tankar om tid

tid är mätbart i så mycket mer än bara sekunder timmar o minuter

tredje häftet

tredje häftet handlar om tid
mätbart i så mycket mer än
bara sekunder timmar o minuter

dikten "Cellulithäxan" är en självironisk
betraktelse på min åldrande kropp i spegeln.
Idag har jag inte en enda spegel i mitt hem...vet ju
ändå hur jag ser ut.

dikten "Maskrosbarn" är en hyllning till alla oss
som blivit mobbade..vi är ett särskilt virke.

TID

Från Tidsvågor

och Lustrum

 TID

 Till

Evighetens oändlighet

fram till vårt nyfödda

Millennium

 

Birgitha Persson

 


Lyckans kost

Skrivet den 6 maj 2000 på min älskade lillasyster Britt-Maries 40-års dag. Och jag har inte hennes adress eller telefonnummer.

Jag lyckades aldrig fånga den

sekunden var alltför kort

Den gled mig ur handen bort

Stunden i ögonblicket försvann

I mitt medvetande var Du dock kvar

och kommer att så förbli i alla dar

Lyckan är inget konkret som finns

Men illusionen föder den levande

och gör dig fortsatt sökande - trevande

Var det verkligen Lyckan jag sökte

Hur vet jag då när jag har den

är det när verkligheten är en fullhet

och innehållet helgar medlen?

Om jag aldrig försakar minsta smul

och alltid håller mig till sanningen

Kan jag då lita till ett rent samvete

som aldrig tär på andemeningen?

Att ligga på sitt yttersta ren och skär

utan att frukta kval för ogärning

Är det detta som är LYCKANS KOST

vet jag att finna denna förtäring

© Bi.P.E. 6 maj 2000


Mina varsamma händer

Mina varsamma händers sinnlighets smek

har gett Dig både ömhet, tröst och kärlek

Med mina händer har jag vyssjat din

hulkande oroliga spädbarnskropp

Med mina händer har jag stöttat och

ledsagat dig ur sängen opp

Mina fingertoppars känslighet har

gett Dig ljuv musik att njuta

Vid pianots elfenbensvita tangenter

min inspiration aldrig ville sluta

Dina händers nariga fåror och

naglars slitna band

Vittnar om slit och släp för

Ditt fädernesland

Dina ungdomshänder var raska och

flinka överallt

Du smekte, eggade, manade,

bannade,

ja, du gjorde ALLT

Vi har alla våra händer att upptäcka

världen med och mer

Är det inte förunderligt hur HÄNDER

hjälper någon som inte ser

En knuten hand är känslor av vrede

En utsträckt näve kan tina

även den lede

Ett spädbarns reflex om ditt finger

med dess nagellösa lilla handflata

kan få Dig att inför främmande

helt ohämmat börja prata

Händers tecknade språk för döva folk

Kan inte bara göra Dig till deras tolk

Mina händers rörelser över en

uppspänd duk på ett staffli

Ger färg och form samt sätter

fart på betraktarens fantasi

Min hand i din - Din hand i min

ett tecken på djupaste harmoni

© Bi.P.E. mars 1996


Näst solen

I saknad av far som dog den 18 juni 1997.

Näst Solen

Den största av energikällor

Syns mig HOMO SAPIENS

dock endast en smul från

dess storhet

Vi lagrar i depåer

det mesta vi får med oss i LIVET

Känslor alstrar energi

eller trängs undan i “ryggsäcken”

under färden

Vi får med oss ett känslokapital

när vi föds

Via navelsträngen direkt genom

modersmjölken

Men vi gives inga redskap att

förvalta det med

När moderskapet gör entré

i kvinnans liv

Blir backspeglar mer en

synbar närhet att skåda uti

Barndomens trygghet med murar

som skydd överallt

Rivs och raseras

Smärtan är olidlig men blir

vacker i barnets gestalt

En alstrande energikälla

som föder mer LIV

Det är HOMO SAPIENS

Liv i generationer förlänger

Strålar, bränner och förtränger

© Bi.P.E. 13 juni 2000


Att föda barn

Jag minns det som igår - den 25 maj 1988, trots att vi nu gått in i ett nytt Millennium.

Jag sorterar kort och rensar upp i gamla fotoalbum. Och då öppnas en dörr till min minnesbank.

Tårarna kommer när jag stryker med fingret över Din nytagna

skolfotobild.

Det började i kaos den 24 maj 1988 på morgonen hemma i vår dubbelsäng.

Jag hade gått och lagt mig efter att ha plockat fram dagens matlåda åt Din pappa.

Han sa “Vi ses till helgen, jag ringer från kursen” och så åkte han iväg.

Beräknad partus var satt till den 6 juni. Du skulle alltså INTE komma än.

Jag var trött, tung och ville sova.

Det var blött i sängen när jag vaknade lite senare.

PANIK! VATTNET HADE GÅTT!

Hjälp!

Och vilka hemska skräckscenarier jag hade haft om detta!

Jag vågade knappt gå på toaletten. Var övertygad om att jag inte skulle förstå skillnaden.

Jag lyfte telefonluren med darrande händer och slog 90 000.

Usch! Vad många nollor att hålla reda på.

Vattnet gick hela tiden i ambulansen till Huddinge Sjukhus.

Och jag var så rädd, så rädd!

Väl framme rullades jag in i ett förlossningsrum och blev omhändertagen av en barnmorska som ömsom manade “Andas! Glöm inte att andas” och “Mamma har ringt - Din sambo kommer så fort han hinner!”.

Det tog tid att föda barn för mig.

29 timmar av smärta, förtvivlan, ångest, kamp, smärtlindring, övervakning, lustgas.

Och så kom Du!

Det blev akut kejsarsnitt till slut, under narkos.

Så pappa fick ta hand om Dig de första timmarna.

Han badade dig och lade Dig i kuvös.

När Du kom och de lade Dig på min mage, då var lyckan fullkomlig!

Och att det skulle bli en flicka det var jag fullt övertygad om.

Dagarna på BB var början på ett livslångt ansvar - äventyr.

Nu är det bara Du och jag.

Din far dog i cancer när Du bara var 7 år.

Och att Föda Barn är något som fortfarande gäller.

Det är mitt ansvar att hålla Dig hel, varm, ren, mätt och trygg.

Min lycka i dag är att höra Dina fridfulla snusningar när Du sover. Och att ibland få en kram så där i förbifarten.

Som 12-åring mitt i puberteten med allt vad DET innebär har Du just nu fullt upp med Ditt LIV!

Och jag försöker att lotsa Dig och få Dig att tänka efter.

Jag vill vara med Dig hela LIVET.

Men jag vet att jag snart måste släppa Dig och låta Dig gå Din egen väg.

Tills dess föder jag Dig och sparar alla Guldkorn i vardagen i min minnesbank som kallas LIVET.

© Bi.P.E. 30 september 2000

 


Cellulithäxan

Självironisk betraktelse i spegeln.

43 år säger ALLT!

Kass, värdelös helt iskallt

Gropar i låren både här och där

och lyfter jag armen dallrar det

av en hel lösfettshär!

Usch! Jag skäms över allt mitt

överflödsspäck

För att inte tala om min

alldeles för feta häck!

Det dallrar, gungar, rullar

och guppar liksom av sig självt

Man är en mänsklig tvåbents-

gående ångvält

Vart försvann min snygga

fasta välformade kropp i

                     en hast?!

Hallå!

Kom tillbaka och gläd mig en

sista natt!

Cellulithäxa nummer ett -

det är jag det

Nu går det bättre utför,

man kan ju glida på fettet!

Kullager i valkarna skulle

inte vara helt fel

Då blir man rörligare och kan

gymnastisera en del!

Celluliter hit och Celluliter dit

Abrakadabra, nu gör jag en

förvandlingsrit

Häck väck Du gamla fula

överhudsspäck!

I morgon när jag vaknar skall

jag baske mig ha en silkeslen

päronformad 20-års häck!

© Bi.P.E. 19 september 2000


 

Tonårs-biorytm

En ny sorts TROTS på språng

varje dag föds med att vara

                           JÄTTE-VRÅNG

Hemma   ute   Inne   borta

JAG skall synas och höras

        ALDRIG komma till korta

Hormonernas svall rasar

                   i min kropp

Jag hör inte - ser inte

och lyder aldrig uppmaningen

                             STOPP!

I grupp är vi än mer

outhärdliga   omöjliga

                 att   nå!

Vår sfär är HÄR - Just NU

Och vi har för länge sedan

raderat ut - LÅT STÅ!

Öööh, Uuuuh, Eeeeh och

Ääääh

är delar av vårt interna

obegripliga språk

Och mer ofta än sällan är

alltid andra orsaken till

att det blir bråk

Attityder och masker är delar

av vår hippa garderob

Och vi verkar nästan alla stöpta

i en och samma gråa form-mobb

Det är tungt och hårt att

vara ung även idag

Tänk;

Jag föddes inte gammal eller

medelålders

Tonåring - har även drabbat jag

Att minnas den tiden och

leda som förälder utan besvär

är mycket som kantas av

Igår - där   Idag - här

Men när Du sover - Tonåringen min

Då snusar Du fridfullt precis

som ett barn

Då får jag ha Dig för mig själv en stund -

åtminstone tills Du vaknar

med ett “Ööööh”

i nästa sekund

© Bi.P.E. 3 oktober 2000


Talgoxens svanesång

Det var en frostnupen morgon i november månad. Luften var klar och kall. Det luktade snö.

Jag drog jackan närmare och kurade ihop. Brr! Brr!

Jag lät mina stövlar plöja genom de prasslande lövhögarna på väg till min ICA-affär.

Då! Då; stöter jag emot något hårt i lövdrivan.

Jag böjer mig ner och föser undan löven med mina nyfikna fingervantsprydda händer.

Jag stannar upp och konstaterar häpet att hindret är en stelfrusen talgoxe. Slutna ögon och stängd näbb.

Död; tagen av frostnattens överraskande köldvåg.

Jag lyfter den med mina kupade händer och lägger den på sidan av parkvägen.

Täcker över den med frusen mossa för att fågeln inte skall bli krossad av andras framfart.

Jag hastar vidare förbi de stora höghuskomplexen som kantar vägen till vårt centrum.

Jag uträttar mina ärenden och har helt glömt talgoxens öde när jag med tunga matkassar åter styr stegen genom parken hemåt.

Nu har förorten vaknat och jag möter barngrupper på tur med sina dagisfröknar.

Barnskratt klingar ut och blandas med skolklockans signal och det är LIV som studsar mellan höghusväggarna.

Nere i min backe vid förskolan Svalans gård är det visst en ceremoni av något slag.

Jag smyger närmare; och hör hur fröken Elizabeth uppmanar barnen att sjunga “Tryggare kan ingen vara”.

De håller en låda gemensamt och jag ser vit bomull som är bäddad för talgoxens sista vila.

När jag vandrar trappan upp till vår gård hörs en underbar klar kvittrande fågelsång. Inga fåglar syns dock till.

Och jag undrar i mitt stilla sinne om det var talgoxens själ som lyfte till TACK?!

Solens strålar har tinat frostens skägg och strax är åter vardagens lunk inne i sin rätta takt.

© Bi.P.E. 3 oktober 2000

 


Årstiderna

Årstider kommer och går

för att vi tiden lättare

            skall förstå

Våren kommer

                för att

vi skall få njuta

   än en

         sommarnatt

Det är skönt att veta

        att det så skall vara

Så att Tiderna inte bara

             skall flyga och fara

© Bi.P.E. 3 oktober 2000

 


Tidens mening

I resan genom mitt liv

sökte - söker jag

ständigt TIDENS MENING

Tick Tack

Det säger mig inte ett smack

Dag som Natt

Varje sekund - en omätbar stund

Tusendels sekund av mitt LIV

blir till ÅR med minuter fyllda

i timmars kliv

I nästa sekund föds morgondagen

Framtiden syns ouppnåelig

Förhoppning ger ny luft åt

                              andetagen

Tiden vi aldrig får fatt

det vi väntar skall komma åter

Hur vet vi när det sker i rätt stund?

© Bi.P.E. 28 juni 2000


Skratt

Skrattet det smittande

Gurglar kittlande och

stiger hisnande

Likt toner i en skala mellan

C och A

Fnisset gömmer sig i gommen

pyser ut i giporna

Mynnar upp i näsborrarna och

bubblar ut i ett fnys

Råflabbet lyfts upp från

maggropen

Rumlar om likt gaser

hämtar luft i omgångar

och åker hiss ut genom luftstrupen

Skratt - en ljudlig glädjeyttring

som behövs i vår vardag allt mer

Tänk vad det stärker och värmer

när någon emot Dig ler

© Bi.P.E. 3 oktober 2000

 


Karl Edvin * 28/2 1928 † 18/6 1997

Min pappa var “annorlunda”

i andras ögon helt klart

Men för mig var han bäst

och det kittlade i magen

när jag i hans knä

med rullstolens hjälp

fick uppleva tjusningen med “fart”!

Polio tog så mycket ur

hans starka kropp

sommaren 1944

Och han anammade snart mottot

att inga råd var för dyra

Att kämpa blev siktet och

han kämpade väl

Anden var stärkt trots att

kroppen inte var hel

Så mötte han MOR och

lyckan var total helt klart

LIVET var HÄR och att kunna duga

stod inte längre som ett problem,

vad banalt

Med två tomma händer kan

man ordna det mesta

Och Du byggde ett affärskoncept

som idag föder de flesta

Från varmkorvgubbe med låda

på magen

 

Blev Du gatukökskung vid

Globen - oöverslagen

I 33 år födde Du familj och

släkt med Ditt slit

Sällan har man skådat en

mer ambitiös flit

Trav var en av Dina stora

passioner

Och när stall Ebb blev till Flod

Var en lönande blomstrande

tid i Din ekvation

Nu vilar du i mullen tillsammans med Mor

lugn och trygg

Och vi saknar Ditt livsmod

som var av Guds Nåde

Sov Gott Ni båda   det unnar vi Er

Vi skänker Er tankar Var gång vi ber

© Bi.P.E. 3 oktober 2000


Tidsvågor

Ett Lustrum är i Tid

8 år

8 år av TID - oändligt

ÄR mätbart preciserbart

Dock inte gripbart av JAG - DÅ

                                    DÄR

Australiens stora kontinent

har tre olika tidszoner

Ändå skriver de samma årtal -

Tvåtusentalets första spröda nolla

i entalets rad

Formas likt en rökring och

avslutas på nyårsaftonen den 31/12

                                     NU - HÄR

Tidens stund i ögonblicket

just Nu är inte gripbar

Den är alldeles för nära och

Du går rakt igenom den

Men i morgon kan du summera

och spara

                            IGÅR - I MORGON

Generationer i människoled är dock

gripbart och preciserbart

Våra rötter för oss vidare in i

mänsklighetens LIV

                           I DAG - I FRAMTIDEN

MÄNSKLIGHETEN är större än TID

Oövervinnelig i de bestående

monumentala byggnadsverk den lämnar

kvar

                   I MORGON - NÄSTA SEKEL

Vi har mer oövervinnelig kraft och styrka

än vi anar

Vi tar oss till månen där det är

tyst - ljudlöst

Syrebristen är orsaken till detta

Ljudvågor bärs av syre

                                  Ljusår - Ultraår

Vi kan allt detta tillsammans

Och vi kan MER ensamma om

vi bara får TID, rätt TID!

Tiden rinner inte iväg om Du

fångar upp dess takt och låter

Dig föras framåt av Dess mjuka

vågor

© Bi.P.E. 19 september 2000

 


Min mormors gasmätare

Jag var 5 år och helt fascinerad av min mormors gasmätare.

Den var så olik allt tekniskt jag hitintills upplevt.

Hemma hade vi elektricitet, men mormor som bodde i stan, på Kungsholmen, hade gasmätare.

Allt i stan var ett äventyr.

Så mycket mer LIV och spännande upptäckter överallt.

Mormor bodde i en halvmodern 2:a på 47 m2.

Halvmodern innebar kallvatten, toalett och gasmätare två trappor upp längst in på gården vid Alströmmergatan 45 D.

Då - skrev vi 1962 och Kungsholmen var ännu en arbetarstadsdel.

Nu - år 2000 - är det lyxsanerat och alla spår är borta. Fasaderna skriker ut “dyra bostadsrättslägenheter”.

Mina föräldrar arbetade skift med sitt egna företag och jag fick ofta bo med min mormor.

Jag kunde stå långa stunder i hennes hall uppflugen på en pall och nyfiket studera den mossgröna plåtlådan - gasmätaren.

Jag var helt fascinerad av VEM som gjorde så att siffrorna ibland rörde på sig.

Och HUR kunde den vit-svarta löparringen alls röra sig?!

Äventyrets höjdpunkt var att få mormors förtroende; “Nu lilla stumpan, skall vi mata gubben i gasmätaren”.

Jag tog på mig kappan med den lena kragen och drog upp dragkedjan i bottinerna.

Mormor slog in en stor 5-öres kopparslant och en 2-öres, något mindre, i en bit tidningspapper.

Hon lade dem i min hand.

“Tappa nu inte dessa! Och gå raka vägen till Janssons mjölkaffär runt hörnet. Och be att få en gaspolett till mormors gasmätare.”

Trappstegen ned till den stora tunga ytterporten var alltid extra stora att kliva nedför vid dessa turer.

Och när mormor hade skurdag och de var nyskurade med grönsåpa, var de förrädiskt hala.

Gården var lång och längst ut låg den judiska begravningsplatsen vid granntomten avgränsad med ett högt spjäl-stålstängsel.

De spetsiga uddarna gav mig rysningar och jag sprang för att slippa se de stora hemska gravstenarna som skymtades likt stora “monster”.

Jag svängde till höger och slank snabbt in genom dörren och välkomnade klockans plingeliplong.

Farbror Jansson gav mig den åtråvärda gaspoletten.

Jag neg fint och höll min “skatt” helt krampaktigt i handen och sedan sprang jag hela vägen hem till mormor.

Mormor öppnade ytterdörren efter mina ivriga signaler på dörrsummern.

Hon strök sina mjöliga händer mot sitt förkläde.

“Nu lilla stumpan, skall vi mata gubben i gasmätaren och sedan skall vi strax få nybakade bullar till eftermiddagskaffet.”

Jag följde mycket ivrigt min mormors förehavanden.

Äntligen!

Jag skulle få se “gubben i gasmätaren”!

Vilken besvikelse som följde sedan.

Mormor öppnade bara ett lock och matade in poletten i en springa i maskineriet.

Hon låste ordentligt, klappade mig på huvudet och sa “Så ja, nu har gubben fått lite mer i magen”.

Efter den dagen bevärdigade jag aldrig mer mormors gasmätare en blick!

© Bi.P.E. 3 oktober 2000

 


Själens timglas

En annan Tid

       och

Plats   än vår

hade säkert ett MÖTE

               varit för LIVET

Du har gjort märken i sanden

i mitt Timglas

som formar själen

Jag hade velat se

        vågorna sudda ut dem

Tillsammans med Dig

Och med Din hand i min

konstatera att

spåren leder fram genom

               hela LIVET

© Bi.P.E. 3 oktober 2000

 



Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

23.11 | 13:14

Stort Grattis till dig. Kram från Eva Rönnlund 💗🌸💕

...
10.10 | 10:23

kommentarer är öppna för detta inlägg..till läggas ska att det idag finns ett flertal "oäktingar" på ön till systern som fortfarande är i livet

...
20.06 | 14:27

Hur kan man säga så om sitt eget barn!? Oavsett vad som händer skulle jag aldrig säga så om min dotter. Ta av dig offerkoftan och bete dig som en förälder.

...
19.05 | 13:15

Håller med kommentaren nedan. Du tycks helt sakna självinsikt och anklagar alla omkring dig för att förstöra ditt liv. Kanske dags att inse att DU är problemet.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS