tänka på hur det var när jag var barn. Vi bodde relativt modernt vilket innebar att vi hade vatten och avlopp, utedass och soptunnor. De flesta familjer i grannskapet hämtade sitt vatten vid en pump på gården och fick bära ut slaskvattnet. Det fanns väl någonstans att hälla ut det, jag minns inte så noga. För soporna hade vi en hink av zinkplåt.Det var inget prat om sopsortering och inte om plastpåsar heller. Allt skräp och avfall i samma hink. När den var full bars den ut till soptunnan. Denna tömdes av sopåkare som kom med häst och vagn. Sopåkarna hade ingen högre status inte. Vi kallade dem för "sopgubbar". Ännu sämre status hade de som tömde utedassen och vad vi kallade dem förbjuder mig finkänsligheten att tala om.

Det var då det. Nu är det inte ens inne med sopnedkast, fast jag tycker att det är fasligt  bekvämt. Släkten bor i nybyggda fina områden, men får åka hissen ner på gården med sitt sorterade avfall. Är inte det ett seg i fel riktning? Det skall nog ses som motsatsen men ibland vet man inte vad som är framsteg eller tillbakagång. Ett är i alla fall säkert. Det är bra för miljön att sopsortera tycker

Bojan

 

 

 

Balansering

I min hemkommun vill ansvariga myndigheter att vi som blivit lite till åren skall må gott och hålla oss friska och sunda, Det anordnas kurser och sammankomster där man kan lära sig både det ena och det  andra. Jag har insupit mycken kunskap om vad man skall stoppa i sig och vad man skall akta sig för.Brandkåten ställer upp  och ger oss tips så att vi inte skall sätta eld på huset och polisen varnar oss för tjuvar och banditer allt i kommunal regi.

Det är bara att tacka och ta emot. Det senaste jag håller på med är att förbättra balansen. Inte den själsliga  utan den kroppsliga. I början tyckte jag att det verkade lite barnsligt att hålla på med bollar och en del konstiga attiraljer och att se gamla tanter stå på ett ben verkade närmast skrattretande. Men jag har reviderat min uppfattning. Ni anar inte vilken nytta det gör och hur roligt vi  har. Man träffar så trevliga människor och kommunen är så gentil att den t o m bjuder oss på kaffe med dopp efter övningarna. Jag tror faktiskt att man får själslig  balans på köpet och det är inte så dumt med en sund själ i en sund kropp tycker

Bojan. 

 

 

Niga eller bocka

Idag neg en ung person för mig när hon artigt tog i hand och presenterade sig. Ingen har någonsin nigit framför mig förut och jag blev verkligen förvånad. Hon var förstås utrikesfödd och i hennes land har ungdomar kanske kvar lite vördnad för den äldre generationen. Här är det mest "hej svejs" till så gott som samtliga man möter.Den här händelsen "kommer mig osökt att tänka på" hur det var för längesedan. Då lärde flickorna sig att de skulle "niga vackert" när de hälsade och pojkarna skulle "artigt bocka." Hade de senare mössa på huvudet skulle den av och hållas i handen tills ceremonin var över.

Småflickorna inpräntades från början "att de skulle niga fint" och pojkarna fick samma undervisning ifråga om bugandet. I skolan neg  och bockades  det när lärararen kom in och ställde sig på podiet. På gatan skulle ungarna vara lika artiga när den mötande var en vuxen person. För kungliga skall det fortfarande nigas och bockas. Vem minns inte när statsrådet Ulla Lindström vägrade att böja på knäna när Drottning Elisabeth steg iland i Stockholm i juni är 1956. Det blev jätteskandal och gav eko i världspressen. Jag för min del tycker att det är bra att det tog slut med  "knixandet." Det är enkelt och demokratiskt att hälsa på sina medmänniskor i nutiden. Fast artighet är ju alltid en dygd.

Bojan

Städhjälp

Har ni haft städhjälp någon gång? Det har jag haft under olika skeden i mitt liv. Under min arbetsamma period hittade jag en riktig pärla.Hon underlättade mitt och makens liv i mer än 25 år och jag glömmer henne aldrig. Hon hade nycklar till vårt hus och kom en gång i veckan och visste precis när fönster skulle tvättas och vad som i övrigt borde göras. Avlönade sig själv gjorde hon också. Jag lade ett antal kronor på köksbordet och hon tog så många av dem som hon ansåg sig ha gjort skäl för. Allt fungerade perfekt. Det skulle kallats för "svartjobb" idag. Jag grät när hon pensionerade sig och vi måste börja städa själv. Maken blev så småningom en hejare på städning. När jag blev ensam fick jag göra det själv men skam den som ger sig.

I början på innevarande är bestämde jag mig för nutidens städhjälp. Ingen svart här inte utan sådan som staten betalar hälften av. Rutavdrag kallas det och är ett bra påfund så länge det varar. Städerskan  jag fick ha några gånger var det inget fel på. Hon var utrikesfödd men kunde lite svenska. Inga problem. I går fick jag en ny med samma modersmål som föregångaren men då blev det riktigt illa. Hennes svenska ordförråd var i det närmaste obefintligt. Ordet dammsugare hade hon lärt sig och peka kan jag, så hon fick reda på var den fanns. och  satte i gång. Det blev problematisk städning och jag ansåg mig ha rätt att tycka att vederbörandes arbetsgivare borde ha lärt henne lite fler svenska ord innan hon skickades ut på uppdrag. Bilden idag syftar på ordstävet att "man först ska sopa rent framför egen dörr innan man gör det framför någon annans." Det finns ett annat som också gäller städning .Däri sägs att "nya kvastar sopar bäst" men kan man lita på det?

Bojan

 

 

Storstaden eller landsortsidyllen

Jag har inte skrivit något de tre senast dagarna därför att jag varit bortrest. Ännu en gång denna sommar har jag rest med SJ. Nu är jag ju nästan resvan och förargar mig inte längre över att detta SJ skriver "Fönster Salong" på biljetten när man har fönstret  till största delen bakom ryggstödet och en gammal tågkupe absolut inte ser ut som en salong. Man lär så länge man lever. Det är så sant som det är sagt.

Goda vänner till mig har flyttat från en våning på Söder till en villa i en trevlig Sörmlandskommun. Där finns slott och herresäten. en vacker natur och mataffär och allt annat som behövs för att kropp och själ skall få sitt. Men man måste ha bil för att det inte skall bli för ansträngande att komma till ort och ställe. Allt är säkert frid och fröjd så länge man är "ung och rask" eller åtminstone bara rask.Sen blir det till att stanna hemma eller anlita Färdtjänsten.

Men nya vänner kan vara svårt att få på gamla dar och det var därför jag och ressällskapet var efterlängtade. Vi hade mycket trevligt och var ute på sightseeing och undfägnades med det bästa huset förmådde, Men allting har en ände och det hade vårt besök också.

Under hemfärden funderade jag över fördelar och nackdelar med att flytta till landsorten på på äldre dar. Jag tror att mina vänner borde ha stannat kvar på Söder. Själv skall jag då inte flytta på mig förrän jag blir tvungen till det. Jag hoppas också att mina vänner är av samma mening så att jag har tillgång till deras sällskap. Goda vänner och grannar är det bästa som finns.

Bojan

 

 

 

Rökning

Att röka ciggaretter eller pipa är inte längre inne. Det är t o m så ute att den som vill röka inte längre får göra det inne utan måste vara ute ned sin "stinkpinne." Ibland tycker jag nästan synd om rökarna. Inte bara för att det kostar en förfärlig massa pengar att köpa rökverket utan för att det inte är tillåtet att röka inomhus strängt taget någonstans numera, inte ens på krogen för den som vill feströka. Det är hårda bud, tycker en nära släkting, som trots trägna försök inte lyckats bli av med lasten.

En del unga flickor börjar i alla fall att röka och det gör de enligt en respektabel tidning, för att de vill verka vuxnare än de är och synas världsvana. Det är precis vad jag fick för mig en gång i världen när jag var i de övre tonåren och flyttat hemifrån till en större stad. Jag ville sitta på kafé och blaserat blåsa ut röken och se riktigt sofistikerad ut. Därför inköptes ett paket Stambul á 50 öre, tror jag, samt ett rött ciggarrettfodral för 75 öre och den utgiften bokfördes på nöjeskontot. Sedan skulle det bli röka av. Det blev det också, men bara en gång. Det hostades och blåstes rök och verkade inte ett dugg världsvant på omgivningen. Pyton smakade det också. Asken med Stambul åkte i soporna, men ciggarettetuiet behöll jag länge i handväskan som ett minne av försöket att bli rökare och världsvan. Nu är jag glad över fiaskot.

Bojan.

 

 

Skojare och bedragare

Idag kunde jag blivit offer för riktiga lurendrejare. Det är inte klokt vad sådana kan hitta på. Jag har ju hört att det finns bovar som kapar folks identitet och länsar deras konton och hittar på en massa sattyg. Det skrivs bluffakturor som firmor inte vågar annat än att betala fastän de vet att de aldrig har beställt det de debiterats för.De allra lägst stående förbrytarna är de som ger sig på försvarslösa åldringar.De bluffar sig in med alla möjliga fula knep och stjäl pengar och värdesaker.De ger sig ut för att vara barnbarn och kommer på så sätt över stora penningsummor och förstör återstoden av gamlingarnas liv. Påhittiga är de minsann.

Mig försökte en engelsktalande kvinna lura till datorn i morse och göra något hyss med den. När jag ingenting begrep tog en manlig individ hand om snacket även han på engelska. Att ingen av dem var född i det brittiska riket förstod jag genast och lade  på luren. Skam den som ger sig var visst deras motto så de ringde upp igen. Men jag har en god vän I grannskapet, som är datakunnig av bara den fast hon är kvinna. Hon har varnat mig för hackers, virus och annat farligt i datavärlden .Därför slängde jag på luren igen. Den råd lyder är vis heter det och bovarna fick tji den här gången, tack och lov.

Bojan

Ösregn

En dag som idag finns det nästan bara en sak att tala om och det är det usla vädret Det finns naturligvis en massa ordstäv om detta kära samtalsämne och t o m kända författare har kläckt ur sig ett antal sådana om regn och åska. Siv Malmkvist sjöng t ex: Regnet det bara öser ner ... med så glatt humör att det nästan lät trevligt med ösregn. Det mest kända ordstävet är så klart "att alla talar om vädret, men ingen gör något åt det." Det är då en evig tur att det inte är möjligt. för hur skulle det då se ut?

Vad säger ni om det här då? "Väderleksrapport är ett meddelande som ger oss tillfälle att förarga oss över dåligt väder ett helt dygn i förväg" eller detta "vi har ett underbart klimat bara inte vädret förstörde det." Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst men skall sluta med det här som är dagsaktuellt: "Solen lyste med sin frånvaro" och det gjorde den tyvärr idag.

Bojan 

 

 

Trafikelände

Nu har jag anledning att klaga på våra kommunala färdmedel. Inte på dem i största allmänhet utan på de röda bussar som trafikerar en viss färdlinje, som jag är tvungen att anlita för att besöka en anhörig som  behöver lite hjälp och sällskap. Tunnelbanan är jag fullt tillfreds med och de blå bussar jag hittills anlitat har jag heller ingen anledning att förarga mig på.

Idag for jag iväg  ungefär klockan 14 med s k förköpsremsa som betalningsmedel. En sådan skall stämplas så att den gäller en timma framåt i tiden om man vill utnyttja kupingerna till fullo. Min biljett blev stämplad med tiden 12:15, alltså c:a 2 timmar tidigare än jag steg på bussen. Så klart påpekade jag felet, men jag undrar hur många felstämplingar vederbörande bussförarare skulle gjort om inte jag fått honom att ändra på sin stämpling. Hemresan förargade mig ytterligare när bussen jag skulle åka med helt enkelt uteblev och jag fick sitta en hel timme i busskuren och vänta på nästa. Skärp er SL. Går bussarna en gång i kvarten går det väl an, men med halvtimmestrafik får ni verkligen se till att bussarna kommer enligt tidtabell. Hur skall det bli till vintern, frågar jag?  Det är nämligen inte första gången jag suttit i samma busskur och väntat förgäves och retat upp mig.

Bojan

Automatrestauranger

Idag läste jag i morgontidningen om automatrestauranger som etablerades i ett antal städer omkring förra sekelskiftet. Jag erinrade mig att det fanns en sådan i min hemstad när jag var barn. Det är faktiskt just den som visas på bilden. Min fader brukade frekventera stället och ta sig en öl och en smörgås och var man i hans sällskap så kunde man få en bakelse för två tioöringar och det var riktig fest Vad ölen kostade har jag glömt.

Den första självserveringen som serverade flera olika maträtter upplevde jag i den mellansvenska stad jag flyttade till vid 21 års ålder. Där hyrde jag möblerat rum tillsammans med en kamrat och man hade inga som helst kokmöjligheter och förfärligt ont om slantar. Jag hade aldrig sett en självservering förr och den här var rena drömmen för en hungrig och fattig flicka.Tro mig eller ej, man fick en rejäl varmrätt med sås och potatis och allt för 35 öre. Jag blev mätt varenda dag och ville man festa till riktigt kunde man kalasa på en efterätt för 20 öre. Det fanns faktiskt bra varmrätter för en 25-öring också och dem livnärde man sig på när det var riktigt ebb i kassan. Det var då det. Nu vet inte nutidens barn och ungdomar vad ett öre var värt och hur slantarna såg ut. Nu duger bara kronor och sedlar.

Bojan

 

 

Att hålla balansen

Jag blir bara bättre och bättre på att balansera.

Jag har väl tidigare berättat att jag deltager i en i en grupp som skall träna upp balansen. Den sker i kommnal regi, och vi är en liten tapper skara kvinnor, karlarna lyser som vanligt med sin frånvaro, som träffas på tisdagarna och gör vårt bästa för att bli balanserade. Vår kommun vill att vi skall bli friska och starka och det försöker vi leva upp till. På våra sammankomster är det inte bara kroppen som får bättre balans. Nej.vi tar itu med själen också och det tror jag att fler människor borde göra. Arga människor är inte balanserade och de ställer bara till tråkigheter för omgivningen. De mår säkert inte bra heller. En sund själ i en sund kropp skall det vara.

Om någon undrar vad vi är för sorts personer som träffas, så kan jag säga. att vi är väldigt olika både till kropp och själ men det är det som är så trevligt.Jag är som vanligt äldst i församlingen, men med god vilja och lite ansträngning så vill jag bevisa att man aldrig blir för gammal för att lära. Tänk på det ni som tror att gamla människor bara är till besvär.De är riktigt trivsamma tycker

Bojan 

 

 

 

Utmaningar

Vid mina år skall man inte anta några utmaningar utan man skall helst sätta sig med amarna i kors och tycka att man har gjort sitt.I det fallet är jag nästan som "kärringen mot strömmen" som jag skrev om i går. Jag tycker "att man skall gå på i ullstrumporna" som ett gammalt ordstäv säger. Jag har nästan "pippi" på ordstäv, verkar det. Ett annat säger "att det är bättre att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge." Det är poetiskt och fint och betyder i praktiken att det är bättre att misslyckas med den grej man tagit itu med än att vara harig och inte våga satsa på den.

Utmaningarna då? Jo, jag började intressera mig för datorer vid en ålder då jag borde haft bättre vett. Jag fick också för mig att jag skulle gå på datorkurs. Kurslärarinnan fick säkert "skrämselhicka" när hon fick veta att det fanns en nästan hundråring bland eleverna. Bloggning blev nästa infall och jag är nästan lika flitig som utrikesministern och bloggar dagligen. Det känns så roligt att jag knske skall bli gästbloggare i en tidskrift också. Men det tar vi en annan gång

Bojan

 

 

Kåserier

Det finns personer som påstår att jag skriver mina inlägg i form av kåserier. I så fall är jag inte medveten om detta faktum när jag sätter mig ner och låter tankrna flöda fritt. Det blir som det blir liksom. Riktiga kåserier fanns det i de flesta tidningarna förr i världen. I morgontidningarna flödade humorn hos signaturer som Eld, Red Top, Kardemumma, Viola m fl. Sist men inte minst hade vi allas vår Bang. Hon var inte ens bang för att ge sig ut i den värsta krutröken under spanska inbördeskriget och det finska vinterkriget och skriva reportage som var helt makalösa. Hon var pacifist och  hamnade på Långholmen en månad för att hon inte ville inställa sig till en civilförsvarsövning.Det var kurage och sting i den tanten och jätterolig var hon också när hon skrev kåserier under signaturen "kärringen mot strömmen". Henne beundrade jag och Eld var en av mina favoriter.

Det var som sagt var förr. Nutidens kåserier i tidningarna är inte ett dugg roliga och inte tror jag att författarna till dem blir kända för eftervärlden heller. Bang slår dem med råge i alla fall. Henne glömmer jag aldrig.

Bojan

 

Hjälpmedel

De flesta människor blir lite "skruttiga på gamla dar. Det är tur att det nu för tiden finns lite reservdelar att ta till när det behövs. Tänk om det inte fanns glasögon. Då fick vi famla i blindo. I våra dagar är sådana t o m designade och ska följa modet. Det går att ha linser direkt på ögonen om man är riktigt högfärdig.Jag är ingen storkund hos optikerna. Jag har bara glasögon när jag ska läsa och köper mina för en liten slant på bensinmackar och liknande ställen. Andra får betala tusentals kronor för sina och det är ju inte rättvist förstås.Däremot är jag inte så lite lomhörd. Det är bara en fördel om man råkar ut för "storsnackare" som inte har något vettigt att säga men pratar på ändå. I vanliga samtal vill jag gärna vara med och inte svara som "god dag yxskaft"  Var det utrycket kommer ifrån kan jag tyvärr inte upplysa om. För att inte känna mig utanför har jag därför provat ut sådana apparater som syns på bild. Det är rätt så dyra grejor, men Landstingsmyndigheten är generös mot oss som hör dåligt och vi får "låna" dem för en överkomlig slant. Jag bara undrar om de någonsin får tillbaka dem och om de i så fall går att återanvända. Jag tackar i alla fall för lånet.Bojan   

Fotografier

Jag har en god vän som älskar att fotografera. Hon fotograferar allt, både det som rör sig och står stilla, djur och människor och blommor förstås. Mig har hon av någon anledning utvalt att ta bilder på. Det pampiga fotot på min bloggsida  är  hennes mästerverk och det skäms inte för sig. Jag är riktigt stolt över att få vara med på den bilden och visa upp mig för allmänheten. 

Vidstående bild är också ett foto av mig, men det är väl ingen som tror att jag gamla människan skulle fara fram som ett Jehu på en motorcykel. Det skulle nog blivit rena katastofen för den övriga trafiken. Nej, bilden är fejkad förstås. Hur det går till begriper bara sakkunskapen, inte jag. Denna mästerfotograf vill också vara med på bild en och annan gång när vi ute och det skall tas bilder. Då förväntas jag vara fotograf och det blir väl lite si och så med resultatet. I början blev hon mestadels huvudlös när jag knäppte av men på senare tid har jag en och annan gång fått med hela hennes person. Man får vara glad över minsta framsteg och övning ger kanske färdighet. Det är bara att hoppas. Mästerfotograf blir jag aldrig. Fejkade foto klarar jag inte heller.

Bojan

 

Det är aldrig för sent att lära

Nu måste jag bara tala lite om datakunskap. Tro inte att jag har något att lära ut, för det är stora luckor i mitt vetande. När datorn krånglar för gamla tanter och gubbar brukar barnbarnen ge dem ett handtag och det kan de vara glada för. En del äldre personer med eller utan barnbarn tror att de är alldeles för gamla för att börja använda nutidens teknik fast de är klara i huvudet och hur kavata som helst i andra sammanhang. Tro mig. jag börjae vid 93 och hade förstås lite besvär med "musen" innan jag fick den dit jag ville. När jag fått kläm hur den funkade ville jag veta mer och jag blev jätteglad när jag hittade till SeniorNet. Det var rena fyndet för de har som motto att "äldre  lär äldre" och lärarna tog det så sakteliga att man fattade galoppen. Nu kan jag ju  t o m blogga och äran får jag ge  till min datalärarinna.

Jag tycker att jag har SeniorNet att tacka för så mycket att jag beslutat mig för att ge dem lite reklam och bli deras ansikte utåt. De har kurser olika stadsdelar för seniorer  som är nybörjare och för dem som kan lite och vill lära mer. Ordstävet "att man blir aldrig för gammal för att lära" kan nog stämma in på  många av våra seniorer.Ta mig som exempel.

Bojan

 

Det är såsen som gör susen

Det händer en och annan gång att jag äter ute. Det är mycket olika födoämnen, som serveras på våra restauranger och ibland blir det rena kaloribomber man får i sig. Det är varken  bra för hälsan eller för midjemåttet. På tal om midjemått så har jag en känsla av att midjan  är försvunnen hos de flesta människor man möter nu för tiden. Förr kunde unga kvinnor vara smärta som vidjor i sina midjor och mäta 50 cm runt livet. Nu är det liksom  rakt uppifrån och ner.

Men det var mat det skulle talas om och och just den portion som syns på bild. Den består som de flesta lunchrätter av kött, potatis och sås. Men den här såsen var inte vanlig brunsås minsann utan  den blev den verkliga  piffen på biffen. Det är nämligen en sådan som kommit lite i skymundan på bilden och om denna biff har jag heller inget ofördelaktigt att säga. Såsen var ljuvlig, vilket även sällskapet kan intyga. Vi beslöt att fråga kocken om receptet för att kunna förgylla köttbitarna där hemma en och annan gång, men det blev  tji för det var hemligt så klart. Det är säkert för såsen som stället har borden upptagna. Var denna sås kan avnjutas talar jag inte om.Det får också vara hemligt.

Bojan 

Snålheten bedrar visheten

Jag behöver inte förklara för eventuella läsare att jag tillbringar rätt många timmar framför en sådan skärm som finns på bild. Alldeles för många skulle någon kanske tycka men det är för att det är så roligt. Jag, gamla människan, blev faktiskt intervjuad i en tidning av den anledningen och då talade jag om att jag började med en riktigt gammal och väl begagnad dator som ett flertal personer kasserat innan den hamnade hos mig. Den pajade så klart och då köpte jag en en nyare modell. Men folk i min generation är ju en aning sparsamt lagda och ser kanske mer till pris  än till kvalité,  så det var väl inte så mycket bevänt med nr 2 heller.

Nu är jag inne på nr 4, men vis av efarenheten så köpte jag för sista gången en "burk" som inte var billig utan en som var riktligt bra. Det kan ju tyckas att jag den gången handlade förståndigt men riktigt vis var jag inte då heller.Man skall återanvända allt som det går att nyttja en gång till är en av mina levnadsregler och därför behöll jag den gamla skärmen, som bara var 17".  Det var inte bara snålt. Det var dumt också insåg jag när jag nästan behövde förstoringsglas för att se det jag behövde se när jag satt framför den. Häromdagen när jag äntligen  blev lite förståndigare köpte jag mig en ny och rejäl bildskärm, som passar mina gamla ögon. Då kunde jag konstatera att man skall inte låta snålheten bedra visheten. Det är så sant som det är sagt.

Bojan

Konst

Jag har alltid varit intresserad av konst. I min barndom hade vi inte råd med dyrbar konst, men jag fick ändå lära känna de stora mästarna utan att veta om det. Min mor var estet, det begep jag inte när jag var barn förstås. På väggarna hemma fanns det inramade konsttryck av kända konstnärer, Rembrandt t ex. Mona Lisa kände de flesta till för hon hängde i många hem. Som vuxen har jag sett originalen och njutit av anblicken. Modern konst är jag inte lika förtjust i men det finns pärlor bland den också. Sen finns det konst som bara är konstig och ingen begriper sig på. När jag ser sådana verk, tänker jag, att  konsten när det gäller dem måste vara konsten att få någon att betala för konstigheterna. Många konstnärer har haft det kämpigt och blivit berömda först när de är döda och begravda och inte själva fått någon glädje av berömmelsen. Dem är det synd om, tycker jag, men är tacksam över att de funnits.

Installationer beriper jag mig inte på och jag undrar om den, som har slängt ut en massa bråte på golvet i en konsthall och påstår att det är konst begriper det heller. Jag vill inte betala inträde till ett museum för sådant. Det finns ju också konstnärer som bara ställer till rabalder, förorenar i naturen och  t o m måste ha livvakter för att deras konst retar upp en del av mänskligheten. Dem har jag inte mycket till övers för. Om tycke och smak och vad som är konst eller inte skall man inte diskutera men jag kan inte låta bli att lägga näsan i blöt. Jag ber så mycket om ursäkt.

Bojan 

 

 

Man tager vad man haver

Ibland står det liksom still i huvudet även på den som lik mig lider av "skrivklåda." Jag skriver mest för att roa mig själv och tycker någon annan att det är roligt så stämmer ju ordstävet "att delad glädje är dubbel glädje."  Det finns ett annat orstäv också som säger "att ett gott skratt förlänger livet."Är det sant så kommer min livslängd att ökas med minst ett par månader efter det goda skratt jag fick för en stund sedan. Jag skrattade nämligen så att jag höll på att "kikna" när jag fick bifogade foto på mig själv via datorn av en god vän som fotograferar alla sorters djur i "Vär Herres hage."

Denna vän, som jag tidigare talat om har utom fotografiska talanger även en något bisarr humor  som ger upphov till många glada stunder. Jag kunde tack vare hennes bild tillämpa dels rubrikens ordstäv och dessutom detta "att nöden är uppfinningarnas moder." Det blev ju ett blogginlägg i dag också.

Bojan

 

Vårt dagliga bröd

Nu för tiden finns det en förfärlig massa olika sorters bröd. Det talas mycket om surdegsbröd och då  skall det helst vara stenugnsbakat och fiberrikt. Det finns sirapslimpor och en massa olika sorters vitt bröd, som folk varnas för att äta men köper ändå. Brödet fraktas långa vägar och har bäst före datum, tillsatser och allt möjligt,som ingen hade en aning om förr.

I min Sydsvenska hemstad fanns det för längesedan tre större bagerier. Alla bakade de samma sorters matbröd. Ordet limpa fanns inte i vårt ordförråd. Det fanns grovt, halvfint och fint bröd. Det bakades i formar och såg ut ungefär som på bilden .Man köpte ett litet bröd eller ett stort allt efter behag. Det lilla kostade 25 öre och det stora betalade man 50 öre för. Ville man ha mer "skorpa" på bröden så bakades det runda bröd också stora och små. De kostade lika mycket som de avlånga.Alla bagerier hade butiker i närheten av salutorget och envar husmoder hade sin favoritbagare, Vi barn gillade mest det fina (vita) brödet, men min mor begrep bättre redan på den tiden, så det blev vitt bröd bara på helgerna.Goda vanor grundas i barndomen och jag håller mig fortfarande till det fiberika grövre brödet. Det borde fler göra tycker

Bojan 

Stockholm Nordens Venedig

Alla kan vi väl enas om att Stockholm är vackert. Underbart vackert till och med. Jag tröttnar aldrig på att flanera längs stränderna och njuta av solglittret  på vågorna och titta på alla båtar som ligger förankrade vid kajerna. Idag  då solen sken promenerade jag runt Skeppsholmen. Jag har inte varit där på länge och kunde konstatera att den rustats upp sedan mitt förra besök och nu fanns det bänkar där trötta vandrare kunde slå sig ner och vila benen. Det fanns det inte tidigare. En del av det som kallades Långa Raden hade blivit hotell och restaurang och folklivet blomstrade på denna holme som aldrig förr. Att efter en så trevlig promenad kunna njuta av en kopp kaffe på tremastaren Af Chapman är något som bara vår sköna huvudstad kan bjuda på. Visst gör den skäl för namnet i rubriken.

Innan jag blir för lyrisk, kanske jag skall berätta om dagens bild. Så kan man även fotografera vårt förnämliga Stadshus om man vill. Men då får man stå på Söder Mälarstrand med kameran för där finns palmen. Varför jag visar upp bilden? Jo, därför att vi kan vara glada för att ingen kommit på idén att plantera exotiska träd i vår gröna fina stad. Där passar bara det nordiska. Och det är gott nog, tycker

Bojan

 

Grönsaker

Dagens konsumenter förstår inte hur lyckligt lottade de är som året runt kan gå till butiken och bara välja och vraka bland grönsakerna. Det skall de vara tacksamma för. Allra mest de som är vegetarianer, Jag tror inte ens att det fanns några sådana förresten. Nu kommer jag med min vanliga klyscha och säger att det var annorlunda förr. Det var det faktiskt. På vintern fanns det inte skymten av grönsaker. Djupfrysning var det inte ens tal om. Det fanns ju varken kylskåp eller frysboxar. Men hur klarade man sig då? Jo, på sommaren kunde man frossa i färska grönsaker och på vintern fick man nöja sig med det man kunde lagra i matkällaren. Potatis, morötter och lite vitkål hade de flesta där. Ärtor och bruna bönor torkades ju och kunde köpas i affären efter behov. Gurkor, rödbetor och syltlök gjorde man inläggningar av så att de räckte ända till nästa skörd. Man såg om sitt hus och en välfylld matkällare var husmodern stolt över.

Jag har inte sagt ett enda ord om tomater och paprikor. Anledningen är att det inte fanns några.Jag var nog tonåring när jag såg min första röda tomat och trodde att den skulle vara söt och god som ett äpple. Det blev en stor besvikelse när jag bet i den. Sens moral i det här inlägget är att vi skall  vara innerligt tacksamma för att vi har det som vi har det och  jag vill också att mina medmänniskor ska äta mycket grönt och nyttigt varje dag. Det är hälsosamt. Om frukt skall jag tala en annan gång. Var sak har sin tid.

Bojan

.

 

Att vara barn förr och nu

Nutidens barn har det bra och många är väldigt bortskämda. Man får inte längre aga dem och det är en utveckling i rätt riktning. Däremot tycker jag och flera liktänkande att nu tar de flesta barn alldeles för stor plats och skall vara med överallt och på tider när de borde ha legat i sina sängar och sovit. Är det kalas i hemmet får barnen spela huvudrollen och de vuxna kan vara glada om de kan höra vad bordsgrannen säger. I skolan är lärararen ingen auktoritet och det är sällan någon ordning i klassen för ungarna dräller i kring och det händer att de kallar honom för "gubbdjävul" också.

Nu kommer jag med det gamla vanliga att så var det inte förr. Nej det var minsann en enorm  skillnad både till det bättre och sämre. I mitt hem skulle barn vara tysta när vuxna talade. Vi fick inte vara med vid matbordet när föräldrarna hade kvällsfrämmande. Äta fick vi göra i köket och snällt krypa i säng och vara tysta som möss. Man skulle niga eller bocka för vuxna och vänta med att tala tills man blev tillsagd. I skolan kunde lärarinnan dra mig i håret och daska till mig med pekpinnen om jag inte satt stilla i bänken. Min man,som gick i en liten byskola berättade att hans lärare var flitig med att använda rottingen och att ungarna var livrädda om deras lärare tagit sig en sup och kom till skolan lite lurig. Då kom rottingen fram och blev ännu flitigare använd. Att sådana metoder inte används längre är tur för dagens barn men det vore väl en nåd att stilla bedja om att det blev ordning i klassen och lite vanlig hyfs på ungarna, I TV går det en serie där riktigt bortskämda ungdomar visar prov på dålig uppfostran men när det gäller dem, tycker jag faktisk, att det är föräldrarna som skall skämmas.

Bojan  

Nu är det dags att tala om frukt

Nutidens barn och vuxna kan välja och vraka bland otaliga typer av frukt året runt. Det var inte möjligt när jag var barn. Det som växte i dåtidens trädgårdar salufördes på torget efterhand som det mognade och sedan fanns det ingen frukt. De svenska vinteräpplena förvarades förståndigt och räckte till långt efter jul. När det blev helg kunde man faktiskt köpa årets apelsiner i speceriaffären. Det fanns inga köplador som sålde allting och ytterst liten import. Julapelsinerna var ett undantag. De såldes dussinvis och var en lyx på den tiden. Min mor inhandlade ett halvt dussin och vi syskon fick varsin apelsin på själva julafton. Det var en stor händelse och helgens godis. Eftersom de fraktats till Sverige med båt hade de ingen hållbarhet. Fanns det några kvar i affären efter jul kunde vi barn komma med en femöring och köpa varsin apelsin. Vi  kallade dem för "ruttna" men ruttna var de förstås inte utan bara lite defekta, Vi var nöjda med lite och hade inte så stora pretentioner.

Nu kan jag äta exotiska frukter året runt. Svenska bär djupfryser man och citrusfrukter finns av olika sorter i överflöd,. Frukt är nyttigt och gott och ett äpple om dagen ska vi äta. Det är bra för hälsan och jag tror att det "kryllar" av vitaminer. Det var nog ont om sådana förr men de fanns antagligen någonstans i kosten vi åt. Lingonsylt använde vi flitigt och jag blev i alla fall frisk och stark  av det jag fick till livs. Om det var av lingonen vet jag inte.

Bojan

 

 

Gerotrancendens

Är det någon som vet vad rubrikens konstiga ord betyder. Jag tror inte att det i så fall är många. Inte en blekaste aning hade jag heller när det för en tid sedan damp ner en folder i min brevlåda.  När jag läst lite började det klarna. Om jag har fattat galoppen, så innebär det att gamla människor med åren, liksom av sig själv blir förnöjsammare och  gladare och kan stå ut med både det ena och det andra. Det  skall så att säga vara den naturliga utvecklingen, påstår en professor i Uppsala. Om det vore så väl ändå. 

Jag känner mig inte ett dugg förnöjsam över att allting som man skall göra tar dubbel så lång tid som det gjorde förut eller att jag får springa omkring i lägenheten och leta efter glasögonen för att jag inte vet var jag lagt dem. Jag kanske skulle vara förnöjsam över att jag ser så bra att jag bara behöver dem när jag skall läsa eller för att jag över huvudet kan springa omkring och leta efter dem. Men att förnöjsanhet kommer av sig själv tvivlar jag på, Det gör inte han som lanserade sin teori om  gerotrancendens.

Det låter för bra, det där med "ålderdomens förnöjsamhet" men jag känner många pensionärer som gnäller alldeles förskräckligt. Inte en enda i min bekantskapskrets känner den minsta förnöjsamhet över att vår lovordade finansminister låter oss betala mer skatt än den arbetande befolkningen. Det gör inte jag heller.

Bojan 

 

 

Rustad till tänderna

Det har i alla tider funnits modiga kvinnor som har kämpat mot orättvisorna i världen. En har till och med varit med i krig för kung och fosterland, Jag menar förstås Jeanne d´Arc, Hon var inte rädd av sig hon. Jag har nyss läst berättelsen om hennes liv och leverne och är stum av   beundran. Själv är jag en riktig fegis och har inte uträttat ett enda hjältedåd i hela mitt liv. Nu är det nog i senaste laget för mig att gå ut i strid för någonting stort och ädelt. Jag får nöja mig med att kverulera lite. Förresten tog Jeannes liv en ända med förskräckelse när hon till slut blev bränd på bål. Otack har varit världens lön så länge man kan minnas.

Om jag i våra dagar skulle vilja gå ut i strid för något så skulle det vara för pensionärerna. Det finns massor av dem i Stockholm och jag undrar varför inte de stora teatrarna t ex en vardag i veckan skulle kunna ha föreställning mitt på dagen. Är det en bra pjäs skulle det bli fullsatt det kan jag lova. Titta bara på pensionärsdanserna. De går av stapeln på dagtid och där fröjdar gubbar och gummor av hjärtans lust och går hem och har det lugnt och skönt när det är sängdags. Vi pensionärer har ingen lust att vara ute kvällarna. Tänk er bara hur det skulle se ut om vi skulle vilja trängas med innefolket på Stureplan på nattkröken. Då skulle det bli trångt vill jag lova.

Bojan

  

 

En upplevelse med doft av popcorn

idag har jag gjort en ny erfarenhet. Jag har sett tredimensionell film, animerad sådan. Det var en upplevelse vill jag lova.  En film för såväl vuxna som barn, de senare försedda med bamsekartonger med popcorn. Förväntningarna var stora hos samtliga. För den okunnige kan jag meddela att man behöver särskilda glasögon för att bli delaktig av nymodigheten. När reklamen var över uppmanades man att ta på sig de glasögon som ingick i priset för biljetten. Jag talar om. bara så att ni vet att det inte är någon idé att pruta på priset och säga att ni har egna brillor.

När det började trodde jag inte mina ögon. Man var ju nästan inne i filmen, så att säga. Och om det i filmen kom en stor svart fågel flaxande t ex en korp, duckade jag och höll händerna för ögonen, så levande var det. Biosugna mammor hade med sig barn i koltåldern, men jag tror inte att ungarna uppskattade animeringen till dess fulla värde. Det gjorde däremot mitt biosällskap. Hon skrattade mest  av samliga i salongen. Hon har barnasinnet kvar och fick full valuta för biljettpriset. Det fick jag också fast jag skrattar mer inombords. Det här var minsann annat än min barndoms stumfilmsmatinéer med Fyrtornet och Släpvagnen. Tredimensionellt vill jag se mer av.

Bojan

 

Allvarliga saker

Idag skall jag försöka att vara lite allvarlig och tala lite om en del av de fördelar det innebär att bo i ett civiliserat samhälle. Det påstås t o m att att det är ett välfärdssamhälle vi lever i. Det skall vi vara glada för. Ibland gnäller folk och klagar på sjukvården. äldrevården och det ena med det andra. Äldrevård fanns det i alla fall inte i den "gamla goda tiden". Då kallades det för fattigvård och det var nog inte nådigt att behöva anlita den. Alla har vi väl läst Astrid Lindgrens bok om Emil i Lönneberga. I den får vi veta hur de så kallade fattighjonen  kunde ha det l en liten småländsk by. Det var nog inte mycket bättre att bo i en stad för den som började bli orkeslös och inte kunde försörja sig. Tro inte att det fanns folkpension på den tiden. Den kom först långt in på 1900-talet.

Det som jag egentligen skulle tala om var alla grejor som de sociala myndigheterna kan utrusta behövande personer med. Det är rollatorer och permobiler och det ena med det andra. Färdtjänst är väl också en bra uppfinning. Idag hade jag en släkting, som inte är så rörlig på besök. Hon åkte färdtjänst både fram och tillbaka. Det funkade perfekt. Det gör det inte alla gånger, sägs det. Ibland kommer bilarna och ibland inte och då är det inte så roligt minsann. Kan  det möjligen bero på språkförbistring? Jag har hört att beställningscentralen finns långt ner i Afrika. Är det sant, så är det rena stolligheten. Jag kan också i förbigående tala om att dagens "fattigpensionärer" inte längre får folkpension. Den blev för dyr för folkhemmet och ersattes med den mindre generösa garantipensionen. Jag läser tidningar och har reda på mig, eller hur?

Bojan  

 

Det behövs lite för att roa ett barn

Ibland undrar jag om det är sant det som står i rubriken. Allt roar inte ett barn. Inte nutidens i alla fall. Möjligen när de är riktigt små. Då duger det med urmodiga skallror och lite träkulor och sådant, Större barn har helt andra anspråk  och en del av dem har sina rum fyllda med en massa prylar som är mekaniska, elektriska och det ena med det andra. På min tid lekte flickor med dockor och fick man en dockvagn också var man salig av hänförelse. Dockorna var mestadels av tyg och hade glaspärlor som ögon. Näsa och mun var broderade och de flesta var öronlösa. En köpedocka som kunde blunda var inte alla förunnat att leka med. Jag hade en sådan och den fick även lillasyster leka med när hon blev stor nog. Återanvändning gällde mer förr än nu. Man "ärvde" såväl kläder som leksaker av äldre syskon.

Pojkarna fick hemsnickrade leksaker av trä och de flestas önskedröm var en riktigt fin gunghäst. De lekte med tennsoldater också och den som kunde gjuta sådana själv var kung bland lekkamraterna. Det var då det. Utomhus hoppade flickorna rep eller lekte med en boll. Pojkarna sparkade på bollen och busade mest. Alla ungar spelade om stenkulor på våren, hoppade hage eller roade sig med andra enkla medel. Så går det inte till nu. Jag vet inte om man kan kalla mobiltelefoner eller datorer för leksaker, men sådana  sysslar ungarna med nuförtiden, En sjuåring slår mig med flera hästlängder när det gäller datorkunskap.

Bojan

Balansen för tredje gången

Jag har tidigare berättat om att jag med friskt och glatt humör har deltagit i någon sorts balansövningar. Det som jag glömt att tala om i sammanhanget är att det var ett helt allvarsamt och seriöst pilotprojekt anordnat av inget mindre än själva Socialstyrelsen. Sådant skall man inte skämta om och det har jag faktiskt gjort. Nu kommer eftertankens kranka blekhet för nu fordras det av mig att jag skall skall utvärdera detsamma.

Idag kom det nämligen ett kuvert i min brevlåda innehållande  två ark frågor om hur jag har uppfattat det hela. Detta naturligtvis för att den som bekostat kalaset ska få veta om det var värt pengarna eller ej. Jag trodde det var min kommun som stod för fiolerna men den höll nog bara med lokal och bjöd på kaffet. Det är jag tacksam för och glad för att jag inte behöver utvärdera det också. Om en stund skall jag lägga pannan i djupa veck och sätta mig ner och besvara alla dessa frågor. Jag är inte van vid enkäter, men någon gång skall vara den första. Jag har ju enbart positiva erfarenheter av att stå på ett ben och öva med bollar, så jag tror att jag skall ge pilotprojektet goda vitsord.

Bojan

 

 

Människans bästa vän

Jag har aldrig haft någon hund. Hundvännerna kan inte nog prisa deras förträfflighet.De har säkert rätt. De kan nosa upp narkotika och leda blinda och det ena med det andra. De finns i alla storlekar och fasoner  och kan kosta hur mycket som helst om de är är av fin härstamning. Jag min stackare är rädd för hundar och ser jag en sådan som bilden visar går jag långa omvägar. Det ligger nog i släkten att vara rädd för hundar. Jag litar inte på en enda jycke för jag har läst att stamfadern var en varg från början och den sortens djur är ena riktiga bestar det vet väl alla.

Du lider av fobi säger vännerna och skrattar gott när jag inte vågar klappa deras hundar. En gång tog jag mod till mig och och skulle rasta grannens hund, format större. Gissa vem som blev rastad. Hunden begrep med det samma att jag inte var någon riktig matte och den visade minsann vem som var herre på täppan. Jag hade fullt sjå att hålla mig fast i kopplet och hinna med i galoppen. Efter den betan  rastar jag aldrig hundar mer. Nu när det har blivit populärt med husdjur på ålderdomshemmen, skall jag be att få komma till ett som är hundfritt när det blir så dags.Det blir bäst så för alla parter. 

Bojan

Man är aldrig för gammal för att lära

Visdomsorden i rubriken har jag som levnadsregel .Det är ett ordspråk också och sådana kryddar jag ofta såväl mina muntliga som mina skriftliga framställningar med. Jag gymnastikserar min gamla hjärna dagligen genom att läsa och lösa korsord. Alldeles nyss läste jag en vetenskaplig utläggning om äldre personers hjärnor. De är inte mycket sämre än de yngres om man sköter om dem lite. Då bildas det nya hjärnceller undan för undan Det är precis som med gamla välvårdade veteranbilar. Sådana går i gång när man startar dem just för att ägaren aldrig upphört med att trimma dem. Min gamla hjärna trimmar jag ordentligt bland annat med att  gå på kurser. I  datorkunskap till och med.

Är hon inte riktigt klok, gamla människan, säger ni kanske. Det är just vad hon är och roligt har hon också. När det skulle bli ny lärare för kursen oroade vederbörande sig väldigt för hur det skulle gå att inpränta vetande i en så gammal skalle som min. Jag är så klart inte bäst i klassen, men eftersom jag kan sitta och skriva i en blogg så är jag ett bevis på sanningen i ordspråket att man är aldrig för gammal för att lära. Det vill säga om man verkligen vill.

Bojan

.

Livstycket

Är det någon som minns det här plagget? Jag tror att det finns fler än jag för ungarna slapp dem inte  förrän omkring 1940. Jag avskydde det. Det som jag tvingades bära var inte så modernt som bildens. Det hade strumpeband med hål i och knappar som var isydda både på livstycket och på strumporna. De senare var ett kapitel för sig. På vintern var de hemstickade och av ylle som bara kliade. På sommaren kunde de vara av bomull och det var lite bättre. Då kunde man rent av slippa det förhatliga livstycket och gå "barfota" eller ha sandaler och så kallade "halvstrumpor. På modernt språk är halvstrumpor detsamma som sockor.

Egentligen begriper jag inte varför jag pratar om livstycke, men det var antagligen för att jag såg några barn leka och kunde konstatera att de inte bara hade roligt, utan de var klädda i bekväma, praktiska kläder i trevliga färger. De kan vara lyckliga som slipper strumpeband och dåtidens fula, bylsiga kläder. Strumpbyxor är toppen.  Det skall både föräldrar och barn vara tacksamma för.

Bojan  

Kondisbesök

Det är skillnad på konditorier förr och nu. Nu är det inne att dricka kaffe när man är ute på muséer, varuhus  och andra begivenheter. Det finns en uppsjö av "fikaställen" att välja på. Espressobarer bland annat. Jag håller mig till det gamla vanliga bryggkaffet. Förr fanns det bara kaféer och konditorier. De senare var lite finare och det fanns till och med anrika sådana. I min lilla hemstad fanns det inte något som speciellt klassades som anrikt. Skolungdomar hade inte råd med kaffe. När vi festade gick vi på kondis och "tog en bakelse."  Vi fick den på en assiett och betalade så klart för den. 20 öre kostade kalaset. Vi tog små munsbitar så att den skulle räcka länge. Det var "fint" att gå på kondis då och lite "damigt" också, tyckte vi på den tiden.

Nu dricker jag ofta kaffe på stan och igår tog jag sällskapet med till mitt favoritkondis. Kaffet är gott där och priset kan man inte klaga på heller. Kondiset imponerade på min kaffeälskande vän, som njöt av atmosfären och fotograferade såväl mig som lokaliteterna. Hon vill gå dit fler gånger. Stället har inga anor som kondis, men har sin egen historia, som jag kanske berättar om en annan gång.

Bojan 

Befrielse

Fullt så invirad som bildens lilla unge är, var inte jag när jag var liten baby. Jag fick ha armarna fria och var inte insurrad längre än till knäna. Jag har sett värre bilder än den här från ännu längre tillbaka i tiden. Det är inte klokt som de stackars småbarnen hade det. Mina småsyskon var inte bättre lottade de heller. Jag har hjälpt till att linda in dem när Mamma var trött och behövde vila. Jag var visserligen bara handräckning för det hade varit helt ansvarslöst att låta mig sköta hela proceduren.

Nu sprattlar småbarnen av hjärtans lust från sin första dag i livet. De är klädda i små gulliga tröjor och strumpbyxor och är hur näpna som helst. Är det inte en trevlig utveckling, så säg?  När de blir större slipper de det otrevliga livstycket jag skrev om igår. De har praktiska och bekväma kläder både inom- och utomhus och föräldrarna får frikostiga bidrag av staten att köpa dem för. Det "är strålande tider, härliga tider" skulle Thor Modéen ha sagt om han levat. För den som inte vet vem den mannen är, så talar jag om, att  han var en välkänd komiker på "Pilsnerfilmens" tid.

Bojan

Livet på landet

Jag brukar dryfta alla möjliga saker och ting på den här sidan och det händer ibland att jag  ger mig in på sådant det hade varit bättre  att tiga ihjäl. Om lantliv vet jag inte mycket. Född i en stad känner jag mig inte ett dugg hemma i allt det gröna. Dessutom är jag rädd för alla stora djur. Det brydde sig mina föräldrar inte ett dugg om när de i bästa välmening skickade mig på "grönbete" på somrarna. Det var hos släktingar som hade ett litet jordbruk som bisyssla. Det gick väl bra de första åren när det inte krävdes några insatser av sommarbarnet. Första problemet som uppstod gällde mjölken. Jag vägrade hårdnackat att dricka den vita vätska som kramades ur kons spenar. Mjölk kunde man bara enligt min livsåskådning köpa i mjölkaffären. Det som de bjöd mig på landet spottade jag åt och kallade det föraktfullt för "kopattamjölk."  På sydsvenskt tungomål är patte detsamma som bröstvårta eller spene.

När jag blev lite större skulle jag förstås göra lite nytta också, men hästen och kossan vägrade jag definitivt att befatta mig med. Grisen ville jag inte alls syssla med. Att mata hönsen passade mig perfekt. De varken bits eller stångas utan är små behändiga varelser som kacklar lite hemtrevligt och utan protester låter husbondfolket äta upp äggen för dem. Alla stadsbarn gillar inte landet. Jag längtade bara hem till kullerstensgatorna. Vi hade sådana på den tiden.

Bojan

 

 

Krigsminne

Den som tittar på bifogade bild undrar säkert vad det nu skall bli för konstigheter. Lugn! Bara lugn! Allt skall få sin förklaring i sinom tid. Jag är som bekant rätt ålderstigen och har varit med om en del, bl a två världskrig. Under det första var jag inte gammal men jag minns lite grann. Myndigheterna hade inte vett att påbjuda ransonering så det var ont om mat. "Gulaschbaronerna" köpte upp det lilla som fanns och sålde till hutlösa priser. Envar i min familj kunde blivit "ganska mager om bena tillika om armar och hals." Litteraturkunniga vet väl att det här citatet har jag knyckt från Nils Ferlins valsmelodi och det talar för sig själv. Men vi hade en räddande ängel, en moster med bondgård. Därifrån kunde man få lite tillskott ibland, en räjäl brödkaka, hemkärnat smör,  hemystad ost och ett stycke fläsk. Det var högtidsstunder när min far kom hem med förplägnaden.

Det kunde komma lite extra matnyttigt ibland från ransoneringsmyndigheterna när de äntligen kommit igång. En gång gick ryktet i min lilla stad att det fanns  en sorts extra bröd att köpa  i en av butikerna. Lilla jag skickades iväg för att köa. Jag kom hem med två runda, bruna, salta kakor som vi tuggade i oss. Ingen i sydsverige hade smakat så konstigt bröd förut, men är man hungrig går allting ner. Förklaringen fick jag många år senare när jag bodde i Närke. Där återsåg jag samma brunröda kakor. Där kokte man dem i vatten och serverade med vitsås och fläsk. Det var paltbröd vi smaskat i oss torra och knastriga. Men jag tyckte inte att de smakade lika gott som de gjorde sista krigsåret utan både smör och pålägg. Paltbröd med fläsk blev aldrig min älsklingsrätt.

Bojan

 

.

Bäst före datum

Bäst före datum har jag passerat för länge sedan, det är det väl ingen som tvivlar på. Men jag är nog rätt hållbar eller kanske välkonserverad och hänger nog med ett tag till. Sen är det ju det här med bäst före datum på det som är både ätbart och som inte kan förtäras. Jag tror att det har gått till överdrift på både det ena och det andra hållet. Många följer datummärkningen till punkt och pricka och slänger ut en massa god mat fast det inte är det minsta fel på den. Det gör inte jag. Jag luktar och smakar först. Förresten är jag inte uppfödd med datummärkt mjölk inte på lättmjölk heller utan jag är av den gamla skolan som lärt sig att allt skall tas till vara och att mjölken skall vara söt och god. Om den surnade åt man den som filbunke. Det vet inte nutidens barn vad det är en gång. Det smakade faktiskt riktigt gott med socker och kanel på. Den mjölk man säljer nu kan det inte bli filbunke av för den är pastöriserad. Den blir bara äckligt sur när den blir gammal.

Till hjälp för den fåkunnige kan jag meddela att pastörisering innebär att man hettar upp mjölken till en viss temperatur under en viss tid för att ta död på bakterier och mikroorganismer och för att den skall hålla sig längre. Jag har läst på. Inga falska budskap här inte. Till sist vill jag påpeka att ju mindre man slänger ju mindre blir sopberget och det är bra för miljön och för ekonomin ocksä.

Bojan

 

En vacker höstdag i oktober

Idag hoppas jag att alla som haft möjlighet därtill har varit ute i naturen. Det har för ovanlighetens skull varit solsken och vackert väder. För att inte tala om hur vackert det är när träden visar upp  alla sina gula och röda färgtoner. Visste ni att de olika färgerna skapas av ämnen i bladen. Vissa finns där hela tiden medan andra bildas när det blir kallt. När bladen sen åldras och dör ramlar de bara av, så enkelt är det. Att tomtägaren inte uppskattar alla blöta löv som ramlat ner på hans gräsmatta  är ingenting att förundras över. Han eller hon måste ju räfsa upp dem och transportera bort dem. Om han inte har en kompost förstås. En sådan är ju bra både för miljön och kassan har jag hört.

Själv har jag varit ute och strosat i flera timmar. I min del av Storstockholm har vi faktiskt underbara strandpromenader och man blir riktigt lyrisk av att så här på höstkanten kunna njuta av färgprakten hos träden och solglittret på vattnet. Jag fick också se en och annan gräsand som snattrade och guppade i det våta. idag är det mitt lyriska och pedagogiska jag som har talat och det får läsaren vara nöjd med.

Bojan

 

 

I gungan.

Att vara i gungan kan också betyda "att vara rund under fötterna" d v s lite "på lyran." Kärt barn har många namn som sagt var och det låter lite bättre än att säga att vederbörande var berusad eller helt enkelt "full." Alla vet väl att nordbon älskar sin snaps och att man sjunger snapsvisor till supen om det ska vara lite festligare. Man har dessutom i dagarna valt ut årets bästa snapsvisa  och författaren till densamma har fått pris av Systembolaget. Äras den som äras bör. Apropå snapsvisor så är det många utrikesfödda och turister som tror att "Helan går" är Sveriges nationalsång. Detta av den anledningen att svensken verkligen klämmer i för "Kung och fosterland" när han lovsjunger brännvinet. Ni vet väl också att den svenska snapsen blev världberömd när man döpte om den till "Absolut" och sålde den till utlänningarna i en vackert designad flaska. När den kallades för "Renat" var den inte alls av samma klass.

Egentligen skulle jag ha kommenterat dagens bild och inte skriva om berusningsmedel men nu blev det som det blev. Nu skall jag i alla fall komma till saken och berätta varför jag är i gungan. Vid gårdagens promenad kunde jag konstatera att kommunen inte snålar på redskapen till ungarnas förnöjelse. I min barndom fick vi hålla oss med ett rep själv om vi ville gunga. Eftersom jag har barnasinnet kvar provade jag den fina leksaken och det var en stabil grej  vill jag lova. Jag riktigt avundades dagens ungar och hade kunnat sitta i den hur länge som helst.

Bojan

 

 

 

Spel och dobbel

Jag är väldigt obegåvad när det gäller kortspel. Jag kan inte ens en gång blanda en kortlek ordentligt. Det kan  en del småbarn mycket bättre och om jag spelar kort med släktens barn skrattar de åt min fumlighet, men de tycker att jag är en bra spelpartner för jag förlorar jämt. De försöker lära mig att spela "svälta räv", "skitgubbe" eller något som heter "svarta Maja."  Jag förstår inte varför det är så konstiga namn på kortspel men det spelar ingen roll för jag glömmer ändå alltid reglerna mellan varven. Jag har undrat ibland om Spader dam och Svarta Maja är samma sak, men har aldrig vågat fråga för att inte blotta min absoluta okunnighet. Jag vet inte om det ingår i allmänbildningen att kunna spela kort. I så fall är jag inte  allmänbildad.

Flera personer som jag känner är inbitna bridgespelare och kan ägna hur mycket tid som helst åt att spela i klubbar eller rent av i tävlingar. Bridge lär vara ett spel för begåvade och taktiska människor. Det borde därför kunna vara någonting för mig  har jag tänkt flera gånger. Men tillräckligt begåvad för att lära mig spela bridge tycks jag inte ha blivit. De som har försökt har gett upp för jag kan inte hålla reda på vare sig mina egna eller de medspelandes kort. Det beror säkert på  att jag hellre sätter mig med en bok än med en kortlek. En del människor klarar av att göra båda delar. 

Bojan  

Jantelagen

Jantelagen har vi väl alla hört talas om. Den står inte i Svea Rikes Lag utan är en uppdiktad lag formulerad av den norske författaren Aksel Sandemose. Den har fått brett genomslag ändå främst i Skandinavien men också i en del andra länder. Min generation är särskilt påverkade av densamma och har fått sig itutat att man inte får sticka upp och tro att man är någonting. Jantelagen är ingenting för senare generationer för de tar verkligen för sig. Med råge ibland. Lagom är ju bäst förstås, men själv skulle jag gärna velat vara lite kaxigare och inte en mes som undrar "vad folk skall säga", så fort jag skall göra något. Jag gillar nutidens ungar som får vara sig själva och inte  behöver bry sig om någon jantelag och alla oskrivna regler som skulle hämmat deras spontanitet. Det är ett framsteg om något.

Idag är det mitt pedagogiska jag som talar för jag är inte säker på att nutidens människor känner till att det finns  oskrivna lagar som människor varit dumma nog att rätta sig efter utan att vara tvingade därtill. Särskilt jag själv. Någon måste i alla fall ha skrivit ner det som borde fått förbli oskrivet, för jag hittade inte mindre än 10 st helt urfåniga regler, som jag tycker att vi alla bör strunta högaktningsfullt i.

Bojan  

Rosor

Idag har det kommit vänliga kommentarer till min blogg. Man skall väl inte kalla det för beundrarbrev. Det vore att ta i. Men det är i alla fall flera stycken personer,som uttalat sig i positiva ordalag om det jag skriver. Det känns glädjande för en gammal tant med skrivklåda. Ett par stycken har till och med hittat humoristiska inslag i mina alster. Då erinrar jag mig jantelagen i stycket ovanför och aktar mig noga för att tro att jag är någonting. Men någonting måste jag ju vara, annars satt jag ju inte här? Jag presenterade mig visserligen i början på bloggsidan, men läsaren tycker kanske att jag borde ha vuxit med uppgiften och blivit någonting bättre. Jag har inte bättrat mig. Jag skall inte bättra mig heller. Jag tänker fortsätta att skriva på samma lite vanvördiga sätt så länge det roar mig och jag orkar och bara för att  det är så himla roligt!

Idag blir det inget varken pedagogiskt eller om förr och nu. idag vill jag bara tacka alla som vill läsa min blogg. Man skall vara tacksam. Det lärde jag som liten. Vi hörs igen.

Bojan

 

 

 

Mobiltelefoner

Mobiltelefoner har så gott som flesta människor numera, såväl unga som som gamla. Även en del dagisbarn har sådana och kan använda dem minsann. Jag har också en mobiltelefon, exakt en sådan som syns i bild. En "tanttelefon" modell nättare. Ingen stor bumling här inte. Jag använder den så gott som aldrig. Jag känner ingen i min bekantskapskrets som jag behöver prata med när jag är ute på stan eller sitter i tunnelbanan. Det är heller ingen som känner sig föranlåten att ringa mig annat än hemma. En del har "handsfria" telefoner och det ser ut som att de pratar rakt ut i luften. Min kan också bli "handsfri" för det finns en tåt liggande i kartongen för detta ändamål. Den ligger bra där den ligger för om jag händelsevis skall prata i mobilen sätter jag den intill örat och hör på vad det är som sägs.

Folk pratar i telefon i mobilen jämt och ständigt från morgon till kväll. De modernaste är som en liten dator också och pratas det inte så pillas det, smsas, fotograferas, googlas och det ena med det andra. Vill man kan man även skuldsätta sig i telefonen och de som gör det borde lyssnat på Göran Persson. Han som sade "att den som sätter sig i skuld är icke fri." Jag har som sagt var en fast telefon hemma. Riktigt fast är den förstås inte. Den jag har kan jag bära omkring  i lägenheten, med påföljd att jag glömmer var jag lagt den och sen får lokalisera den med hjälp av signalen vid nästa samtal. Jag följer i alla fall med i utvecklingen och jag skall nog börja ta med mig mobilen när jag är ute ensam. Och helst inte glömma att sätta på den.

Bojan

 

Kaffetåren

Det vet väl alla att "kaffetåren" är nästan det bästa vi svenskar vet. Man började dricka kaffe i Etiopien för massor av år sedan men till oss svenskar kom det först i slutet på 1600-talet. Sedan blev vi storkonsumenter av den bruna drycken och är nästan värst på att pimpla kaffe i hela Europa. Jag drack inte kaffe förrän jag var i 30-årsåldern. Jag tyckte inte alls att det var gott, inte ens med 2 sockerbitar i. Under andra världskriget var kaffet ransonerat och man fick kuponger och väldigt liten tilldelning. Eftersom jag inte drack kaffe behövde jag inga kuponger och var väldigt populär i bekantskapskretsen. Alla ville åt mina kuponger.Jag kunde sålt dem för dyra pengar men nöjde mig med att bli bjuden på en middag. Maten var ju också ransonerad, så det gällde hushålla med den lilla köttbit man fick i tilldelning. Jag har hört rykten om att det serverades stekta katter på restaurangerna fast det kallades för något annat. Jag har aldrig ätit någon kattstek för jag hade inte råd att gå på krogen. 

Men det var min kaffedrickning som det skulle talas om. Nu älskar jag kaffe, men jag vill ha en mjölkskvätt i och inget socker. Det där med "latte" begriper jag mig inte på. men sådant lapar folk i sig ur stora pappersmuggar mitt ute i gatan t o m. I min barndom drack kaffetanterna på fat och hade en sockerbit i munnen. Man drack "på bit" kallades det. De "sörplade" och blåste på det om det var för varmt och tyckte att de uppförde sig mycket salongsmässigt. Jag tror inte att de skulle varit uppskattade gäster på dagens kondis. Vi har nya seder  men kaffetåren är som det sägs den bästa utav alla drycker. Det finns en fortsättning på denna slogan också om att kaffet styrker kroppen och livar själen och det är då sant som det är sagt.

Bojan

 

 

Ransonering

Jag har berättat någon gång att när första värlskriget hade pågått ett tag hade vi matbrist i Sverige därför att man började ransoneringen alldels försent. När det andra världkriget var ett faktum var myndigheterna  klokare och så gott som allting ransonerades, även kläder och skor samt bensin. Man hade en hel kortlek att hålla reda på och ingenting fick"frysa inne."  Gick du på restaurang  måste du lämna ifrån dig kuponger om du ville äta ransonerad mat, I annat fall visste du inte vad det var som låg på tallriken. Den som hade småbarn fick särskilda kuponger för ungens behov. Det var ett pysslande och kalkylerande i alla hushåll. Kaffetanterna hade det värst. 13 gram per vecka och person räckte inte långt men det fanns surrogat av alla de sorter att ta till i nödfall. Eftersom jag inte drack kaffe hade jag inga som helst bekymmer med  kaffekupongerna. Det räckte att hålla reda på alla de andra.

Fisken var inte ransonerad, men det  fanns ingen att köpa så det kvittade. Jag stekte ofta något som jag kallade för  "minatyrsill." Det var små ynkliga fiskar som var 3-4 cm långa och dem åt man med ben och allt, för vem kunde stå och rensa sådant smått  "krafs". Efteråt fick jag höra att det hette skarpsill. Sådana fiskar skall det bli ansjovis av, fast jag är säker på att de största redan var bortsorterade för att läggas i burk och att jag fick köpa de som inte höll måttet. Bilarna gick på gengas och det eldades i aggregaten så att det stod härliga till. När jag tänker på den tiden känner jag mig riktigt upprymd. Det är riktigt roligt att berätta om "den gamla goda tiden."

Bojan

 

Fantasier

Jag har begåvats med fantasi. Var den kommer ifrån har jag ingen aning om. Om jag inte haft denna förmåga att hitta på ord så skulle jag inte kunnat blogga. Ingen kan dock förneka att jag kommer med en del fakta ibland. Då är det mitt pedagogiska jag som talar. Ibland är jag i nutiden och en annan gång går jag tillbaka till historisk tid. Allt för att försöka underhålla läsaren. Läsare tycks jag ha för det talar redaktionen för Min sida om för mig ibland. Det är ju mycket tacknämligt och hedrande för min enkla person. Men det skulle inte vara så dumt om någon ville bemöta något av mina påstående. Jag kan ju ha fel åsikter och kanske vore en riktig "näsbränna" på plats för att jag pratat strunt eller "varit ute i ogjort väder". Det sista är ett gammalt ordstäv och sådana tar jag till ibland när de egna orden tryter.

Min vän fotografen hjälper mig på traven ibland med att manipulera fotografier av min person och jag har uppträtt i ett antal olika skepnader i tidigare inlägg. Det bjuder jag på även om jag någon gång kan tycka att hon kunde gjort mig lite grann vackrare när hon ändå skall konstra till det. Dagens bild är jag helt tillfreds med för där är jag placerad mitt i fantasiens underbara land och det är just där som jag känner mig riktigt hemmastadd.

Bojan 

Mörkrädd

Jag har aldrig förstått mig på folk som är mörkrädda och inte vågar gå ut ensamma på kvällen och ännu mindre vågar ta sig hem när de varit ute på någonting, Nu talar jag om att bo i en stad eller i samhälle med gatubelysning. På rena "vischan" där det är totalt "kolmörkt förstår jag väl att det skall verkligt kurage till  för att vara ute sent. Här i Norden är vi ju bortskämda med att det är ljust länge på kvällarna. Då är det lätt att glömma att om man går bort någonstan  en eftermiddag på höstkanten så är det mörkt när man skall hem. Det gjorde jag idag. Till råga på allt så fattades det lite gatubelysning också och när jag hade gått en bit så kände jag inte igen husen på gatan jag rör mig på nästan dagligen och visste inte om jag var på väg hem eller hade gått åt fel håll. Det var tydligen det förstnämnda och jag fortsatte och hittade kvarteret jag bor i. Där har det varit byggarbetsplats i åratal och det har grävts hål och fyllts igen sådana länge. Nu ramlade jag inte i någon grop den här kvällen men stupade över en betongklump som stod mitt ivägen. Jag svor ve och förbannelse över dem som ställt den där och var ordentligt mörkrädd innan jag kom helskinnand innanför den egna dörren.

Nu skall jag aldrig mer göra narr av mörkrädda människor och jag skall inte gå utanför dörren  när det är mörkt utan att ha en stor rejäl ficklampa med i väskan. Sedan tycker jag också att det bör stå en varningslampa framför betongklumpar och annat som står i vägen för fotgängare och att gatubelysningen bör fungera tillfredsställande .

Bojan

Variationer i kosten

Jag brukar framhålla husmanskosten när jag talar om mat. Mammas köttbullar är det ingen som slår för de var i en klass för sig, Jag försökte mig på att återskapa dem igår när jag såg att det såldes blandfärs. Mamma malde och blandade själv. Jag inköpte färs som var alldeles för grovt malen och inpaketerad i plast. Den hade kanske åkt hundratals mil innan den kom till butiken. Det blev ju naturligtvis som det blev. Inte fiasko direkt för smaken var bra men konsistensen var helt upp åt väggarna fel. Köttbullarna var torra och inte särskilt tuggvänliga. Jag skall aldrig göra om försöket utan skall det bli köttbullar någon mer gång blir det färdigköpta. De innehåller inte mycket kött men i gengäld är de lättuggade.

Idag blev det i alla fall omväxling i dieten. Jag och en mycket kär vän skulle ha lite stimulans för själen och besökte därför en biograf i storstaden. Vi valde att se en film som var inspelad i vårt sydligaste landsskap, där vi båda råkar vara födda. Skådespelarna talade bygdens dialekt, vilket i våra öron lät som musik. Filmen var bra och efteråt ansåg vi att en god matbit inte skulle sitta i vägen. Asiatiskt mat är oftast riktigt god och välsmakande och vi beslöt oss för att sådan skulle vi äta. Vi fick varsin stor portion som luktade och smakade gott, var färggrann och rikligt tilltagen. Till detta drack vi ett glas vin. Det blev inte en smula över av maten. Det nästan slog Mammas köttbullar och det är ett bra betyg.

Bojan

 

Vetenskap

Idag skall vi röra oss i de högre sfärerna. Tro inte att jag har inte blivit högfärdsgalen. Nej, jag har bara läst på och känner det som en skyldighet att vidarebefordra kunskaperna. Hör bara! Någonstans i Australien har man studerat inte mindre än 5000 män i åldrarna 69 till 87 år under 8 år och har konstaterat att datoranvändare löper upptill 40% mindre risk att bli dementa än de som icke är datoranvändare. Detta gäller enligt forskningen oavsett utbildning, hälsa, social situation eller om personen är deprimerad eller ej. Det lät väl hoppingivande. Men efter att ha   studerat det här blev jag till slut lite "syrak" och frågade mig om kvinnor i Australien inte använder datorer? För nog finns det väl kvinnor där också och säkert en hel del kvinnliga äldre som är datoreranvändare?  5000 manliga försökskaniner och inte en enda kvinnlig? Det verkar vara könsdiskriminering i allra högsta grad. Fy. på er vetenskapare ni borde skämmas ordentligt. Jämlikt skall det vara i alla sammanhang i vårt århundrande.

Men misströsta inte medsystrar. Jag tror att om de hade haft kvinnor med i undersökningen så skulle resultatet blivit ännu högre än 40%. Se bara på mig. Ingen demens här inte. Jag änvänder datorn varje dag och är väl ett typexempel så gott som något. De här vetenskaparna ville också varna gubbarna för att sitta för länge vid datorn. Det är kanske ett råd som även en kvinna kan ta till sig eller hur?  Lagom är alltid bäst.

Bojan

Den ständiga frågan

Varje kväll när jag loggar in på min sida frågar jag mig själv vad bloggen skall handla om. Hittills  har det alltid dykt upp någonting i huvudet och då blir det som det blir. Jag har ju gett den äldre bloggaren ett ansikte liksom. Nu skriver t o m tidningarna om gamla tanter som bloggar och det är ju tacknämligt. En dag den här veckan hade en tidning hittat en, som de påstod och som själv trodde sig vara Sveriges äldsta. Jag fann mig föranlåten att dementera saken för jag tror att det är jag som än så länge innehar det rekordet. Så vida det inte dyker upp någon som slår mig förstås.Jag väntar med spänning. Någon bloggande gammelfarfar har ännu inte synts i tidningarna. Det verkar inte som det är lika mycket "krut" i gubbarna. De kanske bidar sin tid.

Jag skriver faktiskt i en blogg till. Om ni tror mig eller ej så är jag gästbloggare i en högst respektabel tidning. Äran har inte stigit mig åt huvudet än. I den bloggen försöker jag vara lite seriös och det är inte min riktiga stil. Det lite vanvördiga passar mig som hand i handske  och jag tycker att lite humor kryddar anrättningen. I den här bloggen vill jag känna lite självdistans till det skrivna. Förhoppningsvis har jag lyckats.

Bojan

Tårta

Hembakad tårta är en läckerhet. Men då skall den vara hemgjord alltigenom. Färdigköpta tårtbottnar är fusk, tycker jag. Alldeles för söta. torra och med bäst före datum som sträcker sig flera månader framåt i tiden. Min vän fotografen hade födelsedag häromdagen och bjöd på en tårta som var någonting utöver det vanliga. Bilden gör den inte full rättvisa. Den var en present från grannen next door. En manlig individ som av hälsoskäl inte själv kan äta tårta men som unnar sina medmänniskor allt gott i livet och ställer sig att baka trots att han jobbar heltid. Jag skulle velat ha en sådan granne. Om mina grannar kan baka tårtor har jag ingen aning om för jag vet inte ens hur en del av dem ser ut. Fotografens granne är social, det är inte mina.

Den här omskrivna tårtan tog jag stora bitar av och fick även en bit med hem. Fotografen är både snäll och social och henne har jag stor glädje av när jag använder bilder som hon tagit. För den som skulle vilja göra en lika vacker och god tårta kan jag tala om att fyllning och dekoration består av väl avrunna konserverade persikor och mandarinklyftor. En utsökt kombination tillsammans med grädden, som  var smaksatt med något som jag inte kunde identifiera. Jag har inte för vana att lämna ut recept eller ge råd om matlagning men det fyllde ut bloggen idag och det var det som var meningen.

Bojan

Höst

Hösten är en vacker tid och innan frostnätterna kommer är lövträden som vackrast. Igår var jag ute och strosade tillsammans med min vän fotografen. Hon är helt besatt av gula löv och ser det som ingen annan ser när hon är ute plåtar. Det blir bilder som är bedövande vackra. Nu menar jag inte att min person som syns på bilden är vare sig bedövande eller vacker utan det är bakgrunden som är det fina "i kråksången." Det duggregnade under hela promenaden och därför kan jag också visa upp ett riktigt snygg paraply som förhöjer effekten på det hela. Denna paraply har jag innehaft i mer än 40 år och den är precis som ny. Det är kvalitet som heter duga och hopfällbar är den också. Det är annat än de paraplyer som saluförs nu och som vänder sig vid första lilla vindpust. Jag har sett att personer i rena ilskan slängt den nya tidens paraply i första bästa papperskorg sedan den vänt sig ett antal gånger. Nutidens paraplyer är billiga slit och slängvaror. Min är en klenod, snygg och funktionsduglig och att den kommer att överleva ägaren är jag övertygad om.

Sens moral i dagens inlägg är att gamla tiders lite rundare regnvädersskydd är betydligt varaktigare än nutidens billiga, platta ofunktionella tingestar. Även om min gamla paraply kostade en slant när den köptes, så har den betalat sig hundrafallt. Kvalitet lönar sig alltid.

Bojan

Sjusovare

Idag har jag börjat dagen med en rivstart. Den senaste tiden har jag ägnat datorn mer tid än jag borde och dammet har lägrat sig i alla vrår och vinklar. Det ser inte så trevligt ut och är troligen inte hälsosamt heller. Därför hade jag beställt städhjälp för att avhjälpa de värsta bristerna i  min närmaste omgivning. Givetvis en helt lagenlig sådan med rutavdrag, allt enligt gällande regler. En person utan svenska språkkunskaper skulle infinna sig kl 9:00 dagens datum. Det gjorde hon också punktligt som ett urverk. Då sov jag som en stock och vaknade av dörrklockans signaler.Yrvaken  for jag ur sängen i bara nattlinnet, barfota och med håret på ända, öppnade dörren och skrek:"kom in." Jag såg hur den utrikesfödda personen skrattade innan jag vände och rusade in i sovrummet för att få lite kläder på kroppen. Städerskor har säkert mycket att berätta om sina uppdragsgivare när de träffas och min uppenbarelse kommer nog att vara på tapeten och bli skrattad åt många gånger.

Jag såg nämligen inte lika trevlig ut som den yrvakna person bilden visar. (Jag hittade ingen bild som liknade mig). Tänk er bara en rynkig, gråhårig tant i ett nattlinne som är lika skrynkligt som hon själv och alldeles konfys över att bli ertappad i en så okonventionell klädsel. Men jag tar det inte så hårt för jag tål att skrattas åt. Humorn är en gudagåva. Ibland tror jag att jag har fått del av den.

Bojan

Glömska

Jag är en aning tankspridd. En del säger att jag är glömsk. Men jag har märkt att när en 50-åring inte kan hitta det han lagt ifrån sig, så är han tankspridd så där i största allmänhet. Om jag gör samma sak, så är jag  bara glömsk och på väg att att bli åderförkalkad och ännu glömskare. Det är det som är den stora skillnaden. Min tankspriddhet eller skall vi sanningsenligt kalla det för glömska orsakar mig mycket onödigt letande och får mig att springa omkring lite odiciplinerat och rota  på både tänkbara och otänkbara ställen efter t ex glasögonen, som jag bara behöver använda vid läsning, och som därför är försvunna titt som tätt.Jag har säkert sprungit flera kilometer inomhus och letat. Man borde haft en stegräknare.

Idag blev det nästan panik. Jag har fått nya hörapparater. Tack snälla Landstinget som "hyrt" ut dem till mig, Dessa utmärkta tingestar skulle idag finjusteras. Innan jag skulle iväg till platsen för denna hantering stormade det in en hel härskara av experter, som just då kommit på att mitt ventilationssystem också skulle genomgå justering. Jag blev lite rädd för tidsbrist och en smula nervös. Till omskrivna apparater hör det också fint designade etuier och i dem skulle de  båda    tingestarna ner! När den ena kommit på plats var den andra puts väck. Som jag letade. Fanns ingenstans. Hur skulle detta förklaras för justeraren? När allt hopp var ute och jag beslutat att stå där med skammen, öppnade jag asken för kolla att jag åtminstone kunde visa upp ett ex och vad hittade jag då? Svar: bägge apparaterna djupt omslingrade. Vilken lättnad! Jag fick ut alla gubbar ur lägenheten och hann med det jag skulle, samtidigt som jag lärde mig att ingenting går upp i rök. Man skall hålla huvudet kallt och tänka logiskt inte rusa omkring som en dåre och leta efter saker, som ligger precis där man har lagt dem.

Bojan

 

 

Vaccination

Nu diskuteras det vaccinering. Frågan är om pensionärer och andra utsatta grupperr skall vaccinera sig eller låta bli. Jag tror ju inte att folk springer benen av sig bara för att det är gratis. Men ett är säkert, det gör en viss skillnad på intresset för den här årliga begivenheten. Jag har vänner som säger: aldrig i livet, jag blev dödssjuk av den första jag fick. Andra springer i väg första vaccinationsdagen och köar i timtal för sin spruta. Min vän fotografen är för ung och frisk så hon behöver inte bry sitt huvud med det här. Jag själv som  vill tro att jag är både gammal och förståndig, jag skall tacka ja till Socialstyrelsens generösa erbjudande. Men jag skall vänta några veckor tills de mest vaccinationssugna är färdigsprutade. Man kan ha roligare än att sitta i en kö. när det inte behövs,

Små barn blir också vaccinerade mot allehanda sjukdomar som jag hade som barn och som nutidens ungar slipper. De kan inte protestera heller utan får ta emot, tackar gör de inte utan skriker säkert i högan sky. Det skulle jag också ha gjort, för det är då inget nöje att ha en person framför sig som inte bara hotar med en spruta utan använder den på riktigt och sticks riktigt otäckt med den. Trots allt negativt i med vaccinering tror jag att såväl stora som små skall vara glada för att den har utrotat en massa smittosamma sjukdomar. Jag är det i alla fall.

Bojan

 

Ett pekande finger

Hösten har kommit på riktigt fast det är säkert inte många som längtat efter den. Den har i alla fall en förtjänst för det blir vådligt vackert i naturen, ett tag i alla fall. Jag tycker att det är underbart med alla gula och rödaktiga färgtoner på lövverken. Jag kan visa upp ännu en höstbild som  min vän fotografen har stor heder av. Som ni ser intar jag en pose som  är i det närmaste nästan kunglig. Alla som gästat huvudstaden har säkert sett Carl XII stå staty och sträcka ut pekfingret. Vad han pekar på har inte jag kunnat  "luska" fram. Jag har märkt att det är nästan signifikativt för mig att ge pekfingrar åt folk. Jag vill gärna "visa mig på styva linan" har jag märkt och säga "att jag vet" och "att jag kan". För att inte tala om att jag envisas med att berätta för folk om hur det var förr och hur det har blivit nu. Jag ber så förfärligt mycket om ursäkt för denna egocentritet. Om jag kan så skall jag bättra mig till ett kommande tillfälle.

Här ovan har jag skrivit att hösten har kommit. Det var nog inte riktigt rätt  för idag var det riktigt otäckt kallt ute. Hösten har nog både kommit och gått och tagit min fantasi med sig för idag blev det mest väderprat. Tala är silver och tiga är guld. Guldet får vänta ett tag för eljest blir det inte mer bloggat. Jag återkommer.

Bojan

 

 

Rekordhållare

Häromdagen läste jag i lokaltidningen att de hade hittat den äldsta bloggande tanten. Hon var avbildad också och en riktig kändis med många läsare och duktig värre. Jag är ju vare sig duktig eller kändis men eftersom vederbörande var några år yngre än jag, så tyckte jag i alla fall att rätt skall vara rätt. Tills vidare är det jag och ingen annan som innehar rekordet. Konstigt nog är det inte någon manlig individ som har hört av sig i sammanhanget. Men vi kvinnor utvecklas ju tidigare och det är väl karlarnas senfärdighet som är anledningen till att de inte syns. Någon bild på trevliga  konkurrerande bloggtanter kunde jag tyvärr inte finna  i arkivet, men jag hittade ett par gummor som hade åldern inne i alla fall och de får duga. Både jag och tvåan ser betydligt snyggare ut.

På tal om fotografier så skriver jag ofta om min vän fotografen. Det är hon som är mästare till den pampiga bild som syns när man öppnar bloggsidan. Jag är mycket stolt över att vara inramad av detta  historiska minnesmärke som finns i Drottningholmsparken till allmänt beskådande. Om  någon läsare inte besökt Drottningholm så är det hög tid att göra det innan vintern slår till på allvar. Idag var det snö och halt och jag halkade betänkligt när jag var ute. Var rädda om er och använd broddar. Det skall jag göra.

Bojan

 

Abstrakta begrepp

Det finns ju en del kulturella utbud i vår huvudstad och det ställs ut konst av olika slag på alla de muséer som man kan besöka. Konst är ibland något väldigt konstigt och det är inte säkert att man begriper det man tittat på. I går besökte jag och min vän fotografen Bonniers Konsthall. Det var mitt andra besök på detta förnämliga ställe. Vid första besöket var jag ett enda stort frågetecken för det visades något som visserligen kallades konst men som jag bara uppfattade som konstiga  och rörliga metallkonstruktioner. Hur jag än tittade såg jag inte något som helst konstnärligt i de stora åbäkena som fyllde salarna. I går visades det helt andra  grejer. Nu hade ljud blivit konst och vi hörde och såg en massa underligheter. Det var beckmörkt i salarna och där fanns saker som jag inte kan närmare förklara. En av dem kan jag visa i bild för fotografen plåtade vilt samtidigt som hon var helt facinerad av alla ljud- och ljuseffekter. Om jag har fattat galoppen rätt så skulle det vara ett vetenskapligt system som var översatt till musik och ljud.

Ärligt talat begrep jag inte ett dugg av det hela men jag var i alla fall fylld av förundran och tyckte att jag upplevt något besynnerligt och kände mig på något vis upplyft till högre sfärer.Till sist måste jag ändå säga att jag ibland tycker att konsten är så konstig att den största konsten måste vara att få det förklarat som konst så att folk vill gå och titta på det och eventuellt köpa det för dyra pengar.

Bojan

 

Stambyte

Har ni varit med om om stambyte i er bostadsfastighet någon gång? Det har jag varit förra året och 4 månader tog det innan ordningen var återställd och allt byggdamm var borta ur bostaden. Det var en prövningarnas prövning för en dam i min ålder. Toaletter och badrumsinredning  åkte ut och vattnet försvann ur kökskranen. Det var rena misären att leva i eftersom 3 av mina 4 rum och alla garderober var igenklistrade och oåtkomliga, Jag. datorn och en gammal 17"-are till TV var inhysta med vinterkläder och allt i husets minsta rum. Det fanns en säng, stol  och en byrå också måste jag tillstå. Alla typer av hantverkare hade nyckel till lägenheten och rände ut och in, borrade och väsnades. Toaletter och duschar fanns på gården och man måste bylta på sig ytterkläderna för att kunna utnyttja de sanitära bekvämligheterna. Kallvatten bjöds man på i trappuppgången och det var alltid något. Det blir min död, påstod jag i början, men jag överlevde. Ont krut förgås inte så lätt, heter det ju och det ligger någonting i det.

Att jag erinrar mig detta elände nästan ett år efter att det var ett avslutat kapitel kommer an på att det har varit slutavsyning av jobben nyligen. Hos mig, som tycks vara otursförföljd har man hittat ett fel. Vad man däremot inte hittat är hur det skall rättas till. Det har varit massvis med gubbar  här som har lagt sina pannor i djupa veck och sprungit ut och in i mina dörrar, Idag har det gjorts ett stort hål i en vägg utan att gåtan fått sin lösning. Hur och när hålet skall täppas till svävar jag i fullkomlig okunnighet om.  Det är inte utan att jag är rent ut sagt förbannad och det med full rätt, tycker jag.

Bojan 

Bakom kulisserna

Idag har jag varit bakom kulisserna på Cirkus på Djurgården. Det var vådligt intressant. Jag lärde mig att den invigdes 1892 och att den då var som en normal cirkus  med djur och clowner och allt som hör till. Nu är det en mer vanlig nöjeslokal för konserter, musikaler och andra sorters evenemang. Det finns plats för 1650 personer där och det är inte dåligt. Dessutom tycker jag att det är en pampig byggnad som passar in på Kungliga Djurgården. Det var repetion på det som skall gå av stapeln där under morgondagen. Jag får då säga att artistlivet inte verkade särskilt glamoröst, för de stackars artisterna höll på i all oändlighet med att repetera hur de skulle gå och stå i förhållande till varandra. Någon skönsång eller dans såg jag inte till fast jag var där i flera timmar. Det var bara ett evigt tjat om var den ene skulle befinna sig i förhållande till den andre. Lill Babs som är med överallt var där också, men hon verkade lite trött och satte sig mellan varven. Det skulle jag också ha gjort.

Tyvärr kan jag inte berätta om hur showen de övade kommer att bli, för jag blev erbjuden att  titta på  hur kameramän och  ljudtekniker jobbade och det var då bra mycket roligare att se än det som gjordes på scenen. Efter det hade jag fått nog av Cirkus och åkte hem. I morgon kommer det i TV och då  är nog artisterna på sina platser. Var jag skall vara i morgon berättar jag om när det är dags

Bojan

 

 

.

Jag kände igen ett flertal artister på scenen

I festvimlet

Igår var jag ute i den stora världen. Det var till och med på en gala och jag förundrades storligen. Den sändes dessutom live i TV. Jag som lever mitt liv, inte på livets skuggsida, nej bevare mig väl, utan så där lite i skymundan gjorde stora ögon över alla fotografer, som även tog bilder på mig när jag anlände, utan ytterkläder vill jag påpeka, för så skall det vara när fint folk är ute och förlustar sig. Det var bara att uppföra sig och ta efter dem som varit med förut. Jag fick skåla med sällskapet i finaste champagne innan det bjöds till middag. Middagsbordet var dukat nästan lika snyggt som hos kungen och maten som bjöds var vacker att titta på och god att äta. Kändisen som skulle suttit vid min högra sida dök aldrig upp, så jag fick aldrig veta hur trevligt vi skulle haft det och vad vi skulle kunnat  pratat om. Jag tycker förstås att såväl kända som vanliga dödliga skall lämna återbud och inte bara skolka. Jag vill påpeka att jag själv var mycket hedersamt placerad och kände mig nästan lite som en  V I P. Bara nästan för jag är inte högfärdig och vill inte göra affär av mig själv.

När det sedan blev tid för underhållning av idel kvinnliga artister samlades det in pengar till ett högst behjärtansvärt ändamål. Miljonerna bara rullade in och några lyckliga vann fina bilar. Det är så det skall gå till på TV-galor och jag hade en mycket minnesvärd afton som jag sent skall glömma. Om det är någon som ännu inte har skänkt pengar till Cancerfondens Röda Bandet- insamling så är det inte försent att göra det efter galan. Då gör ni en god gärning.

Bojan

 

 

Fest och gala

Att ha varit med på en gala har inte stigit mig åt huvudet. Jag har bara inte hunnit smälta alla intryck än. Som varande helt novis i sådana sammanhang oroade jag mig så klart över vad jag skulle sätta på mig.Jag hade inte den blekaste aning vad som är inne när man skall vara ute på offentliga tillställningar. Det fick bli som det blev och jag må då säga att folk inte var särskilt glittrande och paljetterade utan det var en skön blandning av olika klädslar. En del såg faktiskt ut som om de inte haft tid att klä om alls utan kom direkt från jobbet. Det gjorde de kanske också, vad vet jag? Cancerfondens egna damer var beordrade att ikläda sig för ändamålet inköpta rosafärgade strumpbyxor. Sådana var jag innerligt glad att jag slapp för de hade då verkligen stört intrycket av min lavendelfärgade kreation.

Min vän fotografen däremot hade högtflygande planer när det gällde min utstyrsel och ville att jag skulle se ut som en drottning och göra intåg som en sådan. Hon hade dock inte hängt med i svängarna, för hur skulle det ha sett ut att komma med ett blått band på en rosa gala. Nu fick hon bara drömma om att styla upp mig den här gången. Jag blir säkert aldrig hembjuden till Silvia och kungen, men om undret skett skulle damen på fotot platsat i vilken  salong som helst. Jag vill verkligen inte undanhålla eventuella läsare min vän fotografens välretuscherade fotografi. Det är ett mästerverk. Jag tror att hon utan svårighet kunnat förvandla en groda till en prins.

Bojan

Halloween

Halloween är något som jag inte riktigt begriper mig på. Det är en nymodighet som vi importerat från Amerika. Jag var faktiskt i det stora landet i väster för väldigt länge sedan när jag första gången såg att det stod pumpor med ljus i utanför vartenda hus man passerade. Det sprang omkring utklädda människor överallt också. Jag fattade inte ett jota men fick mig förklarat att det var en gammal irländsk sed som kelterna hade hållit fast vid när de kommit till Amerika. Sen glömde jag bort den upplevelsen som man glömmer så gott som alla andra reseminnen. Långt efteråt så kom den helt okända helgen till Sverige och det var säkert en massa affärsmän som kommit på att de skulle få lite fart på kommersen i månadsskiftet oktober/ november eftersom det inte varit helg sedan midsommar och det var en bra bit kvar till jul. Jag har läst att Halloween-helgen omsätter en hel miljard kronor. Det var väl ett fiffigt sätt att få klirr i kassorna när det är mörkt och kulet ute. Och en extra helg har man fått på köpet. Jag undrar om det egentligen inte är Allhelgonahelgen som piffats upp lite grann.

Svenskarna är med på de flesta nymodigheter och ungdomar tar alla tillfällen i akt när det gäller att festa till lite så varför inte fira Halloween när det är dags. Klä ut er alla som vill  och sätt ljus i pumpor som lyser i höstmörkret. Jag tror att man kan äta upp dem efteråt  om man så önskar Jag har sett recept på såväl soppa som stuvning av púmpa för att inte tala om att man kan göra paj också. Själv skall jag inte inhandla någon pumpa och inte heller fira Halloween för jag    har inte tagit efter den här hedniska helgen. Ni vet väl att nästan alla våra helger kommer från vikingarna och deras gamla asatro. Till och med julen har hedniskt ursprung.

Bojan

Kycklingprat

Idag läste jag i tidningen att Sverige skall exportera kycklingfötter och grisöron till kinesrna för massor av millioner kronor per år. I Sveriga är det avfall och hamnar  på sopberget Här skulle ingen människal komma på idén  att sitta  och knapra varken på grisöron eller kycklingfötter, men kineserna de gillar sådant och tycker visst att det är kalas. Hos dem råder  det brist på de här delikatesserna. Nu skall firma Guldfågeln både tjäna storkovan och spara på miljön. Det låter väl bra och tänk på hur glada jordbruks- och finansministern ska bli över  den här sortens affärer.

Det kommer mig att tänka på hur det var i min barndom. Då var det brist på såväl kycklingar som ägg på vintern. Hönsen började värpa ägg först på vårkanten och skulle det bli några kycklingar så måste hönan ligga och ruva äggen ett bra tag först. Kycklingarna var inte ens halvvuxna när de serverades på restaurangerna som festmat. Man fick en halv liten pippi med gräddsås, betalade dyrt och blev knappt halvmätt.  Nu räcker en kycklinghalva gott och väl till att mätta 2 personer. Äggen då? Jo, ville man laga pannkakor på vintern  så fick man se till att ha konserverade ägg i sin källare. Hos oss hade vi en 10-liters hink och  den travades  full med hönsägg och sen hällde vi  på något som hette "vattenglas". Det stelnade och täppte till porerna på äggen som höll sig hela vintern. Visst var vi fiffiga även då, men vi skulle aldrig kommit på idén att äta varken grisöron eller hönsfötter. Kokta grisfötter dög däremot att servera på julbordet och glaserade sådana var både matnyttiga och goda. Jag vet för jag har spisat dylika med god aptit.

Bojan

 

 

 

Nonsens

Jag envisas så gott som varje dag med att skriva om allt möjligt mellan himmel och jord. Kanske är jag snusförnuftig och låtsas begripa sådant som jag inte alls borde lagt mig i. Kanske skriver jag  bara nonsens. Och vad är då nonsens? Jag slog i uppslagsboken, för man skall inte svänga sig med ord när man inte vet vad de betyder. Nonsens det var en hel massa saker.  10 - 12 olika. Bland annat kunde det översättas med "bullskit." Så fula ord har jag inte använt förut för det är liksom inte min stil. Min stil är lite mera sofistikerad. Trodde jag. Tills jag såg vad sofistikerad kunde översättas  med. Ordboken beskrev tyvärr inte hur en sofistikerad stil kunde vara. Den beskrev hur en sofistikerad person är funtad. Denne är: mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad/men smart/, samt världsvan. Ingenting stämde in på min person. Däremot insåg jag att jag en denna dag inte haft något som helst vettigt eller allmänbildande att förtälja utan har hasplat ur mig en massa nonsens till glädje för ingen. Det var inte särskilt smart  av en som vill vara pedagogisk och brukar skriva om förr och nu. Men medge att det blivit ett blogginlägg av idel nonsens och även om jag inte är särskilt sofistikerad  enligt orboken så var det väl en smula smart att få ihop så många rader utan att egentligen säga någonting. 

Förhoppningsvis återvänder inspirationen och jag  lovar att det här var första och sista gången jag medvetet skrev en massa nonsens.

Bojan 

 

 

 

Elavbrott

Idag när jag var som mest upptagen med att tänka och skriva ner det tänkta lade datorn av utan föregående varning. Jag blev bara sittande och glodde på skärmen som slocknat och begrep ingenting. Hur kunde det bli så här? Och vad har jag nu gjort för fel?  Sådana frågor får ju inga svar när det inte finns någon mer i rummet än du själv. Hade jag tänkt logiskt hade jag genast sett att även lampan vid datorn slocknat, vilket den inte skulle ha gjort om det varit datorn som havererat. När detta väl var konstaterat kom nya frågeställningar. Har det gått en propp? Och var sitter den? Och om det är en propp, vem skall i så fall byta den? Inte jag, för jag begriper mig inte på proppar och jag vågar inte  klättra på stegar och riskera att dråsa ner. Proppskåpet sitter närmast taket och jag håller mig helst på marken. Om jag ramlar där riskerar jag inte armar och ben och behöver inte bli en belastning för sjukvården. Jag har brutit en arm en gång i vinterhalka och det var då inte ett dugg roligt.

"Även en blind höna hittar ett korn", sägs det. Och det gjorde jag till slut, för när jag tittade ut i trapphuset såg jag att där var det helt kolsvart. Då som först gick det upp ett ljus, inte i farstun, utan i mitt gamla huvud. Det var allmänt strömavbrott!!!  Ingen i huset hade någon ström!!! Glädjen var total. Datorn var hel, inga proppar skulle bytas. Allt var frid och fröjd och det gjorde inte ett dugg att maten var kall och att det inte gick att brygga kaffe. Det är nog inte många som jublar över att strömmen går. Men det gjorde jag. Fast jag tycker synd om alla som saknar elektricitet och har det besvärligt.

Bojan

 

 

.

   

Mardrömmar

Jag drömmer mardrömmar ibland. Den ena värre än den andra. Efter en sådan är man överlycklig när man vaknar. Oftast faller jag från höga höjder som det tar lång tid att ramla ner ifrån. Det går med en hisnande fart rakt ner i avgrunden och jag väntar bara på dunsen och hur jag skall överleva smällen. Märkvärdigt nog slår jag aldrig ihjäl mig. Men drömmar är väl som sagorna och  hjälten eller hjältinnan har nio liv liksom katten. I mina drömmar har jag mer än nio liv för annars skulle jag ju inte kunna fortsätta att drömma om hemskheter, som inte ens en skräckfilmsförfattare skulle fantiserat ihop.

Värst är det att drömma om att bli jagad av vilda djur eller urtida skräcködlor. De senare går väl an, men när det är bestar med stora käftar och långa svansar som flåsar en i hälarna då är det för ruskigt och man springer för brinnande livet över stock och sten. Konstigt nog är det alltid en massa stora träd och stenbumlingari vägen och aldrig är det några raksträckor heller, utan man snubblar och reser sig gång på gång. Om jag råkat ut för dinosaurier i drömmen och undgått att bli uppäten skakar jag av skräck och är genomsvettig när jag vaknar. Min vän fotografen, som kan illustrera det mesta, har försökt att åskådliggöra en av mina mardrömmar och det är väl av anständighetsskäl jag inte är avbildad i bara "mässingen" eller i ett urringat nattlinne.

Bojan

Trafikinformation

Det är väldigt intressant att flanera i Stockholm. Det går att hitta platser man aldrig sett förut och tittar man sig noga omkring ser man gamla hus, som är otroligt vackra och som det är en ren njutning att betrakta. Som förortsbo utan egen bil är jag givetvis miljömedveten och åker med allmänna kommunikationsmedel. Tunnelbana för det mesta. Det är inte särskilt spännande och den konst, som stationerna smyckades med när de var nya och fräscha, tittar jag knappast längre på. Den bara finns där och är en del av helhetsintrycket.

Den blå linjen som är längst ner i underjorden är den som tar mig in till "stan" som man säger. Men jag åker också med den gröna linjen. På en av stationerna på denna linje hittade fotografen och jag en märklig trafikinformation, som jag inte vill undanhålla mina medmänniskor. Givetvis blev den fotograferad och vi var högeligen förundrade över hur SL informerar sina reseneräner. Vi två som är gamla i gården hittar ju alltid dit vi ska, men de stackars turisterna? Vad skall de tänka och hur skall de hamna rätt? Fotografen och jag tycker att SL skall skärpa sig och sätta upp en bättre skylt än som finns på dagens bild.

Bojan

Mårtens afton

I min barndom var Mårtens afton den verkliga högtiden i höstmörkret. Vi fick t o m ledigt från skolan den 10 november och på kvällen festade man på en knaperstekt gås fylld med äpplen och katrinplommon. Följde man ritualerna fullt ut så inleddes middagen med svartsoppa och avslutades med skånsk äppelkaka. Det var kalas och tradition, förstås. Högtiden har firats sedan medeltiden till minne av av en katolsk och helgonförklarad biskop som hette Martin. Han ville egentligen slippa att bli vald till biskop och gömde sig därför före valet, enligt en sägen, i en lada. Men gässen på gården kacklade så dant att att han upptäcktes  och följaktligen slutade sina dagar som biskop. Ingen undgår sitt öde, inte heller gässen som enligt samma sägen ännu i våra dagar blir slaktade och uppätna den 10 november.

Jag har firat många Mårtensaftnar och stekt och serverat ett antal gäss i mina dagar. De senaste åren har traditionen legat i träda till min stora sorg och saknad. Men i går var det dags för en riktig högtidsstund. En yngre släkting, som aldrig deltagit i gåsablotet hade bestämt sig för att väcka liv i traditionerna. Trots bristande kunskaper i gåshantering serverade hon 10 närstående personer, mig inkluderad, en utsökt Mårtensaftonsmiddag. Svartsoppan hoppade hon över och bjöd på annan förrätt, men äppelkakan perfekt skånskt tillagad serverades. Det var gott, kan jag intyga. Min aktning för gårdagens värdinna har stigit till oanade höjder och när en annan yngre person i sällskapet lovade laga gås nästa år kan man hoppas att traditionerna fortlever i släkten.

Bojan

 

Höstmörker

Nu är det så grått och trist ute att man skulle vilja gå i ide och inte vakna upp förrän vårsolen börjar lysa igen. Men det är bara björnarna som har det så bra och som får sova bort kylan och halkan och allt annat otrevligt som hänger ihop med vintern. När det känns som värst är det bra att ha lite vackra sommarminnen att tänka tillbaka på. Min vän fotografen och jag delar passionen för sommaren och alla vackra blommor som lyser upp den gröna årstiden. Vi var ute och botaniserade lite överallt i sommar så jag minns inte exakt var dagens bild har tagits. Husägare och Parkförvaltningen är rätt generösa med att plantera sköna blommor överallt och det är mångfalden som gör susen. En enda ynka blomma är inte mycket att titta på. Jag skulle inte heller ha gjort mig särskilt bra på en bild med bara en enda fjuttig dalia. Nej, mångfald skall det vara om det skall likna något.

Mångfald av myggor och andra skadeinsekter är det däremot ingen som helst glädje med. Det är inte ett dugg roligt att bli myggbiten eller att få myror i de onämnbara när man är ute i naturen. Getingar är jag riktigt vettskrämd för. Blir jag stungen av en sådan får jag hemsöka akuten direkt. Det gör ont och nästan hela mitt jag svullnar upp. I år blev jag inte angripen av en endaste insekt och det är jag glad för.

Bojan

Vaccinering

Idag har jag gjort min medborgerliga plikt och vaccinerat mig mot årets influensa. Jag har gjort samma sak varje år sedan Socialstyrelsen eller vem det nu är deklarerade att de ville skydda gamlingar och en del andra utsatta grupper mot farlig smitta. Det tycker jag är riktigt gentilt av denna myndighet. Det finns en del otacksamma individer, som inte uppskattar  generositeten men jag tackar och tar emot. Det gjorde ett otal andra lika tacksamma individer så det blev fullt hus, Sittplatserna var redan upptagna vid min ankomst men jag snodde till mig en stol så småningom. Det är rätt roligt att iakttaga sina medmänniskor när de köar. Det var 30 personer före mig i kön och lika många efter, tror jag. Jag hade inte långtråkigt en sekund.

Själva vaccineringen tar inte lång tid och det känns inte ens. Man skall legitimera sig också. Varför vet jag inte, men det är säkert någon byråkrat som hittat på det. Mitt personnummer talar för sig själv och att jag skulle vara en ungdom är det ingen som tror. men årtalet imponerar på en del. som tycker att jag är väl bibehållen. Det tackar jag mina goda gener för. Troligen var jag dagens äldsta vaccinationsobjekt och sköterskan påstod att det skulle bli en ära för henne att få sätta sprutan i en så gammal tant. Det kändes ändå precis som vanligt. Helt OK.

Bojan

 

 

 

 

Af Chapman

Nu är det så tråkigt ute att jag behöver drömma mig tillbaka till sommaren för att bli lite gladare. I dag skall jag därför vara en smula pedagogisk också, det kan inte skada. I somras vandrade jag flera gånger på Skeppsholmen och det är en sann njutning att efter promenaden intaga en kopp kaffe eller något  annat matnyttigare på den tremastade fullriggaren Af Chapman.  Denna båt är en gång byggd i England. Närmare bestämt år 1888 för att användas i trafik på Australien. Den såldes till Skandinavien år 1908 och användes som skolskepp. Sedan år 1949  är den vandrarhem och jag tror att turisterna tycker att det är mysigt att få sova och äta sin frukost på ett historiskt skepp. Numera är den renoverad och riktig prydnad där den ligger, inte så långt ifrån Nationalmuseum. Detta museum bör intresserade snarast besöka för det kommer att vara stängt i flera år framåt, har jag hört.

Min vän fotografen kunde sin vana trogen inte låta bli att ta en bild på såväl den vackra båten som på min inte lika vackra person och resultaten kan beskådas i dagens blogg. Jag kan intyga att kaffet är gott och brödet smakar förträffligt. Om det är hembakat vet jag inte men de har facila priser på det som serveras och lever jag till nästa sommar skall jag med nöja dricka mitt kaffe på däck eller inne om det skulle regna eller blåsa snålt.

Bojan

Mat

Ibland finns det riktigt trevliga program i TV och då vill jag gärna ägna en stund åt detta medium. Idag visades ett program om mat. Inte det gamla vanliga tjafset med  kända eller okända kockar som lagar konstig mat med en massa ingredienser som man inte ens vet var de finns att köpa. Nej, den här gången var det historisk mat och de kända personer som agerade och berättade skulle också livnära sig på riktig gammaldags mat från 1600-talet. Det mesta var ettersalt för salt var visst det enda konserveringsmedel som fanns. Jag avundades dem icke. Kära nån, vilka äckliga maträtter de fick stoppa i sig. Och det värsta var att det inte fanns något kaffe. Det fanns inte rent vatten heller. Vattnet dög inte att dricka. Det verkade inte heller som de använde vatten till att tvätta sig i. Hygien tycktes det inte finnas några begrepp om alls på den tiden. Man började dagen med att dricka öl och sörplade i sig sådant från morgon till kväll och jag undrar om inte de här TV-personligheterna var rätt runda under fötterna när de kröp i säng efter att ha ätit och druckit som på 1600.talet. Det var snaps också redan på morgonkulan.

Jag är glad att jag inte lever på 1600-talet för hur skulle man klara sig utan livelexiret kaffe, inte jag i alla fall. Och all den goda mat som nu finns att köpa färsk och fin eller djupfryst. Man kan ha kalas varenda dag om man så vill. Men jag rekommenderar det historiska TV-programmet för av det lär vi oss att det inte är så dumt att leva i ett modernt tidevarv och slippa äta stekta starar och syltad inälvsmat. Usch!

Bojan

Vackra vyer

Jag kan inte tillräckligt ofta poängtera att Stockholm är vackert. Men varför hålla på och tjata om den saken, när vem som helst kan se det själv. Det är inte alldeles säkert. Många går nog omkring i Nordens Venedig utan att ens tänka på att det är där de befinner sig. Min vän fotografen och jag  är medvetna om det vi. Vi upptäcker nya saker jämt. Jag ser förstås en utsikt från en bro på mitt alldeles egna sätt, men min vän fotografen gör det på ett helt annat och fotografiskt sätt, stannar upp och tar bilder. Och vilka bilder sedan, Jag tycker att de borde ställas ut och prisbelönas. Hon får inte ett korvöre när jag är oförsynt nog att pråla med dem i min blogg. Någon fotograf är jag inte och min senast ägda kamera hamnade i soporna för inte så länge sedan. Jag ståtar med lånta fjädrar och ber så mycket om ursäkt.

Dagens bild är tagen inte långt ifrån Stadshuset, som i sig själv är en skönhet, men utsikten över vattnet mot Gamla stan skäms inte för sig, Det gör inte fotografen heller, för det är hon som är den andra personen på fotot.

Bojaan

 

Ordning och reda

Det finns ett ordstäv som säger "att man skall sopa rent framför sin egen dörr innan man ger sig på andras. Det är så sant som det är sagt. Man talar också om att göra rent hus och det kan man ju bli tvungen till allt ibland även om det inte är säskilt lustbetonat att städa. En del personer har "städdille" men den åkomman lider inte jag av. Andra personer är pedanter och perfekta in absurdum medan en annan del av mänskligheten inte bryr sig det minsta om att persedlar och husgeråd ligger kringslängda lite hur som helt och att dammråttorna växer i hörnen. De förstnämnda skall ha allting på millimetern och minsta tecken på oordning gör dem helt desperata. Den andra sorten vet aldrig var de har lagt sina saker eller i vilken hög de skall leta efter dem, men de är lika glada ändå.

Själv är jag så där lite mitt emellan. Jag har själv beskrivit mig "som slarvig på ett ordentligt sätt" och det stämmer precis. Lagom är bäst det vet alla. men om jag jag välja mitt umgänge bland petimetrar eller slarvmajor så väljer jag de sistnämnda. De är som regel gemytliga och trevliga  och kommer aldrig med några pekpinnar eller syrligheter som pedanterna ofta gör. Men lite ordning och reda skall det vara, om jag får säga min åsikt.

Bojan

Ljus

Ljus kan vara många saker. Inte bara ett stearinljus. En del månniskor kan vara som ljus i mörkret, säger man. Men det är bara de riktigt nänniskovänliga och snälla  som kan lysa upp någon annnans tillvaro.  En sådan skulle jag behöva nu när det är så mörkt och dystert ute. Men "de lyser med sin frånvaro." Tyvärr!  Uttrycken om ljus är många. "Man skall inte sätta sitt ljus under ena skäppa" är ett annat och med det menas att man skall inte dölja sina talanger utan briljera med dem. Det är det jag försöker göra varje dag och lyckas mer eller mindre med. Ett ljushuvud kan vara en riktigt klipsk person. men det kan också vara en  person med blont hår. De sistnämnda  har det gått  inflation i numera eftersom det det går att köpa blekmedel överallt. "Ljus i Guds hus" kommer det att finnas allt fler av när det snart är advent. I adventstider tänds det ljus överallt och den sedvänjan kan vi uppskatta till dess fulla värde till långt efter jul. Sedan blir det ljusare tider alldeles av sig själv och behovet av ljus i ljusstakar avtar därmed.

Av ovanstående framgår att ljuset gav mig en ljus idé  till dagens blogg. "Nöden är uppfinningarnas moder" säger ordstävet. Jag har visserligen inte uppfunnit ljuset. men jag  lyckades utnyttja det till max.

Bojan

Husmanskost

Jag undrar om nutidens ungdom har en aning om vad husmanskost är? Det tvivlar jag starkt på. Jag vet det i alla fall, för jag är uppfödd på sådan. Det är säkert på grund av husmanskosten som jag blivit den jag är. Idag har jag kokat mig en rejäl gryta med bruna bönor och knaperstekt randigt fläsk därtill. Jag vet att man kan köpa färdiga bruna bönor som ligger i plastkorvar, men det är ingenting för mig. Det är rätt lite bönor och en försvarlig massa mjölröra som inte alls har den perfekt syrliga smak som mina hemkokta får när jag smakat mig fram en stund. Tokig tant, säger någon, vad skall hon göra med en massa bruna bönor? Äta upp dem så klart! Här kommer den moderna tiden välsignelser in i mitt liv. Man har väl frys och mikrougn, vet jag. I min frys finns det hemgjorda kåldolmar och en massa annat matnyttigt, som gör att jag kan äta sunt och gott utan att det kostar skjortan. Man måste så klart vara lite kunnig i matlagning. För den som aldrig gjort annat  än köpt färdiglagat är det kanske svårt att tänka om, men det finns ju recept. Kokböcker vimlar det av. Det ges ut en om dagen har jag hört berättas.

Husmanskosten kan jag varmt rekommendera men jag kan inte lämna ut mina recept för jag lagar min mat med kärlek och känsla och måttsatserna har jag bara i huvudet och fingrarna. Det har gått bra hittills.

Bojan

Kaffetåren

"Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker." Det är början på en sång som Harry Brandelius sjöng när han var populär i stugorna och hos tanterna. Kafferep har också varit populärt en gång i tiden och med sju sorters kakor skulle det vara. Min gamla mormor stoppade en sockerbit i munnen och kaffet hällde hon på fatet och sen sörplade hon av hjärtans lust. Om ni tror mig eller ej, så kokte hon sitt kaffe i en glasflaska (den påminde om en retorter) över öppen eld på vedspisen och att flaskan höll har förundrat mig i alla tider. När kaffet var kokt och sumpen sjunkit till bottnen var kaffet  klart och kärlet (glasflaskan) placerades i en  flanellfodrad och handtagsförsedd grej  av nickel och sen hälldes kaffet upp i kopparna. En likadan grej med flaska och allt står i  mitt vitrinskåp. Jag  har köpt den på en auktion och ingen kommer att begripa vad den använts till om jag inte lämnar med en bruksanvisning, Kaffe har kokats och bryggts på ett otal sätt under tidernas lopp och vi har druckit det med socker och grädde eller svart.Till och med brännvin och konjakt har man blandat sitt kaffe med och det har Taube besjungit som alla vet.

Nu har kaffedrickningen blivit kontinental och kaffet dricks på alla möjliga vis hos olika sorters  kaffebarer och kedjor, men det struntar jag i för jag vill ha mitt vanliga bryggkaffe och en kanelbulle eller varför inte en tårtbit till den härliga uppiggande drycken. En liten bit tryffel  är inte mycket att sätta tänderna i. Kaffe  är mitt livslexir och jag pimplar i mig massor.

Bojan

Goda nyheter

Idag var det riktigt roligt att läsa morgontidningen. För det mesta innehåller den bara tråkigheter, krig och elände. Trots att det sällan står något uppmuntrande i avisan plöjer jag samvetsgrant igenom den varje dag. Man bör hålla sig a jour med världshändelserna för att bevisa att man följer med sin tid. Den som läst själv vet redan vad det var som gladde mig. För den okunnige kan jag berätta att en professor hade kommit på, att om vi åt mer kolhydrater så hjälpte det oss att uthärda vintermörkret bättre. Inte bara bröd och potatis skulle det vara,utan hör och häpna, sötsaker och choklad. Det skulle man ha vetat för flera månader sedan, Då hade jag inte behövt ransonera den goda mörka chokladen till en fattig ruta per dag utan jag hade kunnat äta flera stycken utan att skämmas. För att inte tala om att det varit helt onödigt att avstå från goda gräddbakelser när jag fikat på kondis. Den sortens nyheter ljuder som musik i öronen på en gottegris. Eftersom tidningen också utlovade bättre väderlek några dagar framåt så får jag tyvärr vänta med frosseriet tills  nästa period av dåligt väder. Men då skall jag ta skadan igen.

Det fanns ytterligare en glad nyhet i tidningen som barnfamiljerna skall glädjas åt. Vårt allenarådande Arla skall få konkurrens av butikskedjorna som  skall fixa mjölk från annat håll och sänka priserna. Jag tror fortfarande att det är fråga om komjölk så den kommer att smaka som förut. Jag gillar mjölk och kan jag spara några kronor på den jag dricker, köper jag godis för pengarna.

Bojan

 

Julbak

Jag undrar om det finns någon i vår huvudstad som vet vad en klenät är? Jag frågade min vän fotografen men hon hade inte den blekaste aning. En skåning eller en dansk vet bättre för det är i Sydsverige och i Danmark som den bakas till jul och ofta äts med sylt. Bakas är kanske inte det rätta ordet för man använder inte ugnen. Man gör en riktigt fin deg på ägggulor och lite annat som skall ingå i smeten och smaksätter den med konjak eller citron och sen kavlas den  ut och fixas till med en baksporre. När det väl är gjort flyttyrkokas de goda kakorna och så är de färdiga att ätas. Jag har inte sett en klenät på år och dag, Jag vet inte ens om de finns att köpa i vår huvudstad. Men i år längtar jag efter den kakan och har bestämt mig för att åtminstone göra ett försök att fråga efter sådana hos NK. För ett antal år sedan fanns de att köpa i juletid på detta anrika ställe. Där kunde man också inhandla skåningarnas specialitet spettekaka. En sådan ville alltid en jubilerande skåning ha när han eller hon fyllde jämt. Jag fyllde riktigt jämt i år, men det blev tji spettekaka för NK befattade sig inte längre med sådana. Därför misstänker jag de har gjort likadant med klenäterna. Jag vill inte baka dem själv för det är inte lönande i mitt lilla hushåll. Men lussekatter skall jag göra i sinom tid.

Bojan

Evig sommar

Evig sommar är en önskedröm som vi svenskar aldrig får infriad. Vi har våra årstider och de skulle egentligen vara varandra väldigt olika. Men ibland är det nästan lika grådisigt året runt. Det är visserligen lite ljusare på sommaren och mörkt och mer kylslaget på vintern. Men jag vet ett ställe där sommaren aldrig tar slut och vi kan uppleva tropisk grönska året runt. Jag rekommenderar detsamma på det varmaste. Ni har väl hört talas om Anderssons växthus i Bergianska trädgården. Min vän fotografen och jag var där i lördags och jag må då säga att det fotograferades hej vilt. Där fanns blommor och frukter och det var så ljuvligt att man aldrig ville gå ut i den gråa verkligheten igen. Fotografen fotograferade slut på batterierna men bytte till nya och fortsatte oförtrutet. Om inte den här bloggen strejkar av ren överansträngning kommer det säkert att bli fler härliga sommarfoton från samma kamera. Jag tror att de kommer att behövas när vintern smäller till på allvar. Visst blir man glad av bildens hibiskusblommor, så säg.

Det serveras dessutom utomordentligt gott kaffe mitt i grönskan och deras äppelpaj med vaniljsås kan inte nog lovordas. Jag skall åka dit flera gånger i vinter och ladda mina själsliga batterier.

Bojan

Tomtar

Nu är det snart högsäsong för alla sorters tomtar, adventsstakar och julskyltning. En del har "tomtar på loftet" men det är inte julens tomtar utan en kränkande benämning på vissa individer som inte är några "ljushuvud" precis. Dem skall vi tala tyst om och jag skall inte säga ett ont ord om dem. Jag lovar. Små barn tror på stort allvar att jultomten finns och lovar att vara så snälla, så snälla den närmaste tiden. Tomtar kan se ut nästan hur som helst. Jag gillar de rödklädda bäst för rött är en glad och trevlig färg. Viktor Rydbergs tomte han var grå och midvinternattens köld var hård när han vankade omkring när alla sov. Jag undrar om nutidens barn får deklamera den gamla dikten som vi tvingades att lära oss utantill. Jag tror inte ens de vet vem Viktor Rydberg var och det kan väl göra detsamma eftersom de vet det mesta om allting annat. Min vän fotografen har en viss förkärlek för de inte knallröda tomtarna. Hon blev rätt förtjust i den grå fuling som jag försöker studera lite närmare. Den fanns i en trevlig shop i närheten av Bergianska trädgården, men den var för dyr för min kassa så den sattes tillbaka på hyllan, Jag skall när det blir närmare jul plocka fram min gamla tomtar som har åtskilliga år på nacken. De får duga, fast en med ny design skulle piggat upp atmosfären. Jag återkommer med mer om julbak och sådant för man bör ju vara aktuell, men inte tjatig förstås.

Bojan

Mindfulness

Nu skall jag röra mig i de högre sfärerna och se hur det kan avlöpa. Idag när jag som vanligt slölyssnade på radion hajade jag till när jag hörde en kvinnlig röst tala om konsten att sova med en manlig individ som hade sömnbesvär. Det kunde vara något för mig, tänkte jag, eftersom god sömn inte är min bästa gren. Det var många och svåra regler som gällde och den manlige, vi kan kalla honom patienten, var idel öra och lovade att följa dem till punkt och pricka och återkomma följande vecka och berätta resultatet. Det visade sig lite senare att det var en reklamkanal som sände och jag blev en smula skeptisk till oegennyttan i råden. Men det som jag fäste mig vid var begreppen "mindfulness" och "kognitiv beteendeterapi". Jag har sett dem förut och förargat mig över att man inte använder det svenska språket så att gemene man begriper vad det är fråga om. Jag som har en dator kan ju "googla" och det gjorde jag. För den fåkunnige kan jag berätta att det bl a handlade om medveten tillvaro och sinnesnärvaro och att andas. Det senare gör vi ju i alla lägen, men tydligen inte enligt konstens alla regler. Man skall också acceptera hur man tänker och man skall landa i nuet. Det trodde jag också att man alltid gjorde. Den som lagar mat skall njuta av de goda dofterna och vederbörande bör äta den med glatt humör och med god aptit. Egentligen handlar ju alltihop om att man skall vara glad och nyter alla dagar och det är väl inte så lätt alla gånger.

Bojan

Mistel

Den som ser det här konstiga trädet på fotot undrar nog vad det kan vara för runda nystan som hamnat på grenarna. Det ser inte särskilt naturligt ut, men det finns nästan alltid en förklaring till det mesta här i livet. Jag tror att det kan vara mistel. Jag har plockat mistelkvistar en gång någonstans på Svartsjölandet på träd som liknade det här. Nu måste jag förstås också berätta vad som sägs om misteln i floran, för det finns kanske någon ovetande i läsekretsen, Misteln är en halvparasit som växer på grenar och kvistar högt uppe i träden. En parasit brukar för det mesta vara ett litet otäckt kryp som suger blod ur folk och fä och lämnar kliande bett efter sig. Misteln är parasit på sitt eget lilla vis och suger sin näring ur trädet. Praktiskt och enkelt, eller hur?  I folkmun är den lite mytisk också. Jag vet inte om man fortsätter att vid juletid hänga upp mistelkvistar i en dörrkarm. Det gjorde man förr, det vet jag. Om något par sedan händelsevis passerade under den hängande kvisten fick gossen kyssa flickan antingen han var bekant med henne eller ej. Förr i världen pussades folk inte hur som helt så det var kanske inte så dumt för en blyg ung man att kyssa sin själs älskade en allra första gång.

Jag har själv aldrig blivit kysst under en mistel. Det skulle varit mig ett sant nöje att få berätta om en sådan romantisk upplevelse. Om någon vill veta var det här trädet finns, så kan det beskådas i Bergianska trädgården.

Bojan

.

Snö

Nu har vi fått snö och det var inte en dag för tidigt efter allt ruskväder. Alla vet väl att snö är nederbörd som faller ner i form av snökristaller. En snöflinga består av några stycken snökristaller som har klumpat ihop sig så att säga. Snö är inte mitt rätta element för när jag var barn och bodde i Skåne såg vi inte mycket av den varan. Det kunde  komma ett tunt lager som smälte fort och skidor och sparkstöttingar hade vi inte mycket glädje av. När jag var tolv år kom det för första gången i mitt liv en massa snö som låg kvar länge. Jag hade aldrig sett så mycket snö förut, men då var jag intagen på Epidemisjukhus och kunde bara se vinterlandskapet från ett fönster. Det var stiligt värre med vitpudrade träd och höga drivor. Jag fick samtidigt uppleva en annan syn som var som  ett skådespel. Jag glömmer det aldrig. De snöklädda  träden, oxlar med massor av röda bär, fylldes av hundratals små rödbröstade fåglar, som åt bär av hjärtans lust. Systrarna talade om att det var domherrar. Sådana hade jag inte heller sett förut. De hade tillfälligvis flyttat in till staden för att det rådde matbrist i skogen. Det är mitt vackraste minne av snö hittills.

Numera gillar jag inte snö. Det kan bli halt och oframkomligt och vid min ålder åker man inte skidor. Det kunde varit lite romantiskt att  få åka i en hästförspänd släde på Djurgården, men den önskedrömmen går aldrig i uppfyllelse. Snö nuförtiden betyder för mig bara allvädersstövlar och broddar. Sådana vill jag med eftertryck uppmana mina medmänniskor att använda.Vem som helst kan bryta benen i halkan,

Bojan

 

 

Ljusstakar

Så var det dags att plocka fram ljusstakarna för att lysa upp den närmaste omgivningen. Det är samma problem varje år. Skall de lysa eller ska de låta bli?  Nu kostar de inte många kronor så man ska inte begära att de ska vara hållbara i slit och slängsamhället. Efter mycken möda och stort besvär och  ett antal lampbyten verkar det som att samtliga funkar. I mitt tidigare liv behövde jag inte befatta mig  med de här tingestarna. Det var när det fanns en karl i huset. Då höll jag mig till köket för där var jag  "herre på täppan" och visste vad jag sysslade med. Nu skall man antingen göra allting själv eller skrika på hjälp. Det värsta är att det inte finns några hjälpredor i den  omedelbara närheten. Kommunen ställer upp med "en Fixarmatte" men han kan ju inte räcka till åt alla stans ensamma tanter. Jag anlitade honom  en gång men han var så jäktad  att det inte blev mycket uträttat. "Själv är bäste dräng" är ett bra ordspråk och det skall jag tillämpa efter bästa förmåga. Tänd era ljus för det ska jag göra i morgon.

Bojan

 

 

 

 

Julkonsert

Nu  annonseras det i våra dagstidningar om en massa olika sångartister och stjärnor som skall hålla julkonserter i såväl kyrkor som profana lokaler. Det är väl en viss skillnad på dem men förmodligen är repertoaren den gamla vanliga. Min vän fotografen och jag ville också  höra lite julmusik och få en försmak av årets stora helg. Vi bestämde oss föratt  besöka en av de två konserter som skulle gå av stapeln i Stockholms mest storslagna byggnad Stadshuset. Där har jag bara varit som turist på guidad tur och det var längesedan. Jag känner förstås några infödda stockholmare som aldrig satt sin fot i vare sig Stadshuset  eller på Slottet och de borde nästan skämmas .Konserten hölls i Blå Hallen som är så vacker i sig själv att det inte behövdes så mycket dekorationer för att den rätta stämningen skulle infinna sig, Vi fick full valuta för entrébiljetten. Det var verkligen något för oss som är lite kräsna.Jättekörer, blåsinstrumen och solister som sjöng så vackert att ögonen nästan tårades. Min vän fotografen älskar Stadshuset och hon fotograferade som vanligt och jag nästan skäms för att dagens bild blev bifogade i stället för de vackra interiörbilder hon också tog.

Bojan 

  

 

Glömska

Numera går det åt en hel del tid till att leta efter saker och ting. Man går in i ett rum för att hämta en sak och väl där har man inte aning om varför står där och vad man skall göra just där. Erfarenheten har lärt mig att om jag går tillbaka till utgångspunkten och står kvar en stund så ramlar poletten ner, fast det funkar inte alltid. Jag behöver glasögon bara när jag skall läsa eller titta på något som är litet och pluttrigt. Det har sina konsekvenser eftersom jag lägger av dem när jag tittat färdigt och inte alltid vet var. Jag håller mig därför med två par för om ena paret är borta så kanske det andra paret finns till hands. Säkert är det inte. Det blir rätt mycket letande och jag klassas som gammal och glömsk. Betydligt yngre personer kan bete sig likartad, men de är tankspridda och det är skillnad minsann. Häromdagen när jag öppnade kylskåpet vad hittade jag väl då? Jo, ett par av mina glasögon. Då tänkte jag att nu får det bli skärpning.Och det skall det bli, tror jag .Vägen till ett visst varm ställe är belagd med goda föresatser, sägs det. Så Orsa kompani lovar ingenting bestämt."

Mitt första par glasögon, som jag fick för c:a 45 år sedan, var spårlöst borta i 3 månader. Jag hade inga reserver så jag hankade mig fram, Vid ett besök på vindskontoret efter omtalad tid skulle jag hämta något i en Amerikakoffert. Vad är då  det första jag får se när jag öppnar locket?  Naturligtvis glasögonen. Men att de låg just där berodde på att jag var tankspridd inte glömsk .Det kan ju vem som helst begripa.

Bojan

Snö i repris

Idag borde jag fått en eloge för att jag klarat av att pulsa i höga snödrivor och dyngsur ta mig till min stads utmarker bara för att äta en rätt tafflig jultallrik. Om sanningen ska fram så var jag inte ensam om strapatserna. Pensionärer är inga veklingar. Det skall mer än halmeterhöga snödrivor till för att våra seniorerna skall skylla på vädret och utebli från något de bokat in. Det inbokade var säsongavslutningen  på årets seniordatorkurser och deltagarna där är kämpar i ordets rätta bemärkelser. Ledarna fick lite beröm för sina bemödanden och ett paket innehållande två vinflaskor dessutom. De är säkert värda det. Min lärare borde haft 4 flaskor vin för hon är en femetta. Jag vet för jag har provat flera andra som inte ägt lika stora  pedagogiska kunskaper.

Det var lika strapatsrikt att ta sig från evenemanget och så iskyld och översnöad har jag aldrig varit i mitt tidígare liv. Eftersom badkaret åkt ut i saneringsvågen fick jag duscha mig varm. Man skall hålla huvudet kallt och fötterna varma enligt ett gammalt talesätt och just nu är jag exakt rätt tempererad. 

Bojan

 

Julskyltning

Julskyltningen är inte längre vad den varit. Förr var den ett stort evenemang. Åtminstone i småstäderna. Julskyltning har vi haft sen slutet av 1800-talet, men det var först när man fick tillgång till elektricitet som den fick allmän spridning. Första skyltsöndagen var antingen den sista söndagen i november eller den första i december. Hela familjen följdes åt för att titta på grannlåten i skyltfönsterna  Affärerna tävlade sinsemellan om vem som hade den finaste skyltningen. Fanns det något som rörde sig i ett fönster var det en extra sensation och folk stod länge och väl och beundrade elektriska leksakståg och nickande tomtar. När jag var barn var julskyltningen nästan lika högtidlig som själva julafton. Man var inte så bortskämd på den tiden. Konditorierna fick många kunder på skyltsöndagarna och fick man ingen plats vid ett bord köpte man varsin bakelse med hem och festade på. Att få en bakelse var kalas, sådana åt man inte när som helst och hur som helst. Nu är skyltsöndagarna inte något evenemang längre. Jag tror Inte ens en gång att de  är det i småstäderna.

Vi som bor i storstaden hyser väl ett visst intresse för julskyltningen på NK. Men jag tror då inte att man bryr sig om att titta på den någon speciell dag utan får bli när som helt när man har tid. Jag har varit och tittat varje år och det skall jag göra i år också har jag tänkt. Man är väl född småstadsbo och fortfarande lite traditionsbunden.

Bojan 

Lussekatter

Jag är inte uppfödd med lussekatter. När jag var barn hade jag ingen aning om den sortens bakverk. De fanns i Mellansverige har jag läst. Jag bodde och arbetade i en stad i Östergötland när jag var nitton år och umgicks bara med jämnåriga från den landsända där jag var född. Vi visste ingenting om lussekatter när vi en söndag gick till ett kondis för att köpa kaffebröd. Vi såg några gula tingestar i skyltfönstret och gick in i affären. När vi tillfrågades om vad som önskades, svarade vi, att vi ville ha kakorna som var bakade med med mycket ägg i smeten. Biträdet såg ut som ett frågetecken och skrattade gott när vi pekade på lussebröden och upplyste oss om att det berodde på saffran och inte på ägg att brödet var gult. Saffran hade vi aldrig hört talas om än mindre smakat. Jag tyckte inte ens att det smakade gott och har sedan dess haft ett kluvet förhållande till lussekatter och har aldrig brytt mig om att baka sådana.

I morgon skall jag baka dem för första gången i mitt liv. Och varför då? Jo, min vän fotografen, som inte är speciellt bevandrad i konsten att baka, men som hyser lite för stor tilltro till min förmåga, har förärat mig 2 paket saffran. Detta av ren välvilja och kanske med "baktanken" att  hon skall få ta del av resultatet. Den som lever får se. Jag tar det som en ren utmaning. "Friskt vågat är hälften vunnet" säger ordspråket och jag kommer sanningsenligt att berätta hur äventyret avlöpte.

Bojan

 

Resultatet

Nu kan jag visa upp resultatet av första försöket. Det blev inte så "pjåkigt" om jag får säga det själv. Min vän fotografen har provsmakat och fotograferat förstås. Även hon var nöjd och mumsade i sig ett par stycken till kaffet jag bjöd henne på. Det var lite pyssel att få alla bullar lika stora ,men jag är ingen "petimeter"  och lite variationer bör det ju vara på det som är gjort av en amatör. Bagerierna har maskiner, som gör hela jobbet från mjöl till kaka och som väger och måttar så att allt de gör ser likadant ut. Jag ägde tidigare en gammal hushållsmaskin som kunde ha besparat mig det tyngsta jobbet, men den passade på att lägga av lagom till julbaket. Lagen om alltings jäklighet förstås. Jag skall inte investera i en ny. Det var riktigt roligt att baka lussekatter må jag säga och jag kan varmt rekommendera receptet jag hittade i datorn. I datorn finns det recept på allting och  jag begriper inte vad man skall ha kokböcker till. Sådana produceras av kockar och vanliga dödliga och det lär komma ut minst en om dagen alldeles i onödan tycker jag.

Som alla kan se blev det en ansenlig hög med bullar och de blev så delikata att jag skall stoltsera med dem vid flera kaffebjudningar framöver." En ann är så god som en ann" och "man kan om man vill" är ordstäv som jag har som rättesnöre och då blir det som synes resultat också.

Bojan  

Uppvisning

Jag har ju berättat att lussekatter var något som inte existerade i nin barndom, Folk "söder om landsvägen" är ju kända för att vara lite egna av sig och lite "stöddiga" också. Men det är inte utan att jag känner mig lite högfärdig över att ha klarat av mitt livs allra första försök att på egen hand framställa de  gyllengula bakverken. Jag följde naturligtvis receptet och mätte alla ingredienser noggrannt. För mycket eller för litet skämmer ju allt och den risken tog jag inte. Allt gick som det skulle med jäsning och övrigt och det blev dags att baka ut och designa, så att alla exemplar skulle få samma fason och storlek. Även det fixade sig så småningom. Övning ger som bekant färdighet. Jag lyckades grädda samtliga utan bränna upp  en enda och resultat av dagens möda har min vän fotografen förevigat med sedvanlig bravur. Hon tillkallades för avsmakning när jag slutfört dagens övning och vi kunde båda konstatera att såvål smak som utseende var fullt okej och de var godare än "köpebröd". De kostade dessutom mindre än de gör hos bagaren. Sparsamhet är som alla vet en dygd och därför är det inte helt fel att använda ledig tid till att baka och dona i det egna köket. Följ mitt exempel och förena nytta med nöje. Utan att skryta blev resultatet av lördagens arbete riktigt bra.

Bojan

 

Julbord

Idag har jag och min vän fotografen varit på Skansen och ätit oss proppmätta av deras traditionsenliga julbord. Skansen är till sin fördel i vinterskrud när träden är snötyngda och brasorna sprakar muntert i stugorna. Min vän fotografen var salig av lycka över alla vackra motiv såväl inom som utomhus. Hon lyckades t o m föreviga en stackars ekorre, som hade det besvärligt i snödrivorna och hon fann stora skönhetsvärden även i de långa spjutvassa istappar som hängde på hus och stugor och såg livsfarliga ut. Smaken är som sagt olika och det är tur det när man skall äta smörgåsbord för då finns det alltid något som passar den kräsmagade. Det finns de som går direkt på desserterna, men jag vill nog börja med den kära sillen. Nubben kan jag avvara och den är för övrigt inte värd det hutlösa pris den betingar på restaurangerna och som till viss del orsakas av våra märkliga utskänkningslagar. Lutfisken lyste med sin frånvaro till min stora saknad men urlakad torkad fisk är nog ingen höjdare för yngre generationer och då får vi gamlingar vara utan. Förr var lutfisken "fattigmansmat" och den blöttes och lades i asklut i de svenska hemmen. I Skåne serveras den med en läcker senapssås, som "uppsvenskar" går miste om eftersom de envisas med lägga kryddpepparkorn i en lutfisksås som i skåningens ögon inte är  värd namnet. Jag återkommer nog till ämnet "jul" tror jag.

Bojan

Pigg som en ekorre

Ekorren är ett lite trevligt djur som lever i skogarna och mest livnär sig på kottar. Jag fann mig föranlåten att läsa lite om denna lilla varelse eftersom min vän fotografen lyckades fånga en liten ensam ekorre på bild när vi under gårdagen gästade Skansen. Att ta ett foto av en sådan när det är barmark kan ha sina svårigheter men att lyckas  när det ligger en halvmeter snö överallt det var inte lätt kan jag intyga. Jag hyste de allvarligaste farhågor för att både kamera och fotograf skulle försvinna i allt det vita. Det livliga djuret fastnade i alla fall på plåten till slut och fotografen var salig av lycka. Att snön trängt ner i stövlarna och fötterna blivit en aning blöta betydde inte ett skvatt. Vad gör  inte den verklige entusiasten för sin hobby?  Han eller hon kan gå genom eld och vatten har jag hört och då är ju inte en snödriva mycket att orda om. Jag kan hålla med fotografen om att ekorrar är väldigt söta små djur men det är inte snällt av dem att äta upp äggen för småfåglarna. De borde nöja sig med kottar och frö, tycker jag och fler med mig.

Eftersom min vän fotografen är hygglig och avbildar mig i olika sammanhang och för det mesta lyckas göra min person full rättvisa tycker jag att hon är värd en eloge för sin ekorrbild. F ö sägs det ofta om personer att vederbörande "är pigg som en ekorre". Det är bra betyg för både ekorre och människa. 

Bojan

Det gnistrar och glimmar

Jag är nog ingen riktig storstadsbo eftersom jag är född i landsorten. Det hjälper inte att man bott här nästan en normal livsålder och känner sig acklimatiserad och inte längre går vilse i storstadsdjungeln. Jag minns faktiskt mina första veckor som inflyttad. Till Norra Bantorget, Drottninggatan och Kungsgatan tog jag mig och jag kunde hjälpligt hitta hem till förorten också. Nu har man vidgade vyer och är hemmastadd överallt. Det kan förstås vara lite knepigt ibland på Söder för där har de verkligen byggt om och förnyat. Förr var det ingen status att vara "söderkis" eller "brutta" nu är det fint värre att bo "Söder om Slussen. För att inte tala om hur inne det har blivit att besöka krogarna där. Men det var min förkärlek för stadens strålglans i juletider som jag skulle tala om. Jag bara älskar julskyltning och ljusgirlangerna som lyser upp affärsstråken och en och annan mindre gata. För att inte tala om allt som glittrar i träd och på andra ställen. Granarna och renen vid fontänen på Sergels torg kan jag stå och glo på både länge och väl. Det är sådant som gör att man fortsätter att vara "lantisen" som jämt går och glor uppåt väggarna på vackra hus och begapar allt annat fint som småstäder saknar. Min vän fotografen är lite mer storstadsmässig men hon har en viss förståelse för min "bonnighet". Det är därför som jag kan visa upp det foto hon tagit av de grant lysande granarna. Visst är de fina?

Bojan

 

  

Tomtar

Jag har inga "tomtar på loftet" det vill jag med bestämdhet påpeka. Däremot är jag barnsligt förtjust i den gamla tidens tomtar, som inte var rödklädda och inte hade vadderat skägg. De pappor som klär ut sig på julafton och nästan skrämmer slag på ungarna när de kommer travande med julklappssäcken på ryggen har jag ingen som helst förståelse för. För det mesta blir de avslöjade också. Ungar är inte så dumma som man tror. Vi hade ingen tomte när jag var barn för jag tror inte att min far skulle nedlåtit sig att klä ut sig.  För övrigt har jag en känsla av att ingen annan pappa gjorde det heller på den tiden. Det var nog inte så populärt i början av seklet. Om man äter julbord på Skansen så kan man se tomtar både inom och utomhus. Min vän fotografen har också "pippi" på tomtar och fotograferar alla som kommer i hennes närhet. Hon glömmer till och med bort att maten kallnar för allt fotograferande. Hon har ett flertal tomtebilder i sitt arkiv, som jag hoppas kunna införliva i mitt album. Jag hoppas hon läser det här och förstår att "delad glädje är dubbel glädje,

När jag gick i skolan i mellanstadiet (det hette inte så då) så fick alltid någon i klassen läsa Victor Rydbergs Tomten. Det slipper nutidens barn, de skulle inte heller begripa den ålderdomliga texten.  Allt har sin tid även tomten.

Bojan

Ny design på tomten

Idag skall jag presentera en tomte som  som ser ut nästan som en riktig Victor Rydberg tomte. Dikten om tomten deklamerades med hög och ljudlig röst av skolbarn på den gamla goda tiden sista skoldagen före jullovet. Jag har gjort det själv någon gång. Victor Rydberg är inte inne längre och det kan vem som helst förstå som läser det smakprov på hans skaldekonst som jag nu skall citera: "Månen vandrar sin tysta ban. Snön lyser vit på fur och gran. Snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken. Men på min tid var den populär, vill jag lova.

Men det var inte Victor Rydberg som det här skulle handla om utan bifogade tomte, som nästan kunde vara värd några poetiska ord även den. Det är givetvis min vän fotografen som har åstadkommit fotot på den kvinnliga tomten. Mig veterligt har tomteyrket varit totalt mansdominerat och det är inte en dag för tidigt om det kunde bli ändring på detta faktum. Jag är mäkta stolt över fotot och bakgrunden är inte fy skam den heller. Det är bara synd att det inte är i verkliga livet som jag får uppträda i denna skepnad. Nu får jag bara drömma och fantisera och det är rätt trevligt bara det.

Bojan

 

I väntan på julen

Det kan vara på tiden att jag blir lite seriös efter allt trams när det snart är julafton. Nu kan det vara tid för lite allvar och eftertanke. Jag tror inte att julen infriar alla förväntningar folk har på den. Man rusar ut och in i affärer för att köpa julklappar som mottagaren i 50% av fallen inte vill ha och som han försöker byta ut efter jul. Jag skall inte köpa många julklappar och det skulle förvåna mig om jag fick några. Och lika bra är det. Julklappar är till för barn och för dem som har barnasinnet kvar. Julmaten är ett kapitel för sig. I min barndom skulle det inte fallit någon husmor in att köpa något färdiglagat. För övrigt fanns det inte mycket färdig mat att köpa. Min mor lagade en underbar pressylta av grisens huvud. Den syltan var dubbeltså god som den snabbköpet nu tillhandahåller. Allt togs tillvara på bästa sätt. Nutidens husmödrar skulle förfasa sig om de visste att vi också  hade griljerade grisfötter på julbordet och åt dem med god aptit. Att en husmor kokte sin egen skinka var självklart.

Allt julpynt gjorde vi själva och det hängdes pappersgirlanger i taket. Adventsstjärnor och adventsstakar hade vi inte och inte hängde vi några kransar på dörren. Det gör jag numera och jag tycker att det ger ett trevligt och välkomnande intryck. Det gör alla tända ljud också. Det är mycket av nya vanor som är trevliga och som vi gamlingar också har glädje av.

Bojan

Istappar

Istappar är vackra men de kan vara farliga också. De bildas när snön på taket smälter och temperaturen är under noll. Min vän fotografen är helt facinerad av sådana och hon fick sitt lystmäte när vi besökte Skansen häromdagen. De här avbildade såg verkligen imponerande ut där de hängde från taket på en ytterst liten stuga. Nu bor det ju inte folk i de här gamla husen eftersom de har blivit muséeföremål men jag undrar hur pass farligt folk levde förr i världen.  Det var säkert inte hälsosamt att intet ont anande sticka ut huvudet på morgonkulan och kollidera med en vass istapp. Det hänger faktiskt istappar på vintern även i vår vackra stad. Men de  sitter visserligen betydligt högre upp och syns inte lika bra. Därför kan det vara ändå farligare om en sådan projektil dråsar ner från taket. Snön på marken kan vara farlig den också. Det där med snöröjning funkar inte alla gånger. Denna vinter har det kommit massor och jag känner folk mitt i stan som inte kommit utanför dörren på grund av snöhögar. Ofta blir det glashalt under snön och det är inte dugg roligt att bryta armar och ben och gå omkring med gipsbandage.

Jag vill därför med eftertryck varna för vinterns farligheter. Se upp i backarna och på alla andra ställen och gå inte ut vintertid utan halkskydd. Om ni inte har broddar, köp sådana omedelbart. Försiktighet är en dygd. Och varför inte göra en dygd av nödvändigheten. Det gör jag.

Bojan

 

I väntan på julen

Nu räknar de mindre barnen dagarna och timmarna tills det skall bli julafton och tomten kanske skall dyka upp med julklapparna. Jag känner ingen särskild längtan efter julafton. För mig får de gärna ställa in hela tillställningen. Men man skall ju inte vara en surkart och missunna den övriga mänskligheten att vara fulla av förväntan. Därför har jag beslutat att skärpa mig och i alla fall visa en smula entusiasm över årets största högtid. Lutfisken får jag titta i stjärnorna efter för den serveras inte längre på släktens julbord. Så länge vi var två personer, den ene var min svåger, salig i åminnelse och den andre var jag själv, så fanns denna läckerhet på julbordet serverad med den härliga skånska senapssåsen. Inga kryddpepparkorn i den inte. Jag måste till min stora ledsnad konstatera att lutfiskälskarna blir allt färre. Förr kunde man spisa sådan redan på Luciadagen hos goda vänner. Jag får väl köpa mig ett paket av den goda fisken och förtära i min ensamhet. Men det får bli en senare fråga.

I morgon skall jag griljera min vän fotografens julskinka och det gläder jag mig åt. Hon är en strängt arbetande person och min ugn är bättre lämpad för ändamålet. Vi gör lite arbetsbyten då och då och det stärker vänskapen. Till nämnda sysselsättning är jag mycket positivt inställd och även till det fina fotot som visar att jag nog i alla fall gläder mig åt att det snart är jul. Även om jag blir utan lutfisk.

Bojan

Det närmar sig

Nu lackar det verkligen mot jul. Varför man säger just lackar har jag ingen förklaring till. Jag tror inte ens att folk längre lackar sina julklappspaket. Jag har gjort det i mitt tidigare liv med hjälp av en röd lackstång och en ljuslåga som smälte lacken. Skulle det vara riktigt fint kunde man stämpla in God Jul i den röda klatten också. På den tiden fanns det inte så mycket fint julklappspapper så man fick pynta så gott man kunde på lite enklare vis. Nuförtiden köper jag inga julklappar heller. Tycke och smak är olika. Därför får det bli en slant eller ett presentkort. Har ett varuhus utfärdat ett sådant bör det finnas något som passar. Jag är inte helt säker på att jultomten kommer detta år. Den vi hade förra året blev snöpligen avslöjad och vågar säkert inte återkomma och gå på en nit en gång till.

Min vän fotografens skinka är griljerad och resultatet blev med hänsyn till utgångsläget rätt bra. Jag hade väntat att svålen skulle täcka hela övre delen av skinkan som brukligt är, men det här exemplaret var tillyxat efter ett modernare snitt. Troligen för att det av en skinka skulle bli två eller flera. De är inte dumma handelsmännen och köparen ser inte vad han inhandlat förrån det är försent. Jag vill påpeka att det rörde sig om en skinka som var kokt när den köptes. Eftersom tomten hör julen till så vill jag inte underlåta att visa upp en som som inte är vackrast i världen men är otroligt charmig. Jag är stormförtjust i honom.

Bojan

Dan för före dan före dopparedagen

Förr pratades det  förfärligt mycket om dopparedagen, Inte i sydsverige naturligtvis  för där visste de inte ens vad som menades med dopparedan. Det är julafton förstås och den dagen som de andra svenskarna doppar i grytan. Det är nästan en helig ritual och jag undrar just hur folk som köper färdigkokt skinka kan tillfredsställa dessa sina lustar.´Med den skinka som jag griljerat följde c;a  1 dl spad som enligt medföljd bruksanvisning skulle användas för dopp i grytan. Det räckte möjligtvis till ett dopp och var då inte mycket komma med. På de ställen där jag bjudits att blöta brödskivor i spad med fettpärlor på, har det rört sig om flera liter med vätska.  Dopp i grytan kan jag gärna vara utan, men som den sociala varelser jag är skall jag ta seden dit jag kommer och snällt slafsa i mig åtminstone en  blöt brödbit till skinkan.  Matvanorna är som sagt olika i olika landsändar men jag tror att risgrynsgröten förekommer överallt i Sverige. Den tillhör en av mina favoriträtter, men av någon konstig anledning föredrar jag att äta den kall. Jag vet att den på julaftons middag kommer att serveras varm och med mjölk till. jag gillar mjölk men av någon underligt anledning vill jag inte ha den på gröten. Antagligen har jag en massa förutfattade  idéer och är lite egen  av mig men det är troligen för sent att ändra på det tror jag.

I alla fall inväntar jag lugnt dopparedan och jag skall inte göra bort mig när det blir dags för doppet. Man är väl anpassningsbar och kan "föra sig" För övrigt har jag läst att denna sedvänja har tillkommit för att man skulle kunna använda bröd som blivit för torrt att ätas som det var. Man hade ju inga frysar eller tillsatsmedel för att hålla brödet färskt förr i världen.

Bojan

Julhälsningar

Nu har vi hunnit till dan före dopparedan och den stora julfriden skall snart  lägra sig över oss alla onda som goda. Därför vill jag önska alla som står ut med mina utgjutelser en riktigt God Jul. Vi kommer ju att vistas på olika platser och vara tillsammans med olika människor och det enes firande blir inte den andres likt. En del får sorgligt nog även fira jul alldeles ensamma och dem känner jag varmt för. En TV- apparat hoppas jag att den finns i alla fall. I år förefaller det som årets Julvärd är synnerligen trivsam. Hon har dykt upp i rutan lite då och då och jag personligen gillar henne skarpt. Sen får vi ju Kalle Anka och hela köret att glädjas åt också. Egentligen förstår jag inte varför Disney är så populär just på julen. Men det har kanske blivit en tradition det som mycket annat. Det roar mig varenda jul och jag skall bänka mig vid TV-n i god tid.

Traditioner har jag tjatat om i tid och otid och förhoppningsvis trivs alla med sina. Den som inga har bör snarast skapa sina egna för traditioner ger en viss stadga och trygghet åt tillvaron. De utrikes födda skänker jag också en tanke. De kanske vill känna sig som svenskar och fira en svensk jul och vet inte i vilken ände de skall börja. Några kurser i julfirande lär det inte finnas och det är beklagligt. Det är en brist som borde avhjälpas och någonting att tänka på till nästa jul. Det kanske rent av blev  succé.

Bojan

Aforismer

En aforism slår liksom alltid huvudet på spiken och är ett ord för varje tillfälle. Aforismer kan vara väldigt roliga också och tankeväckande. De är besläktade med våra gamla ordstäv men sådana har jag använt mig av så många gånger att det är dags att jag förnyar  mig. Därför tänker jag citera en aforism som ungdomar inte behöver bry sig om de närmaste åren. Den torde vara lämpligare för medelålders eller äldre personer: "Att åldras är en dålig vana som en upptagen person inte hinner skaffa sig." Det är så sant som det är sagt och eftersom jag har legat i och hållit mig sysselsatt till långt ut på nätterna så har jag i bästa fall inte hunnit med att bli så gammal som jag är. Det låter så trösterikt att jag inte tänker slå mig till ro på ett bra tag ännu,

Aforismer finns det otaliga och för den som både vill ha roligt och tänka efter så kan jag upplysa om du hittar otaliga om du söker på datorn. Jag skall citera ett annat som lämpar sig för alla åldrar och tillfällen. Lägg det på minnet: "En vän är en person som vet allt om dig och fortfarande tycker om dig." Jag har några sådana och dem är jag glad över. Den sista är speciellt för damerna: "En diplomat är en man som alltid kommer ihåg en kvinnas födelsedag men aldrig minns hennes ålder." Det låter nästan lite romantiskt.

Bojan

                  

Julskinka

Jag har tidigare berättat om den julskinka som jag griljerat och delat med min vän fotografen. Den var inte riktigt lik min idealbild av julskinkan. Eftersom den var en smula vanskapt kunde jag inte få den att se ut som här avbildade med kryddnejlikor i rutmönster och omgiven av den vitaminrika grönkålen. Det var så jag hade tänkt mig att fotografen skulle avbilda den innan den skulle delas i två hälfter. Om den nu inte höll måttet för matfotografering, så var den i alla fall högst njutbar att äta med ett lagom tilltaget fettlager, saftig och  inte för salt. Jag har avsmakat två andra julskinkor under helgen och kan intyga  att här omtalad skinka  var bäst i test. Det senare uttrycket återfinner man i tidningarna när man t ex utsett årets bästa lussekatt. Det är en fördel att jag kan uttrycka saker och ting med väl valda ord. Det låter lite mer övertygande då.

Övrig julmat har jag avätit på inte mindre än tre olika ställen, så jag kan inte klaga över att ha suttit ensam och övergiven i helgen. Det värsta är att all julmat lägger sig på hullet, så det blir till att leva lite spartanskt efter helgen. Innan dess skall jag dagligen ta mig en skiva skinka på en vörtbrödssmörgås. Det är riktigt smaskigt tycker jag.

Viktigt meddelande! Bör läsas noga för det gäller ändringar av bloggen

Jag vill tacka alla mina läsare för att ni har tagit er tid att läsa vad Bojan tycker och tänker. Nu är det inte så att jag tänker lägga av och inte heller har jag  tänkt att göra en resumé av det gångna året funderingar. Det har varit fantastisk roligt att få skriva om gammalt och nytt på det enda sätt som jag kan, nämligen så där lite respektlöst och kanske med en gnutta humor.

Det är av helt andra orsaker jag hissat varningssignal, Den här sidan "bloggingång" verkar lida av överbelastning och ibland vill den rent av inte släppa in mig. Det finns läsare som blir lite besvikna när det inte finns något nytt att hämta. Det här har vållat mig stora bekymmer, men min vän fotografen, som även är en hejare på datorer har fått en ljus idé. Hon tycker att jag skall skriva mina inlägg på det nya året på "Blogga med mig" istället. Den råd lyder är vis och tills det blir bättring på Bloggingång" så träffas vi på sidan "Blogga med mig" Hör gärna av er och tala om ifall det fungerar tillfredsställande. Tack för det gångna året och väl mött på det nya.

För att komma till den aktuella sidan måste ni klicka på andra knappen högst uppe i menyraden till vänster. Knappen heter med"Blogga med mig".

Bojan

 

 

 

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Ulla Ryd | Svar 30.06.2016 20.22

Fick tips om bloggen av min goda vän Siw . Har nu läst den och njutit. Är 78 år och uppväxt på landet så jag har många liknande minnen .
Tack o.kram från Ulla

Ioana popescu | Svar 27.06.2016 10.38

Tack så jättemycket för att jag just har lärt mig att man kan ha en roligt och glad ålderdom .Jag önskar dig hälsa och många fler födelsedagar.
Du är fantastisk

Osama Alnasrallah | Svar 27.06.2016 10.24

Hej, Dagny!
Jag heter Osama. Jag njöt av denna filmen som berättade om dig. Du ger livet en annan mening och du utmanar åren och åldern. Du är en förebild.

Ayah Rahdan | Svar 27.06.2016 10.19

Hej, Dagny!
Du är en stark och härlig kvinna och jag uppmuntrar att vara så som du är, för att du är en stolt fura, du är självförtroendets symbol.
Kram!

Lara | Svar 27.06.2016 10.13

Att titta på "Livet böjar vid 100 år" var rörande.
Du inspirerar och ger livet en ny dimension.
Du gav mig något att tänka på ett annat satt.
Tack :)

Siw Carlsson | Svar 23.06.2016 18.35

Köpte dator när jag fyllde 75 år o det är det bästa jag har gjort. Tycker så
mycket om Dig Dagny o Din blogg är bättre än många romaner. KRAM på Dig.Siw.

Ulla R. 30.06.2016 20.26

Tack för tipset Siw. Kram Ulla :-

Jonathan Lemethy | Svar 23.06.2016 14.14

måste säga att jag är en 32 årig karl som inte är mycket för bloggar alls, men detta är den första bloggen jag finner är kul att läsa! Det tackar jag för!

Annorlunda | Svar 22.06.2016 01.45

Jag som lever med pyskiskohälsa, har tre diagnoser. Går hos vux.hab Har gjort det sen 90-talet. Jag är jävlig psykisk sjuk. Det är igen som tror på mig. Dom vill bara svartmåla mig och mobba och kränkta mig, vara elakt mot mig och hotar mig m.m. Vad ska m

Mio 23.06.2016 21.24

Sluta att skriva din smörja till Dagny,du härjar ju runt på olika bloggar.
Vi tar ditt IP nummer o anmäler dig.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

I dag | 01:09

Hejsan
Dom där fina fötterna borde du inte gömma undan , ska nog själv gå till fotspecialist för även jag kommer jag inte åt min högra fot .
Härlig bild Dagny

...
I går | 23:32

Fascinerande med fötter som gått 104 år på denna jord och som ser nästan oanvända ut....Förstår om du är stolt över dom...

...
I går | 23:03

Ja, det är ju så nyttigt för hela kroppen att röra sig och gå mycket, så bra fötter är guld värda! Så klokt att inte falla för modenycker, utan ha bra skor.

...
I går | 23:02

Dagny, du har finare fötter än jag trots att de är 72 år äldre än mina! Tack för titten! ;)

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS